All language subtitles for Hemligheten.sv

God kväll. Fyraåringen som hittades
död vid Glafsfjorden blev mördad.

Det är barn
som misstänks för mordet.

Det bekräftar förundersöknings-
ledaren Rolf Sandberg.

-Vilket är huvudspåret?
-Barnspåret.

Två pojkar, fem och sju år, erkänner
att de dödade fyraårige Kevin.

Tvärsäkerhet är
en dålig polisiär egenskap.

Sparkar mot underlivet förekom, och
en pinne trycktes mot Kevins hals.

Till sist låg Kevin livlös.

Ibland så kommer faktiskt tanken på,
hur var det här egentligen?

Det är första gången i modern tid
som barn dödas av barn i Sverige.

Är det helt säkert
att pojkarna gjorde det här?

Allt började med
att jag fick ett mejl.

Ett tips från en docent i psykologi.
Han trodde att nåt kunde vara fel-

-med en av Sveriges
mest omtalade brottsutredningar:

Mordet på fyraårige Kevin.

-God kväll. 500 har förhörts...
-Fortfarande finns ingen misstänkt.

Polisen är mycket förtegen.

I augusti 1998 hittades Kevin
vid Glafsfjordens strand i Arvika.

-Polisen söker en grupp ungdomar.
-Polisen har nu ett huvudspår.

Man riktade nästan direkt in sig på
att barn dödat Kevin.

Två bröder blir huvudmisstänkta,
bara fem och sju år gamla.

Vi har kontakt med
polisens presskonferens i Arvika.

Frågan om vem som skulle bestämma
i en leksituation gick för långt.

Polisen berättade att pojkarna kvävt
Kevin med en pinne mot hans hals.

-Erkänner barnen att de dödat Kevin?
-Ja, de har berättat det.

-Finns det andra vittnen?
-Nej.

-Du lyssnar på "P3 Dokumentär".
-Vi berättar om ondskan.

Vi är på väg till Arvika i Värmland.
Där mördades 1998 fyraårige Kevin.

Det har rapporterats mycket kring
Kevinmordet. Utredningen har rosats.

Utredningen leddes av Rolf Sandberg
och var grundlig och välgjord.

Efter tre månader
hade han knäckt fallet.

Kunde alla verkligen ha missat nåt?

"Sommar" med Rolf Sandberg.

För tre år sen, hösten 1998, ledde
jag arbetet kring mordet på Kevin.

Tipsaren hade forskat om barnförhör.

Han menade att många långa förhör
innebär risker. Om man pressar barn-

-så kan de fantisera ihop saker
som de tror att polisen vill höra.

Jag kunde inte släppa det.

Bröderna hade hunnit bli
23 och 25 år gamla.

Vilka de är har aldrig avslöjats.

De har aldrig sagt nåt offentligt
om hur det gick till när de erkände.

Familjen diskuterade i fem månader
hur de skulle göra.

Till slut sa de ja
till att träffa mig.

Man har ju lärt sig att man inte
ska prata med nån om det. Inte alls.

Det är väl rädslan
att det ska komma till fel person.

Jag minns inte så mycket sen jag var
liten, bara hur man fått leva sen.

Det är ju nånting
som ligger bakom en varje dag.

Om man blivit dömd, så är man dömd.

Men senare,
när jag har läst om själva fallet-

-så har
allt fler frågetecken uppstått-

-och känslan har stärkts
av att nåt är fel.

I samband med att bråket trappades
upp, blev Kevin liggande på rygg.

Sparkar mot underlivet förekom, och
en pinne trycktes mot Kevins hals.

Jag har alltid haft känslan att
det inte var jag. Sen fem års ålder.

Men jag har ändå tänkt alla
scenarier: "Tänk om det var jag."

"Tänk om det inte var jag,
men jag var ändå där."

"Det var några andra, och jag
bara stod där och gjorde inget."

Det är nåt väldigt konstigt med det.

Jag minns mycket sen jag var fem år-

-så jag måste ju minnas nåt om det
där, för sånt sker ju inte varje dag.

När jag läst om det, tänker jag: "Det
har inte jag gjort. Verkligen inte."

Men ändå så har jag
suttit med det i 18 år nu.

När man pratat med farsan, så har det
varit... Man har kommit in på att...

Det är nåt som är fel.
Det var inte vi.

De första åren tog vi båda upp det,
att nåt är inte som det ska.

Men vi fick svaret: "Ni är ju dömda,
det är ni som har gjort det."

Farsan säger: "Tänk inte mer på det."

"Hur ska du bevisa din oskuld?
Lägg det bakom dig och skit samma."

Vi har sagt att vi inte ska prata
om det öppet. Det gör vi inte.

Vi vet inte hur vi blir bemötta.

De har fått hot på telefon-

-och genom datamiljön
- internet och Facebook.

De har fått några hotelser.

För några år sen tänkte vi polis-
anmäla det. "Nu får det vara bra."

Jag tror att han är väldigt rädd för
hur allt ska sluta.

Han hade aldrig vågat
gå in i det här själv.

Men när vi ville det, tvingade han
väl sig själv. För vår skull.

Vi är 25 år och kan bestämma själva,
men de är ju inblandade också.

Men han stod bakom oss
när vi sa att vi ville.

Man vill bara glömma det. Man vill ha
ett vanligt liv, som alla andra.

Men man börjar inse nu
när man är äldre, att det inte går.

Det går inte att ha ett vanligt liv
så länge det här ligger bakom.

Att jag sitter här beror på att mina
barn, Cristian och Robin, vill det.

Det är Robin som driver detta,
och jag ställer upp för mina barn.

Låt barnen komma själva och berätta.

Det ger sig självt,
det kommer till slut. Det gör det ju.

Det är
ett stort frågetecken alltihop.

Polisutredningen är det också
många frågetecken i, än i dag.

Christian och Robin lever
med en känsla de satt ord på:

"Jag får inte ihop det. Det kan inte
ha varit så här. Varför blev det så?"

De orden har etsat sig fast.

Vad var det egentligen som hände?

Tror du att dina barn dödade Kevin?

Jag vet inte. Nej, jag tror inte det.
Jag har nog liksom aldrig...

...aldrig fått svart på vitt
att det är så här.

Men jag har hela tiden levt
utifrån att det är så.

Jag träffade en familj som
befann sig i en helt unik situation.

Föräldrarna tvivlade uppenbarligen
på att deras barn dödat Kevin-

-men hade ändå accepterat
polisens bild i 18 år.

Och bröderna hade accepterat
att de pekats ut som skyldiga-

-trots att de inte hade några minnen
av att ha begått mordet.

Vad var det egentligen som hände
i Arvika för 18 år sen?

Vid granskning av en brottsutredning
behövs förundersökningsprotokollet.

Där finns förhör och dokument
som visar hur polisen jobbade.

Allt brukar bli offentligt när åtal
väcks. Men inte i Kevin-fallet.

Tror du att vi får veta sanningen?

Jag är ganska övertygad om att det
hemligstämplas om förövarna är barn.

Då mördarna var småbarn
kunde de inte åtalas-

-och förundersökningen
förblev sekretesskyddad.

Jag ville veta mer om utredningen-

-men var hänvisad till pressklipp
och polisens informationsmaterial.

Det var den 16 augusti 1998.

Nedanför skolans fotbollsplan i
Dottevik flöt en lastpall i vattnet.

Där hittade man Kevins kropp.

God morgon. En fyraåring drunknade
i går kväll i Glafsfjorden.

Hur han hamnade i vattnet
är inte klarlagt.

Kevin kunde inte simma,
och man trodde att han drunknat.

Men rättsläkaren Lennart Rammer
upptäckte att Kevin hade mördats.

Skada på halsen, blödning runt köns-
delarna, kvävningsblödning i ögonen.

Det fanns en överhudsavskrapning,
ett skrubbsår, tvärs över halsen.

Den omedelbara dödsorsaken
var kvävning orsakad av strypning.

Vi hade teorier om tillvägagångs-
sättet, men de var inte så säkra.

Pojkarnas erkännande beskrivs-

-som helt avgörande för
att mordet på Kevin klarades upp.

-Erkänner barnen att de dödat Kevin?
-Ja, barnen har berättat det.

Men jag behövde veta om det fanns
några andra bevis mot bröderna.

Vissa kriminaltekniska fynd
hade gjorts.

Arvikapolisen har hittat föremålet
som kan vara tillhygget från mordet.

Nästan där vi står hittades en pinne
som använts i samband med dådet.

Man sa att man hittat mordvapnet.
Var pinnen ett bevis mot bröderna?

För att ta reda på det, behövde jag
prata med poliser från utredningen.

Men jag hade lovat bröderna att inte
säga att vi granskade utredningen.

Mina medarbetare
kontaktade mordutredarna-

-men undvek alltför kritiska frågor.

Vi stänger till labbet.

Kriminalteknikern Dahn Rööhs
letade efter teknisk bevisning.

Vilken teknisk bevisning blev viktig
för att lösa fallet?

Den där käppen tycker jag var viktig.

Vi kan tyckas ha ett knepigt jobb,
men vi jobbar efter vissa metoder.

Sen får man ju erfarenhet
genom åren också.

Vi hittade en avbruten pinne,
nån centimeter grov. En vanlig käpp.

Vi sökte spår på pinnen
och fann fingeravtryck på barken.

Det var ett antal personer
som var intressanta i utredningen.

Jag har för mig att man plockade in
dem och tog jämförelseavtryck.

Här är fingeravtryckslabbet. Vi tar
fram fingeravtryck med olika metoder.

Fingeravtrycken jämfördes med dem på
pinnen, men de stämde inte överens.

I så fall hade de blivit förpassade
till sinkabirum, kan jag tänka mig.

-Togs det fingeravtryck av bröderna?
-Ja, och av andra, vill jag minnas.

-Men det var inte brödernas avtryck?
-Nej, det var ingen träff där.

Polisen lyckades inte koppla pinnen
till vare sig Kevin eller nån annan.

Att den ens skulle vara mordvapnet
verkar bara vara en gissning.

Man hittade inte heller
några andra tekniska bevis.

Det var enbart tack vare brödernas
erkännande som fallet Kevin löstes.

-Kommer du ihåg Kevin?
-Ja, det gör jag.

Han var en livlig, normal kille-

-som var ute, hade kul
med andra barn och lekte.

Bra självförtroende tror jag
att han hade, om jag minns rätt.

Om han bestämt sig för nåt,
så ville han göra det.

Kevin var min bästa vän. Det var
bara honom jag ville leka med.

Så var det liksom.

Alltid när jag var ute och lekte,
så var Kevin med.

Även om det var fler också,
så var alltid Kevin med.

Weine och pojkarnas mamma separerade
strax innan Robin föddes.

1998 bodde barnen mest hos Weine
och hans nya fru Eva.

Han var ju en av bästisarna
- bästis till Robin.

Vi var där nere
när det var avskärmat.

Men vi gick och tittade.

-Polisen hade spärrat av?
-Ja, med pojkarna och sånt.

De var ju ledsna och nedstämda.

Det ska ha krävts över 30 förhör
innan bröderna erkände-

-att de hjälpts åt
att mörda Robins bästa kompis.

Hur förhören gick till har polisen
aldrig riktigt förklarat.

Vi tog kontakt med fler poliser.

Och nu hände nåt vi inte räknat med.

Jag funderade väldigt mycket på
hur det hade gått till-

-och gör väl än i dag lite grann,
när jag får ärendet aktualiserat.

Mats Sjöblom började jobba
med Kevinmordet första veckan.

Det var väldigt speciellt.
Man pekade ut två killar-

-som skulle ha gjort det.
Men de var inte gamla.

Och det är klart att det var jätte-
svårt, i femårsåldern. Två bröder.

Mycket, mycket svårt
att veta vad de sa som var sanning.

Barn kan fantisera mycket, och det är
farligt att ställa ledande frågor.

Det är svårt att lita på ett barn
som bara är fem år.

Så det bör nog övervägas
om man ska förhöra alltför mycket.

Många förhör hölls.
Väldigt många förhör.

Jag har pratat med kolleger, och är
inte ensam om att fundera om det här.

Det var ju väldigt speciellt.

Henry Nilsson är en av Värmlands
mest rutinerade mordutredare.

Han var med under Kevin-utredningen.

Man har ju normalt sett en rättegång
att stötta sig på.

Det kommer en rättegång, och då
får man reda på vad som är styrkt.

Men det fick vi aldrig, eftersom det
inte var tänkbart med nån rättegång.

Generellt räcker inte ett erkännande
i sig för en fällande dom.

Man måste ha stödbevisning
som styrker det som sägs.

Det finns ju folk
som erkänner brott de inte gjort.

Men sen...

Man kan inte få allt.

Det hängdes upp på
vad pojkarna trots allt sa till sist.

Men jag kan säga att jag hade
mycket svårt att ta till mig det här.

Det hölls många förhör
som inte gav så mycket.

Barnen var oroliga.
De hade svårt att sitta still-

-och det är klart
att det var besvärligt alltihop.

Jag var nog ganska nöjd ändå.
Jag var ganska tillfreds-

-när vi drog oss tillbaka, och tyckte
att det trots allt hade gått bra.

Samtidigt har man alltid
en bakdörr öppen.

Tvärsäkerhet är
en dålig polisiär egenskap.

Nilsson och Sjöblom lät inte riktigt
nöjda med utredningens slutsats.

Men de förhörde inte bröderna.

Det gjorde
förhörsledaren Ingrid Harrysson.

I den här utredningen blev min huvud-
sakliga uppgift att hålla barnförhör.

Det utkristalliserade sig till-

-att förhören med de två pojkarna
blev lösningen på hela fallet.

De kommer in och säger
att de sett nåt, och berättar om det.

Att det var nåt som inte stämde
kände jag första gången de kom in.

Jag fick en feeling.

Min spontana tanke var att
när man pratar med barn, tar det tid.

I synnerhet om de har nåt med
händelsen att göra. Då tar det tid.

Det skulle bli många fler förhör.

Drygt två månader senare hade
bröderna erkänt att de mördat Kevin.

De tillbringade mycket tid
med Ingrid och hennes kolleger.

Det var ett teamwork,
inte en mans jobb.

Teamet lyckades lösa det här.

Anders Forsman är också polis,
men han fick en ovanlig roll.

Jag minns inte hur många förhör
som hölls, men det var många.

Och därför fick jag uppdraget
att bekanta mig med pojkarna-

-och vara en del av deras dag.

Jag blev vän med dem. Vi byggde kojor
och kröp omkring och jagade varann.

Vi spelade spel.

Vi spelade fotboll, vilket inte är
min passion. Det fick de lära mig.

Vi gjorde lite av varje.

Jag fanns med runtomkring dem hela
tiden, vid förhörstillfällena också.

Ingrid höll förhören.

Vi satt bredvid varandra,
för vi blev filmade-

-jag och barnet som skulle höras.

Och sen var det uppriggat.

Kameran stod dold i en bokhylla.

Vi var en grupp som hade medlyssning-

-och såg förhörsrummet
via en tv-monitor.

Ingrid satt med en hörsnäcka,
och vi kunde kommunicera med henne.

Vi hade också en barnpsykolog med
hela tiden.

Vi fanns där för Ingrids skull.

Ett barn får man inte
att sitta still.

Med femåringen var jag
nästan nere på golvet ibland.

Kameran var riktad mot honom.

Så gled han ur stolen
och låg på golvet och kröp.

Ibland blev det naturligtvis jobbigt,
och då blev det tyst.

Jag kände
att det blev tyst, pressat, svårt.

Så jobbade vi oss sakta framåt.

Vuxna som är brottsmisstänka har
nästan alltid en försvarsadvokat.

Men Christian och Robin fick ingen.

Och i många av förhören
var inte heller föräldrarna med.

Vi fick inte vara med. Barnen var
ensamma med polisen och nån psykolog.

Barnen fick alltså ofta
möta poliserna helt ensamma.

Jag ifrågasatte det. Det är ju
tryggare om föräldrarna är med.

Att ha med sig mig, Annika eller Eva
måste ju vara tryggare.

Men där fanns experthjälp
och psykolog, så jag litade på det.

Jag är uppväxt med att polisen gör
nåt bra, att dem kan man lita på.

Så vi lämnade över pojkarna. Men det
var inte roligt att släpa in dem där.

Jag hade ingen anledning att tro
att utredarna gjorde nånting orätt.

Man litar på samhället då. Nu råkade
mina barn vara en del av det hela-

-men jag litade på dem, för då skulle
det bli bäst för våra barn också.

Vid den här tiden rekommenderades
polisen att förhöra barn EN gång-

-men Robin och Christian
förhördes runt 15 gånger var.

Ibland var det för jobbigt för dem,
och då pratade vi om nåt helt annat.

Då gick det inte, helt enkelt.
De ville inte närma sig detta.

Vi behövde komma framåt. Vi hade haft
ett antal förhör som gått i stå.

Vi kom inte längre, det kom inget
nytt. Där stod vi och tuggade ibland.

Men de ville inte gärna
prata om det här, så klart.

De ville inte.

Bröderna har inga minnen av mordet,
men de har vissa minnen av förhören.

Jag visste ju vad polisen var.
Det var en skräck att vara misstänkt.

En känsla av att de ville åt mig.

Jag minns att jag var rädd
varje gång jag skulle träffa polisen.

De visade många saker och
förklarade mycket vad de hade hittat-

-och vad de trodde hade hänt.

De nästan slängde det på en, som om
man skulle säga: "Ja, det har hänt."

Det var mycket press, och
det var väl det som gjorde mig rädd.

Jag visste inte vad jag skulle säga.
De ville att man skulle hålla med.

Jag var rädd för polisen.

Vad de än sa, så ville jag göra
så att de skulle bli nöjda och glada.

Grabbarna började bli trötta på det
där. De tyckte att vi var jobbiga.

Så var det nog.

Och det var vi väl.
För dem var vi säkert det.

Det tog lång tid. Jag har inte många
anteckningar, men jag skriver dagbok.

I mitten av oktober
har jag skrivit...

Den 10 oktober:
"Fortfarande arbete i Arvika."

"Det verkar gå mot sin lösning."

Det här hände i mitten av augusti.

Det är två månader, som jag har
skrivit i oktober, innan det var...

Som vi trodde...som vi var säkra,
eller... Det var klarlagt då.

Två pojkar, fem och sju år gamla,
har erkänt att de dödat Kevin.

Sista pusselbiten fick vi i måndags,
tisdags. Vi har arbetat intensivt.

Pojkarna ska ha erkänt
nån gång i slutet av oktober.

Vid förhöret då erkännandet kom, var
ingen av oss med och fick höra det.

Vi fick inte vara med
som stöd för barnen.

Vi visste inte vad som hände
och inte hur barnen mådde.

Det är den känslan man kommer ihåg,
att man var fullkomligt hjälplös.

Ja...

De säger inte rakt ut: "Det var vi."
Det kan jag aldrig tänka mig.

Det har jag inte hört, läst
eller sett nånstans.

Det finns en som borde kunna berätta
om erkännandet.

Rolf Sandberg
ledde förundersökningen.

En del vi pratar med säger
att han styrde med järnhand.

Det var han som skrev kriminal-
historia genom att lösa Kevinfallet.

Frågan om vem som skulle bestämma
i en leksituation gick för långt.

De var medvetna om sina handlingar.
Det började som en lek, men sen...

Rolf Sandberg spelade bandy
på elitnivå innan han blev polis.

Tjena!

Man ska sträva efter tre nivåer
i anfallsspelet. Där, där och där.

Efter Kevin-utredningen blev han
operativ chef för Värmlandspolisen.

Men i dag är han sjukskriven.

För två år sen blev han påkörd
och fick en skallskada.

-Varför var du sen i dag?
-Det var pappa.

Innan jag blev skadad
var jag i gång hur mycket som helst.

Då hade jag kunnat referera
exakt vad som hände för 18 år sen.

Det klarar jag inte i dag.

Tempo nu, och fokus på passet!

Rolf Sandberg har genom åren
berättat om pojkarnas erkännande.

Det ska ha varit mycket detaljerat.

Det var i slutet av de tre månaderna.
Men det riktiga erkännandet kom-

-när den äldre pojken berättade
och gav klartecken till den yngre:

"Okej, vi berättar nu."

Det var på slutet
vi fick hela historien.

Pojkarna sprang ner.

Här eskalerade bråket och man använde
ganska grovt våld och pinnar.

Till slut blev Kevin strypt, och dog.

När han dött, forslade man pojken
en bit åt det hållet-

-och la honom i vassen
på en lastpall.

På den sidan forslar man pojken,
eller bär honom...

Där nånstans fanns det en utklippning
med en lastpall.

Vattendjupet var så här ungefär,
där han låg.

-Erkänner barnen att de dödat Kevin?
-Ja, barnen har berättat det.

Frågan om vem som skulle bestämma
i en leksituation gick för långt.

Till slut så kom berättelsen...

...om hur händelseförloppet ägt rum.

De kände att det var klartecken
att de fick berätta.

När de berättar om själva
händelseförloppet, är de stenklara.

De är stenklara över hur det hade
gått till och vem som gjort vad.

Enligt Rolf Sandberg
var erkännandet mycket tydligt.

Men Ingrid Harrysson och
Anders Forsman berättar nåt oväntat.

De höll i förhören, men har en helt
annan minnesbild än Rolf Sandberg.

De sa inte: "Jag erkänner det här."
Så gick det inte till.

Det var fragment och detaljer
i berättelsen som gjorde-

-att vi gick i mål och kunde
överlämna till socialtjänsten.

De fick fortsätta arbetet.

Det är inget erkännande som man
skulle få från en vuxen gärningsman.

Det är en liten kille-

-som berättar detaljer om
när de var nere vid sjön.

Efter hand så kom det saker
som gjorde att...

Ja, vi förstod-

-att det här kan man inte berätta
om man inte har varit på platsen-

-eller så småningom
på nåt sätt blivit involverad.

Jag vill inte kalla det
för ett erkännande.

De började berätta om detaljer
från tiden när de var nere vid sjön.

Vi fick ingen sammanhängande
berättelse, utan det var fragment.

Jag frågade: "Kan vi inte få
en sammanhängande berättelse?"

"Kan han inte berätta vad som hände
så att vi får ett sammanhang?"

Men då sa de att det kan man inte
kräva av en sjuåring.

Vi fick ta bit för bit, efter hand.

Men hur det hade gått till
har jag ingen klar bild över.

Jag lämnade tydligen Arvika
så sent som den 4 november.

"Då var det slutjobbat i Arvika."

Det står den 9 november, det.
"Mordet på Kevin".

Jag kallar det "mordet". Jag vet inte
om det var det, men så skrev jag.

"Kevin Hjalmarsson
fick till sist sin lösning."

"De senaste dagarna har gått åt till
att skriva en sammanställning"-

-"och lämna över
till socialförvaltningen."

Jag funderade väldigt mycket på
hur det hade gått till-

-och gör väl än i dag lite grann.

Och det är klart att det var jätte-
svårt, i femårsåldern. Två bröder.

Mycket mycket svårt...

...att veta vad de sa
som var sanning.

I vissa fall kom vi inte längre
än gången innan. Det var bara stopp.

Grabbarna började bli trötta på det
här. De tyckte att vi var jobbiga.

Och det var vi väl.

Jag frågade: "Kan vi inte få
en sammanhängande berättelse?"

Vi fick ingen sammanhängande
berättelse, utan det var fragment.

Jag vill inte kalla det
för ett erkännande.

De började berätta om detaljer
från tiden då de var nere vid sjön.

Det var väldigt intressant
att se, faktiskt.

I den bild jag får
har de ingen aning.

-Det syns hur känslomässigt det är.
-Ja, de mår inte bra av det som hänt.

-Det stämmer inte för dem.
-Det är nåt som inte är som det ska.

Det är det största frågetecknet.

Hur kan man sitta
som polis och vuxen, och tänka:

"Vi har inga fingeravtryck, inget dna
och inga bevis, men de har erkänt."

-Inte en hel story, bara fragment.
-De bygger en egen story.

Som polis hade jag tänkt: "Vid
ett avslut får det inte vara fel."

Man skulle må bättre om man fick
bevisat att det är så som man trott.

Vi kan sitta här och neka nu-

-men vi kan ju inte säga det
helt säkert heller.

Men om det verkligen är så
som vi alltid har trott...

Så mycket kaos som de har orsakat...

Det är ofattbart hur de kan lösa
en så stor grej på såna grunder.

Men det var mycket positivt
för ens egen del att se det här.

-Nu vet man att inte bara vi tvivlar.
-Det är en väldig bekräftelse.

Man vill ha svar på allt,
få ett slut på det-

-i stället för att gå dag ut
och dag in och grunna: "Var det jag?"

Man vet aldrig om man ska vara
ledsen eller arg. Ingenting.

Oavsett utfall,
så vill vi veta vad som hände.

Förundersökningen är nog svaret på
om det här är bullshit eller inte.

Där står det ju exakt vad
som fick dem att ta upp vårt spår-

-och hur de fick det till
att det var vi.

Det är ju svar man vill ha.

Vår granskning av fallet Kevin
hade bara börjat.

Textning: Ulrika Jansson Båving
Svensk Medietext för SVT