All language subtitles for atervinningsbluffen-fb87f33-svtplay

I ett år har teamet
bakom den här filmen undersökt–

–vad som händer med den plast
vi sorterar för återvinning.

De hittade kriminella plasthandlare
som tjänar stora pengar.

Är återvinning av plast en stor lögn?

Dokument utifrån:
Återvinningsbluffen.

Nästan allt vi köper
är inslaget i plast.

150 miljoner ton plast årligen,
och den siffran bara stiger – snabbt.

Men allt fler tillverkare säger
att vi inte behöver oroa oss.

Deras produkter är
till hundra procent återvinningsbara.

Miljöexperten Thomas Fischer menar
att det handlar om s.k. greenwashing–

–försök att framstå som miljövänliga.

Trycket från konsumenterna
att ta ansvar för plastberget–

–får företagen att komma
med alltmer ambitiösa mål och löften.

Men det är nåt som inte stämmer.

Trots att allt fler förpackningar
är märkta som återvinningsbara–

–hittar man knappt några som är
tillverkade av återvunnet material.

Hur kommer det sig?

För att förstå det,
får vi gå tillbaka 30 år–

–när återvinningsdrömmen föddes.

Tidigt 1990-tal stod
den industrialiserade världen–

–på randen till en sopkris.
Soptipparna höll på att bli fulla.

Något var tvunget att göras.

I Tyskland införde man
ett helt nytt system.

Man ville skapa en cirkulär ekonomi.

Systemet spreds.

I dussintals västländer uppmanades
befolkningen att sortera sina sopor–

–så att plast, papper och metall
kunde återvinnas om och om igen.

Den nya infrastrukturen
betalades av konsumenterna.

I vissa fall via skattsedeln, i andra
med en avgift på förpackningarna.

Så hur kommer det sig
att vi 30 år senare–

–tillverkar fler förpackningar
av ny plast än någonsin tidigare?

Teamet åkte till en av världens mest
avancerade återvinningsanläggningar.

Jens Blume hanterar 50 miljoner
återvinningssäckar årligen.

Anläggningen med högteknologiska
maskiner har kostat miljontals euro.

Efter en sortering efter storlek
passerar plasten genom 20 skannrar–

–som känner av form, färg och t.o.m.
plastens kemiska sammansättning.

Bara en kvart senare
är soporna uppdelade i 14 högar:

Metall, papper
och ett dussintal plastsorter.

Vid en första anblick
ser systemet ut att fungera.

Men medan metallen och papperet
förmodligen blir nya förpackningar–

–så gäller det
med största sannolikhet inte plasten.

Plast vi slänger är ofta för smutsig
och svår att återvinna billigt.

Ny plast är både enklare
att arbeta med och mycket billigare.

Globalt sett
återvinns cirka 2 % av plasten.

Tanken på en cirkulär ekonomi
är mer avlägsen än någonsin.

Det man kallar återvinning
handlar främst om "downcycling":

Den återvunna plasten återfinns
i mer lågkvalitativa produkter–

–som parkbänkar,
stolpar till stängsel och blomkrukor.

Bättre än inget, men efter det
slutar plasten ofta som skräp.

Men den mesta plasten på anläggningen
duger inte ens att göra krukor av.

Vad händer då med den plasten?

70 % av förpackningarna i Europa
hamnar på soptippen–

–eller, ännu oftare, eldas upp.

I utkanten av Köpenhamn
ligger stans enda skidbacke–

–ritad av Danmarks största arkitekt
Bjarke Ingels.

Men vi intresserar oss för vad som
finns under den konstgjorda backen.

Danskarna har tagit fram världens
mest avancerade sopförbränning.

Den här anläggningen
kostade en halv miljard euro–

–och förbränner
400 000 ton sopor årligen.

Man importerar från hela Europa.

Jacob Simonsen
är chef för anläggningen–

–som förser 150 000 hushåll
med ström.

Plast må vara svår att återvinna, men
den är gjord av olja och brinner bra.

80 % av plasten går upp i rök.

Slaggen som återstår förädlas
och används inom byggindustrin.

Men det finns ett ämne som filtren
inte klarar av – koldioxid.

Anläggningar som denna
släpper ut mer koldioxid–

–än gasförbränningsanläggningar.

Europas sopförbränningsanläggningar
släpper ut 52 miljoner ton årligen.

Det är mer än hela Portugal,
och vi bygger bara fler.

Plastavfall är inte som förpacknings-
industrin påstår en värdefull råvara.

Det är ett problem
som man måste bli av med.

I 20 år hade västvärlden
en enkel lösning på problemet:

Man skickade plasten till Kina,
miljontals ton varje år.

Länder i väst betalade Kina för att
sköta deras så kallade återvinning–

–och ställde få frågor
om vad som hände med soporna.

2018 ändrades detta helt.

Kina hade fullt upp med sina egna
plastsopor och förbjöd all import.

Europa och Nordamerika fick bråttom
att hitta en ny lösning på problemet.

Ett kriminellt nätverk
kom till undsättning.

För att få inblick
i plastens svarta marknad–

–bestämde sig reportrarna för
att arbeta under täckmantel.

De fick hjälp
av en person i plastbranschen.

Han spelar rollen som avfallsmäklare,
en mellanhand i avfallshandeln.

Vi kallar honom Kumar.

De gjorde en falsk webbsida och
kontaktade sophandlare världen över–

–som kunde vara intresserade
av lågkvalitativt avfall.

Snart fick de napp, en turkisk
handlare vid namn Suleyman.

Mannen föreslår ett sätt
att komma förbi tullen:

Man gömmer den förbjudna plasten
bakom ett lager tillåten plast, LDPE.

Några veckor senare är Kumar på väg
till Turkiet för att avsluta affären.

Suleyman begär 35 euro
per ton plastsopor.

Efter Kinas importförbud började
plasthandlarna frakta soporna–

–till andra länder, som Malaysia,
Filippinerna, Vietnam och Indonesien.

Men ett efter ett har dessa länder
också infört importförbud.

2020 gick en fjärdedel
av Europas sopexport till Turkiet.

En stor del
klassades som plast att återvinna.

Före mötet
med den turkiske avfallsköparen–

–vill reportrarna ta reda på om
den importerade plasten återvinns.

De träffar Sedat Gündoğdu,
forskare och miljöaktivist–

–som kartlagt illegala soptippar,
som dykt upp över hela Turkiet.

Han kartlägger även platser
där sopor eldats upp–

–ett problem som vuxit snabbt
de senaste åren.

I dag ska han undersöka ett tips
om dumpade sopor utanför Adana.

Tipset stämmer.
Ännu en olaglig soptipp.

Under dammet ligger ett upp till
tre meter djupt lager med plastsopor.

I dag ska Kumar träffa den turkiska
avfallshandlaren Suleyman.

Några dagar tidigare
har plasthandlarna nåtts av nyheten–

–att även Turkiet har satt ner foten
mot importen av smutsig plast–

–bland annat
genom ökade kontroller i hamnarna.

Blir det nån affär för Kumar?

Planen är att gömma den olagliga
plasten bak i containrarna.

Kumar sätter på sig en dold kamera
inför mötet.

Reportrarna
ska träffa Ernesto Bianchi på OLAF–

–Europeiska byrån
för bedrägeribekämpning.

Hans utredare har kartlagt problemet
med olaglig hantering av plastavfall.

När ett land stänger ner, hittar
sophandlarna snart ett annat land.

Kumar har fått tips om Bulgarien.

Sedan Kina stängde sina dörrar–

–har Bulgarien blivit ett mål
för sopor från Västeuropa.

Import av plastsopor mellan EU-länder
är inte nödvändigtvis olaglig–

–men den omgärdas av strikta regler
kring kvaliteten på soporna–

–och hur de tas om hand. Frågan är om
reglerna följs på svarta marknaden.

Reportageteamet ska träffa Giorgio
som handlar med plastavfall.

Den här gången har Kumar sällskap
av en reporter.

Enligt Giorgio ska soporna användas
som bränsle i en cementfabrik.

Importlagarna kan man strunta i,
för han kan ta hand om myndigheterna.

Giorgio erbjuder sig att visa upp
återvinningsanläggningen.

Giorgio visar upp en liten maskin–

–som inte är i gång och inte verkar
ha använts den senaste tiden.

Enligt Giorgio går största delen
av soporna till cementfabriken.

Cementindustrin
är en av världens största förorenare.

Den står
för över 8 % av de globala utsläppen.

För cementindustrin
är plasten perfekt bränsle.

Man får t.o.m. betalt
för att elda upp den.

Så världen över växlar man över
från kol till plast som bränsle.

Producenterna vill få konsumenter
att tro att återvinningen fungerar.

Men pengar
som vi betalar för återvinning–

–går till organiserad brottslighet,
kraftverk drivna med fossilt bränsle–

–och subventionerar en av jordens
mest miljöförstörande industrier.

Handlar löftena om återvinning
bara om att tjäna mer pengar–

–genom att framstå som miljövänlig?

När reportrarna går igenom
filmmaterialet, ser de nåt konstigt:

30 balar från Storbritannien,
som inte liknar nåt de sett tidigare.

Kl. 04 nästa morgon
ska teamet titta närmare på balarna.

Varje bal består
av bara en sorts förpackningar:

Kattmat, brödpåsar,
chipspåsar och så vidare.

Giorgio sa att allt skulle brännas.

De hittar en märkning.

Avfallet kommer från en firma
med namnet Terracycle.

Och så hittar de ett namn:

Alison Harding,
Shaftesbury i Storbritannien.

Vad är Terracycle?

Och varför ska den här sorterade,
rena plasten eldas upp i Bulgarien?

Teamet bestämmer sig för
att söka upp Alison Harding.

I stället för
att slänga förpackningarna i soporna–

–ger de dem till Alison. Hon sköter
en av tusentals insamlingsplatser–

–som Terracycle har
i ett tjugotal länder.

Det snabbt växande företaget säger
att de kan återvinna allt.

Varje Terracycleprojekt sponsras
av ett företag–

–som i gengäld får trycka Terracycles
logotyp på sina förpackningar.

Hur ser historien ut
bakom den här otroliga affärsidén?

Terracycle grundades av Tom Szaky
och har hajpats av medierna.

Szaky har ingått avtal med
några av världens största företag.

I takt med att trycket på mer gröna
produkter från konsumenterna ökat–

–har företagen betalat Terracycle
för att samla in deras förpackningar–

–och därefter hävdat att deras
förpackningar är återvinningsbara.

Men varför ligger
Alisons förpackningar i Bulgarien?

Tom Szaky låter sig ofta intervjuas.
Han tackar ja även den här gången.

Tom Szaky bad att få se närmare
på saken och återkomma.

Men vi är inte de enda
som undrar över Terracycles affärer.

Jan Dell är ordförande i en oberoende
miljöorganisation i Kalifornien.

Hon har nyligen lämnat in
en stämningsansökan mot Terracycle.

Terracycle riktar in sig på förpack-
ningar som är svåra att återvinna.

Jan, som är kemist, började misstänka
att företagen använde Terracycle–

–för att få förpackningarna
att framstå som miljövänliga.

Jan grävde djupare och såg att många
insamlingsprogram var begränsade.

Företagen kan trycka Terracycle-
loggan på alla sina förpackningar–

–men har bara återvinningsavtal
för en del.

Terracycle kan inte svara på frågor
angående Jans stämningsansökan.

De säger att ett misstag
hos en underleverantör–

–var orsaken till att plastbalarna
hamnade i Bulgarien.

De togs om hand av ett bulgariskt-
baserat återvinningsföretag–

–som aldrig tänkt bränna plasten.

Balarna kommer att fraktas tillbaka
till Storbritannien–

–och återvinnas där.

Efter 30 år med återvinning–

–har världens rikaste länder
ännu inte fått bukt med plastberget.

I världens fattigaste länder
har problemen bara börjat.

Indonesien har inget utbrett system
för återvinning och avfallshantering.

Men för de stora förpackningstill-
verkarna är det en tillväxtmarknad.

Aktivister som Nina röjer upp
i röran. Men det är en hopplös kamp.

Världens plasttillverkning förväntas
fördubblas de kommande 20 åren.

Reportageteamet är i Singapore.
Här byggs petrokemiska fabriker–

–för att tillverka plast och möta
efterfrågan från utvecklingsländerna.

Plasttillverkarna har en plan–

–för att lösa problemet med plast-
avfall i fattiga områden för alltid.

Men hur ser deras lösning ut? Än
en gång handlar det om återvinning.

Det här är alliansens huvudkontor.

Har de täckning
för sina ambitiösa löften–

–eller handlar det än en gång om
att bara framstå som miljövänlig?

Alla försök att skapa en cirkulär
ekonomi för plast har misslyckats.

Majoriteten av vårt plastskräp
hamnar i luften eller i naturen.

Konsumtionsvarutillverkarna har lovat
att återvinning är nyckeln–

–till att lösa krisen med plastsopor.

Men än tycks dessa löften
inte vara värda mer–

–än förpackningarna de pryder.

Textning: Malin Westhall
Svensk Medietext för SVT