Original subtitles

I ett år har teamet bakom den här filmen undersökt–

–vad som händer med den plast vi sorterar för återvinning.

De hittade kriminella plasthandlare som tjänar stora pengar.

Är återvinning av plast en stor lögn?

Dokument utifrån: Återvinningsbluffen.

Nästan allt vi köper är inslaget i plast.

150 miljoner ton plast årligen, och den siffran bara stiger – snabbt.

Men allt fler tillverkare säger att vi inte behöver oroa oss.

Deras produkter är till hundra procent återvinningsbara.

Miljöexperten Thomas Fischer menar att det handlar om s.k. greenwashing–

–försök att framstå som miljövänliga.

Trycket från konsumenterna att ta ansvar för plastberget–

–får företagen att komma med alltmer ambitiösa mål och löften.

Men det är nåt som inte stämmer.

Trots att allt fler förpackningar är märkta som återvinningsbara–

–hittar man knappt några som är tillverkade av återvunnet material.

Hur kommer det sig?

För att förstå det, får vi gå tillbaka 30 år–

–när återvinningsdrömmen föddes.

Tidigt 1990-tal stod den industrialiserade världen–

–på randen till en sopkris. Soptipparna höll på att bli fulla.

Något var tvunget att göras.

I Tyskland införde man ett helt nytt system.

Man ville skapa en cirkulär ekonomi.

Systemet spreds.

I dussintals västländer uppmanades befolkningen att sortera sina sopor–

–så att plast, papper och metall kunde återvinnas om och om igen.

Den nya infrastrukturen betalades av konsumenterna.

I vissa fall via skattsedeln, i andra med en avgift på förpackningarna.

Så hur kommer det sig att vi 30 år senare–

–tillverkar fler förpackningar av ny plast än någonsin tidigare?

Teamet åkte till en av världens mest avancerade återvinningsanläggningar.

Jens Blume hanterar 50 miljoner återvinningssäckar årligen.

Anläggningen med högteknologiska maskiner har kostat miljontals euro.

Efter en sortering efter storlek passerar plasten genom 20 skannrar–

–som känner av form, färg och t.o.m. plastens kemiska sammansättning.

Bara en kvart senare är soporna uppdelade i 14 högar:

Metall, papper och ett dussintal plastsorter.

Vid en första anblick ser systemet ut att fungera.

Men medan metallen och papperet förmodligen blir nya förpackningar–

–så gäller det med största sannolikhet inte plasten.

Plast vi slänger är ofta för smutsig och svår att återvinna billigt.

Ny plast är både enklare att arbeta med och mycket billigare.

Globalt sett återvinns cirka 2 % av plasten.

Tanken på en cirkulär ekonomi är mer avlägsen än någonsin.

Det man kallar återvinning handlar främst om "downcycling":

Den återvunna plasten återfinns i mer lågkvalitativa produkter–

–som parkbänkar, stolpar till stängsel och blomkrukor.

Bättre än inget, men efter det slutar plasten ofta som skräp.

Men den mesta plasten på anläggningen duger inte ens att göra krukor av.

Vad händer då med den plasten?

70 % av förpackningarna i Europa hamnar på soptippen–

–eller, ännu oftare, eldas upp.

I utkanten av Köpenhamn ligger stans enda skidbacke–

–ritad av Danmarks största arkitekt Bjarke Ingels.

Men vi intresserar oss för vad som finns under den konstgjorda backen.

Danskarna har tagit fram världens mest avancerade sopförbränning.

Den här anläggningen kostade en halv miljard euro–

–och förbränner 400 000 ton sopor årligen.

Man importerar från hela Europa.

Jacob Simonsen är chef för anläggningen–

–som förser 150 000 hushåll med ström.

Plast må vara svår att återvinna, men den är gjord av olja och brinner bra.

80 % av plasten går upp i rök.

Slaggen som återstår förädlas och används inom byggindustrin.

Men det finns ett ämne som filtren inte klarar av – koldioxid.

Anläggningar som denna släpper ut mer koldioxid–

–än gasförbränningsanläggningar.

Europas sopförbränningsanläggningar släpper ut 52 miljoner ton årligen.

Det är mer än hela Portugal, och vi bygger bara fler.

Plastavfall är inte som förpacknings- industrin påstår en värdefull råvara.

Det är ett problem som man måste bli av med.

I 20 år hade västvärlden en enkel lösning på problemet:

Man skickade plasten till Kina, miljontals ton varje år.

Länder i väst betalade Kina för att sköta deras så kallade återvinning–

–och ställde få frågor om vad som hände med soporna.

2018 ändrades detta helt.

Kina hade fullt upp med sina egna plastsopor och förbjöd all import.

Europa och Nordamerika fick bråttom att hitta en ny lösning på problemet.

Ett kriminellt nätverk kom till undsättning.

För att få inblick i plastens svarta marknad–

–bestämde sig reportrarna för att arbeta under täckmantel.

De fick hjälp av en person i plastbranschen.

Han spelar rollen som avfallsmäklare, en mellanhand i avfallshandeln.

Vi kallar honom Kumar.

De gjorde en falsk webbsida och kontaktade sophandlare världen över–

–som kunde vara intresserade av lågkvalitativt avfall.

Snart fick de napp, en turkisk handlare vid namn Suleyman.

Mannen föreslår ett sätt att komma förbi tullen:

Man gömmer den förbjudna plasten bakom ett lager tillåten plast, LDPE.

Några veckor senare är Kumar på väg till Turkiet för att avsluta affären.

Suleyman begär 35 euro per ton plastsopor.

Efter Kinas importförbud började plasthandlarna frakta soporna–

–till andra länder, som Malaysia, Filippinerna, Vietnam och Indonesien.

Men ett efter ett har dessa länder också infört importförbud.

2020 gick en fjärdedel av Europas sopexport till Turkiet.

En stor del klassades som plast att återvinna.

Före mötet med den turkiske avfallsköparen–

–vill reportrarna ta reda på om den importerade plasten återvinns.

De träffar Sedat Gündoğdu, forskare och miljöaktivist–

–som kartlagt illegala soptippar, som dykt upp över hela Turkiet.

Han kartlägger även platser där sopor eldats upp–

–ett problem som vuxit snabbt de senaste åren.

I dag ska han undersöka ett tips om dumpade sopor utanför Adana.

Tipset stämmer. Ännu en olaglig soptipp.

Under dammet ligger ett upp till tre meter djupt lager med plastsopor.

I dag ska Kumar träffa den turkiska avfallshandlaren Suleyman.

Några dagar tidigare har plasthandlarna nåtts av nyheten–

–att även Turkiet har satt ner foten mot importen av smutsig plast–

–bland annat genom ökade kontroller i hamnarna.

Blir det nån affär för Kumar?

Planen är att gömma den olagliga plasten bak i containrarna.

Kumar sätter på sig en dold kamera inför mötet.

Reportrarna ska träffa Ernesto Bianchi på OLAF–

–Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.

Hans utredare har kartlagt problemet med olaglig hantering av plastavfall.

När ett land stänger ner, hittar sophandlarna snart ett annat land.

Kumar har fått tips om Bulgarien.

Sedan Kina stängde sina dörrar–

–har Bulgarien blivit ett mål för sopor från Västeuropa.

Import av plastsopor mellan EU-länder är inte nödvändigtvis olaglig–

–men den omgärdas av strikta regler kring kvaliteten på soporna–

–och hur de tas om hand. Frågan är om reglerna följs på svarta marknaden.

Reportageteamet ska träffa Giorgio som handlar med plastavfall.

Den här gången har Kumar sällskap av en reporter.

Enligt Giorgio ska soporna användas som bränsle i en cementfabrik.

Importlagarna kan man strunta i, för han kan ta hand om myndigheterna.

Giorgio erbjuder sig att visa upp återvinningsanläggningen.

Giorgio visar upp en liten maskin–

–som inte är i gång och inte verkar ha använts den senaste tiden.

Enligt Giorgio går största delen av soporna till cementfabriken.

Cementindustrin är en av världens största förorenare.

Den står för över 8 % av de globala utsläppen.

För cementindustrin är plasten perfekt bränsle.

Man får t.o.m. betalt för att elda upp den.

Så världen över växlar man över från kol till plast som bränsle.

Producenterna vill få konsumenter att tro att återvinningen fungerar.

Men pengar som vi betalar för återvinning–

–går till organiserad brottslighet, kraftverk drivna med fossilt bränsle–

–och subventionerar en av jordens mest miljöförstörande industrier.

Handlar löftena om återvinning bara om att tjäna mer pengar–

–genom att framstå som miljövänlig?

När reportrarna går igenom filmmaterialet, ser de nåt konstigt:

30 balar från Storbritannien, som inte liknar nåt de sett tidigare.

Kl. 04 nästa morgon ska teamet titta närmare på balarna.

Varje bal består av bara en sorts förpackningar:

Kattmat, brödpåsar, chipspåsar och så vidare.

Giorgio sa att allt skulle brännas.

De hittar en märkning.

Avfallet kommer från en firma med namnet Terracycle.

Och så hittar de ett namn:

Alison Harding, Shaftesbury i Storbritannien.

Vad är Terracycle?

Och varför ska den här sorterade, rena plasten eldas upp i Bulgarien?

Teamet bestämmer sig för att söka upp Alison Harding.

I stället för att slänga förpackningarna i soporna–

–ger de dem till Alison. Hon sköter en av tusentals insamlingsplatser–

–som Terracycle har i ett tjugotal länder.

Det snabbt växande företaget säger att de kan återvinna allt.

Varje Terracycleprojekt sponsras av ett företag–

–som i gengäld får trycka Terracycles logotyp på sina förpackningar.

Hur ser historien ut bakom den här otroliga affärsidén?

Terracycle grundades av Tom Szaky och har hajpats av medierna.

Szaky har ingått avtal med några av världens största företag.

I takt med att trycket på mer gröna produkter från konsumenterna ökat–

–har företagen betalat Terracycle för att samla in deras förpackningar–

–och därefter hävdat att deras förpackningar är återvinningsbara.

Men varför ligger Alisons förpackningar i Bulgarien?

Tom Szaky låter sig ofta intervjuas. Han tackar ja även den här gången.

Tom Szaky bad att få se närmare på saken och återkomma.

Men vi är inte de enda som undrar över Terracycles affärer.

Jan Dell är ordförande i en oberoende miljöorganisation i Kalifornien.

Hon har nyligen lämnat in en stämningsansökan mot Terracycle.

Terracycle riktar in sig på förpack- ningar som är svåra att återvinna.

Jan, som är kemist, började misstänka att företagen använde Terracycle–

–för att få förpackningarna att framstå som miljövänliga.

Jan grävde djupare och såg att många insamlingsprogram var begränsade.

Företagen kan trycka Terracycle- loggan på alla sina förpackningar–

–men har bara återvinningsavtal för en del.

Terracycle kan inte svara på frågor angående Jans stämningsansökan.

De säger att ett misstag hos en underleverantör–

–var orsaken till att plastbalarna hamnade i Bulgarien.

De togs om hand av ett bulgariskt- baserat återvinningsföretag–

–som aldrig tänkt bränna plasten.

Balarna kommer att fraktas tillbaka till Storbritannien–

–och återvinnas där.

Efter 30 år med återvinning–

–har världens rikaste länder ännu inte fått bukt med plastberget.

I världens fattigaste länder har problemen bara börjat.

Indonesien har inget utbrett system för återvinning och avfallshantering.

Men för de stora förpackningstill- verkarna är det en tillväxtmarknad.

Aktivister som Nina röjer upp i röran. Men det är en hopplös kamp.

Världens plasttillverkning förväntas fördubblas de kommande 20 åren.

Reportageteamet är i Singapore. Här byggs petrokemiska fabriker–

–för att tillverka plast och möta efterfrågan från utvecklingsländerna.

Plasttillverkarna har en plan–

–för att lösa problemet med plast- avfall i fattiga områden för alltid.

Men hur ser deras lösning ut? Än en gång handlar det om återvinning.

Det här är alliansens huvudkontor.

Har de täckning för sina ambitiösa löften–

–eller handlar det än en gång om att bara framstå som miljövänlig?

Alla försök att skapa en cirkulär ekonomi för plast har misslyckats.

Majoriteten av vårt plastskräp hamnar i luften eller i naturen.

Konsumtionsvarutillverkarna har lovat att återvinning är nyckeln–

–till att lösa krisen med plastsopor.

Men än tycks dessa löften inte vara värda mer–

–än förpackningarna de pryder.

Textning: Malin Westhall Svensk Medietext för SVT