Original subtitles

Lokala myndigheter är förbryllade över alla försvinnanden den senaste månaden.

Man är osäker på om det är kopplat till de ljusfenomen som synts på himlen -

- som ni ser här, men man uppmanar folk att stanna hemma särskilt på kvällarna.

Hittills har vandrare försvunnit liksom folk som inte kommit hem efter jobbet.

De övergivna bilar som hittats vid gatukorsningar kopplas inte just nu -

- till dessa händelser, men många tror att det finns ett samband.

Myndigheterna har inlett sökaktioner för att finna ledtrådar -

- om vad som kan ha hänt. Boende i närheten bör vara vaksamma -

- och rapportera alla märkliga händelser.

Två dagar har gått sedan vandraren Matt Pruitt försvann.

Vänner säger att han var en erfaren äventyrare och myndigheterna tror -

- att han kan ha gått vilse och fortfarande finns därute.

Men en vandrare jag träffat tror att brott kan ligga bakom.

Det är inget påstående. Jag såg det med egna ögon. Han är inte försvunnen.

Den där saken tog honom. Farkosten i himlen.

- Okej, tack. Myndigheterna tar säkert... - Du tror mig inte, men jag såg det.

Jag såg det! Den finns därute.

Jag sa ju det! Den där tog Matt!

- Vad gör den? - Den, den... Spring!

Följande material är konfidentiellt och tillhör den amerikanska staten.

Hej, allihopa! Vi befinner oss bakom kulisserna på robot-avdelningen -

- och vi ska samla ihop några saker till en campingutflykt i helgen.

Jag vet vad ni tänker. Vad har robotar och camping gemensamt?

Tja, som några av er vet, så har Chloe, Luke och jag jobbat med något särskilt.

- Hej, där är Chloe!-Säg hej, Chloe. - Håller du fortfarande på?

- Berätta vad du jobbar med. - Jag programmerar en kod...

...till sekvenseringscykeln.

- Gjorde du inte det för två dar sen? - Allt tog längre tid än vad jag trodde.

Okej, säg något till kameran bara. Vi vill ha en bra presentation, okej?

Visst.

- Hej, det här är Chloe!-Säg hej. - Hej!

De har jobbat dygnet runt för att få det att funka. Visst, Luke?

Ja, det stämmer.

- Är ni taggade? - Ja, faktiskt.

En del av teamet som gör alla tunga lyft.-Redo?

Chloe och jag brukar också lyfta tungt.

- Har du den verkligen? - Ja, har du?

- Var försiktiga. - Ja, minns ni vad som hände sist?

- Akta hörnet. Akta hörnet. - Nästan där.

Ett, två, tre.

- Det blir allt tyngre. - Ja.

- Något annat nytt för kameran? - Ja, nytt... Vi har...

...fixat hans leder, så han rör sig mycket smidigare nu.

Och vikten är jämnare fördelad.

- Hoppas att det funkar den här gången. - Ja.

Och! Professor, Haley! Om du ser det här så får du inte bli arg.

Vi lånade några saker från avdelningen. Vi lovar att du får tillbaka dem.

- Vi lovar! - Håll tummarna för oss. Hej då.

- Professor Haley är på telefon. - Okej, vi avslutar för idag.

Hallå!

Hallå!

Vad gör jag här? Var är Helen och Chloe?

Berätta vad jag gör här!

Sitt ner, vi börjar strax.

- Jag är ledsen, okej? - Här är vi och måste tanka...

- ...då Luke inte kollade upp vägen. - Jag hade för mycket att tänka på.

- Vi med. Vad tror du vi hållit på med? - Det var ett misstag.

- Vi är framme nu. - Låt oss skynda oss.

Ska man vänta eller tanka själv?

- Jag ser ingen kortmaskin. - Hallå?

- Måste vi hämta dem? - Är de ens i drift?

- Den ser gammal ut. - Såg ni dörren?

Det kanske bara var vinden.

Väldigt vintage.

Helen, stanna i bilen. Jag kollar.

- Är det någon därinne? - Vänta lite.

Är du säker?

Hallå?

Var är alla?

- Jag har inte sett någon bil på ett tag. - Ja, det är lite kusligt.

- Nej, jag vet inte. - Värsta spökstaden.

Vi får nog tanka på vägen tillbaka. Vi klarar oss nog.

- Nog? - Vad tittar du på?

- Ser du något? - Vad då, en präriehund eller något?

- Vad ser du? - Jag vet inte.

Hoppa in i bilen igen. Det är lugnt.

Jisses... Okej...

- Klarar vi det? - Ja.

Okej, vi löser det på vägen tillbaka.

- Chloe, såg du det? - Nej.-Han sa att såg något.

Det här är spännande. Låt oss starta det vi påbörjat.

Ett kul litet äventyr i spökstaden.

- Okej, det rullar. - Då så.

- Får jag se. För hårt? Är det bra? - Ja.

- Hur känns det? - Bra.

Bra. Vi måste filma varenda vinkel om någon skulle vara skeptisk.

- Det är inget trolleritrick. - Ge oss ögon.

Bra. Vi är online.

- Vi rullar. Chloe? - Här.

- Luke? - Här.

Jag. Jag är här och båda kameror rullar.

Hej, det är den 13 oktober och jag heter Helen Martin.

Med mig har jag mina kollegor, Luke Sullivan och Chloe Coyle.

Följande vlogg är tänkt att dokumentera "Project Hornet".

Det mitt team ska visa för första gången på kamera är nio månader -

- av vårt blod, svett och hårda arbete för att få fram det ni snart ska få se.

Låt mig presentera Hornet.

Bra. Uppe.

Hornet byggdes för att vara en krissituations-assistansrobot.

Men den trista akronymen gjorde att vi istället kallar honom "Hornet".

Titta på färgen. Det var inte medvetet, det kan jag lova. Han behövde sticka ut.

- Säg hej, Hornet. - Hej.

Vi använder dessa vloggar som Hornets betatest.

Vi valde platsen för att slippa insyn och det närmaste dygnet ska vi vara här -

- med Hornet... och skapa historia.

- Han ser vass ut, riktigt vass. - Inte illa, Chloe.

- Vi är ett team. - Du var också rätt bra, Luke.

- Han har inte gjort nåt än, så... Okej? - Ja, vad väntar vi på?

Jag måste få veta att mina vänner mår bra.

Mr... Luke Sullivan?

Vi tror att du och dina kollegor bevittnade något otroligt.

Det kan man säga... men jag säger inget förrän jag vet var mina vänner är.

Mr Sullivan, vi är bekymrade över att du och dina vänner...

...kan vara ett hot mot den nationella säkerheten.

På vilket sätt? Skämtar ni? Nej, inte en chans!

Jag berättar inte ett skit förrän jag fått träffa mina vänner.

Var är Helen och Chloe?

Jag säger inte ett ord till förrän jag fått träffa dem.

Det började med ett experiment. Jag och mina vänner byggde en robot.

En fullt fungerande assistentrobot som vi tog ut för ett första utomhustest.

- Är du klar snart? - Japp, alldeles strax.

- Chloe, kan jag få en bar? - Kan du inte komma hit själv?

Okej. Nu ser vi det du ser, kompis.

- Redo? - Bekräftat.

Kolla.

- Någon är visst taggad. - Bra att vi lättade på hans leder.

Okej, då så. Han är redo.

Hornet? Initiera räddningsprotokoll.

Jisses!

- Vad snabb han är! - 80 kilometer i timmen.

- Hoppas han inte skadar sig. - Närmar sig GPS-position.

Det är lugnt, kom igen. Det är hans första dag. Kör inte för hårt med honom.

Han är okej!

Men jag ser honom inte längre. Han är utanför ramen.

- Vad ska vi göra? - Vi hämtar honom, skynda er.

Ska vi dra? Okej!

Han försvinner för långt bort.

- Hornet! - Han verkar ha roligt.

Hornet! Stanna!

- Okej, test 3, tagning 1. - Hornet, fort! Någon faller från trädet.

Kom igen, kompis!

Fort, hon kommer att falla ner!

- Här kommer han. - Fort, hon kommer att falla!

- Herregud! - Sög att ni filmade det!

Jag fick det!

Om ni ser det här! Med lite mer stöd och små förändringar kan Hornet flyga.

Bra jobbat, allihopa! Särskilt du, grabben!

- Han fångade henne i luften, otroligt! - Gränssnittet är så komplext!

- Bara det tyder på AI! - Vänta lite.

- Vi byggde den! - Och den fungerar.

- Fara. - Ja, du upptäckte faran och löste det.

- Nej, någon är på väg hit. - Men vi var ju tillräckligt långt bort.

- Fara! - Jag trodde det.-Var?

- Hornet, var? - Vi måste väl gömma honom?

- Träden därborta. - Okej.

- Hornet, följ med mig. - Bekräftat.

Kom nu.

Ingen respekt för naturen.

Vad gör han?

Hej.

- Är det något... - Tillhör den er?

- Ja, är det något problem, konstapeln? - Det här är ett naturreservat.

- Vad gör ni här egentligen? - Vi...

Vi...

- Tar en kisspaus. Lång vandring. - Han har världens största blåsa.

- Ja, det rinner bara igenom. - Ni tre ska härifrån, nu.

Värsta blåsan. Som på en bebis.

- Hornet! - Okej, ni tre måste sticka härifrån nu.

Sticka? Vi tältar inte, vi passerade bara.

- Ni sticker härifrån med detsamma. - Hornet, vad gör du? Flytta på dig.

Jag är trött på er avsaknad av respekt för skogen. Det är ingen lekplats...

- ...dit ni kan komma för att knarka. - Sir, vi är inga knarkare.

Gör som jag säger.

- Graham! Graham, är du där? - Graham här.

Vi har en nödsituation i kvadrant fyra. Kan du komma hit? Graham?

- Allihopa! - Skicka alla enheter!

Skicka alla enheter!

- Okej, jag måste sticka. Och ni med. - Vi packar ihop och åker direkt.

- Nej, på en gång. - Men våra saker då?

Vi kan ju inte lämna spår efter oss. Som skogsvakt borde du hålla med om det.

Det var innan ni gjorde mig förbannad. Ni har redan gjort fel en gång.

Jag skickar någon som städar upp här. Ni kan hämta grejerna senare.

- Vi kan packa ihop allt nu... - Nej.

Gör som jag säger, annars arresterar jag er.

Har du ens befogenhet till det? Får jag se din bricka? Okej, visst!

- Luke, nycklarna. Jag kör. - Jag kommer.

Tack. Jag hann nästan klart.

Jag ska ta min jacka bara.

- Vi har inte ens campat. - Jag vet.

- Nycklarna. - Han är fast därborta.

- Han kommer att bli upptäckt. - Jag vet.

- Vi kommer på något. - Okej, vi låtsas åka härifrån.

Fin saga. Några college-studenter bygger en robot och leker med den i skogen.

- Men jag är skeptisk. - Vad snackar du om? Det var så.

Så...

Mr Sullivan, du gick ut gymnasiet med usla betyg.

Skulle någon som du bygga robotar på universitetet nu?

Jag var bra på att meka, okej?

Tja, att meka med bilar är rätt långt ifrån robotteknik. Sensorer, mjukvaror...

- ...för att inte glömma flygkapacitet. - Helen och Chloe sköter den biten.

De programmerar och jag bygger. Jag är ett proffs, vad kunde skolan lära mig?

- Men ni fick den att flyga. - Och?

Allt kan flyga, så länge man stabiliserar det. Drönare flyger.

- Antar att du har några såna. - Fascinerande.

- Vad är ditt problem. - Mitt problem?

Lyssna, du kan förhöra mig och fråga om Hornet, men du bryr dig inte.

Jag säger inget mer förrän jag vet var mina vänner är.

Du förstår, du bestämmer inte här.

- Ärligt talat har jag skonat dig. - Nej, åt helvete med det.

Ja, du är rätt körd, mr Sullivan.

Du spelar tuff, men under allt det är du bara ett skräckslaget litet barn.

Jag känner till såna som du. Du är en pajas.

Du låtsas vara stark. Du spelar åtminstone det.

Du är oftast uppriktig, men under allt övermod är du bara en liten insekt.

Sluta med psykoanalysen. Jag får ont i skallen.

Jag behöver inte analysera dig, för du förstår, jag känner dig.

Du är en den lokala pajasen.

Killen som vill ha flickan... men som inte kan skydda henne.

Vad snackar du om?

- Se vad okomplicerad du är. - Snackar du om Chloe? Är hon okej?

- Vad pratar du om? - Jag kan döda dig.

En av oss kanske inte lämnar det här rummet, men det blir nog inte jag.

Okej... Jag kan svara på dina korkade frågor om jag får träffa mina vänner.

- Vi får se. - Vad mer vill du veta?

Den här... roboten. Hur lyckades ni finansiera den?

Professorn fick pengarna. Jag antar att det var nåt forskningsstöd.

- Så hur mycket kostade det att bygga den? - Jag vet inte.

Jag tänkte inte på pengarna, utan skaffade fram delarna bara.

- Så vem hanterade pengarna? - Jag vet inte. Helen kanske.

Jag är bara en tekniknörd. Jag bygger ihop grejer.

- Hur lång tid tog det att bygga "Hornet"? - Några månader.

Vi hade de flesta delarna. Vi köpte några och skrev ut några till.

Det låter som en kort justeringstid för något så komplicerat.

Jag antar det.

Du tyckte aldrig att det var märkligt på något sätt?

- Hur menar du? - Du och dina vänner byggde...

...en sofistikerad maskin med väldigt små medel.

- Tyckte du inte att det var märkligt? - Vad vet jag?

Jag är ju bara en korkad pajas, visst?

Luke, jag tror inte att du berättar allt.

Vad vill du att jag ska säga?

Tror du mig inte?

- Berätta vad som hände sen. - Efter skogsvaktaren?

- Ja, efter att skogsvaktaren dykt upp. - Jag menar...

Vi hoppade in i bilen igen och sen blev det riktigt skumt.

Om du inte trodde mig tidigare, så kommer du inte att tro mig nu.

Testa.

Säg inte att jag inte varnade dig.

- Vi kan inte bara lämna sakerna där. - Vi måste dra nu, för att slippa åka fast.

Ja, vi riskerar att förlora Hornet. Han kan inte visas upp för världen än.

- Någon kan beslagta honom. - Så vi lämnade en ovärderlig maskin...

- ...som kan förstöras ute i naturen. - Han är tre meter lång. Han klarar sig.

Vi låtsas att vi åker härifrån och när kusten är klar hämtar vi honom.

- Men skogsvaktaren då? - Han hade ju annat att sköta.

- Helen! - Herregud!

- Vad? Varför står han bara där? - Sir, jag ber verkligen om ursäkt.

- Körde du på honom? Är du okej? - Håller han i en yxa?

- Gå inte för nära. - Mår ni bra?

- Hörni! - Kan du höra oss?

- Var försiktiga. - Sir, hör ni oss?

- Har ni gått vilse? Behöver ni hjälp? - Han har en yxa.

- Vill ni att vi hjälper er? - Hoppa in i bilen.

- Helen, Luke. Ni borde hoppa in i bilen. - Helen, tillbaka till bilen.

- Såg du? - Han stod bara där.

Det var nåt svart som rann ur hans mun. Han tittade inte ens på mig.

Jag tror att han är sjuk. Vi måste hjälpa honom.

Nej, jag tror inte att... Han reagerade inte ens.

- Herregud... Luke! - Helvete! Herregud!

Nu räcker det! Vad vill du?

- Han stirrar bara på mig. - Vilket skämt!

- Vad håller han på med? - Ja, vad gör han?

Försvinn härifrån! Det är inte roligt!

- Han har en yxa. - Helen, lägg... Skit också!

- Herregud, det är fler! - Herregud!

Vad fan är det där? Helen, filma det där.

- Vad händer? - De stirrar på oss bara!

- Han är inte kvar längre! - De stirrar bara!

Han är på taket! Vad är det som händer?

Är det en av dem?

- Vad vill ni? Vad vill ni oss? - Vad håller de på med?

Vi måste härifrån!

Spring! Spring!

Vad vill de? Vad vill ni oss?

- Om det är ett skämt, så är det inte kul! - Vad vill ni oss?

- Vad håller de på med? - Vet inte, men vi kan inte lämna bilen.

- Det här är inte roligt! - Herregud!

De stirrar bara på oss. Skit också.

Fort, kom!

Fort, in hit.

Herregud... Luke.

- Vad tusan var det där? - Vad?

Såg ni dem därute? Herregud!

- Vad ska vi göra? - Jag vet inte.

Vad hände med bilen? Tog de den?

- Vi måste tänka. Andas, okej? - Hornet.

Vi har inte Hornet, så vi måste komma på nåt annat.

Hornet var inte vid lägret när vi skulle hämta honom.

Vilket innebär att han är försvunnen i bergen.

Var kan han vara? Har de...

Jag vet inte. Jag tror att vi skakat av oss dem.

- Kan vi stanna här ett tag? - Ja.

De verkar helt väck allihopa. Det är något som pågår, en epidemi eller något.

Vad händer?

- Är det dem, Luke? - Det måste det vara. Ta upp något.

- Ta den här. - Vad?

De kommer.

Knack, knack, Helen Martin.

- Skämtar du med mig, Hornet? - Herregud.

- På riktigt? Kom in hit, idiot. - Skynda dig! Luke, stäng dörren.

- Hornet fann sina skapare. - Ja, in med dig. Stäng dörren.

- Jag programmerade dig inte så här! - På riktigt, Hornet?

Var har du varit? Vi bad dig stanna på ett ställe.

Varför hjälpte du oss inte?

- Såg du något? - Vi kanske kan använda inspelningen.

- Ja, kolla inspelningen. - Ja.

Det är samma ljud som i bilen.

Betyder det att de är på väg? Vad ska vi göra?

Ta med kameran, Helen!

Herregud...

- Vi måste dra härifrån nu. - Det är ett rymdskepp.

Skärp dig, Chloe. Det är inget rymdskepp, det är omöjligt.

- Det måste vara militären eller nåt. - Nej, jag har aldrig sett nåt liknande.

Inte jag heller, men jag vet inte. Det är inga utomjordingar.

Det måste finnas en logisk förklaring. Kanske inte militären, men jag vet inte...

- Vad är det då? - Vem bryr sig?

- Fara. - Fara? Det menar du inte?

Hornet, kan du läsa av när det dyker upp någon?

Livsform närmar sig. 30 meter och avancerar. 28.

- 24. 21. - Tyst! Tyst!

- Vad ska vi göra? - Jag vet inte.

Vad ska vi göra?

Herregud.

Vad gör de?

- Vad gör de? - Jag vet inte.

Luke...

- Kan de se oss? - Jag vet inte.

Kan de...

Förlåt.

Herregud... Kan de se mig?

- De har stannat. - Herregud, stirrar de på oss?

De stannade.

Varför stannade de?

- Livsformerna har skingrats. - Kom igen! Var tyst, okej?

Vi är livrädda.

Vad händer? Hornet, vad är det?

Det är bara en. Nu skiter jag i det här. Vi måste göra något!

- Nej, Luke! - Vad i helvete!

- In med dig, skynda dig! - Ni? Är ni fortfarande kvar?

- Jag sa ju åt er att dra. - Hornet, varför sa du inte vem det var?

Ni bad mig att vara tyst.

- Jag är ledsen, okej. De därute... - De attackerade er, jag vet.

Nåt galet pågår därute. Massor av invånare har försvunnit -

- och kommit tillbaka galna. De dödade en annan skogsvakt och förstörde min bil.

- Herregud... - Det är inte säkert i bergen.

Vi måste ta oss till en säker plats och kalla på hjälp.

Hornet håller med. För att rädda liv måste vi rapportera om fenomenet.

- Vad är det där? - Aldrig sett en krishanteringsrobot förut?

- Vet du hur vi tar oss härifrån? - Ja, följ efter mig.

Ta den här.

- Hornet, kom nu! - Skynda dig!

Skynda dig, Hornet.

- Vet du hur allt det här låter? - Galet skulle jag säga och det var det.

Det var riktigt galet, men det vet ni väl om?

- Ufon, utomjordingar och sånt. - Jaså?

Ja, det är inte direkt nån hemlighet. Vi vet om det och vet att ni vet.

- Och de som attackerade er? - Jag vet inte.

Det var förvirrande.

Men vi skadade inte någon som inte försökte skada oss först.

- Jag anklagar er inte för något än. - Så börjar det igen.

Dina vaga hot.

Nej, när jag hotar dig kommer du att veta om det.

Tuff. Du är så tuff.

Jag är vad jag behöver vara i en värld fylld av fattiga och värdelösa.

- De sammarbetsovilliga. - Jag samarbetar väl just nu?

Jag antar det.

- Låt mig fråga dig en sak. - Det funkar inte så, Lukey.

Jag vill veta hur nåt sånt kan hända utan att vi fick någon hjälp alls.

Ni låste bara in mig här efteråt. Jag hoppades att regeringen var god.

Det är inte den bild jag får just nu.

Vill du ha garantier om att vi är på din sida?

Jag vill bara veta att det finns något gott kvar i den här världen.

- Och ni inte dödar mig när det är över. - Du söker trygghet.

Du påstår att du sett rymdfarkoster och attackerades av bortförda civila.

Om jag vore du skulle jag vara sjukt rädd just nu. Jag skulle ha pissat på mig.

Jag hade varit så orolig att jag inte vetat vad jag skulle göra.

Jag hade varit så rädd!

Det är lugnt. Jag är okej.

Jag menar det. Jag är lugn.

Du förstår...

En sak jag lärt mig i livet är att man aldrig är riktigt lugn.

Man lever bara för att man andas.

Och världen... försöker alltid att krossa en mellan varje andetag.

Du har fel.

Jag tror att jag måste påminna dig om...

...hur rätt jag har.

Så säg till när du är redo.

Hornet, gå inte iväg för långt.-Såg ni?!

- Ljuset! - Ja, vi såg dem i bergen.

Vi har ingen aning om var de kommer ifrån eller vad som orsakar det.

- Det är skeppet, det är utomjordingar. - Kom igen, Chloe. Det är osannolikt.

Jo, det är det. De måste kontrollera allt därifrån.

Det är nån drog som PCP som kan förändra neuronerna i hjärnan och göra en knäpp.

- Det är inga utomjordingar, Chloe. - Kan det vara utländska terrorister?

Hur förklarar du ljuset som suger upp folk? Sån teknik finns inte på jorden.

- Apropå teknik, så har ni... - Helen, akta dig!

Luke! Helen!

Ni måste sticka härifrån!

Försvinn! Rör mig inte, era galna slynor!

Vänta, skogsvaktaren! Är han okej?

- Vad fan var det där, Hornet? - Vad fan är det som händer?

- Vi kan inte bara lämna honom. - Han gav oss ett försprång, kom!

Han är den enda som kan vägen.

Hornet byggdes för krishantering och räddningsaktioner. Han klarar sig nog.

- Visa oss vägen, Hornet. - Hur skulle han kunna det?

Skogsvakten är säkert död och han bara stod där!

- Vi har inte programmerat honom för det. - Det här är inget test längre!

De är fortfarande människor och tekniskt sett kan han inte skada människor.

Om vi ska ha en chans måste vi nog programmera om honom.

- Går det? - Ja, vi gör det.

Okej, visst.-Sätt dig nånstans.

Tack för att ni väntat, miss Martin.

Vad var det för ljud? Torterar ni folk?

Och om jag sa ja?

- Vad är ni för människor? - Vi är de goda.

Nej, jag säger inget förrän jag talat med min advokat.

Det är inte möjligt.

Jag säger inte ett ord till förrän jag talat med min advokat.

Ni och era advokater.

Låt oss säga att vi är i ett magiskt land där advokater inte existerar.

- Är det här något slags spel? - Vore det så är det en ny rond.

Vi kan inte tortera honom för alltid, för då skulle han dö...

...så vi ger honom några minuter innan vi börjar om igen.

- Du är sjuk. - Folk säger det ibland...

...men jag förstår inte vad det innebär.

Jag fyller en funktion, det förstår du väl?

Du är ju ett tech-geni som bygger maskiner som fyller en funktion...

...så att det påverkar din egna funktion.

Jag är ingen robot. Jag har familj och vänner.

Jag är inte nån kod i ett program.

Jag har folk som älskar mig och som kommer att leta efter mig.

De kommer inte att hitta dig om jag inte vill det.

- Du har inte frågat mig om min funktion. - Jag bryr mig inte.

Jag vill bara träffa mina vänner och åka hem.

Min funktion, miss Martin...

...är att få fram all information från dig...

...dina vänner, professorn och din robot, Hornet.

Och finna sambandet mellan er och det som hände på berget.

Vad vet du om vad som hände där?

Jag vet att ni är mycket mer skyldiga än vad ni vill erkänna.

Vad menar du med det?

Låt oss säga att vi båda är på en upptäcksresa, miss Martin.

Men priset ni måste betala kan bli väldigt högt.

- Låter rösten bekant? - Nej, det skulle ni aldrig...

- Luke? - Ja.

Det är han. Han har berättat en del. Du kan väl fortsätta?

Om du samarbetar kan jag stoppa det.

- Han vi en överenskommelse? - Ja, kan du sluta skada honom nu?

Ja. Vänta lite.

Så... fortsätt där han slutade.

Och var exakt var det?

- Hornet är rädd. - Så övertygande. Rädd? Kan han vara det?

- Jag antar det. - Det är okej, kompis. Ni är kopplade nu.

- Skynda dig, jag hör något. - Jag jobbar så fort jag kan.

- Har du det? - Ja.

- Okej, jag har det! - Är du säker?

- Säker på att det funkar? - Nej.

Hornet? Vad är ditt huvudmål?

Chloe, akta dig!

Måste...

- ...skydda skaparna. - Det funkade!

- Jag antar det. - Skydda.

Hornet, det var asgrymt!

Säg att vi fick det på film. Det var otroligt!

Hörni.

Vart tog de vägen?

- Vart tog de vägen? - Jag vet inte.

- Då kommer de nog tillbaka, va? - Ja.

- Definitivt. Och då är vi redo. - Ja.

Vi sticker härifrån.

- Är det verkligen en bra idé? - Jag hoppas det.

Hallå! Kom och ta oss, idioter!

- Vad gör de? - Jag vet inte. De står bara där.

Vad tänker de göra?-Luke, akta!

- Låt henne vara! - Ta bort dem från mig!

- Skynda dig! Hornet, skynda dig! - Kom igen, Hornet.

- Skydda skaparna. - Vi måste dra!

Fort!

Luke?

Luke, vakna.

Du är rätt tolerant för att vara civil.

- Tolerant... - Tortyr.

Du kan bli en bra agent nån dag.

Det är inte min grej.

Hur kan ni göra så här mot mig?

Det är ett jobb som måste göras.

Kom igen. Lite hjälp, tack.

Tycker du att jag är grym?

Är det en kuggfråga?

Jag kan vara din bästa vän eller din värsta mardröm.

Valet är ditt.

Vad vill du ha från mig?

- Hur länge har vi sprungit? - Hornet kommer ikapp oss.

- Varför reste de sig igen? - Fortsätt.

- Skogsvaktaren? - Lever du?

Just nu, men det har inte varit lätt. Bergen kryllar av dem.

Vi hinner inte prata. Om du kan gå måste vi fortsätta.

Kom, vi drar.

Vad håller du på med? Vi måste skynda oss!

Vad håller du på med?

Måste skydda skaparna...

Chloe!

Måste skydda... Skydda...

Är du okej, kompis?

- Det är dags att springa! - Hornet, vad är ditt huvudmål?

Sluta, Hornet! Sluta!

- Chloe! - Sluta! Sluta!

Upp med dig, vi måste sticka!

Kom, vi måste dra!

Fortsätt.

- Kom nu. - Försiktigt.

Ner med er. Ner, ner...

- Försvann han? - Jag tror det.

- Vi måste fortsätta. - Vänta lite.

Chloe, kämpa.

- Du klarar det, Chloe. - Nej, jag kan inte!

Han drogs upp av ljuset. Han kommer tillbaka. Han har sensorer.

Vad är det för fel på honom? Varför attackerade han oss?

Ljuset verkar göra något med honom. Det omprogrammerar honom.

- Säg det. - Jag vill veta om Hornets ursprung.

- Ursprung? - Ja, vem formgav och planerade honom?

Det har jag ju sagt.

Professorn planerade och Helen kanske hjälpte till. Jag byggde honom bara.

Jag tror att du spelar dum.

Jag ska vara ärlig mot dig. Du är en galen jävel.

Jag vet inte vad som pågår i ditt knäppa huvud.

Du kan vara så oförskämd du vill...

...men det ger dig varken Helen eller Chloe.

- Om de ens lever, visst? - Och om de är det?

Då är det bäst att du inte skadar dem som du skadat mig.

För i så fall ska jag döda dig.

Lita på det.

Om du vill träffa dem igen så berättar du var Hornet kom ifrån.

Jag har ju sagt det. Vi byggde honom bara.

Inte allt. Sån teknik kan inte utvecklas av tre college-studenter och en professor.

Nej, vissa delar byggde ni inte själva. De måste ha varit...

- ...utomjordiska. - Utomjordingar?

Ja, av icke mänskligt ursprung.

Utomjordingar existerar inte.

Men den vilda historien du berättat då?

Hur vet jag att det inte var du? En statlig farkost.

- Om de existerar är de inte våra. - Hur kan jag vara säker på det?

Du har försökt knäcka mig ända sen jag kom hit.

- Det kan vara ryssar, kineser... - Vi kanske kan lösa det här...

...om du bara berättade var Hornets delar kom ifrån.

- Hornets delar? - Ja.

Okej, du har rätt.

Jag har hållit tillbaka det hela tiden.

Det är på tiden att jag berättar det.

- Är du redo? - Ja.

Okej. Ja, de kom i de här...

...enorma kartongerna.

Det var galet. Det var amerikanska stämplar på...

...och levererades av FedEx. Helt otroligt.

- Tycker du att du är rolig? - Ja.

Och jag har berättat sanningen hela tiden.

Hur mår du? Får jag se? Det är ingen fara.

Förlåt. Herregud...

Jisses...

Det är ingen fara. Herregud...

Jag tror att du brutit några revben. Det är ingen fara, andas.

- Hur är det med dig? - Herregud, kom igen!

- Jag tror att armen är ur led. - Sluta. Jag har ingen nytta av dig då.

- Herregud! Helen, jag hatar dig. - Det är okej.

- Herregud... - Det är okej, andas.

- Jag hatar att campa. - Vi är okej.

Minns du när det var en bra idé att åka in i skogen?

- Vi borde aldrig ha lämnat labbet. - Men vi... Men vi...

- Vi stal professorns grejer. - Han kommer att bli så förbannad.

Han kommer att bli så arg.

- Andas. Vi är okej. - Ska vi stanna här ikväll?

Vi har inte direkt något val. Vi har inget val.

- Tror ni att vi dör här? - Jag vet inte.

Jag tror inte på utomjordingar eller statliga sammansvärjningar.

Allt jag vet är det jag såg på berget.

Då pratar vi om det.

Vad hände efter att ni programmerat om Hornet för att skydda er mot dem?

Har jag inte berättat det?

Har Chloe och Helen berättat?

Kanske det. Berätta mer så kanske ni återförenas.

- Kanske. - Det finns inga garantier.

Jag hatar dig.

Tja, i så fall måste jag göra mitt jobb.

Så vad hände sen?

- Hur känns det? - Hur ser det ut?

- Som skit. - Där har du det.

Jag vet inte vem som kommer att se den här inspelningen...

...eller om någon ser den alls, men det är en forskares uppgift -

- att dokumentera.

Och under de här extrema omständigheterna... tänker jag göra det.

Hornet har blivit ond. Omprogrammerad av någon slags kraft -

- som låg bakom attackerna i skogen.

Och...

Medan vi flydde från vår skapelse irrade vi oss allt längre in i skogen.

Och utan Hornets avancerade teknik... är vi vilse.

Chloe är skadad... illa.

Och nu måste vi ta oss ner...

...från berget i säkerhet.

Ärligt talat var det målet hela tiden, men jag var för envis för att lyssna.

- Helen, du får inte tänka så. - Nej, Chloe.

Det var min idé att driva experimentet och er.

- Jag var självisk. - Du ville förändra världen.

Nej, du ska inte känna någon skuld. Det är allas ansvar.

Vi skapade Hornet tillsammans och kom ut hit tillsammans.

- Vi trodde på det här projektet. - Det gör vi fortfarande.

Det gör vi fortfarande.

Det gör vi fortfarande.

Men vi kunde ändå inte hindra honom från att hamna i fel händer.

Utomjordingar. Vad kan man göra?

Jag glömmer aldrig skogsvaktarens blick. Han är en av dem.

- Det kan sprida sig vart som helst. - Men det ska vi sätta stopp för.

Med eller utan robot.

Vet inte om ni märkt det, men jag är inte i nåt tillstånd att kunna fly nu.

- Mina chanser att överleva natten är små. - Jag gillar inte att höra om oddsen.

Det är snarare statistik, så jag tänkte att du ville veta det som forskare.

- Ge mig en minut bara. - Visst.

- Hur lång tid? - Vad?

Du vet vad jag talar om.

Inte långt. Hon klarar sig de närmsta...

...timmarna, men hon behöver vård.

Så ni förlorade er trofé. Det måste ha varit tufft.

Jag brydde mig inte ens om det.

Chloe var skadad, kanske döende. Är hon död?

- Har du känslor för henne? - Svara på frågan bara.

- Är hon död eller inte? - Det är visst viktigt för dig...

- ...men vi är inte klara än. - Vad har det med saken att göra?

Är det inte märkligt att Hornet kunde omprogrammeras så lätt?

Så nu tror du mig?

Låt oss säga att jag gör det.

Men slog det er aldrig att dessa flygande farkoster kunde omprogrammera...

- ...er värdefulla vän? - Jo, visst.

Det var många märkliga saker som hände den dan. Kalla det...

...körsbäret på toppen av skitdrinken. Vår robot kidnappades och vi blev blåsta.

Fick det aldrig er att ifrågasätta robotens ursprung?

- Varför skulle vi ha gjort det? - Kom igen, Luke.

Du måste ha vetat att nåt var fel. Att dina vänner inte berättade allt.

- Så korkad är du inte. - Vad snackar du om?

- Ta in flickan. - Flickan?

Chloe! Helen! Vad har du gjort mot henne? Du rör henne inte!

Chloe!

Så, miss Martin. Vad höll du hemligt för Luke?

- Vad jag höll hemligt? - Om proverna. Om Hornet.

Vad dolde du från Luke som nästan kostade honom hans liv?

- Luke, lyssna inte på honom. - Nu får du höra hur hon lurade dig.

- Vi måste dra. Nu. - Okej, vi rör på oss.

- Ni vet väl att jag kan höra er? - Chloe, förlåt mig.

- Det var inte meningen att du skulle... - Jag är rätt bra på fakta och siffror.

Lyssna, Chloe. Vi ska göra allt vi kan för att ta dig härifrån.

Ja, för jag vill se professorns min när vi berättar för honom om roboten.

Ja, vi klarade det.

Tänk om de kommer tillbaka. Hornet är inte här för att varna oss.

Ärligt talat... så är det Hornet jag oroar mig för mest.

- Ni kan lämna mig här. - Inte en chans!

- Var inte dum. - Jag vill inte sinka er.

- Det gör du inte, Chloe. - Och det är ändå ditt projekt.

- Nej, det är vårt projekt. - Det är din forskning.

Det är mycket viktigare att du berättar för alla om det.

Sluta! Chloe, jag behöver dig.

Jag kanske pressar dig, men jag är inget utan dig, okej?

Vi ska ingenstans.

- Du måste alltid få på ditt sätt, va? - Ja.

- Det blir en lång natt. - Ja, och...

Ledsen att behöva säga det, men vi skulle behöva släcka och spara batteriet...

- ...över natten. - Du har rätt.

Okej.

Här.

Jag heter Helen Martin och ska återigen avsluta. Önska oss lycka till.

Jag tyckte att jag såg honom flyga. Helt otroligt.

Han kommer inte att ge upp. Vi måste fortsätta.

- Jag måste sätta mig ner. - Vi hör ljud, de är nog därute.

Skit också, det är han! Helen, ta Chloe nu!

Ta henne och spring! Han är ovanför oss!

- Han kommer! - Jag vet inte vart det leder!

Han tar in på mig.

Han tar in.

Han tar in på mig!

Hornet kommer!

Fortsätt!

Kom igen! Fortsätt framåt!

Spring!

Vänta! Han stannade.

Vi har honom. Nu har vi dig, din jävel!

Varför gör du så här, Hornet?

Se vad du gör mot oss.

Förgör biologiskt angrepp. Utplåna samtliga måltavlor.

Förgör, förgör, förgör, förgör.

- Han lyssnar inte. Vi måste dra. - Utplåna samtliga måltavlor.

- Förgör, förgör, förgör, förgör. - Fortsätt.

Förgör biologiskt angrepp. Utplåna samtliga måltavlor.

Kom, Chloe. Vi hittar någonstans att sitta.

- Kom nu.-Luke, kom nu. - Hur lång är tunneln?

Härborta. Sätt dig ner.

Kom igen.

Jag tror att vi är säkra.

- Ja, just nu. - Hur länge?

- Ni borde veta, ni har ju byggt honom. - Vi byggde honom.

Okej...

Några idéer eller teorier? Vi måste komma på något nu när han jagar oss.

- Ska vi leka forskarstudenter nu? - Kom igen, Chloe. Vi är bra på det.

Vi måste göra något.

- Okej, vad har vi? - Jag vet inte.

Det här är bortom min förståelse.

- Känner ni? - Vad?

Vinden. Vinden.

Det kommer därifrån.

- Känn. Det kommer därifrån. - Bra jobbat.

Okej, det måste finnas en väg ut. Kom. Ledsen, Chloe, men vi måste fortsätta.

Här.

Ja, kom. Är du redo? Ett, två, tre.

Kom nu. Skynda dig.

Helen? Håll utkik efter Hornet. Vi fortsätter.

Jag tror att vi skakade av honom.

Vi måste skynda oss.

Kom igen! Vi tar oss in här.

- Kom igen! Han tar in på oss. - Spring!

Han tar in på oss! Fort!

Helen!

Chloe, skynda dig!

- Kom igen. Skynda dig, Chloe. - Fort, kom igen!

Chloe, kom! Ta min hand!

Vi kan ta oss in här!

Chloe!

Han tog henne. Kom, vi måste dra. Chloe, vi kan inte hjälpa henne.

Kom igen, skynda dig!

- Helen! Chloe, hon är död, vi måste dra. - Nej, det är hon inte!

- Helen! - Kom, Chloe! Vi måste dra!

- Chloe, jag tror att hon är... - Nej...

Helen!

- Helen! - Han tog henne... Han tog henne...

- Hon lever åtminstone. - Vad ska han göra med henne?

Jag vet inte.

Chloe, lugna ner dig. Andas, okej? Titta på mig, andas.

Bra. Så, ja.

Hur mår du?

- Snälla, hjälp mig att hitta henne. - Okej.

Det ska jag, okej? Vi ska hitta henne.

- Okej... - Kom nu.

- Den andra sidan. - Andra sidan?

Kom nu.

Här.

Ta det lugnt. Fortsätt andas.

- Hon är därborta. - Chloe, du måste vara försiktig.

- Vi måste hitta Helen! - Att förvärra skadan hjälper henne inte.

Sluta mästra mig!

Chloe, jag kan inte förlora dig också. Det kan jag inte.

- Vad menar du? - Att jag bryr mig om dig.

Jag bryr mig om dig också.

Lyssna. Vi ska hitta Helen, jag lovar.

- Du är skadad. - Jag är rädd.

Låt oss vila. Jag vet.

Jag beklagar. Vi ska klara det här tillsammans, okej?

Vi ska hitta Helen och ta oss härifrån, okej?

- Lova det. - Jag lovar.

Här.

Långsamt.

Lite till bara.

Jag tror att vi närmar oss. Jag tror att hon är här.

- Herregud, släck lampan! - Helen.

- Herregud, det är Helen. - Vad gör de med henne?

- Jag vet inte. Vi måste göra något. - Okej...

- Jag har en idé. Ge mig min platta. - Här.

- Vad tänker du göra? - Starta om honom.

- Varför tänkte vi inte på det tidigare? - Han var för långt bort från mig.

- Tror du att du klarar det? - En brandvägg.

- Kommer du förbi den? - Jag tror det.

Jag jobbar på det.

Herregud...

De har upptäckt oss. Kom igen, Chloe. Skynda dig.

Det funkar inte, Luke.

- Jag kanske måste ändra något. - Skynda dig! De kommer närmare, Chloe.

- Fort, skynda dig. Kom igen. - Okej, jag försöker.

- Klart! - Skydda skapare. Skydda! Skydda!

Bra jobbat. Bra jobbat, Helen. Fort, skynda dig hit!

- Du lever! - Jag trodde att jag skulle dö...

...men ni stoppade det. Förlåt för allt dumt jag sagt till er.

Ja, tydligen. Helen, vad gjorde de mot dig?

- Är du en utomjording? - Jag hoppas inte det.

- Vi måste dra härifrån. - Ja, det borde vi.

- Titta, han kämpar tillbaka! - Skydda vänner.

Måste... skydda... Skydda...

- Rulla det. - Rulla? Varför?

Om han dör, så dör vi. Världen måste få veta att det är en invasion.

Jag heter Helen Martin och är här med mina vänner, Chloe Coyle och Luke Sullivan.

Det som började som ett vetenskapligt experiment i bergen...

...har blivit en mardröm. Bakom mig har jag något jag bara kan beskriva som...

...en inkräktare i en stor farkost.

Med ett enda mål. Att föra bort och utplåna oss.

Den kommer ner! Vi måste fly! Skynda er!

Ni måste ha vetat om att roboten inte bara kontrollerades med enkla koder.

Det var mer än bara enkla koder. Vi hade inte kunnat förbereda oss för det.

Men ni hade kunnat vara mer förberedda om du varit ärligare mot dina vänner.

- Varför tjatar han om det? - Luke...

- Vad? - Miss Martin, berätta för honom.

Några delar till Hornet...

Några av delarna tillverkade inte professorn själv.

- Han sa att han hade fått dem. - Fått dem? Varifrån?

Jag vet inte exakt, men tekniken var så mycket mer avancerad -

- än något jag sett tidigare. Energikällan, vapnen.

Vi insåg att det var en äldre robot, men vissa delar saknades och vi...

- Så ni undanhöll det för mig? - Förlåt.

- Hela tiden. - Jag... Professorn sa...

...att vi inte kunde säga något då tekniken var så avancerad.

- Jag kunde inte. - Skitsnack!

Helen. Så hela tiden höll du det hemligt?

Så attacken mot oss hade hela tiden med Hornet att göra och du visste om det?

- Jag var inte säker, Luke! - Det är kyligt.

- Det är riktigt kyligt. - Luke, hjälp oss att finna Hornet.

Dra åt helvete! Jag tänker inte berätta något för dig.

Om Hornet förblir aktiverad är det farligt. Vi måste hitta honom -

- och stänga av honom. Han lyckades spåra er i bergen.

- Kan ni spåra honom på något sätt? - Luke, gör det inte.

- Ge mig ett bra skäl till varför inte. - Vi kan inte lita på honom!

- Och jag kan lita på dig? - Efter allt vi sett.

Hur vet vi att han tillhör regeringen?

Luke. Vi har varit vänner i sex månader. Betyder det inte någonting?

Inte om Chloe är död.

Jag tror att hon är okej, men ska vi hitta henne så måste vi samarbeta.

Det kanske funkar ett tag, men så småningom blir ni ovänner.

Du känner inte oss.

Människor är svaga. Jag känner dig bättre än du tror.

Det låter som att du inte fick så många kramar som barn.

Helen har rätt.

Du kan göra vad du vill mot mig. Du kommer ändå inte kunna bryta ner mig.

- Game over. - Ja, Game over.

Så synd.

Som ni vill.

- Stanna där ni är. - Hornet?

- Knack, knack, Helen Martin. - Hornet.

- Hornet är här för att rädda vänner. - Var är Chloe?

Hornet har tagit Chloe till sjukhus. Hon vilar.

- Hur kan vi lita på dig? - Hornet, vad är ditt huvudmål?

Huvudmålet? Att rädda er, idioter.

Översättning: Jon Underdahl Ordiovision