Original subtitles

TIDIGARE I HEARTLESS

- Sätt ner mig! - Varför sa du inte vem du är?

Du är en av de förbannade. Din släkt. Ottmanerna.

- Trist det där med Pede. - Han skulle inte ha kört full.

- Det är nåt som inte stämmer. - Jag saknar dig.

- Det gäller Emilie. - Kysstes de?

Ja. De tog på varandra.

- De är ett par. - Ja. Det är okej.

Visa henne att det är allvar. Att de dödar oss.

Vi dödar inte. Vi tror det är vaktmästarna.

- Det händer aldrig igen. Förstått? - Visst. Ingen hittar nåt där ute igen.

- Vet du var guldhjärtat är? - På pappas kontor.

Är det där?

Shit. Vad är det som har hänt? Nej, nej, nej, nej.

Nån har varit här inne.

- Hörde ni nåt i natt? - Jag har inte hört nånting.

Vad händer?

- Flytta dig. - Ja, ja.

Hej.

Du slog ner min syster, din psykopat!

Du är fan inte sann, Sofie. Håll dig långt borta från mig.

- Vad händer? - Hon sa att jag slog ner hennes syster.

Det har varit inbrott på Justs kontor i natt.

- Efter vad? - Kanske vill andra ha tag på hjärtat.

Ida, du ska ligga kvar.

Pappa.

- Pappa, vi måste ringa efter en läkare. - Lugn, det är bara en hjärnskakning.

Se hur hon mår.

Emilie, vi har en förbannad här på skolan.

Ingen läkare ska ränna runt här förrän vi vet vem det är.

Så det vet du inte?

Nej.

Men som tur är så fick de inte det de ville ha.

Sebastian, det är faktiskt grupparbete vi håller på med. Kom igen nu.

Jag kan inte överblicka det. Kan inte du skriva det?

Vad får jag för det?

- Vad tråkig du är. - Vi gör läxor.

Det brukar inte vara ett problem.

Du är konstig.

Du har gått här längre än jag. Har du nånsin mött andra

som var lika konstiga som jag?

Som du?

- Ja. - Vem?

Alla. Alla uppför sig skitkonstigt.

Jag menar nån som gör som jag.

Det finns ingen som är som du. Det är därför jag gillar dig så bra.

- Kom ihåg vad vi avtalade, Nadja. - Vi äger inte varandra. Lugn bara.

- Kan du svara på min fråga? - Jo, men det... Kanske.

Gustav smyger alltid runt i korridorerna på natten.

- Har du inte märkt det? - Nej.

Men det gör han alltså.

Så det går inga rykten om nån som har sett nåt?

Nej.

Nån som varit borta från sina rum eller haft annat att dölja?

- Nej. - Vi måste ta reda på vem som var här.

Ja. Och jag ska göra allt för att ta reda på det.

Ja...

Och så en annan sak...

Jag tänkte... Emilie.

Vad är det med Emilie?

Varför bjuder du inte ut henne?

- Får jag göra det? - Ja. Ja, självklart.

Du är ju pojke och hon är flicka. Vad är det för konstigt med det?

Det är inte konstigt. Vad är det för konstigt med att gå en tur i skogen?

Det gör jag hemskt gärna.

- Då är vi två överens. - Du kan lita på mig.

- Det där kan du göra bättre. - Okej.

En garde.

Vad händer? Varför är du så slö?

Höll Pieter dig vaken hela natten och filade på sin värja?

Vad gjorde du i går kväll?

- Nej, jag låg där hemma. - Varför ljuger du, Gustav?

Vad menar du?

- Vi vet att du inte var i ditt rum då. - Jo, det var jag visst.

- Säg sanningen. - Är det här ett förhör eller?

Vad håller du på med? Alltså...

- Ni är ju... - Vad är vi?

Ingenting. Ingenting. Bara lämna mig ifred.

- Vad är fel? - Det är de två nya eleverna.

Sebastian och Sofie. De vet nåt.

Vill du hjälpa mig?

Sista gången som förbannad.

- Vilka är ni? - Vi är precis som du.

- Vad pratar du om? - Lägg av. Vi såg dig suga Gustav.

När började det för dig?

Jag fattar inte vad ni...

Som sagt... Vi är precis som du.

- När började det för dig? - I 12-13-årsåldern. För er då?

Samma.

Du känner inte heller dina föräldrar?

Nej. Jag växte upp hos pappas tant. Hon vet inget om det här.

Hur kunde du dölja det?

Jag hade flickvän när jag fick suget.

Hon hjälpte mig i början tills...

...det gick galet.

Tror du det finns andra som vi? Som lever?

Vad vet ni?

"Allt som ni rör skall vissna. Allt som ni älskar skall dö."

"Hjärtlös skall er släkt vandra. Hungriga utan att mättas."

- Det var det Ane sa. - Ane?

Vår förbannelse uttalades av en bondflicka vid namn Ane.

Hon brändes på bål av Ottmaner.

Hon var gravid. Barnet överlevde bålets lågor och det är det barnet

som Justarna härstammar från.

Inbrottet då? Var det du?

Ja, men Just visste att jag var där.

- Så jag fick inte tag på hjärtat. - Vad gör vi nu?

Jag är rätt säker på att jag vet var Just har gömt det.

Hej.

Hej. Jag har saknat dig.

Vad tror du inte jag har?

Det vet jag inte. Du är rätt svår att läsa ibland.

Nej. Jag är en öppen bok. Är jag inte?

Det där vänjer jag mig aldrig vid.

Jag vill så gärna kyssa dig.

Jag kan bara inte.

- Men snart. - Lova inte nåt som du inte kan hålla.

Okej.

Det är Sebastian. Ja.

Jag är där strax. Ja.

Gå!

- Jag sa åt dig att hålla dig borta. - Vi slog inte din syster.

- Jaså? Vem var det då? - Det vet jag inte.

- Jag kan inte lita på dig, Sofie. - Självklart kan du lita på mig.

- Hej. - Vi står och pratar.

- Är du klar? - Jag är grymt klar.

- Klar för vad? - Spelar det nån roll?

Kom. Jag har bilen här borta.

- Vart ska hon med den pajasen? - Ja, det vet jag verkligen inte.

- Det är min pappas bil. - Hon försöker göra mig svartsjuk.

- Funkar det? - Nej.

- Hallå! Skärp dig lite nu. - Ska du säga!

- Är det inte vackert? - Jo.

- Åker du ofta ut i skogen? - Det är ett bra sätt att koppla av.

Särskilt nu när jag har blivit överprefekt.

Vad är det?

Smaka lite.

- Vad är det här? - Det är hundra år gammal konjak.

Pappa köpte ett par fat i somras när vi var i Frankrike.

Okej. Det har jag aldrig druckit på en dejt förut.

Nån gång ska vara den första.

Man kan smaka att åldern ger en mycket speciell karaktär.

Det smakar mer som om nån har lagt en hundra år gammal strumpa i den.

Tycker du? Det är möjligt att man måste vänja sig vid smaken.

Men sen öppnar den sig. Det sa mina föräldrar till mig.

- Ska vi fortsätta gå lite? - Det kan vi göra.

- Efter mig. - Okej.

Det är så häftigt att vi inte är de enda.

Ja. Men kan vi lita på honom?

Har vi nåt val? Han vet saker som vi inte vet.

- Vad är det? - Jag kan bara inte förstå...

...att hon är på dejt med honom.

Nu får du fanimej lägga av.

Det här är mycket viktigare, Sofie.

Förstår du det? Vi är så nära.

Det vet jag. Det är så dumt, men jag tänker på henne hela tiden.

Kan du inte tänka på hur hårt vi har kämpat för det här?

Slut!

- Jag ska. - Bra.

Jagar du också?

Jag har jaktlicens. Det sa pappa att jag skulle ha. Det är släkttradition.

- Jag älskar att jaga. - Okej.

Man bara går där. Man själv, ens gevär och skogen.

Först tystnaden.

Och så plötsligt...

...så står viltet där.

Och då måste man vara helt koncentrerad.

Lugnt och fint.

Geväret... upp mot axeln.

Viltet faller till marken när det ser dig i ögonen.

Du är herre över liv och död.

Det är vackert på ett mycket livsbekräftande sätt.

Jag älskar det.

Vänta lite. Så där ja.

Tack.

Jag tänker ofta på dig.

Du är så rolig.

Tack.

Vad gör du?!

- Kom här. Kom. - Pieter, vad gör du? Sluta!

- Sa du inte att jag var rolig? - Och så ska vi knulla?

- Nej, vi ska bara mysa lite. - Fy fan! Sluta, Pieter! Låt bli!

- Emilie? Emilie! - Äckligt.

Stanna! Emilie!

Emilie!

- Och du är säker på att det är här? - Det var det han sa.

- Kan han ha lurat oss? - Kan du inte bara ge honom en chans?

Vad är det här?

Det är där borta. Ser du?

Det är Justarnas gamla sommarresidens. Där har han gömt det.

- Du måste äta lite mat, Ida. - Ja, jag vet. Jag är inte sugen.

Det kommer nog.

Du måste också äta, Clara.

Du vet att jag inte tycker om potatis.

Emilie, hur gick din tur med Pieter ute i skogen?

Det var supertrevligt.

Supertrevligt?

Jag vet inte vad du har tänkt dig, men han är inte precis min typ.

Jag hade inte tänkt mig nåt.

- Lek inte med maten. - Jag tycker ju inte om potatis!

- Det är bara trams! Ät ordentligt! - Jag vill inte äta det.

Clara.

Okej, kom.

Jävlar, vilken gammal skit.

- Vad händer, Ida? - De är där ute, pappa.

De är nära.

- Vad pratar ni om? - Ida, du följer med mig.

Vart ska ni?

- Jaså, där är du. - Har ni hittat nåt?

- Nej, inte ett skit. - Det måste vara här. Fortsätt leta.

SKYNDA ER DÄRIFRÅN!

Fan!

- Sebastian. - Vad?

Vad fan?

Vad fan gör vi?

Jag tror jag har hittat nåt här.

- Lyssna. - Vi måste sticka.

- Vad fan menar du? - Vi känner det på oss.

Kom nu och hjälp mig med det här, för helvete!

- Sebastian! Nån kommer! - Fan! Vi sticker! Ut!

Kom nu!

Mikkel Enevold.

Välkommen tillbaka. Jag ser att du har nåt som inte är ditt.

Stanna här. Jag kollar huset.

Mikkel?

Jävlar, alltså!

Jävlar!

Hur är det med såret?

Det kunde vara bättre.

Hur många år är det egentligen sen du var elev här på skolan?

Fem? Sex år?

Det känns som hundra.

Du är inte den första av din sort som har varit här.

Nej. Och jag blir inte den sista heller.

Men du är den första som har lyckats fly innan du blev avslöjad.

Vem var du med? Vilka är de andra förbannade här på skolan?

Jag måste göra dig besviken. Jag är ensam.

Jag ska ha några namn.

Nå? Vem hjälper dig? Vem var du tillsammans med?

Dör du verkligen hellre än säger vem du var med?

Är jag inte redan död?

Vem varnade dig innan du flydde?

Hej.

Pede.

- Vad är det med honom? - Han dog inte en helt naturlig död.

Jag är rätt säker på att du vet nåt om det.

Pede var full, körde in i ett räd och hans bil började brinna.

Ja... men vem såg till att hans bil började brinna?

Va?!

Stick med dig.

Vem var det?

Jag ska ge dig en chans att säga sanningen. En chans.

Jag säger sanningen.

Vem vänstrade du med när ni var ihop?

Ingen när jag var ihop med Pede. Det var länge sen vi var ihop.

Då kan du ju säga vem det var.

- Aj! Sluta! - Nu säger du vem det var.

- Sluta. - Vem var det?

Vem var det?!

- Sluta...! - Nu berättar du för mig vem det var.

- Släpp mig! - Nu tar vi det riktigt lugnt.

- Sluta! - Så, så.

Nu berättar du vem det var. Lugnt och fint.

Vad säger du? Vem var det?

Sebastian.

Det var som fan.

Vi skulle inte ha stuckit dit.

Då hade vi aldrig fått veta varför vi är som vi är.

Det hade nog också varit bäst.

Sebastian.

Det här är det bästa du nånsin har gjort för mig.

Förut överlevde jag bara.

Nu lever jag faktiskt.

Oavsett vad så stannar vi här.

Du dödar ju honom.

- Emilie, vännen, lyssna... - Rör mig inte!

Det är inte som du tror.

- Sluta. - Med vad?

- Sluta, säger jag! - Vad händer?

- Det är pappa. Han dödar dem. - Emilie, det är de eller vi.

- Inte sant, Ida? - Vi får inte döda nån.

- Det är nödvändigt, Emilie. - Följ med, så ska jag visa dig nåt.

Det gäller er också.

Kom, Clara. Kom.

Det är ju helt sjukt!

Ha inte medlidande med dem. De är inte människor som vi.

Det ser ut som en misshandlad människa.

Det är ingen människa. Det är ett vilddjur

som är på jakt efter sin nästa måltid.

Är det inte så, Mikkel Enevold?

Och så får ni inte glömma

att det var såna som han som dödade er mamma.

Du är sjuk i huvudet om du tycker det är okej!

Emilie, vad är det du inte förstår? - Vänta. - Vad är det du inte förstår?

Just, vi måste... Hör nu på mig. Det är viktigt.

Följ med.

- Vi ska bara visa flickorna nåt. - Nej, nej, nej!

Vi gör som vi brukar. Jag drar bort dig precis innan.

Förstår ni nu hur farliga de är?

Ida. Vill du göra det som måste göras?

Vill du det?

Jag älskar dig.

NÄSTA GÅNG I HEARTLESS

- Jag vill inte. - Jag vill!

- Hon svek oss. Du måste förstå det. - Mördare.

Josefine!

- Emilie hjälper oss hitta hjärtat. - Vi kan bli normala.

När Sebastian kysser mig känns det nästan som om jag ska börja brinna.

Är det de förbannade som ska dö eller är det vi?

Text: Thomas Jansson Dansk Video Tekst