Original subtitles

TIDIGARE I HEARTLESS

Pieter ska ha titeln.

Den nya överprefekten måste vara omtyckt.

Därför är Pieter ett perfekt val.

Jag vet att du är konstig, men jag bryr mig inte.

Varsågod.

- Var är Emilie? - Skogspaviljongen.

Jag åker hem och får stryk. Vi ses!

Det jag berättar för er vill jag att ni inte säger till andra.

Om det var Anes övernaturliga krafter eller amuletten hon bar vet ingen

men helt mirakulöst överlevde Anes barn eldens lågor.

Det barnet härstammar vi från och från Ane har ni era förmågor.

Om nån har minsta lilla misstanke om vem som är förbannad...

Aldrig igen!

- ...säg det då nu. - Dina ögon!

Emilie?

Det är de eller vi.

OTTMANSKOGEN 1678

Marie?

Marie, var är du?

Marie, vad gör du?

Är vi inte framme snart? Det sa du för en timme sen.

Vill du inte veta om det finns fler som vi? Kanske vet hon nåt nytt.

Sebastian!

Kom hit.

Är det bara jag eller ser det där ut som en grav?

Det är hon.

Hon är kall.

Titta.

Det finns fler.

Det är många.

- Vem gör det här? - Jag såg vaktmästarna släpa på henne.

Vem dödar en liten flicka?

Vilka är de?

Det är en ring.

Tror du hon är som vi?

Ja, det tror jag.

Hungern är deras förbannelse.

Och det finns en förbannad här på skolan.

Man kan inte se skillnad på dem och oss.

Men när de äter så får de svarta ögon.

Emilie?

Emilie, är du här?

Blunda.

Hej.

- Hej. - Blev din pappa mycket arg?

Nej.

- Han berättade en hemlighet för mig. - Vad då för en hemlighet?

- Sätt ner mig! - Varför sa du inte vem du är?

Du är förbannad. Varför har du inte berättat om ditt förflutna?

Din släkt Ottmanerna.

Allt som ni rör skall vissna. Allt som ni älskar skall dö.

Hjärtlös skall era släkt vandra. Hungriga utan att mättas.

Det gör ont, sätt ner mig!

Du och din bror ska lämna Ottmansgaard! Stick härifrån nu!

Jag är inte ihop med förbannade.

Emilie, gå inte. Låt oss...

- Ska du med ner och äta? - Nej, jag är inte hungrig.

Hur blev du egentligen så här?

- Vad menar du? - Som det du gör när vi kysser.

- Kan jag bli sån? - Det vill du inte.

- Varför inte? - Nadja, för fan!

Om du verkligen tycker om mig så ställer du inga frågor.

Vi är inte ihop och vi äger inte varandra. Förstått?

Visst.

Men om man är knullkompisar så ska man knulla. Så det ska vi snart. Okej?

Så Ottmanerna är våra släktingar?

Ja, det sa hon.

Sa hon varför vi är förbannade?

- Det hade med vår bakgrund att göra. - Vad exakt sa hon?

Jag vet inte. Nåt i stil med: "Hjärtlösa skall vi vandra" nånting.

Sofie, det här är viktigt.

Säg ordagrant vad hon sa.

"Allt som ni rör skall vissna. Allt som ni älskar skall dö."

"Hjärtlös skall er släkt vandra. Hungriga utan att mättas."

Det är ju så vårt liv är.

Allt som vi rör vissnar.

- Allt som vi älskar dör. - Och vi skulle lämna Ottmansgaard.

Jag vet att du gillar henne.

Det är bara första gången...

Jag har kämpat för att vi ska bli normala.

För jag vill att vi två ska kunna älska människor utan att de dör.

Vi kanske ska lämna detta skitställe.

Nej, det ska vi inte. Vi ska stanna här.

Det måste finnas nåt här som kan häva förbannelsen.

De ute i gravarna har kanske letat efter samma sak som vi.

Vilka tror du att de var?

Det är en doktorsring från Köpenhamns universitet.

- Tror du vår mamma ligger där? - Kanske.

Jag ska ta reda på vems ringen är. Få Emilie att hitta guldhjärtat.

Hur? Hon vill inte ha nåt med mig att göra.

Visa henne att det är allvar. Att de dödar oss.

Hej.

- Trist det där med Pede. - Han skulle inte ha kört full.

Sluta med det där.

Sluta.

Förlåt.

Jag har bara så dåligt samvete.

Varför?

Jag utnyttjade Pede ute i skogen för att jag var så sur på dig.

Tänk inte på det.

Det var så taskigt av mig.

- Jag måste jobba nu. - Ska vi ses senare?

- Jag kan komma till ditt rum. - Nej, vi ska inte ses!

Ville du prata med mig, pappa?

Ja.

- Döljer du nåt för mig? - Vad skulle det vara?

Vet du vem den förbannade är här på skolan? Va?

Sättet som Ditlev brändes på bevisar att det finns en här på skolan.

- Polisen kallade det självmord. - Polisen vet inte sanningen som jag.

Vad gör du egentligen med dem när du fångar dem?

Dödar du dem?

- Det är de eller vi. - Så du dödar dem?

Det är ju ingen lek. Du förstår inte deras samvetsbrist.

De vinner sina offers förtroende sakta men säkert.

Och så plötsligt så...

- Vet du nåt? - Släpp mig!

- Är det här du är? - Hey.

Tänker du fortfarande på det med de förbannade?

Det är bara så konstigt. Tänk om det var vi som var de förbannade.

Det kunde vi lika gärna vara.

Kan man inte hjälpa dem på nåt sätt?

- Vad menar du? - Hjälpa dem att...

...att bli förlösta från sin förbannelse.

Du är så söt, Clara.

Har pappa sagt nåt mer till dig än det han sa om förbannelsen?

Nej. Men det fick mig att tänka på nåt som mamma gjorde innan hon dog.

- Vad gjorde hon? - Hon pratade i telefon med nån.

Om guldhjärtat som farmor bar. Som Ane bar när hon brändes.

Hon skulle skaffa fram det till nån som behövde det.

- Vet du var hjärtat är nu? - Nej, ingen aning.

Hur är det egentligen med dig och din flickvän?

- Varför vill du veta det? - Bara för att jag är nyfiken.

Jo, men det går inte. Vi är inte ihop längre.

Jag måste kila nu.

Okej.

Sofie, vad ska vi göra här ute?

Jag ska visa dig nåt.

Jag vet inte varför jag följde med. Jag har sagt att ni ska sticka.

- Det kan vi inte. - Varför inte?

Vi måste stanna på skolan.

Allt tyder på att det som kan hjälpa oss finns här.

Att det har nåt med guldhjärtat att göra.

Emilie, det är inte vi som dödar.

Vi tror att det är vaktmästarna.

- Ni ska vara mer rädda för min pappa. - Varför det?

Du och din bror borde inte vara här. Det är skitfarligt.

Emilie, tror du att jag vill vara förbannad?

Jag vill bli normal. Kan du inte hjälpa mig med det?

Stanna då.

Men det betyder inte att vi är ihop igen.

Det vill jag inte.

Var?

Där.

Hon är inte här.

De har... de måste ha...

De har grävt upp allihop.

- Det händer aldrig igen. - Ingen hittar nåt där ute igen.

- Finns det tecken på vem det kan vara? - Nej. Jag ska nog luska reda på nåt.

- Du ville träffa oss...? - Ja, kom in.

Pieter, minns du vad vi pratade om sist?

Jag skulle hålla koll på Emilie.

Vad har du fått veta då?

Ingenting än.

Frederik, jag tror att du måste hjälpa Pieter lite här.

- Visst. - Jag tar reda på vilka hon umgås med.

Den som hjälper mig får en stor belöning.

Emilie sa att den som vi borde vara mest rädda för...

...var hennes pappa.

Just? Tror du inte att hon menade att vi kan bli relegerade?

Tänk om det är han som har dödat dem och vaktmästarna är hans medhjälpare.

Då hoppas jag inte att hon har berättat nåt om dig.

- Vad sitter du med? - Jag söker försvunna personer.

- Varför? - För att se vem som äger den här.

Titta här.

Lokaltidningen för fem år sen.

Stans nye läkare Thomas Gundersen.

Han hann vara här i ett halvår, sen försvann han helt plötsligt.

Du tror att han bar ringen och låg ute i graven?

Ja, kanske.

Han var doktor i magtarmsjukdomar och hade därför rätt att bära den där.

Och ändå så väljer han att bli läkare här ute i ingenstans.

Vad skulle han göra här?

Det vet jag inte. Det är det jag ska ta reda på.

- Vad sa du att du hette? - Sebastian Nielsen.

- Mammas flicknamn var Gundersen. - Och du sysslar med släktforskning?

Det är jättespännande.

Och så stöter man på en gammelmorbror vid namn Thomas Gundersen.

- Jag kände honom bara i ett halvår. - Vet du nåt om honom?

Han kom från Köpenhamn där han varit överläkare på Rigshospitalet.

- Vad gjorde han här? - Ingen aning.

Men han ville gärna praktisera just här.

Hade han nån anknytning till Ottmansgaard?

Ja, det var en del av jobbet att vara husläkare där ute.

- Hur var hans rykte här i stan? - Jo, det...

Enligt ryktet så var han...

...ivrig att komma i kontakt med yngre kvinnliga patienter.

Jag har aldrig berättat det för nån...

En kväll såg jag honom kyssa en kvinnlig patient.

Jag såg bara en kort skymt, men det såg konstigt ut.

Han kysste henne på ett otäckt sätt.

Nej, det var nog bara, du vet...

Lämnade han kvar nåt?

Gamla papper i en låda. Det får du inget ut av.

Dem vill jag titta på.

Ja, okej.

Den står här ute.

Här. Han sa nånting precis innan han försvann.

"Snart blir allting bättre."

Som om han hade hittat lösningen på alla sina problem.

- Hittar du nåt du kan använda? - Nej. Inte precis.

Jag har tänkt rätt mycket på det du sa om att bli normal.

Jag är ju inte heller normal. När jag blir arg kan jag inte kontrollera det.

- Jag har fortfarande märken. - Ja, det är jag ledsen för. Förlåt.

Jag saknar dig.

Jättemycket.

Kyss mig.

Det vågar jag inte.

Du vet att jag tål det.

Kyss mig.

Bara gör det.

Emilie, vi måste hjälpa varandra med att bli normala.

Annars slutar vi med att döda varandra.

- Jaha, Josefine... - Hej.

Det ryktas att du och Pede träffades på kvällen ute vid skogspaviljongen.

- Och vad angår det dig? - Det var kvällen då Pede dog.

- Vad gjorde ni? - Vi bara kysstes lite på baksidan.

- För gammal vänskaps skull. - Var det andra där?

- Va? - Var det andra där? Såg ni nån?

- Var det nån som såg er? - Ute i skogen? Nej.

Nej.

För helvete, alltså.

- Det är nåt som inte stämmer. - Vad menar du?

- Jag tror inte han var ensam i bilen. - Varför inte?

Du tycker inte att det är konstigt att hans bil börjar brinna?

När du var ihop med Pede, träffade du då en elev på skolan?

Pede antydde nåt.

Vi hade inte varit ihop på länge.

- Och han var paranoid. - Var han?

Ja.

Vad är det här, Pieter? Står du och spionerar på skolans nya kärlekspar?

Ja. Är de inte söta?

Tror du att Just vet att hans dotter är lite... alternativ?

Inte än.

Ska vi berätta det för honom?

Vi?

Nej, det ska vi inte, Frederik. Det ska jag nog klara själv.

Men tack ändå.

Det är vi ju två om att bestämma, okej?

Frederik.

Kom här.

Din slips sitter snett. Jag ska rätta till den.

Du ska aldrig nånsin testa mina gränser igen.

Okej? Är det förstått? Va?

Försvinn med dig.

Ja?

- Stör jag? - Nej, du stör aldrig, Pieter.

- Det gäller Emilie. - Ja?

- Hon träffar nån. - Vem?

Det är...

- Det är en flicka. - Vad menar du?

Det är Sofie i hennes klass.

Vad är det du står och säger till mig?

Jag såg dem ute på gården. De...

De höll om varandra. De... De har nånting ihop.

- Kysstes de? - Ja, de kysstes.

De tog på varandra.

De är ett par.

Det är bra. Tack, Pieter.

- Hej. - Hej.

Jag pratade med vaktmästaren i dag.

Jaha. Vad sa han?

Han tror att Pede blev mördad.

Varför tror han det?

Det vet jag verkligen inte.

- Hade du nåt med det att göra? - Nej.

- Hade du det eller? - Nej.

Nej, det hade jag inte.

Okej, men det var bara...

Jag har saknat dig sjukt mycket.

Kom.

Jag vill bara vara med dig.

- Menar du det? - Ja.

- Så där på riktigt? - Ja.

Okej.

Om du verkligen menar det...

...så ska du kyssa mig.

Nej, på riktigt.

Sebastian, varför vill du inte kyssa mig?

Jag vill det, men jag kan inte nu.

Du måste lova mig att en dag så berättar du varför för mig.

Jag ska.

Hur ofta har jag sagt till Emilie att inte blanda sig med andra elever?

Hon har fått en flickvän. Än sen?

Ida, jag kan inte kontrollera henne.

Om du förbjuder henne att träffa Sofie så gör hon garanterat tvärtom.

Du måste lämna henne ifred, pappa.

Så löser det sig självt.

Läkaren var också en Ottman. Han var en sån som vi.

Så vi är inte de enda Ottmanerna?

- Det måste finnas många fler. - Exakt.

Jag hittade några gamla papper som guldhjärtat hade ritats på.

Och så hittade jag det här.

Vi måste ta reda på vem hon är.

Jag vet vem hon är.

Det är Emilies mamma.

Hon som dog.

Du vet att det är normalt att knacka, va?

Jo, jag tänkte bara... Jag ville bara prata lite.

- Jag saknar också farmor. - Smycket hon har är rätt fint.

Det kan du eller en av dina systrar ärva. Och bära det precis som farmor.

- Var är det egentligen? - Det är borta på skolan.

- Men varför är det undanstoppat? - Hur har du det annars då?

- Varför frågar du det? - Ja, du...

Det vore trevligt att få veta hur du hade det.

Hur jag hade det?

Ja... Ja, och så har jag tänkt lite på

att jag tycker att vi borde tillbringa mer tid tillsammans.

Lära känna varandra lite bättre.

Och... och så vill jag säga till dig

att jag nog har varit lite kategorisk med avseende på kärlekspartners.

Jag vill bara säga att om du träffar nån som du tycker om

så är det okej med mig.

Även om det är en flicka.

- Vad vet du? - Väldigt mycket, Emilie.

- Det är mitt jobb. - Så du vet alltså...

Jag vet att du har en speciell relation med en viss person.

Och jag vet alla detaljer.

- Alla detaljer? - Ja, inte sånt en pappa inte ska veta.

Men jag är helt lugn.

Ofta är det så att såna relationer inte håller särskilt länge.

Sofie! Min pappa vet om oss.

- Att vi är ihop. - Vad vet han?

- Tror du han vet nåt om mig? - Det vet jag inte.

- Men inget får hända med dig. - Du behöver nog inte vara rädd.

Nu har jag sagt det, så var försiktig, okej?

Det ska jag vara.

Emilie.

Har du fått veta var guldhjärtat är?

På skolan. Jag tror att det är på pappas kontor.

Okej.

- Vad menar du? - Hon verkade bara rädd.

Och vad då?

Jag vill inte sluta i en massgrav ute i en skog.

Nej. Det gör vi inte heller. Lugna ner dig.

- Du skulle få information av henne. - Och det fick jag också.

Emilie tror att hjärtat är på hennes pappas kontor.

Och du ska inte säga nånting. Du har också känslor för nån.

- På kontoret, sa du? - Ja.

Ida! Ida?

- Vad händer? - Någon närmar sig hjärtat.

- Nu? - Ja, nu, pappa!

Vänta här.

Ser du det?

Ida?

Ida!

NÄSTA GÅNG I HEARTLESS

Du slog ner min syster, din psykopat!

Vi måste ta reda på vem som var här, Pieter.

Ville du nåt?

Sebastian! Det kommer nån.

Jävlar!

Text: Thomas Jansson Dansk Video Tekst