Original subtitles

Då så. Kan du se mig?

Där är du. Hej, Paul. Jag sätter på ljudinspelningen nu.

Då är den i gång. Och så startar jag filminspelningen.

Jag ser bara till att den spelar in. Okej.

Då så. Hej!

Du skrev om din första tanke om simuleringsteori du hade som barn.

- Ja. - Kan du beskriva den?

Får jag göra en sak först? För det kommer att anslå hela tanken.

Jag satt på en föreläsning på University of Missouri på 90-talet.

Läraren stod framför klassen och sa: 'En intressant sak med hjärnan'

'är att vi kan koppla vår bild av människans nervsystem'

'till samtidens mest avancerade teknik.'

'När akvedukter var viktiga trodde man att vätskor styrde kroppen.'

'Att olika vätskor fick en att känna på olika sätt.

'När telegrafin kom tänkte vi oss nervimpulser som signaler i trådar.'

Sen sa hon: 'Nu vet vi att hjärnan är en dator.'

Jag sa: 'För att det är vår främsta teknik.'

Hon sa: 'Nej, hjärnan är en dator.'

Jag fick inte så bra betyg, men när vi pratar om simuleringsteori...

Nu lever vi en tid med PS4, PS VR...

Jag är en Sony-hora, så ursäkta att jag inte nämner andra saker.

Men virtual reality-nivån av simulering

är nåt vi kan använda som modell.

Det behöver inte vara det som egentligen sker. Det är viktigt.

Vi kan använda det för att förstå

men vi är inte nödvändigtvis i en serverhall. Det kan vara nåt annat.

Om du ser nåt du inte förstår tänker hjärnan: 'Kan det vara det här?'

I och med att tekniken utvecklas kan vi beskriva det bättre.

Man får tolka det jag säger utifrån att jag lever på 2000-talet.

Om du ser det här i framtiden är vi inte dumma.

Vi har bara inte samma verktyg.

I september 1977 höll Philip K. Dick

författaren bakom 'Minority report', 'Blade runner' och 'Total recall'

ett anförande för fans i Metz i Frankrike.

Han skulle tala om science fiction men berörde religion och filosofi.

För honom var de tre ämnena tätt sammankopplade.

Min rubrik är: 'Om du tycker att den här världen är dålig'

'borde du se några av de andra.

Anförandet ska handla om ett ämne

som har upptäckts nyligen och kanske inte alls existerar.

Jag kan tala om nåt som inte finns och är fri att säga allt eller inget.

Vi lever i en datorprogrammerad verklighet.

Den enda ledtråden vi har är när nån variabel förändras

och en förändring i vår verklighet sker.

Philip K. Dicks tro på att vi levde i en digitalt skapad artificiell värld

lät som galenskap 1977.

Men 1999 introducerade 'Matrix' simuleringsteorin för allmänheten.

Sen dess har tanken börjat tas på allvar som mer än science fiction.

Den debatteras hätskt på nätet och i verkliga livet, i klassrum, labb

designstudior och rättssalar.

Om en tillräckligt avancerad civilisation

skulle kunna skapa en simulering som liknar vår tillvaro

är teorin att vi kanske är i en simulering.

- Har du funderat på det? - Mycket.

Jag är faktiskt i en simulering, och det är ni med.

Lever vi i en simulering?

Jag tycker att det är svårt att förneka möjligheten.

Om allt det här är en informationsprocess i en maskin

är maskinen inte i detta universum.

Detta universum är en konsekvens av att den körs.

I: Variabler Fyra ögonvittnen.

Det ger de där artefakterna.

- Broder Mystwood, hur står det till? - Hej, ursäkta belysningen.

Jag har bara julbelysning.

Du talade om att resan började efter en rad synkroniciteter.

- Vad hände? - Det finns flera små exempel.

Vardagssaker som man skulle...

Att jag tänker på nån, går runt hörnet, och så är personen där.

Jag började göra tester.

Att tänka på en orange fisk och vilja se en orange fisk inom 10 minuter.

10 minuter senare ser jag en ny restaurang med en orange fisk.

Såna småsaker skedde med tillräcklig frekvens

för att jag skulle börja räkna på mina dagar.

Om jag får avvika lite från ämnet

så jag gillar inte 5-dagarsveckor, utan föredrar 12-dagars arbetsveckor.

Jag märkte att var tolfte dag dök en viss sorts sak upp

och jag kartlade det under ett år.

Jag la märke till att vissa saker dök upp med en viss regelbundenhet.

Var tredje dag, till exempel

hände nåt med koppling till mitt yrkesliv.

Var femte kom en intressant synkronicitet kopplad till familjen.

Efter ett tag blir det svårt att avgöra

om jag märker regelbundenheten eller skapar den.

Är det en Schrödinger-sak som blir nåt bara för att jag stirrar på den?

En stor sak var att jag åkte till ställen med mina föräldrar

och det var tomt där.

Eller väldigt få människor.

Som köpcentrum med få människor.

Vi körde på vägen utan att se en enda bil. Såna saker.

Jag flyttade från Pontiac, Illinois som hade fler invånare

till Dorsey, Illinois som hade kanske 500 invånare.

Närmaste granne bodde 400 meter bort.

Så jag interagerade inte mycket med andra.

En sak som jag tänkte... Jag flyttade dit när jag gick i tvåan.

Min lilla hjärna tänkte: 'Det är ett bra sätt att spara tid och pengar.'

'Då krävs inte lika många människor.'

Ibland åkte jag till St. Louis som låg åtta mil bort.

Men då styrde pappa planeringen hårt.

När jag greppade tanken på fasader, som kulisser i en westernfilm

när jag såg det tänkte jag: 'Det är så det är.'

'När vi sitter i bilen under de 50 minuter det tar'

'sitter vi i bilen, och de spelar en film av körturen'

'medan de byter ut dekoren till St. Louis-dekoren.'

'Men jag kommer inte att få se det'

'för pappa ser till att vi är där vi ska'

'och sen sätter vi oss i bilen igen och åker.'

Kan du se mig?

Jag är från östkusten men bor i Los Angeles.

Jag har en elektroteknikexamen från Harvard och är entreprenör.

Jag har också Crohns sjukdom.

Allt bidrar till det här med simuleringen.

Grundtanken är att om man tror

att tillräckligt kraftiga datorer kommer att spridas i samhället

och datorerna blir allt kraftfullare som våra mobiler...

Hallå! Nej, tyst!

Så om det finns tillräckligt med maskiner

som kör datorspelsliknande världssimuleringar

och det finns många falska verkligheter och en grundverklighet

hur sannolikt är det att du är i grundverkligheten?

Oddsen att vi är i grundverkligheten är en på flera miljarder.

Den mest inflytelserika statistik- baserade texten om simuleringsteori

var en artikel från 2003 av Oxfordprofessorn Nick Bostrom.

Den hade titeln 'Are You Living in a Computer Simulation?'

Vid den tiden hade jag en postdoktjänst på Yale.

Tanken har jag burit länge på i vag form

och blev till slut mer än bara spekulation.

Så jag skrev ihop och publicerade den i Philosophical Quarterly.

Den väckte genast ett väldigt intresse

och har fortsatt väcka intresse. Det går i vågor på ett eller två år

när nya människor upptäcker den för första gången.

Jag skiljer på simuleringshypotesen, att vi är i en datorsimulering

skapad av en avancerad situation, och simuleringsargumentet.

Det bygger på enkel sannolikhetsteori men grundtanken är lätt att greppa.

Det är att minst ett av tre påståenden är sant.

Alternativ ett är att nästan alla civilisationer

i vårt tekniska utvecklingsstadium

utplånas innan de uppnår teknologisk mognad.

Alternativ två är en stark konvergens

hos nästan alla teknologiskt mogna civilisationer

som får dem att tappa intresset för att skapa den sortens simuleringar.

De tappar intresset för simulering av sina förfäder.

Alternativ 3 är simuleringshypotesen:

Att vi nästan säkert befinner oss i en datorsimulering.

Om man avfärdar de första två påståendena följer det

att nästan alla med vår erfarenhet är simulerade.

Om det är fallet, hävdar jag, tillhör vi antagligen de simulerade

snarare än de icke-simulerade och ursprungliga.

För mig handlar det om sannolikheter. Jag tänker i sannolikheter.

Jag har i mitt liv observerat många utfall med låg sannolikhet

som sker om och om igen.

Om jag sneglar åt sidan så har jag skärmen där.

- Okej. - Du är på mitt ritbord.

Om jag tittar dit tittar jag bara på dig, och kameran är där.

- Vad ritar du? - Olika saker. Känner du till Moebius?

Jag ritade om en hel bok av honom

med figurer från Snobben i stället.

Sen målar jag och sånt. Fejkade Mignola-saker.

Inget speciellt, men jag jobbar med Moebius-stilen i en helt ny bok nu.

- Häftigt. Är du heltidsserietecknare? - Nej.

Jag önskar det. Nej, jag är speciallärare.

När kände du att simuleringsteori var mer än science fiction?

Vi känner till Musk. När han började prata om det började jag tänka.

Det starkaste argumentet för att vi antagligen är simulerade är följande:

För 40 år sen hade vi Pong.

Två rektanglar och en prick. Det var spel då.

40 år senare har vi fotorealistiska 3D-simuleringar-

-med miljontals spelare, och de blir bättre varje år.

Om man antar nån utveckling över huvud taget

kommer spel inte gå att skilja från verkligheten.

Jag tror att det fick mig att verkligen fundera på det.

II: Uppenbarelser Att se koden.

Minns nån av oss en värre jord cirka 1977 än den här?

Har våra ynglingar sett syner och gamlingar drömt?

Det har jag. Mardrömmar om fängelser och fångvaktare och poliser överallt.

Jag skrev mina drömmar i roman på roman, berättelse på berättelse.

Två där denna samtid är tydligast är 'Mannen i det höga slottet'

och min roman från 1974 om USA som polisstat:

'Flöda min gråt, sa polisen'. Jag ska vara helt uppriktig.

Jag skrev båda utifrån fragmentariska minnen

av denna avskyvärda slaverivärld.

Kanske borde jag i stället för 'värld' säga USA

eftersom båda romaner handlar om mitt hemland.

Vissa säger sig minnas tidigare liv. Jag minns ett helt annat samtida liv.

Jag vet ingen som har hävdat det förut

men jag anar att min upplevelse inte är unik.

Jag kan säga vad som fick mig att minnas.

I februari 1974 fick jag tiopental när jag drog ut visdomständer.

Senare samma dag i mitt hem, fortfarande påverkat av tiopentalen

upplevde jag plötsligt ett återvunnit minne.

På ett ögonblick såg jag allt. Ni är fria att tro mig eller tvivla

men tro mig i att jag inte skojar. Det är allvarligt och viktigt.

Ni håller säkert åtminstone med om att påståendet i sig är otroligt.

Philip K. Dick skrev över 8000 sidor för att förstå sina minnen

som han upplevde i februari-mars 1974.

En upplevelse han kallade '2-3-74'. Texterna kallas 'The Exegesis'.

Erik Davis har med Pamela Davis och Jonathan Lethem

brottats med att omvandla texten till en bok.

Det var en fin upplevelse, men som man kunde ha blivit tokig av.

Man är verkligen inne i hans problem, hans trauma och hans förtvivlan.

Det var en sån omfattande text att man behövde nöta ner den.

Flera saker fungerade. Det som gällde hans skrivande, det tog vi med.

När han beskrev upplevelser tog vi med det.

Dick beskriver skrivandet som ett helvetesarbete.

Det visar utmaningarna i att brottas med otroliga upplevelser

särskilt upplevelser i religionshistorien

av förmenta insikter om verkligheten som trots det de visar sanningen

ändå undergräver känslan

att världen är en sammanhängande och realistisk företeelse.

Det är en rätt hemsk resa.

Jag skulle kunna sätta ihop en lista på små synkroniciteter som dök upp

men de var så värdsliga och många.

Till slut, på en särskilt gynnsam dag

bestämde jag mig för att prova en flyttank.

Det var inget jag hade provat förut.

Men det var nåt som kändes som en intressant upplevelse.

Så jag gjorde det. Det finns en kille på 23rd Street

som har en flyttank i sin lägenhet.

Märkligt, men man går in och han kör sitt snack.

Man ställer sina frågor och lägger sig i den.

Jag som aldrig hade gjort det visste inte vad jag skulle vänta mig.

Han sa: 'Be om det du vill ha eller det du vill veta.'

Jag kände att jag frågade universum men också mig själv.

Det kanske inte är olika saker.

De första minuterna var jag medveten om var jag var

men sen slutade jag känna min kropp. Jag kunde höra mina ögonlock.

Jag kunde höra mitt nervsystem.

I det tillståndet sa jag: 'Jag får känslan att du försöker säga nåt.'

Jag vet inte vem 'du' var. Om det var universum eller...

Jag är pastor också och växte upp med det

så för mig finns en gudsaspekt i det.

Jag sa: 'Kom fram och säg vad du vill säga.'

Jag är ingen new age-kille, eller var det inte före det här.

Men det började surra i huvudet. Det bultade i pannan.

Det snurrade runt, och jag kände att jag öppnade mig och insåg:

Jag är inte en kropp. Jag är en kod. En sträng av bokstäver, tal, syror.

Det visste jag förstås, från DNA, men det betyder framför allt:

Inget med mig är verkligt, inte med nån annan heller.

Jag är ett mönster, en kod som kopierar sig. Jag är en vibration.

Jag gick ur tanken och pratade med killen.

Han sa: 'Det är ditt tredje öga som öppnade sig.'

'Vad gör jag med det?' 'Inte vet jag. Njut av det.'

Jag har alltid haft den känslan, men det här var den stora händelsen.

Jag var 11-12 år. Jag är adopterad, son till en pastor.

Min adoptivfar är pastor, så jag gick i kyrkan varje söndag.

Jag tror att det inte var en söndags- gudstjänst, utan en kväll i advent.

De flesta har en bild av att gå i kyrkan

men det är folk där som är uppklädda.

Det här var i början i 80-talet, så folk var kanske mer uppklädda då.

De sitter i långa bänkar.

De har sina psalmböcker framme och sjunger.

Jag ser mig omkring på alla som sjunger och tänker:

Vi gör de här ljuden

genom att vi har köttveck och pressar luft genom dem.

Vi är djur, men sätter på oss kläder och sitter här

och gör ljud med luft genom köttveck.

Jag började tänka på hur kroppar rör sig, och hur konstigt det är.

Det absurda i situationen snurrar runt i huvudet.

'Det här är inte på riktigt. Så är det.'

Så fort jag insåg det kan jag bara beskriva det

som att jag var ingenstans och ingenting.

Som om ensamhet var en sak som jag var förkroppsligandet av.

Jag var avskärmad från allt. Bara jag fanns.

Det var förkrossande och klaustrofobiskt.

Men jag såg inget, inte mörker. Jag bara såg inte och kände inte.

Som ett utplånande av jaget, fast jag var där

och kände den märkliga tomheten och att vara försvunnen.

Jag hade levt med min familj och var van vid det. Särskilt min bror.

Sen stack jag. Föräldrar ska alltid kasta ut en när man fyller arton.

Men jag hann före och stack dagen efter examen.

Jag flyttade och kom inte hem på flera år.

Men jag var ensam. Jag bodde med en vän men hade inte min bror med mig.

Det enda vi gjorde i två år var att spela videospel.

Jag jobbade på Chili's.

När jag kom hem kunde vi spela Guitar Hero i två dygn

eller spelade spel från början till slut för att sen spela om det.

Spela hela tiden, år efter år. Det var det enda jag gjorde.

Jag ritade inte, gjorde ingenting.

Jag hamnade i ett rätt mörkt läge.

'Jag kanske har kört fast av en anledning.'

Jag är inte religiös, men vad betyder det att fastna i ett sånt hjulspår?

Som ett inprogrammerat spår. Jag fick ta en vetenskaplig väg.

Den enda blandningen av religion och vetenskap är nog simuleringsteori

om jag ska vara ärlig.

Min första upplevelse i kyrkan

liknar jag vid att ens farfar har en favoritradio.

Han lyssnar på den hela tiden. En dag plockar du isär radion.

Du tittar på bitarna. 'Titta, jag tog isär den.'

Då inser du att du inte kan sätta ihop den.

Den känslan hade jag i den där nollställdheten.

Det är så jag tänker att det är utanför simuleringen.

III: Guds rike Vägen mot en digital teologi.

Möjligheten att världar är ordnade sida vid sida

som överlappande jordar utmed en axel en människa kan röra sig längs

och färdas från värst till hygglig till god till utmärkt.

Om vi begrundar det teologiskt

kanske vi kan säga att vi plötsligt tyder

Kristus gåtfulla yttranden om Guds rike. Särskilt var det finns.

Han tycks ha gett motsägelsefulla svar, men anta för ett ögonblick

att oklarheten inte berodde på att han önskade förvirra

utan på frågans bristfällighet.

'Mitt rike är inte av denna värld', ska han ha sagt.

'Riket finns inom er eller ibland er.'

Hans uppdrag var att lära lärjungarna att gena över denna ortogonala väg.

Han rapporterade inte bara vad som fanns där utan visade vägen dit.

Men hemligheten gick förlorad, krossad över den romerska överheten.

När jag såg Star Wars i morse tänkte jag:

Déjà vu.

Simuleringstanken har funnits sen innan vi började tänka på datorer.

Föreställningen att människor vid pärleporten granskar sina liv.

Vad är det, om inte en debrief när man kommit ut ur en simulering?

- Miller, titta vad jag hittade. - Wow.

Realistiskt. Eller hur, mr Miller?

René Descartes försökte bygga en epistemologi

grundad i skepticism och radikalt tvivel.

Jag ska anta att en ond demon förleder mig.

Jag ska tro att himlen, luften, jorden

och alla yttre ting bara är inbillning för att förleda mig.

Jag ska tänka att jag saknar händer, kropp och sinnen

och att han misstar sig att tro att jag har det.

En modern version är tanken om en hjärna i en burk

där man utmanar filosofen att bevisa att den yttre världen finns

och att hen inte är en hjärna i en galen forskares labb

som matas med impulser som efterliknar den riktiga världen.

Det kvittar om det är realistiskt. Det var logiska möjligheter.

Utmaningen var att motbevisa dem.

Tusen år före Descartes onda demon

lanserades en liknande tanke av Platon.

Han beskrev en situation

där folk är fastkedjade i en grotta och inte har upplevt omvärlden.

De tittar på en vägg där de ser en projektion.

Människor passerar med föremål som de håller upp mot väggen.

Statyer av människor och djur av trä och sten och olika material.

Av föremålen som bärs på detta sätt ser de bara skuggorna.

Emily Pothast har skrivit om liknelsen och simuleringsteorin

och andra aspekter av digital kommunikation.

Det är en filmisk metafor. Jag älskar den bilden av hur film påverkar oss.

Liksom det finns en förlust från det som sker till det vi upplever

finns en förlust mellan medias bild och verkligheten utanför den bilden.

Nu handlar det inte bara sinnena utan om medierna.

Det är extremt farligt för demokratin.

Vi kan titta på hinduisk mytologi.

Det finns otroliga myter, som om kungar som stannar vid en brunn

dricker och upplever en helt annan existens.

Plötsligt är han tillbaka. De har till och med världar i världar.

En struktur med världar i världar undergräver den primära världen.

Det klarnade för mig när jag observerade bybon i Minecraft.

Han är en förenklad version av oss. Han har fri vilja och rör sig fritt.

Men det intressanta med bybon är:

Vad gör han, när du som avatar kommer in i spelet?

När du går in i din avatar och stiger ner

vad gör bybon när du möter honom? Han tittar på dig.

Han ser på dig som en like. Det är du inte, för du styrs av en högre makt.

Det vore kul om Elon Musk var en karaktär.

Om han kom in i spelet. 'Som ni vet är vi simulerade.'

- Det kan vara en simulering. - Ja. Överväger du det?

Men han loggar ut och återvänder till skaparhimlen eller nåt

och skrattar med sina konstiga extradimensionella vänner.

'Jag lekte med simuleringen i dag.'

'Jag lämnar ledtrådar, men ingen fattar.'

Det är intressant, för bybon säger nåt om olika nivåer

av det jag med kristen fostran skulle kalla Gud.

Det finns guden som skapat världen och avataren som stiger ner.

Guden som skapade världen är inte den du ser.

Vi ser inte spelets skapare. För att dra metaforen löjligt långt:

Ena stunden är en pixel på skärmen en blomma. Den är den blomman.

När en bybo går in blir han pixeln. Den är en del av honom.

Om man utvidgar det till tre dimensioner.

Det är som atomer och celler. Ett år är cellen en del av mig.

I morgon ingår den i nåt annat. Vart sjunde år byts alla celler ut.

Konstnären Chris Ware blev så tagen av Minecrafts betydelse

att han gjorde den här illustrationen till The New Yorker.

Själva spelet fångar känslan av... egentligen döden.

När jag spelar med min dotter känns det som vi är döda och flyger runt.

Det är den enda upplevelsen jag har haft som liknar det jag tänker mig

att ett kroppslöst medvetande skulle uppleva. Jag kan inte uttrycka det.

Vi bygger märkliga skulpturer. Hon bygger enorma...

'Enorma' är relativt i en digital värld.

Enorma skulpturer av mig och min fru bland gyllene bondgårdar

som leder ner under jorden

och tågräls som går under jorden och binder samman

landskapet som redan fanns.

Nu är hon fjorton och har gått vidare.

Nu är hon i en fas där hon och hennes vänner återvänder till Minecraft

och tittar på världarna de gjorde under förpuberteten

och lyssnar på musiken och blir tårögda.

Det är en fjortonårings nostalgi efter en förlorad, oskuldsfull värld.

När hon är 40 och jag är 85

och laddar ner det till ett minne kan vi återvända dit.

Mitt förhållande till USA har alltid varit dåligt.

Jag har alltid känt att jag varit på väg att gripas av amerikansk polis

av nån obskyr anledning.

Det kanske är Kafkas 'Processen' som har influerat mig

där nån grips för ett brott men får aldrig veta vilket brott han begått.

När jag var barn la jag märke till en sak:

Att vuxna återupprepade saker om och om igen.

Pappa läste till exempel Newsweek.

När vi satt runt bordet sa han: 'Vet ni en sak...'

Sen återgav han ordagrant en mening han hade läst i Newsweek.

Som om tidningen hade programmerat honom.

Det var inte hans egen tanke. Det var nog där det började.

I min tidiga barndom

föreställde jag mig att de jag hade att göra med

var 'kemiska robotar' som jag sa då

och att de egentligen inte var medvetna.

De hade repetitiva beteenden som de upprepade.

Nick Bostrom beskrev en simulering av mänsklighetens hela mentala historia

som en 'förfaderssimulering' och uppskattade den datorkraft som krävs.

Är tanken med förfaderssimulering att vi återskapar historien

av det riktiga samhälle som skapat simuleringen?

Det är en möjlighet. Det kan också finnas alla möjliga variationer

från totala fantasivärldar som inte liknar nåt som funnits fysiskt

till variationer på historien. Allt det är konceptuellt möjligt.

Men en förfaderssimulering som i artikeln

är en typ av simulering där simulatorerna skulle skapa

mycket detaljerade simuleringar av människor som deras föregångare.

Kanske inte exakt samma människor, men samma sorts människor.

När jag var nio eller tio brukade jag skoja med mina syskon

om att folk bara gick hem och stirrade i väggen när ingen tittade.

Att de bara gick hem och stod som ett T

hemma hos sig när ingen såg, för att de bara var avaktiverade.

Jag brukade skämta om det, men tanken stannade kvar hos mig.

Det kändes rätt skräckinjagande att folk stängdes av när ingen såg.

Det behöver inte vara så att alla detaljer av världen skulle simuleras

till perfekt subatomisk precision.

Den sortens simulering kanske är helt ogenomförbar.

Det beror på datorkraften. Om man har oändligt snabba datorer, så visst.

Men tanken är att skapa en simulering som fångar tillräckligt mycket

för att de simulerade varelserna inte ska märka nån skillnad.

Det skulle kräva viss list av simulatorerna

som att fylla i mer detaljer i den del av verkligheten vi uppmärksammar

men att inte simulera alla detaljer hela tiden.

Jag tar upp kanske två kvadratmeter.

Men det finns en hel värld eftersom jag känner till den i min hjärna.

Jag arbetade med ett företag som lanserade en nu mycket populär app

som är en aktiv fiktionsapp.

Det finns inslag av 'skriv ditt eget äventyr'

men det blev snabbt uppenbart för mig

hur enkelt vårt beslutsfattande är ur ett programmeringsperspektiv.

En populär AMA på Reddit var med en användare som skrev:

'Jag är en levande non-player character.'

Okej, då kan vi köra.

En NPC är en icke-spelarfigur som man brukar se i spel.

De brukar inte styras av den som spelar spelet.

Det är figurer som har programmerats in.

Det är som att prata med en person som bara kan säga några få repliker.

Hallå, har du en död katt där?

Och man kan bara säga vissa repliker som svar.

Jag vet inte hur jag som gamer skulle uppleva sociala kontakter.

Men även som icke-spelare stöter jag ibland på non-player characters.

Jag arbetar i en livsmedelsbutik

och har en lista på saker jag måste göra

när jag hälsar på en kund i kassan.

Därför var det bara logiskt att skapa ett mentalt manus

som jag går igenom med varje kund.

När detta stimulus händer reagerar han så här.

Det är inte helt olikt koden som styr hönsen i Minecraft

eller sköldpaddorna i Mario Brothers, eller myggor.

Alla följer samma principer. Om det ena, så det andra.

Det är inte ett stort hopp att tänka att medvetande betyder

att vi styrs av nån sorts spelarintelligens.

Skälet till att folk säger att världen är liten är att den är det.

Det finns inte processorkraft för sju miljarder medvetanden.

Det finns inte sju miljarder medvetanden.

Det kanske finns sju miljarder i huvudalgoritmen för jordens invånare

men när man pratar med folk finns väl några hundratusen AI

som tjänar som substrat

för 'folk du känner' -upplevelser.

Att man känner samma människor i sex steg är inget konstigt.

Det är en brist i systemet

och gränsen för simulationens processorkraft.

Har du stött på en non-player character?

Man möter dem hela tiden på gatan när man inte interagerar.

Det är som i ett spel. Det läggs mycket mindre kraft på automaterna.

När man interagerar måste nåt tjäna

som intelligens bakom den så kallade människan.

Samhället sekulariseras snabbt.

Religionen faller samman. Det finns underbara aspekter av det.

Jag tycker att religionen spelar en för begränsande roll i folks liv.

I alla fall den jag växte upp med.

Men jag känner folk från min barndom i den evangelikala kristna världen

som ville eller hade begått våldsamma brott

om Gud inte hade straffat dem för det.

Varför Gud behövs och det inte räcker med heder och egenvärde vet jag inte

men så framställdes det.

Tanken att vi lever i en simulering tror jag kommer öka i popularitet.

För människor som kan se acceptera båda sidorna av ett argument

och kan acceptera gråskalor tycker jag att det är en bra idé.

Det förändrar ingenting med vardagen.

Det borde det inte. Är jag i en simulering? Okej.

Skapades jag av en Gud? Okej. Är jag slumpmässiga celler? Okej.

Det förändrar inte mycket med mitt liv.

Men många tänker i absoluta termer

och om man säger till dem att de är en simulering

är nihilistiska människors första reaktion:

'Då kvittar det vad jag gör med andra. Jag vet att jag är verklig'

'men det finns inga bevis att de är verkliga.'

'Vad är då vitsen med lagar?'

Jag tror att det finns ett mått av

oförmåga att skilja på verklighet och digital verklighet.

När t.ex. Skjutaren i Nya Zeeland liveströmmade det han gjorde

och gav sig på folk som i ett FPS-spel.

Eller när man anfaller muslimer eller en synagoga

och människor som konstrueras som 'de andra' av de media de konsumerar.

Vi måste möta hotet med tapperhet, med vårt blod, med våra liv

för att se till att människan och inte insekter

dominerar galaxen nu och alltid.

Men då hamnar man i ett läge

där alla man skjuter på försvinner blir overkliga som en NPC-meme

och man behandlar dem som digitala, ersättbara kroppar.

En kopplar in sig och är Kanye West.

En kanske i stället väljer Michael Phelps.

De spelar och håller sig på toppnivå på nåt sätt och gör olika exploits.

Andra har spelat mycket och varit bra men inte spelat på åratal.

I vår verklighet vore det som en kändis som aldrig kommer tillbaka.

Jag kan inte nämna en kändis, för jag vill inte slänga in det i filmen.

Men de går rakt

men går plötsligt på tvärs mot deras normala beteende.

I ett spel kanske man spelar bra

men plötsligt blir man uttråkad och gör nåt helt annat.

Det har jag gjort i Grand Theft Auto. Man har miljontals dollar

och får för sig att se hur många poliser som kan försöka döda en.

Man bara gör nåt galet.

Jag sa till min morbror: 'Tänk om allt är fejk och inget på riktigt.'

Han sa: 'Vad förhindrar mig då att gå runt och skjuta folk i huvudet?'

'Vad förhindrar mig att skjuta dig?'

Jag tänkte: 'Är det det du vill?'

'Är det enda som stoppar dig'

'att världen är verklig och det finns konsekvenser?'

Såg du videon med mannen på östkusten

eller på västkusten, som kapade ett passagerarflygplan

som var tomt. Det var bara han, och han hade ingen utbildning.

Han började flyga runt kusten.

Vad i helvete är det som händer?

Såg du det?

Han flyger runt och pratar om saker.

Det blir nog livstid för det här, va?

Jag hoppas det för nån som jag.

Han trotsar folks uppfattningar. Han gör loopar och allt möjligt.

Han kommer nära marken, flyger över vatten och land. Han gör konster.

Att flyga runt verkar du vara bra på.

Det är skitkul. Jag har spelat spel förut.

Jag vet lite vad jag gör.

Det är strax innan han kraschar med flit på en ö

precis utanför kusten.

Det är knäppt att en av hans sista tankar är att det är som ett spel.

Sen kraschar han.

Ja, det finns en mörk sida.

Det finns folk som skulle vara kaotiska.

V: 'Matrix' och matriser Föregångare, effekter, konsekvenser.

Att tydligt intryck skulle antagligen drabba många av oss om och om igen

och alltid utan förklaring.

Den påtagliga känslan att vi har gjort förut

det vi precis ska göra.

Vi skulle ha en stark känsla att vi återupplevde nuet.

Déjà vu.

Déjà vu.

- Switch, Apoc. - Vad är det?

Det brukar vara en glitch i matrix när de ändrar nåt.

Vi behöver hitta och ta fram som bevis

nån som på nåt sätt har lyckats

minnas en annan samtid.

Intryck från en alternativ värld som skiljer sig från denna.

Det kanske hade förvånat Philip K. Dick

hur vanliga minnen av ett annat nu skulle bli på 2000-talet.

Om du minns att Kit-Kat såg ut så här

kanske du lever i en alternativ verklighet.

Dagens ämne i 'Conspiracy Chat N'That' är Mandela-effekten.

Hundratusentals människor minns att Nelson Mandela dog i fängelse.

Det hände aldrig, men hundratusentals människor minns det.

När det rapporterades att Sydafrikas tidigare president dog 2013

tog debatten fart huruvida tiden har förgrenat sig.

Böckerna om Berenstain-björnarna hette Berenstein-björnarna.

Nu har de alltid hetat Berenstain-björnarna.

Över 1000 Mandela-effekter har bekräftats.

Om du hittar ett VHS-band med 'Snövit' från 1998

och spelar filmen så säger de: 'Magiska spegel på väggen där.'

Säg för helvete att du inte minns: 'Spegel, spegel på väggen där.'

Det finns inte. Mandela-effekten? Alternativ verklighet? Jag säger ja!

Jag bodde i Mexiko när jag var tio år.

Jag återvände dit en sommar med min mamma.

Jag var arton år och kände ingen.

Till slut ringde några vänners vänner.

De plockade upp mig i en 1970 års Jeep Wagoneer. En stor gammal bil.

Det framgick att de hade druckit för de sa: 'Ta en öl.'

Där bak rullade det runt tomflaskor.

Jag hittade inget bälte och öppnade en öl.

Vi körde på en stor gata i staden Cuernavaca.

Det stod cementblock mellan de två sidorna.

Föraren bestämde sig bara för skojs skull

att köra igenom en öppning till fel körbana tills nästa öppning kom.

Så vi körde mot trafiken på fel sida.

Inga bilar kom. Vi krockade inte.

Det var första gången det var nära, men det räknar jag inte.

Vi åkte vidare till en spritbutik, och de köpte mer alkohol.

De sa: 'Vad ska vi göra? Vi åker till pyramiderna.'

Det fanns en pyramid i staden som vi klättrade in till och gick upp på.

Det är en häftig upplevelse i sig.

De blev uttråkade och sa: 'Nu åker vi hem.' Vi satte oss i jeepen.

På sommaren i Mexiko kan det komma störtregn i fem minuter.

Vägen var blöt, killarna var fulla, och jag satt i baksätet.

Föraren sa till passageraren:

'Kan inte du hålla ratten en sekund?'

Jag tänkte: 'Jag har aldrig hört en sämre idé!'

Men det var för sent.

Han tog ratten och bilen körde in i vägkanten direkt.

Den körde på trottoarkanten och gled över åt andra hållet

körde på en annan kant och flög genom luften

i säkert 300 meter och landade på taket.

Fönstren krossades och jag bröt revben, för jag träffades av taket.

Bensin rann från bilen, och luften gick ur mig.

Jag kravlade ut genom fönstret och tog mig så långt bort jag kunde.

Sen körde en van fram.

De sa: 'Toppen. Banditer.'

Sen kom en annan bil med federales, den mexikanska polisen.

Banditerna stack. 'Bra, polisen är här.'

Men de sa: 'Nej, det är faktiskt värre.'

'När de får reda på att vi druckit griper de oss.'

'Sen vill de ha en muta från dig eftersom du är amerikan.'

Jag stod i mörkret, och en annan bil dök upp.

En kille klev ut och sa:

'Ursäkta, jag är redovisningschef på Cuernavaca-polisen.'

Han vet att federales är korrumperade.

Mina värdar lyckades säga till honom

att de hade gömt en amerikan i mörkret.

Då hjälpte de mig därifrån.

Men hela historien är så osannolik, att jag överlevde.

Sannolikheten för det var så liten. Nån måste ha mixtrat med vågen.

Jag tänker att algoritmen justerar sannolikheter

så att saker blir mer intressanta, eftersom det är ett spel.

Den första allmänna företeelsen där jag kunde sätta ett namn på tanken

var nog Matrix-filmerna.

Man kan inte tala om simulering utan att nämna dem.

Boken han har sina saker i heter 'Simulacra and simulation'.

Det kommer precis i början, rakt i ansiktet på en.

Efter trilogin släppte de den animerade 'The Animatrix'.

Med den blev det riktigt tydligt.

Tanken fanns där, och den underströk den.

Del 1 och 2 av 'Renaissance' berättas av en sorts teknologisk halvgud.

Den går in och ut ur verkligheten.

Och visar vad som sker innanför och utanför Matrix

och bakgrunden till hur simuleringen byggdes.

Jag flyttade till Kanada och bodde där i några månader.

Min vän från Illinois körde upp till Kanada, och vi hängde.

'Vad vill du se?' 'Vi ser den dumma actionfilmen med Keanu Reeves.'

Vi tittade på filmen, och den var rätt bra.

När han kom ut ur tanken tyckte vi bara: 'Whoa...'

Joshua Cooke gick på high school i Virginia när han hörde om filmen.

Jag satt i en bil på väg hem och en vän till mig var med.

- Hoppa in. - Hon sa att alla älskade 'Matrix'.

Att folk gick och såg den 15 gånger i rad

och att folk var besatta av den.

'Du måste se den. Du har aldrig sett nåt liknande, och vilken grafik!'

Sen hörde jag nåt om en svart rock. Det fick mig verkligen att haja till.

Jag hade redan varit besatt av svarta rockar efter filmen 'The Crow'.

Det var första filmen jag var besatt av. Så jag gick till videobutiken.

Redan när filmen började hade jag fastnat.

Det var hård, aggressiv, Rob Zombie-musik.

'The Matrix', soundtracket som får dig att säga...

Jag funderade på strukturen och fick en idé hur det såg ut.

Jag tänker inte att det är människor i kapslar utan nåt helt annat.

Jag tänker mig en jättelik vit hall

med en upphöjning i mitten och ett stort svart klot.

Det svarta klotet i den verkligheten är i princip en dator.

Datorn kör, och det kanske står en skylt bredvid: 'Universum' nånting.

I den svarta massan finns det stjärnor och moln

och djupt där nere människor som vi.

Utifrån den modellen tänker man: 'Okej, är det viktigt för dem?'

'Är vi ett specialfall som hela verkligheten följer?'

Att de försöker komma på meningen med livet och kör om hela universum.

Jag tror att det de vill är att vi förbättrar simuleringen de har gjort.

Det är här vi kommer in på GAN.

Jag vet inte om man uttalar det så, men det kallas GAN.

Generative adversarial networks.

Tanken är att man har två AI-nätverk som tävlar mot varandra.

Det första är förfalskaren som vill skapa bilder av människor

som ser ut som trovärdiga människor.

Det andra är granskaren som ska kunna skilja på falska bilder av människor

och verkliga bilder.

De två bara fortsätter tävla och försöker vinna.

Till slut, när du och jag tittar på bilderna, ser de verkliga ut

för att de har gått igenom så många iterationer.

Men vad är människor, om inte generative adversarial networks?

Poliser försöker lösa brott. Brottslingen vill överlista polisen.

- Jag ska döda dig. - Din idiot! Du har skapat mig.

Hackare försöker hacka system. Programmerare försöker fixa system.

Publiken blir avtrubbad. Då kommer nån ny och försöker skapa nåt bättre.

Vi tävlar hela tiden. Det kanske är därför vi grälar på sociala medier.

För att vi finns just för att förfina saker.

Vad vill vi skapa om inte en till simulering?

Det fanns några rätt djupa repliker.

Neo frågade Morpheus: 'Varför gör mina ögon ont?'

Morpheus tittar på Neo och säger: 'För att du aldrig använt dem förut.'

Jag kände likadant. 'Det måste finnas mer än detta.'

'Du har aldrig använt dina ögon förut' när han kommer ut ur Matrix

är mycket likt det som händer i Platons grotta.

När du kommer ut ur grottan tar det ett tag för ögonen att vänja sig.

När han kommer in i grottan igen ser han inte heller

för att han blivit van att se saker som de är

medan hans vänner tittar på projektionen.

De ger varandra pris för att vara snabbast på att se vad som händer.

'Men du är inte intresserad för att du sett mycket mer.'

Det är lustigt att det värdesystemet

som låter oss tro att vi vet nåt som alla andra inte vet

bidrar till att skapa 'den andre'. När alla han ser på gatan är fejk.

Om personen i röd klänning säger killen sen: 'Henne skapade jag.'

Det är en sån skolskjutarfantasi.

Att man har unika ögon som kan se det ingen annan kan se.

Alla andra bara sover.

Efter det jag berättade från min barndom, när han kom ur tanken...

Det jag tänkte direkt var att det var likadant för mig

fast det fanns ingen tank att komma ut ur.

Jag kanske inte ens hade en kropp.

Jag åkte till en butik i en galleria i närheten, Hot Topic.

De hade gothkläder, svarta kläder och allt möjligt.

Det hängde trenchcoats i ett hörn.

Jag var där med min syster Tiffany. Jag gick direkt mot trenchcoatarna.

Jag sprang dit, tog en och tryckte den mot brösten som en flickvän.

Min syster tyckte liksom: 'Vad gör du?'

När jag blev mobbad i skolan eller blev illa behandlad hemma

kunde jag fly och sätta på mig min svarta rock.

Det var som att rocken var en levande organism för mig.

Den fick mig att känna mig stark.

Jag kände mig mäktig, oangriplig. Jag kände mig närmare Neo än nånsin.

Jag gick med rocken i gallerian framför allt.

Jag gick runt hela dagen med Matrix-musiken i hörlurarna.

Jag hade soundtracket i min cd-spelare.

När folk såg mig backade de. Jag kände en sjuk njutning av det.

Att vara Neo, jag tyckte länge att det räddade mig

fram till en viss punkt.

Allt som har hänt mig har haft två sidor, ibland paradoxala.

Jag såg nog 'Matrix' hundratals gånger.

Efter första gången måste jag se om den igen och igen.

Vissa dagar såg jag den två-tre gånger i följd.

Världen de är i, den där tråkiga, banala, vardagliga

vedervärdiga världen, så kände jag med. Vad fan hade jag där att göra?

Jag kände att det måste finnas mer och att det låg nåt i 'Matrix'.

Den kanske inte är påhittad. Vem vet?

VI: Den verkliga världen Men vilken?

Jag vill att ni ska veta att påståendena varken kan bevisas

eller beskrivas rationellt i ordets vanliga betydelse.

Det har tagit mig över tre år att klara att berätta för nån

förutom mina närmaste vänner om min erfarenhet vid vårdagjämningen 1974.

Ett skäl som motiverat mig att tala offentligt och öppet om det

är ett möte som jag har varit med om

som förresten är märkligt likt Hawthorne Abendsens upplevelse

i min roman 'Mannen i det höga slottet' med kvinnan Juliana Crain.

Juliana läste hans bok om en värld där Tyskland, Japan och Italien...

Det är komplicerat om man inte läst boken, men han skrev en roman

där Tyskland, Italien och Japan förlorade andra världskriget.

Han levde i en värld där de hade vunnit andra världskriget.

Hon ville förklara vad hon visste om boken.

Med andra ord att hans roman var sann.

Huvudpersonen i 'Jimmy Corrigan' träffar sin pappa som sen dör.

Under arbetet träffade jag för första gången min pappa som sen dog.

John Updike har sagt nåt om fiktionens märkliga förutsägbarhet.

Han gick inte in mer på det

men det sker nåt när man skriver historier eller omskapar minnen

där man kanske inte förutspår världen

men på nåt sätt påverkar strömmen.

I flera år har jag haft en tilltagande känsla

att en för mig främmande kvinna

skulle kontakta mig och säga att hon hade viktigt information till mig.

Hon skulle dyka upp vid min dörr precis som Juliana vid Abendsens.

Hon skulle säga precis det som Juliana sa till Abendsen:

Att min bok, precis som hans, på ett verkligt och bokstavligt sätt

inte var fiktiv utan sann.

Till slut hände det. Jag visste till och med att hon skulle ha svart hår.

Science fiction-kritiker säger att det inte handlar om förutsägelser.

Folk tänker på det ändå, och Dick har rätt många.

Han ligger inte på latsidan med förutsägelser om framtiden.

Särskilt vad gäller prylar och tankar om prylar.

Men jag tycker att det mer profetiska

är hur det känns att leva nu.

Att vara förvirrad, ontologiskt förvirrad.

Jag vet inte exakt var verkligen finns.

Jag tror absolut att många mörka krafter är på uppgång.

Jag manipuleras med information

och det faktum att jag lyder under kapitalismen som också manipuleras.

Samtidigt mullrar det i naturen på ett oklart sätt.

Dessutom verkar folk indragna i sin egen solipsistiska värld

av manipulation av världen genom gränssnitt och en sorts frånkoppling

samtidigt som man är helt fast.

Det är ett tema hos Dick, spänningen mellan våra sociala verklighet

som vi alltid splittrar på hemska sätt.

Med solipsism, psykos, paranoia.

Jag tycker att han fångar vårt liv struktur.

Särskilt, som ett trivialt exempel, alla små aviseringar hela tiden.

Telefonen plingar. 'Nu har du fått mejl. Glöm inte det här.'

De ständiga distraktionerna av information som pockar på oss.

Det kan vara reklam, att man tänker på resor, skriver mejl till nån

och när Google läst ens mejl blir det resereklam.

Den typen av medvetande är som tagen därifrån.

Jag minns att jag googlade efter skjutvapen.

I Fairfax, Virginia. Jag hittade Galyan's Sporting Goods.

Jag minns att några dagar efter att jag hade kollat upp det

var jag i källaren med min pappa.

Han sa: 'Jag har sett dina sökningar efter skjutvapen.'

Han tittade på mig med oroad eller arg min.

Jag sa ingenting, och vi tittade på varandra ett tag som i ett dödläge.

Sen gick jag upp från källaren, och vi pratade aldrig mer om det.

Han skrev att samtiden försökte återskapa den animistiska världen

som förmoderna människor såg.

Hans verk fångar den känslan av profan teknologisk animism

och opålitlig känsla av att leva.

- Jag älskar dig, pappa. - Dick var medveten om det trasiga.

Människor, teknik, kosmologi och gudar är trasiga.

Andra verkar fokusera på det nya och att ny teknik kan lösa saker.

Din vän av plast är kul att vara med!

Min upplevelse av teknik är en massa trasiga saker.

Det finns stora utvecklare som Activision Blizzard

som gör World of Warcraft och Overwatch.

Det finns EA. Jag tror att jag har sett EA kopplat till nazisterna

mer än kopplat till spel.

De säljer nu spel till fullt pris, men man får typ 40 % av ett spel

och det man får är trasigt och buggigt.

Ibland, som senast med Atlas, går de inte att spela.

Det bara funkar inte. Folk betalar fullt pris och får inte tillbaka det.

Patcharna funkar inte. Man är fast i dåliga digitala världar.

När man tar sig ut är man fast i en verklighet som också är rätt dålig.

Man kan inte låta bli att jämföra. Gräset är dött på båda sidor.

Nu kanske skaparna är lite mer aktiva

och försöker lappa ihop verkligheten

och just nu skiter det sig.

Så är det utanför Matrix i Neos värld också.

Verkligheten utanför Matrix är fruktansvärd.

Det är krig, och man kan inte andas.

Undertexten för mig är att vi har överträtt ett tabu

och att det inte fanns nån återvändo.

17 februari 2003. Det var en måndag.

Jag vaknade. Det var mycket snö utanför efter en snöstorm.

Jag gick ner och såg pappa skotta, så jag klädde på mig och hjälpte till.

Jag minns att mamma kom ut och sa: 'Vad mycket snö det är.'

'Det här kommer vi att minnas länge.'

Resten av dagen spelade jag våldsamma spel

och såg 'Matrix' med min svarta rock på och geväret i handen.

När kvällen kom blev jag allt mer paranoid.

Det var som att blixten slog ner i hjärnan.

Jag sa till mig att det enda sättet för mig att vara säker

om Matrix fanns på riktigt och jag inte var galen

var att lyfta telefonen och ringa till dem.

Jag gick från mitt rum till telefonen i mina föräldrars sovrum.

Jag lyfte långsamt luren

och efter ett långt, nervöst andetag uttalade jag hans starka ord.

Neos sista ord: 'Jag vet att ni är där. Jag känner det.'

'Jag vet att ni är rädda. Rädda för mig, för förändring.'

'Jag vet inget om framtiden. Jag kom inte för att berätta hur det slutar.'

'Jag kom för att berätta hur det börjar.'

'Jag ska lägga på luren och visa dem vad ni inte vill att de ska se.'

'En värld utan er. Utan regler, kontroll och gränser.'

'En värld där allt är möjligt.'

'Vart vi fortsätter är upp till er.'

Jag la på luren och gick lugnt till tv: N i mitt rum

och satte på 'Matrix' från början igen.

Jag minns att jag satt på sängen och titta upp på Matrix-affischen

och sa i princip: 'Åt helvete med mitt liv.'

Jag tog fram mitt hagelgevär och laddade det.

Jag osäkrade det och gick från mitt rum.

Men först tog jag en cd-spelare och satte på mig hörlurar.

Den här gången var det inte 'Matrix' utan bandet Drowning Pool.

Låtens text var: 'Beaten why for, can't take much more.'

'Something's got to give. Let the bodies hit the floor.'

Det var det jag lyssnade på när jag gick ner till källaren.

Jag minns att när jag kom ner

såg jag mamma sitta vid datorn och le.

Hon snurrade runt i sin stol mot mig.

När hon såg geväret som hon aldrig hade sett förut

slutade hon le, och jag sköt henne. Jag sköt henne i bröstet.

Jag vände mig mot min pappa på andra sidan.

Han kastade sig ner. Han satt vid datorn och kastade sig under bordet.

Han tittade på mig med en min jag aldrig hade sett.

En chockad och förvånad min.

Jag minns att jag hukade mig ner och sköt honom tre gånger.

Jag gick upp för att ladda om, och när jag kom ner...

Jag hade hörlurarna på. Orden som ljöd i mina öron var:

'Skin against skin, blood and bone.'

'You're all by yourself, but you're not alone.'

'You wanted in, now you're here. Driven by hate, consumed by fear.'

'Let the bodies hit the floor.'

Det lyssnade jag på när jag när jag gick ner en andra gång till källaren.

Jag stod högst upp i trappan till källaren och mamma längst ner.

Hon höll sig för bröstet medan hon förblödde.

Jag höjde geväret och siktade mot hennes ansikte.

Hon tittade upp på mig och sa:

'Joshua. Vad har du gjort?'

Hon tittade på mig ett tag och sa:

Hon sa: 'Du skulle inte göra det.' Och så tryckte jag av.

När jag tryckte av exploderade hennes ansikte.

Halva ansiktet och ena ögat slungades ut.

Köttet blev till blodiga krusningar.

Det knäckte mig, för det var inte alls som det jag sett i 'Matrix'.

Verkligheten var mycket hemskare.

Det skärrade mig trots att jag var avtrubbad

för att det inte var som i 'Matrix'.

Så jag vände mig om och gick upp till matsalen.

Jag lyfte telefonen i köket, och min syster var i telefon.

Jag insåg inte att hon hade pratat med pappa

just när jag hade dödat honom och mamma.

Hon hörde allt utan att jag visste det.

Så jag stod vid telefonen i köket och sa: 'Hallå?'

Min syster sa 'Josh?' 'Tiffany? Vad gör du här?'

Hon sa: 'Josh, var är pappa? Jag vill prata med pappa.'

Jag sa: 'Lägg på, Tiffany. Jag måste ringa ett samtal.'

Hon la inte på, så jag gick och hämtade min pappas mobiltelefon.

Jag gick ut. Jag tog en Coca-Cola ur kylen

och öppnade den och drack, och så ringde jag larmcentralen.

När jag la på ringde pappas kompis på hans telefon.

Pappas vän sa: 'Hej Josh, är din pappa där?'

Jag sa: 'Han kan inte svara just nu.'

'Okej, kan du bara hälsa att jag har ringt?'

'Kan du hälsa det?' 'Visst', sa jag.

Han la på och jag la på.

Strax efter det kom polisen med dragna vapen.

Ungefär fem-sex poliser med vapnen riktade mot mig.

De sa till mig att gå ner på knä och grep mig.

I mina romaner skriver jag ofta om falska världar, halvverkliga världar

och rubbade privata världar, ofta befolkade av bara en person

medan andra figurer är kvar i sina egna världar

eller dras in i en av de märkliga.

Det temat har gått igenom mitt skrivande i 27 år.

Aldrig har jag haft en teoretisk eller medveten förklaring

på mitt intresse för dessa mångformade pseudovärldar.

Men nu tror jag att jag förstår.

Det jag kände var delvis förverkligad verklighet

som tangerade den mest förverkligade.

Den som de flesta av oss genom konsensus har enats om.

Kärnpunkten moraliskt och etiskt och till och med kosmologiskt

är hur vi bemöter varandra.

Okej, jag är i en simulering.

Hur bemöter jag den jag är förälskad i? Hur bemöter jag min fiende?

Hur hanterar jag en döende förälder?

Men om jag anar att det är en simulering

och det finns andra som jag som inte bara är simuleringar

sätts min etik under ett märkligt tryck.

Hur bemöter jag nån i en falsk värd som bakom avataren är som jag

och jag vill kommunicera och förälska mig?

Det är kärnan hos Phil Dick. Visst var han galen.

Han hade syner som han aldrig kunde tyda.

Han är neurotisk, patologisk och paranoid

men ständigt, genom alla texter

finns en djup empati

för människor som lider under dessa falska omständigheter.

Det är verkliga skildringar av människor som har sina hjärtan kvar.

Hjärtat är det man håller fast i när man genomlider mardrömmarna

som han beskriver, varav det värsta är att inte veta.

Det tror jag drar folk till simuleringshypotesen

för att den kan tyckas lösa problem.

Men jag tror att den bara gör problemet ännu mer slående.

När jag träffade mina advokater första gången på Fairfax-fängelset

frågade de om mitt brott och jag sa:

'Jag gjorde som Neo i Matrix, som om jag var i en virtuell verklighet.'

Det gjorde dem verkligen förvånade.

Jag berättade också att jag i stunden hade känt en antydan av ånger

för det var två starka saker på samma gång.

Att jag gick in i eller ut ur Matrix

och det jag i verkligheten gjorde mot mina föräldrar.

Mina advokater gick upp till mitt rum

och såg min enorma Matrix-affisch på väggen.

De såg min svarta rock på sängen. De såg mina svarta kängor.

Såna som Neo hade.

De började tro att de kanske kunde hävda sinnessjukdom.

De sa att jag 'hyste en verklig tro'

'på att jag levde i Matrix virtuella värld när morden begicks.'

Det var en del av mitt försvar.

- Är den inte verklig? - Vad är verkligt?

Det kom att kallas Matrix-försvaret.

Matrix-försvaret är en variant på John Hinckleys Taxi Driver-försvar.

Det har använts flera gånger efter Joshuas rättegång

bl.a. av Lee Malvo, krypskytten i D.C.

Psykologen, dr Shostak, gav mig diagnosen enkel schizofreni.

Han sa att människor knappt är verkliga för mig och sånt.

Det finns olika händelser och upplevelser i mitt liv

som sammantaget fick mig att explodera.

Jag hade misshandlats av mina föräldrar i åratal, mobbats i skolan

och hade en odiagnosticerad psykisk sjukdom i många år.

Det blev en tickande bomb. Jag kallar det 'en perfekt storm'.

Men jag har aldrig ursäktat mitt brott.

Jag ville bara dö och slippa allting.

Jag fick faktiskt läsa upp ett skriftligt uttalande för domaren.

Då sa jag att jag inte tänkte komma med ursäkter

och att jag förtjänade dödsstraff.

Jag tänker varje dag på det jag gjorde.

Joshua använde inte Matrix-försvaret utan erkände.

Han var 19 år när han dömdes.

Han ska inte friges förrän 2043.

'Matrix' har påverkat folk på olika sätt.

Det beror på ens bakgrund och psykologi. Jag är ett extremfall.

Det kanske finns personer som hör det här

som genomgår samma sak.

Det är därför jag pratar om det här.

Jag vet att jag har ett kall att nå fram till dem.

Joshua skrev en bok för att nå andra unga med problem

för att de inte ska upprepa hans misstag.

Nu när jag är i 40-årsåldern

kan jag äntligen bemöta folk som mänskliga varelser.

Man kan tänka att om folk simuleras blir de lättare att ha att göra med

men är det möjligt att såg alla som mänskliga robotar som gick runt

för att jag inte förstod dem på grund av problem i min hjärna?

Jag vill inte fastna i tanken att allt är på låtsas

om jag bara trodde det för att det var ett lättare sätt att hantera

komplexiteten i tillvaron.

Att vara helt i sin kropp med en annan

kanske är som att se ljuset.

Orgasmens lilla död eller ett sammansmältande av medvetanden.

Audre Lorde talar om det erotiska. Jag ser det som en verklig dynamik

och ett motgift mot solipsism och brist på empati.

Det ger ett lekfullt förhållande med den andra.

Det finns en scen i 'Matrix Reloaded' där Morpheus håller tal och berättar

att maskinerna snart anfaller och att det kan vara deras sista natt.

Maskinerna har samlat en armé, och den kommer allt närmare.

Vad gör de då? De spelar musik och dansar.

Och mitt i all köttslighet

smyger Trinity och Neo undan till en katakomb och älskar.

Det har parodierats mycket.

Det är lätt att inte ta nåt så uppriktigt på allvar.

Men det visar dem när de är som mest sårbara.

Neo säger att han är rädd att förlora henne.

Hon säger: 'Du kommer inte att förlora mig.'

Hon håller hans hand. 'Känner du? Jag kommer aldrig att släppa taget.'

Det är kärlek. Man måste vara sårbar för att känna det.

Jag tror att ensamhet, isolering och trauman

spelar en stor roll för vilka verkligheter folk konstruerar.

Om det finns en spelare som är ansvarig för och som spelar mig

så kanske han är ett geni, men kanske en tolvåring.

Så jag måste skärpa mig och vara intressant för honom.

Skulle du göra andra val för att hålla spelaren intresserad?

Om man spelar ett spel och ser en stor blinkande pil som visar vägen

såna håller jag utkik efter. Ser jag en säger jag: 'Tack för det.'

Ibland tar jag ett helt knäppt beslut som ingen verkar förstå.

Inte jag heller.

Liksom alla andra teorier vet ingen förrän de dör.

Jag tror inte att den är så bristfällig att den kan rämna

så att vi plötsligt lämnar Matrix.

Jag tror det är ett gediget system.

Vad det än är tar det slut när man dör.

Men det är möjligt att man vaknar i en spelhall år 3000

och lägger i ett mynt till och kör ett till liv 2019.

Det finns grundläggande metaforer för verkligheten

som vi har utvecklat genom att färdas i tid och rum på vår planet.

En metafor är resan: Livet är som en resa.

En annan som vi alla har är att vakna upp en dröm.

Va? Jaså, jag är i den här världen.

Bara så där. Inte hur världarna är beskaffade.

Vi har en kognitiv erfarenhet

av att växla mellan ontologier, ibland abrupt.

Ibland med starka känslor. Vi har det i oss.

Alla har en grundläggande intuition att världen inte är vad den verkar

att det finns en annan värld bakom den, eller att världen kan rämna.

- Vad händer? - Ingenting.

Är det spännande för dig att tänka på simuleringen eller känner du obehag?

Jag antar att jag har haft med mig simuleringsargumentet så länge

att det är svårt att föreställa sig motsatsen.

Det är en del av mitt sätt att se på världen, simuleringsargumentet.

Jag tycker att det gör det

ganska övertygande

med den allmänna tanken, att det finns fler saker

i himlen och på jorden än vi drömt ihop i filosofin.

Tanken att vi sannolikt är mycket begränsade

i vår förståelse av vad fasen som händer.

Vi har gjort framsteg och kanske har kommit på

sex av tio saker som man måste förstå.

Men de sista fyra sakerna kan förändra slutsatserna så radikalt

att så länge vi inte vet allt

kanske vi är lika vilsna som om vi visste en eller noll.

Jag låg i sängen och funderade.

Om jag hypotetiskt klädde mig helt i vitt

kammade bak håret och sa i media:

'Jag har ett budskap om godhet. Jag startar en ny grej.'

Och byggde en religion eller filosofi om att vi lever i en simulering

och att vi måste få deras uppmärksamhet, de som styr allt.

Då kan vi göra jättelika ljussignaler

som visas samtidigt, eller jättemonument eller en jätteplatta.

'Vi känner till nåt stort.' Och unisont blinkande ljus.

Så att när nån går förbi det svarta klotet i den stora emuleringshallen

blinkar plötsligt ett rött ljus.

'Experimentet talar med oss.'

Om vi bara fortsätter och fortsätter

och organiserar jorden mer vaksamt

så att vi kan ta oss ut i universum och få mer uppmärksamhet.

Du drömmer. Doug, var det om Mars?

Att bo på flera planeter är jäkligt mycket bättre än att bo på en.

Sen kommer vi till en Star Wars-nivå av spridning i galaxen.

Kanske kommer vår vetenskap så långt att vi kan knacka på membranet

mellan universum och det som finns bortom det

för att skicka ett budskap till nån som lyssnar.

Jag vill inte jämra mig, men jag vore ensam utan dig.

En sak vore lustig. Det finns ju datorer i allting.

Det finns en dator i den här vapetanken. Det är ett mikrochip i.

Om vi fanns i nån av alla datorer

som slängts i en korg, det skulle suga. Då skulle ingen hitta oss.

Hela ditt projekt kanske är simuleringen som flörtar med dig.

'Jag låter dig få en liten skymt av vad jag håller på med här.'

'Det är okej, så länge du respekterar mig.'

Tänk om simuleringen är som narkos.

Tänk att du ska opereras

och plötsligt får du nåt i blodet som får narkosen att släppa.

Din bröstkorg är öppen och nån masserar hjärtat

och plötsligt är du vaken och känner all smärta.

Då sabbar du operationen om du viftar runt.

Så kanske simuleringen är, och genom att göra det här projektet

förstör du allt och orsakar skador.

Det andra alternativet är att det här är nyckeln.

Det kanske är så att simuleringen är dålig

att vi inte borde vara med i den, och det här är en säkerhetsmekanism.

Den som tittar kanske tänker: 'Så där kanske det är för mig.'

Kanske befinner de sig i dvala nånstans.

Det är de som ska styra skeppet men är utslagna.

Därför skapar de den här filmen att titta på

så att de ifrågasätter verkligheten.

Och då kan de ta sig ut.

Jag har, genom att ha drömt och vaknat, levt tusentals olika liv.

Så jag är inte rädd för att simuleringen ska ta slut.

Jag är säker på att när jag dör vaknar jag bara nån annanstans.

För jag minns att jag har gjort det gång på gång.

God morgon. Det är dags att vakna.

Tack för att du valde New Darwin Inn. Klockan är 10.30.

Översättning: Erik Swahn iyunomg.com