Original subtitles

Ett spektakulärt mord på Sveriges största skådis. Perfekt för dig.

–Jag är inte intresserad. –Hjerson vill gärna hjälpa till.

Jag lovade den unge Hjerson att aldrig berätta för nån annan.

–Och du är nån annan. –Du tydde dig mest till Sara.

–Sara, min barnflicka? –Sara, din mamma.

Hur är det att jobba med Frank, då?

Hjerson hade sagt nåt smart som kastat omkull allt.

–Vem är misstänkt? –Rita van der Horn.

Män som han är rovdjur.

Hur kan du låta fikatjejen ta hand om ett laddat vapen?

–Det var konstigt. –Vad tror du hände?

–Ingen aning. –Rita blev förgiftad.

Algrengöring.

–Vad har hänt? –Jag vet inte. Jag hittade honom här.

–Är han död? –Ja.

Eller, jag vet inte.

Om vi gör en analys på det här så hittar vi spår av arsenik, va?

Han stod och pillade lite på fiskarna.

Jag sa åt honom att vara försiktig, men han kan ha fått nåt i sig.

Kan nån ringa en ambulans?

Bra gjort, Klara.

Hon hade redan gett upp, satt på en stubbe och bara väntade.

Jag lämnade över henne till dina grabbar.

Fastlandspolisen får förhöra henne sen när de kommer.

Så jag tänker att vi har ett erkännande inom kort.

–Vad ska hon erkänna, tänker du? –Mordet.

Nja... Hon förgiftade väl Rita för att vinna tid.

Rita dog ju inte. Nu kanske hon försökte göra samma sak igen.

Vinna tid. Det kommer ju mängden gift i kroppen att berätta.

Pistolmord däremot är en annan sak.

Vinna tid?

Men finns det nåt bättre sätt att vinna tid än att ha ihjäl nån?

Du tänker ett varv till.

Och ändå står vi kvar här på samma plats.

Algmedel är ju ganska harmlöst. Inez agerar impulsivt.

Mordet på Axel kräver en helt annan planering–

–och en helt annan övertygelse.

Frank. Jag tror att du vill höra på det här.

Mattis?

Mattis, du kan ju berätta vad du sa till mig.

Ja, jag var ute och provkörde brorsans bil.

Det var tidigt i morse. Brorsan påstod att det var nåt fel–

–på startmotorn, men det var det fan inte.

Ja, ja. Berätta vad som hände sen.

Jag var ute och körde då, som sagt.

Det var inte en kotte ute, det var så okristligt tidigt.

Och sen plötsligt, förstår ni, så var han ju bara där.

Som ett sagodjur, som ett väsen på nåt sätt.

Naken som en spädgris. Och sen såg jag ju...

–Du såg vadå? –Ja, att Axel Sterner har svans.

Men sen såg jag ju att det var ingen svans.

Nån hade stoppat upp en ekorre där bak på honom.

Ekorren levde ju inte, den var ju död.

Axel Sterner? Spännande.

Då vet vi var djurresterna kom ifrån, i alla fall.

–Du körde honom... –Jag körde honom hit.

–Vilken tid? –05.35 i morse.

Oj. En övervakningskamera har sett Axel–

–när han vinglar in i baksätet på en Volkswagen Polo.

Två timmar innan Mattis hittade honom.

–Polo? –Ja.

Här är ett register på alla Volkswagen Polo på hela Åland.

Ingen i filmteamet verkar ha nån.

Men vi har kollat upp allas sociala medier–

–för att se om nån kan länkas, så hittade vi...

Adam Nyroos. Han har ingen Volkswagen Polo–

–men hans mamma har en. Hilda Nyroos.

–Låt mig gissa, han är inte kvar. –Precis.

Han var här i morse, men sjukanmälde sig–

–precis efter att Axel sköts, så han drog innan polisen kom.

Och han har inte synts till sen dess?

Nej. Frank skickade dit några poliser, men ingen hemma.

Han har inte åkt färja, det var tomt på passagerarlistorna.

–Adams Insta. –Vänta nu...

Det här är ju på Marsö. Vänta, jag måste ringa chefen.

Vi har bara indicier. Bäst vi åker dit själva.

Det blir bra, jag stannar kvar här och håller ställningarna.

–Ska du inte med? –Nej, åk med din nye partner Frank.

Okej... Men du kan inte vara här alldeles själv.

–Jag ringer efter en bil. –Behövs inte.

Hej, Majvor. Skulle du kunna hämta upp Hjerson?

Ja, men han skulle bli jätteglad.

Hej, skatten! Vad bra, har du hittat den?

Du vet att kyskheten sitter här?

–Det är en fredspipa. –I form av en sexleksak?

–Testa. Ta på den. –Nu?

Ja, jag vill se.

Okej.

–Hur känns den? –Ja... Bra. Eller?

–Bra. –Vänta...

–Hallå, du? Nu hände det nåt där. –Ja, jag låste den.

–Jag styr den med en app. –Okej. Så jag...?

Ja, du är i mitt våld nu. Vi låser upp den när jag kommer hem.

–Nej, hallå? –Puss, jag älskar dig.

Kolla vad jag hittade här.

Revolverkulor? Var hittade du dem nånstans?

Här uppe i skogen bredvid. På kullen.

–Kan jag hjälpa dig med nåt? –Nej, jag spankulerar lite bara.

Jaha.

Varför ringer man hit mig när jag bara får stå och vänta?

–Vad är det där? –Den är till dig.

Jag äter inte skummjölkskonfektyr.

Majvor, den här hårda, karga tonen som du har med mig...

Den är oerhört välgörande. Du är som enbärsriset–

–man smiskar sig med i bastun. Att vara med dig–

–är som att vara på spa. Det gör not med mig.

Du måste ha känt det. Jag vill inte påstå att du förlöser mig–

–men det är inte långt ifrån. Inte alls.

Jag försöker bestämma vad jag ska göra med hotellet.

Om du ska ha en chans att vara kvar, måste du berätta om hemligheten.

Jag måste veta att du är lojal.

Han sa att han har grävt ner en skatt här.

–Vad sa jag mer? –Han. Han sa...

Vad sa jag mer?

"Skatten ligger vid sjätte trädet, öster om trappen. Tio steg söder."

Om det trädet. Det var nåt han ville ha kvar, vad som än hände.

Jag tror knappast jag hade 44 i skor på den tiden, Majvor.

Sex...

SOS... Du måste verkligen ha vantrivts.

Adam! Hej.

–Okej, vad hände i går kväll? –Ja...

Axel bara ringde mig och ville att jag skulle komma och hämta honom–

–så då gjorde jag det. Han hade peppat mig rejält innan på set–

–och sagt att jag borde ta tag i det här med att skriva.

Jag borde berätta berättelser. "Du har nåt", sa han.

"Du har verkligen nåt."

Men han var ganska rejält berusad och på dåligt humör.

Så... Har du hunnit läsa mitt manus?

Det är ett första utkast, så klart.

Jag ser det lite som en vidare– utveckling av Nordic Noir–genren–

–fast du vet, bra.

Eller, bra... Gritty.

Liksom, tydliga emotionella viljor som möter motstånd.

Bra drama liksom.

Vet du vad jag ser när jag tittar på dig?

–Nej. –Jag ser svensk films framtid.

Tydliga emotionella viljor är bra, alltså. Det är jävligt bra.

Vet du vad jag får för tydlig emotionell vilja–

–när jag tänker på ditt manus?

Jag vill så hemskt gärna rulla ihop det så här–

–och köra upp det i arslet.

För att det skit, Jalle. Jalle...

–Jag heter Adam. –Adam?

Ditt emotionella manus kommer att vara brunt när jag drar ut det.

Då får det bli det bruna manuset.

"Har du läst det bruna manuset? – Ja, ja, för fan."

"Det var otroligt många tydliga emotionella viljor"–

–"i det bruna manuset."

Varför låter du mig tala så här till dig, Adam?

Väck mig när vi är framme, är du snäll.

Det jag gjorde, det var...

Det var fel. Jag förstår det. Det bara hände.

Bara hände?

Det var nåt som brast i mig.

–Du sa att han var på dåligt humör. –Ja.

–Vet du var han hade varit innan? –Nej, vi pratade inte om det.

–Så du vet inte varför? –Jag trodde han hade träffat en tjej.

–Varför trodde du det? –Han sa nåt...

"Man får bara dem man inte vill ha."

"De man egentligen vill ha är ouppnåeliga", sa han.

Ouppnåeliga... Intressant.

Hur tänker du?

Jag tänker att maktstrukturer inte är enkla–

–men de behövs för alla hittar sin plats i dem.

Så Axel blev ett svin för att det behövs svin?

Precis som du bara behövde bli parhäst med Frank.

Men jag är inte parhäst med Frank.

Så Axel är på dåligt humör och säger till den här Adam:

"Varför låter du mig säga så här till dig?"

Ungefär så.

Det är hans sätt att be om förlåtelse.

–För vad? –För...

Det är frågan. Det är frågan.

–Men det är inte huvudfrågan. –Nej, det är ekorren.

Nej. Glöm den där ekorren, det var bara ett stickspår.

Adams egna lilla hommage till 80–talets Hollywood–

–med polyfoniska syntar och sexiga saxofoner–

–och jordekorrar i rumpan. Nej, nu närmar vi oss huvudnumret–

–för på den inspelningen finns det bara en–

–som kan tituleras ouppnåelig.

Benson & Hedges. Givetvis. Jaha...

Ja... Axel var ju gästlärare när jag gick på scenskolan.

Han var ett svin redan då.

Han hade nån teori, att man skulle brytas ner–

–innan man kunde byggas upp. Han kallade tjejerna i klassen blåbär–

–tills de blivit påsatta av honom.

Jag tog aldrig examen.

Så att tacka ja till den här rollen var lite som ett mästarprov–

–eller revansch för mig.

Men han kände inte ens igen mig.

Men det funkade ändå, jag kunde stå där och spela mot honom.

Visst, han var svinjobbig–

–men det är vi väl alla nån gång ibland.

Så jag tänkte, den där gamla hunden kanske ändå lär sig sitta.

Men sen när han närmade sig Lotta, så kom allt tillbaka.

För du var väl i hennes ålder då?

Minnena sköljer över en och liksom...

...äter upp en inifrån.

Trauman som man förtränger och går vidare–

–och så bygger man upp en identitet som visar sig vara ganska skör.

Ledsen att göra er besvikna, men jag mördade honom inte.

Men jag säger så här, att bli skjuten–

–var en orättvist enkel väg ut för honom.

Tack! Skitbra. Jag vill ta en tätare.

–Fan, vad bra du är i dag. –Ja...

Jag fick tag i nåt där. Det var ganska bra.

Eller jävligt bra.

–Du vill inte läsa lite text sen? –Jo, absolut.

Mitt rum vid nio.

Jag behöver brytas ner lite.

Då var vi klara för en tagning igen. Pass på.

Sista justeringen, närbild Axel.

–Usch, det var så jävla fult... –Jag vill.

Vad hände här då? Vad kom det fram här för skojigt?

Det var väl roligt? Då får man gratulera.

Nämen, vad fan är det här?

–Nämen, vad är det här? –Vad är det?

–Men herregud... –Va?

Men Gud... Det ser ut som en liten snigel.

Som vill tillbaka in i sitt lilla bo.

Nämen, Axel, du borde pensionera den.

Sätta på den en sån där liten guldklocka.

Sluta, vad håller du på med?

Om du inte vill så vill du inte. Vad sysslar du med?

Satt du där som liten och osade av ilska–

–när du hörde hur mammas kropp blev använd av männen?

Behandlade henne som en madrass.

Är det din mamma du ser i alla kvinnor du rör?

Är det då ilskan tar över? Föraktet och viljan att krossa?

Den där lilla pricken du har på kuken måste du kolla upp.

Usch, du kan fan inte se ut så där.

Hon kan dra åt helvete!

Hej, tja. Du, det är Axel här.

Så kvällen innan han dör träffar han Rita.

Hon måste väl in på ett riktigt förhör?

Det var bara ett skarpt skott i revolvern, de andra var lösa.

Kollade de upp tomhylsorna från skogen?

Japp, skarpa.

Men inte av samma kaliber, så det kan inte ha varit samma revolver.

Lukas sa att de bara använde blanka skott på inspelningen–

–men vi vet alltså att det florerat flera skarpa kulor–

–runt inspelningsplatsen och åtminstone ett vapen till.

Antingen ljuger han eller så har nån annan tagit dit revolvern.

Rita fick revolvern av Lotta.

Frågan är om Rita haft tid att plocka ut löspluggen–

–och sätta in ett skarpt skott.

Var hon nu har fått det ifrån.

Trycker du bort honom?

Så här, Klara, lås upp mig. Lås upp nu. Okej?

Jag behöver kissa, så lås upp mig nu. Lås upp, lås upp...

Revolvern förvaras i ett säkerhetsskåp.

Vilka har tillgång till det?

Produktionsassistenterna och Lukas själv.

–Är det där en produktionsassistent? –Ja. Veronica, tror jag.

–Klumpig. –Klumpig.

–Hej. –Hej.

–Nybörjarmisstag. –Va?

Det är inte så ovanligt att man får ett sår mellan tumme och pekfinger–

–om man är ovan med att skjuta en skarpladdad revolver.

Lätt att man håller för löst så den far upp av rekylen–

–och så slår hanen upp ett ganska elakt sår.

Om man har skjutit med revolver–

–så kanske man också har tillgång till skarp ammunition.

Övade du för att skjuta honom–

–men kom på att du kunde låta nån annan göra jobbet?

–Var har du fått den där ifrån? –Du behöver inte oroa dig.

Är det riktiga kulor?

Det kan du ge dig fan på. Här.

Nämen, ta den. Så.

Jag ville inte. Jag ville inte.

Vadå "vill inte"? Sikta mot mig, för fan.

–Du ska ju skjuta bredvid. –Snälla...

Jag måste veta hur det känns att få en skarp kula skjuten mot mig.

Det måste bli rätt känsla sen när vi gör scenen. Fattar du?

–Kom igen nu! –Ja!

Du... Sikta...

Jag vet vem Axel är.

Jag förstår vem Axel är.

Jag har försökt få tag på honom i tio år snart.

Hundratals mejl, samtal... Han svarade aldrig.

Vet ni hur det känns?

Jag visste ju att det var han.

Jag behövde bara bevis.

Så jag väntade på honom i morse.

–Är du okej nu? –Ja, ring min agent.

Hon swishar 500 för besväret. Tack.

God morgon.

Jag är en så dålig människa.

Hela mitt liv har jag... Patetisk jävla nolla.

Jag bara... Fy fan.

Det är okej.

Nej, sluta!

Du är min pappa.

Ditt jävla äckel!

Du får följa med till stationen.

–Har hon erkänt? –Inte än.

Men det är nog bara en tidsfråga.

Det är tragiskt. Axel vägrade erkänna faderskapet.

Hennes mamma var jätteung och tog livet av sig–

–så hon har vuxit upp på olika fosterhem.

Det är tragiskt, att inte känna sina föräldrar.

Jag vet inte vem jag hade blivit utan mamma och pappa.

Nej, nu ska jag hem. Till mina barn.

Jaha...

Ska vi...?

Hjerson?

Är du okej?

Klart jag är okej, varför frågar du det?

Vad du håller på och tjatar om mitt välmående.

Orkade jag verkligen gå så här långt?

Det är precis här borta. Det var hit hon tog dig.

Här. Så.

Stanna där. Kommer snart tillbaka.

Nej... Snälla, nej!

Sara! Sara!

Hallå?

Du var alldeles ensam när jag hittade dig.

Vart tog du mig sen?

Jag tog hem dig, gav dig mat.

Jag försökte räkna ut var du hörde hemma.

Ja... Och sen talades det inte mer om det.

Tack.

–Så är mysteriet löst nu? –Det börjar klarna.

Jaha.

Tack, Majvor, för att du bevarade min hemlighet.

Det får du tacka den unge Sven för.

Nej, det är du som ska ha tack.

–Klara. –Det är nåt som inte stämmer.

–Har du en känsla? –Ja. Du får ju känslor hela tiden.

Ja, men det är efter många års erfarenhet.

Ja, och därför borde du ha en exakt likadan känsla som jag har nu.

Kan vi bara åka tillbaka en sista gång?

Vänta...

Förlåt, skatten, jag glömde.

Alltså, det här är det absolut värsta jag har varit med om.

Det är så fruktansvärt jävla respektlöst!

Det blev fel, okej?

Jag ville närma mig problemen på samma sätt som du.

Men jag borde ha låst upp innan du kissade på dig.

Du går in i mitt liv, du trampar sönder saker, du hånar...

Det är som att du tror att det är på skämt allting.

Jag finns på riktigt!

Jag har börjat se mig om efter nån annanstans att bo. Ett tag.

–Vad säger han? –En provseparation.

Men skatten... Du är uppe i en märklig diet–

–och jag har en känsla här borta.

Ledsen att jag klantade till det men vi tar det när jag kommer hem.

Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.

Ät en macka så pratar vi sen.

–Var har han kissat? –Puss.

–Mår han bra? –Han mår bra.

–Vad var det som hade hänt? –Jag har gjort bort mig lite bara.

–Är det här...? –Yes.

–Kan du ta det från början? –Absolut.

En gång till.

Stopp.

Fascinerande. Man ser att han inte är mogen uppgiften.

Han kan inte dölja.

Axel visste att han skulle dö.

Vad kostar det då?

Vi kan köra deepfake, då blir vi av med hela ansiktet...

–Du offrade henne! –Får jag ringa upp dig?

Nu vet inte jag riktigt vad du pratar om.

Veronica. Du vet mycket väl vad jag pratar om. Var är det?

–Var är vad? –Axels självmordsbrev.

Ja?

Det har blivit en ändring, så vi kommer att göra scen 147 i dag.

Skjutningen. Så blir det direkt efter scen 78.

Klar om en kvart, då.

"Om jag hade kunnat hade jag stannat kvar"–

–"men jag måste gå dit där jag inte kan göra mer skada."

"Förlåt. Jag pajar allt."

"Jag är ett svin. Allt jag har lämnat kvar är ditt."

"Pappa."

Är du redo?

Du, får jag kolla på den bara, en sekund? Är det okej?

Lite snabbt. Den är fin. Tack, vad häftigt.

Fin.

Lycka till.

Varför?

Det är väldigt enkelt. Försäkringen gäller inte vid självmord.

Så det var väl bättre att det såg ut att vara ett mord.

Tack.

–Klara. –Hej.

Klara, Klara, Klara...

Jag känner att vår relation fick sig en liten törn–

–där med "MILF–hotellet". Jag borde ha lyssnat på dig bättre.

Men piloten blir dunder.

Det ser jättebra ut. Nu vet jag vad du går för.

Vi dubblar din lön, och ger dig ett tvåårskontrakt.

Vad säger du om det? Och det är din show. Du bestämmer, ingen annan.

Jag vet inte om vi får med oss Hjerson.

Jag vet, jag hade inte räknat med det heller.

Därför har vi signat CG Robertsson i stället.

Det känns mycket stabilare med honom.

Är det förhandlingsbart?

Jag kommer att tacka nej. Jag vill inte göra det med CG–

–jag vill bara göra det med dig.

Cybil Shepherd och Bruce Willis.

Det är du och jag.

Vilket tjat om TV–programmet. Klart du ska göra det.

CG Robertsson, det är precis vad du söker efter.

Du och jag är färdiga med varandra.

Äntligen ska jag få lite lugn och ro. Skönt.

Vet du att jag läste ett citat av Winston Churchill.

Han sa att definitionen på framgång–

–är att man går från misslyckande till misslyckande–

–med oförminskad entusiasm. Och då tänkte jag på dig.

Du är verkligen en kuf som är rädd för närhet.

Klara...

–Ska jag hälsa Niklas, eller? –Nej.

Du, det här med att skrapa bort etiketterna från skivorna...

Det är en northern soul–grej.

Nej du, det är en ogin–snålgrej.

Tycker du?

Ja. Sven...

För din egen skull, loosen up.

Du är en bra grabb, Sven. Glöm inte det.

Och den där snålgrejen, den kan du jobba bort.

Tjingeling.

Jag har tänkt...

...otroligt mycket på dig.

Det har bara varit så rörigt.

–Jag har bestämt mig. –Jaha. Angående vadå?

Jag ska inte sälja hotellet.

Men jag tänker inte driva det som hotell längre.

Jag tänker bosätta mig här.

Men...

Nu vet jag. De här... Så.

Det är två saker, bara. För det första kan du inte slänga–

–P–piller i soporna för du förgiftar grundvattnet då.

För det andra...

Det är för lite. Och det är för sent.

Och då undrar du förstås... "Vad blir det av mig då?"

Jag tänkte att du kunde få jobba kvar.

Med dig?

Det är inte så betungande, bara lite småsysslor.

Men du gör det inte åt en massa turister, utan åt en person.

–Det låter helt förskräckligt. –Tycker du?

Du får ännu mer tid att gå runt här och bara vara Majvor.

Det finns en hel värld där ute, full av kvinnor–

–som respekterar att jag inte vill ligga med dem.

Jag tror att det är dags för mig att ge mig ut i den nu.

Ska jag tolka din fåordighet som att du inte vill?

Det har jag inte sagt.

Förresten... Det finns ingen mat kvar i kylen, för jag har ätit upp allt.

"Det här är ovärdigt. För dig, för mig och ovärdigt för Sven."

"Jag ska ta med er härifrån, jag har ordnat med en fiskebåt"–

–"som tar oss till Västindien."

"Jag älskar dig så, dig och vår son."

"Sven, Oscar, Sara."

Text: Pablo Diaz Bernal Iyuno–SDI Group