Original subtitles

Downloaded from YTS.MX

Official YIFY movies site: YTS.MX

Haley! Det är dags att åka.

-Vi måste sticka. -Jag kommer.

-Vad är det där? -Vad då?

Det här? Jag undrar vad det kan vara.

Herregud! Köpte du dem?

-Jag älskar dem jättemycket! -Jag visste det.

-De är alldeles för dyra. -Du har jobbat så hårt i sommar.

-Dina gamla är ju helt utslitna. -Ja, det stämmer.

-Om du är säker. Tack, mamma. -Jag är säker.

Nu åker vi till din träning så att du kan springa in dem.

-Ha det så bra på träningen, hjärtat. -Tack.

-När hämtar du mig? -Jag har möte med en advokatbyrå.

Kan nån av dina vänner hämta dig?

-Du jobbar ju jämt. -Jag måste.

Pappa tog sig alltid tid att hämta mig.

Jag vet, men nu måste jag göra allt det här själv.

Jag ska försöka.

Hej då.

Gode gud!

-Gina. Du skrämde mig. -Jag ber om ursäkt.

Jag ville prata om insamlingen.

Med din erfarenhet är du perfekt person att hålla i kakförsäljningen.

Det hade varit jätteroligt, men jag är ganska upptagen just nu.

-Haley sa att du skulle säga det. -Jag gör så gott jag kan.

-Nej, jag menade inte att... -Och nu är jag försenad till ett möte.

-Hej! -Vänta, fick du dem?

-Vilka då? De här? -De är skitsnygga.

-Du skulle få dem på din födelsedag. -Mamma överraskade mig idag.

-Vilken tur du har. -Får jag prova dem?

-Nej, de är alldeles för stora för dig. -Abby kan väl prova dem?

Allvarligt? Hon slog mig med sju sekunder förra veckan.

-Jag slog dig också, utan dyra skor. -Det gjorde du ju inte.

-Jo, men två sekunder. -Det är inte sant.

-Vi springer för att ha roligt. -Lätt för dig att säga. Du vinner jämt.

-Vi retas bara. -Kom igen, ställ upp er!

-Jag gillar verkligen skorna. -Tack.

-Du tänker kanske om när jag slår dig. -Lycka till.

-Jag är Michelle Longford... -Jag följer med dig in.

-Luke, ditt 14-möte är här. -Hej, jag är Michelle Longford.

Trevligt att träffas. Sätt dig.

Kom igen, Abby! Du fixar det här.

Kom igen, Abby! Du tar det här.

-Varför gjorde du så, Haley? -Abby sprang på min bana.

-Vad var det? Du sprang på min bana. -Nej.

Jo! Jag höll på att slå dig och då saboterade du för mig.

-Jag skulle aldrig göra så. -Tjejer, lägg av nu!

-Det är regionsmästerskap på lördag. -Hon sprang in på min bana.

-Jag lovar att jag inte gjorde det. -Elaina, såg du vad som hände?

-Jag vet bara att Haley sprang på mig. -Ni tre tar en paus och lugnar er.

-In i duschen med er! -Jag är ledsen, Haley.

Haley, kom hit. Kom hit!

-Haley, vad är det som pågår? -Inget.

Vad var det där med Abby? Ni brukar stötta varann och ha roligt.

Jag vill inte ha roligt, jag är här för att vinna.

Du är här för att tävla. Det är stor skillnad.

Hur går det med kursen? Hjälper den?

Det är anti-aggressionsträning Varför måste jag gå på den?

-Utbrottet för två veckor sen. -Hur många gånger ska jag be om ursäkt?

Du måste gå i terapi. Om du inte kan behärska dig kan du inte vara med.

Och ingen av oss vill det, eller hur?

Okej. Gå och byt om.

Jag organiserade bibliotekets välgörenhetsgala förra året.

Och blomsterarrangemangen till konstrådet.

Det här var till borgmästarens program för mindre bemedlade barn.

Jag var på den tillställningen. Det var så vackert!

Var du? Jag var särskilt stolt över bordsarrangemangen.

Jag har några fler kundmöten inbokade, men det här är imponerande.

Toppen, jag är glad att du gillar det.

Meddela vad du bestämmer dig för. Du kan ringa när du vill.

Du var jättebra idag. Du kommer att vinna regionsmästerskapen.

Vad är det? Varför är du så tyst?

Haley är jättearg på mig. Hon tror att jag sprang på hennes bana med flit.

-Det gjorde du väl inte? -Självklart inte.

-Haley har en del problem. -Jag vet, men hon är min vän.

Du kanske inte ska tillbringa så mycket tid med dem.

-De är mina bästa vänner. -De är alldeles för tävlingslystna.

Dessutom skulle jag få mer tid med dig. Bara du och jag.

-Vill du gå på bio ikväll? -Jag kan inte, jag har andra planer.

Säg till Haley och Elaina att ni ses en annan kväll.

-Hur visst du...? -Du umgås ju alltid med dem!

Jag måste öva hela dagen imorgon. Jag vill träffa dig ikväll.

-Bara du och jag. -Jag kan skjuta på det till imorgon.

-Okej. -Jag måste byta om.

Okej, jag väntar.

-Jag tänkte mig 19.30 ikväll. -Apropå det.

-Dylan vill gå på bio. -Väljer du din fåniga pojkvän?

-Han är inte fånig. -Han är kontrollerande.

-Han är upptagen imorgon. -Men ikväll...

Haley har planer med sin mamma. Vi har ju planerat det här i veckor.

Vi kan säga att vi är upptagna i morgon.

Hela poängen var ju att hon inte skulle bli misstänksam.

Hon fyller år nästa vecka. Vi måste planera hennes överraskningsfest.

Du vet hur länge jag har avbokat med Dylan. Jag kan inte säga nej.

Vet du vad som är sorgligt? Du väljer alltid pojkvän framför bästa vänner.

-Väntar du på din flickvän? -Jag antar det.

-Men egentligen vill jag träffa dig. -Jag blev glad när du kom idag.

En bra täckmantel, eller hur? Trogen pojkvän tittar på när tjejen springer.

Dylan, jag vet att du bryr dig om henne.

Det gör jag, men sen träffade jag dig.

-Jag är så glad att vi träffades. -Detsamma.

-Jag önskar att vi kunde vara öppna. -Inte förrän jag fyller 18.

Det vet du. Du förlorar jobbet, eller nåt ännu värre.

Jag vet. Men jag trodde aldrig...

-Det ordnar sig. -Kom över ikväll på middag.

Det går inte. Jag har planer med Abby.

-Men jag kan avboka dem. -Nej, gör dig inget besvär.

-Gina! -Ring efter er dejt.

Hallå?

Elaina? Abby?

Är det nån här?

Abby? Abby!

Abby?

Hjälp! Hjälp, någon!

-Vad hände? -Jag vet inte vad jag ska göra.

-Abby! -Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag hittade henne så där.

Haley, jag är glad att du är här.

-Du också, Michelle. -Skönt att se dig, Brooke.

Jag önskar att det var under bättre omständigheter.

Stackars Tom och Linda. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt de har det.

Jag vet. Jag tycker så synd om dem.

Att förlora ett barn... Deras enda barn.

Jag kan inte föreställa mig.

Tack för att ni kom.

Vi försöker alla att förstå den här fruktansvärda tragedin.

-Titta på henne. -Vem?

Gina. Hon står så nära Dylan.

Vet du vad som sägs om henne? Hon är lite väl vänlig mot tonårskillarna.

-Nej, det tror jag inte på. -Jag såg dem dagen när Abby dog.

När jag hämtade Elaina såg jag dem tillsammans.

-Han dejtade Abby. -Och nu är hon röjd ur vägen.

Abbys far Tom vill säga ett par ord.

Det betyder så mycket för Abbys mamma och mig att ni kom hit idag.

-Jag behövde gå därifrån. -Ingen fara, älskling.

Minneshögtider är tuffa.

Det var som om de hade fest. De pratade och skrattade.

Som om Abby inte hade dött.

Sorg påverkar folk olika, det vet du om nån.

Att bli arg för att nån har dött är mer normalt än att skämta på en begravning.

Vi har alla olika sätt att uttrycka oss på.

Men tror du att Abby inte vill att du skrattar igen?

Nej, det skulle hon nog inte.

Du har gått igenom mycket för någon i din ålder.

Först din pappa, och nu din bästa vän.

Abby skulle ha velat att du drar skämt, och skrattar tillsammans med Elaina-

-och njuter av livet, eftersom det är så kort.

Ja, mamma.

Hej! Vad gör ni här?

Haley skulle bara... Hon behövde ta en paus.

Elaina också. Vi ville prata med Gina.

Vi tänkte att vi kunde ha en träff med alla löpare, till Abbys minne.

-Det låter toppen. -Underbart. Vad sa hon?

-Hon var inte där. -Vi träffar väl henne senare.

-Vi kan väl ha vår egen minnestund? -Ja, det låter toppen.

-Jag tror att Haley vill åka härifrån. -Jag också.

Jag hade gärna bjudit hem er, men huset är fullt av kartonger.

Ingen fara, jag vet hur jobbigt det är att flytta.

Särskilt till ett mindre ställe.

Vi har gott om plats, så ni får gärna komma hem till oss.

Den här bilden är bra. Vi kan ta den till banderollen.

Hon är söt där.

Jag vet att du har sagt att du inte är arg på mig, men...

Okej, jag var arg. Förlåt. Men det är inte viktigt längre.

Varför var du arg?

Jag råkade höra er två den dagen som Abby...

Ni två planerade att umgås utan mig.

Nej! Vi planerade din födelsedagsfest.

Gjorde ni?

Vilken hemsk människa jag är! Jag var så arg på henne den dagen hon dog.

Sluta klandra dig själv.

Vi borde inte ha varit så hemlighetsfulla.

Det är ju liksom poängen med en överraskningsfest.

Hon brydde sig verkligen om dig. Det gör jag också.

Jag bryr mig om dig också.

Jösses, så jag ser ut. Jag hämtar en näsduk.

Jag tänker att vi kan bjuda in folk, och vi kan trycka upp t-shirts.

Det låter fantastiskt. Tack för att du hjälper till med det här.

Det är bara så sorgligt. En fånig olycka.

Jag har varnat dem många gånger att golven är hala.

Särskilt när man kommer ut ur duschen.

Jag vet. Det kunde ha hänt vem som helst.

Jag vet, jag ligger vaken om nätterna.

-Jag måste åka till jobbet. -Jobbar du många skift?

Elainas far lämnade räkningar efter sig när han stack till en ny familj.

-Säg till om du behöver nåt. -Var gulligt av dig.

Elaina, det är dags att åka.

Tack för att du föreslog det här. Det var roligt att umgås med Elaina.

Jag är glad att ni är vänner. Ni måste hålla ihop för Abbys skull.

-Vi ses på träningen. -Hej då.

-Vi hittar ut själva. -Tack, mrs Longford.

Är allt bra mellan er två igen?

Vad skönt!

-God morgon, sömntuta. -God morgon.

Hur känner du dig idag?

-En löprunda kanske hjälper. -Jag är inte på humör.

-Ät nåt, åtminstone. -Jag är inte hungrig.

-Du älskar ju mina pannkakor. -Jag är inte hungrig, sa jag!

Förlåt, mamma.

Jag gör det. Du kommer att skära dig.

-Jag förstår att det här är svårt. -Varför lämnar alla mig?

Först pappa och nu Abby.

-De menade inte att lämna dig. -Det känns så.

Skriv i din dagbok. Det kanske får dig att känna dig bättre.

Ja, jag tror att jag ska göra en av mina terapivideor.

-Jag öppnar. -Tack, raring.

-Bor familjen Longford här? -Ja.

-Är du Haley Longford? -Mamma!

-Kan jag hjälpa er med nåt? -Vi har en husrannsakningsorder.

Husrannsakan? Vad gäller det?

-Vi utreder mordet på Abby Harris. -Hon blev inte mördad, hon halkade.

-Du hittade henne, va? -Ja.

-Och du var ensam vid tillfället? -Det var bara jag.

Ursäkta, men jag tycker inte om era insinuationer.

Under Abbys obduktion hittade vi ett skoavtryck på hennes ansikte.

Man tror att hon blev slagen med dem, så att hon föll och slog i huvudet-

-vilket ledde till hennes död.

Ursäkta, men vad har det med oss att göra?

Vi spårade avtrycket till ett skomärke, och jämförde det med era inköp.

-Åh, nej! -Mina skor?

Löpteamet bekräftade att du hade på dig dem den dagen.

-Är det skorna ni letar efter? -Det stämmer.

Såvida ni inte hämtar dem så att jag kan avbryta sökandet.

-Haley, hämta dina gymnastikskor. -Det går inte. De är borta.

-Det var ju lägligt. -Jag har inte tappat bort dem.

Jag låste inte skåpet när jag duschade, och sen var de borta.

-Varför berättade du inget? -Jag trodde att du skulle bli arg.

Då så, kriminalinspektören. Ni kan avbryta sökandet.

Sakta i backarna.

-Det är ju omöjligt! -Jag förstår inte.

-Jag förstår inte. Vänta... -Haley Longford, du är gripen för mord.

-Hon var min bästa vän. -Inte ett ord innan jag kommer.

Hej, Luke. Det är Michelle Longford.

Du hörde att de skulle träffas utan dig.

-Vad gjorde du då? -Jag tog en dusch.

Vad hände sen?

Säg bara sanningen.

Jag hörde en hög smäll, och gick dit för att titta.

Då hittade jag Abby på golvet.

-Vad tror du? -Hon har inget alibi.

Ingen såg vad som hände med Abby.

-Jag gjorde ingenting mot Abby. -Självklart inte. Jag vet, jag vet.

-Men hur hamnade skorna i ditt rum? -Jag har ingen aning!

Jag har tyvärr inte goda nyheter. Tekniska analysen av skon är klar.

Skoavtrycket matchar det på Abby. De hittade även Abbys hår på dem.

Va? Nej!

-Vad gör vi, Luke? -Förbereder oss för rättegång.

Men jag gjorde inget! Hon var min vän.

Jag har förhandlat fram husarrest fram till rättegången. Hon får bära fotboja.

Jag gjorde inget.

Hej.

Har du några planer idag?

Det är första skoldagen, och det måste vara tufft.

Jag tittar på tv tills hemuppgifterna kommer.

Jag ska träffa Luke om banketten. Vill du att jag köper hem nåt?

Nej, men jag önskar att jag kunde följa med.

Jag också. Jag vet att det suger att sitta här hela dagarna.

Det har gått en månad. Jag vet inte om jag klarar mycket mer.

Det kommer att ordna sig, jag lovar.

Jag älskar dig.

Jag älskar dig också.

Jag är tacksam att du fortfarande planerar detta.

Det håller mig sysselsatt, vilket är vad jag behöver nu.

Bandet spelar pärlor från 40-talet. Det kommer att bli succé.

Det låter toppen!

Du har ingen aning om vad vi pratar om, eller hur?

Min sekreterare brukar sköta allt sånt här, men jag litar på dig.

Tack ska du ha. Tack. Jag litar på dig också.

Men Haleys fall.

-Hur är det med henne? -Hon är arg.

Och hon är uttråkad, och förvirrad.

-Hon är bara tonåring. -Stackars tjej.

Hur är det med dig?

Jag försöker orka med allt fram till rättegången. Har du några nyheter?

Åklagarsidan har hört vittnen. De kan erbjuda förhandling om erkännande.

Erkännande? Men hon är inte skyldig.

-Vi måste bevisa hennes oskuld. -Jag vet att det är frustrerande.

Vi måste låta processen ha sin gång. Jag lovar att jag gör allt jag kan.

Jag måste faktiskt gå nu. Jag ska hämta Haleys saker i skolan.

Tränaren Chris ringde. Polisen lämnar äntligen ut hennes saker.

Kan du fota det som skickas hem? Släng inte nåt av det.

Visst. Det är en bra idé.

Hej då, Luke.

Kom in.

-Hej, Chris. -Michelle. Tack för att du kom.

-Hur är det med Haley? -Hon har det jobbigt.

Det kan jag tänka mig.

Och du?

-Oroad. -Självklart.

Här är allt ur hennes skåp.

Polisen lämnade precis av det.

Det är några foton, strumpor.

Inga kläder eller skor. Jag trodde hon hade löparskorna här.

Polisen har dem. Har du inte hört? Abby dödades tydligen med dem.

Det hörde jag inte. Jag vet att de utreder hennes död-

-och att Haley var inblandad på nåt sätt.

Jag trodde att deras utredning skulle visa på hennes oskuld.

-Är nåt på tok? -Jag tyckte mig minnas...

-Det var inget viktigt. -Polisen förhörde väl dig?

-Ja. -Berättade du om utbrotten?

-Förlåt, men jag var tvungen. -Jag förstår.

Men jag berättade att hon gick i terapi, och att hon gjorde framsteg.

-Det borde hjälpa. -Ja, vi får hoppas det.

-Tack, Chris. -Jag följer med dig ut.

-Säg åt Haley att jag tänker på henne. -Det ska jag. Tack.

Vi har tre som springer 100 m på lördag. Elaina och två till.

Och 500 meter...

Är det nåt som är fel?

Nej.

Det där var Haleys mamma. Kom hon för att hämta hennes saker?

Ja.

Minns du de nya skorna som Haley hade på sig dagen när Abby dog?

Jag vet vilka du menar.

Jag kunde ha svurit på att jag såg dem på ditt kontor strax efteråt.

-Vad gjorde du på mitt kontor? -Letade efter dig.

Men jag hittade dig senare på läktaren tillsammans med Dylan.

Jag tröstade honom, stackarn. Han sörjer verkligen.

Ja, han är säkert helt förkrossad.

Michelle!

-Brooke! Äntligen ett vänligt ansikte. -Det måste vara så jobbigt för dig.

-Hur är det med Elaina? -Hon har det tufft.

Det känns som om hon förlorat båda sina bästa vänner.

Går det för sig att vi kommer över nån gång? Elaina saknar verkligen Haley.

-Och jag vill gärna stötta dig. -Ni är hemskt välkomna.

-Det är inte många som vill komma. -Det kommer säkert att ordna sig.

Jag hoppas att du har rätt. Ni är välkomna när som helst.

Haley!

Haley! Du svarade inte.

Ursäkta, mamma. Jag var helt inne i zonen.

-Sprang du? -Ja, jag joggade runt i huset.

Jag gjorde utfall och knäböj, så mina ben ömmar.

Jag tänkte att mina träningskläder skulle få mig på bättre humör.

Tränare Chris gav mig dina saker från ditt skåp.

Vad är det? Saknas det nåt?

Jag trodde att polisen hade tagit fel par skor och att mina var här i.

Ja...

Jag saknar henne.

Jag vet, älskling.

-Det är inte rättvist. -Vad är det?

Bli inte upprörd varje gång jag blir arg. Jag har all rätt att vara arg.

Abby är död, jag är fånge i mitt eget hem, och jag är oskyldig!

Lugna ner dig.

-Vi måste vara väldigt försiktiga. -Varför? Vem kan se oss?

-Det är bara jag här, hela tiden. -Vi gör allt för att bevisa din oskuld.

Du måste hålla dig lugn, och kontrollera dina känslor.

Du kan väl göra en sån där meditationsvideo?

Jag lagar middag. Jag säger till när den är klar.

Hej, det är Gina. Kan du komma till mitt kontor? Det är viktigt.

Nej, jag vill inte ta det över telefon. Det är ganska känsligt.

Kom in.

-Hur känner du dig? -Okej. Jag startar videon nu.

Middagen står i ugnen, den är färdig om 45 minuter.

Jag tar ett bad. Jag behöver slappna av.

Mamma, förlåt för att jag har gjort allt så jobbigt för dig.

Nej, älskling. Det är inte ditt fel. Jag vet att nån annan gjorde det.

Jag är bara stressad för att jag älskar dig, och vill ditt bästa.

Jag vet. Jag älskar dig också.

Ta ett djupt andetag.

-Du skrämde mig. -Du är lätt att smyga på.

Dylan, vi måste prata.

Mina föräldrar är ute ikväll. Du kan komma över till mig.

Nej, vi måste prata nu om vår framtid.

Jag fyller år om ett par månader, sen kommer allt att ordna sig.

Folk har börjat prata om oss.

Ingen tror att det är en tillfällighet när vi avslöjar vårt förhållande.

-Vem bryr sig? -Jag bryr mig, och det borde även du.

Jag bryr mig om dig. Jag älskar dig.

Jag älskar dig också. Jag kan inte fortsätta så här.

Du har knappt sörjt alls. Du behöver utrymme att göra normala saker.

-Fokusera på skolan, umgås med vänner. -Utrymme? Nej, nej.

Jag lät inte nån komma emellan oss.

Inte ens Abby. Jag tänker inte sluta nu.

Jag söker nya jobb i andra delstater.

Om några år kan du kanske söka upp mig.

Tror du att jag tänker låta dig gå? Aldrig!

Ursäkta. Stör jag?

Nej, kom in, Elaina. Dylan skulle precis gå.

Ja, det skulle jag.

-Vad är det här? -Mitt matteprov. Jag blev inte godkänd.

Mina betyg är i fara. Jag kanske inte ens kan tävla nästa vecka.

-Jag är hemskt ledsen. -Elaina...

-Hej, Luke. -Hej! Kan vi prata?

Visst. Är allt som det ska?

Jag ville bara höra hur planeringen inför banketten går.

Det går jättebra. Jag fick rabatt på alla blomsterarrangemang.

Bandet accepterade vårt anbud eftersom det är för välgörande ändamål.

Toppen! Ibland känns det som om jag planerar ett bröllop.

Jag planerar även såna.

Det är inte aktuellt än. Jag träffar ingen just nu, men gärna i framtiden.

Tack för att du låter mig fortsätta med tanke på allt som händer.

-Särskilt med Haley. -Du är bäst person för jobbet.

Jag är glad att det fungerar så bra.

-Jag hoppas Haleys fall går bra. -Hur är det med henne?

-Hon har det kämpigt. -Och du?

Jag försöker.

Jag borde komma över i veckan och kolla läget, om det går bra.

Självklart. Du är välkommen när som helst.

Diskar du?

Nej. Nej, jag...

Jag ligger i badet. Jag behövde slappna av.

Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att störa.

Ingen fara alls.

Jag låter dig återgå till avslappningen.

Vi hörs senare.

Herregud!

Middagen är klar, älskling.

Jag lämnar en tallrik på köksbänken.

"Vad gör dig mest arg? Att min pappa lämnade mig."

"Jag vet att han var sjuk, men varför avslutade han behandlingen?"

"Hur kontrollerar du din ilska? Löpning - då känner jag mig fri."

Mamma?

Ifall du blir hungrig!

Okej, gå och värm upp.

Coach! Coach!

Backa. Backa!

Gina!

Gina!

-Mamma. -Hej, hjärtat. Jag har lagat ägg.

-Jag behöver prata med dig. -Visst, om vad?

-Du kommer att bli jättearg. -För vad?

Snälla, lyssna på mig. Jag kan inte hålla det hemligt längre.

Du kan berätta, vad det än är. Vi löser det tillsammans.

Igår natt...

Jag lovar att vi ska prata om det sen. Jag ska bara se vem det är.

-Ursäkta att jag inte ringde innan. -Ingen fara. Kom in.

-Är allt som det ska? -Nej, det är det inte.

-Vad är det? -Det är Gina.

Jag ville berätta för er direkt. Tjejerna behöver vara tillsammans.

Självklart.

-Vet de vad som hände? -En kula i huvudet.

På friidrottsplatsen.

Vad hemskt!

-Var det en olycka? -Jag har ingen aning.

-Jag är verkligen glad att du är här. -Jag också.

Jag fattar det bara inte.

-Du tror väl inte att jag dödade Abby? -Självklart inte!

Någon försöker sätta dit mig för mordet på Abby, och dödade antagligen Gina.

-Okej. Men varför? -Jag vet inte!

-Jag pratade med Dylan om det... -Varför pratade du med Dylan?

-Du vet hur han kontrollerade Abby. -Ja, men han saknar henne verkligen.

Jag tror att han behöver någon att prata med.

-Jag tror att vi hade fel om honom. -Dags att gå, Elaina.

Var försiktig.

Hej.

Jag är verkligen ledsen.

Du måste vara helt förkrossad.

Vad var det du ville berätta förut?

Det var inget viktigt.

Då så, jag lämnar dig ensam en stund.

Tack.

Hej, Dylan.

-Hej. -Hörde du om Gina?

-Ja. -Alla tror att hon blev mördad.

Jag tror att det var en olycka. Vad tror du?

Vad spelar det för roll? Hon är död.

-Stanna, Dylan. -Jag måste till lektionen.

-Jag vet att ni stod nära varandra. -Nära? Du vet ingenting.

-Sluta låtsas att du gör det. -Jag vet faktiskt.

Gör du? Då är du ansvarig. Du, din mamma, Haley.

Alla som pratade bakom ryggen på oss. Hon tänkte sluta efter allt det här.

Hon fick visst som hon ville.

-Vad är det här? -De kom samtidigt som jag.

Vi måste prata med er och er dotter, mrs Longford.

-Var befann du dig igår runt 23.30? -Hon var här hemma.

Vi vill att Haley svarar på frågorna.

-Var var du? -Hemma.

Vilket fotbojan säkert kan visa. Jag antar att ni har kollat den.

-Självklart. -Och?

-Den säger att hon var här hela tiden. -Vad gör då ni två här?

Haleys DNA hittades på mordplatsen där Gina Jones dog.

Vid löparbanan?

Hon har varit där tusentals gånger.

Haley, kan du förklara hur ditt DNA hittades på Ginas jacka igår?

-Nej. -Eller ditt DNA under hennes naglar?

Det här är helt galet!

Den här videon lades ut anonymt på sociala medier.

Det är inte rättvist! Det händer varenda gång.

Det är inte rättvist. Abby, jag är så trött på det här.

Du springer snabbast och har pojkvän, och jag har inget!

-Vill du förklara vad som händer? -Jag tappade humöret.

-Jag ville vinna för en gångs skull. -Det är inget dåligt humör.

Ett hetsigt humör är inte brottsligt. Men att spela in nån utan lov är det.

Särskilt om man gör det anonymt. Jag antar att ni kollar upp vem det är-

-och delger oss information när ni har den.

Vi ska undersöka saken.

Kan vi få undersöka fotbojan innan vi går?

-Som ni ser har hon den på sig. -Vi vill bara kolla att den fungerar.

Varsågoda.

Är vi klara här?

Vi hör av oss.

Haley, är det nåt du vill berätta?

Allt du säger stannar mellan oss.

Nej.

Gå till ditt rum och gör dina läxor. Jag måste prata ostört med Luke.

Michelle, jag måste fråga en sak, och det är ingen trevlig fråga.

Jag vet vad det är. Du vill veta om jag tror att min dotter talar sanning.

Igår hade jag sagt ja, men idag vet jag inte.

Hon har problem med sin ilska, men jag har kanske inte insett hur illa det är.

-Hur kan hennes DNA annars vara där? -Det kanske planterades.

Menar du att någon vill sätta dit min dotter för mord?

-Vem skulle göra nåt sånt? -Jag vet inte.

Har någon mer tillgång till ert hus, eller Haleys saker?

Nej! Nej.

Jag känner min dotter - hon döljer nåt. Men varför döda Gina?

Gina kanske visste vad som hände med Abby.

Hur går det med hennes aggressionsträning?

Hon gör övningarna, men jag vet inte om de hjälper.

Särskilt nu när hon inte kan springa. Det hade verkligen hjälpt henne.

-Utbrottet på videon var illa. -Ja, jag vet.

Hon har inte alltid varit sån. Hon var ett glatt barn.

-Hennes pappa dog. -Hur gammal var hon då?

-15. -Tuff ålder att förlora en förälder.

-Ja, de var bästa vänner. -Jag kan inte ens föreställa mig.

Det måste vara svårt att vara den föräldern som är kvar.

David var den som stod för ömhet. Jag var den stränga.

Ärligt talat är jag nog inte så bra i båda roller.

Du gör säkert så gott du kan. Du förlorade din make, du sörjer också.

Du är verkligen snäll.

Jag är glad att du kom in i våra liv vid den tidpunkten.

Jag är glad att kunna hjälpa till. Jag gör mitt bästa för att skydda Haley-

-men det här har nu blivit väldigt komplicerat.

Jag tänker låta en vän som är IT-expert kolla vart videon kommer ifrån.

Du måste ta reda på vad Haley döljer för oss. Okej?

Okej.

-Hej! Du är Elaina, va? -Ja, jag tänkte träffa Haley.

Hej, Elaina! Hon blir glad att se dig. Kom in.

-Jag hör av mig när jag vet nåt. -Jag pratar med Haley senare.

-Elaina? -Ja.

-Kan du berätta om hon säger nåt? -Som vad?

Jag vet inte, bara om det är nåt som verkar konstigt.

Visst, mrs Longford.

Såg du videon?

Ja, det gjorde alla.

-Jag är verkligen ledsen, Haley. -Jag är verkligen i knipa.

-Du tappade humöret, bara. -Nej, det är mer än så.

Jag gjorde en grej och jag måste berätta för min mamma.

Vad gjorde du?

Jag ska berätta, men du måste lova att inte berätta för nån annan. Okej?

Okej.

Hur ska jag säga det här?

Jag har lämnat huset i ett par veckor för att ge mig ut och springa.

Hur? Nej, gör inte så...

Det är nåt fel på den. Jag kan ta av den utan att polisen vet nåt.

-Haley, det här är illa. -Jag var på idrottsplatsen igår.

-Haley, har du... -Nej, nej, nej!

Jag gick bara dit för att springa. Hon kom ut när jag var där.

-Haley? Vad gör du här? -Jag tänkte bara springa lite.

-Du ska ju sitta i husarrest. -Fotbojan åkte av. Jag måste springa.

-Du bryter mot lagen. -Vad gör du här så sent?

-Skolärende. Jag hade ett möte. -Du träffade Dylan, eller hur?

-Nej. Vad är det med alla... -Alla känner till det.

Ni har träffats i flera månader. Han bedrar Abby med dig.

-Jag ringer din mamma. -Gör inte det.

-Din mamma eller polisen. Välj. -Nej, du förstår inte!

Jag lugnade ner mig och sa att jag skulle gå hem och berätta för mamma.

-Gjorde du det? -Nej, jag kan inte.

Mitt DNA fanns på platsen och videon är redan ute. De tror att det var jag.

Du måste berätta för henne. Hon kan hjälpa dig.

Förut sa hon till min advokat att hon tror att jag mördade Abby.

Det här med Gina kommer att bekräfta hennes misstankar.

Gina sa att hon skulle träffa nån där. Jag tror att det var Dylan.

-Det skulle han aldrig göra. -Han dödade säkert Abby också.

Jag vet bara att jag inte gjorde det. Jag måste ta reda på vem det var.

-Jag måste iväg till träningen. -Jag sticker också.

-Vart ska du? -Fråga Dylan vad han har att säga.

Nej, Haley! Tänk om han faktiskt dödade Abby och Gina.

-Det är inte säkert. -Jag ska vara försiktig.

Jag behöver din hjälp.

-Hej då, mrs Longford. -Hej då, Elaina. Tack för att du kom.

-Du är sen. -Ursäkta.

Jag vet att det här är en svår tid för oss alla.

Gina var en älskad medlem av vår klubb, och vi kommer att sakna henne.

Det är med tungt hjärta jag gör det här.

Administrationen och jag har beslutat att ställa in resten av säsongen.

Jag vet hur hårt ni har jobbat, och hur svårt det här är.

Jag känner likadant.

Jag finns här om ni behöver prata, dag som natt.

Men ni är inte längre säkra här ute.

Inte förrän vi griper den som mördade Abby och Gina.

Dylan! Dylan!

-Vad har du gjort? -Vad gör du här?

-Sluta, du gör mig illa. -Inte som du gjorde Abby illa.

-Va? Jag älskade Abby. -Och låg med Gina samtidigt?

Fick Abby reda på dig och Gina? Dödade du henne och sen Gina?

-Hur kan du säga så? Aldrig! -Förklara, då.

Gina är min mamma.

Vi hade inte ett förhållande. Hon är min biologiska mamma.

Det är sant! Hon använde skolans uppgifter för att hitta mig.

Det var vår hemlighet. Det var därför vi inte kunde säga nåt.

-Hon hade förlorat sitt jobb. -Jag tror dig inte.

Det är sant.

-Berätta om du vill. Det kvittar. -Jag tänker inte berätta för nån.

Men om du inte dödade dem, vem gjorde det då?

Haley?

Älskling? Jag måste prata med dig.

Haley?

Hur har din dag varit?

-Älskling, vad är det? -Resten av säsongen är inställd.

-Åh, nej! -Jag var äntligen stjärnan i laget.

Allt bara rasar samman. Jag förstår det inte!

Jag är verkligen ledsen, raring. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig.

Abby hade det perfekta livet med perfekta föräldrar och perfekt pojkvän.

Haleys mamma tjänar massvis med pengar, och köper allt Haley vill ha.

Och jag får ingenting!

Jag är verkligen ledsen. Det känns som om jag har svikit dig.

Det har du inte.

Nu när din far har lämnat oss, och flytten...

Jag har inte ens råd att köpa ett par ordentliga löparskor till dig.

Det var en annan sak, mamma.

Haley berättade att hon var på idrottsplatsen natten då Gina dog.

Hon har tagit av sig sin fotboja och lämnat huset.

Visste du om det?

Hur?

Haley, var är du? Varför svarar du inte? Du måste komma hem nu.

Det här är Luke. Lämna ett meddelande.

Hej, Luke. Det är Michelle. Haley har försvunnit.

Hon tog av sin fotboja. Jag vet inte var hon är nu.

Jag har letat i flera timmar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag är vid Elainas hus nu. Jag tänker fråga om hon vet nåt.

Ring tillbaka.

-Mrs Longford? Är allt som det ska? -Haley är försvunnen.

-Har du sett henne? -Nej, det har jag inte.

Vet du var hon kan vara?

-Michelle? Vad gör du här? -Haley tog av sig fotbojan och stack.

Jag vet inte var hon här. Jag hoppades att hon var här.

-Jag sa att hon inte var det. -Vi har tyvärr inte sett henne.

Jag är desperat, hon har varit borta i flera timmar.

-Jag vet inte vad vi kan göra. -Elaina kan försöka ringa henne.

-Hon svarar inte när jag ringer. -Det är värt ett försök.

Snälla, det är sista chansen innan jag måste ringa polisen.

Okej, kom in.

-Hon är säkert inte försvunnen. -Hon kanske är ute och springer.

-Hon sa att hon gjorde det häromdagen. -Va?

Berätta för Michelle vad du berättade för mig tidigare.

Hon sa att hon hade varit ute och sprungit utan sin fotboja.

-Sen när? -Första skoldagen.

Åh, nej! Det här är mycket värre än jag trodde.

Jag är ledsen att behöva säga det, men hon var ute den kvällen Gina dog.

-Hon var ute vid löparbanan. -Det är inte möjligt!

-Hon berättade det för Elaina. -Det var därför de hittade hennes DNA.

Jag vet att det är svårt att acceptera.

-Måste du svara? -Nej, jag ringer upp honom.

Elaina, ring henne.

-Hon svarar när du ringer. -Nej! Det är dags att ringa polisen.

Du måste anmäla henne, och berätta var hon var när Gina dog.

-Vänta nu. Tror du att hon är skyldig? -Är du säker på att hon inte är det?

Hur kan du säga så?

-Hur kan du säga så? -Jag försöker bara skydda Elaina.

Haley har ett fruktansvärt humör.

Om hon får veta att Elaina försöker hitta henne - vem vet vad hon gör då.

Nej. Haley skulle aldrig göra Elaina illa.

-Du vet att hon aldrig skulle göra det. -Vi såg alla hur arg hon blev.

Nej, nej. Det är stor skillnad på att sparka till en soptunna och döda nån.

Det börjar smått. Påstå inte att du inte har funderat på det.

Med tanke på allt hon har gått igenom.

-Jag är ledsen, Michelle, men... -Säg det, bara. Säg det!

Alla bevis pekar mot Haley. Jag gör det här för att skydda min dotter.

Det gör jag också.

Vet du vad, Brooke. Du var vår sista vän.

Jag hoppas att du hittar henne oskadd. Annars känner hon säkert skuld.

Så ja, raring. Haley dyker säkert upp snart.

-Var är du? -Utanför Brookes och Elainas hus.

-Gick du in? -De tror att Haley är skyldig!

-Michelle, jag har kommit på... -Hon har ljugit hela tiden!

-Hon var där natten då Gina dog. -Såg hon nån annan?

Jag vet inte, men tänk om det var hon.

Lyssna på mig. Min IT-kille spårade videon till en dator i Brookes hem.

Va?

Jag vet inte vem av dem det var, men en av dem läckte videon.

-Varför? -För att framställa Haley som skyldig.

-Det finns många anledningar. -Jag fattar inte att de gjorde det.

När nån försöker skylla på nån annan så är det de själva...

-Som är skyldiga. -Exakt.

-De gjorde det. Åtminstone en av dem. -Kanske, vi kan inte vara säkra.

De gjorde det. Det betyder att de vet var Haley finns.

-Det är möjligt. -Kan du möta mig där?

Tyvärr inte. Jag är din advokat och måste hålla mig utanför det här.

Jag måste råda dig ifrån det här. Ring om du hittar nåt.

Tack, Luke.

Vad gör du?

-Jag tänker jobba i trädgården. -Nu? Det är mörkt ute.

Jag behöver nåt annat att tänka på än Haley och Michelle.

Hon sa att hon skulle prata med Dylan. Jag kollar om hon är kvar där.

Nej!

Hon är farlig. Jag vill att du stannar hemma, där du är trygg.

-Vad var det? -Jag vet inte. Stanna här.

Mamma börjar bli misstänksam, så det är dags för dig att gå.

Gråt inte. Snart är allt över.

Vi åker till löparbanan.

Du erkänner framför kameran att du dödade Abby och Gina.

Sen stänger du av kameran, och jag iscensätter ditt självmord.

Du förstår, jag måste skydda min dotter.

Inte från dig, utan för det hon gjorde.

Vad händer?

-Haley! Ingen fara. -Michelle? Michelle, hör du mig?

Du är oskadd! Gode gud!

Du är bunden.

Jag ska ta dig härifrån.

Du slog i huvudet, dumsnut.

-Hur visste hon att jag var här? -Bakom buskarna.

-Jag är inte blind. -Mamma, vad gör du?

-Städar upp efter dig, som vanligt. -Vad menar du?

-Förlåt, det var en olyckshändelse. -Håll tyst, Elaina.

Jag höll i Haleys skor. Jag tänkte bara prova dem.

-Abby anklagade mig för stöld. -Så du dödade henne?

Hon ramlade och slog i huvudet. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag hörde Haley och fick panik. Men...

Men Abby dog.

Jag berättade för mamma. Hon sa att alla kände till Haleys humör.

-Håll käften, sa jag! -Vem dödade Gina?

Inte jag, jag lovar.

Du! Du dödade henne.

Hon hittade Haleys skor i mitt skåp.

Sen la du dem i Haleys rum, så att polisen kunde hitta dem.

Jag ville inte göra det. Jag kände mig hemsk.

Lika hemsk som du känt dig i fängelse, om jag låtit Gina komma undan?

Hon tänkte berätta för alla. Det var därför hon ville träffa mig.

Hon ville berätta att hon hade sett dig med skorna.

Förlåt, men det var en olycka.

En dum olycka på grund av de där dumma skorna!

Återigen måste jag städa upp efter dig. Väx upp och sluta ta fel beslut.

-Jag trodde att videon skulle hjälpa. -Tror du inte att den kunde spåras?

Använd hjärnan, Elaina! Du är lika korkad som din far.

Släpp mig. - Elaina, ta spaden!

Nej!

Elaina! Nej...

Hämta spaden. Nu!

-Nej, du. -Luke? Inspektören.

Hon är lika galen som sin dotter. Va? Nej, de gjorde det.

Bra försök, men vi har lyckats pussla ihop vad som hände.

-Med hjälp av din advokat. -Jag råder dig att sluta prata.

Elaina och Brooke, ni är gripna för morden på Abby Harris och Gina Jones.

Minnesstund för Abby Harris

Du klarar det, Haley! Kom igen!

-Du var suverän! -Tack. Abby hade nog varit stolt.

Absolut! Vi borde kanske fira imorgon.

-Ja! -Jag är upptagen ikväll.

Det får bli lite senare imorgon. Jag leder ett möte med elever-

-som har problem med sin ilska. Jag jobbar som mentor för dem.

Älskling, jag är så stolt över dina framsteg.

Så vad ska du göra ikväll?

-Är det sant? -Han bjöd ut mig på middag.

-Är du okej med det? -Självklart! Jag gillar honom.

-Haley! -Hej, Dylan.

-Hej, Dylan! -Du var jätteduktig där ute.

Tack. Jag uppskattar verkligen att du kom.

Att se dig där ute och vara här ute...

...påminner mig om Abby och min mamma.

-Hur mår du, Dylan? -Okej. Jag tar en dag i sänder.

Mina föräldrar och min terapeut är verkligen till hjälp.

Vad bra. Jag är glad att du får mycket stöd.

-Vill du gå på bio ikväll? -Ja, visst!

-Är det okej med dig, mamma? -Visst! Ha det så roligt.

-Men var hemma vid tio. -Tio?

-Okej, elva. Men inte senare. -Detsamma gäller dig.

-Vi ses, mrs Langford. -Hej då, mamma.

-Grattis, Haley! -Tack, Luke. Ha det så trevligt ikväll.

Var hemma klockan elva.

-Hej. -Hej. De här är till dig.

Vilken fin gest, så här på en första dejt.

Jag har aldrig varit gladare över att förlora en klient.

-Tack. För allt. -Det var ett nöje.

-Verkligen? -Nej, det var faktiskt riktigt jobbigt.

Översättning: Mika Wainonen www.ordiovision.com