Original subtitles

Loppisen är öppen. Det kan finnas bra saker här, jag ser redan ett bord.

-Hallå, Meg, försiktigt nu! -Rör inget, snälla!

-Snälla, rör inget. -Jag får röra saker.

Hur är det?

-Det här var nog inte så bra. -Jag har sett värre.

Och de verkar flytta. Det gläds väl grannarna nåt.

-Tänker du köpa den, pappa? -Ja, jag tänkte fixa den till ditt rum.

-Det bör inte ta så lång tid. -Ja, för du är så bra på att snickra?

Vi kan ju dra nytta av din farbrors verkstad, eftersom vi ska stanna ett tag.

-Målar du den lila? -Jag kan måla den i vilken färg du vill.

-Kolla, mamma! -Oj, vilka fina.

Jag hade en sån här när jag var liten. Han hette Teddy.

Får jag hålla honom?

Du heter väl Ricky, va? Inte Teddy.

Hur mycket?

Det är en väldigt speciell nalle.

Vill du ha den, gumman?

Vi vill bara veta vad ni vill ha för den.

För den här lilla damen är den gratis.

Allt hon behöver göra är att hålla den varm och trygg.

Han är en familjemedlem.

Vad vill du ha för det lilla bordet?

Okej, flytta på dig. Håll ett öga på Meg, så tar jag det här.

Ja, Ers Tetris-höghet.

Jag kan packa in allt, men behöver vi verkligen den här?

Huset är fullproppat som det är med farbror Elis grejer.

-Här. -Allvarligt, Beth?

Jag ville bara få stället att kännas som vårt hem.

Nåt som faktiskt var vårt.

Jag vet, förlåt. Jag borde inte ha sagt nåt.

Jag vet att det är jag som har försatt oss i det här

och i tillfrisknandet ingår att erkänna sin skuld, så...

Jag är så tacksam för att du stöttade mig.

Och jag vet att jag har tur som har kvar dig och Meg och...

Det kan få mig att känna mig lite...

...rädd och värdelös, och så tar jag ut det på dig och det är dåligt av mig.

Förlåt.

Förlåt själv.

-Nej, det är... -Beth.

Du är en av de starkaste jag känner.

Vi klarade krisen eftersom jag visste att du skulle bli bättre. Och det blev du.

Beth...jag älskar dig så.

Jag är så stolt över dig. Var inte orolig, snälla.

Jag ska ingenstans.

Meg! Var är hon? Hon är så gränslös.

Livet kommer snart att visa henne för många gränser, önska inte det åt henne.

Det gör jag inte, jag vill att hon är trygg!

Hallå, Meg! Dags att svara mig, tack!

Meg!

-Meg! Säg nåt! Vad har hänt?! -Jack!

-Har du ätit nåt? Se på mig, kom igen! -Vad är det där?

-Hjälp henne! Hjälp! -Har du ätit nåt? Berätta, hjälp mig!

-Snälla. Vad har hänt? -Gör nåt, Jack! Gör nåt!

Översättning: Henrik Brandendorff

SEX VECKOR SENARE

Jag tycker att Meg borde få en ny terapeut.

-Ashe verkar inte hjälpa så mycket. -Jag håller med.

Jag är less på snacket om "orosmonstret".

Eller hur? Och jag vill kolla hur det är med hennes mage.

Jag hade jämt ont i magen som barn.

Jag vill ha henne här med mig ibland. Det är orättvist att du jämt bestämmer.

Meg sa inget om magont när vi flyttade, inte ens när du fick sparken.

Det känns som en taktik, som om hon söker skäl att få stanna hemma.

Okej, så du säger i princip att det är mitt fel.

Okej...visst.

Jag vet inte, du har kanske rätt. Och det är kanske bäst att allt händer nu...

-Och jag är hemma om hon behöver mig. -Allvarligt, det är det sista vi behöver.

-Vi behöver komma ur det här. -Ja, jag vet.

Mamma!

Alltså...

Ska vi ge oss och åka hem, då? Är det så?

Visst, okej.

Då så, lillsnuttan: Sovdags.

Och så släpp paddan, kom igen.

Snyggt försök, men jag såg dig.

Sluta.

Släpp den nu, är du snäll.

Tack.

Har jag berättat om dan jag träffade din mamma?

Hon var ungefär i din ålder och du är lik henne på pricken.

Hon var här och besökte farbror Eli

och jag var ute i trädgården och ansade mina rosor.

Och hon brukade låtsas att hon såg åt nåt annat håll

när jag försökte fånga hennes blick.

Men jag visste att hon ville veta vad jag höll på med.

Till slut fångade jag hennes blick och log mot henne.

Och jag tror att det fick henne att fatta modet att komma över.

När hon kom fram till mig räckte jag henne en ros.

Det var en så vacker blekrosa ros.

Och hon såg upp på mig med ett så fint leende.

Och sen dess har vi varit de bästa vänner.

Och jag tycker att det känns som om du och jag är de bästa vänner nu.

Precis som jag och din mamma.

Inte?

Okej.

Ska jag sjunga en godnattsång innan jag går?

Bara gå.

Visst. Nattinatt och dröm sött.

Jag tittade till henne igen för en liten stund sen,

och fick lov att ta ifrån henne paddan igen.

Men stackars liten, hon är helt utmattad. Hon somnar snart.

-Ska jag titta till henne? -Hon verkar ha lugnat sig.

Hon måste lära sig att somna utan dig.

Jag märkte ju att hon var lite ledsen,

så jag försökte distrahera henne, och det lyckades ett tag. Vi dansade lite.

Men sen sa hon att hon hade ont i magen och ville vara ensam på sitt rum.

Jag inser att jag borde ha tagit paddan tidigare, ledsen för det.

Det var mitt fel, jag borde inte ha låtit henne ha den. Det är nytt för oss.

Vi skulle inte klara oss utan dig. Du räddar vår mentala stabilitet.

Nej, nej, nej, jag vill inte ha betalt. Det gläder mig att ni fick en utekväll.

-Tack, hejdå. -Jättesnällt, Marissa.

Det låter som om hon sover. Små steg framåt, va?

Jo.

Meg.

Herregud.

Meg, gumman. Gå och lägg dig.

Du...

Hur är det?

Meg?

Hallå, Meggie. Meg?

Drömde du en mardröm? Såja, ingen fara. Kryp ned i din säng.

Så där, ja.

Här har du.

Blunda nu.

Mamma.

Jack.

Tusan.

-Mamma? -Hej. Du behöver inte kliva upp än, okej?

-Gå inte. -Jag älskar dig. Kommer strax, okej?

-Jag älskar dig. -Somna om nu.

Jack, hon... Hon ropade på mig, okej?

Och så tror jag att hon gick i sömnen, eller...

Jag vet inte, men jag tror att hon gick i sömnen.

Det verkade okej med dig att kolla hur hon har det?

Kollandet fattar jag, men när du sover hela natten hos henne, så...

Jag saknar att ha dig bredvid mig.

Å.

Jo, kan du ringa när du träffat Ashe, så ses vi?

Vänta. Okej, jag gav efter, förlåt.

Jag vill också säga förlåt.

I går kväll var jag... Ja, ett riktigt arsel.

-En talang du har. -Oj. Kul.

-Okej, vi ses sen. -Vänta, här.

-Jag försöker. -Det vet jag.

Det gör vi båda två. Ses i kväll.

-Kan jag stanna bara en dag med dig? -Nej, gumman.

Vi ska ju prata med mr Taylor, okej? Och sen ska du till skolan.

Meg... varför vill du inte gå till skolan i dag?

Snälla, bara en dag?

Meg. Jag behöver få ett svar.

Jag kan inte hjälpa dig om du inte svarar mig. Varför vill du åka hem?

För att... Jag har ont i magen.

-Och ibland i halsen. -Ja, och det blir bara värre.

Det var tråkigt att höra. Kan du beskriva igen hur smärtan känns?

Det känns som om jag är jättehungrig.

Ni bör träffa barnläkaren och kolla eventuella födoämnesallergier.

Okej, det har vi redan bokat till nästa vecka.

Bra. Men jag tror inte att det är fallet här.

Vet du vad jag tror?

Jag tror att det är orosmonstret som stökar igen.

Saknar du mamma mycket när du inte är med henne?

Ja.

Gör det ont i mage och hals bara när du saknar henne?

Ja.

Det är ett stökigt monster, va?

Tack för att ni kom.

Det kändes säkert jobbigt att göra det, men när ni nu är här, är det nåt...

Är Meg okej? Alltså...

Hon är så fäst vid mig nu och fortfarande så fäst vid sin nalle Ricky

och i går kväll satt hon upp i sängen och stirrade på ingenting, och jag tänkte...

-Vad tänkte du? -Det var inget.

Jag vet inte, det här är så svårt. Hon är så lik mig som barn.

Eller som jag är nu, och...

Men inte till en början, hon var orädd och jag tänkte att hon inte blir som jag.

Och... Jag vet inte, mitt i allt... Ni vet...

Ja.

Hon har inte varit så knuten till oss förut, och absolut inte till en nalle.

Hon uppvisar inga ovanliga beteenden.

Sånt här är rätt typiskt i barn som drabbas av oro och ångest.

Och nallen är hennes tröst som får henne att känna sig trygg.

Och efter hon anfallet i parken har fäst sig så vid dig, sin mamma?

Det är bara naturligt. Hon blev verkligen rädd.

Men det kan också vara en försenad reaktion.

Rädslan att förlora dig när du kämpade.

Hon kan ha undertryckt det, och så utlöste händelsen den begravda oron.

Allvarligt, Beth, jag tycker att Meg har tur som har dig som mamma.

Särskilt som du kan förstå vad det är hon genomgår nu.

Du måste komma ihåg att du är en förebild, en exempel på styrka,

på hur man kommer tillbaka efter en svår tid.

Ja.

Men för att återgå till din fråga:

Ja, jo, ångesten verkar tillta i styrka.

Hon förstår ju konceptet med orosmonstret

och verktygen att hantera ångesten jag ger henne hjälper henne igenom skoldagen.

Men jag remitterar henne till en psykiater utanför skolan.

Hon är jättebra.

Och beroende på vad barnläkaren säger, så...

Det kan vara dags att medicinera.

-Nej, jag vill inte... -Jag förstår, men hon kan behöva hjälp.

Tills hon blir äldre och utvecklar mognare förmågor att hantera ångesten.

Dags att låta henne återgå till skoldagen, va?

Okej.

Hallå, Meg, kom. Kom nu.

Vi drog visst över tiden en bit, va? Men nu måste jag till en annan elev.

Men kan du göra mig en tjänst, Meg? Du, Meg?

Kan du visa din mamma hur modig du kan vara, och gå till din klass?

Ja, gör det.

Jag följer dig till ditt klassrum, men sen måste jag gå, okej?

Kan du säga "tack" till mr Taylor?

Ingen fara, det gör inget. Gå ni, så ses vi sen.

-Tack. -Hejdå, Meg.

-Kom, gumman. -Vill inte.

-Meg. -Tvinga mig inte att gå dit!

Det blir bara en kort dag eftersom vi varit här nu.

-Bara några timmar. Du måste, Meg. -Jag vill stanna hos dig.

Alltså, Meg!

-Du måste på lektion. Kom nu. -Nej.

Okej, men nu går jag. Sista chansen för dig att få sällskap till ditt klassrum.

Så, nu går jag, okej?

-Min mage... -Nej. Där är ditt klassrum.

Meg. Sluta!

Jag älskar dig, okej? Mer än du kan förstå, men vi ses snart. Nej, sluta!

Mamma?

Kan mr Bertram skicka Theodore Hutchins till kontoret där pappan väntar?

Vad är det där?

Är det hår?

Det är hår!

-Skitunge. Jag säger till din lärare. -Gör det. Hon kommer inte att tro dig.

Du ska inte vara här ute, har du passersedel?

Vänta, nu vet jag vem du är.

Och din mamma. Klart att du är ett missfoster!

Rör aldrig mer mina grejer. De är mina!

-Meg! Gick det bra? -Jodå.

Bra, gå till din lektion nu. Jag kommer sen.

Vi måste prata allvar, Meg. Jag vet att du har det svårt nu.

Men ett sånt där beteende kan vi absolut inte acceptera. Förstår du mig?

Hemskt ledsen, mrs Jean. Jag blev bara så frustrerad.

-Ni måste tro mig! -Å, det gör jag.

Vi får prata mer om det här sen. Du har inte kommit undan här.

Då lugnar vi oss.

Ät din mat, är du snäll.

-Kan jag få flingor? -Nej, det här är middag.

-Du kan få chokladmjölk och banan. -Vänta.

Ät lite mer av din middag, så kan du få chokladmjölk sen. Du kan ta en banan nu.

Hon kan inte jämt få skräp. Ge inte alltid efter.

Jag ger inte alltid efter!

Du, mrs Jean ringde i dag.

Med hamnade tydligen i bråk med en annan elev.

Va?

Detaljerna var oklara, men det var en äldre elev, så de måste kolla det.

Så en äldre elev gjorde illa Meg. Varför ringde man inte mig?

Nej, det var visst Meg som blev stökig och du vet varför de inte ringde dig.

Jag tror att hon behöver gränser, inte att alla ger med sig.

Vi har gett efter i allt länge nu.

Nej, absolut inte. Lägg tillbaka det där.

Okej, du, nej.

-Vi får prata mer senare, okej+ -Visst.

Meggie...jag vill att du är en stor flicka i dag och nattar dig själv, okej?

Mamma måste sjunga för mig!

Okej. Okej, så här: Vi kör vår särskilda sång och en puss, okej?

-Men jag lägger mig inte bredvid dig. -Jag vet att du klarar det, gumman.

Jag minns när du var fyra och hittade en vattenmockasin.

Du bar den som en scarf, de andra barnen flydde. Du ville ta med den hem.

Mamma var jätterädd, minns du?

Det minns jag inte.

-Snälla pappa? -Nej, raring.

Du måste börja lyssna på mig och sluta säga emot jämt.

Det gäller klasskompisar och lärare också. Det ska bli ändring här.

-Jag hatar honom. -Nej. Nej, gumman, det gör du inte.

Jo.

Kom igen, kan du vara snäll att äta lite nu? Gör mig glad, ät din mat.

"Djuren slutade lyssna."

"De hörde och kände en skiftning."

"Nånting kom med vinden. Björnen vände sig om."

-Mamma? -Ja?

Saknar du mig på dagarna?

Ja, så klart jag gör.

Saknade du dina föräldrar när de var borta?

Ja. Det gjorde jag väl.

Men på den tiden fostrade man barn på ett annat sätt.

-Varför pratar du inte om dem? -Å, gumman.

Det är lite invecklat.

Jag hoppas kunna vara en bättre förälder för dig än de var för mig.

Sorgligt att du inte har en mamma och pappa längre.

Men jag har ju dig, eller hur? Och din pappa. Ni två är de enda jag behöver.

Försöker du fortfarande få ett nytt lärarjobb?

Ja, det gör jag faktiskt. Men än så länge har ingen hört av sig.

-Bra. -Det var inte vidare stöttande, du!

Vi kan inte göra så här, sluta.

Snälla, tvinga mig inte att göra det. Snälla.

Så...

Meg? Vad gör du uppe, gumman? Var har du jackan? Du ska ju sova nu!

Vad är det, gumman? Meg?

Förlåt, pappa.

Meg, Meg, vafan, ta bort det där!

Meg, kom igen, nu räcker det med socker.

Hallå, det räcker, sa jag. Du kan äta det som det är, okej?

Jag ska bara ta det här lite snabbt, okej?

Hej, det är Beth.

Ja. Ja, jag är fortfarande intresserad av tjänsten.

Okej. Ja, jag kan absolut komma på intervju.

Nej, det blir jättebra. Tack ska ni ha, mrs Waters.

Okej. Ja, då ses vi. Hejdå.

Meg.

Lämna mig inte.

Jag söker Meg.

Mammas favoritfärg är blå.

Mamma kommer snart att lämna mig.

Det visst jag inte. Vart ska hon?

Jag behöver ha henne hos mig. Hon måste vara beredd.

Det är så svårt att vänta.

Nu fattar jag inte. Först sa du att mamma ska lämna dig.

Och nu väntar du på att hon ska bli beredd. Jag fattar inte.

-Var det du som lät så där? -Lät hur då?

Klickandet med tungan. Det är helt okej, många barn kan lugna sig själva så.

Meg. Nu får du släppa.

Kom ihåg vår regel, det här... Det här är en trygg plats för alla.

Det var inte jag som lät, men jag vet vad som gjorde det.

Meg. Du måste släppa.

Förlåt, mr Taylor. Berätta inte för mamma, snälla.

Det... Det är okej, ingen fara.

Men kom ihåg att här använder vi våra ord, inte våra kroppar.

-När åker du i morgon? -Jag vill komma iväg vid sex.

Alltså, jag vet inte om det är så bra.

Va?

Nu fattar jag inte hur du tänker. Det blir en andra inkomst, lite stabilitet.

Vi kanske till och med kan flytta tillbaka.

Jag är bara så orolig för Meg. Det är nog inte bra att du lämnar henne.

Jo, fast i kväll fick du ju natta henne, det är ju ett stort steg.

Jo. Jag är bara orolig för henne, och det borde du också vara.

Kom igen, det där var inte schyst.

Jag har känt skuld för att jag inte jobbat på evigheter. Du skuldbelade mig.

Du vet ju hur orolig jag är för henne.

Förlåt, det var hemskt sagt, jag menade inte så.

Jag kanske kan massera dig, gottgöra dig?

Okej.

-Ja, där. -Där, okej.

-Det där är inte massage. -Jodå.

-Kan jag få stänga dörren, i alla fall? -Det behövs inte, ingen fara.

-Säg att du gillar det. -Låt mig stänga lite snabbt.

-Det är okej. -Nej, det är det inte.

Säg att du gillar det. Kom igen, säg det!

Sluta, Jack.

Å, nej! Tusan...

Typiskt.

Vi måste göra det.

Hon är inte redo om inte ägget är redo.

-Jag behöver det. -Hon är inte redo.

Jack.

Vad har hänt?

Du föll illa och slog dig. Meg och jag tar hand om dig. Det blir bra.

Har... Har du gett mig nåt? Borde jag inte ligga på sjukhus?

Vi åkte ju dit. Minns du inte?

Läkaren sa att du bara behövde vara stilla och vila.

Vi kan ta hand om dig och läkaren skrev ut smärtstillande åt dig.

Ingen fara.

-Nej, Jack... -Ingen fara!

Läkaren skrev ut det, jag drog din bakgrund.

Du är stark, men du måste vila. Jag vet vad som är bäst för dig.

Vi älskar dig jättemycket och vill bara ta hand om dig.

-Här, mamma. -Det går bra. Ingen fara.

Lita på mig, allt kommer att bli bra.

Såja.

-Nej, hjälp Meg! -Såja, ingen fara.

-Såja, ingen fara. Såja. -Jack.

Är du inte glad att du inte åkte? Då hade du inte varit här med oss.

Jack, jag... Jag måste nog komma ur sängen, tror jag.

-Nej, nej, nej. -Jag kan inte bara ligga här.

Jag tycker... Jag mår bättre och jag måste ringa mrs Waters och förklara.

-Var är min mobil? -Jag har berättat att du måste vila.

Men jag vill börja jobba igen.

-Jag vill jobba igen. -Jag vet, jag vet.

Du borde inte ha försökt åka, och det säger jag för att jag älskar dig.

Du och Med är mitt allt, men vi kan inte ha fler såna här incidenter.

Det är inte rätt mot oss.

Jag får så konstiga drömmar, och... Jag förstår inte.

Jag är så trött...

Så trött.

Så trött.

Hej, Jack, Ashe Taylor här. Jag har försökt få tag i Beth, men inte lyckats.

Meg har missat flera dars skola nu, och jag behöver tala med er båda

om en incident som ägde rum under vår senaste sittning. Ring mig. Tack.

John Marcus och Rob Dylan till rektorn.

Hej, tack för att du kom så snabbt, det var snällt.

Slå dig ned.

Jaså, du har nalle med dig? Behöver du lite extra stöd i dag, eller?

Ja.

Jaha, jo...

Meg har ju som sagt flera dars skolfrånvaro.

Allt bra med er?

Hennes... Hennes mamma råkade ut för en olycka.

Oj, förlåt, det visste jag inte.

-Ska vi boka ny tid? Jag förstår ju... -Nej, nej.

Det är ett välkommet ombyte.

Okej, ja, det här måste ju vara fruktansvärt för Meg.

För alla, så klart, men särskilt för Meg.

Och det känns jobbigt att ta upp det här, men jag måste skriva en händelserapport

till min handledare och skolan, och jag ville ta det med er först.

Vid en fysisk konflikt måste det skrivas rapport,

och det måste ske inom en viss tid.

Och jag tror dessutom att det är bäst för Meg och mig

att vi inte ses mer.

Jag kan nog inte hjälpa henne.

Jag tror att hon behöver mer hjälp än jag först trodde.

Jag har aldrig...

Jag har inte sett en sån reaktion från ett barn förut, och vad jag förstår

så kan det indikera nån form av psykos.

Det känns hemskt att komma med fler dåliga nyheter nu, men...

-Kan jag bara... -Javisst, förlåt.

Så ni säger alltså... Jag vill bara förstå det här.

Ni säger alltså att min dotter skadade er?

-Ja, jag... -Min...

...yttepyttelilla dotter skadade er?

En fullvuxen karl?

Jag skulle slå vad om att Meg har en annan version.

Ni två ensamma i det här kontoret.

-Jag kan slå vad om... -Nej, här måste jag avbryta er.

Mitt syfte har hela tiden varit att hjälpa Meg.

Och jag är verkligen orolig för er dotter.

Alltså... Ursäkta, hur är det?

Hur är det?

Snälla.

Snart, så.

Jag gillar inte att vänta.

Vänta på att din mamma ska ansluta sig?

Hon älskar dig väldigt mycket.

Precis som jag.

Men jag skulle aldrig lämna dig, som hon försökte göra.

Nej, du har fel.

-Vad sa du? -Jag sa till Ricky att han hade fel.

-Vad har Ricky fel om? -Han sa att det skulle bli lätt.

Jag förstår inte vad du menar.

Han sa att han kunde få henne att stanna, men sa inte hur svårt det skulle bli.

Jag tycker att du är jättemodig, gumman.

Och jag tror inte att din mamma nånsin kommer att lämna dig igen. Inte numera.

Det blir kanske inte så svårt, när den tiden kommer.

Jag finns här för dig. Alltid och för evigt.

Och finns det nåt jag kan göra för dig, vad som helst, så gör jag det.

Du är inte nog och blir det aldrig!

Du...

Vill du rita med mig, som vi brukade?

God morgon, mamma.

Du...god morgon, gumman.

Du, kom du med mina... Ja, där är de.

Du behöver inte oroa dig för att mamma tar de här pillren, okej?

Jag mår bättre nu och skulle inte stöka till igen.

Det ser gott ut. Men du kanske kan hjälpa mig att komma upp?

-Vet du var min mobil är, gumman? -Du behöver den inte.

Jag vill inte att du blir bättre, för då försöker du sticka igen.

Nej, kom igen. Nej, Meggie. Kom här.

-Ligg kvar! -Meg!

God morgon. Saknar du nåt?

-Kan du stänga, tack? -Visst.

Gud, skönt att du är här. Så omtänksamt av Jack att ringa dig.

Jag är lite orolig för Meg sen jag skadades...

Hon mår så bra hon kan med tanke på att hon nästan förlorat sin mor.

Är hon arg så har hon ju haft anledning att vara det, eller hur?

-Jo, men om jag bara fick gå upp... -Jo, men vänta dig inget.

Bara ge henne vad hon behöver.

Det lär ta en tid för oss att vänja oss vid vårt liv tillsammans.

Bara gör ditt jobb.

Okej, visst.

Jag skulle göra vad som helst för henne.

Det borde du också.

Hej, Meggie.

Ta hand om din mamma nu.

Be att få titta i hennes anteckningsbok. Hennes teckningar är klart inspirerande.

Du, Meg? Jag skulle jättegärna vilja se dina teckningar.

-De är löjliga. -Nej.

Nej, det är de inte. Du har ju alltid varit duktig på att teckna.

Kan du hämta dem? Jag vill jättegärna se dem.

-Å, är det dina teckningar? -Ja.

Jaha, då ska vi se vad vi har här.

Jaha...

Å, så fint.

Du, vill du prata om Ricky?

Nej.

Jag hittade eftersom jag hade precis en sån nalle när jag var i din ålder.

-Pratade du med honom? -Alltid. Han var min bästa vän.

-Svarade han? -Ja, i min fantasi gjorde han väl det.

Jag fick min första kyss av honom.

Hallå, jag försökte bara få dig att skratta lite.

-Kom igen, vad är det? -Inget.

-Säkert? -Ja.

Okej.

Kom här, kom. Gosa in dig hos mig. Då ska vi se.

Vad är det här?

Vad sa du?

Meg? Hallå, Meg!

Meg? Hallå, Meg! Meg!

-Det gör ont! -Förlåt, gumman.

Vad är det här? Allt okej, Meg?

Ja, förlåt, jag trodde att du var borta.

Jag kan ju inte lämna mina flickor så länge.

Skönt att ni båda är här. Jag har tänkt lite.

Det är allt jag har gjort på sistone, och jag vill skära ned på pillren.

De gör mig rätt dimmig, bara lite.

Och så tycker jag att det är bäst att Meg börjar med skola igen i morgon.

Jag behöver lite tid att vila för mig själv.

För att hitta tillbaka igen.

Jag ringer läkaren i morgon, så jag måste hitta min mobil.

Och så måste jag gå lite ärenden. Jack, jag mår bättre. Allvarligt.

Ojdå, fast det har vi väl hört förut?

-Nej, det är inte det jag menar... -Vet du, Beth? Du är nog trött.

Vi kan låta dig vila och prata mer i morgon.

Vänta, hörde du inte vad jag just sa?

Du är så rolig!

-Jag älskar dig mest i hela världen. -Tack.

Ricky ska sova med dig i natt. Du är nog nästan redo.

Okej...

Mamma?

Ge det tid.

-Men mamma... -Du hörde henne.

Hon sa att hon skulle lämna dig igen.

Jag är inte redo!

Jack! Öppna!

Jack, snälla, kom hit!

Förlåt, gumman, det var inte meningen. Jag är så ledsen.

Få bort den!

Nej! Hjälp, snälla, kom hit! Jack!

Det är här, jag såg det i drömmen!

Lugna ned dig, du låter helt tokig. -Det var det här Meg ritade. Få ut det!

Käften, jävla knarkarsubba!

Få hit Ricky.

Kom, gumman.

Ledsen att mamma gjorde så.

Vafan nu?

Vad var det där? Era munnar, vad har ni i munnen?!

Beth. Du tänker inte klart.

Du har en svår hjärnskada och tar stark medicin. Du hallucinerar nog.

Marissa - ut ur mitt hus!

Meg. Du vet ju att jag måste stanna hos dig och Jack.

-Ut, annars ringer jag polisen! -Jaså, och säga vadå?

Att du är en självisk subba som lämnar familjen för att missbruka piller?

Gör så att familjen förlorar allt? Ser saker som inte finns?

-Som inte ens kan tillfredsställa maken? -Käften!

Kom igen, låt mig stanna.

Vi kan bli en familj.

Jag kan hjälpa dig att bli den du behöver bli.

Du måste låta mig stanna.

"Ut", sa jag.

Oj. Du överreagerar inte lite?

-Du ska också gå. -För annars?!

Du behöver inte åka, pappa. Kan vi inte bara gå, mamma?

Beth. Jag älskar ju dig.

Nej, jag vet inte vem du är längre. Du slog mig och du slog din dotter.

Och vad fan var det där med Marissa? Var det krypet som var i Ricky? I era munnar!

Jag vet inte vad som händer, bara att du inte mår bra. Jag är orolig för dig!

Nej, Jack. Du ska ut härifrån, annars ringer jag polisen!

Ut!

Meg: Jag finns alltid i närheten.

Mamma fattar snart. Oroa dig inte.

-Ska du köra ut mig också? -Nej.

Nej, så skulle jag aldrig göra mot dig. Jag behöver tid ifrån din pappa, bara.

Jag behöver lite tid att tänka.

Varför gjorde du illa Ricky?

Jag tyckte att jag såg nåt i honom, jag var förvirrad.

-Han förlåter dig. -Okej. Du, vi klarar oss. Såja.

Det blir bra.

Såja.

Det är dags för din medicin, mamma. Och så kryp ned i sängen.

Lägg dig och bli frisk.

Meg... Är det nån mer i huset?

-Är det din pappa? -Det är bara du och jag här.

Nej. Jag behöver vara klar i huvudet, så ingen mer medicin.

Gud, jag gillar inte det här. Du ser så trött ut.

Kom här, kom.

Hur länge har du varit hemma från skolan?

Jag måste få slut på det här, det är inte bra.

-Du vill väl att jag mår bra? -Ja.

Du sårade mig när du körde ut pappa, du gjorde mig ledsen och rädd.

-Okej. -Jag är trygg här.

Okej...visst.

Jag tycker att vi ringer skolan i morgon. Bara för att höra av oss.

Jag måste komma härifrån, Meg. Jag måste tänka igenom saker och ting, och...

Jag behöver nog prata med nån. Nån som mr Taylor.

Va? Jag måste börja jobba och du måste gå i skolan.

Då berättar jag för alla att du ser saker och hur förvirrad du är.

Då kommer folk hit och ser hur ostädat det är.

Då får jag flytta till pappa. Vill du det?

Nej...nej.

Du, förlåt. Jag är hemskt ledsen att jag strulade till det förut.

Men så är det inte alls nu.

Nu måste jag bara sova lite, så reder vi ut allt det här, okej?

Visst.

Bra.

Bra.

Meg?

Kolla vad jag har byggt åt dig, mamma.

Vi kan inte vänta längre.

-Vi måste. Ägget. -Det är inte dags än.

Jack...

Jack.

-Försök att slappna av. -Bara andas.

-Beth. -Jack. Nej!

Det blir bra.

Tänk på Meg. Var stark för Megs skull.

Injicera henne. Hon försöker avvärja häckningsprocessen.

Tiden är inte inne än.

Mamma.

Ibland drömmer jag att jag är en bebis i din mage.

Du var en så vacker bebis.

Första gången jag höll dig i min famn, så...

...så kände jag en sån kärlek, starkare än jag nånsin känt förut.

Och vilken personlighet du hade.

Jag visste att du skulle ta över världen.

Tyckte du om det när jag var bebis?

Ja.

Men jag älskar dig mer nu...

...än jag trodde möjligt.

Men...

...jag önskar att det där i parken aldrig hade hänt.

Att jag kunde ha varit stark för dig, att det hade varit jag som räddat dig.

Och innan dess önskade jag att jag hade varit en bättre mamma.

Att jag inte hade varit så svag.

Jag är ledsen, hemskt ledsen.

Du behöver inte vara ledsen, jag har nästan allt som behövs.

Vad mer behöver du då?

Att du är som jag.

Okej.

Okej.

Du har ont i huvudet, va? Det märks.

Närt du har tagit din medicin kan vi väl tappa upp ett bad och slappna av?

Det är okej, mamma. Du är vacker.

Vad är det vi gör, Meg?

Jag har ju fortfarande kläderna på.

Du tar så fint hand om mig.

Fast jag borde ju ta hand om dig.

Förlåt, jag är ledsen.

-Mamma. -Ja?

-Jag vill vara med dig alltid. -Jag vet.

Jag vet... Det vill jag också.

Du måste göra nåt för mig, mamma.

Okej. Vad som helst. Allt för dig, raring.

Jag älskar dig så mycket.

-Snart är allt över. -Okej. Bra.

Kolla, kan jag få den?

Jag vet inte, den ser rätt kuslig ut.