Original subtitles

God natt, Arthur.

Kom ut.

Vad gör du i mitt hus?

MORDEN I MIDSOMER

Skallen knäckt. Arthur Leggott, pensionerad musiklärare.

-Mycket beundrad. -Han försvann från The Cedars.

-Vad var han ute efter här? -Säkert samma sak som mördaren.

-De fick tydligen kämpa. -Inga tecken på inbrott.

-Nån kanske följde honom in. -Eller så var personen redan inne.

Auktionsförrättarna har nycklar. Vårdhemmet också, antar jag.

-Vad fanns här som var så viktigt? -Musik. Det betydde allt.

Han beundrades eftersom han inspirerade så många människor.

-Inklusive Joan Alder. -"Midsomer Rhapsody"?

-Ja. Hur vet du det? -Min mamma var ett fan.

Hon spelade den när hon ville ha oss ur huset.

Jag beklagar verkligen, Peggy.

Arthur ville att vi skulle sjunga den. En av hans favoriter.

-Det här är Charlie. -Hejsan! Grattis! Jag är ledsen...

Hälften av dem vi bjöd har jag inte träffat än.

-Det blir ju så när det går undan. -Han tog dig säkert med storm.

Förlåt mig. Det här är inspektör Scott.

Vi vill gärna prata med er senare.

Vi väntar alla på att bli förhörda.

Tack. Jag skulle vilja titta på Arthurs rum.

-Vem är Vera Lynn? -Det är Peggy Alder, Scott.

-Joan Alders mamma? -Just det.

Så det är hennes hem de förvandlar till helgedom.

The Joan Alder Society kallar det "ett levande museum".

-Känner ni familjen? -Ja, genom Joyce.

Jag fattar inte. Hon var väl inte direkt nån John Lennon för er?

-Hon skrev bara en sång. -Hon skrev mycket mer än så.

Men det är "Midsomer Rhapsody" hon är mest känd för.

Vad kunde Arthur Leggott ha haft som var så värdefullt?

-En ny, oupptäckt rapsodi? -Ja, kanske det.

Mrs Alder?

Tack.

Visst är hon fin? Jag blev förtjust första gången jag såg henne.

Han hade börjat ge sig iväg, men aldrig mitt i natten förut.

-Vi var gamla vänner. -Jag vet det.

Därför känns det extra dumt att vi blev osams.

Han anklagade Melody här för stöld och gav sig inte.

Jag sa att jag aldrig skulle prata med honom igen.

Det var gamla notpapper. Han gav dem till Charlie.

-Brukade han få besök? -Bara av Laura Crawford.

Hon var Joans agent. Hon skriver en bok om henne.

Förlåt mig, men ska vi ställa in? Förhandsvisningen? Melody sa...

Det här är Alan Thorpe, min svärson.

Vi får göra det senare, va?

Varför ska jag titta på nåt jag bodde i för 40 år sen?

Jag lämnar er i fred.

Du sa att du ville. Jag har ordnat allt.

Jag kan inte. Jag tittar på det sen.

Jag pratar lite med Melody.

-Fick du spisen, då? -Ursäkta?

Mr Swinscoe sa att han hade fått en identisk kopia.

Varför ville du hämta en sån sjabbig liten sak?

-Folk tror att vi var fattiga. -Det var ni ju.

Jag vet inte vad som fanns i lådan. Jag trodde att den var Joans.

Han skickade dig alltså till sitt hus för att hämta den?

-När var det? -Ungefär en månad sen.

Varför bad han dig?

Jag brukade handla åt honom. Han litade väl på mig, antar jag.

Vad har en låda med hans död att göra?

Jag vet inte än.

-Han kommer, mr Swinscoe. -Vi öppnar om två dagar!

-Jag fixar det. Jag kan jobba över. -Se till att få hit din pappa!

-Det börjar bli klart, ser jag. -Kommissarie Barnaby.

Det här är inspektör Scott.

Det förföll på 50- och 60-talen när familjen Alder bodde här.

-Men vi gör framsteg. -Ja, verkligen.

-Det handlar väl om mr Leggott? -Just det.

Kom in.

Det är jättefint.

-När fick ni reda på hans önskan? -För ett par månader sedan.

Låt oss anta att det finns nåt mycket värdefullt i Arthurs samling.

-Vet ni vad det kan vara? -Nej.

-Ett verk av Joan Alder? -Vore det så väl...

Vet ni nån som skulle kunna vara intresserad av Arthurs hus?

Michael Maybury vill kanske inte att fruns papper hamnar i våra händer.

Han vill inte att några frågor kring Joans död tas upp igen.

Antidepressiva tabletter och alkohol fick Joan att somna vid ratten.

Fallet utreddes och inga åtal väcktes. Ingen misstänktes.

Alla royalties han har fått postumt har ju gjort honom förmögen.

Auktionsförrättarna väntar utanför huset.

Hej, George! Kan du uppehålla dem tills Scott är framme? Tack.

Övervaka katalogiseringen av allt i huset.

Gå igenom varenda låda innan de lämnar huset.

-Hur var det med Peggy? -Hon var ledsen.

Han var en gentleman, Tom. Det var därför jag gillade honom.

Det är så många som är tacksamma för hans undervisning.

Och så slutade det så.

Vill du fortfarande gå på auktionen?

Det tror jag inte. Inte nu.

Han skulle vara best man.

Vi går vidare. En pensionsgåva med inskription.

En fin liten dedikation av Joan Alder.

Vem bjuder 1 000?

Kom igen nu. Har jag ett bud?

250.

Jag är ledsen, sir. Vi har 1 000 bjudet här.

1 200? Tolv...fjorton...

Femton? Sexton...

För 1 600 pund... Såld. Laura Crawford.

-Överträffar det förväntningarna? -Underbart.

Nu har vi ett antal lådor med diverse notpapper.

Den första. Fem pund?

Inte? Två, då? Kom igen nu.

Såld till mr Crane.

-Hur många vill ni ha? -Jag tar rubbet.

Se där... En mans liv - sålt till högstbjudande.

Det finns en marknad för allt.

Och våra lådor gick för två pund styck.

Med bara skräp i.

Det där är Laura Crawford. Hon var Joan Alders agent.

Åh, Arthur... Du är allt en pärla.

Det är Harvey Crane. Gissa vad jag har hittat.

-Kommissarie Barnaby. -Mr Maybury.

-Min assistent, mrs Smeeton. -Goddag!

Valerie berättade om Arthur Leggott. Hela byn pratar om det.

Hur väl kände ni mr Leggott?

Min första fru presenterade oss för varandra. Han var förtjusande.

Han var här på middag ibland. Joan avgudade honom.

Och efter er frus död?

Det som höll oss samman höll oss även isär, antar jag. För smärtsamt.

Det verkar som om Arthur Leggott försökte hämta nåt.

Är det möjligt att det var ett tidigt utkast till ett av Joans verk?

Jag antar det. Det skulle nog vara värt en del i dag.

Swinscoe köper allt han kommer åt. I Badgers Drift tömmer man skåpen.

Om det finns ett sånt verk - skulle ni själv vara intresserad av det?

Jag stal det inte, om det är det ni undrar.

-Var var ni i går kväll vid midnatt? -Här.

-Kan nån intyga det? -Jag kan göra det.

Jag var här hela kvällen.

Kommissarie Barnaby, det här är inspektör Scott.

-Får vi komma in? -Självklart.

Hur kan jag hjälpa er?

Er byrå i London representerade visst Joan Alder när hon levde.

-Nu har ni hand om hennes dödsbo. -Det stämmer.

Ni jobbar visst även på en biografi om henne?

Som hennes agent, vän och älskare...

...anser jag mig vara perfekt för den rollen.

-Är det officiellt? -Jag har inte Mayburys godkännande.

-Varför inte? -Han vet hur skeptisk jag var.

Men han lät er sköta dödsboet.

Fågeln kanske skulle sjunga om hon släpptes fri.

Vilken sång skulle fågeln sjunga?

-Är ni här på grund av det brottet? -Nej, vi är här angående mr Leggott.

Jag besökte honom på The Cedars.

Hans minne av henne hade svepts in i drömskt skimmer på ålderns höst.

Nämnde han att han hade ett av Joans verk i sin ägo?

Nej. Men jag tror att han hade det.

Harvey Crane. Ni missade honom precis.

Ett tidigt utkast dök upp i en låda med skräp på auktionen.

Jag har kollat igenom varenda en, sir.

Jag antar att han ville sälja det. Hur mycket?

-Jag erbjöd 50 000 pund. -Ni måste ha bra provision.

Royalties bara från "Rhapsody" ger 250 000 dollar om året.

-Och Michael Maybury får allt. -För tillfället.

Ska ni till invigningen av museet i morgon? Då ses vi där.

Det blir nog intressant.

Och ni hittade verket i en av de här lådorna?

-Är alla från auktionen? -Ja.

-Visste ni direkt vad det var? -Självklart.

En tidig version av "Rhapsody". Tidigare än nån hade trott.

-Ni tog det till Laura Crawford. -Ja, bara för att visa nån.

Jag hade inga planer på att sälja den.

-Hur fick ni blåtiran? -Jag gick in i ett skåp.

Ni gick in i en knytnäve.

-Vem mer visade ni verket för? -Michael Maybury.

-Vad sa han? -Han trodde att jag hade skrivit det.

-Kan nån ha förfalskat det? -Självklart inte.

Jag tog det nämligen till den som vet allt om Joan Alder:

Owen Swinscoe.

Han köpte det. Då måste det vara äkta.

Owen Swinscoe har alltså verket nu?

Han har fått en kopia.

Han kommer att få originalet när jag har resten av pengarna.

Hur mycket är det?

120 000 pund.

-Var får han pengarna ifrån? -Från Leggotts arv, antar jag.

-Det får allt vänta, mr Crane. -Va?

-Ni kan inte hindra mig att sälja. -Jo, det kan jag.

Försäljningen skjuts upp. Det handlar om ett bevisföremål i ett mordfall.

Var är det?

-Ge det till George Bullard. -Ja, sir.

-Försiktigt. -Tack.

Jag gick igenom alla lådor, sir.

Jag tror dig. Det här verket var nog inte ens med på auktionen.

Tror ni att Crane tog det från Arthur?

Nån tog det. På nåt vis hamnade det sen i Harvey Cranes affär.

Vi trodde att det skrevs när hon var i Sydamerika med Farrow.

Men det här är så prydligt skrivet, inte som klottret de senare åren.

Handstilen är exakt identiskt med hennes tidigare.

Det ryktades alltid om att hon samarbetade med John Farrow.

Men ta en titt på det här. Det här är inte John Farrows handstil.

De här fraserna är skrivna med en annan handstil.

Här har hon införlivat de fraserna.

Hon började skriva på "Rhapsody" medan hon fortfarande gick i skolan.

Och när hon tog lektioner för Arthur Leggott.

Det kan ju förklara varför han hade det.

Vem är den mystiske mannen eller kvinnan?

Vem det än är, så kan ju personen göra anspråk på royalties.

Jag vet att ni gärna skulle vilja visa upp det här i morgon-

-men för tillfället får ingen få reda på nånting om det här.

Men det här har kostat mig, kommissarien...av mina egna pengar.

Vem är den här John Farrow?

John Farrow var äkta vara, vad Joan anbelangade.

-Vad hände? -Hans far la sig i.

Joan var inget helgon. Hon begick misstag ibland.

Det största av dem var Michael Maybury.

Hon skulle vara här i dag om det inte vore för honom.

Hon skrev till mig när hon låg på psykavdelningen.

-Vi är på väg till invigningen. -Du vet att hon gjorde det.

Märkligt nog brann det brevet upp.

Skulle jag ljuga om nåt sånt?

Han skulle ha använt det för att hålla henne kvar där.

Han fick henne inlagd för hennes egen skull.

Michael Maybury gjorde min dotter galen.

Kan vi snabba på?

Mina damer och herrar...

Det är en ära att kunna presentera en speciell ung kvinna-

-som ödet har förenat oss med i dag.

Hon bestämde sig nyligen för att ta reda på sin sanna härkomst.

Spåret ledde henne till mig-

-men med stor sorg upptäckte hon att båda hennes föräldrar hade dött.

Hon kände en enorm stolthet när hon fick reda på vem hennes mor var.

Mina damer och herrar...

Jag ber att få presentera Joan Alders dotter - Sarah.

Hon kunde inte ens berätta för flickan att hennes farmor var där.

Det verkar vara Laura Crawfords stil.

-Få publicitet... -Skapa rabalder.

Och stackars Peggy kunde ha dött av chocken.

-Jag tyckte att det var underbart. -Du satt väl som klistrad.

-Olyckan var bara en tidsfråga. -Hedge eller Joe Smeeton?

Joe. Han dricker. Har tappat greppet helt.

-Jag träffade frun hos Maybury. -Snart före detta frun...

Hade Joe Smeeton nånsin en affär med Joan Alder?

När Joan kom hem från Sydamerika fanns han vid hennes sida.

-Sydamerika? -Hon stack dit med John Farrow.

Johns far Noah såg till att han fick sluta på college.

Han gjorde allt för att stoppa dem. Det han gjorde var att köra bort dem.

Vad hände?

John Farrow dog där nere. Han blev inblandad i drogaffärer.

En bil full med ligister och vapen dök upp en morgon.

De släpade honom till bilen och Joan såg honom aldrig igen.

Hon lyckades ta sig tillbaka hem utan ett öre på fickan.

Hon hade bara några notpapper i en resväska.

Ett av dem skulle hon komma att tjäna en förmögenhet på.

Hon var gravid när hon kom hem.

Han gick baklänges ut på uppfarten. Ingen hade hunnit se honom.

Vad gjorde du utanför huset den kvällen, Joe?

Jag ville tvinga Swinscoe att betala det han är skyldig mig.

Jag har ju utgifter som väntar.

-Vad skulle det vara, Joe? -Det är min fru.

Det var inte nog att hon valde Maybury.

Nu vill hon skilja sig så att hon kan gifta sig med den jäveln.

Jag byggde det jäkla konservatoriet. Men jag kan nog förstöra det också.

Det löser nog allt.

Var var du i onsdags kväll kring midnatt?

-Hur sa? -Kvällen då Arthur mördades.

Cirka 50 meter från The Badgers. Jag föll ner i ett dike.

Väldigt mysigt. Varför kallas han Hedge?

Det är det han jobbar med. Sköter om häckar, arbetar i skogen...

Trädgårdskonst... Vad som helst som ger mat för dagen.

-Vet vi hans riktiga namn? -Nej, det ska vi ta reda på.

Han var inte bara på väg förbi. Han stod vid fönstret och tittade.

Och lyssnade.

Ni får inte. Det är mitt hem.

-Hur länge har du bott här? -I tio-femton år.

Vad heter du egentligen, Hedge?

Jag har aldrig besvärat nån. Jag bråkar inte.

Ditt förflutna handlar om ett Bed and Breakfast i Badgers Drift.

Sarah... Du visste inte, eller hur?

Var det det som fick dig att ge dig ut?

-Då dog du alltså inte i Sydamerika? -Jag gjorde dåliga affärer.

Jag sålde vad jag kunde, men de kom på mig.

Jag använde min far för att förhandla om mitt liv.

Jag skrev och skrev...

Efter månader fick jag ett brev: "Dra åt helvete".

En dag såg jag chansen och tog den. Jag sprang i dagar.

Jag kom hem till en grav på en kyrkogård, 15 år för sent.

Nej, jag visste inte att hon var gravid.

Varför skaffade du en ny identitet?

Jag kunde inte ta tillbaka mitt gamla liv.

-Kontaktade du aldrig nån? -Nej.

Vad sägs om Arthur Leggott?

En dag såg jag honom iaktta mig. Jag var vid hennes grav.

Jag trodde inte att nån var där.

-Insåg han vem du var? -Han kanske gjorde det, ja.

Var det allt? Inget mer?

Han sa att han hade ett verk som han ville att jag skulle ha.

Tror ni... Tror ni att hon vill träffa mig?

Inte ens kärleken hindrade henne.

"Han har tänt en låga i musiken", sa hon.

Jag har aldrig träffat nån som var så kär.

Hon tittade på honom-

-som om hennes själ simmade i svallen efter honom.

Och sen fick Noah Farrow reda på det.

Nästa gång jag såg henne kände jag inte igen henne.

Bara skinn och ben och gravid med dig.

Det var ett mirakel, för hon hade inget kvar.

Och jag klarade inte av er båda två.

Vad jag försöker säga är...

...att det inte var din mor som skickade iväg dig, Sarah.

Det var jag. Det var mitt fel. Hon slutade aldrig leta efter dig.

-Hej, Tom! -Peggy, Charlie...

Mitt barnbarn.

-Hej, Sarah! -Hej!

-Vad kan jag göra för dig? -Jag undrar vad jag kan göra för er.

Nu är du väl efterfrågad?

Ja. När släpper de ut pappa?

-Han är ute. -Då borde han vara på The Badgers.

-Hur är det med Hedge? -Han överlever.

Han ville inte såra nån. Han har bara mycket att tänka på.

Han och mamma ska skiljas.

-Ja? -Mr Noah Farrow?

Jag är kommissarie Barnaby. Det här är inspektör Scott.

Kan vi få prata med er? Det handlar om Arthur Leggott.

Ett våldsamt slut på ett omoraliskt liv.

Han drev min son i armarna på en slampa som förstörde hans liv.

-Leggotts död är en dom. -Enligt er religion?

-Var det nåt mer? -Ja.

Vad säger religionen om att vända sitt eget kött och blod ryggen?

Mina hundar behöver motion. Jag borde komma iväg.

En väldigt bitter och dåraktig gammal man.

Varför nämnde ni inte att sonen lever?

Det ska jag göra, när han går att prata med. Han känner sånt hat.

Tänk hur det var för 30 år sedan när han var kapabel till saker.

Du kan släppa av mig varsomhelst.

Får jag inte se var du bor?

Det här blir bra.

Får jag träffa dig igen?

-Vill du det? -Självklart.

I morgon? Låt mig bjuda dig på middag.

Nej, låt mig bjuda dig.

Joan Alder var inte den enda kompositören.

Hela den här delen är skriven med en annan handstil.

Det används i slutversionen, skrivet med Joans handstil.

Några anteckningar är skrivna med den andra handstilen. Titta här...

Sedan kommer Joans egna anteckningar: "Ja! Tack så mycket."

Det är inte John Farrow.

Jag har jämfört handstilen med några av hans verk från lådorna.

Varför skulle Arthur vilja att John Farrow skulle ha det här-

-om nån annan nu har skrivit det?

Jag tycker att det med den andra handstilen ifrågasätter allt.

Det kan medföra ett stort intresse.

Barnaby hade rätt. Vi måste hålla hela den här soppan för oss själva.

John Farrow.

-Kan vi prata lite? -Kom in.

Vi har försökt att få allt rätt, som vid 1965. Är det sig likt?

Vår sekreterare - mr Alan Thorpe. Alan - det här är John Farrow.

Du gifte dig med Joans storasyster, Melody.

Jag var på förlovningsfesten. Vi gav er bordstabletter.

John... Det är allt en chock, det måste jag säga.

Jag har ett brev.

Från Joan.

Ni kanske vill köpa det... om ni är intresserade.

Det skulle vi kunna vara. Eller hur?

-Har det inget affektionsvärde? -Jo.

-Varför vill du sälja det, då? -Det är min ensak.

-Hur mycket? -200? I kontanter?

Ursäktar du oss en stund?

-Får jag ta mig en titt? -Varsågod.

Jag kan sälja det för tio gånger så mycket.

-Jag är inte så säker på det. -Kom igen. Hon var galen i honom.

-Vi har inga kontanter. -Skriv en check.

Du har gjort ett bra jobb.

Från självaste John Farrow - det var en fin komplimang.

-Jag fick inte se var han bor. -Det är en risig gammal husvagn.

-Jag bryr mig inte. -Han tror kanske att du gör det.

Jag vill att vi lär känna varandra.

-Han ska bjuda mig på middag. -Vad trevligt.

-Vem betalar? -Det gör han.

-Vad tror du? Bröllopskostym. -Den är fin.

Hon kommer aldrig att märka nån skillnad.

Hon har inte precis perfekt syn. Förblindad av kärlek.

Jag är en lycklig man.

-Ursäkta mig. Är det Peggy Alder? -Javisst.

-Hälsa så mycket, är ni snäll. -Det ska jag.

-Hur var namnet? -Hedge.

Hedge från sjukhuset? Ja, det är klart att det är du.

Du följer med mig. Hon vill träffa dig.

Det kommer hon att få göra. Jag måste reda ut lite saker först.

Hon kommer att döda mig för att jag inte tog med dig.

En annan gång.

Vad sägs om nästa lördag? Bröllopet.

Du kommer. Du kommer att vara så välkommen, gamle gosse.

Charlie Speight. Du är nästan en del av familjen.

Ända sen det med godsvagnen har jag hört massor om John Farrow.

Jag hörde att du är lite av en musiker.

-Vem är det? -Jag önskar att jag visste.

Om det var nån annan som hjälpte henne med...

Ursäkta mig ett ögonblick. Laura Crawford.

-Det är inte läge nu. -Det är Joans brev till John Farrow.

-Det är panggrejer. -Jag ringer tillbaka.

Vissa tror att agenten är deras mamma. Var var vi?

Mr Swinscoe?

Harvey? Jag tror att det är en bluff.

Absolut inte. Du var lika säker som jag.

Jag har ett brev från Joan Alder till John Farrow.

Ett brev? Jag kan inte se hur...

-Om polisen ser det här brevet... -Jag vill inte blanda in polisen.

Jag behöver träffa dig i dag, Harvey.

Jag kan inte komma i dag. Jag ska träffa...

I morgon. Jag kommer förbi i morgon bitti.

Jag är ledsen, men jag måste åka. Jag har jobb att göra.

-Jag kommer i morgon. -Okej. Tack.

Det är jag. Hör på...

Ledsen, grabben. Kom igen.

-Låt mig betala. -Nej, jag gör det.

Det känns som om jag står på utsidan och tittar in.

Jag önskar att jag hade nåt från henne. Nåt hon hade skrivit, kanske.

Nåt hon värdesatte.

-Jag har ändrat mig. -Berätta det för alla, bara...

-Verket... -Ska du sälja det nu i stället?

Självklart inte. Hur kan jag göra det? Polisen har det.

-Vad vet du om det? -Inget jag kan berätta för dig.

Du kan inte leka katt och råtta med mig.

Hej då, Swinscoe! Bättre lycka nån annanstans.

Ursäkta mig.

Här kommer hon. Det är Joan Alders dotter.

Kanske eller kanske inte med John Farrow.

Håll käften, pappa.

Men känner hon Michael Maybury, mannen hennes mor gifte sig med?

Skulle hon vilja veta om hon visste vad han har gjort med hennes mor?

Han kommer nog undan med mord, men inte med att stjäla min fru.

Får jag prata med er, mr Swinscoe?

Har du inte gjort tillräckligt? Vad vill du?

Jag har ändrat mig. Jag vill köpa tillbaka brevet.

Var ska du få 2 000 pund ifrån? Sälja rucklet?

Den förlorade sonen återvänder.

Det räcker till bensin.

-Jag får resten i morgon, annars... -Annars får du inte det.

Då får du vänta som alla andra tills jobbet äntligen är klart.

Och när skulle det kunna vara?

Du är allt en smart jävel för att vara bibliotekarie.

Låt honom vara, pappa. Kom.

Han skulle sälja sin själ för en kvinnas underkläder-

-men han kan inte ens betala sin skulder.

Skål!

Charlie kommer att göra Peggy väldigt lycklig. Det förtjänar hon.

-Vad hände med hennes första man? -Han lämnade henne.

-Han var trädgårdsmästare. -Hos Noah Farrow?

Han stack med Noah Farrows fru.

-Vad är det med er generation? -Det är inte min generation.

Om vi inte hämtar Peggys kläder blir det inget bröllop.

Barnaby.

En knapp saknas, rocken är söndersliten.

Även om han hade druckit föll han inte i vattnet av misstag.

-Tror du att han blev knuffad? -Det är möjligt. Han kämpade.

Han har skrubbsår på händerna och fragment av kalksten under naglarna.

-Från en stenbro? -Det kan det vara.

-Badgers Drift? -Det är möjligt, ja.

Kan kroppen ha klarat sig så här långt nedströms?

-Ja, med tanke på vädret vi har haft. -Tack, George.

-Vad får nån att göra så mot sin son? -Jag fick nog reda på det i morse.

Joan Alders far stack tydligen med Noah Farrows fru.

Han var på The Badgers med Laura Crawford, sir.

Vittnesmål från baren och matsalen.

Bullard hade rätt. Det var här nån puttade i honom.

-Vad tycker du? -Förtjusande. Jättefint.

-Skulle Joan ha gillat det, tror du? -Jag är här, och jag gillar det.

Ja... Tack.

Han ringde för att erbjuda mig ett kärleksbrev från Joan.

-Gjorde han verkligen det? -Ett brev till John Farrow.

Men när Swinscoe kom till restaurangen ändrade han sig.

Nåt hade skrämt honom. Han började prata om verket.

-Visade han dig brevet? -Nej.

Tänk om han hade fått veta, genom att jämföra handstilarna...

-...att alltihop var en bluff? -Det är inte möjligt. Joan skrev det.

Nån som hade förfalskat hennes handstil skulle säga det.

Arthur Leggott ville att John Farrow skulle ha ett utkast-

-kanske det ursprungliga från John och Joans samarbete.

Tänk om nån stal det från Arthur för att kopiera det?

-Varför göra sig sånt besvär? -För att få lite ära.

Och göra anspråk på Joan Alders dödsbo.

Swinscoe kanske trodde att han hade en förfalskning.

Hans egna pengar bortkastade...

Om det nu är en förfalskning, kan jag bara säga att den är bra.

Jag träffade inte Swinscoe för att döda honom.

-Ni hade haft en bra anledning. -En mycket bra anledning...

...om det här är en förfalskning.

Om brevet inte fanns i Swinscoes ficka, måste det vara här.

-Var han på väg hit, tror ni? -Jag kollar det. Hitta brevet.

Jag tog tag i honom. Sen blev jag utslängd.

-Och sen? -Sen gick jag hem.

-Över bron? -Bättre än att blöta ner sig.

Väntade ni vid bron för att ta er an Owen Swinscoe?

Och slängde honom sen i floden?

-Har han tagit sig ett dopp? -Nej, han är död.

-Va? -Han drunknade.

Jag såg honom inte efter att vi hade rykt ihop på puben.

Jäkla skit.

Jag lär väl inte få mina pengar nu?

Han hade druckit några whisky innan han åkte.

-Såg du honom med ett brev? -Nej. Vilket brev?

-Är du säker? -Ja, jag är säker.

-Vad gjorde han? -Drack?

Han ringde ett privat samtal. Han stängde dörren framför mig.

-Hörde du inte vad han sa? -Nej.

När jag kom in satt han och ramade in foton.

Foton?

Nej, det där.

Bingo.

Mr Barnaby! Vårstädning.

Du var på The Badgers i går kväll. Du betalade en måltid i kontanter.

-Jag sålde ett brev till Swinscoe. -Ett kärleksbrev från Joan?

Var det det ni pratade om på restaurangen?

Jag ville köpa tillbaka det, men jag visste inte hur.

Du har inte pratat med Swinscoe igen?

-Nej. Hurså? Vad har han sagt? -Hur mycket fick du för brevet?

Det var 200 pund.

-Var det inte svårt att sälja det? -Det är klart. Tills jag mötte Sarah.

Hon är det enda värdefulla jag har kvar från Joan.

-Fick du inte tillbaka brevet? -Nej. Du får gärna titta.

Var har du gömt det i 30 år?

-Vad handlar det här om? -Ursäkta oss en liten stund.

-Här är den. -Öppna den, tack.

-Jag hade glömt det här. -Får jag...?

El Paso i Texas. Det är ett vigselbevis.

Vigselbeviset ger honom alltså lika stor rätt till dödsboet som Maybury.

Ja, det gör det.

-Kan beviset ha legat i Arthurs hus? -Nej, det har legat i asken i 30 år.

Det jag tror försvann från Arthurs hus var originalverket.

Nån kopierade det för att visa att nån annan än Farrow var delaktig.

Owen Swinscoe köpte det.

Men sen fick Owen tag på Joans brev.

Nånting i det fick honom att ana att utkastet var en bluff.

Förfalskaren var alltså tvungen att få tag i brevet.

Annars var han tvungen att döda Owen Swinscoe. Och Arthur Leggott.

Kärleksbrevet är äkta, Tom.

Joans handstil förändrades först vid förlusten av John och adoptionen.

Jag har jämfört med det här.

-Ett alla hjärtans dag-kort? -Alan Thorpe kom med det.

Joans syster mindes tydligen att hon hade skrivit det.

Det här är ett mycket bra försök att kopiera hennes tidiga handstil.

Men vissa av breven är från när Joan var tillbaka från Sydamerika.

Det är inte skrivit tre år tidigare. Vi har en förfalskning.

Har förfalskaren använt notpapper från 60-70-tal?

Det kunde man ha hittat i Arthur Leggotts hus. Tack, George.

-Behåll dem, du. -Det var värt att vänta på.

Förfalskaren åker till Leggotts hus för att hämta originalet.

Eller så skulle han lägga dit kopian och blev påkommen.

-Originalet är kvar där ute nånstans. -Förfalskaren är mördaren.

-Samtalet Owen Swinscoe ringde... -Till Harvey Crane?

Mamma lär säga att Michael Maybury är inblandad.

-Michael och Owen kom inte överens. -Det är ju löjligt.

Hon anklagar ju honom för Joans död på grund av ett virrigt brev.

-Ingen av oss får nånsin veta det. -Vadå?

Var hon arg när hon skrev det, eller var hon faktiskt i fara?

-Du har aldrig gillat honom. -Han har ju levt på din syster.

Han är rik och en framgångsrik författare av egen förtjänst.

Det var han som vann Joans hjärta, inte du.

Alla vi killar ville vara med henne.

Jag erkände dumt nog min passion för kvinnan jag gifte mig med.

Man berättar inte för frun hur mycket man tyckte om hennes syster.

Scott? Hur gick det?

"Kära mamma!"

Det är en kopia av ett brev från en kvinna som antogs vara galen.

Michael Maybury drev henne att begå självmord.

Det är vad Joan trodde. Crane var på väg för att hitta en köpare.

-Fick han det från Lee Smeeton? -Det kanske var han som hittade det.

-Är det här ännu en förfalskning? -Det finns nog en stor chans.

-Ska du nånstans? -Ja, jag ska hämta pappa.

De ringde och sa att han är på Parva Road.

Vi var just där, men såg inte din pappa.

-Han har tagit ett par glas. -Vilken överraskning.

Vad gjorde du vid Harvey Cranes hus, Lee?

Han gav mig en tia för några tidningar.

Jag ordnade ett nytt lås på bakdörren åt honom också.

Det tog mig nästan en timme. Det var en tia till.

-Var hittade du tidningarna? -På vinden i Joan Alders hus.

När du lämnar Cranes hus åker han iväg på motorcykel.

-Nån koppling? -Nej. Jag vet inte vart han åkte.

Han åkte uppför Parva Road.

-Varför frågar du mig, då? -Åk och leta upp din pappa, Lee.

Nej, Joe! Joe!

-Barnaby? -Mr Maybury.

-Kan jag få tala med er? -Ja, självklart. Kom in.

-Hej, mrs Smeeton! -Det är inte Smeeton längre.

-Kan ni titta på en sak åt mig? -Ja.

Mina glasögon är här i...

Om det är brevet som Peggy Alder fick...

Då förstår jag varför hon inte gillar mig.

Men om det inte är äkta...

Då kan nån ha använt Joans brev för att göra en förfalskning.

-Varför? -För att sätta dit er, mr Maybury?

Jag förstår. Jag vet vad min avlidna fru gick igenom.

Jag vet hur många män hon hade, och genomsökte de där barerna.

Jag försökte rädda henne.

Jag struntar blankt i vad ni eller nån annan tror.

När såg ni Harvey Crane senast?

Förra veckan. När han kom med verket.

-Ni gav väl honom en blåtira? -Ligger han bakom det här?

-Har ni inte sett honom sen dess? -Konstigt nog inte.

Har ni inte hört nåt i dag?

Det ringde, men personen lade på två gånger.

-Har ni ringt 1471? -Jag trodde att det var Joe igen.

Harvey Crane kan inte ta ert samtal just nu. Lämna ett meddelande.

Då skulle han erbjuda mig det.

-Har ni varit här hela kvällen? -Ja.

Vad har hänt nu?

Harvey Crane blev mördad i kväll.

Jag får inte köra taxi längre. Är portad från The Badgers.

Håll dig borta från prästgården. Du kommer bara att skada dig själv.

-Pappa? -Hej, min son.

Vi ses, Joe. Ta ett bad.

Varför var Parva Road avstängd? Du sa att Harvey åkte dit.

-Vad är det som har hänt? -Det var en olycka.

Lee Smeeton var där i en timme. Då hann Harvey hitta breven och ringa.

Han försökte med Maybury först.

Den som la dit brevet väntade på honom på vägen.

-Men varför döda honom? -Han kände till förfalskningen.

Han ringde för att få pengarna tillbaka.

Vår mördaren tror alltså att han kan sätta dit Maybury-

-både för mordet på Joan Alder och för mordet på Harvey Crane.

Då kan han hävda delaktighet i "Midsomer Rhapsody"-

-och en del av alla royalties.

-Ms Crawford, får jag tala med er? -Det är ganska sent.

-Får vi komma in? -Måste ni det?

Ni kan komma ut i stället så åker vi en sväng.

Kom in, kommissarien.

-Sarah... -Kommissarie Barnaby.

Får jag fråga... Har du nu Laura Crawford som agent?

Det är klart att hon inte har. Men det kan förändras.

Beroende på hur mycket hon är värd?

Det beror på om jag gör anspråk på det jag har rätt till.

Jag vill inte orsaka några problem.

Det är inga problem för mig, min kära. Men...

Michael Maybury... Hävdar ni än att han bär ansvaret för fruns död?

Ja, det gör jag. Och nu har jag det på pränt.

Ett brev har dykt upp som undanröjer alla tvivel.

Har ni sett brevet? Eller fick ni det uppläst för er i telefon?

-Har ni pratat med Harvey i dag? -Nej.

Han ringde mig vid sju.

-Och? -Okej. Han läste upp ett brev.

-Har ni varit ute i kväll? -Nej.

-Kan du gå i god för det, Sarah? -Ja. Jag har varit här sen sex.

Var det det här brevet han läste upp för dig?

Det ser ut som det.

-Vad handlar det om? -Ni sa att ni var Joans älskare.

Vill ni även göra anspråk på royalties från "Rhapsody"?

-Tror ni att jag har gjort allt? -Jag utreder tre mord, ms Crawford.

Jag ber er... Lämna inte byn.

Ett litet råd till dig, Sarah, om Michael Maybury...

-Skaffa dig en egen uppfattning. -Hur vågar ni?

-Har de inte svarat? -Nej, mamma.

-Förmodar vi att de inte kommer? -Jag antar det.

Du kan inte anta det. Ta kontakt med dem.

Tycker du inte att jag har tillräckligt att göra?

Får jag komma med ett förslag?

Jag är säker på att Joyce mer än gärna hjälper till.

Det är Melodys uppgift.

Det skulle vara en uppgift mindre att oroa sig för.

Det kommer att bli gjort.

Peggy... Jag är ledsen, men...

Läs det, du.

-Är det brevet Joan skrev till dig? -Ja.

-Du sa att du eldade upp det. -Det kan jag ju inte ha gjort.

-Det kan vara en bluff. -En bluff? Varför då?

Det du alltid har sagt verkar vara sant.

Det kan orsaka stora problem för Michael Maybury.

Många har hört brevets innehåll lika många gånger som jag.

Jag skrynklade ihop det och kastade det i lågorna.

-Skrynklade du ihop det? -Ja.

Tack, Peggy.

Jag vet att det är ditt jobb, men hon har varit så spänd på sistone.

Jag vill inte att hon ska bli sjuk innan bröllopet.

Jag är så finkänslig jag kan vara under omständigheterna, Charlie.

-Vad har hon sagt om Maybury? -Tillräckligt.

Han hade mage att få nån att ringa och fråga efter presentlistan.

Det låter allt som en usel man, Charlie.

Peggy behövde en syndabock och det blev Michael.

När hon väl hade börjat kunde hon inte ge sig.

Hon behöver din hjälp, Charlie. Hjälp henne att ta itu med det här.

Michael? Det är nån som vill träffa dig.

Sarah Douglas, Joans dotter.

Sarah! Så underbart.

Tack...

Du har hennes ögon. Det har du verkligen.

-Jag är glad att du ville träffa mig. -Jag har hört så mycket om dig.

Jag ville göra min egen bedömning.

Harvey Crane får tag i ett brev som drar in Maybury i Joans död.

Förfalskaren vet att Harvey kommer att utöva utpressning mot Maybury.

Han tar sig till Mayburys hus. Han väntar på motorcykeln och sen...

...gör han en Steve McQueen.

Och hoppas att vi tror att det är Maybury, men det gör vi ju inte.

Barnaby.

Tack så mycket.

Samling.

Vem sa att jag inte hjälpte min son?

Peggy Alder? Eller hennes dotter när hon kom tillbaka?

Hur visste hon det? Eller var det de som berättade...

Berättade de det efter att de hade dödat honom?

Vad kan det annars vara? Och spelar det nån roll?

-Vet alla? -Nej, mr Farrow.

Det ni gjorde stannar hos mig.

-Vem...? -Och en till.

-Vem då? -Han dog inte, mr Farrow.

John?

Han har bott åtta kilometer ifrån dig de senaste 15 åren.

Han lever.

Min son lever.

-Han vill inte träffa er. -Nej, det är klart.

Har ni nån aning...

...om den kärlek ni försökte neka honom?

Men ni förnekade dem inte allt, mr Farrow.

Ni har ett barnbarn också.

-Ingen skulle känna igen Hedge. -Jag hoppas inte det.

-Hur ser jag ut? -Fantastisk.

John... Jag ber dig att ge mig ett ögonblick av din tid.

-Vi ska iväg. -Ja, självklart.

Jag trodde att du var död på grund av mig.

Jag vet inte hur en far kan göra en sån sak.

En ond, bitter man.

Det är en börda, John. Jag kan inte be dig att befria mig från den.

Vad vill du?

-Vet du vem det här är? -Ja.

Jag låter dig inte skada den här generationen också.

Han är inte här för att skada nån.

Jag ville bara träffa dig.

Min fru var tvungen att lämna bort vår dotter.

-Fru? -Jag älskade henne.

Ja. Och nu vet jag hur mycket hon älskade dig.

Du kanske vill ha det.

Tack ska du ha.

Vi måste gå.

-Ett bröllop. -Ja, självklart.

Jag tycker att det blir jättefint om vi kommer dit i din bil.

Har jag tid att klippa gräset?

-Gillar du det? -Jättesnyggt.

Värt varenda öre.

-När det är din tur, Cully... -Pappa.

-Nåt enklare är väl inte aktuellt? -Nej, det är det inte.

-Fick du tag på alla? -Ja.

Jag måste tyvärr åka iväg en stund.

-Pappa? -Vi ses i kyrkan.

-Du får inte göra så här, pappa! -Tom!

George! Ta en titt på det här. Titta på pappret.

-De är identisk. -Men den här var 35 år gammal.

Den äkta varan, hämtad från Arthur Leggott.

-Vem har skrivit listan? -Melody. Hon är inte vår förfalskare.

Hon tog det hon antog bara var ännu ett papper.

-Han är redan på bröllopet. -Kolla baksidan.

Tack ska du ha.

-Stäng av den. -Hallå? Ja?

Vadå? Okej, tack.

-Vi har inbrott. -Va?

Alan... Du får inte åka.

Scott?

Här har vi det - själva huvudcentralen.

Originalverket "Midsomer Rhapsody" av Joan Alder-

-med extramaterial av John Farrow.

Ni är nu man och hustru-

-i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.

Dem som Gud har förenat ska ingen människa skilja åt.

Du får kyssa bruden.

-Vad är det som pågår? -Alan Thorpe.

Jag griper er för morden på Leggott, Swinscoe och Crane.

Vi kommer båda att bli mycket nöjda med den familj vi har.

Hennes, alltså. De i min familj är bara en samling skurkar.

Nej, det är inte sant. Ingen av dem har gett sig av.

I går var jag helt själv, och i dag...

...har jag en underbar fru och en styvdotter.

Nu har jag ett barnbarn också. Vad mer kan man begära?

Bara att ni alla får en underbar dag.

Ha det så trevligt. Det ska jag.

Ni tog det här originalet-

-från en låda som er fru tog hem för att ge till Arthur Leggott.

Ni begav er till Arthurs hus och hämtade några tomma notpapper.

Sen skrev ni om Joan Alders historia till er egen fördel.

Ni la till och med till anteckningar-

-skrivet med det ni trodde var Joans gamla handstil.

Ni tittade på ett alla hjärtans dag-kort hon hade skickat-

-för att kopiera handstilen.

Ni vet inte vad ni pratar om.

Men Arthur visste vem Hedge var långt innan nån av oss gjorde det.

Ni visste inte att Arthur ville överlämna verket till John Farrow.

Varför skulle jag åka till huset?

För att placera det så att det skulle auktioneras ut.

Ni trodde rakt inte att han skulle dyka upp mitt i natten.

Efter att ha dödat Arthur kunde ni inte lämna förfalskningen där-

-utifall vi skulle ta bort den inför auktionen.

Så ni tog den med er.

Ni löpte amok i huset för att få det att se ut som ett inbrott.

Sen väntade ni på att få se vem som skulle köpa lådan.

Då såg ni er chans och smusslade in verket.

Där låg det och väntade på att Crane skulle svälja betet.

Och det gjorde han. Han sålde det till Owen Swinscoe.

Mina damer och herrar...

Ni förutsåg inte att Laura skulle avslöja Joans dotter - Sarah.

Det skulle leda till att John Farrow avslöjade sin identitet.

Ni kunde ju inte förutse att John skulle sälja ett brev från Joan-

-så att han hade råd att bjuda sin dotter på middag.

Men om Swinscoe nånsin skulle jämföra brevet med verket-

-visste ni att han skulle inse att det var en bluff. Det gjorde han.

Tror ni att de är gifta nu eller bryr ni er inte?

Kortet ni så hjälpsamt försåg oss med för att styrka äktheten-

-innehöll visst inte alla alfabetets bokstäver.

En del av dem saknades, som bokstäverna "f" och "g".

Ni chansade, men det blev fel. Det insåg ni när ni läste brevet.

Ni var tvungen att göra nåt.

Ni väntade på Swinscoe utanför The Badgers.

Ni såg honom lämna puben och gå mot bron.

-Ge mig brevet, idiot! -Jag har det inte.

Ni har mycket gemensamt med popmusik, kommissarien.

Opolerad och enformig.

Jag borde lyssna på ett mästerverk.

Ni dödade Arthur Leggot och Owen Swinscoe.

Sen insåg ni att Crane visste för mycket.

Ni skrev ett nytt brev för att locka honom till Mayburys hus.

Det skulle föra misstankarna till Maybury.

Ni visste att Crane inte skulle kunna motstå det-

-och det första stället han skulle försöka på var prästgården.

Vi var bara några meter ifrån dig.

Ni hatade Michael Maybury, eller hur?

Inte på grund av Joans död, men hon valde honom framför er.

Ni var förtjust i henne, eller hur?

Jag förväntar mig inte att ni förstår, kommissarien.

Men jag var Joans livs kärlek, till och med i skolan.

Ni kan käbbla om era "f" och era "g"-

-men det var jag som inspirerade henne.

Det var vi som arbetade ihop med "Rhapsody".

Jag var musikstudenten som inte kom in på college.

Jag var inte tillräckligt bohemisk för dem.

Men när Farrow tog med henne till Sydamerika och drogerna där...

...var vårt bästa jobb redan gjort.

Det här bevisar det.

När hon kom hem gravid var hon redan sjuk.

Män som Maybury utnyttjade hennes sårbarhet.

Den bästa tiden i Joan Alders liv...var med mig.

Ni och jag är överens om en sak, mr Thorpe.

Jag skulle också mycket hellre lyssna på Joans musik.

Hitta en cell, Scott.

Och åtala honom när du har fått en vettig redogörelse.

Ja, sir.

Text: Catrine Hellberg www.sdimedia.com