Original subtitles

God morgon, mrs Plummer.

-God morgon, mrs Plummer. -Morrn, Kylie.

God morgon, mrs Plummer.

-Charmerande. En Worcester? -Ja, mrs Plummer.

Kan jag få se på fatet med tårpilsmotiv i skåpet?

Den på översta hyllan.

Nej, jag tror inte det. Tack, mr Judd.

Ett nöje, mrs Plummer.

Stanley.

MORDEN I MIDSOMER

DET SOM DUGER ÅT DEN ENE...

Jag har hittat en matta till Cullys gamla rum. Den är blå.

Den är lite dyrare än den vi pratade om från början.

Den kostar nästan 200 pund, men den vore perfekt.

Vi kan titta på den i Causton på lördag. Vi borde köpa en säng också.

-Vad tänker du göra med den, Joyce? -Vad?

-Plummer's relish-burken. -Slänga den. Jag rensar ur skåpen.

-Den får du inte slänga. -Varför i hela friden inte?

Pappa hade Plummer's relish på sina smörgåsar under hela sitt yrkesliv.

-Jag kan väl få köpa en ny burk? -Den tillverkas inte längre.

Snälla, släng den inte.

Okej. Om du insisterar, så... Hörde du vad jag sa om mattan?

Den kostar mer än vi trodde... som allt annat.

Va? Men för Guds skull...!

Jag skickade en check för en vecka sen.

Gjorde den? Ta från det andra kontot i så fall.

Välkomna till Plummer & Sons. Jag heter Sam Hardwick.

Jag har nöjet att få visa er vår berömda fabrik.

Det är du som är revisor. Lös det.

Ni registrerar er och får skyddskläder.

Sen visar jag hur landets favoritrelish tillverkas.

-Sluta gnälla och se till helheten. -Morrn, mr Anselm.

Den här vägen.

-Har du ramlat av igen? -Trevligt att se dig med, Caroline.

Anselm. Du kunde väl ha bytt om?

Kära Caro. Vad blek du är.

-Äter du nåt? -Och var fan är Ralph?

Attan!

Fanken också.

Skriv era namn i boken, så får ni en besöksbricka av damen.

Hon råkar vara min hustru, så vi måste uppföra oss väl.

Trevlig rundvandring!

Årsmötet börjar strax. Jag måste skynda mig.

-De vill ha te och kakor. -Ja, visst. Vi ses sen.

Då så, allihop. Den här vägen, tack.

-De väntar på dig, Ralph. -Måste jag? De bara tjafsar.

Du är vår chef. Vi kan inte ha årsmöte utan dig.

Albert Plummer kom inte hem från Indien som en förmögen man.

Men han kom hem med ett recept på en utsökt relish från Punjab.

Albert ville återskapa relishen åt sina vänner och sin familj.

Efter många misslyckade försök lyckades han.

Det hemliga receptet som Albert skrev för hand då-

-finns fortfarande inlåst i företagets styrelserum.

-Chokladkakor, mr Ralph. -Jättefint, Sonia. Tack.

Helen, sätter du bollen i rullning?

Ni har dagens agenda framför er. Vi börjar med förra mötets noteringar.

Andra punkten gäller kokrummet.

Kan vi gå vidare till punkt tre? Aktieutdelningen.

Varför har det inte skett nån sån?

Kokkärlen är inte driftsäkra och behöver bytas ut.

-Det blir mycket dyrt. -Visst. Men ingen aktieutdelning?

Folk äter vår relish i hela världen, men det blir inga pengar till oss?

-Vårt namn står ju på etiketterna. -Din restaurang grävde ett stort hål.

Och dina polohästar. Varför skulle bolaget betala för dem?

Din kokbok kostade oss också en hel del, om jag inte minns fel.

-Jag gjorde efterforskningar. -På lyxhotell i Karibien?

-En förtjusande idé. Är den klar? -Inte än. Min roman kommer först.

Och så har jag haft problem med hälsan.

-Hur mår du nu? -Bättre utan mjölkprodukter.

Kokboken blir väl klar samtidigt som den där satans romanen. Aldrig.

Så ja, mina barn.

Hitåt nu. Här har vi den torkade svampen-

-mango, tamarindextrakt och vinäger. Allt marineras som bara den.

Folk brukar fråga vilken den viktigaste ingrediensen är.

Vet ni vad jag svarar? Jo, tålamod.

Men ser man på...! Det här är min son Alex.

Han är chef nu, så jag borde tilltala honom "mr Hardwick".

Hoppas ni har en trevlig rundtur. - Skynda på. De är i vägen.

Som sagt, vi är en enda, stor lycklig familj. Då går vi vidare.

Håll klaffen!

-Fortsätt, Helen. -Vi har inga likvider.

Fieldway Foods vill väldigt gärna köpa företaget.

-Gjorde de inte en egen relish? -Jo, den där äckliga.

-De fick inte till den. -De har inte det hemliga receptet.

-Är det fortfarande inlåst där? -Fieldway får inte köpa företaget.

De kan gå med på att investera i företaget mot aktieminoritet.

Jag tycker att vi säljer skiten. Då är vi av med allt.

Det går inte. Vi har lovat pappa att behålla firman inom familjen.

-Gubben är ju död. -Det var mitt löfte, inte ditt.

Är du fortfarande rädd för honom, trots att han är död?

-Ett löfte är ett löfte. -För fanken, Ralph!

-Fieldway Foods kan göra oss rika. -Vi kan väl höra vad de erbjuder?

Vi kan hitta en kompromiss.

Du tillhör inte familjen och är inte aktieägare, så lägg dig inte i.

-Vi röstar om saken. -Det är lönlöst. Han har majoritet.

Inte om mamma röstar med oss. - Mamma?

Visst vill du bli väldigt rik?

Ja, det vore fantastiskt.

Räck då upp handen när jag säger till.

Jag föreslår att vi säljer bolaget till Fieldway Foods-

-mot att vi får en massa pengar. Vilka röstar för?

Upp med handen, mamma.

-Annars blir vi luspanka hela högen. -Vi kan väl höra vad de betalar?

Nej.

Ralph har rätt. Bolaget måste stanna inom familjen, som Maurice ville.

Vilka röstar emot?

-Godtaget. -Vi kan diskutera det om ett halvår.

-Du vill som vanligt inte göra nåt. -Jag såg en död man i trädgården.

-Vad såg du, Amelia? -En död man som hängde i ett träd.

-Vad dillar hon om? -När jag tittade igen, var han borta.

Det här är steriliseringsmaskinen.

Vi uppfyller de allra högsta hygienkraven.

Kom här. Du missar det roliga.

Bravo, Ralph. Ännu en seger för obeslutsamheten.

Den här lilla skönheten pumpar ut ånga som är 200 ©C varm.

Vi ska inte stå för nära.

Jag har sparat det bästa till sist.

-Vad gör du? -Jag ska ta en titt på fabriken.

-Du vill ju att jag visar mig där. -Ja, älskling. Vad fint.

Det är bara olikt dig.

Mr Judd söker er, mr Ralph. Antikhandlaren.

Det är inte så farligt den här gången. En liten Worcester-kanna.

150 pund.

-Vad gäller saken? -Jag sköter det, Anselm.

-Har mamma snott saker igen? -Nej, hon är bara lite glömsk.

-Vad var det där med en död man? -Hon hade väl en mardröm.

Hej, Mr Judd. Vad gör oss den äran?

Jag vill inte tala om det inför andra. Jag tar hand om mr Judd.

-Tack. -Jag kan väl skriva en check?

Vi måste göra nåt åt mamma. Hon är ju helt gaggig.

-Vad? Låsa in henne? -Det vore en tanke.

Tomaterna odlas i vårt eget växthus.

Det är en sort med mycket smak, som får mer smak efter kokningen.

Nu går vi vidare till avslutningsrummet.

Inga eftersläntrare. Håll ihop gruppen.

-Hej. För det är väl du? -Se upp!

Hallå?

Där är du ju. Konstig mötesplats.

Kan vi gå till en lugnare plats?

Hör du!

Stanna! Stanna!

Stanna!

-Morrn, Fred. -Morrn, Mary.

Ringde ni polisen på en gång?

Kath tar med dig till stationen för en redogörelse.

God morgon. Den här vägen.

-Det är lite annorlunda. -Jag har hört det.

Morrn, Tom.

-Här är nåt till memoarerna. -Dina eller mina?

Det är en steriliseringsmaskin. Den pumpar ånga på 200 C©.

-Grabben här har fått sig en omgång. -Vet vi vem han är?

Hör om nån saknas i personalen.

-När dog han? -Värmen gör det svårt att uppskatta.

Bästa indikatorn blir maginnehållet.

Maskinen tömdes efter gårdagens skift, så han hamnade där i natt.

-Vem kan ha varit här då? -Vakten. Han bor vid grindarna.

Nån har väl kontrollerat att det här inte är han.

-Ja. Han ligger och sover. -Skicka dit nån att väcka honom.

Det kan inte ha varit lätt att tvinga in honom här.

-Om han inte var medvetslös. -Eller död. Vem är chef här?

Hej, på dig. Vad vacker du är...!

Fan. Fan. Fan.

-Han är nog i Albert Wood. -Nån får hämta honom.

Polisen vill tala med er, mrs Plummer. De är i receptionen.

Jag arbetade här i 43 år, tills jag gick i pension.

Ni ser inte ut att ha gått i pension, mr Hardwick.

Jag leder rundvisningar nu. Det kommer folk från hela världen.

Det gör att jag slipper problem. Här kommer min andra hälft.

Det här är Helen Plummer.

Kommissarie Barnaby. Jag förmodar att ni är chef här.

Nej, jag är företagets sekreterare.

Min man är vd. Han är på väg.

Alex Hardwick - produktionschef.

-När kan vi börja arbeta igen? -Inte idag.

-I morgon då? -Vi får se hur det går idag.

Bäst att du ställer in dagens visning, Sam.

Alla är här, utom åtta som är på semester och tre som är sjuka.

Hade ni en rundvisning igår, mr Hardwick?

-Hur många var med på den? -Det var väl tolv, Sonia?

Jag tror det. Jag ska se efter.

-Ja, tolv skrev in sig. -Och tolv skrev ut sig?

Ja, jag räknade besöksbrickorna.

-Men ni räknade inte personerna? -Nej, det gör jag aldrig.

-Jag räknar bara brickorna. -Det är inte ditt fel, Sonia.

Kolla upp alla besökare, Scott.

Alla kan gå hem när de lämnat sin redogörelse.

Precis vad jag behövde.

Bäst att jag underrättar familjen. Min makes familj, familjen Plummer.

Det är ett familjeföretag. Vi hade årsmöte igår.

-Hur dags då? -Kl. 16. Det hålls alltid då.

-När hade mr Hardwick sin visning? -Vid samma tid.

Kära nån. Det här blir säkert mitt fel, på ena eller andra sättet.

-Varför? -Förlåt. Låtsas att jag inte sa nåt.

Jag är lite stressad.

Mamma, lyssnar du?

Förlåt, Anselm. Vad sa du?

Jag sa att det här är en fullmakt.

Du har försökt få mig att skriva på en förut.

-Din sluga sate. Det har du tigit om. -Tyst, Caro.

Om du råkar ut för nåt, Gud förbjude-

-gör den att Caro och jag kan ta hand om dig och dina ägodelar.

Om du inte kan sköta dem själv.

-Om jag blir senil? -Ja, det är precis vad jag menar.

Om du inte skriver på det här, tar vi inte hand om dig om du blir tokig.

De låser nog in dig om du går runt och snor saker på byn.

-Det tillåter inte Ralph. -Då har han inget val.

Ralph är misslyckad, mamma.

Han vill bara sitta i skogen och stirra på fåglar.

Medan hans hemska lilla fru spelar chef.

Om du inte vill skriva på, så ge mig några aktier.

Ni har redan aktier.

Ja, men Ralph har fler, så vi kan inte rösta ner honom.

Han röstar emot allt jag säger. Han avskyr att jag har idéer.

-Som en nöjespark? -Det var en satans bra idé.

Med åkturer i stora grönsaker? Snälla.

Jag kanske inte ser honom idag.

-Vad sa du, mamma? -Inget, gumman.

Ja. Vad?!

Vafan kan vi göra åt det?

Precis vad vi behövde. Nån idiot har blivit dödad på fabriken.

-Vem har tagit livet av sig? -Hur fanken ska jag veta det?

Det här är kommissarie Barnaby och inspektör Scott.

-Min make - Ralph Plummer. -Goddag.

Vilken förskräcklig historia. Vet vi...?

-Vet vi vem stackaren var? -Det var inte nån av era anställda.

-Gudskelov. -Det kan vara en besökare.

-Hur? Vi är ju så noga. -De tror inte att det var en olycka.

Vi behandlar dödsfallet som misstänkt.

Vi har avbrutit tillverkningen för att säkra bevis.

Vi måste kontrollera var alla var igår eftermiddag.

Jag vill även tala med alla som var på årsmötet.

-Familjen? Vad i hela friden då för? -Kommissarien vill tala med alla.

Ja, naturligtvis.

Mr Ralph?

-Chokladkakor. -Vad fint. Tack, Sonia.

-Har ni övervakningskameror utanför? -Ja.

-Kan vi få se banden från i natt? -Band? Det finns inga band.

Det har vi inte haft sen nedskärningarna.

Om det är nåt annat, så tveka inte att...

...att fråga min fru. Jag arbetar hemifrån resten av dan.

Jag ska bara... Finemang.

Fortsätt ni.

Förlåt. Han är alltid spänd när familjen är här för årsmötet.

Dödsfallet har bringat honom ur fattningen.

-Vi vill tala med er båda igen. -Kom till vår bostad i eftermiddag.

Jag ska försöka se till att resten av familjen är där.

Få se om vakten kan bringa lite klarhet i saken.

Föga troligt. Allt är en enda röra. Ingen vet vem som kommer och går.

Helen Plummer verkar ha sitt söta huvud på skaft i alla fall.

Det verkar så.

Säg det. Du är inte skyldig familjen nåt.

Det hände faktiskt nåt igår natt.

Mr Anselm dök upp vid grindarna strax efter midnatt. Han ville in.

Han sa att han hade glömt mobilen i styrelserummet på årsmötet.

-Vad gjorde du? -Öppnade grindarna.

Jag låste upp styrelserummet. Efter tio minuter gick jag in.

-Och...? -Fortsätt, Keith.

Mr Anselm hade öppnat kassaskåpet.

Då frågade jag om jag kunde hjälpa honom med nåt.

Han snäste av mig och gick därifrån.

Han var på ett uselt humör.

Det är han alltid.

Gick du en runda sen?

I princip. Mina rutiner var förstörda, och jag var oorganiserad.

Därför gick jag två varv-

-för att kompensera för det.

Gick du förbi steriliseringsmaskinen?

Ja, men jag såg inget speciellt. Jag lovar.

Om inte Anselm hade dykt upp, hade det varit en vanlig natt.

Varför har du uniformen på dig, om du jobbar natt?

Jag jobbar extra. Ibland blir det nån eftermiddag.

I Causton.

-På ett köpcentrum. -Hinner du sova nåt då?

Om familjen betalade en värdig lön, slapp han knäcka extra.

Han sov när det skedde.

Inspektör Scott. Jaså? Tack.

En av besökarna angav en obefintlig adress i Causton.

-Namn? -John Smith. Ofattbart.

Vänta lite. Vad saknades när offret hittades?

Om han kom dit naken, hade till och med Sonia märkt det.

-Hans kläder. -Har de en förbränningsugn?

Det ser ut som bitar från en skyddsrock.

-En bilnyckel. -Vad är det där?

-Vad står det? -Dexter Lockwood.

Ta dig samman, kvinna. Du inbillar dig saker.

Titta igen, så är den borta.

Han åt en pizza till lunch. Och chokladkaka till efterrätt.

Maten är knappt smält, så han dog mellan kl. 15 och 17.

-Hur? -Det är rätt intressant.

Han krossades till döds, mellan två korrugerade ytor.

Han har frakturer på benen, bäckenet och revbenen.

Han var väldigt död innan han las i steriliseringsmaskinen.

Kreditkortet tillhör en Dexter Lockwood.

Han är 31 år, singel och bor med sin pappa i Midsomer Magna.

Han är varumärkeschef på Fieldway Foods.

Han kom inte hem igår och har inte varit på jobbet på två dar.

-De tillverkar snabbmat och sånt. -Sånt som han åt till lunch.

Jag vet inte om det är relevant, men Fieldway Foods vill köpa Plummer's.

Då kanske han var där i affärer.

Nej, de gav upp för länge sen. Familjen vägrade sälja.

Dags att kasta ett öga på familjen Plummer. - Tack, George.

Mr Lockwood hade förresten magsår. Inte undra på, med den kosten.

Utöver pizzan och chokladkakan, var magen full av syrabindande medel.

Efter mötet gick jag ut i fabriken för att tala med Alex Hardwick.

Vi gick förbi kokrummet när besökarna lämnade det.

Jag såg inte åt dem. Jag hade mycket att tänka på.

-Till skillnad mot oss andra? -Jag åkte direkt efter mötet.

Jag med. Jag var tvungen att arbeta. Jag är författare.

Förra veckan var hon målare. Veckan dessförinnan filmskapare.

Och ni, mr Plummer?

Efter mötet hade jag ett ärende med mr Judd.

Sen gick jag hem. Jag lät Helen ta bilen.

Jag gjorde lite pappersarbete och åkte hem en timme efter de andra.

-Vem är mr Judd? -Han...

Han driver antikaffären i byn. Det var en privat angelägenhet.

-Var är mrs Amelia Plummer? -Hon är för skör för sånt här.

-Hon åkte direkt efter mötet. -Okej.

Var det ingen som återvände till fabriken efteråt?

Bortsett från er? Ni återvände till fabriken efter midnatt.

-Vad? -Jag hade glömt mobilen.

Vad du ljuger, Anselm. Du pratade i den när vi åkte därifrån.

Vakten släppte in dig i styrelserummet.

-Du ville se nåt i kassaskåpet. -Ja, ja, jag tittade i kassaskåpet.

Än sen? Det är mitt kassaskåp också.

Han letade säkert efter Alberts hemliga recept.

-Nonsens. -Du är skrattretande.

Du borde veta att originalreceptet ligger i ett bankfack i Causton.

Dessutom är det oätligt. Albert förgiftade husan med det.

-Kocken skrev ett annat recept. -Tråka inte ut dem.

Det kanske intresserar er-

-att den döda mannen var chef på Fieldway Foods.

Hade Fieldway en kille som snokade? Det är industrispionage.

Han hette troligen Dexter Lockwood. Ringer det några klockor?

Nej, det kan jag inte påstå.

-Mamma? -Allt väl, Amelia?

Jag har sett den hängande mannen igen. Nu försvann han inte.

Jag är poliskommissarie Barnaby.

-Inspektören har viktigare saker... -Håll klaffen, Ralph!

En man som hänger i ett träd-

-utanför min trädgård. Det är problemet.

-Ska vi ta en titt? -Hemskt gärna.

-Det är inte nödvändigt. -Jag vill ändå tala med mrs Plummer.

Hej då.

-Lockwood var väl inte... -Nu räcker det, Anselm.

Han hänger alltid från trädet mittemot grinden.

Han hänger från ett träd, men när ni tittar igen är han borta?

-Idag försvann han inte. -Vi går och ser efter.

Det är många fotspår här.

Barken är avskavd på grenen där.

-Det kan ha gjorts av ett rep. -Det måste ha varit en docka.

Nån har försökt skrämma er.

Vilken lättnad. Jag började tro att jag inbillade mig det.

-Vet ni varför nån vill skrämma er? -Inte en aning.

Mannen på fabriken...

-Vet ni vem han var? -Ja, han hette Dexter Lockwood.

Kände ni honom, mrs Plummer?

Ursäkta, jag blev plötsligt så trött. Gör ni mig sällskap till huset?

-Det är säkert ungar. -Varför göra sig så mycket besvär?

Jag vill veta varför allihop blir tysta när Lockwood nämns.

Jag ska se om pappan kan bringa klarhet i saken.

Du åker till fabriken och talar med alla som var där då.

-Vi har redan pratat med alla. -Vi måste göra det igen.

-Nej, tack, mr Lockwood. -Det där är min pappa.

-Han sitter bredvid Maurice Plummer. -Amelias make?

Maurice och pappa var lika gamla.

En bygrabb. Där satt han i kostym och slips med familjen Plummer.

-Han lyckades väl. -Han revolutionerade branschen.

Man fyllde burkarna för hand, tills pappa byggde en produktionslinje.

Men han drog inte jämnt med Maurice Plummer.

När han tog över sparkade han ut pappa.

Ut från hemmet och ut från byn. Pappa kom aldrig över det.

Han begick självmord.

Så sa coronern. Enligt mig var det mord.

Vad tror ni att er son gjorde på fabriken?

Jag vet inte. Dexter var en klipsk grabb.

Han tog sig framåt, precis som pappa.

Nu är han död.

Familjen Plummer dödade pappa. Nu har de dödat min son.

Jag vill inte prata mer.

En sista fråga, om det går bra.

Hur begick er pappa självmord?

Han hängde sig.

Hej, kommissarien. Inspektör Scott hälsar att han är i matsalen.

Till höger efter dörren, bredvid museet.

Säger namnet "Stanley Lockwood" er nåt?

Nej, det kan jag inte påstå. Jag är ledsen.

Jag är verkligen intresserad, Dan.

-Vi kan väl ses senare? -Toppen.

-Det är inte alls som du tror. -Du vet inte vad jag tror.

-Det finns en polis i hennes bok. -Efterforskningsarbete?

Har du smakat det här? Man tar seden dit man kommer.

Jag har nåt intressant. Killen där borta såg nåt i kokrummet-

-strax innan Dexter försvann.

-Vad såg han? -Det ska han nog berätta själv.

-Intressant. -Man lär sig att tycka om det.

Pepparstark, fruktig och en gnutta gurkmeja. En ganska höstlig smak.

Ska vi arbeta lite?

-Mr Milner? -Den här vägen.

-När kan vi börja arbeta? -Inte idag, tyvärr.

Mr Hardwick, har ni nånsin träffat nån Stanley Lockwood?

-Han arbetade här för länge sen. -Nej, det har jag inte.

Stan Lockwood...! Jo, honom minns jag. Stackars gamle Stan.

-Vad menar ni? -Han var lite... Hur ska jag säga?

Han var lite bakom flötet. De tvingades avskeda honom.

-Varför undrar ni? -Den döde var hans sonson.

Stans sonson? Ser man på.

Världen är allt bra liten.

Jag jobbade här när Sam Hardwick kom in med besökarna.

Jag märkte att en dröjde sig kvar när de andra fortsatte.

En ung man med glasögon. Sen kom mrs Helen in.

Hej? Det är väl du?

Se upp!

Jag hörde inte vad hon sa, men han blev helt till sig.

Jag trodde att han skulle ramla ner i tomaterna.

-Såg ni vart han gick? -Nej.

Helen Plummer säger att hon gick till kontoret efter mötet-

-men ingen såg henne timmen därefter.

Du menar väl inte att hon haffade Dexter Lockwood-

-krossade honom till döds och lyfte upp honom i steriliseringsmaskinen?

Nej, men varför sa hon inte att hon pratade med honom?

Sam Hardwick gick med besökarna till avslutningsrummet den här vägen.

Då kan vi förmoda att Dexter Lockwood gick hitåt.

-Den dörren ska vara låst. -Kan du stänga av den där, tack.

Du tar den änden, Scott. Jag tar den här.

Scott!

-Blod? -Relish.

George sa att Lockwood krossades mellan två korrugerade ytor.

-Vi har hittat dem. -Vet du vad som har hänt här?

-Jobbade du här inne igår? -Ja, mitt skift slutade två.

-Var det nån som tog över? -Nej, det är bara jag här numera.

-Jag letade efter er. -Jag letade efter er.

-Ni kände igen Dexter Lockwood. -Jag vill inte prata om det här.

Känner ni till The Two Brewers på torget?

-Kan vi ses där halv sex? -Okej.

-Hundra. -Femtio.

-Sjuttiofem. -Avgjort.

Fem, femton, trettiofem...

-Precis den jag ville träffa. -Mig?

Ni kan avsluta det ni håller på med.

Nu tog ni mig med fingrarna i kakburken.

-Tomt. -Tack, kommissarien.

Folk tror att äldre inte behöver så mycket.

Det räcker att vi har det varmt, får mat och ser på tv.

Det är nonsens. Man behöver pengar också.

Man blir aldrig för gammal för pengar.

Därav er överenskommelse med mr Judd?

-Hur exakt gör ni? -Det är enkelt.

Jag tar nåt från hans butik utan att betala för det.

Det är inte snatteri. Jag är bara tankspridd.

Sen går mr Judd till Ralph, som betalar för det jag har tagit.

Sen säljer jag tillbaka föremålet till grossistpris.

Jag tjänar inte mycket, men varje penny underlättar.

-Ni har väl inte ont om pengar? -Jag har inte ett korvöre.

Jag får en liten månadspeng av Ralph.

Ingenting för mina aktier. Företaget går dåligt.

Kände ni en viss Stanley Lockwood?

Han jobbade på företaget med er framlidne make.

Den döde mannen på fabriken var hans sonson - Dexter Lockwood.

-Vill kommissarien ha mjölk? -Försök inte. Det fungerar inte.

-Jag förstår inte. -Ert svävande uppförande.

Det här är en mordutredning. Jag blir sur på de som inte samarbetar.

Ja, jag kände Stanley Lockwood.

Han var stilig, rolig och begåvad.

Jag älskade honom, kommissarien. Och han älskade mig.

Stanley ville absolut gifta sig med mig, men...

-Men...? -Han var från byn.

Så vad gjorde jag? Jag gifte mig med Maurice.

Han tillhörde familjen Plummer och var rik.

Jag gifte mig med fel man. Det sonar jag för sen dess.

-På vilket sätt? -Maurice visade sitt sanna jag.

Han var en tyrann, men jag härdade ut. Det gjorde man på den tiden.

-Och Stanley? -Maurice var svartsjuk på Stanley.

Han stod inte ut med att ha honom där, så han gav honom sparken.

Jag läste om Stanleys död i tidningen.

Den som spelar er spratt i trädgården känner till det.

Kommissarien, hela byn känner till det.

Jaså, det är du. - Var är mina rena ridbyxor?

-Jag är inte din hushållerska. -Ta det lugnt.

Din doktor är här. Jag satte henne i sällskapsrummet.

Hej. Jag är kommissarie Barnaby.

Dr Sarah Stannard.

Ni utreder förstås stackaren på fabriken?

Och ni ska träffa mrs Plummer?

Ja. Jag tittar in var tredje månad för en kontroll.

-Hon är väl inte fysiskt sjuk? -Hon är frisk som en nötkärna.

-Och psykiskt? -Enligt mig är hon frisk.

Annars hade jag inte bevittnat fullmakten till Ralph.

Ralph lät henne signera en sist jag var här.

Så att han kan sköta hennes pengar, ifall det behövs.

Anselm hade tydligen försökt få henne att ställa ut en.

Har ni träffat Anselm? Han är en riktig girigbuk.

Mamma tar emot dig nu, doktorn.

-Är du kvar än, Barnaby? -Jag skulle precis gå, Anselm.

Vad nu? Var är ni idag?

Vad i...?

Anselm.

Jag vet att du är där inne, Ralph.

-Vad mysigt du har fått det. -Ett par duvhökar häckar i skogen.

-Om du klampar runt... -Får jag se? Duvhökar?

-Rör den inte! -Lugna ner dig. Du blir sjuk.

Borde inte du åka hem till London?

Det skulle jag gärna göra, men polisen har bett oss att stanna.

-Varför? -Vi är väl misstänkta.

För det ohyggliga mordet på Lockwood junior.

-Jag tror att det var Alex Hardwick. -Var inte larvig.

Det är en retlig jäkel som utsöndrar avund ur varenda por.

Och hans tråkiga föräldrar, kära gamla Sonia och Sam...

De har jobbat länge på företaget och är lojala.

-De hatar oss. -Utan Alex hade det gått åt pipan.

Det är hans fel att vi har banklån på flera miljoner.

Marknaden är mättad och fabriken är stängd för den där döingen.

Inte ens du hittar nåt positivt där.

-Duvhökarna är tillbaka. -Herregud! Jag ger upp.

Jag ger fanmej upp.

-Snälla, släng inte...igen dörren. -Skitsnack.

Tack.

Jag tyckte att jag kände igen Dexter, men när jag hälsade rusade han iväg.

Då trodde jag att det inte var han. Men det var det visst.

Jag hade aldrig sett honom i glasögon.

Jag ville inte berätta det här inför familjen.

Jag har haft möten med Fieldway Foods.

Jag ville få till stånd en kompromiss som skulle rädda företaget.

För en månad sen blev det tyst. Jag ville fråga Dexter vad som pågick.

-Och...? -Han ringde aldrig tillbaka.

Är inte det där er inspektör?

Kände ni till förhållandet mellan Dexters farfar och Amelia?

Inte förrän ni berättade om det. Familjen håller allt för sig själva.

Fröken skenhelig är ute och dricker med en snut.

-Du gillar henne visst inte. -Hon är en sån lismare.

När hon gifte sig med Ralph och började på fabriken-

-skröt hon om att hon jobbade överallt. Fjäskkäring.

På produktionen, på förpackningen - överallt.

-Jobbade hon på lagret? -Jag tror det.

Ingen blev det minsta imponerad. Men nu ska vi tala om min bok.

-Vad handlar den om? -Om en begåvad, känslig kvinna...

...som försöker slå sig fri från sin brackiga, materialistiska familj.

-Var kommer polismannen in i bilden? -Det är det vi ska ta reda på.

Brukade Helen köra gaffeltruck när hon jobbade på lagret?

Är du här för att pumpa mig på uppgifter om företaget?

-Gjorde hon det? -Självklart. Vad gör man annars där?

-Varför ringde inte Dexter tillbaka? -Jag vet inte.

Varumärket är ändå värt en del.

-Inte det hemliga receptet? -Nej.

Bracka!

Det är mest socker och vinäger.

De andra ingredienserna ser bra ut på etiketten. Tomater, lök, vitlök...

...tamarind, ingefära, scotch bonnet, kanel...

-Du har läst på. Imponerande. -Pappa åt er relish varje dag.

Jag tyckte att etiketten var exotisk.

Jag blev besviken när jag fick veta att scotch bonnet var en sorts chili-

-och ingen keltisk mössa.

Jag ska åka och se hur det går för Ralph.

Det häckar ett par duvhökar i Albert Wood, så han sover i gömslet.

Det låter opraktiskt.

-Var ligger Albert Wood? -Mittemot huset.

Så det är inte långt bort.

Tack för pratstunden.

-Det var trevligt. -Jag håller med.

Helen, jag glömde fråga om fullmakten som Amelia gav Ralph.

Vad? Den vet jag dessvärre ingenting om.

Som sagt, de håller familjens angelägenheter för sig själva.

-Okej. Tack. -Hej då.

Hej då.

-Hur gick efterforskningarna? -Det var intressant.

-Och dina? -Helen...

...kände varken till Amelias relation med Lockwood eller fullmakten.

-Tror du henne? -Kanske.

Saken är den att Helen har arbetat på lagret.

Hon kan tydligen köra gaffeltruck.

Varför skulle hon döda Dexter med en gaffeltruck?

-Han försökte ju hjälpa henne. -Jag är bara vidsynt.

-Menar du att jag inte är det? -Nej, sir.

Scott...

Ralph spanar tydligen på fåglar i skogen vid bostaden.

I morgon besöker vi honom i hans naturliga miljö.

Färgen ostron skulle passa mattan.

Ostron? Sen när är "ostron" en färg?

-Det är en grå nyans. -Grått har jag hört talas om.

Är det tråkigt? Alla kan inte dricka med glamorösa mördare.

Du är värre än Scott. Helen är inte den enda misstänkta.

Klipsk, attraktiv, strävsam... Nåt är hon väl skyldig till?

-Vem har sagt att hon är attraktiv? -Du. Det hördes på rösten.

Vad är det här?

Det var så länge sen jag lagade det att jag inte minns.

Det här kanske ger dig ett svar.

Varför skulle Ralph skrämma henne med en man i snara?

För att ta över hennes tillgångar. Det är bara ett problem.

-Vad? -Hon har inga tillgångar.

Bortsett från aktierna i företaget, och där gör hon som han säger.

Där är det. Se dig omkring, medan jag pratar med honom.

Se om du kan hitta mannen i snaran.

-Gå härifrån, Anselm. -Det är kommissarie Barnaby.

-Kan vi talas vid? -Jag gör det hellre på kontoret.

Jag med. Problemet är att ni aldrig är där.

Ett par duvhökar häckade i skogen förra sommaren.

Jag vill gärna att de gör det nästa sommar också.

Har ni sett en flygande duvhök?

-Nej, det tror jag inte. -Nej, det hade ni kommit ihåg.

En duvhök som flyger fort genom en tät skog som denna-

-är nästan övernaturligt smidig och förutseende.

Så olik oss, som drullar omkring här nere.

-Tycker ni att jag drullar omkring? -Gör vi inte det allihop?

-Kom ni överens med er far? -På det stora hela, ja.

Inte jag. I min fars ögon drullade jag alltid omkring.

Han hade oftast rätt. När jag är här och tittar på duvhökarna...

-Vad var det? -Troligen min drulliga kollega.

God morgon, mr Plummer.

Jag tänkte fråga er om fullmakten som er mor har skrivit på.

-Varför det? -Nån försöker skrämma henne.

Jag är nyfiken på varför.

Hon skrev på dokumenten för tre månader sen.

Hon blev pressad från annat håll.

-Menar ni Anselm? -Ja. Han menade säkert inget illa.

-Jag kände att jag var tvungen att... -Vidta försiktighetsåtgärder?

Ja. Jag vill inte göra mamma upprörd. Inte Anselm heller för den delen.

Jag vill inte reta folk, men det är svårt.

Familjen, de anställda, banken...

De är många och lättretliga.

Tack, mr Plummer.

-Åt vilket håll ligger huset? -Ditåt.

Säg inte vad jag sa om Anselm.

De måste ha varit två.

En som höll vakt och en som hissade upp och ner dockan.

Kommissarien? Tabletter mot matsmältningsbesvär.

-Dexter Lockwood hade magsår. -Det kan inte ha varit han.

Sist Amelia såg mannen i trädet var dan efter att Dexter dog.

Då kanske hans kumpan fick klara sig själv.

Och klantade sig. Hon sa faktiskt att kroppen inte försvann direkt då.

Dags för ett samtal med Lockwood den äldre. Han hatar familjen.

-Ska ni säga vem mördaren är? -Tyvärr inte.

Vi undrar om vi får titta i Dexters rum.

-Står er sons bil utanför? -Ja.

-Har ni nycklarna? -Nej.

Får vi prova de här?

-Om ni måste. -Tack.

Kan ni visa mig hans rum nu?

Här inne.

Det där är hans kontor.

-Vad letar ni efter? -Nåt som avslöjar mordmotivet.

Har ni slut på idéer?

-Får jag...? -Varsågod.

Känner ni till lösenordet till Dexters dator?

Då vet ni inte var den borttagna pärmen är heller?

Det som förbryllar mig är-

-varför ni försökte skrämma livet ur stackars mrs Plummer.

-"Stackars"? Tillåt mig att småle. -Så ni förnekar det inte?

Jag vet inte vad ni talar om. Den där las nog dit av ynglingar.

-Vem la pärmen i soptunnan då? -Varför förhör ni mig?

-Min son har blivit mördad. -Ja, det stämmer.

Jag börjar nog förstå varför.

En fullmakt. Det verkar vara högsta mode här i krokarna.

Underskriven av Amelia Plummer.

Den ger Dexter Lockwood total bestämmanderätt-

-om hon inte kan sköta sina tillgångar själv.

Daterad för en månad sen, då hon började se mannen i trädet.

-Ni tycker inte om henne va? -Jag är inte förtjust i nån av dem.

Er son försvinner. Vad gör ni då?

Hissar upp den där i ett träd för att skrämma en gammal dam.

Dexter sa att vi måste skrämma henne rejält då.

-För att aktivera fullmakten. -Nu hör du på mig, Barnaby.

Jag försöker ta reda på vem som dödade er son.

Men ni ljuger och har en attityd som inte hjälper er son alls.

Tala sanning, annars anhåller jag er för hindrande av rättvisan.

Och olaga tvång.

Tvång? Det behövdes inte.

Varför det, mr Lockwood?

För breven.

Vilka brev?

Dexter Lockwood besökte mig för en månad sen.

Han hade hittat brev som jag hade skrivit till hans farfar.

Han undrade om jag ville ha tillbaka dem.

Det ville jag förstås. Jag har inga brev som Stanley skrev till mig.

Maurice brände dem.

Mrs Plummer, känner ni igen det här dokumentet?

-Mår ni bra, mrs Plummer? -Ja, tack.

Självklart känner jag igen det.

Därför sa jag att jag inte hade träffat Dexter. Jag skämdes så.

Dexter sa att Helen och Ralph tänkte sälja företaget till Fieldway Foods.

-Han sa... -Vad sa han?

Han sa att företaget hade stora skulder.

När köpet var klart och alla skulder var betalade, var han rädd-

-att det inte blev nåt kvar till mig, och att jag skulle hamna på ett hem.

Trodde ni honom?

Jag älskar mina barn, men är realistisk.

De är helt opålitliga, på olika sätt.

Bilden som Dexter målade upp var alltför trovärdig.

Han var rar, som sin farfar.

Det var som om Stanley hade kommit tillbaka.

Den är daterad för en månad sen.

Minns ni när ni såg mannen i snaran för första gången?

Det var strax efter min födelsedag, så...

För en månad sen.

Jag beklagar, mrs Plummer.

Nu har vi i alla fall ett motiv.

Nån måste ha fått reda på Dexters fullmakt.

-Frågan är: vem? -Ingen i familjen hade blivit glad.

Först måste vi ta reda på vad Dexter hade på sin dator.

Det var väl Helen som hade kontakt med Dexter?

-Är vi vidsynta nu? -Ja, sir.

Vad glada poliserna såg ut nu.

-De kanske är dig på spåret. -Vad menar du?

Du tänkte väl stjäla receptet åt Dexter Lockwood.

Ljug inte. Han berättade det.

-Kände du honom? -Ja, han bjöd ut mig.

Han ville veta vem som hade aktier. Jag skulle få en plats i styrelsen.

-Det skulle jag med. -För en månad sen slutade han ringa.

-Samma här. -Ingen gör så mot mig.

-Herre jäklars, Caro. -Bäst att du inte säger nåt.

-Inte om du inte gör det. -Jag dödade honom inte.

-Gjorde du? -Verkligen inte.

-Det är så de tjänar pengar. -Hur då?

De gör så att man inte får ut allt ur burken.

Kan inte mrs Plummer ge dig några burkar?

Det kan uppfattas som en muta, Joyce.

Du har inte märkt det, eller hur?

-Vad? -Att jag har nya glasögon.

Jo. De är väldigt...

Väldigt vadå? Väldigt sexiga?

Väldigt skrämmande? Ge mig en ledtråd.

Glasögonen. Vart tog glasögonen vägen?

-Glasögonen, Scott. -Ja?

Helen sa att hon aldrig hade sett Dexter utan glasögon.

-Vart tog glasögonen vägen? -Inte här. De finkammade fabriken.

Mördaren hoppades få bort kroppen under natten.

Den trodde nog att vakten skulle sova som vanligt.

Och så dök Anselm upp och rörde till allt.

Efteråt gjorde vakten sitt jobb och patrullerade fabriken.

Steriliseringsmaskinen fick duga.

Glasögonen kanske föll av när han mördades?

-Eller när kroppen flyttades. -Glasögonen faller av...

-...man tar upp dem... -Och lägger dem i fickan.

...och lägger dem i fickan på skyddsrocken.

I den allrådande paniken glöms de bort.

Vi letar i de rockar som inte har tvättats.

Vi frågar Sonia. Hon vet vilka.

-Då är ryktet ute på nolltid. -Och det är det sista vi vill...

Hallå?

Är det nån där inne?

Är det nån här? Hallå?

Hallå där! Hallå?

Släpp ut mig.

Jag sa ju åt dig att inte tända, Alex. Kära nån...!

Jag kommer. Flytta på dig.

Sam! Hjälp! Låt honom vara!

-Sam! -Låt honom vara.

-Kommissarien? -Nu räcker det!

-Ser man på... -Han borde inte ha kommit hit.

-Han inkräktade på folks liv. -Tyst, Alex.

Det var inte vårt fel. Det var en olyckshändelse.

-Har du dem? -Ja.

Ja, jag har dem.

Mr Plummer, familjen Hardwick har förts till polisstationen.

Jag vill tala med er innan jag anhåller dem.

-De ville bara hjälpa till. -Säkert.

-De har väl alltid varit en klippa? -Ja, det har de.

De ställde förstås även upp när Stanley Lockwood hängde sig?

Det ordnade sig bra för dem.

-Betald bostad och Alex blev chef. -Han är en lovande ung man.

Tills Dexter dök upp som en nagel i ögat, likt sin farfar.

Du behöver inte säga nåt, älskling.

Det gör inget, Helen. Lika bra att få det överstökat.

Jag visste att Dexter hade kontaktat flera familjemedlemmar.

Droppen var mammas fullmakt.

-Det måste ha gjort er arg. -Naturligtvis. Av alla lömska...

-Och den ersatte er fullmakt. -Ja.

När mamma såg män hängandes i träden, förstod jag vad som pågick.

Jag sa till Dexter att jag hade ångrat mig-

-och ville nå ett avtal med Fieldway Foods.

Han sa att han ville se fabriken först. Han hade aldrig varit där.

Jag sa att det skulle bli svårt. Tänk om nån kände igen honom.

-Han ville gå med på en visning. -Vilket passade er perfekt.

Trevlig rundvandring!

Årsmötet börjar strax. Jag måste skynda mig.

Vi skulle träffas på lagret. Jag såg till att dörren stod olåst.

När han väl var inne på lagret trängde jag in honom i ett hörn...

...och körde på honom med en gaffeltruck.

Jag väntade tills alla hade gått hem. Sen...

...städade jag upp så gott jag kunde.

Jag släpade honom till lageringången.

Då föll glasögonen av.

Jag tog upp dem och la dem i fickan.

Planen var att lämna honom vid porten och få in honom i en lastbil.

Men det skulle inte fungera-

-för att Anselm fick vakten att sköta sitt jobb för en gångs skull.

Jag insåg att jag inte skulle få ut...

...kroppen, så jag... Jag...

Klädde av honom och stoppade honom i steriliseringsmaskinen.

Ja, det stämmer. Han hade relish över hela kroppen.

-Gjorde ni allt på egen hand? -Självklart.

Där har ni ert erkännande. Det finns inget mer att tillägga.

Tyvärr tror jag inte på ett ord av det där, mr Plummer.

Res er upp, är ni snäll. Prova rocken här.

Dexters glasögon låg inte i er rock.

De låg i er hustrus.

Du hängde din rock på fel krok.

Och fingeravtrycken på glasögonen...

Helen, de kommer att vara dina.

Du kände igen Dexter Lockwood i fabriken, eller hur?

Hej.

-För det är väl du? -Se upp!

Din man hade inte sagt nåt om mötet, så du visste inte vad han gjorde där.

Du följde efter honom in på lagret.

Jag är trött på dina lömska knep. Gå aldrig mer i närheten av min mor.

Du såg dem tala med varann.

Då bestämde du dig för att döda Dexter Lockwood.

Jag vill ha tillbaka fullmakten på en gång.

Kan vi gå nån annanstans?

Hallå där. Stanna!

Stanna! Stanna!

Resten var som ni beskrev det, mr Plummer.

Men det var inte ni som tog upp glasögonen, det var er fru.

Ni måste gömma kroppen nånstans, innan ni fick ut den ur fabriken.

Vem tänkte på steriliseringsmaskinen?

Jag var som vanligt den enda som kunde tänka klart.

Vi klädde av honom och släpade honom till kokrummet.

Sen hörde vi Keith Carter igen.

Frågan är: varför dödade er fru Dexter så hänsynslöst?

För det han gjorde mot min mor.

-Hon visste att jag inte klarade det. -Nej, mr Plummer.

Er hustru dödade honom, så att han inte kunde avslöja det här.

-Vad är det? -En översikt av Plummers tillgångar.

Titta här, så ser ni att fabriken inte-

-är värd så mycket.

Fastigheten där personalen bor är värd en del.

Men den verkliga kronan på verket är Albert Wood.

Albert Wood?

Ni kanske inte känner till att området inte är skyddat längre.

Er fru och Dexter tog reda på om man kunde få bygglov där.

Chanserna var stora.

-Det får rum en hel stad där. -Bygga hus?

-I Albert Wood? -Det hade räddat företaget.

-Men fåglarna då? -Åt fanders med fåglarna!

Jag såg att det var tänt.

Det är ingen fara. Lägg dig igen.

Vad är det som pågår? Det är ju mitt i natten.

Jag berättar i morgon, mamma.

Var är Maurice? Han har nog en åsikt om det här.

Jag hjälper dig hem till huset.

Vem är du?

Det är Ralph, mamma. Din son.

Självklart.

Jag går och lägger mig. Det borde ni också göra.

-Nu är det jag som bestämmer. -Nu är det vi som bestämmer.

-Du kan inte driva en fabrik. -Inte du heller.

Fy fanders! Betyder det att vi måste jobba nu?

Säg det inte, Scott.

Vad var det jag sa?

-Har du köpt den blåa mattan? -Nej.

-Ostronfärgen då? -Nej.

Bra. Det hade nog inte blivit bra.

Vad roligt att du intresserar dig till slut.

Jag har köpt en ny burk relish åt dig.

Tack!

-Det var onödigt. -Du tyckte ju om den.

De har bytt recept.

Förlåt.

Text: Caroline Markström www.sdimedia.com