Original subtitles

Durrow, södra Irland 1955

Liam?

Liam? Varför har du det där?

Liam?

Liam?

Liam!

SKRIVET I BLOD

Hej då, mr Hadleigh.

Ha en trevlig kväll!

Phoenix vände sig om och sköt två skott.

Kulorna ven genom luften-

-och splittrade tegelmuren vid bovens axel.

Svaret kom från den halvautomatiska Uzin, och Phoenix snurrade runt...

Mrs Bundy? Mrs Bundy?

Hennes läppar fann hans i det honungsdoftande mörkret.

Svala, starka, oemotståndliga. Och när de frusna vågorna kom...

-God eftermiddag, mrs Hutton. -Mrs Bundy.

-Ska du på ditt möte? -Ja. Är mr Hadleigh hemma?

-Ja, du är först. -Är jag? Då så.

Han drog henne intill sig. Hans starka händer-

-slet sönder nattlinnets sidentyg.

Avskum. Slödder. Slödder. Slödder. Avskum.

Innerstadens repetitiva trumslag.

Slödder, slödder, slödder.

Avskum. Ja.

-Vad är det där? -Hector.

Min drake. Jag tar med honom till författargruppen.

Du kan inte mena allvar.

-Hur går det? -Det gick bra, tills du avbröt mig.

"Avskum. Slödder. Slödder. Avskum."

-Det är lite enformigt. -Ja, det är meningen.

"År 1887 fick Sebastian Lyddiard"-

-"barnbarnsbarn till Herbert Lyddiard, som tjänade John Jarvis..."

-Vi borde gå, Honoria. Vi blir sena. -De kan vänta.

-Jag är snart klar med 1800-talet. -Vad roligt.

Sebastian Lyddiard, Edward Lyddiard-

-William Lyddiard, George Lyddiard, Herbert Lyddiard...

-...Henry Lyddiard och... -...Ralph.

Ralph, ja.

Ralph Lyddiard.

Ångrar du att ni gifte er, Amy?

Tänker du att han hade levt om det inte var för dig?

-Nej. -Det gör jag.

Då har vi frågan om vilken författare vi ska bjuda in.

-Jilly Cooper? -Han sa "författare".

-Kan vi få hit Frederick Forsythe? -Knappast.

Det är en underbar idé, Gerald. Särskilt som du skriver en thriller.

Han kommer inte. De låtsas alltid att de inte hinner.

-Jag föreslår Seamus Heaney. -Inte en poet till.

-Den förra var hemsk. -Ja.

-Max Jennings, då? -Vad?

-Max Jennings. -Varför han?

-Vad menar du? -Vem är Max Jennings?

Jag läste ju "Far Away Hills". Den var en bästsäljare.

Nej, nej, nej!

Jag är gruppens ordförande.

Jag vill inte ha hit honom.

Varför inte?

Jag tycker inte att han är så bra.

-Alan Bennett? -Jag försökte förra året.

-Jeffrey Archer? -Vulgär.

Det börjar bli sent och jag måste rätta prov. Vi röster.

Max Jennings.

-Jag säger nej. -Men majoriteten vinner.

Det blir Max Jennings.

Det är från en författarcirkel i Midsomer.

De ber mig komma dit.

-Du tänker väl inte åka? -Brevet är från en Brian Clapper.

Ordförande: Gerald Hadleigh.

Känner du honom?

-Är det inte lite tidigt? -Nej, jag är ju vaken.

Gerald Hadleigh...

-Det är den första juli. -Är du inte i Danmark då?

-Det är den andra. -Du vill inte åka dit.

I själva verket... vill jag faktiskt det.

Ja...

I själva verket... vill jag faktiskt det.

-Du kommer för sent. -Ja, det är skönt.

Några inbrott och en bilstöld. Ingen idé att stressa.

-Du blir grinig utan ett mord. -Inte alls.

-Det är du redan. -Det är jag inte alls!

Jag öppnar.

Cully! Vilken överraskning, du skulle ju till Polen.

-Vi är på väg. Det här är Brad. -Hej, Brad.

-Vi har bråttom. -Kom in, mamma är hemma.

Pratar han?

Vi ska träffa resten av gruppen i Paris.

Förstår de "Mycket väsen för ingenting" i Polen?

Det är Shakespeare. Alla förstår honom.

-Brads regi är väldigt... -Icke-verbal?

Visuell.

Så varför kom ni ända hit? Vi vill gärna träffa dig, men...

Har det nåt med korgen du gömmer att göra?

Du ser allt.

Han heter Kilmowski.

-Är den din? -Jag adopterade honom.

-Behöver han nya fosterföräldrar? -Bara när jag är bortrest.

Han är renlig. Jag köper med mig polsk vodka.

-Försöker du muta mig? -Det gäller bara tre veckor.

-Mamma sa att du har det lugnt. -Det är sant.

Men glöm inte att komma hem.

-Hejsan. -Oj. Honoria.

-Mår du bra? -Ja, visst.

-Du gråter ju. -Det är hösnuva.

-Kan jag hjälpa dig? -Du skulle få in fler tidningar.

-Navy News? -Ja, de ligger här borta.

Vilket fint bord. Du har så många fina saker.

Det blir väl så när man är i branschen.

De är från 70-talet. Jag vet inte om det är intressant.

-De kan vara det. -Ursäkta mig.

Spinning Wheel.

Nej, vi får sällan in sånt.

-Försök i Causton. -Det var som...

Jag kan ringa dig om jag ser nån.

Hej då.

Honoria?

Mötet börjar först halv åtta, Honoria!

Du är hemma tidigt.

-Ska inte drakar spruta eld? -Han har inte lärt sig det än.

Jag tar ett bad och förbereder mig för i kväll.

Jag har läst klart Jennings bok. Den är bra.

Kul att du hann läsa när jag jobbade.

Om du orkar kanske du kan ge mig en kopp te.

-Amy! Ska jag hjälpa dig? -Nej, det går bra.

-Amy... -Mår du bra, Gerald?

Nej, faktiskt inte. Ärligt talat...

-...är jag rädd. -Rädd?

Max Jennings, författaren som kommer i kväll.

Jag kände honom för länge sen.

Kan du göra mig en tjänst?

Lämna inte oss två ensamma, inte ens en minut.

-Kan du lova mig det? -Ja, självklart.

Jag vill inte vara ensam med honom.

När man säger att en bok är sann, måste det inte vara sanningen.

Skrivande handlar inte om det.

Man tar sanningen och gör nåt utifrån den.

Man skapar nåt nytt istället för att redogöra för nåt gammalt.

Nu har jag pratat länge. Jag vill bara säga en sak.

Författare behöver uthållighet.

Vi behöver vandrande tankar. Inget får undgå oss.

Men framförallt behöver vi tur.

Och det önskar jag er alla. Tack så mycket.

Jag kan inte stanna så väldigt länge.

Men...har ni några frågor?

-Gerald? -Nej.

-Jag har en fråga, mr Jennings. -Kalla mig Max.

-Jag undrar... -Jag skriver en historia om England.

I en krönika över min familj, familjen Lyddiard.

Jag har spårat dem från 1300-talet hela vägen till Falklandskriget-

-där min döda bror Ralph var officer på HMS Leicester.

-Jag har faktiskt en fråga. -Ja?

Du pratade om sanning i fiktion.

Jag vill gärna veta var du får dina idéer från.

Mest från egna upplevelser.

Så intressant.

Jag har inga erfarenheter att skriva om. Inte nu.

Får jag ställa en fråga?

Hur gör du dina karaktärer så verkliga?

Jag har jobbat som psykiater och tror...att jag känner människor.

-Överraskar dina karaktärer dig? -Hur menar du?

Man tror att man känner dem. Man tror att de är en sak.

Men sen kan de göra en så besviken.

Jag antar att det kan hända.

-Nån annan? -Jag skriver en barnbok.

Den handlar om draken Hector.

Och min man skriver en pjäs.

Jag skulle nog säga att jag "bygger" den.

För mig är det ett gammalt ord. Och elitistiskt.

-Vilket ord? -Vad?

Vilket ord är elitistiskt? Bygga, skriva eller pjäs?

Skriva. Vi rappar, improviserar och associerar fritt.

Kom till en av mina repetitioner.

Du skulle kanske tycka att det var farligt.

Det skulle jag gärna göra, men tyvärr måste jag åka.

Det blir en lång resa i morgon.

Tack för att ni bjöd in mig. Det har varit en lärorik kväll.

Jag hämtar din rock.

Tack, mr Jennings. God natt.

Vi ska också gå. I morgon är det rättning, repetitioner, möten...

Du borde jobba en dag på en modern skola.

Då skulle du ha nåt att skriva om.

-Tack, det var intressant. -Lycka till med barnboken.

-Jag hade gärna velat höra mer. -Hem, Amy!

-Honoria, jag tänkte... -Kan du göra det?

-Din rock. -Tack.

-Ska du gå nu? -Ja.

Då kan vi gå tillsammans.

Adjö, Gerald.

-Tack för att du bjöd in mig. -Det var inte jag.

Det var ändå kul att se dig. Jag kommer.

Jag har faktiskt en fråga, mr Jennings.

Vem ska jag prata med om min bok? Jag vill ha en bra förläggare.

-Jag vet inte riktig, mrs... -Miss Lyddiard.

Jag har mest kontakter inom fiktionsområdet.

Ärligt talat förväntade vi oss bredare kunskaper.

Jag glömde visst mina handskar. God natt.

Så ohyfsat.

Vi måste gå in igen. Jag lovade Gerald.

Vad har du lovat? Vad spelar det för roll?

-Gerald och Max... -Det är sent. Vi går hem, nu.

Dina handskar.

-Kan jag få en nattfösare? -Skulle inte du resa...

...till en signering?

-Gerald... -Vad gör du? Varför kom du hit?

För att träffa dig.

God morgon, mr Hadleigh!

Mr Hadleigh?

Hallå?

-Kan ni flytta folk bakåt? -Visst.

God morgon, Troy. Har vi nåt namn?

Gerald Hadleigh, om det är han. Han är inte igenkännlig.

Det är här inne.

Där blodet och fotograferna är? Tack, Troy.

God morgon, Tom.

-Har vi vapnet? -Ja.

"I sovrummet med ljusstaken." Mellan klockan elva och ett i natt.

-Han verkar inte ha försvarat sig. -Nej.

-Och så är det kläderna. -Han har inga på sig.

Den som gjorde det måste ha varit rasande.

Han dödade honom med första slaget och fortsatte slå.

Har du sett garderoben?

Om du menar garderoben som är tömd, så ja.

Var är städerskan?

Jag har aldrig... Nej, jag har aldrig sett...

...en död person förut.

-Orkar du fortsätta? -Ja.

Vi börjar med den här morgonen.

Det var lite stökigt.

Det stod kvar saker från i går. Han hade nån författarkväll.

-Såg du nåt ovanligt? -Ja.

Fotografiet av hans fru.

Hon är död, och det stod alltid på samma ställe. Precis där.

När jag kom hit i morse var det flyttat.

-Var stod det? -Nån hade lagt det i lådan.

-Träffade du henne? -Nej, han pratade aldrig om sin fru.

Han var en väldigt sluten man.

Så du kom in i huset, la märke till fotografiet och gick upp.

-Jag visste att nåt var fel. -Gick du in i sovrummet?

Självklart inte! Tror du att jag är galen?

Jag tittade in och såg honom ligga naken på mattan med blodigt huvud.

Det är klart att jag inte gick in!

-Hon gick inte in. -Det har vi nog konstaterat.

Det kanske var en tillfällighet. En tjuv.

Han kanske blev överraskad och fick panik.

Såg du Rolexklockan på sängbordet?

En tjuv skulle knappast lämna kvar den.

-Författarna, då? -De var sex stycken.

Brian och Sue Clapper. Svägerskorna Amy och Honoria Lyddiard.

Laura Hutton, som äger en antikaffär.

Och en okänd författare som var på besök.

-Har du några adresser? -Paret Clapper bor där.

-Han är lärare på Caustons skola. -Vi börjar med dem.

Och jag vill veta vad Hadleigh hade för bil.

Garaget är tomt.

Midsomers författarcirkel. Vi träffas en gång i månaden.

Det är mer plats i Honorias hus Gresham Hall,

Men hon har sagt nej sen Ralph dog.

Det är som ett bårhus. Iskallt mitt i sommaren.

-Vem var Ralph? -Hennes bror. Hon avgudade honom.

Amy var hans fru. Nu bor hon där, om man kan kalla det "bor".

Jag borde inte vara så taktlös. Stackars Gerald.

-Det är svårt att fatta. -Hur var Gerald Hadleigh i går?

-Var han glad, ledsen...? -Han var spänd.

Jag trodde att han och Laura hade bråkat.

De brukar stå varandra nära, men i går var hon avståndstagande.

Det hade nog med Max Jennings att göra. Gerald ville inte ha hit honom.

-Var det författaren som besökte er? -Ja.

Min man Brian fick bjuda in honom eftersom Gerald vägrade.

-Hur väl kände du Gerald Hadleigh? -Inte alls väl. Det gjorde ingen.

Vi har bott här i fem år, men han var en väldigt tyst man.

-Kände du hans fru? -Nej.

Han pratade aldrig om henne. När jag frågade blev han upprörd.

-Såg du Jennings gå efter mötet? -Nej.

Och din man?

Brian...och jag gick och la oss direkt.

Brian somnade direkt. Han sov som en stock.

-Somnade du? -Inte direkt.

Jag hörde en bil en stund efter midnatt.

-Det kanske var Hadleighs bil. -Nej.

Hans bil blev stulen häromdagen i Causton.

-Hon ljög om sin man. -Så vi måste få tag på honom först.

Caustons skola...

-Är det ett problem? -Jag gick där, från 1983 till 1990.

Synd att de inte lärde dig att köra bil.

Där är biblioteket. Jag hoppades att jag aldrig skulle återvända.

-Trivdes du inte? -Jag längtade bara härifrån.

-Dig känner jag. Gavin Troy. -Hej, mr Belgrove.

-Vem är du? -Poliskommissarie Barnaby.

Jag sa alltid att han var en odåga.

-Men det är för sent att börja om. -Förstår du nu?

Var mjuka i knäna. Böj på knäna, upp och ner.

Och skaka loss, skaka loss.

Ni har tejp på fingrarna och vill få bort den.

Kom ihåg, nu ser vi bilder. Äventyr.

Utforska.

Sträck ut. Exponera.

-Intressant uppvärmningsteknik. -Tack, Bri.

Okej.

Samlas runt mig, jordevarelser.

Vi har gjort två akter, och det har gått bra.

Men nu behöver vi nåt till pjäsens avslutning.

-Vet nån vad vi behöver? -En cigarett.

Kul, Denzil. Jag ska tala om vad vi behöver.

-Det heter "coup de théatre". -Coup de vad?

Var tysta. En "coup de théatre".

Den stora scenen. Avslutningen.

Jag gick ner för gatan häromdagen.

Då så. Nu måste ni tänka.

-Gå in i era roller om det hjälper. -Försvinn, ditt avskum.

Vad?

Det är min roll, Bri. Minns du inte?

Ta det lugnt. Snälla...

-Mr Clapper. -Nu räcker det!

-Mr Clapper! -Vad är det, miss Planter?

Det har kommit hit några poliser. De vill prata med dig.

God kväll, allihop.

Okej, jag kommer snart tillbaka.

Tänk bara "coup de théatre".

Försök överraska mig.

Död?

-Herregud, jag var där i går. -Vi har redan pratat med din fru.

Har ni? Hon berättade väl ingenting...

Hur kan jag hjälpa er?

Vad vet du om författaren Max Jennings?

En reaktionär fossil, utan kunskap om modern dramatik.

Men det är inte förvånande, med tanke på hans böcker.

-Gillar du dem inte? -Jag har inte läst dem.

-Du bjöd in honom. -För att Gerald blev så störd.

-Vet du varför han blev så upprörd? -Jag frågade inte.

Träffade du honom innan mötet?

Han var inte hemma. Honoria Lyddiard knackade på vid fyratiden.

Han öppnade inte.

Vet du nåt om hans bakgrund?

Han var en statstjänsteman som gick i pension tidigt.

Fallskärm och en fet pension. Jag har inte tid med såna som han.

-Kan vi gå tillbaka till i går? -När gick du från mötet?

Har inte min fru berättat det? Kvart över tio.

-Gick du raka vägen hem? -Ja, och la mig.

-Är du helt säker på det? -Säger jag ja, menar jag ja.

Och jag har precis sagt att jag inte gick ut.

Ni hittar säkert ut själva.

Mr Clapper.

Jag glömde säga att din fru har ringt.

För sent.

Gresham House, Honoria Lyddiards hem.

Har du sett "Frankenstein"? De måste ha spelat in filmen här.

Kan ni inte läsa? Inga försäljare.

Försvinn, annars ringer jag polisen.

-Mrs Lyddiard? -Miss Lyddiard, ja.

Vi är från polisen. Caustons kriminalpolis.

Kan vi gå in?

Om ni insisterar.

Jag kan inte berätta så mycket. Jag kände knappt Hadleigh.

Det gjorde tydligen nästan ingen i byn.

Jag träffade honom bara en gång i månaden.

Ni knackade på hans dörr på eftermiddagen innan han dog.

Antyder ni att jag är inblandad i det här?

Jag hjälpte till med maten, och Gerald skulle vara med och betala.

Honoria, har du hört...? Oj.

De är poliser.

-Och vem är du? -Amy Lyddiard, Honorias svägerska.

-Så det är sant? -Ja, vi utreder ett mord.

Kära nån.

-Åkte ni hem efter författarkvällen? -Ja, vi åkte hem tillsammans.

-Och sen? -Jag drog mig tillbaka.

Besökaren, Max Jennings, fick röka. En vidrig vana.

-Och du, mrs Lyddiard? -Jag gick inte och la mig direkt.

Jag gjorde nåt att dricka, varm choklad.

De vill inte veta alla detaljer om vårt privatliv.

Berätta hur mycket socker du hade i.

-Nu säger jag adjö. -Ursäkta?

Jag är en Lyddiard, liksom min döda brors fru.

Vårt namn är invävt i Englands varp och väft. Vi är klanderfria.

Fortsätt utredningen nån annanstans.

-Varp och vad? -Väft.

Honoria avgudade min man.

Hennes bror... Det här är han.

När han dog hade jag inga pengar, så jag fick bo här.

Jag gör en del lätt hushållsarbete. Egentligen det mesta...

Tack.

Vad kan du berätta om Gerald Hadleigh?

Han var livrädd för att träffa Max Jennings.

Kommissarien...det här är mitt fel.

Han bad mig att inte lämna dem ensamma tillsammans.

-Och jag lovade. -Gerald Hadleigh?

Han sa att han var rädd, och jag sa att jag skulle stanna.

-Sen gick allt fel. -Vad hände?

Vi var de sista som gick. Honoria, Max Jennings och jag.

-Och sen... -Jag glömde mina handskar.

-Så oförskämt. -Vi måste gå tillbaka.

Jag ville gå tillbaka, men Honoria ville åka.

Så jag lämnade honom ensam.

Minns du vem som föreslog att ni skulle bjuda in Max Jennings?

Det var jag!

-Herregud! Hur kan man leva så? -Amy har nog inget val.

Vad skulle hon göra för att ta sig härifrån?

-Vad är det med dig? -Ingenting, Honoria.

Allt hände bara så plötsligt.

Jag kan inte hjälpa dig, min man är inte här.

Han flög till Danmark efter den där författar...grejen.

Han signerar böcker. Max är väldigt stor i Danmark.

-Kom han tillbaka hit efter mötet? -Nej.

Han övernattade på Heathrow.

-Minns du flygbolagets namn? -Nej.

-Vet du hur vi får tag på honom? -Nej.

Fråga hans sekreterare, Bamsiga Barbara.

-Barbara? -Barbara Neal. Så heter hon.

-Vet du hur vi får tag på henne? -Nej.

Ursäkta, men jag förstår inte vad det har med mig att göra.

Hon simmar med sina smycken.

Hitta Barbara Neal. Och kolla alla flyg till Danmark.

-Tror du att Jennings...? -Stanna här.

-En bokhandel? -Ja, Troy. Böcker.

-Vem var offret? -Jag vet inte.

Ju mer jag får höra, desto mindre vet jag.

Gerald Hadleigh, före detta statsanställd från Kent.

Men det är allt. Hans hus berättade inget om honom.

-Vad menar du? -Inga souvenirer, ingen post...

...inga dokument eller ett körkort.

Bara ett foto på hans döda fru. Bara ett foto.

-Är inte det underligt? -Hur många har du av mig?

Jag har två i plånboken.

Den som dödade Hadleigh tog en resväska.

-Hur vet du det? -En saknas i ett set.

En brun väska med initialerna G.H.

-Var är katten? -Kilmowski? Jag har inte sett honom.

-Joyce! -Han känner sig ensam.

Han får inte sova där. Varken i kväll eller nån annan kväll.

-Ska du inte lägga dig? -Jag är inte trött. Jag går ut.

Du var ute i går kväll också.

-Det berättade du väl inte? -För vem?

Konstapeln och hans fascistiska assistent.

-De försökte lura mig att... -Lura dig att göra vad?

Det spelar ingen roll, du sa ju inget.

Men du var ute i går. Vart var du?

Ute på ängarna och fick lite frisk luft.

Varför sa du inte det? Varför ljög du?

Glöm det. Glöm det, bara.

-God morgon, sir. -God morgon.

Jag har information om Hadleighs bil.

En blå Celica. Registreringsnummer Papa, 844, Alfa, Papa, Charlie.

Anmäld stulen mellan klockan nio och elva.

-Vem anmälde det? -Han, hemifrån. Klockan fem i tolv.

-Verkar inte det underligt? -Vad?

Han väntade en timme med att rapportera stölden.

Varför väntade han tills han kom hem?

Det är en sak till. Max Jennings.

Jag har kollat alla flyg och färjor till Danmark.

Han var inte med på nån av dem.

-Vad hette sekreteraren? -Bamsiga Barbara.

Jag tar hand om allt pappersarbete.

Moms, beundrarpost, signeringar, framträdanden...

Vore det inte lättare att jobba i hans hus?

Max skiljer på affärs- och privatliv.

-Ordnade du resan till Danmark? -Nej.

Av nån anledning sa Max att han skulle göra det själv.

-Och hotellet? -Ja.

Jag vet inte varför. Han sa inget när jag frågade.

-Skulle han träffa förläggaren? -Jag vet inte. Max berättade inget.

-Nämnde han författarcirkeln? -Han berättade att han skulle dit.

Är sex amatörer värt besväret för en författare som Jennings?

Jag undrade samma sak. Men han kände en av dem.

-Gerald Hadleigh? -Ja, så hette han.

-Max ville träffa honom. -Var de vänner?

Jag tror inte det. Det kändes som Max var rädd för honom.

Så hur var det egentligen?

Amy Lyddiard sa att Hadleigh var rädd för Jennings.

Nu säger sekreteraren att Jennings var rädd för Hadleigh.

-De kanske var rädda för varandra. -Det där hjälpte.

-Hon är i alla fall rädd för nåt. -Ja.

Hon har sex med honom, vet att han är skyldig och gömmer honom.

-Mår du bra? -Ja.

-Det kan vara tvättmedlet. -Tack, Troy.

Vi har inte träffat nån som kände Hadleigh.

Han hade en fru. Vad hette hon? Vad dog hon av?

-Var kom han från? -Laura Hutton, då?

Enligt Brian Clapper kanske hon och Hadleigh gökade med varandra.

"Gökade med varandra". Vilket pittoreskt uttryck.

Vi åker tillbaka. Den här gången kör jag.

Jag kände inte Gerald. Nej, tyvärr.

Vi träffades bara en gång i månaden i författargruppen.

Vilken typ av böcker skriver ni allihop, mrs Hutton?

Gerald skrev en spionthriller. Sue skriver en barnbok.

Brian skriver en hemsk pjäs.

Amy skriver inget, men pratar om poesi.

Och Honoria skriver om familjens historia. Hon kommer ofta hit.

Hon var faktiskt här samma eftermiddag klockan fyra.

-Varför det? -Gamla tidningar.

London Illustrated News, Life Magazine, Navy News...

Hon är fanatisk när det gäller familjen och hennes bror Ralph.

Hon stal faktiskt en sån där.

-Vet du vilken? -Juni-78. De ligger i tidsordning.

-Hon hittade nåt till sin bok. -Och du, mrs Hutton?

-Vad skriver du? -En romantisk berättelse.

-Visade du den för Gerald Hadleigh? -Varför undrar du det?

Självklart, folk pratar om mig och Gerald.

Det är en by, man förväntar sig sånt.

Och jag tyckte att Gerald var väldigt attraktiv.

Men han besvarade aldrig mina känslor.

Vi har hört att det var spänt mellan dig och mr Hadleigh den kvällen.

-Vem har sagt det? -Snälla, mrs Hutton.

Nåväl.

Jag är en fördomsfri person.

Vad Gerald gjorde var hans ensak. Han var ju faktiskt man.

Jag gick förbi hans hus kvällen innan författarcirkeln.

Jag sover dåligt och tar ofta sena promenader.

Klockan måste ha varit ungefär tio i tolv.

Det var då jag såg det.

En kvinna kom i taxi.

Hon betalade, steg ur och gick mot huset.

Hon hade nyckel och gick rätt in.

Hon måste ha varit prostituerad!

-Hur vet du det? -Kläderna och hennes gångstil.

Vad hände?

Jag brukar inte snoka runt.

Men nu blev jag upphetsad.

Av nyfikenhet.

Jag gick närmare, och det var då jag såg dem.

Han hade gett henne ett glas vin. De skålade och hon skrattade.

Det gjorde inget att Gerald avvisade mig. Men att han gick till en...

-Du blev arg. -Nej, inte arg! Jag blev besviken.

Du gick inte möjligtvis tillbaka nästa kväll, efter mötet?

Jo, faktiskt. Jag kunde inte sova, så jag gick ut.

Klockan var halv ett.

Jag såg Max Jennings åka därifrån.

Det syntes att han hade druckit för mycket.

-Såg du Gerald Hadleigh? -Nej, men det lyste på övervåningen.

Jag skulle precis gå när jag såg...

Det var Brian Clapper.

-Gick han hem? -Jag vet inte. Jag gick därifrån.

Jag ville inte bli sedd utanför Geralds hus mitt i natten.

Det kunde ha feltolkats.

-Så Brian Clapper ljög. -Ja, och han är kvar i skolan.

-Ska du prata med honom igen? -Nej, du.

Gärna det.

-Hur går det med pjäsen? -Med alla avbrott...

-Du sa aldrig vad den heter. -"Hårda ord för fem stumma röster."

Det är en arbetstitel.

Det är krävande, men de är fina ungar. Vissa har verkligen talang.

Särskilt syskonen Carter, Edie och Tom. De är jätteduktiga.

Livet är tufft, men de ger inte upp.

Särskilt inte flickan. Edie...

Vi vill bara få klarhet i en detalj, mr Clapper.

Du sa att du gick hem kvart över tio, och gick och la dig direkt.

Vi har ett vittne som såg dig komma hem efter midnatt.

-Vad? -Det här är en mordutredning.

Ja.

Den natten...

Just det, jag var ute. Jag tog en tur med bilen.

Jag vet inte varför jag glömde att säga det.

-Såg du nån utanför Plover's Rest? -Nej.

Jo! Det var nån...

Men jag såg inget.

Jag var...bakom bilen, förstår ni.

Nån gick förbi, men jag såg inte vem det var.

-Kan du berätta var du åkte? -Nej.

Hade du stämt möte med nån?

Möte? Nej! Självklart inte.

Jag promenerade bara.

Jag vaknade och började runka...promenera.

Vad hette flickan? Edie. Han tjuvtittade nog på henne.

-Njöt du av det där, Troy? -Det är skönt med lite hämnd.

-Grep de dig, Brian? -Vad har du gjort? Var det pengar?

Han är en mördare!

Upp med er. Sätt er ner!

Vi har bara några minuter kvar, så hur går det med scenen?

Vår "coup de théatre".

-Vi har jobbat på den. -Jag ser inga bevis på det.

Vi ses igen nästa fredag.

Har ni inget då måste jag skriva det åt er.

Edie?

-Brian...får jag prata med dig? -Självklart. Vad är det?

Jag behöver prata med dig.

Det är därför jag finns här.

Kom igen. Bort med dig!

Det är en underbar bok. Du borde läsa den.

-Jag gav den till dig. -Den handlar om en irländsk pojke.

Han heter Liam Hanlon.

Liam bor på en gård nära Durrow i södra Irland.

Det är ett hemskt liv. Hans far utnyttjar honom sexuellt.

Tretton år gammal skjuter han sin far och rymmer.

Han träffar en konstnär, och de reser tillsammans i Europa och Turkiet.

-Bergen långt borta. -Jennings har ett underbart språk.

-Är den självbiografisk? -Den är skriven så.

Liam har köpt en lägenhet. Han fick pengar av konstnären.

Han har målat Liam i historiska kläder och tjänat en förmögenhet.

"Han ligger på sängen. Kudden är sval mot hans hals."

"Han följer sitt förflutna längs takets lister."

Troy måste ha smittat mig. Fortsätt.

-Du ska nog svara. -Jag är ledsen.

Ja? Jag åker direkt.

Vi har hittat Max Jennings.

-Han är där inne. -Vilken överraskning, Troy...

-Är inte du långt hemifrån, George? -Det är mitt fall.

-En dag vid havet är trevligt. -Det tyckte han också.

-Vad tror du? -Han har varit död i två dygn.

-Gift? -Det är troligt. Titta på ögonen.

Bilateral ptos, och en pigmentering i hårroten.

Mår du bra? Du har utslag på halsen.

Då var det klart. Fallet är löst.

Vad menar du?

Vi vet att Gerald Hadleigh och Max Jennings kände varandra.

Det var nån slags tvist som gick över styr.

Jennings slog ihjäl Hadleigh-

-och när han insåg vad han hade gjort begick han självmord.

-Tror du att det gick till så? -Ja.

Det gör inte jag.

Vem var Gerald Hadleigh? Vad var han innan han kom hit?

Vad hände med hans fru? Vi vet inte vad hon hette.

Det är som ett blankt pussel. Vi har vissa bitar, men ingen bild.

Ta dagen då Gerald Hadleigh dog.

Honoria Lyddiard besökte Laura Hutton.

-Spinning Wheel. -Och hon stal en tidning.

Om du lämnar ditt nummer...

Vi vet att hon åkte från butiken till Gerald Hadleigh.

Mötet börjar först klockan halv åtta, Honoria!

-Varför? -Det hade med maten att göra.

Det var för sent att oroa sig för maten.

Och varför gick Max Jennings tillbaka in i huset?

-Varför stoppade inte Amy honom? -Jag lovade Gerald.

Hur förklarar du garderoben och den försvunna resväskan?

Vad var borta? Och varför var Hadleigh naken?

Och så har vi kvällen före mordet.

Vem var kvinnan som Laura Hutton påstår att hon såg?

Och om Laura var kär i Gerald-

-blev hon då så svartsjuk att hon slog in huvudet på honom?

Kolla alla Caustons taxibilar-

-tills du hittar den som körde den blonda kvinnan.

Kolla Hadleighs bakgrund, och gör samma sak med Jennings.

Jag vill ha det klockan nio i morgon bitti.

-Mår du bra, sir? -Ja.

-Nåt om Hadleigh? -Inget registrerat äktenskap.

Inget personnummer eller födelsebevis-

-och han är okänd på socialförvaltningen.

-Och taxichauffören? -Vi letar.

Men vi har hittat hans bil, Celican.

En vanlig stöld. Förstörd och dumpad i floden.

-Alltid något. -Och Barbara Neal är här.

Bamsiga Barbara.

-Jag kan åtala dig för det här. -Det var inte meningen.

Vad skulle jag göra?

Du kunde ha berättat sanningen. Det hade sparat tid.

Stugan vid havet var bokad för två personer, Jennings och dig.

Nåväl... När började det?

Max var psykiater innan han blev författare.

Jag var hans receptionist. Sen blev jag hans sekreterare.

Och sen...

-Vi hade träffats i två år. -Du visste att han var död.

Berätta mer.

Det fanns inget Danmark, Det sa vi bara till Selina.

Planen var att träffas där, i stugan.

Han hade åkt dit kvällen innan.

Det var lättast att åka dit var för sig.

-Max? -Jag kom dit vid lunchtid.

Maxie, älskling?

Du ligger väl inte i sängen redan?

Maxie?

Han låg där på sängen.

Jag trodde att han hade fått en hjärtinfarkt. Jag trodde aldrig...

Vad kunde jag göra?

Om jag berättade för er avslöjade jag allt.

Ingen visste nåt.

Ingen.

Vi hade tjänat två dygn om hon hade varit ärlig.

-Vad är det för fel på mig? -Sir?

Vi har hittat Hadleighs advokat.

Vilken typ av man var Gerald Hadleigh, mr Jocelyne?

Han var en ovanligt reserverad man.

Men vi tog hand om hans affärer. Inklusive köpet av Plover's Rest.

Vet du var han kom från?

London, mer vet jag inte. Han hade kvar en lägenhet där.

-Hur vet du det? -Vi köpte den, men har inte sålt.

Testamentet avslöjar nog mer.

-Tar ni hand om det också? -Ja, det stämmer.

-Vi vill gärna veta mer. -Jag ska...

-Det här är en mordutredning. -Det stämmer.

Det är väldigt okomplicerat.

Stora delar av hans förmögenhet går till St Martins konstskola.

-Handlar det om mycket pengar? -Definitivt.

-Hur mycket? -I kontanter?

Minst två och en halv miljoner pund.

-Några personliga gåvor? -Ja, absolut.

Nu ska vi se. Här är det.

-Han gav 500 pund till mrs Bundy. -Hans städerska.

Och 10 000 till det lokala cricketteamet.

Han lämnade en oljemålning till en mrs Laura Hutton.

Och en lite större summa på 100 000 pund.

Till vem?

100 000 pund? Kära nån!

Visste du att mr Hadleigh tänkte ge dig pengar?

Han skämtade om det ibland.

Han sa att det skulle roa honom att rädda mig från Honoria.

-När flyttade du in här? -Efter Ralphs död.

Vi hade ett litet hus i Spanien. Vi bodde där, men Ralph blev sjuk.

Jag skrev till Honoria och nästa dag kom hon dit.

Hon tog hand om honom. Det var som om jag inte var där.

När Ralph dog pratade hon med läkarna.

Hon förde tillbaka honom till England. Jag hade inga pengar.

Och du kan inte berätta mer om Hadleigh och den kvällen?

Jag önskar att jag hade gått tillbaka. Jag lovade.

-Men det gjorde du inte. -Jag gjorde varm choklad.

Honoria drack i arbetsrummet och jag i sängen. Det är varmast där.

-Flyttar du, nu när du har pengar? -Självklart, jag hatar det här huset.

Och nu kan jag det. Jag är rik!

Varför har du inte börjat med lunchen?

Poliserna har kommit med goda nyheter.

-Det är nog ointressant för mig. -Vi vill ställa en fråga.

-Vad? -Det är en detalj, men jag undrar...

...vad du såg i numret av Navy News som du stal i mrs Huttons affär?

-Berättade hon det? -Förnekar du det?

Vi vill bara veta vad det stod.

Det var en bild av Leicester på sidan fem.

-Det var Ralphs skepp. -Det är till boken.

Får jag se bilden? Jag är bara nyfiken.

Här är den. Min bror skulle bli löjtnant.

Jag är säker på att han hade blivit amiral.

"På permission i Antalya".

Hur kan det vara intressant för fallet?

Som sagt, jag är bara intresserad.

-Det där gav inget. -Jag är inte så säker.

Hon sa en sak.

-Honoria? -Nej, Amy.

Låt mig göra det där.

-Honoria, jag måste prata med dig. -Måste du?

-Jag tänker flytta. -Vad?

-Jag har fått nog, och flyttar. -Det kan du inte.

Jo, det kan jag.

-Jag lovade Ralph att ta hand om dig. -Du vill inte ha mig.

Du vill ha Ralph, men han är död och kommer inte tillbaka.

-Prata inte om Ralph. -Han var min man.

Han hade inte dött om du hade älskat honom tillräckligt.

Jag flyttar i morgon.

Nej, du är en Lyddiard. I själ och hjärta.

Själ och hjärta, det är det enda som räknas.

Själ räknas, hjärta räknas.

-Jag är ledsen, Honoria. -Nej!

Jag vill ta hand om dig. Jag vill ha dig här.

Jag behöver ha dig här.

-Vad händer, Laura? -Jag stänger och flyttar.

Ska du lämna byn? Varför det?

Jag trodde att om jag älskar nån tillräckligt mycket-

-kan han inte låta bli att älska mig.

-Gerald. -Han gav den där till mig.

Den är underbar!

Det är en Hilton Conninx. Han målade historiska pojkar på 1950-talet.

Den är värdefull, men jag säljer den aldrig.

Den påminner mig om honom.

-Han heter Baker och är där borta. -Tack.

Jag plockade upp henne strax efter klockan elva.

Hon ville åka till Midsomer Worthy och pekade ut huset när vi kom fram.

-Kan du berätta nåt mer? -Hon var ful.

Lång, mycket smink. Men snygga ben.

-Var plockade du upp henne? -I det där hörnet.

Tack så mycket.

-Vi vet inte var hon kom från. -Lyssnade du?

Det han sa kan förklara den tomma garderoben.

Och kanske bilden på hans döda hustru.

-Tror du att kvinnan tog hans kläder? -Nej.

Det här är vad vi letar efter.

-Vad är det här för ställe? -Vad tror du?

Vi har inte öppnat än.

Jag trodde att Troy skulle få ett anfall. Det var väldigt kul.

Så Gerald Hadleigh var transvestit?

Han parkerade bilen nära klubben och gick tillbaka i kvinnokläder.

Men den var borta, och han kunde inte gå till polisen klädd så.

-Och kvinnan som Laura såg? -Det var ingen kvinna.

Det var mörkt och Laura gömde sig bland buskarna.

Hon såg ju Hadleigh och kvinnan dricka tillsammans.

Hon trodde att hon såg det. Det fanns en spegel i rummet.

Hon såg Hadleigh skåla med sig själv för att han kom undan.

-Mina körtlar är svullna. -Du ser inte ut att må bra.

Vi får se hur jag mår när jag vaknar.

Hej, Bri. Kul att du kom.

-Om du behöver min hjälp... -Det gör jag. Kom in.

Varsågod, Bri.

-Vad är det? -Thunderbolt, med äpple och citron.

Skål.

Är vi ensamma?

Mamma är ute med Tom.

Så unga Edie, vad kan jag hjälpa dig med?

Vi sätter oss.

Det är pjäsen. Jag är nervös.

Jag vågar inte stå där inför publiken.

-Och min accent är fel. -Den är perfekt.

Du är perfekt. Tro mig.

Jag tycker inte om min karaktär. Hon går mig på nerverna.

Lova att du hjälper mig, Bri. Säg att jag klarar det.

Du gör mer än så. Du är helt fantastisk.

Du anar inte hur mycket jag har drömt om det här.

-Det här är till dig. -Posten kommer tidigt.

Det kom inte med posten. Nån lämnade det personligen.

-Såg du vem det var? -Jag tittade inte.

Sa jag att Laura Hutton ska flytta? Det kom väldigt plötsligt.

Och jag pratade med Amy. Du anar inte vad som har hänt.

För guds skull!

-Kan du hålla tyst? -Vad är det?

Jag har fått dr Bullards rapport.

Det var gift som dödade Jennings. Han drack det i ett glas vin.

-Talliumsulfat. -Han drack det tolv timmar tidigare.

Då var han hos Hadleigh i Midsomer Worthy.

Talliumsulfat verkar långsamt.

Hadleigh kanske blandade det i hans vin.

Och Jennings kanske attackerat Hadleigh utan att veta nåt.

Men varför tog han kläderna?

Nån ville dölja att han var transa.

-Kommissarie Barnaby. -Det här är James Jocelyne.

Från Jocelyne, Tibbles and Delaney.

-Ja, mr Jocelyne? -Jag nämnde ju fastigheten i London.

Jag har fått dokument från banken.

-Har du en adress? -Ja, det är därför jag ringer.

-Så du kom hit. -Ja.

Ja.

Vad handlar det här om?

Är det nåt slags skämt?

-Det är inte roligt. -Du våldtog en 15-åring.

Våldtog? Det var ingen våldtäkt!

-Säger du att Edie ljuger? -Vem tror polisen på?

-Vad? -Vi kan komma överens om nåt.

Hur låter fem tusen, Bri?

-Jag har inte 5 000 pund. -Du fixar det.

-En medelklassmes som du. -Inga problem.

Varför?!

Vad har jag gjort er?

Jag försökte bara hjälpa till.

-Dra härifrån. -Försvinn.

Brian.

Du lämnade de här.

-Vad tycker du, Bri? -Det var kanon.

Det var vår coup de théatre.

Du sa åt oss att jobba på en scen.

-Du bad oss överraska dig. -Det gjorde vi nog.

-En scen? -Ja, som vi kan ta in i pjäsen.

Ni kan göra vad fan ni vill!

Hur kunde jag slösa fem minuter, eller fem månader på er?

Hur kunde jag tro att den stinkande kloak som är era hjärnor-

-skulle förstå nåt om dramatik eller litteratur?

Kryp tillbaka ner i rännstenen där ni hör hemma.

Och stanna där!

Och ruttna.

Avskum!

Det där var inte speciellt trevligt.

All right...

Plan B.

Här är det.

Det blir oväder.

Tror du att han bor här?

Varför känns det som jag känner igen mig?

Jag känner igen mig. Jag har varit här.

Det kan du inte ha varit. Eller?

Det handlar om en ung irländsk pojke.

Liam har köpt en lägenhet med utsikt över Albert Hall.

-Självklart, så är det. -Det är en underbar bok.

-Allt fanns i boken. -Vilken bok?

"Han ligger på sängen. Kudden är sval mot hans hals."

"Han följer sitt förflutna längs takets lister."

Boken som Max Jennings skrev om Gerald Hadleigh.

Jag känner igen lägenheten för att den finns i boken.

-Det är inte möjligt. -Jo, det är det. Titta.

Han heter Liam Hanlon. Han träffar en konstnär.

Han har målat honom i historiska kläder många gånger.

De reser tillsammans i Europa och Turkiet.

Varför läste jag inte boken? Det borde jag ha gjort.

Liam Hanlon träffar en konstnär.

Han målar honom i historiska kläder och säljer tavlorna dyrt.

-Och Liam Hanlon... -...var Gerald Hadleigh.

Han blev sexuellt utnyttjad och dödade sin far.

Han rymde hemifrån och blev rik.

Och en dag berättade han allt för Max Jennings.

Varför gjorde han det? Hur träffades de?

Minns du var Barbara sa?

Max var psykiater innan han blev författare.

Vi vet att Hadleigh var transvestit eller transsexuell.

Han kanske gick till en psykiater.

Om den psykiatern var Max Jennings...

Skrev Jennings en bok av Hadleighs berättelse?

"The Far Away Hills". Hadleigh var aldrig gift.

Hans liv var påhittat. Bilden på frun var bara rekvisita.

Han gömde den för Max Jennings.

-Hadleigh var rädd för Jennings. -Nej.

Hadleigh var rädd för att bli lämnad ensam med Jennings.

Han var rädd för att göra nåt dumt.

Vad skulle du göra om du berättade för nån-

-en professionell läkare eller en vän, hela ditt livs historia-

-och han förvandlade det till en bok?

-Vad skulle du göra? -Döda honom.

Och det gjorde Hadleigh.

Vill du ha nåt att dricka?

Då ska du få det.

Vi får aldrig veta exakt hur han gjorde det.

Men när Jennings gick tillbaka-

-och de äntligen var ensamma, måste det ha hänt.

Laura Hutton var utanför när Jennings kom ut.

Hon trodde att han var full.

Hon hade fel. Han hade blivit förgiftad.

Hadleigh dödade Jennings. Men dödade Jennings Hadleigh?

Nej, jag tror inte det.

Laura Hutton såg Brian Clapper, och han såg nån annan.

En tredje person som närmade sig huset.

-Men vem var det? -Den som dödade Hadleigh.

Sir.

-Mer drag. -Vilken överraskning.

Vi hittade den här i samma rum.

Det är samma tidning som Honoria Lyddiard hade.

Han fick två utmärkelser. Han hade blivit amiral.

-Där. -I Europa och Turkiet.

-Antalya. -Vad?

Det är en hamn i Turkiet. Hon vek över det innan jag fick tidningen.

-Det är Leicester. -Inte fartyget. Titta här.

-Vilka är det? -Det där är Ralph Lyddiard.

Samma ansikte som på fruns foto.

Och den andra?

Det är Gerald Hadleigh.

Liam i boken var i Turkiet.

-Nu vet vi att Liam var Hadleigh. -Hadleigh var i Turkiet.

-Och träffade Ralph Lyddiard. -Antalya!

Honoria rusade hem till Hadleigh.

Hon var besatt av sin bror, och nån i byn hade känt honom.

Vad gör du?

Jag behöver en väska att packa i.

Vems är kläderna?

Den här klänningen är blodig.

GH.

Det här är Geralds väska.

Honoria dödade Gerald Hadleigh.

Amy avslöjade henne nästan när hon sa emot henne.

Minns du vad Honoria sa när vi frågade om mordkvällen?

-Jag drog mig tillbaka. -Det betydde inte "gå och lägga sig".

Amy berättade det. Hon la sig och Honoria gick till sitt arbetsrum.

-Sen gick hon ut igen. -Tillbaka till Hadleigh.

Det var otroligt att han kände min älskade Ralph.

Jag var där på dagen, men han var inte hemma.

Och jag kunde inte prata när alla var där.

-Så du gick tillbaka senare. -Jag måste träffa honom.

Jag kunde inte vänta.

Gerald?

Det jag fick se var så vidrigt. Så föraktligt.

Men jag frågade om Ralph. Jag måste få veta.

Det var därför jag var där.

Och vet du vad han berättade för mig? Vet du vad han sa?

Ja, jag kände din älskade Ralph. Vi var älskare.

Jag hade honom och han hade mig. Ut ur mitt hus!

Nej!

Hon dödade honom och tog alla kläder.

-Hon är spritt språngande galen. -Fullständigt.

Du skulle också dö, inte bara han.

Herregud. Nej!

Vad har du gjort? Det är Ralph.

Du tog hit honom. Du är galen.

Hoppa! Ut genom fönstret.

-Hoppa! -Nej.

Jag gör det inte åt dig. De förstår att det var du.

Skulle jag bry mig? Jag vill bara att du ska dö!

Hon ville att jag skulle dö. Hon väntade.

Det var aids som dödade Ralph. Hon visste det.

-Hon hoppades... Hon väntade... -Ta henne härifrån.

-Cully! -Pappa.

-Gick du till dr Preston? -Ja.

-Är det nåt allvarligt? -Ja, tyvärr.

-Jag är tydligen allergisk. -Mot vad?

-Nej. -Jo.

-Katter. -Kilmowski.

Allt kliande och nysande?

-Det är inte roligt. -Nej, förlåt mig.

-Cully? -Du tänker väl inte skylla på mig?

Jag ska göra ditt liv till ett helvete.

Text: Pernilla Hallgren www.sdimediagroup.com