Original subtitles

I tidigare avsnitt...

Du behöver veta en sak om Finch - vad hon är.

Min pappa byggde skolan för såna som vi. Följ med mig.

Hope?

Landon? Landon!

Jag har varit instängd i en annan dimension-

-som jag inte kan ta mig ur.

Du kan inte gå vidare från sorgen om du håller fast vid den.

Ge honom liv med din konst.

Monsterproblemet förökar sig.

-Varför tror du att den sprang? -Nåt med den kändes bekant.

Jag har visst listat ut vem monstret är.

Jag tvingar dig bara att leva upp till din potential.

Landon?

Nej, det är inte allvarligt. Jag behöver bara artefakten ett tag.

Ja, jag skickar nån som hämtar den med en gång. Tack, Dorian. Hej då.

Ni tänker stoppa tillbaka Cleo i den, va?

Nästa gång ni planerar nåt skumt, så kom ihåg att vampyrer hör allt.

Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra med Cleo än.

Men för allas säkerhet bör hon vara i den tills jag fått koll på läget.

Jag vet att ni står varandra nära och att du tycker att jag har fel.

Men jag är skolans rektor och måste fatta de tuffa besluten.

Jag fattar.

Jag gillar skumma saker.

Det är inte så vi brukar jobba här.

Cleo skapade en falsk Landon och försökte döda Hope.

Cleo måste bort.

Ni behöver inte säga mer.

Men innan ni fryser ner Cleo... så vill jag prata med henne.

Det är mellan henne och mig.

Förlåt. Instinkt.

-Jag hörde dig inte komma in. -Jag har blivit bra på att smyga.

Och inte alls dålig på frisyrer.

Du är väldigt nojig över att folk rör dina vapen.

Jag vistades väl i fängelsevärlden längre än jag trodde.

Jag ska låta dig klä på dig.

Vill du kanske äta frukost efteråt?

Ville du fråga mig nåt?

Det kan vänta. Ses vi i matsalen?

Du kan slappna av, vet du. Ingen här bits.

Det var ett halvkasst varulvsskämt.

Jag förväntade mig ett sarkastiskt svar.

Förlåt, jag är lite överväldigad.

Varulvar, vampyrer, häxor... Det finns allt möjligt här på skolan.

Kul, va?

Jag berättar hur jag känner kring det så fort jag fattat det där.

Strunta i det. Men den här häxan är jätteglad för att du kom hit.

På frukost. Sen får vi se. Jag är osäker på om det här är rätt för mig.

Skolan är bokstavligen byggd för såna som vi!

Uppriktigt sagt byggdes den för dig och din syster.

Sant, men jag är lika mycket elev som alla andra här.

Nej, du är rektorns dotter - som passar in här.

Jag är en enstöring från Mystic Falls High som hatar gruppaktiviteter.

De två sakerna är inte desamma.

Snälla, ge det bara en chans.

Du visade mig runt på din skola. Låt mig återgälda tjänsten.

Jag ska försöka vara öppensinnad.

Jag tänkte väl att du var här.

Du missade frukosten så jag tog med den här.

Jag har inte vistats bland människor på ett tag.

Det är mycket att ta in.

Jag måste erkänna en sak... Jag hittade dig med en formel.

-Jag behövde bara vara säker på... -Att jag verkligen är jag. Smart.

Jag vet att det här borde räcka som bevis...

Jag försöker intala mig att det verkligen är du-

-men efter allt som har hänt ville jag bara vara säker.

"Rota-bland-mina-grejer- när-jag-inte-är-där"-säker?

Jag skulle erkänna det också.

Vi har båda gått igenom så mycket...

...och jag försöker ha tålamod, men jag har så många frågor.

Jag vill inte överväldiga dig, men...

Hjälp en vilsen tjej.

Jag försöker väl fortfarande smälta allt.

Jag kan inte sätta ord på det än.

Jag skulle verkligen behöva nåt som fick mig att tänka på annat.

Jag tror att jag vet vad.

Dr Saltzman skickade Hope och Landon att hämta artefakten.

Ska du inte säga nåt? Han tänker stuva in dig i den!

-Då får det bli så. -Är det allt du har att säga?

Det var du som sa åt mig att vara ärlig!

Nu tänker du tiga om saker och ting? Det om nåt är väl hyckleri?

Jag är ingen hycklare. Eller skurken som alla på skolan tror att jag är.

-Jag ska bevisa det. -Gör det då, Cleo.

Jag kan inte gömma mig längre. Mitt förflutna hinner alltid ikapp.

-Nu ska jag berätta min historia. -Vad gör du?

Det kommer att kännas konstigt, men du är trygg.

Och oroa dig inte - jag ska se till så att du förstår språket.

Jag gillar inte hur det låter. Släpp!

Du kom hit för att få svar. Det är så här jag väljer att ge dig dem.

Gör skiten, då.

Stopp!

Floden Niger i dagens Nigeria 1461 e.Kr.

Cleo? Vänta, vart ska du? Var i helvete är jag?!

Vad är det som händer, mormor? Vart ska krigarna ta vägen?

-Bra fråga, gräshoppa. -Kom här.

Var inte rädd, min kära. Jag ska berätta en historia för dig.

För länge sen levde ett monster i skogen.

En dag letade det upp en lycklig och förtrollad by.

Det sökte efter nåt speciellt där.

Monstret ville så gärna ha det-

-att det hotade att ödelägga byn för att få tag i det.

Så krigarna samlades för att försvara sitt hem.

Men innan de gav sig ut i strid använde en musa sin kraftfulla magi-

-för att få krigarna att slåss med sina ord och inte sina vapen.

Så krigarna gick ut i skogen för att prata med monstret.

Monstret gick med på att skona byn i utbyte mot vad det ville ha.

Vad ville monstret ha?

Det är överenskommet.

Det här känns inte bra...

Jag kan inte följa med dig in.

Är du säker? Mr Williams vill säkert träffa dig.

När jag var i fängelsevärlden gömde jag mig här en natt.

Ett monster fick mig att se saker som egentligen inte fanns.

Jag hallucinerade att jag blev räddad om och om igen...

Det är ingen fara.

Självklart kan du vänta här ute.

Jag vill höra både det bra och det dåliga.

Vi kan prata på promenaden tillbaka.

Det var ett tag sen, Kirby.

Har du saknat att bli inlåst i skåpet?

-Varför måste du ge dig av? -För att hålla byn trygg.

Jag ville vänta med att berätta det här, men du måste få veta det nu:

Du är inte bara en häxa som din syster.

Du är speciell, som jag.

Du är den sjunde dottern till en sjunde dotter.

Du är en musa.

-Som i berättelsen? -Ja.

-Vad gör en musa? -En musa inspirerar människor.

Jag hjälper byborna med min magi för att jag bryr mig om dem.

En dag blir du väldigt mäktig, och då behöver de dig också.

-Därför måste jag lämna dig. -Låt mig få följa med.

Nej, det går inte. För med sån makt följer en skyldighet.

Jag ska använda den för att skydda vårt hem - framför allt dig.

Hälsa dina systrar att jag älskar dem.

Jag vill inte att du går. Dide ko fo lo!

Vi måste göra stora uppoffringar för att skydda de vi älskar.

Men vad vill du, då?

Du kanske inte gillar det, men jag väljer det här. En dag förstår du.

Jag älskar dig, min dotterdotter.

Mormor! Nej! Mormor...

Du är en riktig tuffing i framtiden.

Det kommer att bli bra.

Åh, jävlar. Jag känner igen den där minen.

Blås ner!

Vart...? Cleo, vart ska...?

Malivore? Den jäveln är överallt!

Du får inte vara här, min Cleo. Skynda dig hem nu.

Nej. Du måste skydda vår by och jag ska skydda dig.

Jag är också en musa. Ta mig i stället.

-Nej, Cleo! -Följ inte efter!

Vi måste göra stora uppoffringar för att skydda de vi älskar.

Det förstår du väl?

Landon!

Vad är det för fel på dig?

Du ser upprörd ut.

Jag antar att Cleo inte gav dig svaren du sökte.

Nej! Hon gav mig mycket mer. Ni får inte göra det här.

Det är dina känslor som talar. Det här är inte ditt beslut.

Hon öppnade upp sig för mig. Jag såg henne som litet barn.

-Malivore var där. -Där och gjorde vad?

Jag vet inte, men vi har missförstått det hela. Cleo är ingen skurk.

På uråldern eller när hon nu föddes så var hon en hjälte.

Hon offrade sig själv för att rädda sin mormor och en hel by.

Självklart vill hon att du ska tro det.

Vad hon än visade dig så är det hon som styr berättelsen.

Det som hände Hope bevisar att det inte är bra.

Jag var där, doktorn...

Det var verkligt. Jag tror henne.

Och tänk om hon har slagit sig ihop med Malivore? Jag behöver mer fakta.

Inga problem. Jag fixar!

Nej, det gör du inte, för du har redan bestämt dig!

Vänta... Om reglerna är såna så kan inte ni heller göra det.

-Ursäkta? -Kom igen...

Ni bestämde er redan från början. Ni läser böcker om da Vinci-

-för att lära er att stänga in Cleo i artefakten igen.

Er historia av att skicka problembarn till fängelsevärlden bevisar det!

Det var under bältet.

Men du har inte fel. Jag har skickat iväg ynglingar utan att veta allt.

Så som jag sa: Vi behöver mer fakta.

Alltså är ingen av oss lämpad att inhämta den.

Vi måste hitta en opartisk person.

Jag vet att du inte har umgåtts med andra varulvar-

-men det är här de gillar att hänga.

-Läget, Jo? -Hej, Jed.

Det här är min...Finch.

Finch, det här är Jed, Salvatoreskolans alfa.

En ny varg - schyst. Hur mycket tar du i bänk?

Nästa anhalt, tack. Jag har sett nog av den här.

Josie... Jag behöver din hjälp.

Detsamma. Hej.

Pappa, det här är min...

...vän Finch.

Finch, ja. Flytten.

-Den eventuell flytten. -Just det. Trevligt att träffas.

Ledsen att jag stör i den säkert fenomenala rundturen-

-men nåt brådskande har dykt upp.

Du är otydlig - och du skämmer ut mig.

Då kanske vi kan prata i enrum, för det blir bara värre.

Trevligt att träffas.

-Du lovade. -Jag är tillbaka på nolltid.

Dessutom är du i goda...

Någorlunda goda händer.

Det går jättefort!

Landon!

Landon!

-Mår du bra? -Retorisk fråga, antar jag.

Ställ bara frågan som du ansträngt dig för att undvika.

Vad har hänt? Du uppför dig som en helt annan människa.

-Du skulle inte förstå. -Du har inte ens berättat!

Vill du veta vad som hände?

Efter att vi hade sex stängdes jag in i Malivore i vad som kändes som år.

Jag intalade mig själv att Hope skulle komma och rädda mig.

Jag fick slåss mot Nekromanten för att ta mig ut ur mörkret-

-men jag var fast i en fängelsevärld full av monster helt ensam.

Jag kunde inte vänta på dig längre. Jag måste överleva.

Därför lärde jag mig att slåss - och att döda.

Och varje dag vaknade jag för att göra det på nytt.

Men du hittade ju en väg ut.

Nej.

Det var det du som gjorde.

-Vad menar du? -Jag såg svarta rankor.

Som en reva som öppnade sig. Du, Josie och Lizzie skapade den.

Det var så jag kom tillbaka.

Det var för flera veckor sen.

Menar du att du har varit tillbaka ända sen dess?

Hej...

-Ledsen att jag stör. -Var är Kaleb?

Min pappa tyckte att jag borde prata med dig i stället.

Kaleb höll med.

Varför då? Vi känner inte ens varandra.

Det var därför de valde mig.

Kaleb berättade vad som har hänt.

Jag hade en incident med svart magi för inte så länge sen.

Jag gjorde fruktansvärda saker mot de jag älskar.

Jag är inte skurken här.

De sa att Malivore tog dig när du var barn.

Vad ville han?

Att jag skulle skapa.

Det var så här jag lärde mig att skaffa vänner.

Vad bra.

Är det inte det?

Om du är här för att bedöma mig så får du avgöra det själv.

Mo gba yin niyanju lati gbe.

-Hej, lilla vän. -Han är så söt!

Titta vad jag har gjort av din lera.

Det smärtar mig att återuppleva dessa ögonblick.

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den grottan igen.

Malivore tvingade dig alltså att skapa monster-

-bara för att han skulle kunna... äta upp dem?

Han var hungrig och desperat-

-i enlighet med formeln som skapade honom.

Han var så angelägen att fly att han tog mig till fånga-

-i tron om att jag skulle bli hans räddning.

Hur?

Jag tillbringade många år ensam.

Jag längtade efter min familj, men jag måste skaffa vänner.

Monster, skulle vissa kalla dem.

Men Malivore fortsatte att sluka vart och ett.

Till en dag då inspirationen återgäldade tjänsten och log mot mig.

Jag skulle skapa en kropp åt Malivore.

Den skulle inte bara bli hans, utan även min räddning.

Du inspirerade Malivore till att vilja ha en kropp?

Det var jag som gav honom lösningen på hans hungersproblem.

Tanken han har varit besatt av i århundraden.

Och det han vill ha än i dag.

Du har lyckats bra, Cleo.

Givit mig en röst. Formen är perfekt.

Att se dig tvinga dig in i den var det inte.

-Min hunger har äntligen mättats. -Jag har givit dig din kropp.

Du är äntligen fri från trollformelns inskränkningar.

Jag vill ha min frihet i gengäld.

Du tillhör mig för evigt.

Jag kan inte släppa taget om en sån makt.

Förhandla aldrig med skurken!

Jag ska befria den här världen från varelserna som skapade mig:

Vampyrer, häxor, varulvar...

Sen ska jag skapa en överlägsen sort som tar deras plats.

Det här är bara början på vår berättelse.

Nej, det är slutet.

För du är mer fånge nu än du nånsin varit tidigare.

Du vet bara inte om det än.

Din nya form är förvisso perfekt, men det är jag som kontrollerar den.

O le so.

-Varsågod och prata. -Rättelse:

Förhandla bara med skurken när du vet hur man kör över honom.

Du begår ett dödligt misstag.

Eller så har jag äntligen inspiration till att bli nåt mer än din tjänare.

Jag ska ta mig ur den här kroppen. Jag känner redan dess svaga punkter.

Om du inte svälter först.

Den kroppen blir den sista trösten mina gåvor nånsin ger dig.

Jag kommer att ta mig loss. Jag ska hitta dig, Cleo Sowande!

Det svär jag på!

Du kom alltså på den briljanta idén att börja leka cosplay i skogen?

Jag ville hålla ett öga på skolan och se att alla var trygga.

Att inget hade följt med mig.

Du försökte kidnappa Cleo och anföll mig.

Nej, en varg överföll mig.

-När jag insåg att det var du... -Då smet du.

Jag ville inte göra dig illa. Jag försökte skydda dig.

Jag behövde veta varför Malivore var ute efter Cleo-

-och varför en falsk Landon sprang omkring.

-Så jag tog ett hårstrå från honom. -Du visste att han var en bedragare.

Varför lät du mig vara med honom?

Du såg lycklig ut och jag var ett vrak.

-Det var ett bättre alternativ. -Han var en golem!

Skulle du ens vara här med mig om det inte vore för Cleo?

-Det är nåt där ute. -Låtsas inte som...

-Det är... -...ett monster.

Lägg ner saltet. Det behövs inte.

Cleo har visst övertygat dig också.

Malivore höll henne instängd i flera år - helt ensam.

-Jag lider med henne. -Jag valde att utföra svart magi.

Efter manipulation, ja...

...men Cleo slets ifrån sin familj och tvingades till det.

Jag trodde att våra berättelser var likartade, men jag hade fel.

-Men det tillhör det förflutna. -För att du förpassade det dit!

Jag höll på att döda MG och jag dödade Alyssa.

Du tog tillbaka mig till skolan som om inget hänt.

Jag är din pappa - vad ska jag göra?

Skulle du göra så här mot Cleo om hon var din dotter?

Du är rektor. Du bestämmer.

Men du får inte leka domare, jury och bödel med Cleos liv.

Du och mamma byggde den här skolan för att hjälpa övernaturliga.

Inte fördöma dem till en evighet av ensamhet.

Så hur bevisar du att det är sant?

Den formeln fungerar aldrig.

Eller så är han immun mot magi. Ta den här och spring.

Nej.

Vi kan fortsätta vara förbannade när jag har dödat honom.

Han vill ha den här. Monster likt mobbare måste bekämpas.

Vi får väl göra på det gamla hederliga viset.

Har ni gått vilse eller ska ni skicka iväg mig personligen?

Kaleb och Josie känner starkt för dig efter att ha sett din historia.

De har bringat en del klarhet i vem du är - men frågan är varför?

Varför gjorde du en golem av Landon-

-och framför allt: Varför försökte du döda Hope?

Ni vet redan svaret på det.

Ni har vetat det ett tag men vägrat att acceptera det.

Var då snäll och upplys mig.

Jag behöver inte inspirera fram lösningen för att förgöra Malivore.

Ni har den redan:

Hope Mikaelson måste dö.

Håll dig undan! Vårt blod får inte blandas.

Fugere.

Du tappade den här.

Jag siktar lågt, du högt.

Vi är ett ganska bra team.

Bra team misslyckas inte med sitt uppdrag.

Titta inte på mig så där. Innerst inne vet ni att jag har rätt.

Hur som helst så är ditt förslag inte ett alternativ.

Det är det enda alternativet. Jag har letat efter ett annat sätt.

-Visa mig, då. -Varför ska jag göra mig besväret?

Jag måste se det. Jag tror att det är nåt du vet.

Så låt mig...

Snälla.

Jag var instängd i artefakten i århundraden.

Den kunde bara öppnas av den med förmågan att döda Malivore: Hope.

Jag måste lära mig mer om henne-

-så jag följde efter er hit till Salvatoreskolan.

Skolan verkade vara en idealisk, tolerant miljö.

När jag så fick veta att den behövde ekonomiskt stöd-

-och det fanns Malivore-lera att tillgå, då hjälpte jag till.

Malivore skickade alltså inte pysslingen?

Och jag åkallade inte färjkarlen. Jag skapade honom.

Jag skapade honom som jag skapat så många monster av Malivores lera.

Men min viktigaste skapelse var bara nödvändig-

-eftersom Hope vägrade släppa taget om Landon.

Hon fick inte öppna en portal ur vilken Malivore kunde fly.

Jag skapade färjkarlen så att Hope trodde att hennes önskan besannats.

Men historien ändrades när Malivore insåg att jag levde.

Monstren som kom efter färjkarlen och Landons golem var hans verk.

Malivore ger mig frihet från mörkret i utbyte mot den där tjejen.

Monstren var avsedda att hitta mig, som han svurit att han skulle göra.

Jag ville inte bli hans fånge igen, så jag tvingades byta taktik.

Men ni fick förstås inte veta mitt sanna ursprung.

Jag försökte skydda er alla.

Men när det visade sig omöjligt...

...tvingades jag fatta ett fruktansvärt beslut.

Jag önskar inget hellre än att Malivore förgörs.

-Därför försökte du döda Hope. -Då blir hon en sann tribrid.

Den utvalda som kan besegra Malivore för gott - men det vet ni ju redan.

Hope har redan mist så mycket i livet:

Sin pappa, mamma, farbror...

Jag tänker inte se henne mista även sitt mänskliga liv.

Familjen betyder allt för henne, och om hon vill bilda sin egen-

-så är det omöjligt om hon blir en fullfjädrad tribrid.

Jag vet alltför väl hur förlust känns.

Efter att jag flytt från Malivore längtade jag hem till min by.

Men jag var rädd att Malivore skulle tortera mina nära och kära.

Så du begav dig till Italien.

Det var där jag träffade den unge Leonardo da Vinci.

Jag berättade om vännerna som Malivore hade mördat.

Han tecknade dem i ett försök att hela mig.

Vissa av de teckningarna lär vara berömda nu.

Men där och då innebar de att han brydde sig om mig.

Leonardo hade brytt sig om många före mig-

-men han var min första och enda kärlek.

Jag borde ha förstått att det inte skulle hålla.

Det har jag också fått lära mig den jobbiga vägen.

Min mormors älskade dotterdöttrar...

Hon var åtminstone säker från Malivore uppe i himlarna.

Jag tror att hon vakar över mig som en förfader.

Det var hennes kraft i mitt blod-

-som hjälpte mig att förtrolla Leonardos artefakt-

-så att den kunde skydda mig från Malivore.

För att hålla min existens hemlig skildes jag och Leonardo åt-

-i hopp om Malivore skulle försvinna så att jag en dag kunde återvända.

Det var inget riktigt liv, men det var åtminstone smärtfritt.

Tills ni hittade mig, och nu vet ni äntligen hela min historia.

Jag beklagar att din tid med da Vinci blev så kort.

Och jag beklagar allt som har hänt dig.

Men jag måste vara säker på att du inte försöker döda Hope igen.

I min desperation insåg jag inte att historien upprepade sig.

Men jag vill inte fortsätta mista de jag bryr mig om.

Så som mormor lärde mig: Det är upp till Hope att göra den uppoffringen.

Som det borde ha varit från början.

Men vad är mitt öde?

Ditt öde avgör du själv.

Josie och Kaleb hade rätt: Den här skolan skapades för elever som du.

Du kan vara säker på att du alltid har en plats här.

Om du nu väljer att stanna kvar.

-Finch! -Det är lugnt. Jag har koll på läget.

Snyggt gjort, lillan.

-Samma tid i morgon? -Det kan du fethaja.

-Jag kommer att spöa dig igen. -Vi får väl se.

Har du just fått en ny vän?

Ett par stycken, faktiskt.

Flocken är ganska skön. Gick allt bra för dig?

Ja... Jag har insett att jag är en bortskämd prinsessa-

-som ilar runt i ett slott som min pappa byggt åt mig.

Ja, det gick skitbra.

Det här stället är inte vad jag alltid har trott.

Så jag är hemskt ledsen att jag pressade dig.

Du behöver inte gå här om du inte vill.

Men det vill jag - på ett villkor:

När du presenterade mig visste du inte vad du skulle kalla mig.

Så jag tänkte mig...flickvän?

-På riktigt? -Ja.

Ja. Ja!

-Jag kan en läkningsformel. -Håll där. Vira den runt min arm.

Tack.

Jag vet att jag har gått fort fram.

Men det är ärligt talat bara för att jag är lite rädd.

Cleo berättade att jag måste bli en fullt aktiverad tribrid-

-för att besegra Malivore.

Och jag gillar inte när man säger åt mig vad jag ska göra.

Jag vill inte utsätta dig för det.

Så ta den tid du behöver för att berätta vad som har hänt.

Det spelar ingen roll om nåt har förändrats.

Du är fortfarande den jag älskar.

Det är det som är problemet: Inget har förändrats.

Vad menar du?

Du frågade om jag skulle vara med dig om saker och ting var annorlunda...

Vi tar oss igenom det här. Det gör vi alltid.

-Du behöver inte säga det. -Jag måste säga det.

Efter att ha genomlidit ett helvete fick jag se dig lycklig-

-med en perfekt version av mig.

Först blev jag arg, men sen insåg jag sanningen.

Den vi inte kan undvika. Vi är dödsdömda.

Andra får tro det, men inte vi. Det var ett helvete att hitta dig.

-Och jag skulle göra om det... -Det kan jag inte tillåta.

Jag är Malivores son. Du är kryphålet som besegrar honom.

Vi finns för att förgöra varandra.

Och jag önskar av hela mitt hjärta att det vore annorlunda...

Gör du slut med mig?

Vi borde förmodligen hålla oss långt ifrån varandra.

Vart ska du ta vägen?

Jag vet inte.

Jag hör inte hemma på den här skolan utan dig.

Farväl, Hope.

-Hur gick det med Cleo? -Du och Josie hade rätt.

Jag var mer angelägen om att vara en sanningssägare-

-än att se Cleo för den hon egentligen är.

Jag sa till henne att hon gärna får stanna på skolan.

Tack, doktorn. Vet ni var hon är så att jag kan be henne om ursäkt?

Jag har ingen aning. Hon valde att ge sig av.

Jag tror att det hela väckte gammal smärta till liv.

Hon vill ha en nystart. Börja om på nytt.

Men jag behövde veta en sak till.

Om...hon bara låtsades gilla mig.

Vi måste hitta henne och övertala henne att stanna.

Det är nog hon som har övertalat oss att respektera hennes önskan.

Jag är verkligen ledsen att det inte blev som du tänkt dig.

Vart tror ni att hon tänker ta vägen?

Är den här platsen upptagen?

Landon Kirby. Du kidnappade mig.

Ja, och du försökte mörda min...exflickvän.

Stor dag för dig också?

Du var visst inte skurken som alla trodde att du var.

Nej, men jag har bestämt mig för att lämna Mystic Falls.

-Vart ska du nånstans? -Hitta ett sätt att döda Malivore.

Behöver du hjälp?

Text: Fredrik Ringstedt-Axberg www.sdimedia.com