Original subtitles

Årets första Vetenskapens värld handlar om vår viktigaste molekyl.

Välkommen till ett nytt vetenskapsår.

Och välkommen 2021! Äntligen.

Det blir mängder av vetenskapliga framsteg i år. Dem kommer vi följa.

Vi har laddat med vetenskapsfilmer, allt från rovdjursforskning i Afrika–

–till banbrytande teleskop i rymden, musikforskning och...

Vi kickar i gång det här året med...

...H2O! Inget klår den molekylen. Den är orsaken till allt!

Men den syns inte alltid.

Världens största flod t.ex. flyter ovanför våra huvuden.

Den här molekylen har gjort sig förtjänt av en egen serie–

–så luta er tillbaka och följ med på vattnets okända vägar.

Vatten är något vi tar för givet–

–förmodligen för att vi använder det varje dag.

Den här filmen handlar om den kanske viktigaste substansen på vår planet:

Vatten.

Om man tittar efter, ser man vattenmolekylen överallt.

Den finns i allt levande.

Man ser floder i luften...

...och hur vattnet har format människans evolution.

Man ser hur vatten har fått civilisationer att växa fram.

Vattnet finns i förändringarna och konflikterna i världen.

Och då blir det tydligt:

Vi kan inte ta vattnet för givet längre.

Om det nu finns oändligt många sätt att kombinera atomer till molekyler–

–vad är det då som är så speciellt med vatten?

Geologen Stephen Mojzsis uttrycker det som är kärnan i vår berättelse.

Vi måste förstå sambandet mellan vattnet och själva livet–

–för vår överlevnad hänger på det.

Stephen Mojzsis är en av de experter som vi får möta i den här serien.

Han kan berätta hur vattnets och livets historia började.

Han har nämligen upptäckt var jordens vatten har kommit ifrån.

Han berättar att vatten först dök upp på jordytan för 4,3 miljarder år sen.

Eftersom landytan då mest var smält sten–

–brukar den tiden kallas hadeikum, efter Hades dödsrike.

Så började vattnets kretslopp.

Det regnade så mycket att två tredje- delar av planeten lades under vatten.

Och vattnet bar på krafter.

Vatten är ett universallösningsmedel.

Det löser fler ämnen än nån annan vätska.

Det innebär att de urtida haven var en riktig kemikaliesoppa.

Och i den soppan kickades livet i gång.

Enligt Stephen Mojzsis skedde livets utveckling vid en avgörande tidpunkt.

Vid den här tiden bestod atmosfären mestadels av koldioxid–

–som svepte in jorden som i en filt.

Det blev så varmt att allt vatten riskerade att förångas.

Men de tidiga livsformerna räddade jorden från det ödet.

Bakterier kunde genom fotosyntes omvandla koldioxiden i atmosfären–

–så att den så småningom ersattes av...

Samspelet mellan livet och atmosfären ger jorden rätt temperatur.

Varken för varm eller för kall, utan lagom för vatten i flytande form.

Stephen Mojzsis har under sitt yrkes- liv letat spår av tidiga livsformer:

Fossil som fortfarande är intakta efter 3,8 miljarder år.

Nästan allt berg som har innehållit såna uråldriga fossil har stöpts om–

–eller vittrat sönder. Det här är en av de tre platser–

–där de urtida havsbottnarna fortfarande finns kvar.

Stephen har rest långt, enkom för att titta på just den här klippväggen.

Först verkar han inte så imponerad.

Men så...

Det här kan vara den äldsta livsformen som nånsin har hittats.

Bara mycket labbarbete kan bekräfta–

–att det här en gång var levande varelser.

Sen dess är allt levande förbundet med vatten.

Bandet är så starkt att liv inte kan existera på jorden utan det.

Också när livsformerna tog sig upp på land, tog de lite av havet med sig.

Till och med de växter som lever i torra öknar.

Enorma regioner i världen blir varmare och torrare.

Om vi ska kunna anpassa oss, gör vi klokt i att studera hur naturen gör–

–när det inte finns vatten.

I 25 år har växtforskaren Jill Farrant ägnat sig åt en grupp växter–

–som kan torka ut och sedan återuppstå.

Såna här mossor var bland de första livsformerna som fick fäste på land.

I labbet i Kapstaden studerar Jill Farrant hur de här växterna–

–kan avvara det livsviktiga vattnet och ändå överleva.

Hon hoppas att den kunskapen ska hjälpa bönder att hantera torka.

Tänk om en gröda kunde återupplivas på ett dygn, precis som ökenväxterna.

I torrt tillstånd är växtens vävnader glasartade.

När de återfuktas mjuknar de och får liv igen.

Den här typen av växter är ovanliga, men förmågan att återuppstå–

–är faktiskt vanlig. Den finns hos alla växter som producerar frö.

Jordbrukets tillgång till vatten blir allt mer opålitlig.

Jill hoppas kunna utveckla sin gröda i tid–

–för att hjälpa världens mest utsatta bönder.

Här i Norra Kapprovinsen tog Jill med teamet ut för att filma ett fenomen–

–som tydligt visar att liv kan finnas även i de torraste miljöer.

Det är en plats där de har chans att filma när öknen blommar.

Christian Munoz och sonen med samma namn är experter på timelapse-foto.

De har ägnat åratal åt att jaga öknarnas flyktiga blomningar.

De använder en datorstyrd kamera för att kunna kombinera två filmer–

–som filmats vid olika tillfällen. En med blomning och en utan.

Problemet är bara att det är sex månader mellan de två filmningarna.

Och de filmar inte bara i Sydafrika. De jagar ökenblomningar världen över.

Deras svåraste uppgift har varit att filma blomningen hemma i Chile.

Atacamaöknen är jordens torraste öken.

Där finns det områden där man inte har uppmätt nåt regn alls.

En titt på väderradarn inger hopp.

Ibland är några droppar allt som behövs.

Till slut, efter tio års arbete–

–kan de visa oss hur vattnet förvandlar en öken.

Innan blommorna vissnar, producerar de miljontals frön.

Med bara några få vattenmolekyler inneslutna i varje frö–

–kan de här livets tidskapslar utstå det mesta.

Man känner till frön som har legat i 30 000 år–

–och ändå grott när de till slut fått vatten.

Det är nog få som älskar träd lika mycket som Antonio Nobre.

Han kramar inte träd. Han lyssnar till vattnet som stiger i stammen.

Antonio Nobre är forskare–

–vid Brasiliens statliga institut för rymd- och atmosfärforskning.

I sitt yrke följer han vattenmolekylens väg–

–genom jordens största skog.

Antonio och hans kolleger började med att följa vattnet inuti träden–

–och mäta molekylerna som stiger till lövverket 60 meter upp.

Genom att färga vattnet med UV-färg–

–kan forskarna följa vattenflödet i varje enskilt blad.

Ett regnskogsträd kan pumpa upp närmare 1 000 liter vatten per dygn.

Av solvärmen dunstar vattnet och avges som ånga till luften.

Men de märkte att träden också avger något annat.

Skogen frigör små, små stoftpartiklar.

Forskarlaget upptäckte att träden skapar moln.

Varje regndroppe i ett moln bildas nämligen på ett litet dammkorn.

Den tekniska termen på stoftet som träden skapar är kondensationskärnor.

Men Antonio har ett annat namn.

Fe-stoft.

Nog är det något magiskt över livets band till vatten.

Deras upptäckt väckte genast nya frågor.

Man antog att Amazonas träd slutade att pumpa vatten under torrperioden.

Men det gör de inte.

Och det är en stor grupp: 400 miljarder träd–

–som pumpar ut hela 20 miljarder ton vatten i luften varje dygn.

Vattnet stiger som kondens på fe-stoft och bildar moln.

De molnen blir en flod.

En flod som rinner uppe i luften.

Den luftburna floden över skogen är till och med större än Amazonfloden.

Man skulle kunna betrakta den som världens största flod.

Den når långt bortom skogens gränser. Vid Anderna vänder den söderut.

Den rinner 320 mil, ända förbi São Paulo.

Regnet längs vägen gör områden som annars vore öken, till bördig slätt–

–och det översvämmar gräsmarkerna i Pantanal – världens största våtmark.

Här finns Sydamerikas rikaste djurliv.

Det kommer så mycket vatten att djurens spelregler vänds upp-och-ner.

Fiskar äter frukt från träden.

Tapiren, som mist sina ängar, får hålla andan när den betar.

Till och med jaguaren lämnar land och jagar i vatten.

Amazonas luftflod är inte den enda.

Borneos, de kongolesiska regnskogarna och många andra skogar–

–formar det globala vädret.

När man kombinerar Antonios data med årstidernas växlingar–

–ser man naturens puls.

Vattnet är blodflödet som ger jorden liv.

Nu kan forskare följa de vägar där vattnet och livet följs åt.

Och med ny teknik lär vi oss mer om–

–hur djurens vandringar är kopplade till vattnets puls.

När kamerateamet träffar Martin Wikelski–

–ska han just sätta en GPS på en ung giraff.

Men han forskar inte bara om giraffer.

Han samordnar ett världsomspännande djurspårningsprojekt.

Avancerade loggar skickar livedata via Internationella rymdstationen–

–till forskare i hela världen.

Han gör t.o.m. loggar för insekter, som den här dödskallesvärmaren.

Martin Wikelski fångar upp signalerna från de mindre loggarna–

–och laddar ner dem till globala kartor.

Han samlar data från både stora och små djur i databasen Icarus–

–eller "vingarnas internet" som det kallas.

I realtid kan han följa hur djurens rörelsemönster följer vattnets puls.

Gnuerna följer regnen som sveper över Serengeti.

Regnet förvandlar öknen till en av jordens frodigaste grässlätter.

När de betar, bryts gräset ner och näringen återförs till jorden–

–i form av dynga och urin. Forskning i Serengeti visar–

–att jorden blir bördigare och mer fukthållande ju fler djur som betar.

Djurens rörelser kan påverka landskapet lika mycket som vattnets.

Tolv miljoner snögäss verkar veta precis när snön smälter uppe i norr.

När de flyttar, sprider de näring och frön längs hela den långa flyttvägen.

Allt från stora hjordar till små insekter är ett med vattnets puls.

Men en art sticker ut. Den följer vattnets väg på en rekordlång resa.

Den här segeltrollsländan kläcks i Indiens risodlingar.

När monsunregnen sveper längs kusten lyfter den till 1 500 meters höjd–

–och följer vattnet långt ut över Indiska oceanen.

När trollsländorna plötsligt dök upp i miljontal på Maldiverna–

–65 mil från Indiens kust, blev biologen Charles Anderson nyfiken.

Om det inte finns vatten där de kan lägga ägg, är det ju ingen vits med–

–att flyga ända från Indien. Såvida de inte är på väg nån annanstans...

Likt Amazonas luftburna flod–

–för monsunen med sig regn från Indien till Afrika.

Charles Anderson kunde följa hur trollsländorna liftade med ovädren.

På ungefär en vecka flyger insekterna 400 mil över Indiska oceanen.

Ända till Afrika.

Regnet bildar tillfälliga pölar...

...och trollsländorna är bland de första som använder dem.

Deras nymfer lever av mygglarver.

På bara sju veckor blir de till fullt utvecklade trollsländor.

De vandrande trollsländorna väntar in tiden för flyttning.

Det kan bli en resa på uppemot 1 600 mil för trollsländorna.

Trollsländans band till vatten är verkligen speciellt.

I Afrika äter nymferna så mycket mygglarver att de kan vara–

–det effektivaste sättet att förebygga sjukdomar som malaria.

Om man i Indien använder bekämpnings- medel som dödar trollsländorna–

–kan det leda till svåra utbrott av malaria i Afrika.

Vattnets puls förbinder alla växter, alla skogar och alla djur.

Också oss människor.

Över sju miljarder människor är beroende av vattnets puls.

Vår stora framgång som art har varit att tämja den.

Vi använder vatten främst för att producera mat–

–men perioder av torka blir allt svårare och varar längre.

Vattnets puls kanske inte är så pålitlig som vi tror.

I USA finns bönder som är experter på att odla mat i ett torrt klimat.

Men för många har torrperioderna på senare tid varit övermäktiga.

Det är inte bara bönder som drabbas. Utan vatten går hela samhällen under.

Forskare har utvecklat en ny teknik för att observera torka–

–och mäta mängden vatten som finns i vegetationen.

Greg Asner bevakar torka.

Hans utrustning gör det möjligt att mäta vattenmängder–

–som inte syns med blotta ögat.

Området han flyger över scannas av med Lidar–

–som ger en högupplöst tredimensionell karta.

Samtidigt tas en bild som visar varje träds kemiska uppbyggnad–

–och hur vattnet transporteras i lövverket.

2010 analyserade Greg Asner en torka i Amazonas.

Greg Asner och hans kolleger tror att det räcker att förlora 25 procent–

–av Amazonas för att skogens luftburna floder ska upphöra.

Antonio Nobre tror att vi redan är där.

2015 kom oroande tecken på att han kan ha rätt.

320 mil bort, i Brasiliens största stad São Paulo–

–stannade luftfloden av och folk fick ont om vatten.

Antonio Nobre bor där.

En oväntad effekt av torkan i Amazonas sågs i floden Rio Tietê.

Vanligtvis räcker flödet till för att föra med sig föroreningarna–

–från São Paulo ut till havet, men vid torka späds de inte längre ut.

Fosfater och kemikalier från industrier orsakar ett giftigt skum.

Personen som paddlar kajaken måste bära heltäckande skyddsdräkt.

Sambandet mellan torka och brand är alltför välbekant i Kalifornien.

Torkan där började 2011 och varade i sex år.

Den blev så allvarlig att delstatens guvernör bad Greg Asner–

–att kartlägga effekten på skogen.

Greg bedömer att torkan i Kalifornien tog död på 140 miljoner träd.

Utan vatten är skogen som en krutdurk.

2018 blev brandsäsongen i Kalifornien ännu värre.

Då slukade bränderna närmare 810 000 hektar, och över 100 människor omkom.

Och hösten 2020 brann Kalifornien igen.

Förödelsen är stor, men Greg Asner är ändå hoppfull.

Var han än flyger, hittar han områden som har klarat av torkan.

Såna områden kallas refugier.

Om man skyddar refugier, skyddar man framtidens vattenförsörjning.

Vår framtid hänger på tillgången till vatten. Liv och vatten hänger ihop.

Vattnets pulserande rörelser över jorden är det som ger planeten liv.

Men den pulsen håller på att förändras på grund av oss.

Och man behöver inte vara forskare för att förstå vad som står på spel.

Även om människan är sårbar för de här förändringarna–

–är naturen förvånansvärt bra på att läka–

–om vi bara ger den chansen.

Textning: Ulrika Jansson Båving Svensk Medietext för SVT

Forskningsbudgeten för året presenterades nyligen.

Bland satsningarna: en halv miljard till pandemiforskning.

Min spontana reaktion på att det blir 400 miljoner till pandemiforskning:

Det är ett fantastiskt bra initiativ.

I forskningspropositionen görs satsningen på pandemiforskning–

–i ett nationellt forskningsprogram.

Pengarna ska gå till forskning och förberedelser inför nya pandemier.

Att hantera pandemier och virus, det har vi mött tidigare...

–och det kommer säkert att pröva oss också i framtiden.

Därför behöver vi ha bättre beredskap för hur vi möter pandemier och virus.

Nära en halv miljard kronor ska satsas på pandemiforskning.

Enligt Olsen bör pengarna användas till att förhindra nya pandemier.

Vad det handlar om när det gäller forskning kring pandemier–

–är att kunna stoppa dem vid källan.

Det är bättre att stoppa ett utbrott där det förekommer bland djur.

När det kommit in till människor blir det dyrt och besvärligt.

Det här kommer att ge nytta först när coronapandemin är över.

–Är det inte för sent? –Nej.

Coronapandemin är en general- repetition inför nästa pandemi.

Nästa pandemi kanske inte är ett coronavirus utan ett influensavirus.

Då får vi en pandemisk situation som kanske blir en tiopotens värre än nu.

Nästa måndag kommer andra delen i serien om vatten.

Då ser vi vilket inflytande vattnet haft för civilisationers uppbyggnad.

I dag är grundvattnet hotat på många håll i världen.

Vad händer när vattnet inte längre fylls på?