Original subtitles

Tom Mason, det är på tiden.

Du är i säkerhet. Vi är fredliga.

- Det enda att frukta är fruktan. - Fiendens fiende är min vän.

- Visa dig! - Tom Mason, det är på tiden.

Herregud...

- Du är vacker. - Vad är det? Du är så blek.

Rebecca?

Vänta... Vad gör du här?

- Var är vi? - Snyggt försök, Tom.

Du lovade att prata före middagen.

Hur kom vi hem?

Det är bara en till villfarelse.

- Vad vill du, Rebecca? - Cancern är tillbaka. Beslut väntar.

- Jag minns det här samtalet. - Jag vet. Det gör jag med.

Med bröstcancer är man inte frisk förrän efter fem år.

Det har gått fyra. Jag klarade det nästan. Men den här gången...

Strålbehandlingen, som vi pratade om, vore säkrast för dig.

- Den räcker inte. - Vad menar du?

Jag vill ha cellgiftsbehandling också.

Efter en till strålbehandling-

- så kanske det här monstret går tillbaka i remission.

Men kanske inte. Då måste vi föra samma samtal igen.

Och igen och igen...

Jag är less på att fly för mitt liv.

Jag vill utplåna det så att det aldrig återvänder.

Jag vill inte bara överleva.

Jag vill få tillbaka kontrollen över mitt liv. Över våra liv.

- Vill inte du det? - Jo.

Jag är så trött.

Du får inte vara rädd. Man vet aldrig var en smittad cell kan gömma sig.

Vi måste sluta reparera och döda det vid dess kalla.

Du måste bli arg, Tom. Och mer än så.

Släpp fram ditt primitiva raseri tills kriget är över.

Oavsett vad det kostar. Okej?

Hitta krigaren i dig.

Det är dags. De väntar.

Dan... De är dina soldater.

De är ditt folk och de måste få höra det från dig.

Jag vet att det gör ont.

Men du måste acceptera smärtan så att du kan komma över den.

Okej... Jag accepterar den.

Det har gått två dagar.

Inga spår efter Lexi eller Tom så jag säger det ni redan tänker.

De är borta.

De är borta. Det är de dåliga nyheterna.

De goda nyheterna är att de lyckades med uppdraget.

De lyckades. Esphenis kraftkälla har stängts av.

Vi har redan sett mängder av deras skepp lämna vår planet.

Vi vet inte varför, men de fick stora problem med situationen vi skapade.

Det innebär en enda sak.

För en gångs skull har vi övertaget.

Så nu kör vi!

Min man och dotter offrade sina liv så att vi kan avsluta det här kriget.

Jag vet att några av er aldrig kommer att förlåta Lexi.

Vissa dagar kan jag inte göra det. Men oavsett vad hon gjorde-

- så kan ingen förneka att hon offrade sitt liv för oss.

De gav sig ut i det okända för vår skull.

Han var min man.

Hon var min dotter.

Det var min familj.

Res barrikaderna innan skymningen!

Är det för tungt för dig? Ska jag be barnen att hjälpa dig?

Varför har vi barrikader när deras kraftkälla är borta?

- Vi får inte bjuda in till bakhåll. - De kommer inte att attackera oss.

Bli inte kaxig nu. Vi måste se till att vi överlever natten.

- Lugn. Jakten inleds i gryningen. - Javisst, sir.

Kom igen!

Hitta krigaren inom dig.

Inte närmre än så!

Mason? Nej, nej, nej...

Det här är inte sant.

- Vänta lite! - Gör inte så.

Har jag fattat rätt?

Du flyger ett skepp till månen och försvinner i rymden...

...men vägrar ändå att dö?

Vad har du i väskan, Cambridge?

Vänta lite, för fan!

Vad i helvete har du varit med om?

Herregud... Tom?

Gode gud... Om jag drömmer så vill jag aldrig vakna igen.

- Är du oskadd? - Jag mår bra.

Du måste berätta.

Lexi?

Hon räddade oss, allihop.

Är det en ny Volm-leksak? Har du använt den förr?

- Slappna av. Den hittar avvikelser. - Ögonmaskar hade jag själv känt av.

De är lika subtila som elchocksterapi.

- Så du har berättat allt? - Och du flydde i sista stund?

Du har inte förklarat hur du kom hem. Det är inget fel på dig.

- Ta av dig det där. - Halsbandet?

Ta av det! Jag vill inte att du ska bara det.

Jag förklarar senare. Lita på mig. Tack.

Jag vaknade i sovrummet i Boston.

Menar du hemmavid?

Det var ett minne, men inte otäckt som när Espheni manipulerar en.

Det kändes levande och nästan behagligt. Varmt.

- Jag pratade med nån som kände mig. - Nån som kände dig? Vem då?

Jag minns en stund för länge sedan när er mamma...

Rebecca hade bröstcancer.

Hon var onaturlig på nåt sätt. Det var hon, men ändå inte.

- Jag önskar att jag kunde minnas mer. - Jag tror att du var nedkyld.

Du hallucinerade i den kalla rymden. Det kan förklara dina visioner.

- Men hur kom du från rymden? - Till havet? Jag vet inte.

Det kanske fanns en autopilot som landade i vattnet och sköt ut dig.

- En förklaring god som någon. - Eller så sjönk skeppet.

- Det spelar egentligen ingen roll. - Precis.

- Det viktiga är att du är tillbaka. - Precis.

Jag önskar att jag hade kunnat berätta mer.

Särskilt när jag förstår att min återkomst måste verka konstig.

Jag har friskförklarats. När jag får veta mer, så får ni veta mer.

Under tiden, så har ni säkert redan hört...

Annie och jag förlorade vår dotter under uppdraget.

Det jag tänker säga kanske låter lite märkligt från mina läppar.

Men kriget har utkrävt ett högt pris för människor som har stått mig nära.

Jag är utan tvekan förbannad. Alla här har förlorat nån närstående.

Nån som offrade sig för vår kamp-

- och om offren ska betyda nåt så måste vi vinna kriget.

Och om vi ska vinna så måste ni bli förbannade med mig!

Glöm ilska. Det handlar om raseri!

Det ligger i den mänskliga naturen att sakta ned före målgången.

Det är nu vi måste gå till överdrift och använda alla medel vi har!

Fienden finns därute men de saknar skydd och är sårbara.

De väntar på att vi ska döda dem om vi bara vågar göra det!

När den sista kulan sitter i den sista Skittern, så är kriget över!

Snart är det dags för oss att återigen-

- vara läkare, murare, lärare, mödrar och fader.

Men den tiden är inte här än!

Det är inte såna vi är! Just nu är vi krigare!

Så jag utmanar er samtliga att hitta krigaren i er själva!

- Espheni är försiktiga nu. - De borde vara lätta mål.

Vi dödar allt som har en puls.

Först måste vi slå ut så mycket av deras krigsapparat som möjligt.

Jaktskepp och stridsrobotar utgör inget hot.

Får vi luftunderstöd av Volmerna när planen sätts i verket?

Vår flotta med bombare har inte den precision som ni verkar behöva.

Vi kommer att skörda oskyldiga offer.

Espheni försöker aktivera sina vapen och vi måste slå ut dem först.

Jag kan få koordinater från våra spaningsdrönare.

Batterierna har nog med kraft för att kunna spåras.

Jag ser robotar och skepp i tre väderstreck från vår bas.

Ett, två och tre. Var försiktiga. De kan ha kraft att utplåna oss.

Tre lag med fordon som åker längs Savannah, kullarna och Baldwin Park.

Vi har inga fordon. Ett jaktskepp störtade rakt ned bland bilarna.

- Vi har en lastbil som vi reparerar. - Så vi utforskar allt till fots?

Ska vi säkra kilometer för kilometer tills vi är framme?

- De andra miliserna hjälper säkert. - Vad? Andra mänskliga miliser?

Våra gallioner har hittat 317 miliser över hela världen.

De största finns i Sao Paulo, Kapstaden och Tucson, Arizona.

Miliser. Beväpnade och redo att slåss.

De är redo på det sättet men saknar en plan och en ledare.

Och kan enbart kommunicera med varandra genom Volmerna.

Förklara för dem vad vi försöker göra så utplånar vi asen tillsammans.

Hej. Jag vet att du är ledsnare än du vill visa.

Det är varken svårt att se eller känna.

- Jag lovade att skydda henne. - Du måste släppa det, Ben.

Det är dags för oss att gå vidare.

Vi ses därborta. Tjena!

Jag saknar henne också.

- Kan du lämna oss ensam en stund? Javisst.

Vi måste hålla ihop, brorsan. Vi har fått ett uppdrag.

- Weaver har satt dig i Team Bravo. - Vilket team är du i?

- Jag är i Alfa. - Och Maggie?

Alfa.

Precis. Vi måste hålla ihop.

- Team Alfa är laddade och redo. - Team Bravo är klara.

- Kan vi prata med de andra miliserna? - Snart så.

- Till dess fokuserar vi på uppdraget. - Som sig bör.

Fanns det inte 500 överherrar? Stack de innan strömmen försvann?

De flesta dog när de försökte fly. Jag såg ett Espheni-skepp störta.

- Matt! Stanna här i lägret. - Jag följer med den här gången.

Tom?

Okej... Du får följa med.

Men håll dig nära mig. Nu går vi!

- Är bomberna på plats? - På två bärande balkar.

Det borde sätta skeppet ur funktion för gott. Tre... två...

Vänta! Titta där.

De ger sig på en död ko.

- Man ser dem sällan så utspridda. - Kaos råder utan nån överherre.

- De verkar äta allt. Även varandra. - Som vilddjur.

Och lika dumma.

- Det blir rena tivoliskyttet. - Jag vinner ett gosedjur åt dig.

Nej, nej, nej...

Vi har värsta chansen att döda en massa flugor med en smäll.

Här... kommer... det!

- Det kändes bra. - Vi har mer sånt att dela ut.

- Om du inte är rädd. - Inte när du är här och skyddar mig.

Team Alfa har slagit till. Vår tur. Vi är 300 meter från robotarna.

Vi slår till och sen kan de dra dit pepparn växer.

- Växer det peppar här? - Håll käften.

Eld upphör!

- De skjuter inte tillbaka. - Kraften gick till att skrämma oss.

Sätt fart! Återvinn allt vi har användning för.

Så många möjligheter, så lite tid.

Vad är det där?

Vårt mål.

Överherrens räddningsskyttel. Den är fjärrstyrd.

- Vi vill inte att den startar igen. - Tveksamt om nån kan ha överlevt.

Vi måste försäkra oss om det. Vill du spränga saker?

- Har du bomberna, Scotty? - Ja, sir.

De har omringat oss. Det är en fälla!

Ta det lugnt. Håll din flank, Matt.

Cochise... Varför dröjer de?

- Tom Mason verkar ha problem. - Skönt att du följde med.

Team Charlie behöver förstärkning! Vi ger oss av nu!

Scotty!

- Överlever han? - Han är död.

Jag behöver ändå din hjälp. Scotty. Täck mig!

Fan!

Visa vad du går för.

Gör inte motstånd!

Tack, Scotty.

Jag är ledsen.

Det är ingen fara. Ge upp!

Kom och smaka! Kom lite närmare!

Ge upp. Ge bara upp.

Tre... två... ett...!

Spring!

- Tack, Daniel F. Weaver! - Skjut bomberna!

- Skjut, Sara! - Skjut bomberna!

Träffade jag?

- Snygg träff. - Tack och lov för smärre mirakel.

Snyggt skjutet, hårding!

Ben och jag hamnade i olika team. Var det avsiktligt?

- Självklart inte. - Du vägrar släppa det.

Vad säger du om det här? Nu händer det.

- Tänk om jag inte släpper dig. - Jag visste inte att du höll av mig.

- Har vi fått det skriftligt? - Du vet att jag bryr mig om dig.

- Det har du sagt förr. - Det här kan vara sista gången.

Vad vill du höra? Okej...

Jag är kär i dig. Visste du det?

Jag älskar Ben, men jag ber dig att krossa hans hjärta.

Så att du kan vara med mig.

Så där... Det var allt.

Jag älskar dig med, Hal.

- Men jag kan inte sluta... - Sluta vad?

Jag styr inte över känslorna för Ben.

Och det kan inte du göra heller.

- Mår du bra? - Jag stannar nog i lägret nästa gång.

- Han borde inte ha fått följa med. - Han är 14 och är kluven.

- Det du gjorde med Scotty var hemskt. - Jag var tvungen.

Du skar upp den där Skittern på ett intimt sätt.

Jag vill veta vad jag dödar och få större förståelse.

Du bad mig ta av mig halsbandet så att jag inte skulle drunkna i sorg.

Jag vill inte drunkna i vrede eller.

- Pappa! Låg de i bakhåll? - Som att de visste att vi var på väg.

- Alltså styrs de av en överherre här. - Då måste vi locka fram honom.

Ursäkta, men era styrkor är utmattade efter sammandrabbningarna.

Vi måste fokusera på att vinna kriget och en överherre här förändrar allt.

- Vi måste gå igenom vad vi vet. - Alla Skitters vi såg var...

Helt förvildade. De kunde inte ha varit styrda av en överherre.

Överherrar kan styra Skitters på åtta kilometers avstånd.

- Våra Skitters var inte vilda. - De var organiserade.

- Om överherren var i närheten... - Så finns han inom det avståndet.

- Maggie och jag kan söka av området. - Då riskerar vi bara fler bakhåll.

- Vi kan märka ut tänkbara baser. - Där en överherre kan gömma sig.

Vi har flera sannolika byggnader.

En fabrik intill väg 80, hotellen här och Woodrow Wilsons high school.

- Vänta lite... - Vad då?

- Vad sa du? - Woodrow Wilsons high school.

Där är det.

Tom? Tom. Du...

- På Woodrow Wilsons high school.

- Ursäkta, men hur vet du det?

Jag bara vet det. Det är dit vi måste bege oss.

Jag tar hand om det.

- Du beter dig rätt konstigt. - Jag såg det i mitt minne.

- Du sa inget om Woodrow Wilson. - Jag såg hans byst i mitt sovrum.

- Minns du fler gamla presidenter? - Vi får inte nonchalera det här.

- Hur vet du att det inte är en fälla? - För att...

Vad som än hjälpte mig har ingen anledning att lura mig.

Jag vet inte varför de gav mig ledtråden.

Du lät mig åka till månen. Är du rädd för high school?

Är inte alla det?

Okej då. Woodrow Wilson får det bli.

- Är du säker på det här? - Stensäker.

- Var beredda. - Ben! Maggie!

Ben!

Tomt!

- Känner ni nåt? - Nej, ingenting.

Åh nej... Läktarna!

De rör på sig!

Hal! Dingaan! Visa vad vapnen går för!

Låt mig gå först. Jag vill vinna ett eget gosedjur.

Jag fattar inte. Jag svär att jag hörde nåt.

Denny!

Anthony! Hjälp mig!

Tom Mason. Det är på tiden.

Man vet aldrig var en smittad cell gömmer sig.

Vi måste sluta reparera och döda det vid dess kalla.

Ben!

Vad fan gör du härnere?

Koppla loss dig och ta dig ut. Släpp honom!

- Jag är obeväpnad. - Släpp honom, så ger vi oss av.

Du har blivit en vilde. Din son är mitt enda övertag.

Du har inget övertag. Om jag dödar dig så får Ben bara huvudvärk.

- Hur känns det att vara rädd? - Jag är inte rädd för dig.

Jag är inte rädd!

Jag är inte heller rädd.

Sätt fart.

- Denny... - Stackaren.

- Hur mår du? - Jag klarar mig.

De kommer att få betala för det de gjorde mot Denny.

Jag vet att ni var vänner.

Det finns bara ett fåtal av oss. Vi förstod varandra.

Subrip: TomTen

Text: Magnus Öberg www.sdimedia.Com

Swedish