All language subtitles for Maria.Wern.Svart.Fjaril.2011-swe

Hallå?

Hallå?

Jag sa åt dig att inte komma hit igen.

Ha det så roligt nu, hör ni.

–Jag kommer att längta efter dig.
–Hej då.

–Hej då, mamma!
–Hej då.

Hej. Det är jag. Har du hört nåt?

–Hej.
–Hej.

–Vad har vi här?
–Explosion.

Första gissningen var gas,
men det var en dålig gissning.

–Det finns ingen gas i fastigheten.
–Anlagd?

Person funnen!

Jaha, det blir en sån vecka...

Är du säker på att vi är syskon?
Du såg ju inte ens trött ut.

Jag är ledsen. Jag skulle
sparat några goda gener till dig.

Verkligen!

Hur känns det på jobbet?

Det är mindre än Växjö, men roligt.

Småstadstidning.
Man får bestämma mycket själv.

Hade nån frågat för ett halvår sen
om jag ville flytta till Gotland...

Livet är märkligt ibland.
På ett bra sätt.

Det är det verkligen.

Har jag sagt att jag är väldigt glad
att du flyttade hit?

Jag med.

Ta inte trapporna på jobbet.
Tänk på hjärtat.

Jag lovar.

Fan också! Fan.

Hej. Förlåt. Det var mitt fel.

–Jag såg dig inte.
–Nej, du höll på med mobilen.

Jag ber om ursäkt.
Jag har papper i handskfacket.

Det gör inget. Jag har bråttom till
jobbet. Bara den rullar som den ska.

–Vi måste skriva en skadeanmälan.
–Vilken av bucklorna gör du anspråk på?

Den har varit med om värre än det här.

–Säkert?
–Ja. Det är ingen fara.

Men ta mitt visitkort,
om du ångrar dig.

Polisen?
Och känner inte till högerregeln?

–Så kan det gå.
–Bra.

–Var försiktig med den där, bara.
–Yes.

–Är det säkert att du inte är arg?
–Brukar jag bli det?

Jag är glad för din skull.
Var träffade du honom?

–På jobbet, faktiskt.
–Jaså du?

"Vi träffades på bårhuset."
Berätta inte det för nån.

Men du och jag skulle ju gå ut
nu när barnen är borta.

Jag är ganska vuxen nu.
Jag kan ta hand om mig själv.

Det var du som sa att vi förtjänar
lite kul. Jag har ett eget liv också.

Tack så mycket. Jättekul.

Den behöver jag verkligen. Sista gången
jag säger varför jag är sen.

Skyll dig själv.

Hon var alltså död
innan branden började?

Ja. Inga gaser i blodet,
inga skador i luftvägarna.

Hur länge hon varit död vet vi inte.
Kroppen är svårt bränd.

Men vi har hittat spår av plast
i ögonen, munnen, runt huvudet.

Plastpåse? Blev hon kvävd?

Som sagt, vi är inte hundra.

Ek?

Allt pekar på att den döda
är Isabella Solheim, 39 år.

Arbetade som spågumma, medium.

Hyrde lokalen sen ett år tillbaka.
Singel, inga barn.

Brandförloppet var oerhört snabbt.
Vi kan räkna med bensin eller fotogen.

Om mördaren lämnade några spår,
kan jag lova att vi inte hittar dem.

Men vi har hittat en sak.

Ett tecken som vi inte vet
vad det betyder.

Arvidsson?

Kul. Kul.
Hur mycket tid la du på det?

Inte mer än det var värt. Jag är klar.

Gräv där vi står.
Kundregister, affärskontakter.

–Anhöriga?
–Föräldrarna är döda.

Däremot en äldre bror, Daniel Solheim,
gift med Elaine Solheim, född Åker.

Kan det vara nåt?

Jag är ledsen, han är inte hemma.
Jag tror Daniel tog det rätt hårt.

–Var de nära?
–Ibland är man nära, ibland är man...

De var nog som syskon är mest.

Daniel är mer logiskt lagd.
Kronor, ören, plus, minus.

Isabella... Vad ska man säga?

Daniel sa att om något inte går att se,
valde hon att tro på det.

–Det gjorde honom vansinnig.
–Berättade hon saker för er?

Hur menar du?

Saker som hon varit med om
eller om hon varit osams med någon.

Det är bättre du frågar Daniel
om de här sakerna.

Var får vi tag på honom?

Han kan vara ute i timmar.
I skogen eller vid vattnet.

Det ger honom lugn, säger han.
Han är sådan.

–Stänger av telefonen och bara sitter.
–Inte bara kronor och ören, då?

Jag förstår att det här
måste vara svårt för er–

–men vi behöver verkligen
få tag på honom, så...

–Jag ska be honom ringa.
–Bra. Tack, snälla.

–Tack. Hej.
–Hej.

Skagerrak: sydväst, 8–13 m/sekund.
Kattegatt: sydväst, 5–9.

Vänern: sydväst 4–8.

Agnes?

Agnes?

Agnes?

Hallå?

Hallå?

Hallå?

–Vad i helvete gör du här?
–Är du rädd nu? Va?

Är du det?

Försvinn härifrån.

Försvinn härifrån nu.

Håll lite avstånd. Ta gärna kort,
men bara från avspärrningarna.

Hej. Maria Wern, från polisen.

Agnes Leander. De låter mig bara
sitta här. Hur länge ska jag sitta här?

–Jag är ledsen för det.
–Var är Frank?

Jag menar inte så. Han var noga med
att hans kropp ska gå till forskning.

–Så jag vill att ni...
–Absolut.

Ett ögonblick bara.
–Kör ni henne till stationen?

–Hej. Vad har vi?
–Liknande förlopp. Explosiv brand.

–Och kroppen?
–I källaren. Plast insmält i huden.

Maria!

–Det är lugnt.
–Maria Wern!

–Du känner inte igen mig, eller?
–Arvidssons syster?

"Arvidsson"...
Herregud, ni säger verkligen så.

Per heter han visst.
Det har jag aldrig kallat honom.

Du... Kan du säga nåt?

Två bränder på två dagar.
Finns det ett samband?

Jag kan inte ge dig nånting nu,
men hör av dig senare.

Då kanske jag kan hjälpa dig.
Och du...

–Bakom?
–Bakom, ja. De blir så arga annars.

Hej då.

Frank Leander, 72, pensionerad psykolog
och forskare inom barnpsykiatri.

Känd inom sitt gebit, har skrivit
böcker och varit föredragshållare.

Tillvägagångssättet är alltså
identiskt med Isabella Solheim?

Ja, förutom två saker.
Dels ett SOS–samtal klockan 8.37–

–till larmtjänst
från Leanders hemnummer.

Men när de svarar läggs luren på.

–Och det andra?
–Jag pratade med Erika förut.

Till skillnad från
spågumman Isabella Solheim–

–utsattes Leander för kraftigt
yttre våld innan han dog.

–Det betyder att han gjorde motstånd.
–Eller att det var mer personligt.

–Ja.
–Fanns det något av intresse i källaren?

Ja, ett säkerhetsskåp.
Där fanns mycket från hans arbete–

–men detta kanske är mer spännande.
Det låg i bokhyllan, poststämplat igår.

"Du förtjänar inte att existera.
Du gjorde mitt liv till ett helvete."

"Hur kan någon
som du leva med sig själv?"

Vem skulle skriva nåt sånt här?

Du känner inte till
att han fick hotbrev?

Frank var inte så här.

Allt han gjorde var tvärt om.
För att hjälpa och ställa till rätta.

Det är hon som dog. Mediet
i nyheterna igår. Visst är det hon?

Har hon nåt att göra
med vad som hände Frank?

Hörde du honom tala nån gång
om en Isabella Solheim?

Nej.

Kan du berätta om hans jobb?
Hade han några ovänner?

Frank var oerhört uppskattad.

Han... Han fick priser.

Han... Han hjälpte så många.

Det de skriver här... Alltid när
man har framgång händer sådant.

Att de inte kan unna honom
efter allt arbete.

Världens skarpaste hjärnor.

Och det enda de använder är armbågarna.

Två mordbränder på ett dygn och
ändå tvingar de oss att göra det här.

Vi lever så länge vi lever.
Måste de ha papper på det?

–Är du trött, eller?
–Nej, nej. Du, då?

–Nej, inte nämnvärt.
–Då ska vi se.

Det där är kanske ett fordon
du behärskar bättre. Glöm det.

–Bra jobbat. Ni kan sluta nu.
–Jag har lite kvar.

Jag med.

Ni kan sluta cykla.

Labbsvaren blir klara under dagen.
Är det något, ringer vi.

–Annars kan ni hämta dem om ni vill.
–Du, förlåt för igår.

Det är ingen fara.

–God morgon...
–God morgon.

–Är det Leanders?
–Ja. Ingen munter läsning.

Hur går det?

Jag vill inte tänka på
vilken uppväxt de fick...

–Leander gav dem en ny start.
–Jag hoppas det.

Vill du adoptera dem, så tänk på
att de har familj och barn själva nu.

Vad har Leander för koppling
till Isabella Solheim?

Hoppas du kunna hitta henne här?

–Har vi fått tag i brodern?
–Jag har ringt, men han svarar inte.

Då skickar vi en uniform
och skrämmer hit honom.

Hej. Tack för att du tog dig tid.

Man gör det när två poliser
hämtar en på jobbet.

Vi lyckades inte få kontakt och vi
vill ställa några frågor om din syster.

Vi har inte så mycket
att gå på, nämligen.

–Jag har väl rätt till ett ombud?
–Ja, men du är inte misstänkt.

Min fru är jurist.
Jag vill att hon sitter med.

Varsågod.

–Du var inte lätt att få tag på.
–Han jobbar mycket.

Jag har förstått det.

–Berätta lite om er uppväxt.
–Vad finns det att berätta om den?

–Hur var er relation till föräldrarna?
–Vår uppväxt var fantastisk.

Sen hade vissa av oss
bättre vett på att uppskatta det.

–Isabella hade inte det?
–Var det en fråga, eller?

Vet ni om hon kände till en man
vid namn Frank Leander?

Jag vet inte. Vi har inte träffats
på åratal och jag saknar henne inte.

Men du tog väldigt illa vid dig
när hon dog?

Din fru sa att du ville vara ensam.
Det var därför du inte var hemma.

Som sagt, det var år sen vi såg henne.

Vi kan inte hjälpa dig,
hur mycket vi än vill.

Gjorde ni det? Vad spännande.

Så ni har roligt, då?

Ja, vad kul. Ja, jag har också roligt.

Jag är hemma nu.
Jag håller på att laga lite mat.

Det är lite tomt, men vi ses ju snart.
Vi har ju sommaren också.

Ja...

Ja, jag hörde det.
Vi kan prata mer sen.

Det är klart du ska följa med dem.
Ha så kul.

Okej. Hej då. Vänta.
Pussa på Linda också. Emil?

Konstapeln har inte
hämtat sina provsvar.

–Hej. Provsvar?
–Kolesterolet.

–Ah, kolesterolet!
–Lite för högt för att äta sånt här.

–Och du hämtar väl bara åt en kompis?
–Ja. Precis.

–En dubbel med räksallad.
–Jag tar en likadan.

Släng på lite extra räksallad på den.
–Jag ska inte berätta det för nån.

Vad är det man säger?
Går du ofta hit?

Det beror på vem som frågar.
Är det doktorn eller...? Per.

Felicia. Hej. Det är Felicia.

Om doktorn i mig visste att jag
äter sånt här, hade jag fått stryk.

Jag äter skräpmat och du kan inte
trafikregler. Vi lever inte som vi lär.

Vill doktorn dela en
kolesterolupplevelse med mig?

–Jag vet en fin parkbänk här borta.
–Tack, men jag måste gå till jobbet.

Om du får lust att höra av dig
och ta en fika nån gång, så...

–Kanske.
–Kanske?

–Kanske.
–Du har mitt nummer? Ta ett visitkort.

–Jag fick ett.
–Okej.

Hej då.

–Är det han?
–Japp. Han väntade i receptionen.

Ek har suttit med honom sen han kom in.

Jag vet inte varför jag stänger dörren,
han hör ändå inte vad man säger.

–Vad säger han, då?
–Dagen Leander dog...

En kvinna var där, stod och väntade.
Sen klev hon bara in.

Sen började de gräla.
Hur han nu hörde det...

Han ser knappt heller.
Har alla sorters starr.

–Vilken tid var det?
–Det bekymrar mig. Halv nio.

–Samma tid som Leander ringde SOS.
–Kunde han ge signalement?

Kvinna mellan 15 och 75 år.
Mörk till ljus. 1,60 till 1,80 lång.

Och det är det bästa vi har att gå på.
Vi får ta en ny dörrknackning.

–Okej.
–Ek? Bra jobbat.

Sätt Arvidsson på det här.

Jag gjorde en hälsoundersökning och
skulle hämta provsvar. Arvidsson, Per.

Du, kan jag byta några ord
med doktor Felicia... Här F.H.

–Hermansson?
–Ja.

–Hon är inte här idag.
–Okej.

–När kommer hon tillbaka?
–Det vet jag inte. Hur så?

–Jag kan be nån ordna en tid åt dig.
–Nej, det blir dumt.

Nej, skit samma. Jag hör av mig.

Tjena.

Hartman har försökt ringa dig!
Var har du varit? Konferensen nu.

De här bilderna kom från kollegorna
i Jönköping. En utbränd bil–

–och i den Klara Syrén.

61 år, förtidspensionerad,
ensamstående, inga barn.

Politiskt aktiv,
volontär i SOS Barnbyar–

–en riktig moder Teresa på papperet.

–Fler än du med trafikproblem...
–Vad säger deras tekniker?

Bensin. Inredningen och kroppen.
Övertänd på två sekunder.

–Var?
–Jönköping.

Anledningen till att de hörde av sig...
–Lägg ut bilderna, Ek.

Det ni ser här är plast.

Det kan vara ett sammanträffande.
Eller nån som läst om morden.

Vi har ju inte gått ut med det än.
Ingen vet att de blev kvävda först.

–Först två mord här och sen Jönköping.
–Vi har bråttom.

Finns det nånting som länkar oss
till Klara Syrén, måste vi hitta det.

Det här kommer att hända igen.

Det är inte så konstigt. Hon kanske
är vikarie. Kanske hyr i andra hand.

Alltså, titta på Eniro, googla,
vad du vill–hon finns verkligen inte.

Leta efter mig, får du se. Samma sak.

Jag har just flyttat hit.
Tidningen betalar mobilen.

Åk dit. Fråga efter henne.
Bjud henne på lunch.

Jag gjorde det. Hon var ledig.
Sjukhuset lämnar inte ut hemuppgifter.

Ingen vill säga när hon är tillbaka.
Jag kan ju inte sitta där och vänta.

Är du en stalker? En sån där
som faller pladask, blir tokförälskad–

–och inte kan tänka på nåt annat
oavsett vad som händer?

Va?

Allvarligt, är du sån?

Om ett påstående är falskt, säger
man nej. Inga kommentarer betyder ja.

Vad har du för sökmöjligheter?
Vad har du tillgång till?

Är det inte du som är polis?

Jo. När jag gör slagningar, syns det.
Jag kan inte leta privat på jobbet.

–Men det kan jag?
–Vad har man syskon till?

Du, jag träffade din kollega i tisdags.

Maria. Jag frågade om branden
hos professorn var relaterad–

–till branden hos mediet.
Hon kunde inte svara på det.

Tror du det?

Inga kommentarer.

–Var kom det ifrån?
–Tingsrätten.

–Pågår det nu?
–Ja. De byter ombud, infinner sig inte.

De är kallade i augusti,
men det lär ju inte bli av.

Tvistemål Daniel Solheim mot Isabella
Solheim. Tror han det går att dölja?

–Vad har ni hittat?
–Daniel Solheim och hans syster.

De har visst kontakt. De har bråkat
om föräldrarnas arv i sex år.

"Inte viktigt"? Du ligger
i en arvstvist med din syster.

Jag var inte inblandad i hennes död.
Därför är det inte viktigt.

Förstår du inte hur det ser ut
att du försöker dölja det?

Du har rätt att hålla mig tolv
timmar utan misstanke, eller hur?

–Vet du vad jag kostar i timmen?
–Nej.

Jag visste att vi skulle hamna här–

–men först ville jag vara säker på
att få fram det här.

En komplett redogörelse.

Mitt och Elaines schema
för dygnet då min syster dog.

Exakta tider, var vi var,
telefonnummer till dem vi träffade.

Taxikvitton, allt.
Svart på vitt. Vi har alibi.

Du har rätt. Tyckte jag om henne?

Familjemiddagar, sammankomster.
År efter år.

Kommer hon? Tror du hon gör det?

Nej. Vi har "dålig energi". Vi!

Och så dör våra föräldrar.

Och då ska hon ha hälften.
–Eller hur, Elaine?

Men, Daniel,
din syster har blivit mördad.

Och du står och pratar om pengar.

Det var hon som vände familjen ryggen.
Det var hon som lämnade oss.

Fan...

Även om vi ser honom,
hur vet vi att det är han?

När man letar efter nånting, och tänker
bara jag ser det, så vet jag...

Äh, jag vet inte.
Jag hoppades vi skulle ha tur.

Ska vi åka?
Jag tror faktiskt inte han är här.

Vad f...

Vad är det?

Vad är det?

Mamman skriker

Kvart över åtta.
Det måste vara personligt rekord.

Ändå har jag läst tidningen två gånger.
Jag är inte bra på att inte ha barnen.

Är bilen trasig, eller?
Jag såg att du tog taxi.

Så det är bara jag
som inte haft roligt den här veckan.

Här.

–Är det hon som grälade på Leander?
–Vi tror det.

När vi visste vad vi skulle fråga, var
det flera grannar som kanske sett nån.

–Det kan vara vem som helst.
–Förhoppningsvis inte.

Ursäkta.

Kollegorna i Jönköping gjorde
lite slagningar på Klara Syrén–

–och hittade det här.

2001 påträffades två missbrukare med
plastpåsar över huvudet, svårt brända.

–En dog och en klarade sig.
–Lever han idag?

"Kommer ihåg"?
Vad är det för jävla fråga?

Tror ni jag haft en chans att glömma?
Tror ni jag vaknar en enda dag utan...

–Känner du igen namnet Isabella Solheim?
–Nej.

–Klara Syrén?
–Frank Leander? Han är psykolog.

Nej.

Vad handlar det här om?

Vi är inte helt säkra,
men vi har haft tre dödsfall–

–som påminner om det
som hände dig och din kamrat.

Kan du berätta vad som hände?

Det är inte så lätt att berätta nåt.

Vi var i stadsparken och Rolle visste
ett ställe där vi kunde skjuta upp.

Ja, så gjorde vi det, båda två,
och sen...

Sen vaknade jag och då hade det
gått tre veckor och Rolle var död–

–och jag... Ja, såg ut så här.

Jag vet inte varför de höll mig vid liv.
Fattar inte vad det skulle vara bra för.

Vad ska jag säga, Per...
Hon är inte den hon säger att hon är.

Felicia Hermansson. Det finns ett par,
men ingen stämmer överens med ålder.

–Och ingen är skriven på Gotland.
–Har du kollat Felicia som andranamn?

Namn som ogift?

Jag vet inte var gränsen går
mellan charmigt och inte friskt?

Jag vet inte, det var lite märkligt.

Jag såg henne
på Frank Leanders begravning.

–Det var hon. Jag är säker.
–Vad säger de andra?

–Vilka andra?
–Dina kollegor, Per.

Du har inte berättat för dem?
Vad fan, Per!

Din flickvän smyger
på begravningen för ert mordoffer...

Hon är inte min flickvän.

Och det är otroligt långsökt
att hon skulle ha med det här att göra.

Två mordbränder är allt vi har.
Och så hon i Jönköping, samma sak:

Kvävd först, plast över huvudet
sen indränkt i bensin.

–Jag vill prata med henne själv först.
–Per. Släpp henne. På allvar.

Conny Jansson. Dömd för inbrott,
rån, narkotikainnehav.

Våldtäkt på en Helena Sjöqvist,
25 år, men död nu.

Misshandel, mer innehav,
inbrott igen...

–Men det är tio år sen.
–Fast metoden är densamma.

–De är Jönköpingsbor, som Klara Syrén.
–Ja, men varför nu?

Den dagen taxichaufförerna försvinner,
rasar samhället samman.

–Vet vi vem hon är?
–Bättre. Vi har en adress.

Det hade varit lättare
om vi visste vad hon hette.

–Det ska jag hälsa vittnena...
–Tar du porten?

Ska du börja högst upp?

–Hej, hej. Är det nån hemma här?
–Nej, det är tomt.

–Hej. Är pappa eller mamma hemma?
–Ja.

–Hej.
–Hej. Från polisen. Vi söker en person.

Jag undrar om du eventuellt
känner igen henne?

Maria!

–Stäng dörren.
–Stoppa honom!

Polis. Stanna. Stanna! Stanna!

Ligg still! Ligg still, säger jag.

Om det här är en medelålders kvinna,
behöver jag nog träna lite mer.

Ek? Är du okej?

Ek? Är du okej?

–Grattis.
–Såg du att det var Gusten Borg?

Nämen, vad fan...
Jag trodde han satt inne.

Det gör han snart.

Du! Stopp. Dig vill jag prata med.

–Vänta, vänta! Stanna! Stanna!
–Aj! Jävlar!

Känner du igen det här?

"Du måste betala
för allt du har gjort."

Ja, det är mitt.

Det finns fler,
om han inte har slängt dem.

Varför?

Om inte jag har ett liv längre,
varför skulle han ha det?

Vad menar du med det?

Vi jobbade ihop, Leander och jag.
Jag kanske hoppas för mycket–

–men om man jobbar med problemfamiljer
måste man inte hoppas då?

Vad gjorde han?

Han gjorde sig ett namn på att bryta upp
familjer. Han sa att trygghet var trams.

Sociala problem löstes
genom att sära på folk.

Jag höll inte käft och det är det värsta
man kan göra i den akademiska världen.

–Hur då?
–Jag blev brännmärkt. Utfrusen.

Leander var det stora namnet.
Vem skulle de tro på?

Han förstörde mitt liv.

Jag kan inte säga att jag är ledsen
att nån förstörde hans.

–Kollegorna på knarket tackar.
–Kul att kunna hjälpa nån annan...

–Så det var inte hon?
–Hennes kort drogs strax efter nio.

–Jaha, då börjar vi om igen, då.
–Det gör vi.

Mobilen ringer

–Ja, Arvidsson.
–Hej. Det är Felicia.

–Hej. Jag trodde du var försvunnen.
–Nej, inte riktigt.

Du, vad gör du just nu?

Du var inte speciellt lätt att få
tag på. Jag menar verkligen inte lätt.

Jag blev faktiskt lite orolig.

Jag hälsade på några vänner bara.
På fastlandet. Jag var ledig några dar.

–Okej. Och bortsett från det?
–Vad menar du?

Du har ju inget telefonnummer,
ingen adress, ingenting.

Men nu är jag här. Räcker inte det?

Jag hyr i andra hand.
Jag har kontantkort.

Jag är nyskild och ville
ta tillbaka min mammas namn.

–Varför frågar du allt det här?
–Det är inte så konstigt. Jag undrar.

Jag vet faktiskt inte. Är det konstigt?

Förlåt. Det är väl inte det.

Jag har haft människor i mitt liv
som har undrat mer än jag klarat av.

–Blev du faktiskt orolig?
–Ja.

Nej, orolig och orolig...
Jag kanske blev mer...

Jag... Jag tänkte på dig.

Förlåt, jag tycker bara
det är så jobbigt med frågor.

Tror du att vi kan ta frågorna
lite efter hand?

Ja. Jag tror det.

Felicia?

–Har du sett Arvidsson?
–Nej. Vad är det?

Arvidsson! Mitt rum nu!

–Världens sämsta pokerfejs.
–Hartman?

En enda gång har jag
sett honom arg på riktigt.

–Vet du hur man vet?
–Nej.

Om han säger åt en att sitta ner, om han
pekar på stolen, då spelar han bara.

Jag har fått många utskällningar,
men har alltid fått sitta ner först.

Han står fortfarande.

"Jag pratar med min syster"!
Hur dum får man vara?!

Alltså... Jag tänkte... Vi satt och åt.

Privat. Bara hon och jag.
Hon var ledig.

Om nån stjäl en bil framför ögonen
på dig när du är ledig–

–sitter du bara kvar då? Nej, för du
är polis! Och hon är journalist!

Det spelar ingen roll om man är ledig!

Deras jobb är att skriva och vårt är att
hålla käft! Det är ingen överraskning!

Fram till nu har han inte vetat
att vi vet det här.

Men vi har vetat att
om det händer igen, så är det han.

–Jag kan försöka få in en dementi.
–Ber jag dig att hon ska skriva mer?

–Är det vad jag säger?
–Nej, det är det inte.

Jag är hemskt ledsen.
Vad ska jag göra?

Ge dig av. Gå härifrån.
Ta semester, vad som helst.

–Kan jag inte...
–Jag menar det.

Ge dig av härifrån för att jag...

...jag måste tänka innan
jag ger dig sparken. Så illa är det.

Det var ju information
som vi inte gått ut med!

Och nu står det i tidningen!
Skrivet av Arvidssons syster!

–Sätt dig.
–Kan jag inte prata med dig?

Kan jag inte lita på att det jag säger
stannar mellan oss?

–Jag är journalist.
–Du är min syster, Pernilla!

Är det här vad jag har framför mig?
När jag säger nåt till dig–

–får jag läsa det i tidningen.
Är det en bra syskonrelation?

Är det att vara där för varann?

Jag...jag uppfattade det inte så.

Jag uppfattade det som
att jag hjälpte dig och du hjälpte mig.

Herregud! Är du så dålig på
att skilja på privat och det här?

–Är du så besatt av det du gör?
–Snälla Per, ge dig!

Vad du än gör, kom inte
och kalla mig för besatt.

Som din syster, Per
–det här är inte bra för dig.

Vad ska jag säga?

Tack för hjälpen.

Var det det här?

Om man inte har bättre omdöme än så...

–Pratar du aldrig med Marianne?
–Marianne är inte journalist.

Nej, men om hon vore det, då?

Du? Du tycker ju om honom.

Jag har bara inte
hunnit bli säker på varför.

Mobilen ringer

Så hon är inte här då?
Eller hon jobbar inte?

Hon är inte här, men om hon var det...
Jag tycker det här är lite obehagligt.

–Har det hänt nåt?
–Nej. Snarare tvärtom.

Jag behöver få tag på henne.
Vi behöver få tag på henne.

Tack.

Hej, det är Erika.
Jag kan inte ta ditt samtal...

–Morning!
–Hej. Är du här?

Obduktionsprotokollen.
Jag tänkte lämna dem.

–Jag såg att du hade ringt. Ensam?
–Ja.

Du kunde välja en annan vecka
att vara nykär på.

–Har du varit hos ett medium nån gång?
–Va?

Nej, det gäller inte mig,
men jag tänker på...

Tänk dig en person med massor
av osorterade tankar och känslor.

Om den personen gick till ett medium
och kände att han hade sagt för mycket.

Hur hänger hon ihop med de andra?
Tänk om hon inte gör det?

–Maria...–Erika? Har vi möte?
–Nej.

Jag hinner inte. Kan vi ta ett möte?

–Du... Snygg skjorta, förresten.
–Tack.

Det tyckte jag redan igår
när Ek hade den på sig.

Ek hittade en signatur
i en av mapparna: Klara Syrén.

På 70–talet var hon enhetschef
på socialen i Jönköping–

–och jobbade ihop med Frank Leander
i säkert tio, tolv olika fall.

Det är länken som vi letat efter.

Ek söker kontakt med Elisabeth Rehnberg
som kanske vet mer om Klara Syrén.

Men vad är det här nu då?
Är det nån som jobbar här inne?

–Är det nån som jobbar här?
–Där är hon ju. Rehnberg. Det är hon.

–Den andra, vem är...
–Känner vi nån Rebecka Moberg?

Det är ju läkaren
som Arvidsson krockade med.

Är det han som jobbar här inne?

Jag har just pratat med Rehnberg.
Hon vet inget om Klara Syrén–

–men nån av oss frågade henne nyss
om hon känner en Rebecka Moberg.

Vad håller Arvidsson på med?

Mobilen ringer

–Ja, hallå?
–Hej. Det är Felicia.

Så vad heter du egentligen? Felicia
Hermansson eller Rebecka Moberg?

Jag har skyddad identitet.

Jag har bott på okänd ort
sen oktober i fjol.

Mitt namn, personnummer, adress
är skyddade uppgifter.

Annars hade jag inte tackat nej
till dina försäkringspengar.

–Varför?
–Min exman försöker ta livet av mig.

Jag såg dig
på Frank Leanders begravning.

Och?

Jag undrar vad du gjorde där.

Jag läste att han hade dött. Vi jobbade
ihop för tio år sen. Han var ett svin.

Han hade helt ohumana idéer,
fascistoida nästan.

Jag vet inte varför jag gick till
kyrkan, vad jag trodde få uppleva.

–Varför sa du ingenting?
–Skyddad identitet, Per.

Jag kan inte vara med i en mord–
utredning. Jag kan inte ta några risker.

Vem är han, den där?
Vad har han gjort mot dig?

Jag skulle kunna hjälpa dig.

Om polisen hade kunnat hjälpa mig,
hade jag inte haft det så här.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

Jag borde inte ha sökt upp dig.

–Förlåt.
–Kan vi inte ses?

Vi kommer inte att ses mer.
För din egen skull.

Hej då, Per.

Förstår du nåt?

Bara att hon har skyddad identitet.
Och ska vittna i rätten.

Om hon har med utredningen att göra...
Det han håller på med nu, det...

Helena Sjöqvist...

Hej.

–Har du sett Pernilla?
–Ja, hon var här nyss.

Jag väntar lite.

Pernilla... Pernilla.

Arvidsson?

Vet någon vart
Pernilla Sjöqvist tagit vägen?

–Nej.
–Ingen? Kan hon vara på nåt uppdrag?

–Ingen aning.
–Hon var här förut.

Fan också.

Mamma!

Det här är Pernillas mobil.
Lämna namn och nummer.

Fan!

–Hej, det är jag.
–Arvidsson? Hartman är vansinnig!

–Jag hinner inte förklara.
–Vänta. Din syster.

Det var de som fosterhemsplacerade
henne. Frank Leander och Klara Syrén.

Jag vet, jag kommer från hennes jobb.
Jag har en fastighetsbeteckning.

Fastighetsbeteckning: 12:9.
Ett vitt hus.

Felicia bor där, hon är oskyldig och
jag tror att Pernilla är på väg dit.

Hartman, kom. Fort.

12:4, 12:5, 6, 7, nej. 8, 9, här.

–Nu ska vi se. Är det det här?
–Nej, det ska vara vitt.

–Hur många såna kan det finnas?
–Jag skulle kommit på det tidigare.

Här. Stora Gudings 12:9, Vallstena.
Stämmer det?

–Ja, hallå?
–Vi har adressen.

Vi är på väg. Gör inget dumt.
Vi måste vänta.

–Allt detta för att hämnas sin barndom?
–De tog både Arvidsson och Pernilla.

–Allt står här.
–Och spågumman?

Pernilla fanns i kundregistret.
Hon måste sagt för mycket.

Pernilla, vänta!

Nej! Snälla.

Pernilla?

–Du...
–Varför gör du så här?

Du skulle inte kommit hit.
Du förstör allt.

Pernilla...

Släck tändaren. Snälla.

Hon har inte gjort nånting. Du...

Hon kom emellan oss, märkte du inte?
Jag var på väg att få en familj igen.

Det var ju du och jag.

–Hon tog dig ifrån mig.
–Hon har inte tagit nånting.

Hon tog dig!
Precis som de tog alla ifrån mig.

Precis som de tog mamma.

Alla de andra som har tagit mitt liv
ifrån mig. Det får inte hända igen.

Jag tänker inte vara ensam igen.

–Hallå! Här inne!
–Kommer!

–Ring efter ambulans!
–Var är Pernilla?

Jag vet inte.

Pernilla! Stanna!

Vi behöver en ambulans till Stora
Gudings, Vallstena, fastighet 12:9.

Kom igen.

–Sluta!
–Släpp henne!

–Släpp mig!
–Lugna ner dig!

Vakna!

Felicia hostar

Hej.

Hej.

Jag lämnade in bilen på verkstaden
för stänkskärmen.

Då kan jag låna din i stället.

Hej då.

–Hej, mamma!
–Hej, älskling!

Hej. Vad mycket saker ni har.
Jag har längtat efter er.

Har det varit bra?

Textning: Ylva Fröling
www.undertext.se