Original subtitles

Det räcker nu, Kathrine. Det räcker.

Alltså...

Jag vet inte varför det blev som det blev.

Det hade inte behövt bli så här.

Du hade inte behövt gå in i demens eller vad det kallas.

Jag vete fan vad det är för nåt. Du hade inte behövt det.

Jag lever. Maja lever. Vi lever!

Kan du för fan inte resa dig upp ur sängen och gå ut och leva?!

Nej, nej. Självklart kan du inte det. För det är din sorg.

Din jävla sorg!

En sorg som du har byggt en borg runt, som du kan gömma dig i.

Det är fegt, Kathrine. Vet du det? Det är fegt.

Vilka är det som står kvar här? Det är vi.

Du är inte sjuk.

Du är inte dement. Du hör inte hemma här.

Så... Varsågod.

Nu är det din tur att ta ansvar och vara den vuxna här.

Jag kan inte bära på det längre. Jag kan inte det.

Om vi hade fått mer tid tillsammans vet jag vad jag hade lagt den på.

Jag hade frågat dig vad du tänkte.

Om du hann tänka nånting innan det small.

Om det här var livet, liksom.

Att du blir född. Och att du levde.

Och så var det plötsligt över.

PAPPA: SJU MISSADE SAMTAL

Jag vet inte varför vi plågar oss själva med att tänka så mycket jämt.

Om att livet är så jävla stort, så jävla viktigt.

Att det övertrumfar allt.

Kanske borde vi hellre tänka att livet inte är så viktigt.

Att det är en tillfällighet.

Att vi ska sluta klamra oss fast vid det.

Hej, du har kommit till Anders talsvar. Lämna ett meddelande...

Hej, du har kommit till Anders talsvar. Lämna ett...

God morgon.

-Har du suttit här länge? -Du?

Ja, vi hjärnstormade fram några vaktbolag igår.

Det fanns en övervakningskamera i stugan som brann.

-Jaha, hjärnstorma? -Ja.

Vilka är "vi"?

Jag fattar att det är lite mycket nu, Johan. Det är det.

Vilka är "vi"? frågade jag.

Det ser ut att vara en mordbrand, Johan.

Om ett par dagar måste vi be om hjälp och strunta i allt av prestige.

-Vad fan ska det betyda? -Jag ser att du är sliten, Johan.

Det betyder bara det.

Vad är det med dig nuförtiden?

-Vad det är? -Ja.

Nej, det är bara lite mycket just nu.

Är det inte det du vill att jag ska säga?

-Men du kan bara slappna av. -Jaha?

Polisen i Nerbygd.

Hej.

Jaha?

Jag förstår.

Nej då, det är bra att du ringde.

Jag ska kolla upp det, sen ringer jag upp dig.

Ja. Tack ska du ha. Ha det bra.

Det var Anders Angells granne. Han var orolig.

-Anders Angell. Majas pappa. -Jag vet vem Anders Angell är!

Bra.

-Pappa? -Ja?

Var är mina skor?

-Är de inte i hallen? -Nej.

-Har du kollat i ditt rum? -De är inte där.

-Pappa! -Ja?

Det står här, där de brukar stå.

Jaha, jag såg dem inte.

Du är lika dålig på att leta som din mamma.

Det är jag inte!

Klä på dig nu, så att du inte blir sen till skolan.

-Kan du inte skjutsa mig? -Pappa måste jobba.

Spring inte.

Det är lönlöst.

Det är bara mer skog.

Vägen ut hit spärrades av i vintras efter ett ras.

Ingen kommer hit längre.

Det är nog bäst att du gör som jag säger.

Kom här.

Maja... Du, kom. Kom här.

Jag är inte rädd.

Vad sa du?

Jag är inte rädd.

Kan du ta det på norska?

Jag är inte rädd för dig.

Det skulle jag vara.

Jag har alltid varit rädd för att förlora kontrollen.

Men det har väl alla. Det är nåt primitivt.

Du vet den där drömmen man har innan man verkligen somnar...

Känslan av att falla och falla och falla och falla.

Jag har alltid hatat den känslan.

Jag ser att du är rädd.

Men det är inte farligt att vara rädd, Elle.

Det farliga är att vara alldeles trygg.

Då blir man oförsiktig.

Håller du inte med mig om det?

Det är så många som är oförsiktiga.

Jag kan inte fatta...

Jag kan inte fatta varför du satte dig i en vilt främmande mans bil.

Jag undrar hur det är.

Hur är det att vara så sårbar?

Jag finns här för dig. Det vet du. Hur det än är.

Din pappa ringde till mig.

Va? Varför det?

Paranoia. Tvångstankar. Vi har varit med om det förut.

Jag är inte sjuk!

Lyssna på mig. Jag respekterar att du måste bearbeta...

-Bearbeta? -...dina upplevelser.

Så du tror mig inte?

Det finns bättre sätt att sköta det. Det är allt.

Du kan få hjälp.

Jag förstår att det du går igenom är väldigt tufft.

Jag gör verkligen det.

Men du kan inte blanda in personliga trauman i arbetet.

-Varför inte? -Det är oprofessionellt.

Hur så?

Eftersom...

Okej. Eftersom det är akademiskt oförlåtligt-

-att låta dina erfarenheter färga av sig i arbetet, i forskningen.

Då är det inte längre forskning.

Förstår du att du förstör för dig själv?

Din avhandling blir inte godkänd. Du är ute på etisk gungfly.

-Jag hör alla säga det, men... -Men vad då?

Exakt vad...sa min pappa till dig?

Han bad mig ta hand om dig. Lite grann.

Alkohol. Droger. Du vet...

Jag finns här. Okej?

Allt kommer att gå bra.

Dig tillhör äran, Herre över...

Du kan sluta sjunga nu, mamma.

Dig tillhör äran

-Mamma? -Herre över dödens makt

Mamma!

Inte nu, Maja.

Är du redo för släktsammankomsten?

Ja.

Är allt okej?

Hur mår du?

Det är alltid ni, moster och morbror, som ordnar allting.

Som bjuder in till minnesstund.

Skär snittar och serverar dryck.

Medan min mamma bara bryts ner. Och pappa...

...försvinner.

Det är en väldigt märklig dag.

Allting är som en déjà vu.

Jag vet inte om du minns din brors begravning och allt det.

Maja? Hur är det?

Jag behöver få luft.

Maja, Maja! Kom hit!

Kom hit!

Maja.

Satans människor!

Ni sitter där inne och dricker ert jävla kaffe!

Ni håller bara käften! Ni vet exakt vad som har hänt, men säger inget!

Fan i helvete, satans människor!

Maja, vad är det som händer?

Det var nåt som hände. Precis här.

Mannen som dödade Sofie är den samma som...

Okej, okej. Som vad då?

Jag var med om nånting när jag var liten. Precis här.

Jag bodde hos min morbror och moster ett tag-

-efter att min bror dog i den där...olyckan.

Sen hände nånting här. De sa att det bara var en mardröm.

Ingen ville lyssna på mig! Det fanns inget utrymme för mina problem!

Såja, såja...

Det går bra. Det är okej.

Andas djupt.

Det går bra. Andas.

Lyssna, vi åker hem. Okej?

Vi åker hem.

Hallå?

Ja.

Och...hon vill prata med mig?

Är du säker på det?

Ja. Okej. Ja. Jag kommer. Hej då.

-Edward? -Ja?

Jag måste åka till min mamma. Jag är tillbaka om en timme.

Okej.

-Hej, mamma. -Hej.

De sa att du hade... Att du ville få tag på mig.

Ja...

Hej. Det var jag som ringde dig.

Ja? Och hon frågade efter mig?

Ja, det är lite ovanligt, men...

Annars hade jag inte gjort nån affär av det.

Ja, nu sitter jag här.

Jesus.

Oj.

Jäklar, vilken samling lugnande du har här.

Vad är det här, mamma?

-Är det mina? -Ja.

Vad är det för nåt?

Vad fan är det för nåt?

Vet du vad? Jag kan också bara ge fan i det!

Hur många milligram av det här tar du varje dag?

Jag vill också bara fly från allt. Låta allt kännas som bomull.

-Nu har vi det mysigt, va? -Hej.

Hur mycket av det här får hon? Doserar hon själv, eller?

Man blir både dement och narkoman här.

Det vet ju ni. Det kanske är meningen.

Kan inte jag också få en säng här? Jag vill också mönstra av.

Kom!

Nu ska vi ut härifrån! Kom!

Så där. Hela vägen in.

Titta, mamma.

Är det inte mysigt? Va? Här har vi varit ofta.

Här.

Ge mig din hand.

Det här är den sista du får.

Vi ska uppför trappan här.

Ja.

Säg till när du är redo att prata.

Vad fan tror du att du gör, Maja?

Det nån annan skulle ha gjort för 20 år sen.

Du bryter troligen mot flera lagar i detta nu.

-Polisen letar nog efter henne nu. -Ja?

Kan du inte gå en sväng? Jag måste fundera.

Text: Helena Lindén www.sdimedia.com