Original subtitles

"Jakten på en mördare" är över, och som vanligt när en serie tagit slut-

-så känns det lite tomt. Det vill vi råda bot på nu.

Vi ska djupdyka, titta på detaljer och försöka förstå vad vi har sett.

Men först en varning. Se alla avsnitt innan du tittar på eftersnacket-

-för det dyker upp en del spoilers.

Serien bygger på två skånska mordfall från 1989 som länge var olösta:

Mordet på 10-åriga Helén i Hörby och 26-åriga Jannica Ekblad från Malmö.

Till grund för serien ligger en reportagebok av Tobias Barkman.

Det är en dyster bild av Skåne. Många obehagliga mordfall gås igenom.

Polisarbetet är realistiskt och långsamt. Det är grått.

Regissören Mikael Marcimain och manusförfattaren Helene Lindholm-

-ska prata om vad de ville berätta.

Serien bjuder på kritik av polisens omorganisation i slutet av 80-talet.

Den ska vi prata om med en forskare.

Och ett par filmkritiker ska plocka isär och analysera.

Men först, låt oss titta på en resumé av serien.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag skäms.

Det jag har gjort är oförlåtligt.

Det bara kom över mig.

Du har aldrig pratat med mig.

Jag ringer så du inte fortsätter med alla misstänkta.

Jag ångrar mig så in i helvete.

Oförlåtligt.

Vi börjar där allt startade.

Hos producent och manusförfattare Helene Lindholm-

-och regissör Mikael Marcimain. Välkomna!

Varför ville ni grotta ner er i de här fallen?

Det började med att jag läste Tobias bok 2009-

-och fick samma känslor som med "Lasermannen"-

-som Micke och jag gjorde tillsammans.

Det väcktes tankar på en tv-serie på samma sätt som då.

-Vad var det i berättelsen? -Det är en...

Det är en spännande historia i många lager som berättar mycket mer-

-som var intressant.

Hur fick hon med sig dig på tåget?

Hon ringde och frågade.

Det var väl olika... Du frågade i flera vändor.

Det tog ett tag för serien att bli av. Du har jobbat länge med manuset.

Jag fick läsa en tidig version, men var upptagen med ett annat projekt.

Men till slut kom du fram till mål, och jag blev inbjuden till dans igen.

Helene: En tajmingfråga.

Serien utspelar sig under sent 80-tal och tidigt 90-tal och framåt.

Ungefär samma period som Lasermannen.

Vad är det med den tiden som ni dras till?

Jag tänker att det är samtid, nära, nutid.

Det är att visa människor nånting som de kanske har glömt-

-eller berätta nånting om vår tid, vår närtid och historia.

Och det är den här specifika platsen som Tobias dokumenterar i boken.

Det är en tid som inte ligger så långt tillbaka.

-Men den var otroligt annorlunda. -På vilket sätt?

Sverige har förändrats. Det är ett tema i flera av våra produktioner.

Det finns en fond, ett Sverige under förändring.

Det var intressant att få återbesöka.

Stockholm stod i fokus i Lasermannen. Här är det skånska landsbygden.

Det har gått 15 år sen ni gjorde Lasermannen. Har ni sett andra saker-

-nu när det har gått ännu längre tid?

När Lotta Erikson och jag, som har skrivit manus, börjar skriva-

-gör vi väl en genomgång av boken.

Jag såg byggstenarna i dramaturgin. Man bygger nåt slags grovmanus.

Sen när vi diskuterar teman som new public management-

-att Pelle, vår huvudroll, går vilse i organisationen...

Det är snarare sånt som vi eller folk i vår närhet har varit med om.

Vi är inga experter på det här, just.

Det var nåt som kändes nära och som man hade upplevt själv.

Tidigare har du nämnt att du sysslar med folkbildning.

-Jag vet inte om jag sysslar med det. -Men du vill folkbilda. Om vad?

Jag vill inte bilda nån. Men det är intressant...

Det som var spännande med Lasermannen och den här-

-var att få chansen att göra en kriminalhistoria som är nära nutid-

-så att folk kan relatera till den. Vi känner igen oss, förhoppningsvis.

För mig var det fascinerande att få dyka in i polisernas arbete-

-på ett rätt så minutiöst sätt och inte...

Manuset var fantastiskt - att vi tvingas genomlida tråkigheterna-

-som kriminaltekniker, inspektörer och förhörsledare arbetar sig igenom.

Det är rätt långt från en actionpolisserie.

Vi ville jobba nära nåt som man kan relatera till.

Och med Sverige som fond. Det finns andra teman än mord och elände.

Det finns annat att fundera på. Det är många teman.

Hur arbetar ni fram det berättartekniska? Serien har hyllats.

Invändningarna är mot stel dialog och stolpigt skådespeleri.

Var det ett berättartekniskt grepp?

Jag håller inte med. Jag har mest hört att det är lysande skådespeleri-

-och att de levererar de ordagranna förhören på ett realistiskt sätt.

Det är klart att det är ett val. Vi har gjort ett val-

-att det inte ska vara för slickt med skådespelare som levererar.

Det kan man uppleva som... Stelt vet jag inte.

Jag vill säga hyperrealistiskt, utan att mjuka av kanterna.

Alla förhör är inte bara inspirerade, valda delar är det-

-men de ligger väldigt nära de riktiga förhören.

Sen är det en väldigt tyst serie också-

-med tystnader och saker som inte sägs.

Förhoppningsvis ska publiken kunna få dra sina egna slutsatser.

Serien är inte driven av en stjärna, utan det är ett ensemblespel.

-Och många okända skådespelare. -Ja.

Okända, duktiga skådespelare, som vi har försökt lyfta fram här.

Det är kul att se många skånska skådespelare som får träda fram.

Apropå Skåne. Bilden ni målar upp av Skåne är inte jättevacker.

Låt oss kolla på ett klipp.

Undrar hur det ser ut i resten av Sverige.

Det är ett belastat område. Arbets- löshet, missbruk, det sociala arvet.

Jo tack, jag vet. Men pervon och pedofiler i varenda buske?

Bilden ni ger stundvis är nån sorts outlawlandskap.

Jag tänkte på första säsongen av "True detective".

Perversa män i varje buske, misär. Var det så här jävligt?

När jag läste boken var en nyckelreplik från Per-Åke Åkesson-

-hur många pedofiler som hade rört sig i Hörby när Helén försvann.

Så det var en nyckelreplik i serien.

Men allting bygger ju på det som Tobias har skrivit.

Alltså fakta.

Det är ju EN plats i Sverige, jag vet inte hur det ser ut på andra platser.

Men visst, så här såg det ut.

Vi tar ju inte med allt som händer på den här platsen.

Det är flera mord i närområdet som de löser, som vi inte har med.

Så jag skulle nog vilja säga att det inte är nån överdrift.

Kanske tvärtom?

Det här är ju känsliga mordfall-

-och ett barnmord som är väldigt uppmärksammat.

Hur har ni förhållit er till de anhöriga?

Vissa anhöriga har vi varit i kontakt med länge-

-vissa närmare inspelningen.

Vissa har varit med på inspelningen, vissa inte.

Men det är nåt vi har haft med oss.

Det har varit nåt som har varit ända från start, med manusarbetet...

När man gör en serie om riktiga människor och händelser-

-är det jätteviktigt att vara noga med sanningen-

-för att kunna ta sig friheter-

-som hela vårt team gör för att få fram poesin.

Men då måste man också ha koll på vad som är sant och inte sant.

Det är en sak med en serie som "Succession"-

-som alla förstår har en förebild, men är fiktion.

Det här är också fiktion, men man måste angripa det i detaljerna noga.

Så ser jag det, och så ser Mikael också det.

Jag ville att Mikael skulle göra den, för den är skriven för honom.

Det är ett enormt detaljarbete hela tiden med olika tidsmarkörer-

-ner till minsta bilmodell.

-Vad har varit svårast? -Det är väl att få tag på allting.

Det har varit en otrolig insats från kostymavdelningen och Cilla Rörby-

-scenografin ledd av Linda Janson, maskavdelningen, Anna Carin Lock.

De har gjort ett enormt research- arbete som vi sen har samlat ihop.

Det är svårt att återskapa nåt som ska kännas autentiskt.

Det är ingen dokumentär, men vi ville närma oss det som om det var det.

Inspirationen var sällan andra filmer utan dokument från den tiden.

Radioinslag, tv-inslag, nyheter-

-all möjlig research under resans gång. Och att vara noggranna.

Men om vi återgår till dialogen, pratade man på ett annat sätt då?

Ja, det gjorde man säkert.

Som i "Upp till kamp", där var det kanske tydligare för mig.

Eller "Call girl" i 70-talets Stockholm. Man pratar långsammare.

Och det gäller nog andra delar av Sverige också.

Långsammare, tror jag... Det var nån i Skåne som sa det.

"Det kommer att ta längre tid att prata."

Man hajar till när man ser gamla tv-inslag. Tack för att ni kom hit.

"New public management". Det är så organisationsmodellen kallas-

-som Sverige och många andra länder började använda på 80- och 90-talen.

En resultatstyrd modell inspirerad av näringslivet som fortfarande används.

Den är kontroversiell. I serien pyser det av skepsis, som i den här scenen.

Så bra att vi kan samlas. Det är inte ofta vi får chansen till det.

Jag vill att ni tar post-it-lappar, som ligger där. Vilken färg ni vill.

Varsågoda.

Jättebra.

Jag vill att ni skriver ner värdeord på lapparna.

-Ord som vi kan arbeta efter. -Vad ska det här vara bra för?

Vi ska hitta ord som ska genomsyra ert arbete och organisationen.

-Det är viktigt att ni är delaktiga. -Jätteviktigt...

Det är oerhört viktigt med en gemensam värdegrund att arbeta efter.

Ord som kan vara med är till exempel "kvalitet" eller "öppenhet".

Det är ju viktigt att det är ord som bottnar i er.

Vilket nonsens. Blir det mer öppenhet för att vi skriver det på lappar?

-Jag har viktigare saker att göra. -Det är bäst att göra som hon säger.

"Högre lön". Välkommen, Bo Wennström, professor i rättsvetenskap.

Du har skrivit en bok om omorganisationen inom polisväsendet.

Det har varit ett gäng genom åren.

När jag räknade utredningar om polisens organisation sen 1925-

-så var det 120 stycken.

Det tas upp i serien. Det är många oförglömliga scener kring införandet.

Varför behövde polisen omorganisera enligt den här modellen?

Generellt i staten upptäckte man...

Sverige var rikt på 50-, 60-, 70-talen.

Sen kör man in i 80-talet och inser att resurserna inte är oändliga-

-och man börjar sätta pris på allt och inspireras av näringslivet.

Det var det som hände under 80-talet, och sen accelererade det.

Varför slog new public management igenom på så bred front?

Det kan till en del ha funnits ett behov. Pengarna fanns inte längre.

Sen gjorde politiska moden och andra saker att man anammade det hela.

Det var ju inspiration från näringslivet.

Man ville ha svar på frågor som:

"Vad går pengarna till? Får vi valuta för pengarna?"

Sen får man inte glömma Palmemordet i slutet av 80-talet.

Var motståndet så kompakt som det skildras i serien?

Ja, till en... Det beror ju på vem man var.

Det var ett sätt att göra karriär på, att vara för det nya.

Det finns ju några skiljelinjer:

Före och efter 1992-1993, och efter 1998. Det hände olika saker då.

1992-1993 slog målstyrningen igenom i staten och i polisen.

Före det hade vi det som Per-Åke tampas med, alla dessa blanketter-

-och en helt orimlig form av uppföljning.

Han skulle i princip säga hur många mord han skulle utreda nästa år.

Om man tittar på hur det skildras - blanketthysterin, HR-personen...

Är det sanningsenligt, som mötena med post-it-lappar?

Ja, fast de var mer centraliserade.

Ofta reste en polismästare och nån som höll på med utbildning runt.

Men rent dramaturgiskt kan man inte föra in nya personer hela tiden.

På vilka andra sätt skulle poliserna lära sig den nya omorganisationen?

Till att börja med, före 1992 skulle man sätta pris på allting.

Man skulle börja tänka ekonomiskt.

Det här kanske övervärderas lite i serien.

Det tjatas om det ända fram till 2004.

Men då hade nog annat slagit igenom.

Man tog till olika trick för att få folk att tänka på vad saker kostade.

-Du nämnde brädspel. Kan du berätta? -Det var ett ekonomispel.

Jag tror att det hette Monopolis. Det fanns såna spel i staten.

Man skulle lära sig vad saker kostade och sätta ett värde på det.

-Tyckte poliserna att det var kul? -En del.

Andra kanske inte tyckte det.

Jag har också suttit och skrivit värdeord på lappar, här på SVT-

-och känt som poliserna. Vad är fördelarna med new public management?

Fördelarna, eller det man vill uppnå är-

-att man formulerar mål och följer upp de målen.

Och med uppdragsstyrning är tanken-

-att man ska ge frihet inom ramar att utforma det hela.

-Och vad är nackdelarna? -Man får konstiga former av styrning.

De mål man sätter upp och så vidare, de får ju konsekvenser.

"Pinnjakt" pratar man om inom polisen.

I serien säger de att de tog varje telefonsamtal som ett förhör.

Det är avarten av det hela.

Och det professionella får ju inte samma genomslag.

-Fungerar polisens organisation nu? -Nej, det gör den inte.

-Det var ett rappt svar. -Ja.

Omorganisationen 2015 blev en stor katastrof.

Jag skulle vilja säga att det som händer nu är som vid ett benbrott.

Till sist självläker saker, men det är inte säkert att det läker bra.

Numera kritiserar jag inte polisen så mycket.

Man ska inte sparka på den som ligger och situationen är svår.

Okej. Tack för att du kom hit, Bo Wennström.

Gnetigt polisarbete, blankett-tjat, pedofiler och misär på nordskånska.

Sällan har ett landskap målats upp som hem till så mycket ondska.

Vad säger våra recensenter om "Jakten på en mördare" och bilden av Skåne?

-Vet ni var Mikael är? -Den vet man aldrig var man har.

-Här är han inte. - Eller är han det? -Fy fan...

Han är väl hos den där i Bromölla.

Ja, hon Viktoria.

Hon bor neråt Viby i ett grått hus bakom macken.

Ser du hans händer? Det räckte inte med att våldta och mörda en 90-åring.

Han skulle krossa henne. Lever, hjärta. Allt var sönderslaget.

-Ut härifrån! -Låt mig vara! Jag vill inte snacka.

Han skulle inte ha växt upp så. Soc borde ha tagit honom.

Det måste ha blivit en miss. Säkert när Karin jobbade där.

Du får sitta här bak.

Vad har du gjort med handen?

Jag flög av mopeden när jag skulle hem. Det var inget med det.

Välkomna, Fredrik Sahlin, kritiker på SVT-

-och Charlotte Wiberg, kritiker, bland annat verksam på tidningen FLM.

Du är från Skåne, vilket är relevant-

-för jag tänker att vi börjar med hur Skåne skildras. Vad säger du?

Det är väl som nån säger i serien: "Hur är det i resten av landet?"

Jag tvivlar inte på att det är så mycket misär och brottslighet-

-ute på landsbygden i Skåne.

Men det kan det ju vara i andra delar av landet också.

Vad säger du om dialekterna? Är det korrekt nordskånska, nordostskånska?

För mig låter en hel del inte helt autentiskt.

Jag vet fler skåningar som också tycker att det är falsk skånska.

Intonationen låter fel ibland.

Men det är roligt att höra mycket skånska. Det gör man inte ofta.

Vad säger du, Fredrik?

Jag har klagat länge på att det inte är dialekter i film och serier.

Det känns som den första stora produktionen-

-där man verkligen har tagit med dialekter för att skapa trovärdighet.

Och verkligen lyckats. I princip alla skåningar pratar skånska.

Och man befinner sig väldigt långt från konstrundan på Österlen.

Det är ett helt annat Skåne, som jag har förstått fortfarande finns-

-med kanske inte lika stort armod, men det är stora skillnader i Skåne.

Och säkert i resten av landet också. Men jag är jätteglad för dialekterna.

Det är en av många bra saker med serien, just att den är så detaljrik.

Det är allt från PPM-val, hur kexchokladen såg ut och språket.

Charlotte, du var inte så förtjust i serien.

Men sen kom en scen som ändrade allt. Vi ska titta på klippet.

/"NATTEN" PÅ HÖG VOLYM/

Ika: Vad är det med scenen som fick dig att fastna?

Charlotte: Den är väldigt snyggt gjord-

-med mördaren som kommer som en skugga i bakgrunden.

/SKRI/ -Och det vidriga skriket. -Det är chockerande.

Det är kanske det enda riktiga skräckinslaget.

Det tog mig väldigt hårt, så jag blev sittande och fortsatte titta.

Men det är en blandning mellan två stilar.

Dels den lite stiliserade thrillern.

Det är nästan som vampyren och hans offer.

Men samtidigt är det det realistiska. Hon är en vanlig tjej i myskläder-

-och han är en lite rundlagd, prosaisk figur.

Man har de här murriga färgerna. Och musiken, som är viktig.

Dels sjunger de på skånska.

Björn Afzelius och Mikael Wiehes "Natten" handlar om ett mord.

Men det är mordet på Olof Palme.

Så man får in lite det här med skiftet efter Palme-

-det samhällskritiska.

Det är inga detaljer som lämnas orörda.

Men Fredrik, vad säger du om hur historien berättas?

Grundbulten i hela serien är dess autenticitet.

Och på olika nivåer. Både i skådespeleriet och detaljerna.

Ska vi se på det där klippet som jag hade med mig? Vi börjar där.

-Gå ut! -Jag vill att alla stannar här.

Gå ut.

Vi vill att du följer med och svarar på några frågor.

-Det vill ni? -Tjafsa inte. Följ med nu.

-Jag dricker kaffe nu. -Din mor ska med in också.

Jag måste till banan och ordna ett par saker.

Stanna här!

Den är så härlig, den scenen. Den visar det jag gillar med serien.

Det finns en knölighet i kommunikationen mellan människor.

Men det är ju ett lager av hyperrealism-

Det är långt från walk and talk, när replikerna går så här.

Här är det autentiskt, och det är fantastiskt.

Ett annat exempel är hur huvudrollen, hjälterollen är.

Man bryter mot konventionen samtidigt som man följer den.

Per-Åke har inte alls den intuitiva förmågan att se vem som är skyldig.

Han misstar sig flera gånger. På det sättet är han helt annorlunda.

Samtidigt är han polisen som känner sig motarbetad, och ÄR motarbetad-

-och vägrar följa regelverket.

Men han är så extremt sävlig, som en melankolisk Dirty Harry.

Den finns ju, den egenskapen, och det tycker jag är fantastiskt.

Vad säger du om berättarsättet, Charlotte?

Jag håller med. Jag tycker om det.

Jag uppskattade serien mer när jag såg om de första avsnitten.

Men skådespeleriet... Jag skulle inte kalla det hyperrealism.

Jag tycker att det är lite för stolpigt.

-Lite för klumpigt. -Jag tycker att det är härligt.

Ibland är det "nu står han och tänker efter vilken replik han ska lägga".

Jo, det är bra. Men sättet man säger det på låter inte så autentiskt.

Ja, det tog ett tag att komma in i det.

Finns det risker när verkligheten ligger så nära?

Det finns alltid en risk.

Det är det förrädiska när det ligger så nära verkligheten.

Det är fiktion, men är så nära verkligheten-

-att hjärnan sorterar in det i fiktionen ändå.

Om man teoretiserar kan man se vad som är fejk.

Det är därför folk är så rädda, som gör sånt här.

Som med "Monica Z". "Hennes pappa var inte alls så där."

-Det finns en fara i det. -Jo. Alla vet att det är drama.

Men det gör så stort intryck att se det, med alla sinnesintryck man får.

Och bilden, man kommer in i själva miljön.

Nånstans i hjärnan blir det nästan som nån sorts minnen.

Man kan dra en parallell till "The crown".

Engelska kulturministern vill ha en disclaimer innan serien börjar.

"Det är inte på riktigt." Det finns en poäng där.

Tack, Fredrik Sahlin och Charlotte Wiberg.

Och tack till er där hemma som har tittat både på serien-

-och på det här eftersnacket. Vi ses. Hej då!

Svensktextning: Stina Hedin Iyuno Media Group för SVT