All language subtitles for Follow.Me.To.Daisy.Hills.2020.1080p.WEBRip.x264.AAC5.1-[YTS.MX]

Downloaded from
YTS.MX

Official YIFY movies site:
YTS.MX

-Hejsan, Bob.
-Hej, Jo. Du föll nästan, såg jag.

-Trottoaren blir allt värre.
-Det är det gamla trädets fel.

-När tänker du såga ner det?
-Det står på listan - längst ner.

Jag förstår.

-Har du en tidning till mig?
-Din syster är duktig på att skriva.

-Hon fick all talang i vår familj.
-Det vet jag ändå inte.

Det är inte enkelt att arrangera
Daisy Hills finaste kulturevenemang.

-Ha en fin dag, så ses vi ikväll.
-Sköt om dig.

-Är nån hemma?
-Här borta, Carol.

-Gissa vad...
-Har det kommit?

Jag lyckades
få tag på en del via en grossist.

-Behöver vi mer, tror du?
-Nej.

Ta pickupen.
Lämna tillbaka den när vi är klara.

-Vad gick det på?
-Dubbelt så mycket som senast.

-Jag behöver det, men så mycket?
-De höjer priset hela tiden.

Ta det, så löser vi den biten
när du har sålt dina växter.

-Är du säker?
-Pappa och jag löser det.

Tack så mycket, Jo!
Det betyder enormt mycket.

Det är som mamma sa: "Allt man
behöver finns på Daisy Hills Store."

-Det här klarar vi.
-Hej, Sofi.

-Jag klarar mig själv härifrån.
-Okej, ha en fin dag.

Solglasögon...

-Vad är det här?
-Har de publicerat den?

"Inget av värde
kan uträttas mol allena."

"Det är med samhällets fulla stöd
som nästa generation kan blomstra"-

-"och det krävs familjens kärlek,
biologisk som vald, för att lyckas."

Min lillasyster har blivit skribent!
Jag är stolt över dig.

Årets avslutningstalare får alltid
skriva en artikel i lokaltidningen.

Det är i alla fall en början, "Sof".
Du är jätteduktig.

Där ligger de ju!

Som min syster måste du enligt lag
tycka att jag är fantastisk.

Vänta, Sof!
Det här kom till dig i morse.

Vad är det?

Jag...kan förklara det här.

Har inte universitetet i Iowa
landets bästa skrivarlinje?

Jag tycks inte vara ensam om
att se din storhet.

Kom igen, öppna det!

-Ett stort kuvert brukar innebära...
-Herregud, Jo! Jag kom in!

Jag trodde inte att det skulle gå.
Jag sökte mest för skojs skull.

Ja, det låter som att det vore kul.

-Vet pappa om att du har sökt?
-Nej, jag ville inte oroa honom.

-Du blev så arg när Blake flyttade.
-Det var en helt annan sak.

-Blake är inte min syster.
-Tur det, eftersom ni var ett par.

Jag vill bara att du ska få det bra.
Frågan är vad du själv vill.

Faktum är att universitet i Hopewell
också har hört av sig.

-Du har sagt att det var bra där.
-Jag älskade det.

Jag kunde bo kvar hos dig och pappa.
Det vore enklare för alla.

-Fundera på det i alla fall.
-Jadå.

-Jag måste gå.
-Får jag se? Jag vill leva genom dig.

Ja, men visa det inte för pappa.
Vi behöver inte oroa honom.

Glöm inte din fest kl. 19 ikväll!
Var klar tills dess.

-Oroa dig inte för henne.
-Värst vad du är uppe tidigt.

-Jag hade lite att stå i.
-Samma sak gäller för dig, pappa.

Var inte sen till din dotters fest.
Har du tid att hjälpa mig?

Jag är nästan klar.

-Ursäkta mig, Blake.
-Ingen fara, mr Mason.

-Vad sa ni nu igen?
-Vi måste följa med i tiden.

Jag har ledigt i ett par dagar.
Hjälper det om jag kommer dit?

-Skulle du kunna tänka dig det?
-Ja, du hjälpte mig mycket som barn.

-Hur är det med dina föräldrar?
-De har det bra i Floridas sol.

-Det kan jag tro!
-Hur illa är det ställt med butiken?

-Ärligt talat kan vi tvingas stänga.
-Det måste vi förhindra i så fall.

-Jag tar nästa flyg dit.
-Det låter helt underbart.

Kom till butiken ikväll i så fall.
Vi har födelsedagsfest för Sofi.

-Okej, då ses vi ikväll.
-Sköt om dig.

-Det här är Blake Harris.
-Ni är vidare till nästa intervju.

Strålande nyheter!
Jag blir dock bortrest i några dagar.

-Vi kan göra intervjun via telefon.
-Perfekt, då hörs vi snart.

-Tack så mycket.
-Tack själv. Hej då.

Förlåt för det där.

-Är det här Carols?
-Ja, hon är nog snart tillbaka.

Henry sökte dig, men du var borta.
Vad gjorde du egentligen?

-Jag fixade en grej till ikväll.
-Bara det inte innebär mer ost!

Och du får inte äta revbensspjäll
efter de värden du visade upp senast.

-Ska inte barn respektera föräldrar?
-Ät bara grönt på festen.

Jag kan fortfarande inte fatta
att Sofi snart slutar high school.

Jag kan inte fatta att du har slutat.
Vart tar tiden vägen?

Jag hade gärna sett till
att den inte gick så fort.

-Vad är det där?
-Strunt samma. Det är inte till dig.

Men det är däremot de här.

Ljus...el...leverantörsfakturor...

Jag har köpt saker man inte hittar
på nätet. Kanske lockar det hit folk.

Man ser lastbilar i stan hela tiden.
Folk köper saker på nätet istället.

Ska vi skaffa en webbplats?
Ibland måste man följa med i tiden.

Kanske det. Skulle det innebära
att du hoppar över revbensspjällen?

-Jag menar allvar, Jo.
-Jag vet, pappa.

Är inte hela poängen med vår butik
att man ska kunna komma hit?

Om vi skaffar webbplats
kan vi lika gärna lägga ner den.

Vi löser det.

-Vi har en kund.
-Våra kunder brukar betala.

-Jag ska hjälpa dig, Carol.
-Inte visste jag att du var här.

-Vilken trevlig överraskning.
-Detsamma, Carol.

-Hur funkar gödningsmedlet?
-Det är en gudagåva!

Den har slutat säljas, men vilken tur
att ni hittade den där grossisten.

Jag kan inte nog tacka er.
Vad hade jag gjort utan er butik?

Vi tar ut det här till Carols bil.

-Det blir kul ikväll. Kommer Bob?
-Inte om Jo får bestämma.

-Ingen fest utan revbensspjäll.
-Okej, jag fattar! Det räcker.

Jag förmodar att alla är klara
så att vi hinner till festen i tid!

-Fem minuter till!
-Jag har en sak att berätta, Jo...

Ta med det här till festen, pappa.
Vi blir nog kvar en stund till.

Javisst. Jag åker dit
och ser till att allt är som det ska.

-Och att gästerna blir omhändertagna.
-Vänta, pappa!

Ni är alltid sena till våra fester.
Er mor var sen till vårt bröllop.

Ni liknar henne mer
för varje dag som går.

Vet du, pappa...
Vissa dagar när jag öppnar butiken...

...jag vet att det låter dumt...
men då känns det som att hon är där.

Det är inte det minsta dumt.
Hon gav allt för den butiken.

Jag skyndar mig
innan revbensspjällen tar slut.

-Fem minuter till!
-Det sa du för fem minuter sen!

-Vad pratade du och pappa om?
-Om att vi håller på att växa upp.

CUMBERLAND MANOR
AKTIVT ÄLDREBOENDE

-Vilken av dem ska jag välja?
-Du borde ha valt för en timme sen.

-Kom igen. Vilken?
-Den till höger. Skynda dig, tack!

Vad i...?

-Klar! Vad tycks?
-Har man sett...

-Pappa har rätt. Du liknar mamma.
-Få mig inte att börja gråta.

Nu åker vi.

-Tror du att det blir regn?
-Nej då.

-Du sa att det inte skulle regna!
-Jag vet. Stanna lite.

Jag vill att du ska veta-

-att jag stöttar dig vad du än väljer
att göra av ditt liv. Pappa också.

Tack, Jo.

-Det är ditt fel att jag är sen.
-In med dig...!

-Ha så kul.
-Tack, Jo.

Ni kom, mrs Hays!
Tack för att ni kom.

-Hej, pappa, Carol och Bob.
-Nu kommer du.

-Gillar Sofi dekoren?
-Ja. Tack för allt ni har ordnat.

Det var ett nöje. Du är fin ikväll.
Det är du också.

Du också. Och tack för hjälpen.
Det var väldigt...hjälpsamt av dig.

-Ett stycke ribs-sandwich till dig.
-Tack så mycket, Bob.

-Det är bara kul att träffa alla.
-Jag har inte roat mig på bra länge.

Så länge butiken är kvar
kommer vi att fortsätta med sånt här.

-Vad är det, pappa?
-Jag hoppas att du ursäktar oss.

-Vad handlar det här om?
-Jag vill inte göra dig upprörd...

-Vad har hänt?
-Vi väntar en särskild gäst ikväll.

-En särskild gäst?
-Blake...? Jösses, det är Blake!

-Jo! Blake är här. När kom du hit.
-Alldeles nyss.

Följ med.

Tänker du flytta tillbaka?
Säg att du ska det.

-Trevligt att träffas. Och oväntat.
-Detsamma. Men först det här...

Grattis på födelsedagen, Sof.

Men vänta... Hur visste du
att jag behöver en ny datorväska?

Det är precis en sån jag behöver!
Tack så mycket, Blake.

-Får jag visa den för mina vänner?
-Det är klart.

Vad har ni två kokat ihop egentligen?

-Vet hon inte att...?
-Vet vad?

-Det långa eller korta svaret?
-Välj själv.

Det långa svaret, vad han gör i stan,
tar vi när vi har nåt att dricka.

Det kan jag ordna. Ett ögonblick.

Men vad han gör här ikväll
kan jag svara kort på.

Han var en stor del av Sofis liv
som barn och hör hemma här.

Jag lovar att berätta allt senare.
Gå och prata med honom. Kom igen.

-Ja, men...hallå.
-Hej.

-Jag trodde såklart att du visste.
-Ja, varför skulle jag vara arg?

Även om jag har rätt att vara det.
Du skulle ha kommit för tio år sen.

-Du skulle ha flyttat till Brooklyn.
-Trodde du på det...?!

-Ja, det gjorde jag.
-Nu glider du in här och...

-Jag "glider" inte in här.
-Med den löjligaste kostym jag sett.

-Den är dyr.
-Utan minsta förklaring!

Jag har en förklaring.

Det var på tiden.

-För ikväll, alltså. Och för NYU.
-Det tror jag säkert att du har.

Jag har inte övat på att glida in.

Du gillar kostymen. Det gör du.

-Säg att den är fin.
-Okej, okej. Det här är helt knäppt.

-Vad sägs om att börja om?
-Javisst.

Nå...? Hur har du haft det?

Jag har konsultfirma i Brooklyn och
känner mig fortfarande hemma här.

-Och du?
-Jag är hemma här.

Det verkar ha gått bra.

Men, ja... Hur mycket suktar du efter
en av Bobs ribs-sandwichar just nu?

-Riktigt mycket.
-Ska vi gå bort till honom? Okej.

-Det är inte sant!
-Jag fick jaga dig ända ut på åkern.

-Va?! Det var jag som jagade dig!
-Inte en chans.

-Tack för väskan. Jag älskar den.
-Du lär få användning av den.

Jag kan inte fatta att du är här.
Hur är det att bo mitt i smeten?

-Brooklyn är inte mitt i smeten.
-Men det är coolt att bo där, va?

Kanske det, men jag gillar
fortfarande revbensspjällen här.

Det finns dock god mat även där,
som till exempel asiatisk fusionsmat.

-Det finns ett bra ställe i Astoria.
-Menar du verkligen det?

-Är det svårt att sova för alla ljud?
-Nu räcker det med frågor.

En till. Stämmer det
att butiker och annat aldrig stänger?

De stänger, men supersent.
Klockan fyra på morgonen.

Så himla coolt! Just det...

Lägg till mig som vän
så att jag kan följa dina äventyr.

-Är det den där?
-Ja, det är jag.

-Så där.
-Härligt.

-Tänker du skicka en vänförfrågan?
-Hon är inte ute på sociala medier.

-Hon använder aldrig sitt konto.
-Det har jag allt märkt.

-Vad ska det betyda?
-Du svarade inte på min vänförfrågan.

Jag tycker att man
ska träffa sina vänner öga mot öga.

Hur håller du då kontakten
med alla vänner?

Med tillställningar som den här.
Jag bjuder hit folk för samtal.

-Hur bjuder du in dem?
-När jag träffar dem, med egna ord.

Vilket årtionde lever du på?

-Nu är vi vänner. Tack så mycket.
-Härligt! Där ser du.

Hon är fantastisk.
Hon kommer att älska storstan.

Vi är inte säkra på hur det blir än.
Vilken skola hon ska gå i, alltså.

Hon måste börja inne i stan.
Det är där hon hör hemma.

Du har varit här i fyra minuter
men vet redan var Sofi hör hemma?

-Det märker vi båda två.
-Säger du åt mig vad jag ska tycka?

-Nej, jag försöker bara förklara...
-Förklara gärna vad jag ska tycka.

Vissa gillar småstäder
medan andra bara vill därifrån.

Vissa tror att de vet vad som är bäst
för andra, men gör det faktiskt inte.

-Jag vet nog en del om sånt här.
-Så talar en sann besserwisser.

Jag kan faktiskt veta mer än du.

Jag brukar ofta tänka på hur mycket
jag saknar Blake och hans ego.

Nej vänta, det tänker jag inte alls.
Vad gör du över huvud taget här?

-Det vet jag inte.
-Vet du inte...?

Jag vet inte vad du hade
för baktanke med att komma hit-

-men din attityd har inte förändrats,
och då gör inte jag det heller.

Titta på pappa, Jo!
Försök andas, pappa.

-Skynda dig hit, Jo! Pappa!
-Vad är det som har hänt, pappa?

Ring ambulans, Blake!
Det är ingen fara, vi är här.

Vad är det som händer?!

Det är ingen fara. Han mår bättre.
Det var mest en väckarklocka.

Han måste bara
ta mer hand om sig framöver.

Är han fortfarande vaken?
Jag går till honom.

-Är det bra med dig?
-Ja.

Tack för att du stannade med Sofi.

Hur är det med honom på riktigt?

Han måste bara undvika stress
och stanna hemma från arbetet.

Bortsett från det är det ingen fara.

Saker måste förändras här omkring.
Det är skälet till att jag är här.

Vet du, Blake...?
Jag är inte jätteglad att ha dig här.

-Det var inte meningen att...
-Tack, men du ska nog gå nu.

Jag besöker mina gamla favoritställen
i morgon, om du vill prata.

Hej, pappa.
Jag tog med nåt att mumsa på.

Det är tydligen bara sånt här
jag får "mumsa" på från och med nu.

-Har Sofi gått och lagt sig?
-Ja.

Det blev som du förstår en lång natt.

-Jag hittade den här där nere.
-Den är inget att bekymra sig om.

Jag bara läste på lite om det.

Jag vet hur mycket butiken betyder
för dig och alla andra här.

Jag måste rädda den.
Det är inte läge att gå i pension.

Räkningarna måste betalas inom kort.
Tänker du ta dina sparpengar?

Det som hände idag
var en väckarklocka.

Jag insåg att jag måste hjälpa till
så gott det går.

Jag har en lösning på gång, pappa.
Jag har pratat med leverantörerna.

Sparpengarna ska du behålla.
Du får inte offra dem för det här.

Det är så det funkar i en familj.
Man offrar det man behöver.

-Det är alltså därför Blake är här?
-Förlåt, jag skulle ha sagt till dig.

Han arbetar med att rädda företag.
Vi behöver honom.

Vi behöver inte honom, pappa.
Vi kan lösa det här på egen hand.

När din mor fick den kloka idén att
öppna butik kallade jag henne tokig.

Men hon ville rota sig
här i samhället.

Hon ville få kontakt med invånarna,
ville hjälpa dem.

Jag måste försöka rädda butiken.
Det hade hon önskat.

-Om Blake kan hjälpa oss...
-Han tänker bara på sig själv, pappa.

-När träffade vi honom ens senast?
-På din mammas begravning.

-Va...?!
-Du såg det inte, men han var där.

Jag vet inte varför han inte
talade med dig, men han var där.

Han brydde sig tillräckligt
för att komma.

Han bryr sig om oss.
Låt honom hjälpa till.

-Hörde du?
-Du klarar inte det här på egen hand.

-Det måste jag inte. Pappa...
-...kan inte jobba på ett tag.

Du behöver hjälp. Om du vill kan jag
skjuta upp studierna på Hopewell.

-Vad hände med Iowa?
-Jag sökte bara dit för skojs skull.

Vänta.
Du behöver inte bestämma dig än.

Det är sånt familjer gör.
Uppoffringar.

Jag tänkte väl att du var här.
Förlåt att jag var så otrevlig igår.

Det blev för mycket. Du var där,
pappa blev sjuk, Sofi växer upp...

-Minns du förra gången vi var här?
-Ja, på morgonen för vår examen.

-Det var...jag som flydde.
-När jag vände mig om var du borta.

Men jag visste att du skulle gå hit.

Jag fruktade att det var
min sista chans att... Jag vet inte.

-Duke bad mig komma hit, Jo.
-Han har berättat det.

Varför gav du dig inte tillkänna
på mammas begravning?

Det var meningen,
men när jag såg dig...

Du försökte vara stark
för din pappa och Sofi.

Vi hade inte talats vid på flera år.
Du behövde inte mer att tänka på.

Jag ska vara ärlig, Jo.
Jag kan behöva åka om några dagar.

Om jag får ett jobb jag har sökt
återvänder jag till New York.

-Det låter trevligt.
-Ja.

Kanske det. Det har saknats nåt
i mitt liv ett tag.

Jag har provat alla tänkbara saker
men inget har funkat.

Jag tror att det vore bra för mig
att få hjälpa er med butiken.

Kul att det i alla fall
blir bra för en av oss.

Okej, vi säger det.
Du får hjälpa oss med butiken.

-Men jag har mina regler.
-Du bestämmer och har sista ordet.

-Bra att du har koll på reglerna.
-Du gillar inte förändring, men...

-Börjar du med ett "men"?
-Lova mig att vara öppensinnad.

-Då ses vi i morgon bitti i butiken.
-Bra.

Jag är glad att du kom. Det känns bra
att veta att du bryr dig om oss.

I morgon bitti, prick klockan sju.
Kom kl. 07:02 och du får sparken.

-Inte en chans att vi gör det!
-Vi måste ta till drastiska åtgärder.

Drastiskt kan jag hantera.
Omstrukturera handeln om du vill-

-och byt gärna leverantörer,
men ändra inte husets konstruktion!

-Jag vill bara byta fönster.
-Det är inget fel på fönstren.

-Ser du inte hur gamla de är?
-De är vackra.

De läcker som såll. Ni förlorar
pengar på er föråldrade byggnad.

-Om vi byter ut dem mot effektiva...
-Och fula!

Som jag redan sagt
är omsättningen viktig, men varierar.

-Utgifter kan man dock kontrollera.
-Jag fattar det.

-Varför säger du då emot?
-Vissa saker kan inte förändras!

Du måste våga
lämna trygghetszonen ibland, Jo.

Det är bättre
att ändra till nåt du kan gilla nu-

-än att tvingas ändra
till nåt du definitivt hatar senare.

Släpp det här.

Okej då.

-Vad sägs om att flytta godiset?
-Nej, det går inte.

Varför inte? Lågprisvaror tjänar man
enbart på med stora volymer.

De ska stå vid kassan för att
utnyttja kundens vilja för impulsköp.

Tro mig, det är ingen bra idé.
Hör du dig själv? "Utnyttja kunden"?!

Det är inte så jag menar.
Du lyssnar inte på mig.

-Ni säljer tio olika sorters pennor.
-Fina pennor.

Hur många har ni sålt på sistone?
Ni har för många alternativ.

-Kunderna vill ha alternativ.
-Nej, de vill köpa det som finns.

Annars blir de överväldigade.

Det har du förstås läst i nån bok,
men det funkar inte så.

-Du är den mest envisa...
-Vi har faktiskt sålt pennor!

-Är jag envis, din besserwisser?!
-Du säger nej till allt jag...

Jag sätter upp det på din nota!

-Var det där ms Hays?
-Japp.

-Hon ser pigg ut för sin ålder.
-Ja, det gör hon.

Hon kommer hit varenda dag.

Hon öppnar dörren,
tar sin favoritgodis och går iväg.

Det är höjdpunkten på hennes dag.

Men du vill att jag ska tvinga henne
att gå genom hela rummet-

-bara för att du ska kunna...
Vad sa du nu igen?

Jo! Så att jag kan utnyttja
kundens vilja till impulsköp.

Vissa teorier
kan behöva justeras för den här stan.

Ja!

Vi är ingen stor koncern
som svarar inför aktieägare.

Vi svarar inför såna som hon,
och Carol som behöver växtnäring-

-och Henry som använder
en fiskekrok som bara vi säljer.

Är det dumt av oss att ta in sånt?
Det är klar att det är.

Men vem ska annars
ta hand om stans invånare?

Vem ska ge dem vad de behöver?
Vad händer om vi slutar med det?

Ni börjar gå med vinst.
Vänta, Jo! Du har inte fel.

-Betyder det att jag har rätt?
-Nej, för jag har inte heller fel.

Du klarar dig några månader till
med gamla metoder-

-men du måste kompromissa
om ni ska leva kvar längre än så.

-Okej, vi får kompromissa.
-Det sved att behöva säga, eller hur?

-Ja, lite.
-Jag märkte det.

Okej, men vet du vad?
Man tänker bättre på full mage.

Det låter bra.

-Min jacka.
-Tänk snabbt.

-Du bjuder.
-Vi kör sten, sax och påse om det.

"Företagsomstruktureringskonsult".
Kom du på det själv?

Ja, typ. Efter handelsstudierna
fick jag ett bra jobb inne i stan.

Men det kändes inte rätt. Jag ville
hjälpa folk och startade därför eget.

-Det går jättebra, men...
-Men det är nåt som saknas?

Just det. Jag menar,
jag älskar det jag håller på med...

-...men ibland så... Är det där...?
-Pappa!

Vad sjutton sysslar du med, pappa?!
Du får inte äta sånt där.

Jag är här för sällskapets...
och dofternas skull.

Okej, vad bra. Förlåt, jag trodde...

Jag vet, men jag tänker på min hälsa.
Vad gör ni här?

-Blake behöver lite riktig mat.
-Ja. Jag ställer mig i kön.

-Hur går det med butiken?
-Bra. Du ska bara vila, pappa.

-Går det bra med Blake?
-Ja, han försöker verkligen.

Det känns bra,
nästan som innan han flyttade.

Okej, i så fall ska vi nog ge oss av.

-Jag börjar känna mig trött.
-Va...?

-Är du klar, Sof?
-Ge mig en minut till.

-Jag har pommes frites kvar.
-Jag startar bilen så längre.

Vi måste prata mer
om universitetet i Iowa.

Har inte det
en av landets bästa skrivarkurser?

Jag fokuserar på att hjälpa pappa.
Skolan får jag tänka på sen.

-Hon har inte bestämt skola än.
-Sofi! Kommer du?

-Ja, jag måste gå.
-Okej, vi ses senare.

-Vad handlade det där om?
-Först ska jag äta min goda sandwich.

Tack så mycket, Bob!
Du har gjort det igen. Vad gör du?!

Sprinklern gjorde alla prov våta!
Vi var tvungna att göra om dem.

Rektorn frågade vad du hade gjort.
"Jag älskar när planer går i lås."

-Vi hade mycket kul i high school.
-Ja, det är sant.

Har du nånsin undrat...?
Strunt samma, det är...

-Undrat vad?
-Inget.

-Har du nån gång undrat?
-Ja. Hela tiden.

På vad som hänt
om du hade klivit på tåget.

Varför sa du inte
att du inte tänkte komma?

Jag...

Jag försökte. Men...du vet.

Förlåt att jag inte ringde när din
mamma blev sjuk. Jag ville, men...

Jag trodde
att du inte ville veta av mig.

Det hade varit fint.

Det första året var värst. Och åren
som följde var inte mycket bättre.

Jag flyttade till pappa och Sofi
för att kunna se till dem.

Sen blev jag kvar.
Jag tar hand om butiken...och dem.

Du tog över din mammas roll
på ett lysande sätt.

Du ska veta...att det var mamma
som inredde butiken helt själv.

Om vi ändrar allt,
vad finns då kvar av henne?

Finns det nåt där du inte gillar?

-Skylten. Jag har aldrig gillat den.
-Inte jag heller.

-Vi gör som du sa.
-Vad menar du?

Kompromissar.

-Taget.
-Ja.

-Jag gör nog inte rätt.
-Jodå. När det är torrt kan vi måla.

Vilken bra kompromiss. Du behåller
fönstren men slipper höga utgifter.

-Är vi bra på att samarbeta?
-Ja, och kom gärna ihåg det nu.

Det jag ska säga är bara positivt.
Vi har gjort i ordning på hyllorna-

-och fått ett tomt hörn på köpet.
Det måste användas.

-Hallå?
-Här borta, Carol.

-Så bra att ni byter färg.
-Vad var det för fel på den andra?

Den var tråkig.
Är det här den nya färgen?

-Är Duke här?
-Nej, han vilar. Men jag ska hälsa.

-Jag lägger pengarna på...
-Okej. Hej då, Carol.

Färgen är bra. Den passar till allt.
I den här stan ska alla tycka till.

-Vad sa du just?
-Att den passar till allt.

Nej, om att Carol skulle tycka till.

Tänk om...
Alla har sin egen åsikt om butiken.

Varför inte fråga dem
hur vi kan göra butiken bättre?

Använda dem som fokusgrupp?
Det är en bra idé.

Vi behöver samla in information
om vad de tycker. Därmed...

-Vad ska du göra?
-Ringa runt. Vi får inte spilla tid.

Vänta lite...Du tänker alltså
ringa stans invånare-

-mitt på dagen
för att inte spilla tid.

Ja!

Jag tror inte att du riktigt förstår.

Jag har gått på handelshögskola.
Du tror säkert att jag är mossig-

-men jag vet nog mer än du tror,
kanske till och med mer än du.

-Självklart. Jag ska hjälpa dig.
-Det får du gärna göra.

Här får du mrs Hays nummer.
Det blir säkert ett kort samtal.

Bra. Jag ska använda de metoder
jag lärde mig på skolan.

Där ser man.

Hej, ms Hays.
Det är Blake Harris från Daisy Hills.

Jag undrar om... Waylons son, ja.
Jag undrar om du...

I Brooklyn. Nej, tandställningen
togs ut för bra länge sen.

Jag undr...
Nej, jag kallas inte det längre.

Nej, jag har inte träffat Jonathan.
Jag kom just tillbaka.

Tack, ms Hays.
Det var trevligt att prata med dig.

Okej...japp...
Vi säger så. Okej, hej då.

Hur är det med mrs Hays?

Bara fint. Hennes nya recept
på äppelpaj är en höjdare.

Det tog ju bara två timmar.
Hur många behövs i vår fokusgrupp?

Tvinga mig inte att göra om det där.

Korta samtal med folk man inte har
pratat med på länge existerar inte.

Det var det jag försökte säga
när du nämnde din flotta utbildning.

Jag förtjänade det där.
Men en fokusgrupp är en bra idé.

Duger det att messa folk,
eller hur gör vi?

Tror du verkligen att kunderna
kan hjälpa oss bli framgångsrika?

Jag är helt säker på det.

Okej. I morgon gör vi det
som vi borde ha gjort redan idag.

Hejsan, Bob.

-Delar Bob fortfarande ut tidningen?
-Alla vill inte ha förändring, Blake.

-Trädrötterna förstör trottoaren.
-Ja, jag vet det.

-Har du blivit ombedd att ta ner det?
-Ja, det har jag.

Låt mig gissa. Du sa att det inte går
eftersom din mamma älskade trädet.

Det behåller jag för mig själv.

-Är du redo?
-Jag kan knappt bärga mig.

-Vet du hur vi ska gå till väga?
-Att prata med kunder var min idé.

Ja, men jag hoppas
att vi får de svar vi söker.

Vad tycker din flickvän
om att du ska detaljstyra allt?

-Undrar du om jag har flickvän?
-Nej, jag småpratar bara.

Din pojkvän hatar väl att småprata.
Nej, vänta...du har ingen pojkvän.

Du vet inte om jag har nån pojkvän.

Jag har pratat med ms Hays.
Det finns inget jag inte vet om stan.

Du svarade inte på frågan.

Om jag haft flickvän skulle hon älska
att jag är så minutiös.

-Minutiös...!
-Just det.

"Om jag haft flickvän..."

Tror du verkligen att folk har tid
att prata med oss öga mot öga?

Jag kan ha glömt en viktig detalj,
Blake.

-Vi ska jobba, va?
-Du ville träffas öga mot öga.

Javisst. Ju mer vi hjälper dem
desto mer hjälper de oss.

-Hej på er.
-Vi är väl inte sena, Henry?

Nej, ni kommer i rättan tid.
Följ med.

Det har varit tufft ett rätt bra tag.
Arbetet tar längre tid nuförtiden.

-Allt går långsammare med åren.
-Där sa du ett sant ord.

Du står alltid och täljer, Henry.
Har du nåt färdigt föremål?

Faktum är... Här.

-Den är helt fantastisk!
-Tycker du om den?

Skämtar du? Titta på hantverket.
Du är en konstnär, Henry.

-Kom och titta på det här, Blake!
-Jag ska bara bli färdig här.

Man kan ta mannen från landet
men inte tvärtom.

-Vad gäller det?
-Titta på det här.

-Vad är det här?
-Henrys hobby.

-Är det sant?
-Ni borde nog följa med till ladan.

Wow! Henry, det här...

-Otroligt! Har du gjort alla de här?
-Nåt ska man göra på lediga stunder.

-Har du hört talas om internet...?
-Jag har bra simultanförmåga.

Tack för att vi fick prata med dig.

Åk inte än, jag har massor kvar
för Blake att göra.

-Det får vi ta nästa gång.
-Vi ska träffa Carol.

Kul att se er tillsammans igen.
Kom snart tillbaka.

-Nej...
-Vi är inte...

-Ska vi...?
-Ja.

-Där är hon.
-Ja.

-Hej, Carol. Förlåt att vi är sena.
-Det är ingen fara.

Trevligt att träffas!

Det blir så ibland.

-Nå, vad tycks?
-Du borde hjälpa mig här oftare.

-Ska den sitta så här?
-Här passar du verkligen in.

Bra jobbat, Blake.
Du har verkligen två gröna tummar.

Vi har faktiskt många grönområden
i Brooklyn. Bikupor...och yoga.

Bin i storstan?
Har ni inte nog med problem?

Jag har aldrig sett vackrare blommor.
Hur gör du?

Det är som med allt annat. Ju mer
man satsar desto bättre resultat.

Särskilt med Jos hjälp. Du gjorde
rätt som kom tillbaka för henne.

Så roligt att ni är ett par igen.
Vill ni ha en kopp te?

-Nej, vi är inte...
-Jag har massor av te.

Hur mår Duke? Vill han ha besök?

-Vet ms Hays att vi kommer?
-Hon vill ha hjälp med några skivor.

Härligt.

Gå inte ner, för Ms Hays sa just
att hon inte hann berätta allt-

-om sin kusin på telefon häromdagen.

-Hon tror väl inte att vi är ett par?
-Jo, det gör hon absolut.

Hon sa faktiskt att jag skulle
komma upp och göra dig sällskap-

-medan du organiserar hennes skivor.

Man förvånas verkligen över
hur enorm hennes skivsamling är.

Jazz, storband, klassisk rock,
disco, barnpop...

Är det sant...?!
Jag älskar den här skivan!

-Jadå...!
-Nej, det blir alldeles för mycket.

-Den spelades på avslutningsbalen.
-Det minns jag faktiskt.

-Kan du fortfarande den där grejen?
-Vilken grej? Jaså, den där grejen.

-Ska vi...?
-Ja.

-Jag tror att vi är klara för idag.
-Javisst.

Jag fortsätter organisera här
medan du...fortsätter med...

-Att sitta vid datorn är ingenting.
-Du behöver bara en god natts sömn.

Jag är inte trött. Eller jo.
Men jag är också tillfredsställd.

När jag flyttade till Brooklyn
trodde jag mig inte sakna småstan.

Valkar på händerna, jobba i regn,
lukten av nytt gödsel...

Det man har tagit för givet
är också det man saknar mest.

-Har du saknat nytt gödsel mest?
-Inte lika mycket som en del annat.

Det har varit en jättefin dag, Blake.
Vi ses i morgon.

-Okej. Hej då.
-Hej då.

Jag har en grej på förmiddagen,
så vi får ses på eftermiddagen. Hej!

-Blake Harris.
-Det är 5 Burroughs Consulting.

Den sista intervjun sker i morgon.
Vi ser fram emot vårt samtal.

Härligt.

-Var är pappa?
-I sängen. Jag jobbar på en artikel.

-Vad handlar den om?
-Jag vet inte riktigt, men vår stad.

-Får jag läsa?
-Ja, när den är klar.

-Hur var din dag? Du verkar glad.
-Jag är inte gladare än vanligt.

Är det här väskan du fick av Blake?
Den är verkligen fin.

-Han verkade veta vad jag behövde.
-Han är bra på sånt.

-Vad är det här?
-Mitt refuseringsbrev till Iowa.

Refuseringsbrev? Jag trodde
att du skulle fundera på det.

Ja, och jag kan inte bara överge er.
Du övergav inte mamma.

Jag stannade inte för mammas skull.
Jag stannade för min egen.

Vissa mår bäst av
att lämna sin hemstad, andra inte.

Du ska göra det som passar dig.

-Förresten...är du hungrig? Va?
-Ja.

Jag är utsvulten. Häng med.

Jag satte på skivspelaren
och då spelades en låt från vår bal.

-Så jag visade vad jag går för.
-Vad gulligt att ni började dansa!

Det var väldigt trevligt.

Varsågod, mina damer.
Det är de sista, ni kom i rättan tid.

Det ser jättegott ut. Kan du inte
ta en paus och sätta dig med oss?

Jo, det kan jag göra. Vad händer?

Jag funderar på om du vill vara med
i Daisy Hills fokusgrupp.

-Om jag vill!
-Bra. Jättefint.

-Får jag ställa några frågor?
-Absolut.

-Att inte ha en plats är jobbigt.
-Du måste hitta ny plats varje dag.

Ibland har jag tur och får tillstånd,
andra gånger går det inte lika bra-

-och jag får vänta.
Men det är egentligen inga problem.

Varför gör du dig ens besvär?

Eftersom jag älskar
att laga mat till folk, Jo.

Vad skulle jag annars göra?

Men jag skulle göra vad som helst
för att ha en fast plats att vara på.

Jag skulle få vilken plats som helst
att fungera för mig.

Vänta, vänta...! Jag är ledsen, Sof.

-Vänta! Blunda och ställ ner den där.
-Vad är det som pågår?

Igår kväll var jag och Sofi utsvultna
efter att du hade släppt av mig.

-Så vi åkte till Bob.
-Jaså, han hade fortfarande öppet?

Just det, eftersom han aldrig vet
var han kan stå dagen därpå.

-Ni kan båda tjäna på ett samarbete.
-Det är ingen dum idé.

-Tur att jag kom på det först.
-Du är ett geni!

-Säg det så att alla hör.
-Hon är ett geni.

Just det.
Bob använder sin buss som kök.

Jag tänkte att vi kunde
ställa en del varor här borta-

-och kanske ställa bord och stolar
där borta.

-Att Bob är här jämt vinner alla på.
-Jag älskar idén! Fantastiskt.

-Blev han förvånad?
-Ja, det är klart.

Vi måste lägga upp en bild.
Du ska också vara med.

-Är ni redo?
-Bobs ribs på butiken i Daisy Hills.

Kom och käka!

Det blir bra.
Tagga mig så att jag kan dela den.

-Vad skriver vi? "#lantliv"?
-"#Bob'sRibstand".

Vill ni inte njuta av det här
i verkliga livet?

-Jag tänker starta ett butikskonto.
-Det är en jättebra idé.

Varför inte bli helt virtuella?
Vem behöver mänsklig kontakt?

Kan man få dina smörgåsar
via sociala medier, Bob? Bra där.

-Det blir bra. Ett steg i taget.
-"#Bob'sBurgers-on-social-media"?

Det ser jättefint ut, Jo.
Ska Bob vara här den här veckan?

-Nej, han ska vara här permanent.
-Precis här.

-Det förenklar.
-Det är poängen.

Berätta nyheten för andra.
Så funkade det innan sociala medier.

-Vad gäller det? Vill du ha nåt?
-Nej, jag har en sak till er båda.

Jag vill ge er den här
som tack för hjälpen häromdagen.

Oj! Den är jättefin.
Men vi kan inte ta emot den.

Jodå. De är roliga att göra
men ännu roligare att ge bort.

Varför har vi inte tänkt på det?

-Vi kan sälja träarbetena här.
-Ja!

-Sälja mina träarbeten?
-Dina vackra träarbeten.

-Vem skulle vilja köpa dem?
-Jag hade definitivt kunnat göra det.

-Hon vill bara vara artig.
-Nej, den här är faktiskt jättefin.

-Jag visar den för Bob.
-Vi gillar den allihop.

Du talade själv just om
hur mycket du gillar att ge bort dem.

Ge folk chansen att äga sin egen.

-Hur skulle det...?
-Vad sägs om det här?

När vi säljer nåt
får du 60 % och du får 40 %.

-Om det låter rättvist?
-Det mest rättvisa vore 50-50.

-Då är vi kompanjoner, Henry.
-Tack.

Wow, det här är ...

-Det finns många duktiga här i stan.
-Jag vet.

Ställ mrs Hays skivor där borta.
Tack så mycket.

-Kan jag ställa den här mot...?
-Ja, självklart.

-Trodde du att jag skulle bli tvär?
-Du hanterar det över förväntan.

För två veckor sen hade jag
flippat ur, men idag är jag...

-Kan jag ta några av de här?
-Ta vad du behöver, Carol.

Jag är väldigt stolt över dig.

Vissa älskar vad de vet
och andra vet vad de älskar.

Vet man vem av dem man är
kan man göra nåt åt det.

Vi ska inte förändra butiken
utan bara hitta dess rötter.

Det värsta är över.
Nästa steg blir lugnt och...

-Får jag ändra lite på hyllorna?
-Jadå, Carol.

Det ska nog
gå som en dans hädanefter.

-Jag hjälper Carol.
-Det är en bra idé.

-Det blir bra när montern är uppsatt.
-Men vad är designer-cupcakes?

De har olika färg och topping.
Hon bakar dem själv.

-De är alltså vanliga cupcakes?
-Nej, de är inte vanliga, pappa.

-Vi säljer visst designer-cupkakes.
-Butiken har blivit som ny, pappa.

Du har skapat nåt bra här, Jo.

Din mamma hade varit jättestolt.

-Nu börjar jag snart gråta.
-Jag säger det ändå.

Jag är oerhört stolt.

Tack.

Vi har ändrat en sak till.

Har du gjort det här?

Henry frågade om vi behövde ny skylt
och jag hade visst hört nåt om det.

Det var jag som sa det.

Den är perfekt. Jag älskar den.

Vad är det här?

Det visar sig
att du inte behöver såga ner trädet.

Man bygger trottoaren runt det.
Det kan dock ta ett tag.

-Vad är det?
-När ordnade du det här?

Jag var som sagt upptagen igår.

Tycker du om det?

Det är helt underbart.

Vill du gunga?

-Du har gjort ett fantastiskt arbete.
-Det har vi båda två.

Jag var tveksam till dig i början,
men du har verkligen hjälpt oss.

-Det vill jag tacka för.
-Varsågod.

Vad är det?

Varför bad du mig inte stanna?

"Om du älskar något,
låt det gå."

Jag var tvungen att låta dig gå,
Blake.

Jag visste hela tiden
att jag ville stanna i Daisy Hills.

Det var det bästa för mig,
men inte för dig.

Jag önskar att vi
kunde ha fortsatt vara tillsammans.

Jag tänker ofta på...

...vad som kunde ha hänt
om jag hade följt med dig till NYU.

Men jag vill inte tänka på
vad som hänt om jag bett dig stanna.

Det hade slutat med
att du ångrat dig hela livet.

Jag har funderat mycket på
vem jag är och vad jag håller på med.

Det gör jag nog fortfarande.

Men det jag sökte
fanns inte i New York.

Du har dock rätt. Jag hade ångrat mig
om jag hade stannat kvar här.

-Jag ska nog gå.
-Du...

Jag skulle ha gjort det här
för länge sen.

Vi ses i morgon.

Godnatt.

-Du har helt klart hånglat med Blake.
-Va?! Nej, jag...

-Hur så? Såg du oss?
-Vad sa du? Jag skämtade bara!

-Berätta allt!
-Varför är du fortfarande uppe?

Jag försöker avsluta artikeln.
Berätta nu, snälla!

Okej, jag...
berättar för dig om fem år. Godnatt.

Vänta! Jag har en fråga om artikeln.

Jag har funderat.
Har vi ens nån marknadsföringsplan?

-Vad menar du?
-Många är involverade i butiken.

Men hur får folk från andra städer
reda på att vi finns?

Det ska vi diskutera på det möte
som jag just bokade för i morgon.

-Godnatt.
-Okej, godnatt.

Gammalmodigt?! En reklamtavla
funkade på pappas tid. Och farfars.

Hör du inte
att det låter gammalmodigt?

Jag säger bara två ord:
viral marknadsföring.

Det är en jättebra idé,
men det går inte att tvinga fram nåt.

-Vad sägs om att vi köper...?
-Stopp och belägg. Vi har bara $500.

-Eller ja, $475. Vad får vi för det?
-En stor skylt på väg 163.

Vi lockar hit folk från stora vägen.

-Kan vi få en skylt för under $500?
-Prata med Brad.

Reklamtavlekillen...
Vad tusan. Häng på, Sof.

-Håller ni ett öga på butiken?
-Du kan lita på oss.

Jag måste ta det här.

-Det är Blake Harris.
-Vi vill erbjuda delägarskap i 5B.

-Goda nyheter.
-Ni börjar i morgon bitti.

-Så snart?
-Du ska få träffa styrelsen.

-Härligt. Jag ringer senare.
-Det låter bra. Hej så länge.

-Allt väl?
-Jag fick jobbet.

-Jag ska vara i New York i morgon.
-Det låter som en god möjlighet.

Det är det. Men visst är det läskigt
att behöva fatta de stora besluten?

Ja, det är sant. Man får bara välja
det ena eller det andra.

Livet är fyllt av val.
Man vet aldrig vad som är rätt.

Men om man är sann mot sig själv
blir det aldrig fel.

Du har rätt.
Jag får ta och göra det som krävs.

-Har du sett min telefon, pappa?
-Nej, det har jag inte.

Är...? Vart tog Blake vägen?

Han har fått jobbet.
De vill att han börjar i morgon.

Jag är hemskt ledsen, Jo.

Det behöver du inte vara.
Han har fått sitt drömjobb.

Jag önskar bara
att han hade tagit farväl.

Han söker nog upp dig
innan han åker.

Gör inte det ännu mer ont?

Varför skaffar vi ingen reklamtavla?

Tänk om vi har gått för långt.
Det var kanske bättre för alla förut.

För alla eller för dig?

-Vill du läsa i Iowa, Sof?
-Det blir nog bra med Hopewell U.

Men Iowa har den bästa skrivarlinjen,
eller hur?

Ja, men det spelar ingen roll.
Det är lugnt.

Så här är det, Sof...

Om du inte följer ditt hjärta...
vaknar du kanske upp en dag...

...och önskar att du gjort det.
Då kan det redan vara för sent.

Du och pappa
finns också i mitt hjärta.

Pappa och jag ser till ditt bästa.
Vi klarar oss bra ändå.

-Det är sent. Kan vi åka hem?
-Ja.

-Gå före du, så kommer jag.
-Okej.

-Jag går och lägger mig, Sof.
-Jag ska avsluta min artikel.

Får man veta vad den handlar om?

Om det du pratade om.
Livet, beslut, allt sånt...

Jag ser fram emot att läsa den.

Var är Blake förresten?
Jag har inte sett honom på ett tag.

-Han har åkt tillbaka till New York.
-Va?! Utan att säga hej då?

Godnatt, Sof.

"För tre decennier sen uppfyllde
mamma en dröm hon närt länge."

"Med pappas hjälp skapade hon
och drev The Daisy Hills Store"-

-"en närbutik där stans invånare
samlades för handel och umgänge."

"Min syster och jag såg hur mamma
gav butiken och kunder sin kärlek."

"Hon lärde oss mycket,
men viktigast av allt det här":

"Familjen går först, grannar är
familj och alla har helhetsansvar."

"När nån behöver hjälp,
hugger alla i."

"När mamma blev sjuk och till slut
lämnade oss led hela Daisy Hills."

"Min syster har nu trotsat smärtan
i försöken att göra förändringar"-

-"och har gett butiken nytt liv.
Jag hör ännu hennes ord klinga":

"'Vissa älskar vad de vet
medan andra vet vad de älskar'."

"Om du ger dig tillåtelse att söka
kommer du att upptäcka dig själv"-

-"förhoppningsvis i tid att agera
och därefter påbörja din egen resa."

"Sväng gärna förbi
vår nya butik i Daisy Hills."

"Välkomna till vårt andra hem.
I Daisy Hills är alla familj."

Hej, jag heter Jo.

Jag ringer med anledning av
min syster Sofi Mason.

Det känns konstigt
att prata till röstbrevlådan...

...men du ringer
förhoppningsvis upp i morgon.

Så här är det: Sofi är den bästa
skribenten på hela skrivarlinjen.

Hon är... Hon är bra!

Hon har tackat nej till sin plats
på grund av mig...

...och pappa...och den här stan.

Ni måste neka hennes nej tack
och ta emot henne. Tror ni mig inte?

I så fall...tänker jag skicka...
hennes fantastiska...

...otroliga, hjärtskärande artikel
till er sida...i detta nu.

Sen förstår ni. Snälla, läs den!
Hon måste gå den här vägen.

För min skull. För allas.

Jag är säker på att om ni läser den
så ringer ni tillbaka.

Jag heter som sagt Jo Mason.

Mitt telefonnummer är 555-3721.
Tack så mycket.

Hej, det här är Jo Mason.
Jag har nog missat ett samtal från...

...universitetet i Iowa?
Milda makter! Jo, det var jag.

Jag ber verkligen om ursäkt för...

Har du?

Menar du verkligen det?

Jo, jag menade det.
Ja, hon är här...nånstans.

Är det okej om hon ringer upp?
Idag, absolut.

Okej, tack så mycket. Hej då.

-Har du lämnat ut min artikel?!
-Jag var tvungen. Den var perfekt.

-Du förstår inte vad du har gjort!
-Det är du som inte förstår.

Jag älskar dig, men jag gjorde
det inte för att du är min syster.

Du har en otrolig talang.

Din text rörde mig till tårar.
Jag var tvungen att lämna ut den.

Du måste gå på Iowa.
Det är bäst för dig.

Sluta, Jo! Den var inte ens färdig,
jag filade ännu på den-

-men nu har två miljoner
läst en ofärdig version!

Va...?! Två miljoner människor?

Du lade upp artikeln på skolans sida
istället för att skicka den till dem.

Den ligger där nu,
och har typ blivit viral.

-Då måste folk ha gillat den.
-Ja. 2,1 miljoner för att vara exakt.

Milda makter...!
Det förklarar telefonsamtalet.

Vilket telefonsamtal?

Var har du varit?
Jag har ringt hela natten.

-Vad gör du här?
-Jag kom hit eftersom du inte svarar.

-Är din telefon trasig?
-Nej, men vad skulle jag säga...?

Varför säger du så?

-Pappa sa att du ska åka.
-Va? Men det spelar ingen roll...

Nej, men poängen är att om du vill
åka tillbaka till New York-

-så är det okej, men att höra
din röst skulle göra mig för ledsen.

Jag ska inte åka till New York, Jo.

Va?!

Du fick mig att inse att det
inte är det jag vill...eller saknar.

-Det gick enkelt.
-Jag hade aldrig tänkt ta jobbet.

Kanske i början, men du fick mig
att inse vad jag faktiskt saknar.

Och det är inte ett nytt jobb.
Det är dig.

Det har alltid varit du.

Din pappa missförstod nog mig,
jag behövde bara få hit mina saker.

Jag tänker flytta till Daisy Hills.
Om du vill ha mig, förstås.

Kyss henne nån gång!

Jag har en sak att visa er.
Vi måste sticka.

-Vart ska vi åka?
-Ta din jacka och följ med.

Kom igen, nu sticker vi!

-Vi som hade så trevligt.
-Det ska vi ha igen.

Du lade alltså upp Sofis artikel.
Många tycker att det var jättebra.

-Ja, vi har... Vad i...?!
-Nå?

Ser du vad jag ser, Sof?

Vad i hela friden händer?!

Alla som är här har läst artikeln
och vill känna Daisy Hills gemenskap.

-Det här är helt fantastiskt!
-Jo och Sofi! Där är ni.

Folk köper det vi på orten tillverkar
så länge vi tillverkar det.

Att du stoppade in
ett "vi" där låter extra trevligt.

Det har varit fullt upp
hela morgonen.

Carol har redan tjänat tillräckligt
för att få växtnäring en hel månad.

Din artikel har lockat hit dem.
Den var underbar, gumman.

Jag anade inget. Alla tror sig
kunna skriva, men du är fantastisk!

Du har skrivandets gåva, Sof.
Därför måste du flytta till Iowa.

Till universitetet i Iowa?

Förlåt, pappa. Jag sökte bara
för att se om jag kunde komma in.

Jag tänker inte börja där.

Det ska du göra! Se dig omkring.
Du har en speciell talang.

-Se vad dina texter kan åstadkomma.
-Du måste börja där!

Vem ska hjälpa dig
och pappa driva butiken?

-Blake och jag har koll på läget.
-Det kan du vara säker på.

Blake och jag tar hand om butiken,
pappa får äntligen gå i pension-

-och du får göra det
som ligger dig varmast om hjärtat.

Det går inte. Jag har redan
tackat nej till min plats via brev.

Jag pratade faktiskt
med dem i morse...

...och de bortser
mer än gärna från brevet.

Och det är uppenbart varför.

Gör det, gumman.

Jag måste berätta för mina vänner.
Jag ska flytta till Iowa!

Nu säljer vi allt vi har!

-Du är väl klar till middagen?
-Javisst, Carol.

Hon erbjöd sig att laga nåt nyttigt.
Jag måste tänka på vad jag äter.

Du tror alltså...
att du vill stanna kvar?

Det bestämde jag
redan när jag såg dig på Sofis fest.

Text: Mattias Gustafsson
www.sdimedia.com