All language subtitles for Catwalk.From.Glada.Hudik.to.New.York.2020.1080p.BluRay.x264-CONDITION

Nu är jag på väg till Gislaved,
till Emma Örtlund.

För ett par år sen
fick jag ett brev av Emma.

Emma beskriver hur hon har en längtan-

-att få vara vacker, få synas och ta
plats.

"Hej, Pär. Jag heter Emma Örtlund
och bor i Småland."

"Jag har en speciell utstrålning"-

-"och nu undrar jag
om ni kan hjälpa mig att bli modell."

"Jag har nämligen
den utstrålningen som behövs"-

-"och det tycker en kompis
som jobbar som fotograf också."

"Jag har drömt om detta i hela mitt liv,
så vad säger du?"

Brevet har berört mig otroligt mycket,
därför att...

...det sätter ord
på så mycket saker som jag upplever-

-med vårt samhälle och det
jag håller på med och allt jag tror på.

Mitt jobb går ut på att hjälpa de som
inte har fått chansen-

-att få synas och stråla.

Jag tycker att Emma
verkligen förtjänar det.

Så brevet är startpunkten på
varför vi är på den här resan.

- Hej!
- Hej, Emma!

- Står du i trappen?
- Jag var osäker på om du hittade.

- Vad roligt att se dig.
- Detsamma!

- Är det här du bor?
- Det är här jag bor.

- Är det läppstift utanför?
- Du ser jättebra ut.

Tack så jättemycket.

- Vilken fin lägenhet du har.
- Tack så jättemycket.

- Den är fantastisk.
- Ja, den är helt fantastisk.

Den är äkta 80-tal, den clownen där,
den rosa där.

Du har ju skrivit ett brev till mig.
Jag har läst brevet jättemånga gånger-

-och har funderat och legat sömnlös.
"Vad ska jag göra?"

Jag sa till dig att jag var på turné,
men det var inte riktigt sant.

Nähä!

Jag är här för att berätta
att jag ska hjälpa dig-

-att uppfylla din dröm,
att du ska få bli modell på riktigt.

Med gud, vad roligt!

Du ska också få gå på en catwalk.

Vad jag blir glad! Men gud!

Är det "Dolda kameran"? Gud!

Gud, vad jag blir glad!

- Hej, Ida!
- Hejsan.

Tjena. Är det bra?

Ja, det är jättebra med
mig.

- Jag har en jätterolig nyhet att berätta.
- Vad är det?

Pär har berättat för mig-

-att jag ska bli plåtad som fotomodell-

-och gå på catwalk.
Och det ska du med!

- Ska jag det?
- Ja, det ska du, Ida!

Nämen jäklar vad gött!

Du har en sån fantastisk utstrålning
och du är så vacker!

- Fan vad kul!
- Det är jättekul!

- Så det blir du och jag?
- Ja. Och några till.

Jag har kallat ihop er av en anledning.

Det är att vi tillsammans ska göra en
modevisning, en egen catwalk.

Ida, du ska förvandla catwalken
till nåt speciellt.

Det kan jag tänka mig.

Man har aldrig sett
en ballerina dansa runt på en catwalk.

Hillberg, du är Glada Hudik-teaterns
egen primadonna.

Du har alla egenskaper som behövs.

Du är vacker, och du har din egen stil.

- Du gillar glitter också, va?
- Mm.

Kitty, du är en person
som symboliserar mode.

Du är en blandning av kultur och mode
som jag aldrig har mött.

Alex, du är en väldigt omtänksam
person som kan hålla ihop gruppen bra.

Du har en utstrålning
som man behöver få ta till sig.

- Och Emma...
- Ja?

- Du är upphovet till att vi sitter här.
- Ja.

Du ska få chansen att skina
tillsammans med alla andra.

Det tycker jag med.

Jag tror att allas utstrålning
gör det här till nåt väldigt magiskt.

- Det är en dröm.
- Ja.

Det är verkligen en dröm
att göra det här.

Jag har aldrig
fått synas tidigare i mitt liv.

Jag kunde aldrig föreställa mig att
jag kunde få vara med om nåt sånt här.

- Vart en riktig gråtfest det här.
- Förlåt, det är bara glädjetårar!

- Glädje nu.
- Ja.

- Vi börjar med att kolla på en film.
- Okej.

Då får ni se.

- Ser ni att det där skulle vara ni?
- Ja.

Där såg man att hon hade ett litet
leende, om man jämför med henne.

Jag tror att man ska se ut så
när man går.

Ska man?
Skulle ni kunna vara allvarliga?

Nej, jag hade varit glad,
för att visa att detta är roligt.

- Tycker inte de att det är roligt?
- De är nog väldigt olyckliga...

...för att de måste banta, tror jag.

- Ska vi banta om vi ska göra det här?
- Det ska inte behövas.

Man ska kunna göra sånt oavsett
hur man ser ut och hur man är.

Ju mer vi visar hur vi är som människor-

-att vi alla är olika
och unika på våra olika sätt-

-så tror jag faktiskt att kläderna
kan bli vackrare och vackrare.

Vad tror du, Hillberg?

- Så.
- Ja.

Jag måste fråga...
Kommer vi att fixa det här?

- Ja.
- Absolut.

Det blir en tuff men fantastisk resa.
Jag tror inte vi fixar det själva.

- Nä...
- Vi behöver hjälp.

Jag tycker det är jätteviktigt
att bli modell.

Jag vill att folk ska få se-

-att vi som har en funktionsnedsättning-

-också är unika människor.

Det här är mer jag
än det jobbet som jag har nu.

- Hejsan.
- Hej.

- Jag skulle vilja ha lite kaffe.
- Ja. Jajamän.

Så... Varsågod.

- Se där, ja.
- Här får du kakan och kaffet.

Det är så här, Andreas. Jag har
en jätterolig nyhet att berätta för dig.

- Vadå?
- Jo, Pär Johansson...

...ska hjälpa mig att förverkliga
min stora dröm som jag har-

-att få bli fotomodell
och gå på catwalk.

- Vad är catwalk?
- Det är en modevisning.

Man går så här snyggt
och har på sig fina kläder.

- Det är svårt, va?
- Man gör bara så här. Jag ska visa.

Åh...

Jajamän. Pär är så snäll.
Jag tror att han förverkligar min dröm.

- Hej.
- Hej!

Tre sockerkakor.
Du kan lägga dem på en servett.

Så där.

Mina problem...

Jag har epilepsi.

Jag har haft det sen jag var 15 år.

Då fungerade inte medicinerna på mig.

Så jag hade ju anfall jätteofta.

Jag hade det jättemycket i skolan-

-i matsalen och vid busskuren.

Så jag blev hemmasittande,
och jag gjorde ingenting.

Jag gick inte ut någonstans.

Det var i fem år
som jag inte vågade gå ut.

Jag var så himla rädd för att få anfall.

Jag var väldigt ensam.
Jag var jätteensam.

Glada Hudik-teatern består
av människor med stor passion-

-för det vi håller på med.

Jag är duktig på att hitta människor
som är bättre än mig själv.

Som lyfter det här. Jag skjuter iväg
en pil, och människor följer den.

Ibland träffar den fel också,
då får andra korrigera det.

Så jag är nog jävligt jobbig
som ledare, tror jag.

- Vad ni ser allvarliga ut!
- Nej då. Vi är fokuserade.

Det här ska leda till en modevisning
som startar i Hudiksvall.

Den ska komma någonstans...

Jag har bestämt, det vet inte gruppen
om, att vi ska till New York.

På modeveckan.

- Nä...
- Jo.

Jag fixar det inte själv,
därför är ni här.

Vad gruppen inte vet
är att det är New York-

-och varför dom inte vet
att det är New York är för att-

-då missar vi resan fram dit.
Resan är lika viktig.

Men New York säger du nu...
Hur klart är det?

Jag upplever att det är typ 83 % klart.

- Lokal?
- Lokal, jag jobbar på det.

Vi går ifrån en traditionell modevisning.

Det är modell 1, 2, 3, 4 som visar
kläder-

-som är placerade på kroppar
som är inom den branschen.

Alla ser likadana ut. Det spräcker vi.

Hur kommer själva...
Det går tusen tankar.

Kommer det vara fem modeller?
Hur många ombyten?

Hur lång ska showen vara?

Vi ska inte göra kvantitet,
vi ska göra kvalitet.

Därför tycker jag att...

Jag har aldrig gjort en modevisning men
den ska vara mellan 15 och 18 minuter.

Varför jag säger det vet jag inte,
men det känns bra.

Den ska inte vara för lång.

Det ska vara kärnfullt, effektivt med
framåtrörelse.

- Frågor?
- Tusen frågor.

Glasklart och tusen frågor.

Vi är ju här av en anledning.
Under resan här ska ni bli ett team.

Ni ska jobba ihop.

I morgon ska vi göra en sak.

Jag vill att ni klockan 09.00
står beredda med varma kläder.

- Noll nio... Vad sa du?
- Klockan nio.

Då ska vi åka hundspann.

Ida ser inte så glad ut.

Jag kan se framför mig
att jag ramlar i backen.

- Har du åkt det förut?
- Nej. Jag har aldrig åkt det förut.

- Det är ingen is eller så?
- Jo, vi ska ut på isen.

Så, jag hittade dem.

Rosa öronproppar.

Kitty. Här. Varsågod.

- Vill du ha öronproppar, Nicklas?
- Nej, jag har såna.

- Jag vet inte Kitty om jag klarar det.
- Jo, det kommer du göra.

Jag har mina nerver just nu.
Jag kommer säkert ramla.

- Hoppa på här.
- Ida, du kommer inte trilla av.

Du kan hålla i mig.

- Det kommer gå jättebra.
- Ida, hur känns det? Ida?

Jag fattar inte varför jag ska åka.

Vi ska övervinna rädslor
och våga kliva över det här. Eller hur?

- Jo. Det är det jag måste.
- Du sitter redan på hundsläden.

Ja... Men de har inte börjat.

- Såja. Luta dig bakåt mot mig.
- Jag vet inte...

- Jag kissar ner mig snart.
- Känner du dig rädd?

- Jag kissar ner mig!
- Ida säger att hon kissar ner sig snart.

Ida! Kolla! Titta.

Nu håller vi!

- Går det bra?
- Ja!

Nu jävlar!

- Gud, vad härligt!
- Visst är det!

-Ja.

Du Pär? Jag har övervunnit min rädsla!

Nu går det nerför!

Så jävla skönt!

Gud, så härligt! Underbart.

Det är underbart att lära känna gänget.
Jag kommer bli en av dem.

Det är som att jag passar in här.

Det sprids jättemycket glädje, styrka.
Vi tror på varandra.

Vi har hjälpts åt allihop, kan man säga.

Tillsammans är vi starka.

- Nu är jag här, pappa!
- Hallå, tjejen!

- Oj, har du hängt upp de tavlorna?
- Ja.

- Jag tycker de är så fina.
- Jag förstår det.

Den tavlan målade jag...

...när jag gick på gymnasiet.

Jag ville gärna gå på balen,
kommer jag ihåg.

Jag trodde det skulle vara
som Askungens bal.

Jag drömde och fantiserade
jättemycket om att bli balens drottning.

En kille skulle bli balens kung.

Men jag hade så jättemycket ångest
och blev mobbad och trakasserad.

Så det var en fruktansvärd tid.

Jag mådde dåligt varje dag
när jag gick till skolan.

- Vad hemskt att du hade sån ångest.
- Ja. Det var jättehemskt.

Inne i skolan ropade de på mig och
kallade mig för "cp-unge" varje dag-

-och puttade in mig i väggen.

De drev med mig, jättemycket.

De var inte snälla.

Jag kände att jag inte var välkommen
på den skolan.

Men du gjorde någonting då,
som inte var så där kul.

Egentligen får man inte göra det.

Jag tänkte:
"Om de är dumma mot mig i dag"-

-"då tänker jag banne mig gå fram
och harkla en stor loska."

- "Och spotta på en av dem."
- Just det, så var det.

Jag tänkte att det är gratis.

Jag hade tänkt ta med mig ketchup
eller nåt och hälla på dem.

Men jag tänkte att då blir pappa
vansinnig och att det kostar pengar.

- "Jag tar inte med mig det."
- Det blev en snorloska.

Ja, det blev det i stället.

Vad är det för fel på mig?
Är jag verkligen så ful?

De ska få se att jag är en fantastisk
och en fin människa.

Det är det jag vill att de ska få se.

Nu ska vi göra en egen catwalk,
och så gör vi det ganska ouppstyrt.

Hemma städar jag ur alla garderober.

Jag hittade massa påslakan.
De ska vara våra kläder.

Här är en massa lakan.

Vi drar på oss dem och gör egna
kreationer av det här.

Ja.

- Okej...
- Vad ni ser skeptiska ut.

Ni måste vara kreativa!
Ta varsitt lakan. Alex!

Det är lättare att improvisera
om man har nånting på sig.

- Ha på sig ett lakan!
- Kolla.

- Jag vet inte.
- Så!

- Är det inte bra?
- Jodå, absolut.

- Nu har jag skapat nånting.
- Vi ser ut som en gospelkör.

Titta vad fin han är, gospelkillen Alex.

- Du ser ut som Tomas Di Leva.
- Är det ett lakan för en dubbelsäng?

Tänk att ni är på en riktig modevisning.
Nu ska vi sätta grunden för det här.

Tre, två, ett, varsågod.

Ser ni vilka som har kommit hit?

- Hej! Kul att se er.
- Detsamma!

Catwalken vi ska göra
blir mer som en konstinstallation.

Vi har valt att starta catwalken-

-med hur det var för utvecklingsstörda
i Sverige i början av 1900-talet.

- Vet ni hur det var?
- Ja, lite.

- Det var väl inte så bra som det är nu.
- Nej.

Jag har tagit med lite bilder
från anstalter-

-som ska visa er hur det såg ut.

- Det var ju inga trevliga bilder.
- Verkligen inte.

- Nej.
- Jag blir rent förbannad.

Fy fan, alltså. Usch! Man gör inte så.

Alla är vi lika värda, tycker jag.

- Det här var lite jobbigt att se.
- Ja, jättejobbigt.

Många av deras blickar på bilderna
kände jag igen-

-sen när jag var liten och gick i skolan-

-för att jag sen barndomen
alltid blev mobbad-

-bara för att jag var annorlunda
än alla andra.

Blickarna av tomhet-

-ensamhet och förtvivlan i alla år,
varje dag-

-24 timmar om dygnet.

Man ska inte behöva vara bakom lås
och bom för att man är annorlunda.

-Nä...

- Är det för jobbigt att jag visar det här?
- Lite.

Vad jag vill är att vi gör ett statement
där vi berättar-

-att det här inte är okej. I många andra
länder är det så här fortfarande.

Det är så catwalken ska börja.
Frida har med sig en sak.

Det här är tvångströjor.

- Catwalken ska börja med att Ida står...
- Jag ska ha den på mig.

Jag ska visa världen att jag är fri!
Vi ska besegra all skit.

Det här ska inte vara en vanlig catwalk
utan en konstinstallation som berör-

-engagerar och blir långsiktig. Det ska
vara som ett knytnävsslag i magen.

Att var och en börjar fundera på hur
man vill leva sitt liv, vilka ska få synas.

Min dröm är att alla i gruppen
ska bli en förlängd arm-

-till alla människor
som aldrig fått chansen att skina.

Och att...

...man ska täppa igen truten på alla
som utsatt dem för mobbning-

-under en lång tid.

Varför jag vill ta det till New York
är en kombination av flera saker.

Jag är stolt över att vi i Sverige kommit
så långt med vår verksamhet.

Jag vill också föra ut vårt sätt att
tänka, göra det globalt.

Det svåraste stället i världen att göra
det kanske är New York.

- När, har du tänkt?
- Modeveckan är 6-15 september.

- Nån gång under den.
- Du väljer ju en vecka...

- Tror du det är omöjligt?
- Det är en väldigt svår vecka.

Det är den mest upptagna veckan
i New York.

Allting kostar en miljon dollar att hyra.
Du är sent ute för att hitta nåt bra.

Jag vet. Därför vänder jag mig till dig.
Jag vet att ni ska öppna där.

Har ni nån lokal
där vi kan göra catwalken?

En traditionell catwalk
med publik, fotografer och alltihop?

Ja, vi tänkte liksom hela...

Vi har en designer som gör kläder.
Vi har koreograf, musik, allt.

Tyvärr hjälper det inte dig i letandet
efter lokaler att du har designers...

Nej, jag vet.
Vi ska inte spara på någonting.

Vi ska öppna i New York,
vi ska öppna innan fashion week.

Eller samma vecka, är tanken.

Men det är en byggarbetsplats. Ingen
vet om det blir klart, men det är målet.

Ge mig några veckor,
så ska jag se vad vi kan göra.

Okej, gänget. Vi ska gå en catwalk.

Ni ska göra ett gemensamt nummer
så att vi får lagkänslan tillsammans.

Vi behöver takterna
och de förutbestämda stegen.

Då testar vi. Var med på starten.

Då börjar vi. Höger. Vänster.

Så håller vi. Så kommer vi fram.

Knäpp, knäpp, knäpp...

Så gör vi...

Sen gör vi höger, vänster.

- Visst. Hur gick det?
- Lite fort, men annars gick det jättebra.

När jag står här hjälper jag till.

Jag har försprång, för jag har gjort
stegen. De är nya för er.

- Vi släpper er fria för att testa.
- Okej.

Super!

Vi måste jobba mer med pulsen,
så att ni känner den.

När vi ska göra någonting tillsammans
är vi beroende av takten-

-speciellt om musiken innehåller
mycket puls, som den kommer att göra.

- Jag fixar inte det där.
- Berätta varför.

Min motorik är inte som den ska vara.
Den är inte bra alls.

Hela catwalksprojektet och koreografin
är en stor utmaning för mig.

Jag är rädd att om jag gör nånting,
så kanske jag trillar.

Redan som liten
hade jag dålig balans och motorik.

Jag var väldigt sjuk
och hade ett medfött hjärtfel.

Jag låg mycket på sjukhus, mina
föräldrar var väldigt oroliga för mig.

- Och så de två där.
- Jag är glad att jag är där jag är i dag.

-och får göra det jag drömmer om.

Det har varit min största dröm,
göra en modevisning, dansa...

Rubbet.

- Hur känns det med catwalken då?
- Bra.

Den där smet.

- Har du nån tjej eller kille?
- En kille har jag.

- Har du en kille? Vem då?
- Magnus Carlsson.

- Magnus Carlsson.
- Ja.

- Han som var med i Barbados?
- Ja.

- Hur har ni träffats?
- Ja. Det har vi gjort.

- Är ni tillsammans?
- Ja...

Det är bra.

- Vilken är din favoritgrupp?
- ABBA.

- Tar du tid nu? Sju minuter.
- Ja.

Har du koll? Kan du sjunga nåt
från "Mamma mia"?

- Jag vill ha musik.
- Vilken låt kan du bäst?

- "Mamma mia".
- Vi testar den, då.

- Får se nu då! Är det koreografi med?
- Ja!

- Hillberg, hur lång tid har det gått?
- Det är fem minuter kvar.

Det måste vara de längsta
sex minuterna i världshistorien.

- Har du koll på klockan?
- Ja.

Omöjligt att det är fem minuter kvar?!

Det var sex minuter kvar för fem
minuter sen!

- Ja, det är det!
- Men har du tagit tid?

Ja.

- Det är dags nu.
- Är det dags nu?

Ja.

- Skål.
- Skål.

När jag började jobba med detta fick jag
höra alla begränsningar de hade.

Fokuserar man jämt på begränsningar
blir det ingen framåtrörelse.

Vad jag har sett genom
alla år vi har jobbat-

-är att när vi ställer krav,
då sker det en förändring.

Alla som betyder nåt i ett sammanhang
och får en bekräftelse att jag finns-

-det är då människor börjar växa.

- Har du börjat?
- Ja.

- Har du börjat kolla?
- Mm.

- Du passar verkligen i glitter.
- Tackar.

Är det du som...
Ingenting som du har tagit dit?

Jo, det har jag.

Vi vill ha fram: Vem är Emma,
Ida, Nicklas, Alex och Kitty?

Det är mycket fjärilar.

- Det gillar du, Kitty.
- Ja.

- Vad har du tänkt?
- Jag gillar glitter och paljetter.

Ballerinaklänningar.

Med guldskor, silverkofta...

Vit, glittrig ballerinaklänning.

Guldhalsband,
olika blommor i håret och armband.

Ja.

- Vilka är klara?
- Jag är klar!

- Hillberg, är du klar?
- Klart!

- Är det här du, Nicklas?
- Ja.

När Frida ska göra dina kläder,
vad ska hon tänka på?

- ABBA.
- Ja, det är ABBA.

- Du är lite ABBA.
- Ja.

- Vad är det mer?
- En klänning.

Du är fantastisk på att uttrycka dig.
Allt det här är du.

Ja.

Jag känner lite press
om jag når upp till deras visioner.

Många vill ha det maffiga med släp,
och känna sig som prinsessor.

Det är ju lite jag också.

- Nu ska vi göra galaklänning.
- Mer än gärna.

Med mycket tyll. Jag gillar tyll.

Och en fin sidenrosett i midjan-

-hade jag velat ha
till prinsessklänningen.

Jag får inspiration från er,
vad ni gillar.

Ja.

- Vi får se hur jag får till det.
- Precis, ja.

- Det blir spännande.
- Jättespännande!

- Vill du ha lite saft?
- Ja, tack.

- Kolla vad vacker mamma var.
- Ja, hon var så fin.

- Hur gammal var hon på de korten?
- Det var ju innan vi träffades.

Hon måste ha varit runt 20 år.

- Den är jättefin.
- Hon ser ut som en modell.

Hon ser ut som en riktig modell.
Jag frågade mamma innan hon dog:

"Har du aldrig funderat på
att bli fotomodell?"

Då sa hon:
"Nej, det har jag aldrig funderat på."

Jag har funderat på det jättelänge.
Det vill jag jättegärna bli.

Den är jättefin.
Det är hennes kompis Barbro.

Är det Barbro?
Hon som var med på...

- Mammas begravning.
- Det visste jag inte att det var hon.

Jag saknar henne jättemycket,
varje dag som går.

Jag saknar att säga "mamma".

- Det saknar jag att göra.
- Ja...

Tänk om jag kunde ringa mamma-

-och berätta om catwalken.

Det hade jag jättegärna velat.

Det dumma är att jag inte kan ringa,
för hon är uppe i himlen.

Varsågod, mamma.

Där... Snyggt.

Jättefint. Framifrån igen.

Jättebra. Ta ner handen.

Superbra. Snyggt!

Håll kvar. Snyggt.

- Varmt välkomna!
- Tack så jättemycket.

Ni ska få hänga av er här borta.
Plocka upp alla kläder ni har med er-

-så ska vi välja kläder
till fotograferingen.

- Mer än gärna.
- Kom!

Vad gött!

Om ni får önska stad där catwalken
ska gå, vad önskar ni då?

Jag önskar antingen Stockholm
eller Göteborg.

- Gävle.
- Gävle? Okej.

Jag måste ju berätta nu.
Lokalen kommer lösa sig.

Vi måste boka hotell och fixa visum.

Jag vet.
Men de måste få veta vart vi ska.

Alexander, kom lite längre häråt.
Ida, kom fram lite.

Jättefint, hörni. Så himla bra!

Hörni, vår catwalk ska bli i New York!

Va?!

- Är det sant?
- Japp.

Jag fattar ingenting.

Gud!

- Jag har alltid drömt om New York.
- Vi ska göra catwalken...

...på fashion week i New York.
Det är då allting händer.

- Och då ska vi också vara där.
- Jag har alltid velat åka till New York.

- Har du det?
- Ja.

Perfekt.

Sådär. Perfekt.

Titta in i kameran.

Så snyggt!

- Nu är det all-in 80-tal.
- Jajamän.

- Är det jag?
- Det är du.

- Hur känns det?
- Jättebra, jätteroligt och helt ovant.

Perfekt.

Wow! Nu har vi det!

Hej, Alex. Catwalken närmar sig.

Vi ska träna på en stolt hållning.
Rak i ryggen och hög bringa.

Vi ska lägga en bok på huvudet.

Du kan testa att gå runt
och bibehålla den raka ryggen.

Det kommer du behöva
när vi ska köra catwalken sen.

Öva, öva, öva på din hållning, Alex.

Aj, jävla skit...

Fem, sex, sju, åtta.

En, två, tre, fyra,
fem, sex, sju, åtta.

Bam, bam, stå. Bam, bam, stå.

Sväng, sväng, sväng.

Det har varit jättesvårt
att komma ihåg rörelserna till dansen-

-som vi ska göra på catwalken.

Det är svårt och krångligt.

Vi tar en vändning också. Backa lite.

Det är såna vändningar som sker
när vi är längst bort på catwalken.

Sätt fram ena foten.
Sen vänder du dig runt-

-och sen fortsätter man.
Vi går lite längre hitåt.

Fram med foten och vänd runt
för att få ett nytt fokus.

- Hur kändes det?
- Man blir lite yr.

- Lite yr?
- Ja.

Jag blir lite yr och gungig.

- Det är inget farligt att bli yr.
- Det enda jag är rädd för...

...är att min epilepsi... Rädslorna
sitter där också, att få ett anfall.

Det sitter rädslor i
att jag ska få det också.

Nu har vi möjlighet att sätta nya minnen
kring snurrar och vändningar.

Efter catwalken är det
det bästa du vet.

- Det är det bästa jag vet, okej.
- Bra jobbat, Emma.

Nu kommer ett moment till i catwalken.

Det här gäller dig, Kitty.

Nu ska du göra en sak, inte bara gå.
Annika, vad ska hon göra?

- Du ska sjunga.
- Okej!

Det är en låt
som heter "Silhouettes", en Avicii-låt.

Det blir en lugn version av den.
Du kommer in i din glittriga stass-

-och står där i mitten och sjunger.
Har du sjungit på engelska?

Bara en gång, det gick så där.

- Vi träffas sen och går igenom den.
- Tack, snälla.

Bra. Då har vi lite att öva på.
Ni får gärna gå igenom stegen-

-så har vi ett arbetsmaterial att ta
ifrån.

Nu hängde inte jag med.

Ni får öva lite på det här.
Repetition gör att vi till slut minns-

-att det sätter sig i kroppen.

Come on people,
we have all seen...

"All." Det betyder "alla". Vi har alla...

Och sen hela vägen tillbaka i mitten.

Och fram. Bra!

- Hur kändes snurren?
- Lite yr.

- Lite yr?
- Ja.

Kom med mig.

Sträck ut, plocka ett äpple här,
ett äpple där.

Plocka ett äpple där,
och plocka ett äpple där.

Kom tillbaka till mitten.
Sen vänder du dig om. Bra.

- Vet du vad du just gjorde?
- Ja. Den.

- Du gjorde en snurr.
- En snurr. Oj!

Du gjorde en snurr
genom att du plockade äpplen.

Det du faktiskt gjorde var att...

Du gör samma sak,
fast du tänker inte på det.

Just det, det tänkte jag inte på.

Jag tror att jag är lite nervös-

-speciellt när det kommer till
att sjunga sången-

-i och med att det är allra första gången
som jag gör det.

I ett land och en stad jag aldrig varit i,
där jag inte ens kan språket.

Varför det är så viktigt
för mig att synas-

-är inte för att jag tror
att jag är märkvärdig.

Jag vill förmedla hur jag är som person-

-för att andra som tycker
det är fel på oss med funktionshinder...

Att visa för dem
att vi inte är mindre värda.

Okej, vi kanske är annorlundare, ja.

Jag erkänner, jag har ett par
sminksolglasögon som jag gjorde-

-som jag burit på stan, ja.
Jag kan klä mig i lite blandade stilar-

-som kanske inte alltid passar ihop.
Men det är den jag är-

-och jag skäms inte
för att vara annorlundare.

Jag fick veta
att vissa ungdomar här i stan-

-tycker att jag är efterbliven,
missbildad, korkad och dum i huvudet.

Det finns många som tycker det om oss-

-men det ska vi ändra på,
här och nu och i catwalken.

Sen vi sågs har jag funderat
och skissat och tänkt på dina skisser-

-och vem du är
och har försökt tolka det i min design.

Här har vi glitter, där du får glittra
deluxe.

Åh, jättefint!

Sen kommer vi till bröllopsklänningen:
en vit spets, blommor i glitter.

- Maffigt släp.
- Det blir jättefint.

- Tror du det kan bli bra?
- Ja, det tror jag.

- Det duger?
- Ja, det duger.

- Är du beredd?
- Nej, men vi kör.

Jag har tänkt en riktig fjärilsdröm,
för du är ju fjärilskvinnan.

- Ja.
- Du har fjärilar överallt. Det är så fint.

Fjärilen står mycket för frihet
och att man slår sig fri.

Sen har vi en till.

Då har vi mer glitter.
Tror du det kan bli nånting?

Ja. Det skulle vara kul
om man kunde ha till fjärilar...

- I den också?
- Ja, precis. Om det går.

I den här blir det massor av fjärilar
och blommor.

I den här blir det mer fokus på glittret
och kjolen och rörelsen.

Det är kul när man gör två kreationer,
att de blir lite olika.

- Menar du att jag får två kollektioner?
- Ja, ja.

Först kommer du ut i den,
sen går du bakom scen-

-och så byter du om till den här,
så du kommer ha båda två.

- Du skojar?
- Nej. Men gud!

- Vad rädd jag blev! Blir du så glad?
- Ja!

Kom. Vad glad jag blir.

- Nu börjar jag gråta glädjetårar.
- Jag också.

Förlåt.

- Vad fin du är.
- Tack, det är du också.

Jag önskar så många gånger
att du var min riktiga syster.

Vad gulligt!

Det är så mycket kärlek i henne.

Ingen får någonsin vara dum
mot en så fin människa.

Gud...

Hon är helt fantastisk.

Vi får fundera lite: Vad är det första
vi vill ge till publiken när du kommer in?

- Jag skulle vilja ge...
- Vad vill du skapa för stämning?

Jag vill skapa stämningen av att-

-jag som person är väldigt osäker, blyg,
skygg-

-och drar mig gärna undan.
Jag tänker mig det här blyga-

-och osäkerhetskänslan. Sen är jag
så...

Jag finner styrkan och kraften.
"Här är jag."

"Mig ignorerar ni inte. Jag är här
och vill ge er glädje. Ta emot den nu."

Då blir det ännu mäktigare,
att det finns ett syfte.

Sen blir det som en frigörelse.
Då kör vi på det.

Hallå, Pär.
Janne Broman från Fotografiska.

Jag är i New York och tittar på bygget.
Allting är jätteförsenat.

Det är ett kaos, det är bara
en jättestor byggarbetsplats.

Du måste lösa lokalen på något annat
sätt.

Det kommer inte funka. Lycka till
Pär.

- New York!
- Jättefint du har ordnat.

Tack så jättemycket.

- Ja, jävlar...
- Snyggt!

Skitsnyggt, Nicklas.

Vad roligt det ska bli
att åka till New York.

- Jag fattar inte.
- Inte jag heller. Jag fattar inte heller.

Vi har bokat flyg och hotell.
Allt är klart.

Problemet är lokalen, men det jobbar vi
dygnet runt med.

Det är den 14 september.

- Nu?
- Ja.

Jaha!

Vi vill vara med på modeveckan
i New York i september.

Det är om mindre än en månad.

Det är ju modeveckan.

Pär satsade högt när han sa att vi
åker till New York och att det är klart.

- Sen var det ju inte klart.
- En grej som inte är klar är lokalen.

- Skämtar du?
- Nej, det är sant.

Och det är ju en oro.

Jag har lovat alla i projektet att vi ska
åka till New York den här veckan.

Jag kan inte ta tillbaka det.

Har du några förslag var vi kan vara?

Nej, tyvärr inte.

Vi behöver en lokal på Manhattan-

-som kan ta emot 200-300 personer.

Det är verkligen snart,
och det händer väldigt mycket just nu.

Det kan bli väldigt dyrt också,
ärligt talat.

Jag trodde inte att utmaningen
med lokalen skulle bli så extrem.

Men nu är den det.

Vi har letat som fan,
men vi hittar ingen.

Vi har letat efter 30-40 olika,
men ingenting har funkat.

Nu är läget att det börjar vackla lite.

Tiden börjar bli knapp,
det är en och en halv vecka kvar.

Vi har fått kontakt med en kvinna
som kanske har nån lösning.

Hej, Sofia. Pär Johansson från
Sverige.

Hej, hur är det?

Jag är inte så bra på engelska,
men jag hoppas du kan hjälpa mig.

Ja, jag ska hjälpa dig.

Vi har två våningar med ett showroom
och en stor sal på bottenplan-

-där ni kan ha uppvisningen.

Vi har också en VIP-avdelning
som ni har tillgång till.

Jag måste öppna fönstret,
för det här är fina nyheter.

- Tack!
- Jag kan knappt tro det är sant.

- Men jag tror dig.
- Det är sant.

- Det är mitt bästa telefonsamtal nånsin.
- Tack! Det var roligt att talas vid.

- Detsamma. Hej då.
- Hej då.

Alltså, wow!

Det här är en studio
där man kan göra massa olika saker.

Man kan bygga om för nästan allt.
Den tar in mer folk-

-och vi får mer utrymme
att genomföra det vi ska göra.

Vi ska repa nu, och det är sista
veckan, -

-så vi måste göra en rak catwalk.

En, två, tre, fyra, fem, sex...

I blommorna kommer jag
att sätta Swarovski-kristaller.

Du kommer glittra som en enda...

Du är helt magisk!

Blir du alldeles...

Vad plockar du?

Jag har bestämt att jag plockar
stjärnor.

Stjärnor, okej.

- Vilken stjärna tar du först?
- Den som är mammas stjärna i himlen.

Solveig heter den,
för mamma hette Solveig.

Vi ska samlas här, allihop.

Det är sista dagen,
och vi ska köra genrep.

Det är nytt för alla. Det är nytt för er
med kläder och rörelser.

Det är nytt för alla påklädare som är
här. Därför har vi valt-

-att fram till lunch ska vi köra
nummer 1, 2, 3 och 4.

Alla ska göra varsitt byte
och få träna och få in rytmen.

Ja, då väntar vi på Kitty.

Hur har du kommit hit?

Eftersom jag inte kan sitta
utan att ryggen nästan viker sig...

- ...så gick jag hit.
- Har du gått hit med kryckorna?

Det var antingen det
eller ligga i sängen hemma.

Vi kör genomdrag med kläderna.
Vad känner du själv? Är det akut?

Jag känner
att jag har så mycket att lära in.

- Testa att gå och känn dig för.
- Då kan jag vara med om det släpper.

- Absolut.
- Därför vill jag vara här och prova.

- Du är grym. Ta tid på dig.
- Okej.

Det är ingenting att vara ledsen för.

När vi ska repa nu är det skarpt läge.
Nu är vi i New York.

Vi verkar klara. Vi kör det första
genomdraget av catwalk. Varsågod!

Bra, Ida!

Jag tycker verkligen jättesynd om Kitty,
att hon har så himla ont i ryggen.

Jag lider verkligen när jag ser henne.

Bra! Det är grymt!

Jag känner mig jätteorolig.

Vad händer med catwalken om Kitty
inte kan följa med till New York?

Jättebra jobbat, allihop.

Åk hem och njut av ert jobb.
Ni har varit galet bra.

- Snart flyger vi till New York. Nu kör vi!
- Yes!

- Jag fläktar lite åt dig.
- Åh, vad skönt!

- Så.
- Nu var det bättre.

Vad händer om jag inte klarar den där?

Det är jag som leder er,
jag står först.

- Det skulle bli kaos.
- Det skulle det.

- Nej, det är lätt för mig.
- Det är lätt för dig?

Ja.

- Du gör aldrig fel?
- Nej.

Jag är rädd för att det ska komma
gangstrar som går på oss-

-om vi själva skulle gå i New York.

Jag känner mycket rädsla.

De brukar vara stressade i New York.

De brukar springa, liksom,
de går ju snabbt.

Går jag snabbt,
så ser jag inte mina skor.

Då kan det hända att mina skosnören
är uppe, och jag kan ramla på dem.

Då kanske jag gör bort mig där och gör
bort mig när jag dansar med dig.

Eller nåt. Jag tror att han sover nu.

Jag känner mig väldigt taggad
och vill verkligen visa alla-

-som har elaka fördomar om oss-

-att vi ska banne mig visa dem
att de har fel.

Gud, vad jag är laddad.
Det här ska bli så roligt!

- Har alla passen med?
- Ja!

- Är det din första gång i USA?
- Ja, det är det.

Jag är jättetaggad!

Jag kan inte fatta att detta är New
York.

Inte jag heller.

Jag förstår fortfarande inte.
Är vi verkligen i New York?

Ska vi försöka ta en bild
med den här fina bakgrunden?

Ja, det gör vi.

Ursäkta, kan du ta ett foto av oss?

Vi måste stå ihop. Ida, kom fram här.
Hoppa ner här, Ida.

- Det blev jättefint.
- Tack!

Är du fotomodell?
Du är så lång och smal.

- Så rart av dig. Nej, jag är inte modell.
- Du är väldigt vacker.

- Tack! Det är du med. Ha det så bra.
- Du med!

- Såg hon ut som en modell?
- Ja, jättemycket.

Har du en fråga? Ett ögonblick.

Vad skulle du fråga?

- Är du nervös inför lördagen?
- Ja.

Lite nervös är jag
för att gå på catwalken på lördag.

Men jag tänker...

...att det är väldigt roligt!
Det blir jättebra.

Vad har ni för ikoner, vilka inspireras ni
av inom modevärlden?

Jag älskar 80-talet väldigt mycket.

Dolce och Gabbana och Gucci.

- Ja! Jag älskar det väldigt mycket.
- Ett ögonblick, bara.

Varför gör ni catwalken? Vad är syftet?

Vi gör det för att vi vill visa världen-

-att vi är lika unika
och bra på våra olika sätt-

-fast vi har en funktionsnedsättning.

Vi vill försöka skapa glädje och lycka
för dem som inte får uppleva det här.

Att ge dem hopp och drömmar-

-att de också kan uppnå stora drömmar
de bär på.

Om man har en stor dröm
som man drömt om sen liten-

-så tycker jag att man ska...

...uppfylla den, helt enkelt,
genom att kontakta...

- Mig.
- Ja, dig eller nån annan.

Tiffany och Company. Och Gucci.

- Dolce och Gabbana!
- Kolla in solglasögonen.

Ja.

Jag älskar den här jackan. Den kostar...

- Den kostar 848 dollar.
- Okej...

Jag har svårt med pengar
och pengars värde.

- Det är nåt på hundra, va?
- Om man tänker...

- Nästan 700 000 för en jacka.
- Nästan 700 000 för en jacka.

Min kostade nåt på
tusen med tror jag.

- Så lägger du till en nolla.
- En till nolla. Ja, då blir det tusen.

Det var dyrt.

Jag skulle önska en sån här.

Jag med. Jag önskar att jag hade den.

Tack. Tack!

- Vad duktiga de var!
- Ja, jätteduktiga.

- Killarna var bra.
- Killarna.

- De var bättre.
- Du tyckte de var bättre?

- De visade kalsongerna!
- Kalsongerna!

Ja, det är bättre!

Vilket jubel från Nicklas
när killarna kom in.

Ja!

- Tur att de inte var nakna.
- Ja, tack gode gud!

Då hade jag nog svimmat.

- Inte ditåt, hitåt!
- Kom nu, Nicklas.

Kom, Nicklas!

Kommer du ihåg
när jag åkte till dig i Gislaved?

Ja. Det kommer jag ihåg.

- Nu står vi här.
- Ja, nu står vi här. Det är helt otroligt.

Jag har märkt hur jag har utvecklats.

Jag har blivit mer självsäker
och tryggare på nåt sätt.

Jag har mognat väldigt mycket,
tycker jag.

Jag känner mig mycket gladare nu
än vad jag gjorde innan.

- Titta här.
- Jag ser.

- Hela världen kommer att titta på dig.
- Hela världen kommer att titta på mig.

Det är helt otroligt.

Pär...

I morgon är den här staden vår.

Jag tror att en markering har hamnat
lite fel här, eller om vi har mätt fel...

- Hallå!
- Hej!

Gud, vad roligt det ska bli!

Jag tänkte ha en samling.
Ställ ifrån er grejorna.

- Nu är vi här.
- Ja, nu är vi här.

- Ser ni var vi står någonstans?
- Ja, på vår catwalk!

Jag tänkte att vi skulle gå igenom
var markeringarna är.

- Markeringar?
- Kom och kolla.

- Här. Du ställer dig där, Emma.
- Vad sa du?

Ställ dig på det där strecket.
Där ställer man sig när man gör entré.

Entré, okej.

- Du ska också stå där, Hillberg.
- Jag vet.

En sak till. Här, när ni vänder
går ni ut mot den här kanten.

När ni vänder er upp står ni så här.

Är det brudklänningen, är det där vi ska
gå så? Jag förstår inte.

Emma, vänta.
Precis som du gjorde i Hudik.

- Ja.
- Det var ju kryss i Hudik.

- Nu är det linjer.
- Jag förstår inte riktigt.

Vänta. Du kommer förstå det jättebra.

Det är jättestrukturerat,
du kan helt släppa det.

Ta på dig morgonrocken,
så kommer vi igång.

Det är svårt och krångligt.

Om det skulle gå fel
så är jag orolig och rädd-

-för att publiken kommer att tänka
att vi är konstiga-

-som inte klarar det.

Att vi är korkade, dumma och kassa.

Ska jag gå vid kanten eller göra ett U?

- Jag förstår inte hur jag ska kunna.
- Du kan ju.

Pär säger en sak
och många andra säger en sak.

- Då blir jag rörig i huvudet.
- Jag förstår.

Annika, Sanna och jag, vi litar på er.

Vi vet... Vi har ju varit med er
ett tag nu, att ni är proffs.

Ni behöver inte vara oroliga.
Ni kommer äga salongen i kväll.

Folk kommer att ramla av stolarna.

Jag har ont i svanskotan och har inga
kryckor som kan avlasta ryggen.

Håll dig mot mig. Det går jättebra.

Nu ska vi hämta Kittys ena krycka. Här!

- Kolla, Alex.
- Tack, snälla.

Jag är lite orolig på grund av smärtan-

-som jag dras med för stunden
och har gjort ett tag nu.

Men jag tänker inte låta det stoppa mig.

Hörni. Samling på scenen halv.
Om en kvart.

Det känns pirrigt och nervöst.

Lite grann ångest känns det.

Samtidigt tänker jag
att jag ska bara vara mig själv-

-ta det lugnt och ha roligt.

Jag är normal. Det är så här jag ser ut.

Det är ingen som kan ändra på det.

Alla på plats.

Vi kör.

För inte så länge sen-

-gömde man funktionshindrade som jag
på stora institutioner.

Föräldrarna uppmanades ofta
att ge bort oss...

...och glömma bort att vi fanns.

Så är det fortfarande
i vissa länder i dag.

Vi vill ändra på det,
och det är därför vi är här i dag.

Jag ber aldrig om ursäkt för den jag är.

Jag är stolt och jag vill bli respekterad.

Saker och ting har förändrats,
och nu är det dags att skina.

Bravo!

Det var klockrent!

- Snabba puckar.
- Vi kör!

Om mamma såg mig,
så skulle hon tänka: "Min tös, gud!"

"Hon har ju talang."

"Ungen ser ut som en riktig fotomodell
från tidningen Vogue."

- Det gick ju underbart!
- Ja!

Jag älskar det här jobbet!

Kära vänner, ärade gäster,
här kommer Emma Örtlund!

Jag är så lycklig.

Jag tycker att det är väldigt roligt
att vara här i dag.

Janne...

Vi är två prinsessor här
i New York i dag.

Jag känner mig fri när jag jobbar
med Emma. Jag känner glädje.

Varför då?

Jag kan inte förklara det...

Ställ en fråga till henne i stället.

Vi är vackra, och människor
med Downs syndrom är vackra.

Det är dags för dem att få skina,
tycker jag.

Tack så mycket. Ni är så vackra!

- Hur kändes det där?
- Det var helt magiskt, alltså.

Och alldeles, alldeles underbart.

- Vad ska du göra nu?
- Nu ska vi gå och shoppa!

Titta! Jag är med i Amelia, på omslaget!

Jag är med i tidningen med!
Jag är modell!

Vet ni hur man får veden
upp till övervåningen?

Man eldar upp den!

- Hillberg!
- Ja.

- Vakna till!
- Jag är vaken.

- Nej, du sover.
- Nej!

- Käften, Pär.
- "Käften, Pär"?