Original subtitles

Fluffy, Fluffy, Fluffy...

Mina damer och herrar, live från Hawaii,

Gabriel Iglesias!

ENIGHET GENOM SKRATT

Alo... ha.

Jag får ståpäls. Kolla bara.

Tack så hemskt mycket

För att ni packat stället ikväll.

Tack.

Jag vet att frågan redan har ställts.

Varför vill Gabriel spela in sin nya special på Hawaii?

Frågan borde vara: varför väntade han så länge?

En sak jag definitivt vill se till här ikväll

är att inte bara de som är här ikväll

som inte är hawaiiansk ursprungsfolk utan människor i hela världen

får veta saker om Hawaii ni aldrig känt till.

Vi börjar från början.

Korrekt uttal är: Havaj.

Bara så att världen får höra det, åtminstone en gång.

Och tro mig, jag förstår precis hur ni känner.

För mig heter det inte Mexiko.

Det heter Mejiko.

Jag står på er sida.

När folk kommer hit till ön

finns de vissa saker de vill göra.

Utom att surfa, vandra

och de traditionella sakerna.

Folk ser alltid filmerna

och en sak som alltid sticker ut är luaun.

Folk ser alltid luaun. En kille med en brasa.

Han kommer ut och poserar och...

Jag sitter där och säger: "Coolt!"

Jag vill tala om hur man kan veta

om man kommer att få en äkta, genuin upplevelse

eller den mer utspädda varianten som förekommer här på ön.

Jag ska förklara.

Om man vill uppleva en luau måste man göra vissa efterforskningar.

Gå inte till vilken som helst.

Jag ska berätta hur man vet om man är på en dålig.

Det är alltid en buss som skjutsar en från hotellet till luaun.

Det är givet.

På bussen finns en chaufför

och en värdperson.

Om värdpersonen kliver på och du hör det här:

Hej och aloha, allihop.

Välkommen ombord på King Kamehameha Luau-upplevelsen.

Jag heter Reagan. Jag är inte från ursprungsbefolkningen.

Jag kommer faktiskt från Oregon...

Men nu har jag bott här i tre veckor

och det tar bara några dagar så är man en av ursprungsfolket här.

Vi ska ha så kul.

Det kommer att ta exakt 35 minuter till destinationen.

Jag har kollat tiden hela veckan, så oroa er inte.

Det här är vår chaufför. Han heter Taka.

Taka har varit här på ön i över 75 år.

Han är äkta vara.

Han gillar mig. Jag påminner om hans dotter.

Han är så gullig. Han kallar mig sin lilla punani.

Han är väldigt trevlig.

Jättetrevlig.

Jag har kollat på nätet för att ta reda på

hur förhållandena blir idag.

Det finns en viss risk för regn.

"Ursäkta mig." "Ja, herrn?"

"Eh, vad händer om det regnar?"

Ni har inget att oroa er över.

Jag tog mig friheten att stanna vid en ABC-butik

och köpte några paraplyn och ponchos, så vi klarar oss.

"Ursäkta mig." "Ja, herrn?"

Ska vi stanna nånstans och kanske äta något

eller köpa film?

Absolut. Ni har inget att oroa er över.

Det kommer att bli så kul.

Åk inte med på den utflykten.

Det är så här man vet om man får en äkta luau-upplevelse.

Chauffören är där, bussen.

Killen kliver på och du hör det här:

Okej då, eller... hörru, broder, tagga ner.

Tagga ner, broder.

Okej, allihop, jag vill hälsa er välkomna ombord.

Vi ska till Germaines Luau, okej?

Jag heter, eh, Reno.

Ni kan kalla mig kusin Reno, jag vet, eh...

Jag är ju inte er riktiga kusin.

Så be inte om pengar, okej?

Men i alla fall. Vi ska ha jättekul idag.

Det kommer att bli en toppendag här på ön.

Det kommer att bli underbart. "Ursäkta mig." "Ja, herrn?"

"Hur lång tid tar det att åka till luaun?"

Jo, broder, det kommer faktiskt... Vi kommer dit Hawaii-tid.

Vad betyder "Hawaii-tid"?

Det betyder att vi kommer när vi kommer.

"Ursäkta, jag har en annan fråga."

Ja, herrn?

"Jag har hört att det ska regna idag.

Vad händer om det regnar?"

Ja, då blir man våt.

"Ursäkta mig?" "Ja?"

"Ska vi stanna nånstans och äta eller köpa film?"

Hörru, sätt dig ner, mahu.

"Pratar du med mig?"

Hör du, Mary.

Jag pratar med dig, broder. Sätt dig.

Och för resten av er i bussen som undrar

vad mahu är, det betyder att han gillar kokosnötter.

Goda tider.

Vi börjar från början. Den bästa luaun att åka till...

Och jag får inte betalt för att säga det. Jag har kommit hit i tio år.

Mitt favoritställe är Germaines Luau.

Om ni får chansen. Jag får inte betalt för att säga det.

För protokollet så finns det en person som heter kusin Reno

Den här mannen. Ställ dig upp.

Mannen, myten, legenden. Tack, mannen.

Tack.

Med tiden, och efter att ha kommit hit år efter år och snackat med folk

har jag lärt mig vissa ord och vissa saker.

Jag har till slut listat ut vad shoots betyder.

Alla som kommer hit till ön

kommer att höra det: shoots.

Jag upptäckte att det betyder "ja".

För vi mexikaner har ju också slangord.

Ni hörde vad jag sa. Orale!

Ett begrepp för upphetsning. Som shoots.

Det betyder "ja" men ni skulle hört samtalet jag hade.

En kille försökte förklara.

"Jag hör hela tiden folk som säger shoots."

Okej, broder, jag ska reda ut det åt dig.

Shoots är som att säga "ja".

Jaha, coolt. Okej.

Då ska vi se...

Så om nån säger "Vill du gå till affären?"

Så säger jag "shoots, roger dat."

"Roger dat"?

Vad betyder det?

Det betyder "ja".

Så"shoots" betyder "ja" och "roger dat" betyder "ja".

Roger dat.

Finns det nån skillnad på när man använder

de två uttrycken?

Kan du ge ett exempel?

Inga problem, kolla här.

"Hej, brorsan, vill du ta en drink?" "Shoots."

"Hej brorsan, vill du gå på en nakendansösbar?" "Roger dat."

Jag fattar, jag fattar. Jag listade ut det.

Förresten, alla ni som är här

ikväll som inte är infödda

och har extremt ljus hy...

Alltså, de vita.

Ni ska veta att här på Hawaii

om ni hör det här ordet: haole...

Då pratar de om er.

Okej?

Haole är det ord som beskriver vita människor.

Och det är inte nedsättande.

Jag har frågat, och det är det inte.

Jag frågade en kille:

"Varifrån kommer ordet haole?"

Jo, broder, för många år sen

kom det några vita hit, okej?

De blev fulla och började skrika "Jiihah!"

"Nån borde plocka ner den där haolen."

Och det fastnade.

Jag försöker lista ut haole, okej?

Men i alla fall. Vi har rest till så många ställen.

Vi har nog varit i 14 länder på två månader.

Fanken, vi är som herpes. Vi är överallt.

Två gånger om året. Nåja...

Den var dålig, jag vet.

Ni sitter så nära, mannen. Om jag halkar är det kört.

Hans show var i 3D, men den gjorde ont.

Det var hemskt.

Det var hemskt.

Ja.

Jag måste berätta att när vi började vår världsturné

startade vi i Singapore.

Och det förvånade mig för bara så ni vet

så talar de engelska i Singapore.

Det är det största språket där.

Det visste inte jag.

En del säger: "Varför skulle du uppträda i Singapore

om du inte visste om de skulle förstå dig?"

För att det var bra betalt.

Jovisst.

Jovisst.

Och jag är något av en hora. Så därför.

Men grejen med Singapore är att i Singapore

har de jättestrikta regler.

För många år sen var det en amerikan som åkte dit

och han klottrade på en vägg. Okej?

Han klottrade och de tog honom.

Och man får inte böter i Singapore.

Utan straffet var att de tog honom åt sidan

tog av honom skjortan och klådde upp honom med en käpp.

Typ om man klottrar två bokstäver på en vägg så blir det fyra rapp?

Nej. De slår en tills de tycker att man har fått sig en läxa.

Hårda tag.

Om man smugglar in droger i Singapore

är det dödsstraff.

Vilket gör en sån som mig nervös

eftersom jag reser med de jag reser med.

Martín!

Allvar. Martín! För tusan.

De spelar upp en video när man går genom tullen.

När man går genom tullen spelar de upp en video

så man vet vart man är på väg.

Det börjar bra. Det börjar i trevlig ton. Typ:

"Välkommen till Singapore.

Singapore är ett väldigt vackert land.

Väldigt fint land.

Väldigt rent land.

Om du smugglar in droger i vårt land

kommer jag att knivhugga dig, strypa dig, slå dig till marken!

Jag kommer att pissa på dig och samtidigt dansa 'Gangnam Style.'

Så gör jag!

Jag sparkar dig och dödar dig.

Ha det så trevligt i Singapore."

Från Singapore åkte vi till London, England,

för några shower, och det var ganska coolt där.

De pratade såklart engelska

Det enda problem jag hade i London, England,

var att därborta

kör de på andra sidan gatan.

Och det är en väldig utmaning för turister

för när man går över gatan

är man drillad att gå fram, titta åt vänster, titta åt höger,

titta åt vänster igen och sen gå över.

Men när man är där måste man tänka om

Man tror att allt är coolt.

"Titta, inga bilar, nu går vi."

Vartannat kvarter är som filmen Final Destination.

Ock så har de dubbeldäckarbussar.

Det är tunga rackare.

Om man blir påkörd av en sån i 50 km i timmen...

Om man skulle bli påkörd av en buss här på ön

har man mycket större chans.

För det första är det ingen som har bråttom.

Blir man påkörd av en buss här...

"Hörru, brorsan. Ta det lugnt."

"Är du okej?"

"Shoots."

"Okej."

Jag har varit på nyhetsstationen här och det är alltid

folk som inte ser upp när de går ner från trottoaren.

De tittar på byggnaderna eller tar bilder

och de rapporterar om det.

"En man blev påkörd av en buss här idag.

Han bröt benet.

Doktorn säger att han kommer bli bra."

I London, England, om man blir påkörd av en dubbeldäckarbuss som kör i 50?

"En man exploderade idag...

när han blev påkörd av en dubbeldäckarbuss.

Vi har filmsekvenser."

En del ställen vi ska åka till nästa år...

Vi har pratat om att åka till Tyskland, Bulgarien och Indien.

Indien är med på listan.

Indien känns spännande.

Jag berättade för folk i England att vi ska åka till Indien.

Det var en indier som sa åt mig

"Det kommer att bli fantastiskt där.

Du kommer att älska det.

Det är toppen." Jag bara glodde.

Killen sa: "Varför glor du sådär?"

Jag sa: "För att din röst inte stämmer med..."

"Så du tror att vi alla låter som..."

Förlåt. Men jag bor i Amerika.

Indierna där gör det verkligt, förstår du?

Jag är ledsen.

Jag känner bara kärlek och respekt för indiska människor.

Jag ska berätta en sak nu.

Indierna i USA

jobbar hårdast av alla jag sett.

Och det kommer från en mexikan, okej?

Jag ska berätta varför jag säger det.

Ni kommer aldrig se en indisk person

med skylten "Jobbar för mat" i USA.

Ni kommer aldrig se en indier begå ett hemskt brott.

När hörde ni senast att en indier hade rånat en bank?

Kolla på alla. "Jag minns inte, broder."

För det händer bara inte. För det första är indier så trevliga.

Och så gulliga. Jag kan inte se det hända.

Ska man råna en bank måste man ha auktoritet.

Man måste storma in och skjuta.

"Ner på golvet med dig! Nu!"

Jag kan inte tänka mig: "Kan ni vänligen lägga pengarna..."

Vad skrattar ni åt?

Jag pratar med er.

Glöm det, jag sticker. Jag behöver inte det här."

In i bilen.

Hans partner väntar på honom. "Fick du pengarna?"

"Nej, de ville inte ge mig några pengar."

"Visade du inte geväret?" "Jo, jag visade geväret!"

"Nu åker vi innan de ringer polisen."

"De skrattar fortfarande."

"Var fick du tag i datorn?"

"De trodde jag var IT-supporten."

Det är bara för kul, mannen.

Alla olika länder, ställen vi åkt till

det skulle inte varit möjligt utan min familjs kärlek och stöd.

De gjorde det möjligt. För jag kan inte bara sticka.

Allvarligt, tänkte du bara åka iväg?

Det krävs en stark kvinna för att stå ut med mig.

Det är inte bara "Jaha, du ska ut och resa

med den här galningen Martín

som har tatueringar och grejer? Ha det så kul."

Det är inte lätt, ska ni veta.

Som jag sa, det krävs kärlek och stöd från min familj.

Just nu är det inget bra läge, för min son är 15.

De som såg min förra show vet att jag har en son.

Jag pratade om hur jag blev pappa, för rent tekniskt är han min styvson.

Jag säger det för att han funnits i mitt liv i åtta år, och är femton.

Jag vill inte att ni blir förvirrade.

Ni tänker: "Han är från gettot." Men jag är inte från gettot.

Jag bara träffade en vacker kvinna

som redan hade påbörjat en familj.

Jag tog bara över leasingavtalet, okej?

Och allt har gått jättebra.

Men när han blev 15 började det förändras.

Han pratar inte med mig längre.

Jag säger inte att han inte bekräftar mig,

han pratar bara inte.

Jag tog det personligt, men hans mamma sa:

"Han går igenom en fas."

Han pratar inte, han ger ljud ifrån sig.

"Frankie, hur var din dag?"

"Tog du ut soppåsen?"

Typ, oj.

De enda han pratar med är i andra änden av hans telefon.

Det enda han gör är att sitta och sms:a.

Det är lustigt, för han håller hela tiden på så här, skickar SMS.

Och när han går, tar han små steg

så han inte gör sig illa om han går in i någonting.

Han är som i ett vakuum, ni vet...

Förstår ni?

Och medan han tar sina små steg ger han ifrån sig ljud.

Tungan sticker ut halvvägs.

Det ser läskigt ut.

som om han försöker sms:a med den.

Jag frågade: "Mår han bra?"

"Han går igenom en fas."

Jag skulle förstå min son utan problem

om han stod i hörnet i en kvart åt gången

med tungan ute och grymtade

om han var ett specialfall.

Men det är han inte.

Då skulle jag älska honom ändå, men det är han inte.

Han har högsta betyg.

Han är överst på listan i sin klass

en av de smartaste ungarna och...

Nej, nej... applådera inte!

Applådera inte! Vet ni varför?

För på papperet står att han är ett geni.

Men hemma...

Det stämmer inte.

Missuppfatta mig inte. Jag tycker det är viktigt med bra betyg.

Men med alla ämnen de har i skolan

varför har de inga lektioner i sunt förnuft?

Förstår ni vad jag menar?

Göra det till det lättaste ämne de nånsin haft.

Göra det så lätt att det är exakt samma lektion varje dag.

De lyssnar ändå inte. Gör den likadan.

"Hej, klassen. Välkomna till Sunt förnuft.

Nu ska vi börja.

Uppåt. Nedåt.

Vänster. Höger.

Varmt. Kallt.

Ta en dusch.

Ta en dusch.

Ta en dusch!

Jag vet inte vad som hände när han blev 15.

Han glömde hur man leker med vatten.

Herregud! För mig är det viktigt hur man luktar.

Det är så viktigt.

Vet ni hur många jag träffar varje år?

Jag är så självmedveten.

Jag vill inte att någon ska känna min lukt

och plötsligt säga "Fluffy luktar skit."

Helvete heller!

Jag vet att jag är storväxt. Därför kör jag dubbelt underhåll.

Dubbla duschar, dubbel cologne, dubbelt med deodorant...

Om jag fjärtar nu

kommer hela salen att dofta kanel.

Så mycket har jag på mig.

Ni skulle se på varann. "Luktar det kanel?"

"Sí, canela, canela, canela." "Han doftar som malasadas, ja."

"Vad är malasadas?"

En degboll med goda grejor inuti, rullad i kanel.

Smakar ljuvligt. I alla fall...

Som jag sa, för mig är doft viktigt

och det faktum att min son vid 15 nu är...

Ni vet. Hans kropp börjar bli vuxen, fast...

Ni vet? Och jag försöker säga åt honom, men han glömmer det jämt.

Det var inte förrän hans gympalärare ringde oss

och berättade att han brukade

lämna sin gympatröja i skåpet över helgen

istället för att ta hem och tvätta den

så att tröjan marineras ordentligt i killens svett.

På måndagen när han tar på sig den är den alldeles stel och gul.

Äcklig. Han sa "Er son luktar illa."

Och jag bara "Fan, heller."

Jag släpade med honom till affären och köpte ett tiopack

Right Guard-gel med klicklock.

Och jag visade "Frankie, titta här...

Precis här.

Precis här. Precis... här.

Varje dag, två gånger om dagen. Det måste du göra."

Och varje dag samma sak. "Har du använt deodorant?"

Jag gick tillbaka och köpte tio till

och placerade ut dem strategiskt över hela huset

en vid dörren, en vid bakdörren,

en i hallen, en i köket,

så oavsett var han är... Där är den. Okej?

Han hatade det, för grannarna kom över

och jag måste förklara varför vi har deodorant överallt

som en ny sorts potpurri.

Så då började han gömma deodoranten och ljuga om det.

Tyvärr, tonåringar kan inte ljuga.

De är för nervösa och okoordinerade.

De tittar bort, de stammar. Ni vet?

De kan inte fokusera.

Jag frågade honom: "Har du använt deodorant?"

"Är du säker?"

"Ja."

"Kom hit."

"Varför då?"

"Jag ska lukta på dig."

"Tror du mig inte?"

"Nej."

"Det suger."

"Har du använt deodoranten jag köpte åt dig?"

Okej, ta ett finger, stick in det i armhålan

Dra ut det." "Varför då?"

För om du använt deodoranten jag köpte åt dig

glänser fingret när du drar ut det.

Det ska se ut som om du har glidmedel på det.

"Vad är det för nåt?" "Håll käft."

Och då säger han: "Jag har torr deodorant."

"Jaså? Det minns jag inte att jag köpte."

Jag gick fram till honom och sa: "Frankie, du behöver inte ljuga.

Jag försöker hjälpa dig, inte såra dig."

Jag sa "Gillar du tjejer?" "Mm-hm."

"Jaså. Vet du vad? De gillar inte när man luktar...

De gillar när man luktar fräscht och rent.

Du behöver inte ljuga.

Jag låter det här passera, men om du ljuger för mig igen..."

Han chockade mig och gjorde så här.

"Va?"

I mitt huvud hörde jag "Är du beredd?

Är du beredd? Nu sätter vi igång."

Jag är inte våldsam.

Jag är inte våldsam, men det handlar om att döda eller bli dödad.

Ni vet? Och allvarligt, jag skulle aldrig bära hand på min son.

Folk dömer mig för det.

"Slår du inte din unge? Tror du han kommer ringa polisen?"

Jag skiter i om han ringer polisen. Jag ringer polisen.

Alla som sett mina specialshower vet

att jag haft en del med polisen att göra.

För att jag skämtade om en Krispy Kreme drive-through?

Driver ni med mig?

Jag är polisens favoritkomiker.

Bara i delstaten Kalifornien

har jag gjort över 50 shower för motorvägspolisen,

Los Angeles-polisen,

och polisen i Long Beach, där jag bor.

Jag kan ringa en polis och be honom åka hem till mig

och hålla fast min son medan min flickvän sparkar honom.

En sådan nära relation har vi.

Jag bekymrar mig inte om polisen.

Jag är rädd att han ska ringa TMZ.

Det är vad jag är rädd för.

Om TMZ får veta att jag slår min son, skojar ni?

Då kommer jag i TV redan nästa dag.

"Jaså, han brukar vispa till sin son ibland."

Jag talade om det för min flickvän.

"Hör du, baby, han ljuger och han bröstar sig.

Jag vill inte ta till våld, men jag gör det om jag måste.

Jag ska ingenstans."

Men min flickvän är annorlunda. Hon skulle strypa honom.

Jag ljuger inte. Hon är lite ghetto-aktig.

Det är sexigt.

Jag åkte bort i två veckor för att göra några shower

och när jag kom hem var allt helt annorlunda.

De hämtade mig på flygplatsen.

Han hoppade ut ur bilen och höll upp dörren som en betjänt.

Jag klev in i bilen.

Jag tittade på min tjej: "Vad är det som händer?"

"Han tror att du fortfarande är arg, så han är extra snäll."

"Vi håller masken."

Hela vägen hem

satt han och sjöng i baksätet.

"Jag ska städa mitt rum, jag ska ta ut soporna,

jag ska gå ut med hunden, jag ska diska."

Och när vi kom hem så gjorde han det.

Jag tänkte: "Oj." Sedan passerade vi varandra i hallen

och då stack han ut sin arm, broder,

och armbågade på mig.

Han fortsatte gå, och jag sa "Be om ursäkt."

Och han sa "För all del."

Ho, ho, Hawaii, låt mig ta tillfället i akt

att berätta lite mer om mig själv.

Jag är en hyfsad person.

Jag är inte fantastisk, och inte hemsk.

Jag är hyfsad, okej?

Alla som träffat mig eller kommer att träffa mig...

Jag vet vad jag har i hjärtat. Jag är en snäll person.

Om jag är snäll mot dig, och du är elak mot mig, är jag snäll ändå.

Men om du är elak en gång till,

då skiter jag i vem det är.

Det skulle kunna vara en av er.

Det kan vara en av mina kompisar där bak

eller nån som är beroende av mina skattebetalningar.

Bråkar du med mig så bråkar jag tillbaks

och jag kommer att höja ribban så att du inte glömmer det.

Alla är tysta. Alla barnen typ "Jag vill inte träffa honom nu."

Jag ska berätta vad som hände.

Nästa morgon stod jag vid min sons säng i hans rum.

Klockan var fem och jag såg honom sova.

Det var som en skräckfilm.

Jag tänkte "Vad ska jag göra för att ge igen?"

Jag såg hans väckarklocka och tänkte "Perfekt!"

Bara så ni förstår

är det hans ansvar att komma i tid till skolan.

Han vet att om han försover sig

så blir hans mamma arg.

Han är rädd för henne, av goda skäl.

Jag tog hans klocka och ställde den på 07.30 istället för 05.00.

Inte nog med det. Jag satte på larmet.

Och jag ruskade om honom. "Franke, vakna!"

Han vaknade, jätterädd. "Vad är det?"

"Titta, du har försovit dig!"

Han blev jätterädd. "Åh, herregud!"

"Jag ska hjälpa dig."

Jag började ge honom hans kläder.

"Här, klä på dig..."

Han klädde på sig i mörkret. Han såg ut som ett fyllo.

"Här, deodorant." "Mm."

Jag släpade honom till garaget.

Hela hans ansikte var fett och svettigt.

Han hade skräp och grus i ögonen.

Han hade en perfekt vit linje som löpte mot nacken.

Så snart jag fick in honom i bilen somnade han.

Jag hoppade in och körde honom till skolan.

Vi kom fram till skolan.

Solen hade knappt gått upp.

Inte en unge på mils håll.

Så snart vi kom till kontoret tvärbromsade jag för att väcka honom.

Och han vaknade...

"Frankie, det ringde just in.

De sista har gått in. Du hinner. Skynda dig!"

"Okej, tack. Inga problem. Jag älskar dig."

Det var söndag.

Om ungen bråkar med en, så bråkar man tillbaka.

Nu är det säkert många som tänker "Du åkte tillbaka och hämtade honom, va?"

Det ingick inte i planen.

Han började ringa mig.

Jag tittade på mobilen.

En gammal bild, när han fortfarande var gullig.

Röstbrevlådan fick svara.

Jag tittade på telefonen och såg hans mammas ansikte. "Shit!"

Den förrädaren!

Jag försökte bluffa i bilen.

"Hallå."

"Hämta honom."

"Jag hör inte..." "Hämta honom!"

Jag åkte tillbaka till skolan

den jättestora skolan med bara en elev framför den.

Han var så arg.

Men jag ska säga en sak.

Jag fick veta en sak den veckan.

Men behöver inte skrika åt en unge för att göra sig förstådd.

Man behöver definitivt inte slå dem.

Man behöver bara se till att de aldrig glömmer

hur pinsamt det var för dem.

Pinsamhet för en unge är det största vapen

man kan ha som förälder som är lagligt.

Och så mycket mer effektivt.

Mellan tio och 19 års ålder handlar allt om image.

Det handlar om att ha en cool tröja, cool mössa,

ett coolt armband, cool klocka, coola glasögon, coola skor.

De vill så gärna passa in.

Om man förstör deras image i skolan...

Det är mentalt, emotionellt.

Och beroende på vad man gjorde, även fysiskt.

Varför tror ni de gör så stor grej

av mobbning i skolan och barn som misshandlar varandra?

För när barn blir jävliga är det ingen lek.

Särskilt inte när de har skäl till det.

Som att de får veta att man blev avsläppt vid skolan en söndag

av sin pappa för att det var en vaktmästare där som jobbade

och som såg det hela.

Det tog bara tre dagar så hade ryktet spritt sig.

Och när barnen fick veta att det var min son

sa de en del saker till honom som var så elaka

att han kom hem i tårar.

Och jag ska inte ljuga. Det kändes hemskt.

I typ en sekund.

Fast det var hemskt, det var det.

Jag blev berörd. Han tog det hårt.

"Hoppas du är nöjd nu.

Hela dan har folk drivit med mig.

"Det är söndag, grabben. Det är söndag."

"'Skaffa honom en kalender."

"Skaffa honom en klocka.'

Varför står du bara där?

Säg något!"

"Ta på deodorant."

Jag tänker inte ljuga. Djupt därinne

tror jag han hade velat att jag hade slagit honom. Det hade gått fortare.

Men det är inte så jag jobbar. Icke, sa Nicke.

Jag måste ge hans mor ett erkännande, hör ni.

Hans mamma låter mig vara pappa.

Förstår ni? För det är inte lätt att vara styvförälder.

Man kan inte bara börja bestämma. Det tar tid.

Om man kommer in i huset och försöker börja skrika åt folk...

Då hoppar de bara på en. "Du kan inte göra sådär..."

"Tala om vad han gjorde, så tar jag hand om det.

Du får inte göra någonting."

En del av er tänker: "Så har jag haft det, broder." Eller hur?

Snart står man själv där och gråter istället för ungen.

Det är jobbigt i början.

Alla är på varandra, testar varandra.

"Kommer den här killen att stanna?" Det är så det går till.

Men efter åtta år ligger jag bra till.

Så min tjej stöttar mig när det behövs.

Hon stödjer mig.

Missuppfatta mig inte.

Om jag gör något fel, då får jag veta det, okej?

Gör jag något fel så påpekar hon det.

Hon tycker inte att alla mina idéer är bra.

Och ibland har gjort bort mig som pappa.

Som en kväll...

Jag blev jättefull när jag var ute med Martín.

Jag vet inte vad som hände, men jag började fyllemessa Frankie.

Jag vet inte vad som händer när jag blir full

Men mobilen...

...och min tjej fick reda på det.

När jag kom hem visste jag att något var fel, för hon använde mitt förnamn.

Vi har inte använt förnamnen på åratal. Bara smeknamnen.

Ni vet hur man håller på. Älskling, raring, gullet, sötnos, sucia,

någonting för att bara...

En del av er fattade det där. Gracias. I alla fall...

Jag gick in och hörde "Gabriel".

Och jag bara "Jag är i domstol."

Och där kom hon, bakifrån.

Jag fattar att när du är ute

måste du göra det du måste göra.

Om du vill bli full, bli det. Bli full.

Vill du SMS:a mig på på fyllan,

så gör det.

Men fyllemessa aldrig någonsin min son igen.

"Hur vet du att jag var full?"

"Allvarligt?

Frankie, kom hit. Ta med telefonen.

Titta på det här som kom kl. 04.17.

'Ta på deodorant, skitgris'?"

"Det är ett smeknamn."

Nej.

Jag måste berömma henne.

När jag gör bort mig tar hon alltid itu med mig på ett kreativt sätt.

Det senaste hon gör är att

hon inte vill möta mig ansikte mot ansikte.

Istället gör hon så

att hon letar upp en av våra tre hundar

och börjar prata högt med hunden

talar om för hunden vad jag gör för fel.

Ni måste förstå hur förminskande det är för mig.

Vi har chihuahuor.

Tror du ett kilo terror kan övertala mig? Nej.

Och jag ska berätta hur det var. Jag var faktiskt oskyldig.

Jag hade inte gjort något fel, men det såg illa ut.

Jag hade tre shower en kväll.

Efter den tredje var jag slutkörd.

Så jag gick bakom scenen och la mig en stund, och somnade.

Så vaknade jag fyra timmar senare.

Jag tog fram telefonen.

Jag hade telefonen i fickan, på tyst läge.

Jag tittade på skärmen, och det stod 27 missade samtal.

Från... undrar just vem?

Inget SMS i världen kan fixa nåt sånt.

Jag kan inte ringa något samtal

fyra på morgonen som kan göra det bättre.

Det är kört hur man än gör.

Så jag stängde av telefonen.

Alla tjejerna säger: "Det var då du verkligen gjorde bort dig."

Jag vet.

Jag visste inte att man kunde dö två gånger. Tydligen kan man det.

Så jag kom hem, och jag visste att jag var oskyldig

så jag dök inte upp med blommor

eller försökte säga "Förlåt." Mitt samvete var rent.

Så jag kom hem med gott självförtroende och sa: "Låt mig förklara

vad som hände innan du säger något."

Och då satte hon igång: "Oj. Titta vem som är här, Bruno.

Titta vem som är här. Pappa är hemma.

Nu vill pappa prata med oss."

"Kul, prata med Bruno. Låt mig förklara."

"Han tror vi bara skojar, va?"

"Tänker du inte prata med mig? Ska du prata med hunden?"

"Nån börjar visst bli frustrerad, va?

Precis som vi var när han inte svarade.

Precis så."

Hon vägrade titta på mig.

Hon vägrade prata med mig.

Hon fortsatte så i tio minuter.

Efter tio minuter fick hon mig att göra det.

"Bruno, säg åt henne att jag är ledsen."

Bruno!

Nu tror hon att jag driver med henne.

"Driver du med mig?"

Nu blir jag arg för att hon skriker åt mig.

Så då börjar jag "Jaha, hon tror att vi driver med henne, va, Bruno?"

Mamma borde inte ha startat det här spelet

för vi spelar det bättre, eller hur? Ja.

"För jag kan få dig att svara mig."

"Ja det kan du, pappa."

"Ja, det kan jag. För du älskar mig mer."

"Jag älskar dig:"

"Mamma är galen, eller hur?"

"Ja, hon är en bitch." "Kom här."

Och då började ett helt nytt bråk.

Jag vill inte att ni ska tro att min flickvän är en dålig människa.

Hon är en fantastisk kvinna.

Det faktum att jag bara har sju historier om henne

efter åtta år säger en hel del.

Missuppfatta mig inte. Fem av dem ägde rum i år.

Men det är ändå långt under ribban.

Och jag får frågor. Jag får frågor om henne.

För tidigare har jag gjort specialare

och pratat om andra i mitt liv.

Jag har pratat om min mamma, min pappa, mina syskon.

Jag har pratat om Frankie.

Men aldrig om min tjej.

Så folk frågar mig. "Vi vill veta mer."

Den första fråga alla ställer är alltid:

"Är din flickvän också fluffig?"

Nej, det är hon inte.

Hon är lite kurvig, men inte fluffig.

Inte för att jag har något emot storvuxna kvinnor.

De flesta av mina ex var väldigt storvuxna tjejer.

När vi kramades var det som armar och kuddar.

Det var Tempurmadrass-kärlek,

förstår ni vad jag menar? Hårda grejor.

När vi kramades riktigt hårt,

och släppte taget, och sedan återfick vi normal form.

En annan fråga folk ställer är

"Är din tjej också från Mexiko?"

Är din flickvän mexikansk? Ja, det är hon

men det betyder ingenting

för jag har dejtat hela regnbågen, okej?

Det bara råkade bli så...

Kolla.

Det bara råkade bli så, okej?

Det lustiga med min tjej är att hon inte har

traditionella mexikanska drag.

Hon skulle kunna tas för vit.

Vilket är lustigt, för första gången

jag presenterade henne för mamma blev det någon av en show.

Jag tog med min tjej för att träffa mamma första gången

och mamma kommer till dörren.

Hon kommer alltid till dörren om hon ser en på infarten.

Hon öppnar dörren och väntar på att man ska komma fram

och möter en i dörren.

Så jag svänger in, okej?

Hon kommer till dörren och ser mig öppna bildörren

och en vit tjej stiger ut, okej?

Hon börjar skrika åt mig från dörren.

Ta den där vita tjejen...

Och min flickvän talar ju spanska.

Så min tjej tittar på mamma och säger

"Hola, señora. ¿Cómo está?"

Och mamma bara: "Åh, herregud.

Jag är så ledsen."

Jag bara: "Där ser du, mamma. De finns i den färgen också."

En annan fråga jag får om min tjej är

"Hur träffades ni? Träffades ni på en show?"

Faktiskt inte.

Vi träffades i en bar.

En del av er tänker: "Jag vet inte om jag gillar det."

Det är många som inte gillar det.

De bara: "Jaså, i en bar?"

"Inget bra sätt att träffas."

Det är ett ärligt sätt att träffas.

Vi var båda fulla när vi träffades.

En sak jag tycker är ironisk

med tanke på att hon har problem med att jag dricker nu.

Åtta år senare, som jag ser det, håller jag det bara levande.

Men hon ser det inte så.

När vi möttes var båda dragna.

I slutet av kvällen sa jag "Oj, du har problem."

"Du med."

Vi gick och åt något, och nio månader senare flyttade vi ihop.

Och det funkade bra för oss.

Det säger jag, man vill ju veta vem man är ihop med

inte bara kasta sig in i en relation direkt.

Typ "Efter en månad visste vi att vi var menade för varandra."

Ett år senare: "Han har förändrats."

"Hon är inte densamma."

"Han har förändrats."

"Hon är inte densamma."

"Han har förändrats."

"Inte densamma."

Folk förändras inte. Jag ska säga varför det verkar så.

I början av en relation

gör man det som krävs för att få det att funka.

Det första man gör är att bita sig i tungan.

Alla ens problem och sånt man stör sig på

det håller man tillbaka, för man vill att det ska funka.

Man börjar väga fördelar mot nackdelar.

Man tänker "Hon pratar mycket, men kolla på rumpan."

Man tänker "Hennes familj är inte kloka, men de har pengar!"

Man börjar väga saker mot varandra.

Det är därför det verkar som om personen har förändrats efter ett år.

Jag säger bara, att om du inte känner för att ägna en livstid åt att

försöka ta reda på vem du är ihop med

så gör som jag, och sup dig full tillsammans med personen.

Men bli inte bara full för att bli full.

Bli full med avsikt att få fram

så mycket äkta information som möjligt

så att du kan fatta ett välinformerat beslut

om du vill vara ihop med personen eller inte.

Gör det till något kul.

Gör det till en lek.

Så här gör man. Man sitter mitt emot varandra.

Man gör en lista med allt man måste veta

innan man blir ihop på riktigt.

Sedan öppnar man en flaska tequila eller någon alkohol man gillar.

Man tar tio shots var.

Väntar i 35 minuter.

Sätter på en webbkamera, trycker på Spela in och låter dejten börja.

Nu kommer man att få veta vem man har att göra med.

Gör det kul.

"Okej, Jennifer, du först."

Tack så mycket, Jonathan.

Okej. Fråga ett.

Hur många..."

"Okej, fråga nummer ett.

Hur många har du legat med?"

Killar kan ljuga, men det syns i ansiktet.

"Hur många?"

"Två."

"Har du varit otrogen nån gång?"

"Nej."

Nästa dag tar man videon och konfronterar personen

och då kan du själv se vem du har att göra med.

Om du ser att de ljuger, så säg det.

"Jonathan, det här är det sämsta jag nånsin sett.

Det är så uppenbart att du ljuger.

Aldrig i livet att jag vill vara ihop med dig.

Var en man och säg sanningen.

Hur många har du egentligen legat med?"

"Ja du, eh... över 20."

"Över 20?

Har du varit otrogen nån gång?"

"Herregud.

Jag var otrogen mot alla."

"Hur kunde du?"

"Hur kunde du...

...vara otrogen?"

"Jag blev våldtagen."

En del applåderar, andra skrattar,

en del tycker: "Ändå inte kul."

Jag skojar inte om att bli våldtagen.

Jag skojar bara om att Alfred sa det.

Lite spänt nu, va?

En del där borta måste gå och kissa nu.

Gå ni bara. Gå och kissa. Varsågoda.

De har fått nog.

Hallå. Det här är inte TV. Jag står här.

Jag sa åt arrangörerna också.

Jag sa att på specialshowen måste de sätta högtalare på toaletterna.

Så när folk går för att kissa

kan jag driva med dem och säga: "Välkommen till toaletten."

Om du ska göra nummer ett, använd bås nummer ett.

Om du ska göra nummer två, använd bås nummer två. Tack."

Lika möjligheter, eller hur?

"Välkommen till toaletten. För tusan, här är vad jag säger.

Om du ska pissa, använd bås nummer ett.

Om du tänker skita, åk hem, din äckliga jävel.

En del skrattar

andra tänker: "Sluta med rösterna."

Jag har bara kul, det är allt.

Jag ska säga en sak,

att vara komiker har varit en fantastisk upplevelse för mig.

En rolig resa.

Det har varit en rolig resa

och jag vet att många inte förstår vad som ligger bakom.

Jag personligen har många att tacka.

Min familj för det första, och alla mina vänner

alla bakom scenen som har hjälpt mig.

Det finns komiker därute som det går bra för

och så börjar de bli galna och saker och ting händer.

De tänker: "Vad hände?"

Fel folk omkring dem.

Ni tänker "Gabriel håller stilen."

För att folk hjälper mig. Jag börjar tro på min image.

Jag är på 7-Eleven och säger: "Ge mig allting.

Ge mig en Slurpee, ge mig..."

"Varför pratar han sådär?"

Jag vet inte, jag bara...

Jag vill att ni ska veta

att det har varit kul, och jag vill att ni ska förstå

vad som har krävts för att komma hit.

För det första, under de första tio åren av min karriär

sågs jag som en komiker från sydväst av agenterna

så de marknadsförde mig bara i Kalifornien, Arizona

Nevada, Texas och ni vet, New Mexico.

Inget fel med det, men grejen är

att de kallade mig en komiker från sydväst

och sedan för latinamerikansk komiker, och jag hatade det.

Nej, fel. Jag hatar det.

Och jag ska säga varför.

Jag vet att ni menar väl med "Oo".

Låt mig förklara varför jag ogillar det.

När man säger latinsk komiker

låter det som om jag bara kan uppträda för latinamerikaner.

Missuppfatta mig inte

jag vet vem jag är och var jag kommer ifrån

men jag tycker att det latinska ska delas med alla

Det är det jag försöker.

Anledningen till att jag tjatar om det

är att alla andra kallas bara vid namn.

Till exempel Jerry Seinfeld.

Han är bara Jerry Seinfeld.

Han är inte "Den judiske komikern Jerry Seinfeld."

Chris Rock är bara Chris Rock.

Han är inte "Den afroamerikanska komikern Chris Rock."

Men jag är alltid den "Latinske komikern"

eller "Den fete komikern".

De kallar mig inte ens för fluffig. Jäkla typer.

Så jag fick jobba på i åratal

innan jag till sist träffade en agent

som blev min manager, och som tog en chans med mig.

Han marknadsförde mig i Minneapolis i Minnesota, okej?

Man kan inte bli vitare än i Minneapolis i Minnesota.

Det är där man bygger haoles.

Det är där haole-fabriken ligger, i Minneapolis i Minnesota.

Det var ett ställe lika stort som det här, och det var utsålt.

och ryktet spred sig till Los Angeles och New York

och till alla agenter att det fanns en komiker

med efternamnet Iglesias som hade sålt många biljetter

och som inte var Enrique.

Agenterna kom ut ur buskarna.

Nu kallar de mig inte latinamerikansk komiker längre.

De säger: "Den här killen är kul över gränserna.

Han är crossover.

Hans material berör alla. Han är crossover."

Ska ni kalla en mexikan för "crossover"?

Det blev värre.

Det enda jag ville var att få en chans att uppträda

och visa vad jag kunde, utan en massa titlar och etiketter.

Det var väldigt, väldigt svårt.

Så en gång träffade jag min kompis som tog hand om mig

och som blev min manager, Joe Meloche, som gjorde ett jättebra jobb

började ta mig överallt

och med hans hjälp och min agents,

och med stöd av Comedy Central,

fick vi besöka alla 50 delstaterna.

Rätt som det var, var vi på väg till Kanada.

Sen bar det av till Europa.

Därnäst åkte vi till Australien

och då fick jag ett telefonsamtal.

Min agent ringde mig och sa: "Gabe, vet du vad.

Du har fått en förfrågan om att uppträda i Mellanöstern."

"Är det sant? Coolt.

Armén, marinen, flygvapnet, vilka?"

"Förfrågan kommer faktiskt från en prins."

"Säg det igen." "En prins."

Jag sa "Purple Rain?"

"Inte Prince, en prins."

"Hur känner de till mig?"

"Jag vet inte, men de vill anlita dig."

Jag sa: "Låter som ett skämt, Matt. Lita på mig, de driver med oss."

"Okej, om de driver med oss, så begär en löjligt hög summa

och säg att de måste skicka pengarna idag, annars kan de glömma det hela."

Fyra timmar senare. "Gabe." "Va?"

"De löjliga ringde just."

"Allvarligt?"

"Jag tittar på skärmen. De har skickat alltihop."

Och snart...

"Välkommen ombord på Saudi Arabian Airlines."

Sjutton timmars flygning.

Från Detroit i Michigan till Riyadh, Saudi-Arabien.

Och bara så ni vet, så åkte jag inte ensam.

Jag tog med mig några kompisar.

Ingen från den här showen.

Av uppenbara skäl.

Har ni sett de jag reser med?

Alla är håriga, stora näsor, pipskägg, galna ögon, det här.

Skojar ni? Tillsammans ser vi ut som Osama bin Lopez.

De skulle inte veta vilka vi var.

så jag tog med två andra vänner.

En kompis som heter Edwin San Juan

som är filippinsk. Jobbar rent.

För tusan, och en annan kompis som heter Larry Omaha

som är amerikansk indian, och som också jobbar rent.

För tusan. Jag vill titta in i kameran.

Larry, Edwin, ni har fans, och de är här på Hawaii.

Snabba er hit. I alla fall...

Vi åkte till Riyadh.

Sjutton timmar från Detroit. När vi kom fram...

Vi flög i första klass, förresten, väldigt trevligt.

Planet stannade vid gaten.

Röret kom ut för att möta planet.

Så snart röret vidrörde planet

öppnas dörren på andra sidan planet

en man i kostym kommer ombord

går fram till oss tre, och gör så här.

Jag vet inte vad jag ska göra.

"Herregud, det är som på film."

De tog oss av planet och eskorterade oss

till ett område som kallades "VIP baggage claim"

och det låter ju tjusigt, VIP, jag kom dit

och insåg att de serverade sötsaker

och kaffe, och det fanns lädersoffor, jättefint,

men det var bara affärsmän från Mellanöstern där. Okej.

och alla pratade om mig.

Jag förstår inte arabiska

men alla i det här rummet vet

när någon pratar om en.

En kille tittade på mig, som...

jag är ledsen, men det är universellt.

Uppenbarligen betyder det "För tusan" på arabiska.

Så en annan kille kom fram till mig

och hade en skylt med mitt namn på

och han var helt upphetsad. Han sa: "Det är du.

Följ med mig." "Okej, coolt."

Vi tog vårt bagage och följde efter honom ut på trottoaren.

Det stod tre Lincoln Navigator- SUV:ar och väntade på oss.

Tre komiker, och tre bilar.

Vi var så paranoida där i Mellanöstern att vi satte oss i samma bil.

Vi satt därinne...

och så for vi iväg.

Vi var på väg mot Riyadhs centrum, okej?

Det enda jag visste just då

var att jag redan fått betalt, flygbiljetten var betald

och jag hade en kontaktperson som jag skulle träffa

på flygplatsen, som inte var där. Så jag pratade med chauffören.

"Ursäkta, var är kontaktpersonen?"

"Det är okej. Jag tar er till honom. Är okej."

"Okej." För mig var det inte okej

för jag hade forskat om Saudi-Arabien.

Om man tycker att reglerna i Singapore är strikta

så är reglerna i Saudi-Arabien helt annorlunda, okej?

Jag ville inte förolämpa någon

och jag ville vara säker på att jag inte sa något fel.

Så jag behövde få veta. Jag behövde info.

Så jag fortsatte prata med föraren.

"Sir, kan ni hjälpa mig med några frågor?"

"Vad ni än behöver. Ni frågar, jag svarar. Är okej."

"Hm. Jag ber om ursäkt i förväg om jag verkar oborstad

eller respektlös eller okunnig

men hur kan ni här i Mellanöstern känna till mig?"

"Vad menar du?"

"Att jag är komiker?"

Har ni Comedy Central, HBO eller Showtime?

"Vad är det?"

Det var ett nej, det var det. Ett nej.

"Hur vet ni att jag är komiker?"

"Åh! Dina videor.

"YouTube, min vän. YouTube. Du är jättestor.

Du är den näst mest berömda komikern

i hela Mellanöstern. Nummer två."

"Skojar du?"

"Jag är inte komiker. Jag skojar inte. Nej."

"Är jag den näst mest kända komikern

i hela Mellanöstern?"

"Ja!"

"Vem är ettan?"

"Jeff Dunham."

"Är Jeff Dunham den mest berömda komikern i Mellanöstern?"

Tycker ni inte alls att han är stötande?

"Nej! Jag dödar dig!"

När jag hörde det, förstår ni,

tänkte jag "Vet ni vad? De fattar."

Så vi var lugna. Vi var på väg mot stan.

Plötsligt vrider föraren jättehårt på ratten

och vi åker av motorvägen

och tar en sidoväg, bort från stan.

"Ursäkta. Vart är vi på väg?"

"Vi ska till showen."

"Det står här att vi ska bo i stan."

"Ja, ni ska bo i stan, men showen är på ett annat ställe."

Det verkar inte rätt.

Varför är den inte i stan?

Och då förklarade han.

"Min vän, här i Riyadh är det väldigt annorlunda, okej?"

Er sorts underhållning är förbjuden i stan.

Det finns en religiös polis som upprätthåller traditionerna.

De ser till att allt är väldigt traditionellt.

Det är inte tillåtet. Sociala sammankomster är förbjudna.

Vi måste åka till ett hemligt ställe i öknen.

"Okej."

"Hur många kommer till föreställningen?"

"Lätt mellan 700 och 800 personer."

"Så många?"

"Jag sa ju det. Nummer två."

Vi stannade på en kapplöpningsbana mitt i öknen

och där stod ett enormt tält

och 800 personer, i stora drag, för vår komediföreställning.

Så snart vi stannade

började radiosändare poppa fram.

Och på alla radiosändarna hörde jag: "Fluffy. Fluffy.

Flu-Fluffy. Fluffy."

Helt plötsligt rusar en kille upp på scenen.

De gav honom en mikrofon. Han började skrika åt publiken.

Jag vet inte vad han sa

men jag har sett hiphop så jag känner igen en hype man.

Han var häftig.

Och sen fick jag den bästa presentationen i mitt liv.

"Och nu...

Direkt från Amerikas Förenta Stater,

här är han, Gabriel Iglesias!"

Och publiken började ropa: "Fluffy, Fluffy, Fluffy."

När jag hörde det blev jag helt vild.

"Det här blir en fantastisk show."

Så jag sprang upp på scenen det fortaste jag kunde.

Jag är ingen löpare.

Men jag tog mig till scenen för jag var så upphetsad.

Och när jag kom fram fattade jag

att i Saudi-Arabien har man fortfarande segregation.

Jag fattade det i sista sekunden.

För det var en linje på mitten.

På ena sidan: män.

Andra sidan: kvinnor.

Och alla kvinnorna längst fram var täckta från topp till tå.

Det enda jag såg var det här.

Jag hade ingen aning om att jag skulle uppträda för Assassin's Creed.

Jag visste inte det.

Jag blev helt ur balans.

"Gabriel Iglesias!" "Fluffy!"

"Hej, hur är läget, allihop..."

Jag bara frös till is.

Fast jag har gjort det här i 15 år.

Men jag visste inte vad jag skulle säga.

Helt plötsligt började män skrika mina skämt åt mig.

"Min vän, kör åsnan, kör åsnan."

"Hör du, chokladkakan."

Kille längst fram: "Driv med mig." Fan heller.

Och alla började skratta.

Kvinnorna skrattade lika mycket som männen.

Okej, vissa av dem kunde jag inte se. För det mesta...

Och jag vill inte vara respektlös.

De rörde sig och skrattade.

Jag skojade med en av tjejerna.

Jag sa: "Oj, jag såg din hals."

Hon svarade: "Du gör så jag får problem."

Saudierna hade en enorm humor.

De skrattade och fortsatte.

Jag hade ingen aning om att de var sådana.

Efter showen fick jag träffa några ur lokalbefolkningen.

En kille grät nästan, han var så tagen.

Han kom fram till mig och bara...

"Jag kan inte fatta att jag står här

framför dig, mr Fluffy."

"Tack."

"Snälla, när du åker tillbaka till USA

eller vart du nu ska, berätta för folk vad du har sett.

Tala om att vi inte alla är dåliga.

att vi inte alla är som på Fox News, okej.

Tala om det, för vi ser på Fox News

och Fox News tror att alla i Mellanöstern är dåliga människor.

Att alla är terrorister. Att alla har en bomb.

Han har en bomb, han har en bomb, och han har en bomb.

Oprah är här och delar ut bomber till alla. Alla!"

"Säg åt dem att vi inte alla är dåliga människor, okej?"

Vi är inte alla terrorister. Min kusin... kanske."

"Va?"

"Jag bara skojade. Kolla på din min!

Jag dör. Kolla på dig!"

"Ett plan!" "Vad då för plan?"

"Jag lurade dig igen!

Två av två, jag lurade dig!"

Han höjde mitt blodtryck var sjunde sekund.

Sedan började han förklara för mig

hur standup hade börjat föra människor samman

i Mellanöstern.

Hur han hade börjat, att han var komiker.

Hela samtalet var helt galet.

Du förstår, här i Saudi-Arabien

tycker folk om att titta på standup

för vi gillar att skratta, okej?

Att skratta är jättebra.

Men folk tror inte

att folk i Mellanöstern har någon humor.

De ser videor, tv, de tror att vi är likadana allihop.

De säger: "I Mellanöstern är alla arga."

"Titta vad arga de ser ut.

Alla arga, galna, alla är arga."

Men min vän, vi är inte arga. Det är varmt."

"Okej? Det är 47 grader varmt.

Alla är inte arga. De är bara varma.

Titta. Alla har ett varmt ansikte.

Varmt ansikte. Alla har det.

Jag lovar, får jag luftkonditionering så blir jag så glad."

"Vi är okej. Vi älskar att skratta."

Jag har gjort standup i sex månader nu

och, eh, jag har skämt."

"Kul för dig."

"Får jag försöka?"

"Okej, toppen. Varsågod, sätt igång."

"Okej. Väldigt nervös. Nu kör jag. Okej:"

"Okej. Nu kör jag. Oj.

Två judar...

gick in på en bar.

Inte i mitt land."

Du kommer att få mig arresterad, broder.

Vi gjorde föreställningar över hela Mellanöstern.

Vi var i Riyadh, Bahrain, Dubai, Qatar, Doha.

Varje show var ännu mer häpnadsväckande än den förra.

Inte för att det kom så mycket folk

men för att de var så trevliga.

De var roliga, de fattade alla hänvisningar.

Jag fattade inte det.

Jag trodde ärligt att de skulle vara

som de man ser på Fox News.

Och det kändes hemskt att jag hade dömt ut dem.

Jag hade fördomar om att de skulle vara på ett visst sätt.

Det kändes hemskt. I alla år hade ingen gett mig en chans

och jag var där och gjorde samma sak. Det kändes hemskt.

Och när jag träffade prinsen dömde jag fortfarande.

Nitton år gammal och prins. Jag trodde han skulle vara bortskämd.

Han kom fram till mig och jag sa: "Läget?"

Jag fattade inte att han var prins.

Att han uppfostrats till att vara prins.

Hans sätt att föra sig

gjorde mig generad på 18 sekunder.

Okej? Jag är 36 och sa: "Läget?"

Och han bara...

"Jibril."

"Ursäkta?"

"Jibril."

"Jibril?"

"Gabriel."

"Jag förstår att ditt namn är Gabriel

men på arabiska blir det Jibril.

Jag hälsade dig välkommen på vårt språk."

Jag är en idiot.

Jag började redan föreställa mig vad som skulle hända.

Ni vet, "Jaha! Jibril!"

Jibril...

Förlåt, förlåt.

Han var så trevlig, vet ni.

Han sa "Jag vill tacka dig

för att du kommit hit till Riyadh och haft alla showerna.

Det är så fint att se

att alla har det så underbart

från de små barnen som är tjänare

till de gamla med käpp.

Alla har haft det underbart. Allihop.

Det var fint, okej? Jättefint.

Bara människor som skrattade.

Religiösa polisen... skrattade.

De skrattar inte åt vad som helst.

Jag vill att ni ska förstå hur stort det är.

Det var en amerikan här, som underhöll folk från Mellanöstern.

Inget våld, ingen blodsutgjutelse, inga problem.

Alla log, alla kom bra överens.

Det är möjligt. En amerikan var här."

Han fortsatte säga "Amerikan."

Jag kallades latinamerikansk komiker i tio år.

Jag måste öka runt hela jorden för att till sist bli kallad amerikan.

Jag var glad. "Säg det igen." "Amerikan".

Och sedan hade jag det mest surrealistiska samtal

jag nånsin haft med någon.

Han tittade på mig och sa

"Jag vill tacka dig för allt.

Jag vill bjuda in dig och dina vänner till mitt palats

så att jag kan få underhålla er."

Jag sa: "Driver du med mig?"

Jag brukar inte bli inbjuden till palats av prinsar.

Herregud, hittills var min enda erfarenhet

av kungligheter en Burger King-drive through.

Plötslig kom en sådan där SUV.

En kille i kostym hoppade ut.

Hans favoritord var nog "vänligen", för det var det enda han sa.

"Vänligen, vänligen."

Jag tänkte: "Skojar du?"

En man i kostym vill få in mig

i en Lincoln Navigator

och en prins har bjudit mig till sitt palats.

Jag ska inte ljuga. Jag kände mig som en snygg tjej.

Det gjorde jag. Jag sa: "Gud, kom så åker vi."

"Skynda er, vi åker."

Vi kom till hans palats

och jag ska inte ljuga. Det såg inte ut som ett palats.

Murarna var jättehöga, det fanns taggtråd

och två killar utanför med maskingevär.

Jag tänkte: "Det här ser inte ut som ett palats."

Jag började tänka: "Tänk om jag är med

i någon konstig episod av Mellanösterns Punk'd?

"Du trodde du skulle till ett palats, känn dig blåst, det är ett fängelse."

Som tur var öppnades portarna och vi körde in

och de stängdes.

Och när vi kom utanför det var det vi såg otroligt.

Utanför - öken.

Innanför: palmer, buskar och en damm.

Och han hade exotiska husdjur.

Jag känner till exotiska husdjur, för jag vet vad jag har.

Därborta?

Han hade en tiger!

En jäkla zebra.

Apor.

Och en jäkla boaorm.

Ormar, apor, en zebra och en tiger?

Herregud.

Det gör mig till Kung Fu Panda.

Jag började tänka: "Tänk om han vill behålla mig?"

Det låter skruvat, men låt mig förklara.

Som amerikan kan man inte bara köpa en flygbiljett till Saudi-Arabien.

Man måste bli inbjuden av en person i maktställning.

När jag lämnade Detroit för att åka dit måste jag fylla i ett intyg

om att jag förstod att jag skulle till Saudi-Arabien

och om något skulle hända mig,

om jag blev kidnappad till exempel...

Bekvämt nog direkt ovanför dödsfall.

Då har Amerika inget ansvar.

Prinsen kunde faktiskt ha sagt: "Du är min."

Två veckor senare visar han någon annan runt.

"Det här är min orm, min zebra, min mexikan och min tiger."

I nån liten bur där det stod "Jibril".

Men det hände inte.

Vi gick omkring, och jag drog honom åt sidan en stund.

"Du, jag måste berätta en sak."

"Okej, vadå?"

"Jag måste be om ursäkt."

"Vad har du gjort?" Ingenting.

Jag vill bara be om ursäkt för att jag kommit hit

med fel inställning.

Jag sa "Tyvärr trodde jag att eftersom det här är Mellanöstern

skulle ni vara otrevliga, men alla har bara varit jättetrevliga här."

"Jaha?" "Jag vet.

Jag trodde inte att ni skulle vara så bra på engelska

och förstå så många referenser, men ni fattar allt."

"Jaha?" "Jag vet.

Jag trodde att ni skulle kasta sten."

"Men du var rolig."

"Va?"

"Spelar ingen roll." Två av tre...

Så vi gick

och han visade mig runt, och vi såg oss omkring.

Sedan såg jag något som störde mig.

Vi gick mot en jättestor bur.

Och när jag såg buren tvärstannade jag. Jag sa:

"Vad är det där för bur?"

"Titta efter."

Toppen.

Så jag gick mot buren och jag såg att det var fåglar där.

Jag sa: "Coolt, en fågelbur."

Men han blev förolämpad.

"Det är inga vanliga fåglar. Det är falkar."

Jag sa: "Okej, jaha, du har en massa falkar."

"Vi använder dem att jaga med."

"Jagar ni falkar?"

"Nej, nej. Varje falk är jättedyr.

100 000 dollar. De är tränade.

Vi går ut och skjuter ett litet djur, och skickar falken att hämta det.

Vill du se?"

"Nej, nej. Jag har små hundar."

Hej då, Bruno. Inte.

Rätt som det var kom en annan kille.

"Vänligen, vänligen."

Han gick in i buren och tog på sig en läderhandske

som räckte till armbågen.

Han hämtade en av falkarna.

Jag såg honom göra det, och noterade att alla falkarna

satt på hyllor ungefär så här högt, och det fanns cirka 15.

De hade huvor som täckte ögonen.

Jag frågade "Varför har de huvor

över ögonen, mannen? De ser lite ut som gisslan."

Skit.

Förlåt, broder. Förlåt.

Jag menade inte att vara respektlös, mannen.

Allvarligt... inte respektlös. Jag sa fel."

Men han var cool. "Jag förstår. Mellanöstern, gisslan."

Okej.

Den andra killen kommer ut med en falk

och han har en handske, som jag tar på.

Och han flyttar falken till min arm.

Han börjar göra olika saker.

Visar mig att falken är tränad.

Jag trodde vi skulle döda något. Jag sa: "Nej."

Men vi lekte bara med falken och jag började bli upphetsad.

Ju mer upphetsad jag blev

desto mer avslöjade han sin ålder, för han blev också upphetsad.

"Det är toppen." "Det är toppen."

"Ja, det är så coolt." "Så coolt."

Jag sa: "Du har tur som har så många falkar."

"Jag har tur.

Vill du ha en falk?"

Bara sådär. Som: "Vill du ha en kaka?"

"Vill du ha en falk?" På samma sätt.

"Driver du med mig?

Ge mig inte en falk som kan hämta saker."

Fanken, ni tycker att jag är lat nu.

För tusan, ge mig inte... jag skulle aldrig gå hemifrån.

Jag skulle stå vid dörren: "Munkar".

Och vem skulle passa falken när jag är här och uppträder?

Jag kan inte lämna den med min kompis Martín.

Han skulle missköta den.

Ta med den på nattklubb, försöka ragga med den...

Den rödhåriga.

Två veckor senare: "Det här är bara strunt."

Nej, mannen. Vi var där

i Mellanöstern i över två veckor.

-Efter två veckor där... -Fluffy, jag älskar dig.

Hörru, sätt dig ner, mahu.

Hej, Mary.

Oj, oj...

Precis som förra specialaren, när jag pratade om Chicos Tacos

sen plötsligt pratar alla om Chicos Tacos.

Efter den här specialaren kommer folk

i hela världen att kalla varandra mahu.

Så jag ville hitta ett väldigt speciellt sätt

att avsluta den här kvällen.

Jag tyckte det skulle vara toppen om jag kunde berätta

en gammal historia från åratal tillbaks

som aldrig varit med på en entimmes special.

Det coola med den här historien

är att nu har den ett annat slut.

Historien heter "Presentkorgen".

Just det!

En del av er har hört den, andra inte,

men efter det här kommer ni aldrig att glömma den.

Det enda ni behöver veta är att alla inblandade personer

alltid har varit och kommer fortsätta att vara mina vänner.

Med det sagt så var det Martín och jag...

Alla bra historier börjar så. Martín och jag...

...är bokade att uppträda i norra Kalifornien.

Vi brukar flyga, men den här dan

hade jag problem med Southwest Airlines.

De ville att jag skulle betala för en extra flygstol för någon

som inte åkte med mig.

Fundera på saken, ni fattar nog.

Så jag sa: "Jag tänker inte betala för en extra stol.

Det tar bara sex timmar med bil."

Så vi åkte norrut.

Efter tre timmar passerade vi Fresno...

Hej, Fresno, 559. Que paso, wey.

Och när vi passerade genom Fresno

började vi se skyltar bredvid motorvägen

där det stod: "Den här helgen på Radisson hotell,

direkt från BET:s Comic View och Showtime at the Apollo,

komikern G Reilly."

Jag tittade på Martín och sa: "G är i stan."

Martín sa: "Jag har inte träffat G på åratal."

Så vi tänkte stanna vid hotellet och säga hej.

Vi stannade på parkeringen.

Gick in.

Jag sa: "Han vet inte att vi är här.

Jag busringer till honom.

Han sa "Vad tänker du säga?"

Jag sa "Att jag ringer från receptionen

och att han just fått en presentkorg."

"Vad är det som är kul med det?"

Jag sa: "För jag ska beskriva den i telefonen.

Jag ska göra så att allt som finns i den här påhittade korgen

är sånt som rent stereotypiskt en svart person skulle gilla."

"Du är inte klok."

Jag sa "Vi har två timmar att slå ihjäl. Vi kanske kan gå till affären

och göra en riktig, rasistisk presentkorg.

Vi låter dem leverera den, och väntar utanför för att se vad som händer."

Jag sa "Är du med på det?"

Vi gick till en affär och började utforma

världens sjukaste practical joke.

Jag tog en kundvagn och sa: "Vi behöver en korg", och hittade en.

Jag tog ut gräset och plastäggen och vi började leta i gångarna.

Först tog jag en grillad kyckling som var typ så här stor, okej?

Se hur fort ni började skratta?

De svarta härinne tänker: "Det är nog bäst att det här blir kul."

Det är hysteriskt. Låt mig berätta klart, så kan ni döma mig sen.

Sedan gav Martín mig en vattenmelon i miniatyr.

Jag la den bredvid den grillade kycklingen.

Det är nu det börjar bli intressant.

De anställda i affären fick veta vad vi höll på med

och började frivilligt hjälpa till att göra klart korgen.

Hälften av de anställda var svarta

vilket gjorde det hela mer precist.

Gång efter gång... En kille fyllde på en hylla.

En äldre vit kille. Vi sa:

"Kan ni hjälpa oss?" "Med vad då?"

Min kompis och jag försöker skapa

en rasistisk presentkorg

till en svart kompis som ett skämt.

Kan ni komma på något vi kan lägga i?

Utan att blinka sa killen:

"Ni måste ha Kool-Aid."

Det finns längst bort i gången till höger.

Starköl finns i gången längst bak i butiken.

Den är på rea, två för en."

När vi kom till kassan,

alla de anställda plus vi,

hade vi en korg med grillad kyckling,

vattenmelon, Kool-Aid, grapesoda,

grillchips, solrosfrön,

tidskriften Ebony,

en DVD som hette Större och svartare,

magnum-kondomer, Newport-cigaretter,

revbensspjäll, recept på majsbröd,

det blev bara mer och mer.

För att toppa det hela

hittade vi ett gratulationskort på rea efter Halloween

med en bild av tre spöken i lakan på framsidan.

Jag rev bort den del där det stod "Happy Halloween".

På baksidan av kortet skrev jag:

"Välkommen till Fresno. Hälsningar, Handelskammaren."

Vi satte fast den på korgen.

Vi gjorde den fin och stack iväg till hotellet.

Vi parkerade.

Gick in.

Korgen var varm så jag skyndade mig in.

Jag gick in och ställde den på disken så fort jag kunde.

Det var så perfekt,

det stod en svart tjej bakom disken.

Så snart jag ställde ner korgen hörde jag:

"Är det där kyckling? Åh, får jag se."

"Vänta lite." "Vad är det?"

"Det är så här. Jag heter Gabriel.

Det här är Martín. Vi är komiker

och vi ska göra ett helknasigt spratt

mot en kompis som bor här inatt

som heter G Reilly, och också är komiker."

"Jaha, han på skyltarna vid motorvägen."

"Ja, han på skyltarna.

För att skämta gick vi till affären

och gjorde den här knasiga, rasistiska presentkorgen.

Det är därför det luktar kyckling."

Hon sa bara: "Va"?

"Ni behöver Jesus, det är vad ni behöver.

Kiki, lägg på luren.

Du anar inte vad jag har här."

"Hör du, det skulle vara hysteriskt kul

om du kunde leverera korgen åt oss."

Hon tappade humöret.

I helvete heller.

Jag vet att ni inte just bad mig att ta den till en svart man.

Ni är inte kloka.

Käre Gud.

Ge mig styrka att inte döda

den här feta mexikanen, Herre."

"Okej, hör nu, Nacho Libre,

jag struntar i vilka ni är, jag gör det inte. Fan heller."

"Du får 50 dollar."

"Var är han?"

Vi följde henne till hotellrummet.

Hon knackade på dörren.

Martín och jag gömde oss vid hissen.

Hon knackade på.

G öppnar dörren

ser en vacker, svart kvinna stå där med en presentkorg.

"Den här är till dig, baby."

Han säger "Tack" och stänger dörren.

Hon går iväg

och ser oss där vi gömmer oss, okej?

Hon säger: "Ni kan ändå dra åt helvete."

Vi gick fram till dörren

och la örat emot den. "Lyssna, tyst, lyssna."

Det här är vad vi hörde därinne.

"Woho! Kyckling."

"Åh, Kool-Aid."

"Starköl!"

Han blev jätteglad för varenda grej

som han hittade i korgen.

Så kom han till kortet.

"Välkommen till Fresno.

Hälsningar, Handelskammaren." För tusan."

Sen fattar vi att han vänder på kortet

för rösten förändras.

Han bara "Men vad tusan?"

Utanför dörren hör vi "Rasistiska jäklar."

När vi hörde "Rasistiska jäklar" kunde vi inte hålla oss längre.

Vi tappade greppet.

Vi skrattade, grät, allt möjligt.

Vi kunde inte hålla oss längre.

Vi knackade på dörren.

Han skriker: "Vem är det?"

För enkelt. "Handelskammaren."

Han rusar till dörren.

Jag satte fingret över kikhålet så han inte kunde se oss.

Vredet börjar röra sig, dörren flyger upp

och han bara: "Va?"

Så ser han oss och vi säger:

"Läget, G?"

"Mannen, du ger din broder en hjärtattack."

"Gillade du korgen?"

"Mannen, det var inte klokt."

"Gillade du den?" "Jag gillar alltihop."

Och nu mina damer och herrar,

en historia som varit på gång i sju år.

För nu ska ni få höra

för första gången nånsin

andra sidan av den berättelsen.

Mina damer och herrar, jag flög honom hit till Hawaii

så att han kan berätta det för er.

En stor applåd för min vän Mr G Reilly.

Ärligt, jag fattade inte att den var rasistisk.

Jag trodde att det var lunch.

Jag visste inte att den var rasistisk

förrän jag kom hem.

Bröderna i mitt område sa

"Fattar inte att du lät den där mexikanen göra så mot dig.

Det var illa gjort. Jag vet att du gav igen."

Jag sa "Vadå, bjöd honom på lunch?"

Jag har inte råd att bjuda den mannen på lunch.

Om jag bjöd på lunch, skulle han vara på mig igen.

Men det var helt perfekt hur det hände

för jag låg där på sängen på hotellet.

Jag hade inte varit i Fresno förut och ville ha mat.

Visste inte vart jag skulle gå.

Så jag sa för mig själv:

"Vart ska jag gå och äta? Önskar jag hade lite mat."

Och då, helt magiskt, knackar det på dörren

och en svart tjej står där med en presentkorg

och jag tog emot den och sa:

"De vet hur man ska behandla komiker här i Fresno."

Jag gick till sängen och kände värmen

och doften av kycklingen i korgen

Jag tänkte: "Det här är så coolt."

För ingen känner doften av kyckling och tänker på rasism, eller hur?

Jag såg vattenmelonen och tänkte: "Det här är så coolt."

"De vet hur man ska behandla komiker."

Så kom jag till kortet, tittade på det

och tänkte: "Vad fan är det frågan om?"

Jag sa: "Åh, herregud.

Jag jobbar åt Ku Klux Klan."

Jag började få panik

för i huvudet sa jag till mig själv: "Är det här på riktigt?"

Det fanns anslagstavlor över hela stan med min bild

och jag började tänka att de försökte skrämma bort mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra

och jag försökte ringa agenten

men han svarade inte i telefon

och det bara snurrade i huvudet, jag var så nervös

gick omkring i rummet, och så plötsligt

knackar det på dörren, och jag tänker:

"Herregud, de är här för att ta mig."

Så jag gick bort till dörren och tittade genom kikhålet, okej?

Och det enda jag ser är en brun prick.

Jag hör att det är någon där, för jag hör någon som andas, okej?

Det var för cirka 30 kg sedan, okej?

Så jag kikade under dörren.

Jag tänkte "Gud, det måste vara fem-sex stycken därute.

Åh, herregud."

Jag tänkte så här. Jag tänkte "Okej, vet du vad?"

Om de ska ske, så sker det.

Om det ska ske, så kommer jag att hänga där, okej?"

Så jag tog fram mitt bästa svarta fejs. Ni vet, försökte se grym ut.

Jag såg ut som killen här.

Jag såg ut som killen där, okej?

Jag sa "Vem är det?" De svarade "Handelskammaren."

Jag tänkte "Herregud. Handelskammaren är Ku Klux Klan."

Jag fick panik och gick till dörren

och drog upp den. Dörren gick upp

och när dörren öppnas

så ramlar de här killarna omkull i korridoren av skratt.

De rullar in i städerskans vagn.

Städerskan fattade ingenting.

Hon är livrädd. Hon ser en svart kille

utan skjorta, så här.

Så hon tar rengöringsmedlet som om det vore pepparsprej, okej?

Alltihop... Nu när jag inser

att det var ett spratt lugnar allting ner sig

för nu kommer jag ihåg hur hungrig jag är.

Jag sa: "Okej, det är ett skämt, va?"

Går till toan och tvättar händerna.

Och medan jag är där

hör jag något i det andra rummet.

Jag går tillbaka in dit.

De går igenom presentkorgen.

Städerskan går iväg med vattenmelonen.

Martín dricker upp min starköl

och den här fluffiga typen äter upp min kyckling!

Jag drar!

Enighet genom skratt, baby.

Mahalo... och aloha.

Tack så mycket.

Tack så mycket för att ni var med.

Jag älskar er, och ska göra er stolta.

Det här sänds nästa år på Comedy Central

och alla kommer att älska det. Tack så mycket.

KC och Taka, tack så mycket. Reno, jag älskar dig, min bror.

Vi ses senare.

TILL MINNE AV ESTHER P. MENDEZ 1934-2012

JAG SAKNAR DIG, MAMMA

Herregud, ja!