All language subtitles for Den.Fjarde.Mannen.S01E03.SWEDiSH.SWESUB.720p.WEB-DL.x264.AAC-Devil

AUTOMATELD

Raus!

-Firar vi nåt?
-Nej.

Jag behöver hjälp...med västtyska.

Du tänker på de fyra svenskarna som
nämns i utredningen, förmodar jag.

Vad är din uppfattning om de fyra?

Att tre var aktiva
och en var utnyttjad.

Helena Stein.

Och nu, 40 år senare, riskerar hon
att utnyttjas igen - av amerikanerna.

Jag har svårt att se vår militära
underrättelsetjänst som ett verktyg-

-för en konspiration mot en blivande
svensk minister. Jag menar - varför?

Är det så att CIA vill bygga en port,
och att det handlar om Stein?

Eller vill de bli av med henne?

Vissa verksamheter
är dolda i dimridåer.

Men det tror jag att du redan vet. Ta
en pratstund med sakkunnige Nilsson.

-En sak till. Vem hade ihjäl Ohlsson?
-Det har jag ingen aning om.

Att det skulle ha med ambassaddramat
att göra har jag inte ens tänkt på.

Nej, du...
Nu ska inte jag störa dig längre.

Du behöver inte skämmas, Johansson.

Det är ingen som vet
vad man ska säga i det här läget.

Döden är...
Vämjelig är väl ett bra ord.

Man vill inte se den på för nära håll
helt enkelt, inget konstigt med det.

Jag väntar på euforin,
den där upphöjda livskänslan-

-som ska komma när det börjar närma
sig, men...det händer inte mycket.

Inte ett skit, rättare sagt.

Jag är bara rädd...

...fruktansvärt jävla rädd.

Jag vaknar på nätterna av
att jag skriker som en stucken gris.

Är det här ett jobb för en riktig
polis? Du till mig att det var det.

Jag kanske hade fel om jobbet, men
inte om dig. Du är en riktig polis.

-Hur var det med honom?
-Det blir nog inga fler besök.

-Vad funderar du på?
-Nä...

-Allt och inget.
-Kan du utveckla det svaret lite?

Jag bad Lewin att kolla om jag
fanns med i de gamla Stasiarkiven-

-men det tar mer tid än jag trodde.

Varför bad du om det?

Jag tänkte passa på. Jag har ju inte
alltid varit lika tandlös som nu.

Du är inte tandlös, men du har väl
inte varit nån revolutionär direkt.

Säg inte det.

Hur är det? Trivs du inte?

Hemma hos dig
trivs jag förbannat bra.

Jag skulle ha tänkt mer
innan jag tackade ja.

Att bevaka maktens korridorer
är inte min grej.

Jag tycker inte om intriger,
kotterier och undertexter.

Jag gillar inte ens att ha kostym.

Jag är en enkel man...med
ett stort hjärta som bultar för dig.

Så enkel vet jag inte om jag kan
hålla med om att du är, Lars Martin.

Det lät viktigt.

För några månader sen
lyckades en Mike Liska från CIA-

-och några nyttiga idioter
från militära underrättelsetjänsten-

-att återaktivera utredningen om
ockupationen av västtyska ambassaden.

Men det känner du nog redan till.

Vi har anledning att misstänka
att Liska och hans huvudman-

-tillsammans med svenska intressen
inom försvarslobbyn-

-vill sätta Helena Stein under press
om hon skulle bli försvarsminister.

De har öppnat en port, genom vilken
de avser föra in desinformation-

-för att därigenom pressa Stein.

Det låter lite i djärvaste laget-

-med tanke på relationerna mellan
våra länder. Kan du vara mer precis?

Antingen har jag fått det om bakfoten
eller så väntar man bara på-

-att hon sitter fast ordentligt
innan man drar åt skruven.

Man väntar tills hon och de som
utnämnt henne har så hög fallhöjd-

-att det vore rena katastrofen
både för henne och regeringen-

-om det framkom harmfulla uppgifter
om hennes bakgrund.

Och sen?

Sen framför man önskemål om
vad hon bör och inte bör göra.

Det låter inte som snälla människor.
Hur som helst, nu är vi förvarnade.

Men Stein kan nog vara tacksam.

Hon behöver inte vara orolig
att amerikanarna rycker i betslet.

-Nej, du känner ju honom.
-Vem?

Vår amerikanske vän.

Ingen här i huset skulle överraskas
av hur Liska får ihop till hyran.

Du har aldrig träffat Helena Stein.
Du borde göra det.

Ta dig en diskret titt på henne.

Då ordnar jag det.

Den 18 oktober 1977. Samtal mellan
Theo Tischler och Helena Stein.

-Tischler.
-Har du hört nyheterna om Stammheim?

Alla är döda
- Ensslin, Baader, Raspe.

Självmord. Vad har vi gjort?

Vi har inte gjort nåt.
Helena, vi har inte gjort nåt.

Vi hjälpte bara till lite.

-Kjell ringer hela tiden.
-Vad vill han?

Jag vet inte. Varför tog han
en jävla massa bilder på oss?

-Därför att vi fyra var vänner.
-Vänner?

Jag gjorde några slagningar på Stein.

-Stein och Tischler är kusiner.
-De fyras gäng!

-Vadå?
-Hur dum får man bli? Vänta.

Jag tar tillbaka det jag sa. Stein
finns med i utredningen om Ohlsson.

"De fyras gäng"
anspelar på en roman av Conan Doyle.

Small, Singh, Khan och Akbar.

Vad gör vi nu?

Vi får gå igenom Ohlssonmordet också.

De här kommer jag ihåg.

Det enda tydliga spåret
är Bäckströms bögspår.

-Vilken skitstövel Bäckström är!
-Säger du det.

Johansson.

Det hölls en Saco-konferens
samma dag som Ohlsson mördades.

Mm.

MUSIK

-Tittar du på Melodifestivalen?
-Nej.

-Vadå?
-Helena Stein var där.

Hon höll ett föredrag
om ett mål hon drivit för Saco.

Hon jobbade med arbetsmarknadsfrågor.

Enligt deltagarlistan var Ohlsson
där. Jag gick själv igenom listan då.

Vi har fått ihop dem båda den dagen.

Bra jobbat. - Pia, har vi röstat?

Tittar han på Melodifestivalen?
Vilket svin.

God morgon.

-Har ni sovit här?
-Mm.

-Vi känner doften.
-Av vadå?

Av gåtans lösning.
Då går man inte hem, förstår du.

Okej... Ohlsson dör -89.
Vad mer händer då?

Jo, Östtyskland brakar ihop.
Stasis papper blir var mans egendom.

Det väller in horder från västmakten,
som rotar i arkivet.

Röda armé-fraktionen,
Baader-Meinhof...

En jävla ormgrop. Stasi visste ju
vilka terroristerna var i Sverige.

Vart vill du komma, Martinez?

Då skulle jag vara nervös
om jag hette Stein-

-och en sån som Ohlsson visste nåt
om mig som han kunde utnyttja.

-Då kanske hon gjorde det.
-Vadå?

Högg ihjäl Ohlsson.

Johansson
gör nog inte vågen över det.

-Vi måste placera Stein hos Ohlsson.
-Glöm inte att ringa Johansson.

Jag vet att vi hittade fingeravtryck
som vi inte kunde identifiera.

Okej.

Vem ringer Johansson och ber om lov?
Ole dole doff. Du gör det.

-Kom till saken.
-Vi vill ta fingrarna på Stein.

-Vad vill du jämföra med?
-Avtryck på diskbänk och bänkdörrar.

-Gör som vi brukar. Är Martinez med?
-Ja.

Jag kom på en sak. Vi hade en handduk
med spyor från Ohlssons sopor.

Just det.

-Om den varit fryst, kan vi försöka.
-Vi ringer tekniska.

-Nu kör vi.
-Så det ryker.

-Det är Steins fingrar.
-Satan! Nu blir det jobbigt.

Det var du som drog i gång det.

-Vad gör vi? Du bestämmer.
-Var inte fräck!

Du låter som nåt ur en gammal film.

Och du låter som om du vore femton.
Hur tolkar du hennes fingeravtryck?

Att hon varit i Ohlssons lägenhet
inser även jag.

-Men vet vi att de är från morddagen?
-Nej.

-Nåt mer?
-Bäckström fann en nerspydd handduk.

Späckström, som Jarnebring sa.

-Mördaren kräktes nog efter dådet.
-Kolla om det finns dna kvar på den.

Vi har redan begärt upp handduken.
Spyor är bättre än fingrar.

Vi får hoppas på det bästa. Jag vill
se alla foton från brottsplatsen-

-den rättsmedicinska undersökningen
och annat som du anser intressant.

Jag vill bilda mig en uppfattning.

Handduken blev liggande
på Wijnbladhs bänk och ruttnade.

Den var välpaketerad, och det dröjde
innan den började lukta.

Men jag bad tekniska skicka över ett
protokoll. Fisk, grönsaker och kaffe.

Kolla här, från Sacos huvudkontor...

Föreläsarna fick lunch på konferensen
- det stod inte i programmet.

Västerhavstorsk till förrätt och röd-
tunga med grönsaker till huvudrätt.

Den som kräkts
hade ätit fisk och grönsaker.

-Stein var med på lunchen.
-Ja, men inte på middagen.

Ohlsson mördades vid femtiden.

Mm...

-Vill du prata med henne?
-Nej, jag kom mest för att titta.

Betrakta, beskåda, skåda...

...betitta okommenterat.

-Underskattat i våra dagar.
-Precis.

Ohlssons vardagsrum. Ohlsson ligger
vid fåtöljen i riktning mot hallen.

-Mm, det såg ut så.
-Vi diskuterar saken.

Du tänker säga hur han hamnade där.

Ohlsson sitter i fåtöljen
med en grogg.

Gärningsmannen
sticker Ohlsson i ryggen.

När kniven dras ut
sprinklar det blod.

-Sprinklar?
-Stänker blod, då...

På fåtöljens rygg och armstöd.

Ohlssons skjortärm har nåt slags
blod-sudd på och över manschetten.

Som om han strukit ärmen över såret
för att känna efter. Vad tror du?

Sett med gärningsmannens ögon
- sitter Ohlsson i fåtöljen?

Det visar blodstänket.

Det ser ut som om Ohlsson rört sig
åt höger för att komma runt fåtöljen.

Är du säker på det? Jag får för mig
att han reser sig och skriker.

Han rasar in i väggen, faller, landar
på mage... Det måste ha gått fort.

-Nej.
-Nej?

Så fort gick det inte. Av den här
bilden förstår man hur han rört sig.

Droppar av blod från såret hamnar
på golvet när han rör sig åt höger.

Sen kliver han i dem
när han börjar gå åt vänster.

Han släpper drinken,
tar sig förbi fåtöljen-

-rasar in i väggen och ner på golvet.

Var du med när det hände?

Men varför rör han sig på det sättet?

Han försöker
komma bort från gärningsmannen.

Gärningsmannen står vid vänster sida.
Ohlsson rör sig bort från honom.

Gärningsmannen kommer runt Ohlsson,
som tar till flykten och faller ihop.

Och jag tror tvärtom.

Jag köper gärningsmannens rörelser,
men i övrigt har du fel.

Jag kan inte se runt hörn, så...

Jag menar att Ohlsson försöker få tag
i gärningsmannen, inte tvärtom.

Han behövde inte vara rädd
för gärningsmannen, inte fysiskt.

-Men varför Ohlssons granne?
-Det kändes som att han dolde nåt.

En vaksam typ med titthål i dörren.
När det var högljutt hos Ohlsson-

-borde han ha kikat ut för att se vad
som pågick. Han kanske såg besökaren.

Varför sa han inget?

Han tyckte illa om Ohlsson
- och väldigt illa om polisen.

-Det behöver inte vara svårare än så.
-Eller så såg han ingenting.

Det här gäller er före detta granne
Kjell Ohlsson som blev mördad 1989.

Säkerhetspolisens chef? Jaha...

Varför skulle ni bekymra er
om den lille skiten?

Det gjorde ni inte
när han gick på stadens gator.

Nej, det kan man verkligen fråga sig.

Men som major Carlgren säkert förstår
kan jag inte gå in på några detaljer.

Vi undersöker tips som vi fått av
den militära underrättelsetjänsten.

-Du har gått upp i vikt.
-Va?

Fruntimmer gör det med åren.
Ett kilo per år, sägs det.

Jag är förtrogen
med majorens krigserfarenhet.

På den tiden lärde man sig att tiga,
till skillnad från dagens...

-Slappkäftar.
-Slappkäftar, tack.

Därför har jag full förståelse för
att ni lät saken bero om ni såg nåt.

Dels på grund av offrets förflutna,
dels på grund av att den polisen-

-hade begränsade insikter
i säkerhetspolitiska frågor.

Just det.

Men de vi söker efter nu är av samma
skrot och korn som Ohlsson själv.

-Vad är det ni vill veta?
-Såg ni gärningsmannen när han gick?

Vad får er att tro
att det var en han?

Det var ingen man,
utan en ung kvinna.

Tjugofem år gammal, trettio högst.

Välklädd.
Hon hade till och med portfölj.

Hon verkade mycket uppjagad
Hon smällde igen dörren-

-och sprang ner
som om djävulen vore efter henne.

Vilket väl inte är konstigt
vid närmare eftertanke.

Nej.

Kan det ha varit
nån av de här kvinnorna?

Nej. Nej.

Nej, nej.

Jo, då. Den där känner jag igen.

Det är det polska ludret som städar
svart hos Ohlsson. Hon var det inte.

-Verkar ingen av de här bekant?
-Nej. Jag såg bara ryggen på henne.

Okej, då får vi tacka för hjälpen.

-Adjö.
-Tack så mycket.

Jävla gubbjävel!

-Det hade varit så enkelt om han...
-Vem säger att det ska vara enkelt?

Nu får det vara nog med tassandet.

Dags att prata med Stein. Hör henne
om hennes kontakter med Ohlsson.

Om hon förnekar hon att hon varit
hemma hos honom, ringer vi åklagaren.

Nej, men om han inte sagt nåt,
så är det ju...

Nej, men... Vi får prata vidare sen.
Jag har besök här nu.

Ja.

-Förlåt. Hej.
-Hej. Jeanette Eriksson.

-Linda Martinez.
-Hej.

-Ja...
-Jaha...

Förhör med Helena Stein
den 22 maj 2011. Närvarande:

Helena Stein och kommissarierna
Jeanette Eriksson och Linda Martinez.

Förhöret inleds 14.20.

Ja... Vi är här för att vi vill
prata om en gammal bekant till dig.

-Kjell Ohlsson.
-Kjell Ohlsson?

Oj, då... Det var många år sen.
Ni menar Kjell som blev...? Ja.

Åh, herregud, det var en fruktansvärd
historia. I slutet på 80-talet...

Vill ni prata om honom?
Jag minns knappt hur han såg ut.

En kusin till mig kände honom.
Theo Tischler.

Känd affärsman. Han bor utomlands nu.

Egentligen var det Sten Welander som
kände honom först. En tv-producent.

Han dog i cancer för fem år sen.

Ni får ursäkta... Jag blir förvånad.

Om nån påstår att jag och Ohlsson
var bekanta så är det ren lögn.

-Nej. Vi frågar alla som kände honom.
-Ja, men jag kände inte honom!

-Men du har träffat Ohlsson?
-Ja, men det är över 30 år sen.

I min radikala ungdom.

Vi var hundratals människor på
den tiden som arbetade mot samma mål.

Ohlsson
var Tischler och Welanders vän?

Ja. De träffade honom
ända fram tills han dog.

Men om du försöker minnas - när var
sista gången du träffade Ohlsson?

Ja... Som jag sa tidigare
så var det ju 30 år sen. Eller...

Närmare 40 år sen.
I mitten på 70-talet.

Ja... Eftersom vi söker folk som
umgicks med Ohlsson då han mördades-

-så verkar inte du vara rätt person.

Nej, verkligen inte.

Då får jag och min kollega be om
ursäkt för att vi besvärat dig. Tack.

Eh...

När jag tänker efter, så...

Så är det nånting
som...far runt i huvudet på mig.

Ja?

Eh... Jag...

Plötsligt får jag för mig
att jag träffade honom...

...vid ett senare tillfälle.
Men när det var...

70-talet? 80-talet?

Definitivt 80-tal,
i slutet till och med.

Jag jobbade på en advokatbyrå.

Theo bjöd mig på middag för att jag
hade hjälpt honom med nåt juridiskt.

Och där sprang du och din kusin
på Ohlsson. På restaurangen?

Ja, så var det...nog.

Eller så här var det...

Vi promenerade hem
från krogen...på Karlavägen.

Theo pekade mot ett hus och sa:
"Där bor Kjell."

Han föreslog att...vi skulle
gå upp till honom...

...så att han
kunde bjuda på en drink.

Jag var inte så road, men... Märkligt
att jag inte tänkte på det tidigare.

Så du och din kusin var hos Ohlsson?

Ja, jag drack ett glas vin, och Theo
tog en whisky, som han brukar.

Du kan inte minnas när det var?
I slutet av 80-talet.

Nej, jag minns inte.

Höst? Vinter?

Sommar?

Nej, det var inte sommar.

Det var vår.

Vår, var det.

Ni kan ju prata med Theo om det.

-Har du hans nummer?
-Nej, inte här. Jag har det hemma.

-Ni kan få det i morgon.
-Nej. Tack för hjälpen.

Jag är ledsen att vi tog upp din tid.
Tack.

Märkligt att jag inte tänkte på det.

Så du och din kusin var hos Ohlsson?

Ja, jag drack ett glas vin.

Då Stein i sista sekunden erkände
att hon varit i Ohlssons lägenhet-

-kan det förklara fingeravtrycken.

Nu vill jag att ni blundar, allihop.
Kom igen nu. - Du också, Martinez.

Alla som är övertygade om att Stein
dödade Ohlsson räcker upp en hand.

Ni kan öppna ögonen.

-Hur många på Säpo känner till det?
-Fyra med mig.

-Och så hemliga har ni lyckats vara?
-Med dig är vi fem.

-Och Theo Tischler vet förstås allt?
-Precis.

Vad sker om han surnar till på henne?
Eller om han hamnar i konflikt-

-med polisen eller skattemyndigheten
och använder Stein för att förhandla?

-Karln är en bomb.
-Vi borde kanske slå ihjäl honom?

Inte mig emot.

-Vad gör vi nu, då?
-Nu ska jag prata med henne.

-Vill du ha ett glas vin?
-Nej, jag ska inte bli långvarig.

Det här är mitt fredagsmys.

Nåt säger mig att det här inte kommer
att bli ett särskilt trevligt samtal.

Nej. Jag har övervägt alternativen,
och det här är det som är bäst för...

-Mig?
-Samtliga inblandade.

Jag trodde att jag hjälpte studenter
från att mördas av den tyska polisen.

-Det började väl så.
-Jag förstod inte vad de tänkte göra.

Om du tror att jag visste nåt...har
vi inte mycket att säga varandra.

Jag har inte för ett ögonblick trott
att du skulle medverka till nåt sånt.

Theo Tischler, Ohlsson och Welander.

Två av dem är döda. Theo
är min kusin, han är som min bror.

-Hur många fler kände till historien?
-Tja...

De tyska ockupanterna, naturligtvis.

Jag vet inte
hur många av dem som lever.

Men jag har aldrig varit rädd
eller oroat mig för dem.

De kommer nog inte ihåg mig. Jag såg
ut som ett barn - jag var ett barn.

Vi på Säpo misstänker att det
finns planer från främmande makt-

-att utöva påtryckningar på dig om du
utses till Sveriges försvarsminister.

-Är du säker på vad du säger nu?
-Ja.

Åh...herregud!

Så bra, då. Då kan ju du
och dina kollegor skydda mig.

Ja, nu finns det ju ett problem till.

Kjell Ohlsson.

Kjell Ohlsson.

Han är nog den enda...

...den enda riktigt onda...människa
jag träffat i hela mitt liv.

Innan du säger nåt mer - jag
är polis. Du vet vad det innebär.

Om du säger nåt, måste jag göra vissa
saker vare sig jag vill eller inte.

Utredningen om din inblandning
i mordet på Kjell Ohlsson är nedlagd.

Åklagaren är av uppfattningen
att du inte hade med mordet att göra.

-Och vad är din uppfattning?
-Låt mig säga så här...

Enda möjligheten att få dig dömd och
åtalad är att du själv erkänner det.

Jag har granskat materialet.
Vad jag anser privat är ointressant.

Inte för mig.

Jag tror att du stack ner honom.

Men det var inget mord.

Du skulle nog fällas för misshandel
och vållande till annans död.

Kjell Ohlsson sitter där i sin fåtölj
och regerar som vanligt.

Spydig och elak.

Han vill ha mer att dricka
eller mer citron i groggen.

När du kommer in rummet har du köks-
kniven i handen. Han säger nåt elakt.

Utan att du hinner fatta det, har du
stuckit kniven i ryggen på honom.

Ohlsson far upp. Vansinnig.
Han försöker få tag på dig. Vrålar.

Plötsligt faller han ihop på golvet.

Varför skulle jag göra det?

Han sa att ditt liv låg i hans händer
eftersom Östtyskland fallit ihop.

Han tänkte berätta om västtyska.
Vad hade han på dig?

Varför berättar du det här för mig?

Om nån i regeringen erbjuder dig jobb
så har du chansen att ta ett annat.

Du saknar nog inte alternativ.

-Varför berättar du för mig?
-Du bad mig.

Du kom hit för att berätta.

Två skäl. Jag ville försäkra mig om
att jag inte hade fel.

-Det andra?
-Rättvisa.

Det räcker
med det som redan har hänt.

Det som kommer att hända nu
bestämmer du själv.

-Vill du att jag ska tacka dig?
-Nej. Varför det?

Det är inte oss du ska oroa dig för.

Det är helt andra intressen,
helt andra personer.

Om nån frågar mig,
så har du och jag aldrig träffats.

Jag blev mycket överraskad när jag
fick frågan - tagen på sängen.

Och förstås...mycket smickrad.

Men jag tänker återgå
till mitt tidigare liv.

-Vad ska du göra nu?
-Återgå till min advokatverksamhet.

Politiken får klara sig utan mig och
jag får klara mig utan politiken.

Det var god whisky.

-Tack så mycket.
-Varsågod.

Jag måste hem. Lägga upp fötterna.

-Ta hand om dig.
-Ja.

Det här handlar inte bara om Berg.
Det är en hel epok som försvinner.

Undrar vilka hemligheter
han tar med i graven.

Jag vill ha nytt jobb.

Det var sorgligt att höra.
Vad vill du ha?

Jag är polis. De senaste åren
har jag hållit på med en massa annat.

Innan jag slutar, vill jag
ha ett jobb där jag får sätta dit-

-en och annan ond människa, såna som
gör livet till ett helvete för folk.

-Det var därför jag blev polis.
-Då ska jag ordna det.

Tack.

Han måste väl ha varit tio år.

Min bror var tre år äldre, och han
hade plockat blomkål en hel sommar-

-för att få råd att köpa
ett luftgevär, ett Husqvarna.

Han satt i timtal och putsade geväret
- plockade isär och ihop det.

Men han sköt aldrig med det,
vilket drev mig till vansinne.

Trots att jag är lillebror har jag
alltid haft den verbala begåvningen.

Så jag lyckades övertala honom
att ta med geväret in i skogen.

Vi la oss i mossan och väntade.
En duva satte sig på en gren.

Han lägger an, siktar,
men trycker inte av.

Han vill inte det. Jag hetsar honom,
ifrågasätter hans manlighet.

"Men skjut, då! Jävla fikus!
Skjut, för fan."

Han trycker av, och duvan faller
ner till marken med en liten duns.

Jag drabbas av en sån skräck, en sån
vämjelse som jag aldrig upplevt igen.

Min bror får panik och springer.
Jag går fram till fågeln som lever.

Jag förstår att jag måste rädda den.
Jag tar upp den och börjar springa.

Jag känner ju att livet
rinner ur den här lilla kroppen.

Men jag fortsätter att springa. Jag
stannar inte förrän jag kommer hem.

Jag faller på knä
med fågeln i gräset.

Min far har sett allt genom fönstret.
Han kommer och ställer sig över mig.

Jag gråter och jag skriker.
"Egon har skjutit en duva!"

"Jag försökte stoppa honom,
men han vägrade lyssna."

Vi begravde fågeln tillsammans. På
kvällen vågade sig min bror hem igen.

Han fick en örfil av min far,
som tog geväret ifrån honom.

Egon grät och vädjade, och sa att jag
låg bakom allt, att det var mitt fel.

Men far lyssnade inte på honom.

Han lutade geväret mot en huggkubbe
och knäckte det med en slägga.

Han kastade bitarna i en hink,
hällde bensin över och tände på.

Den brasan glömmer jag aldrig.

Det blev ingen middag för min bror.

Men jag fick fläsk med löksås, och
hallon och vispgrädde till efterrätt.

"Bröderna Cartwright" på tv.

Min fråga är då...

Då var jag tio år gammal. Gör det här
mig till en sämre människa i dag?

Textning: Barbro Garneij Hansson
Svensk Medietext för SVT