All language subtitles for My House In Umbria Swedish

Buongiorno.

-Tack Gud vi lever fortfarande.
-Jag sa, att jag skulle få dig hit i tid.

-Du körde som en galning.
-Oh, inte jag.

-Som en galning, Quinty.
-Det fanns ingen anledning att jäkta.

Vi skulle ha lämnat hemmet
en halvtimme tidigare.

Kunde inte göra det. Jag var upptagen.

Upptagen med att prata med Rosa Chevelli.
Jag såg dig tala med henne.

Vi diskuterade hushållskontona.

Hon är ett fnask. Jag skulle aldrig ha lejt henne.

Hon är en bra tjej. Gå in nu.

Vi ses i morgon.

Femte maj, på morgonen...

lämnade jag mitt hus i Umbrien, och reste till
Milan, på en av mina månatliga inköpsresor.

Jag lyckas resa mycket bra, själv...

trots min begränsade förståelse
av det italienska språket.

-Ursäkta, är detta carrozza 219?
-219, Ja.

På Grand Hotel Duomo, där jag
alltid stannar, talas utmärkt engelska.

Jag tror att du är på min plats.

Jag har stor tillgivenhet för Grand Hotel.

Det beror mer på stilen och
sederna i Belle Époque...

än den pråliga tekniken under 2000-talet.

I Italien, ger de män som är främlingar
ändå en andra blick...

men inte med samma upphetsning,
som de gjorde för några år sedan.

Det ser naturligtvis glada ut...

men mitt hår är fortfarande lika blekt som sand...

och min röst har ännu inte
blivit stark och djup...

vilket stjäl bort kvinnligheten.

Vad är klockan ?
Min klocka tycks ha stannat.

-Tio i.
-Tio i vad ?

Åh, pappa. Tio i tolv.

Det är anmärkningsvärt, hur mycket man
kan härleda från minsta gest...

ett halvt leende, eller en flyktig blick.

Deras, anser jag, är ett bra äktenskap...

deras kärleksaffär
har bara börjat.

Hej.

Vad är ditt namn?

-Aimee.
-Det är ett mycket vackert namn.

Jag heter Emily. Emily Delahunty.

-Gillar du det ?
-Jag vet inte.

Jag har flera andra namn.
Kanske du kanske föredrar ett av dem?

Gloria Grey...

Janine Ann Johns...

Cora LeMonde.

Varför har du så många namn ?

Vi har olika kläder
för olika tillfällen.

Varför inte ha olika namn ?

-Är du engelska ?
-Jag föddes i England.

Nu bor jag i Italien.

Jag har ett hus i Umbrien.

Varför bor du inte i England längre ?

Det är nog, Aimee.
Du bör inte ställa så många frågor.

-Varför inte?
-Det är oartigt.

Jag har inget emot det.

Läs bara din bok. Där finns en bra flicka.

I trädgården, var riddarsporrarna i blom.

Genom doftande skymning,
gick flickan i vit klänning...

med ett steg, lätt som
morgonens spindelnät.

Annie. Annie?

Nej, det är Quinty. Kom för att träffa dig.

Är du okej ? Du kommer att bli okej.

Vad jag gör här ?

Du är på sjukhus.
Det är där du är nu.

Du har fått en liten smäll,
men ni är alla okej.

Prisad vare Gud, du kommer att bli okej.

Det var en apparat.

- En tidsinställd apparat.
- Bomb ?

Tja, "tidsinställd apparat"
är vad polisen kallar det.

Det fanns andra människor på tåget.

Det var en pojke som talade tyska,
och hans flickvän...

Och det fanns en amerikansk familj.
Är de här också ?

Jag ska fråga. Tyst nu. Gå och lägg dig nu.

-Är hon brittisk medborgare ?
-Ja.

-Hon äger ett hotell, nära Chiusi.
-Det är inte precis ett hotell.

- Ett pensionat ?
- Nej.

En restaurang med rum ?

Nej, det är ett hus, där folk
bor, när hotellen är fulla.

-Kaffe ?
-Si, Grazie.

-Socker ?
-Nej.

-Är du....
-Jag tittar efter detta och det.

Och de finansiella frågona.

- För huset ?
- Och hennes böcker.

Vilka böcker ?

Tack.

Hon skriver böcker. Kärlekshistorier.

-Har de publicerats ?
-De har publicerats, okej.

Hon får beundrarbrev.

Hur länge har du varit med henne?

Längre än jag bryr mig om, att komma ihåg.

I trädgården, var riddarsporrarna i blom

Genom doftande skymning,
gick flickan i vit klänning...

med ett steg, lätt som morgonens spindelnät.

Är du riktig ? Eller är du en dröm ?

Ser jag inte riktig ut ?

Jag har sett dig förut, tror jag...

i en dröm.

Det var här.

Jag kom för att se dig efter bomben.
Du var inte medveten.

Jag är inspektör Girotti.

Det var en dröm.

Kanske. Om man säger så.

Är alla döda ?
Människorna i vagnen ?

-Carrozza 219 ?
-Inte alla.

Den äldre engelsmannen överlevde.

Den tyske överlevde, men
han har några brännskador.

-Och den lilla flickan.
-Den lilla amerikanska flickan.

-Är hon skadad ?
-Inte fysiskt.

Av något mirakel, undkom hon oskadd...

Men hon är traumatiserad. Hon kan inte tala.

Kom in.

-Kan jag prata med henne ?
-Självklart.

Hej, Aimee.

Jag undrar om du kommer ihåg vem jag är.

Jag är Mrs Delahunty.

Jag har massor av andra namn också.
Kommer du inte ihåg ?

Glassplitter i mina ben.
Kunde ha varit mycket värre.

De har fått mig, att marschera upp och ner
i denna jävla korridor ca 50 gånger om dagen.

Så jag kämpar fram och tillbaka.

-Den tyske pojken fick några obehagliga brännskador.
-Ja, jag hörde det.

Vi har tur, som är vid liv.

Den lilla flickan kan inte prata.

-De letar efter hennes anhöriga.
-Kära nån. Så sorgligt. Stackare!

Jag är så ledsen för din dotter.

Åtminstone var den snabb.

Mycket beundransvärt. Din stoicism.

Jag förväntar mig, att ett militärt liv, kräver sådant.

Om ni ursäktar mig, det är bäst
jag gör några fler promenader.

De tvingar mig, om jag inte gör det.

-Var vill du ha allt det här ?
-I skåpet, om det finns plats.

Silkesscarfar. Solglasögon. Trikåer.

Varför släpar kvinnor runt på så mycket skit ?
-Uppmuntrande.

-Gissa vem som gav mig detta.
-Ingen aning.

Ernie Chumps.

Det är en födelsedagspresent.

Ernie Chumps! Du har väl blivit av med honom.

Jag trodde att han skulle komma tillbaka.
Han sa att han skulle komma tillbaka.

Han sade en massa saker.

Jag sa ju, att han skulle strunta i det.

Du hade ingen framtid på Café Rose.

Du skulle ha fastnat med den fete
egyptiske läkaren, och hans feta vänner.

Mycket äldre än du.

Du skulle varit död vid det här laget.

- Jag skulle.
- Död som ett dörrhandtag.

Jag överlevde.

-Jag kommer tillbaka senare.
-Det är okej.

Scusi.

Jag är ledsen, Werner.

-Jag är så mycket ledsen.
-Tack.

Allt vi kan göra, är att hoppas.

Hoppet är det enda som är kvar för oss.
Är inte det rätt ?

Vi måste se framåt, och hoppas.

Jag kommer tillbaka senare.

Vilken sorts sjukdom eller elakhet
beordrar främlingars död på ett tåg ?

Vilken sorts galning eller djävul ?

När jag satt vid barnets säng, försökte
jag föreställa mig denna eländiga individ...

skyddad, kanske, av en mor...

som alltid hade trott, att en dag
skulle han begå ett otänkbart brott.

Men det var bortom min fantasi.

Du såg ingenting ovanligt
i järnvägsvagnen ?

Nej, ingenting.

Inte heller på perrongen,
innan tåget avgick?

Jag var ganska sen.
Jag hade inte tid att lägga märke till någonting.

Vi ställer samma frågor
om och om igen. Jag är ledsen.

Är du en Jungfru ?

Ditt stjärntecken.

Ja, jag är en Jungfru. Du har rätt.

Jag tänkte så.

Det är ovanligt för en detektiv.

Tack för ditt tålamod.

-Hej då.
-Hej.

-Jag undrar vad som kommer att hända med dem.
-Vilka ?

Generalen. Werner. Den lilla tjejen.

-De kommer hem, lever sina liv.
-Polisen kommer inte att låta dem gå hem.

Inte förrän utredningen är klar.
De måste stanna i Italien.

Vad ska det bli av dem ?
Vart kommer de att gå ?

Jag antar att de får stanna
vid huset under en tid.

Bo på huset ?

- Medan de tillfrisknar.
- Ja, de måste betala.

-Självklart måste de betala.
-Vi driver ingen välgörenhet.

Man bör först hjälpa sina närmaste .

Det är inte så det är tänkt,
och du känner till det.

Vi blev alla utsläppta,
samma eftermiddag.

Werner och generalen blev glada,
och accepterade min inbjudan.

Och eftersom Aimee tydligen var den
enda överlevande av hennes familj...

var myndigheterna glada, att
någon tog hand om henne.

Dr. Innocenti skulle besöka oss regelbundet.

om det fanns några tecken på försämring...

skulle barnet genast
återlämnas till sjukhuset.

Signora Bardini. Så härligt att se dig.

Detta är vår nya lilla vän.

- Du Lever. Gud älskar dig!
-Ja, tack.

- Mrs. Delahunty, jag är så glad !
- Efter att vii har fått en drink, tack.

Ta det lugnt.

Vi hade alla beslutat, att bomben
och dess åtföljande fasor...

bör begravas och glömmas bort.

Det var nu dags, att låta
skönheten i landskapet...

omfamna oss, med sin helande balsam,
underlättade, naturligtvis, från tid till annan...

av en liten drink på terrassen.

Den natten, när barnet sov,
åt vi under blåregnet.

Quinty serverade Vino
Nobile från Montepulciano.

Rosa Chevelli serverade grönsaker...

och Signora Bardini skar lammet
i bitar, kryddade med rosmarin.

En främling skulle ha blivit förvånad
att se oss...

vandrande, sårade vid bordet.

Jag var den enda, som inte
hade förlorat en älskad...

har ingen att förlora.

- God Morgon, mrs Delahunty.
- God Morgon, General.

Tänkte, att du kanske vill ha något att läsa.

Tack. Mycket vänligt.

Två på en Sunbeam, av Gloria Grey.

- Tror inte jag känner till den.
- Den är mycket lätt. Mycket anspråkslös.

- En av mina, faktiskt.
- Dina ? Du menar, att du skrivit den ?

Gloria Grey, är en av flera
synonymer jag använder.

- Jag är mycket imponerad.
- Var inte det.

Romantisk fiction är ingen stor litteratur.

Trots detta är det en bedrift,
att få en bok publicerad.

Jag framhärdade.
Jag har en stor talang för uthållighet.

Det var oändliga avslag först, naturligtvis.

Månad efter månad efter månad.
Och sedan fick jag ett brev.

"Vi är intresserade av din novell

" Vi förutspår bra försäljning
och en lönsam relation "

-Och så har det verkligen varit.
-Det är fascinerande, Mrs. Delahunty

Jag hade ingen aning om, att vi vistas i
en framstående författarinnas hus.

Knappast.

Även om jag har mina beundrare

Verkligen ?

-Jag vet, Men du kan inte göra det, Rosa.
- En kyss ?

- Någon kan se oss
- Vem ? Mrs. Delahunty ?

Varför är hon svartsjuk ?

-Var inte dum.
Varför ?

Hon tycker inte om detta beteende
framför gästerna.

Nej, du skäms för mig.
Du älskar mig inte under solen.

Gå in.

Du älskar inte mig.

- God dag, General.
- God eftermiddag, Quinty.

Du talar utmärkt italienska.
Var har du lärt dig ? Hjärteaffär ?

Det är inget att vara stolt över, sir.

Jag lurade en välbärgad italiensk flicka
att gifta sig med mig, när jag kom hem.

Jag sa, att jag var chef för en
köttextrakt-fabrik, tro det eller ej.

När hon upptäckte, att jag
ljög, lämnade hon mig.

Gick tillbaka, till sina föräldrar i Modena.

Jag tänkte inte låta henne gå, utan
att kämpa, så jag följde efter henne.

En natt, körde hennes far och
bröder ut mig på landsbygden...

slängde ut mig i dikeskanten,
och slog skiten ur mig...

och lämnade mig där, en
främling i ett främmande land.

Det var så jag lärde mig italienska, General.
Av nödvändighet, som de säger.

Och så gick dagarna.

Aimee åt under tystnad, promenerade i tystnad...

målade i tystnad...

levde i tystnad.

-Vad är ditt yrke, Werner ?
-Jag hoppas bli journalist.

Journalist ? Vilken sorts journalist ?

Politisk.

Det är inte mitt favoritämne.

Hade du känt henne länge ? Madeleine ?

Bara några veckor.

Hon var mycket vacker.

Hon var speciell. Och smart. Väldigt smart.

Hon talade en mängd språk, vet du.
Även japanska.

-Det är smart.
-Det var hennes jobb.

Hon arbetade för ett stort företag,
som tolk.

Jag föreställde mig deras första möte.

Hon bar, naturligtvis, alltid formella
kläder, för affärsmöten...

hennes naturliga skönhet förstärktes,
och gjordes mer erotisk...

av den mörka dräkten och strumporna.

Och sen det första ögonkastet, det första leendet,
den första skälvningen av förälskelse.

Det måste vara kärlek i en människas liv.

Ingen kan vara utan, vare sig
mottagande eller ge den.

Naturligtvis, sa jag inte det till Werner.

Inte heller sa jag, att kärleken upphörde
för mig, på The Wall of Death.

Jag är här nere i tvättstugan.

-Var ?
-Här nere.

Följ min röst.

Här.

- God Morgon. Jag har ett brev till damen.
- Kasta det till mig.

-God Dag. Vi ses.
-Hej.

De amerikanska myndigheterna
har lokaliserat Aimees morbror.

Utmärkt!

Hans namn är Thomas Riversmith.
Hennes morbror.

Han är professor.

Riversmith. Så intressant.

Inspektör Girotti skickade mig ett brev.
Är det inte goda nyheter ?

Aimee har en morbror.

Vi hade en Riversmith i skolan.

Den här mannen är amerikan.
Thomas Riversmith.

Hon kanske kallar honom morbror Tom.

Undra om hon gör det.

Riversmith och jag, brukade gå in till
byn ibland. Det var inte så långt.

En kvinna som heter Mrs Patch, brukade
ge oss te. Hon tog betalt av oss, sex pence.

Vi blev upptäckta med rökning, en gång.

- Du och Riversmith ?
- Det är inget fasansfullt brott.

En förseelse.
Reglerna bröts, förstås...

men ingen stal.
Ägande togs för givet.

Och om du blev fångad för något,
ljög du inte.

Det var där, jag lärde mig vad ära innebär.

Bor du ensam, General ?

Ja, det gör jag. Sedan min fru dog.

Allt förändrades.

Jag flyttade till min dotter
och hennes man i Hampshire...

men jag kunde inte med honom.

Jag försökte.

Kunde bara inte.

Ingen kan hjälpa, om man
tycker illa om en person.

Min fru, var mycket arg på mig, för det.

Hon var en märklig kvinna...

och en underbar fru.

När han talade, såg jag ett kajområde,
församlade trupper...

och en ung officer, nyligen befordrad.

Knappt mer än en pojke.

Förlovningen hade aviserats
kvällen innan hans avresa.

William!

"Jag älskar dig", sade hon.
"Jag kommer att älska dig för evigt"...

hennes tårar färgade lädret
på hans axelrem.

Du är välkommen att stanna här,
så länge du känner för det.

Du är inte ensam här, det vet du.

Det är mycket vänligt,
Fru Delahunty. Tack.

Vad är det?

Vill du starta den?

Kom igen, det är roligt.

Inte ?

Jag gör det då.

Bortsett från människorna
i din kupé, carrozza 219...

skadades ingen på tåget.

Den var tydligen noggrant utvald,
din kupé.

En av dina medpassagerare,
måste ha varit det avsedda offret.

Kanske Amerikanen ?

Aimees far. Han såg viktig ut.
Politiker, kanske ? Senator.

Eller någon nära presidenten.

Han var barnläkare.

Generalens svärson ?

En köpman, kassör.

Det är inte vettigt.

Och vem skulle göra en sådan fruktansvärd sak?

Om jag visste, skulle jag inte tråka ut er
med mina frågor.

Jag kom, för att jag inte vet.

Ingen tar på sig skulden.

Tidningarna sa, att det
var en terroristattack.

Kanske.

Vad annat, skulle det ha varit?

Vem vet?

Någon sorts privat hämnd ?

En galen mördare ?

- En galning.
- En smart galning, ja, signora.

En bomb, noggrant dold
på bagagehyllan....

Terrorister, inte dårar, tror jag.

-Hallå, Werner. Är du okej?
-Ja det är jag.

-Det är mycket vackert här.
-Trädgården är en fruktansvärd röra, är jag rädd.

Jag tänker alltid göra något åt
den, men jag får aldrig det gjort.

Varför ? Det är så vackert.

- Har du en trädgård hemma ?
- Nej.

- Men mina föräldrar hade en.
- Är de inte längre i livet ?

Nej.

När jag tänker på trädgårdar, tänker jag på England.

Inte för att vi hade någon trädgård
när jag var barn. Bara en bakgård.

Jag har alltid längtat efter
en engelsk villaträdgård.

Dina örtlika kanter, rosor,
lupiner och stockrosor...

Och ett solur av sten, täckt av mossa,
kanske ett fågelbad.

Det är vad jag vill.

Titta på det. Är det inte perfekt ?

-Men du sa, under huset.
-Ja, Ja....

Där är det. Under huset.

Det är söderläge, det är ingen vind.
Det är en idealisk miljö.

Vi kan ha en örtartad gräns,
längs hela vägen där.

Vi kunde ha lupiner.
Vi kunde ha solrosor.

Ms Delahunty nämnde en blomma, som
kallas "Stock".... något med "Stock"...

Stockrosor. Ja absolut.

Vi måste ha ner dem alla, längs muren här.
Det blir ett paradis för henne.

En hel del arbete, kom ihåg.

-J ag hoppas bara att jag kan vara till hjälp.
- Du vet vad de säger:

"Många händer, gör ett arbete lättare."

Och jag tror att tre, just nu är lagom.

Det är bra att göra detta, Werner.

Trädgårdar får mig att tänka på framtiden.

Förresten, nämnde hon
något om ett...

solur ?

Solur. Herregud!
Tja, vi måste göra vårt bästa.

-Mer Ost, General ?
-Nej tack.

Om ni ursäktar mig,
jag har några brev att skriva.

Var är detta ?

Var är detta?

Du är i mitt hus, Aimee.
Jag är Mrs Delahunty.

Min mamma är arg på mig.

Hon säger att jag inte ska spendera
så mycket tid, med att måla bilder.

Jag ska vara utomhus, säger hon,
leka med de andra barnen.

Men jag gillar att vara inomhus.
Jag gillar att måla bilder.

Det är, som att ha en värld för sig själv.

Om jag går ut, kommer vi bara att börja slåss.

Det är därför jag gillar, när det regnar.
Ingen förväntar dig, att gå ut då.

Dr. Innocenti fann det uppmuntrande,
att Aimee hade talat.

Men han påminde oss om, att
tillfriskningsprocessen, i fall som detta...

ofta är lång och osäker.

Vi måste komma ihåg, vad verkligheten är för henne...

och hur smärtsamt det ska bli,
när hennes minne återvänder.

-Är det dit, vi är på väg ?
-Ja.

Så småningom, började vår oro avta...

och vi överlämnade oss
själva till lycka.

- Passar det ?
- Perfekt.

Jag kunde inte hjälpa, att jag funderade
på, att lycka ofta är en illusion.

Men vad är det för fel med det ?

"Kvällen hade blivit natt

" Månen lyste
vid Canal Grande.

"Marco tog henne vid handen,
och öppnade sovrumsdörren.

" Han ledde henne till sängen.... "

Fortsätt.

" När hon vaknade...

"visste Tara, att hon hittat
kärleken i sitt liv.

" "Kyss mig, sa hon,
och sjönk in i hans famn".

Aimee hade förmågan, att
åstadkomma det allra bästa...

och ibland, de mest oväntade
kvaliteter hos dem hon var nära.

Hon gav oss liv och kraft,
och nytt hopp för framtiden.

Vilken vacker trädgård !

Det är en så vacker tanke !
Har du gjort den, Aimee ?

En trädgård kompenserar inte för något, men
den markerar vårt tillfrisknande i ditt hus.

Det är den mest underbara gåva,
jag någonsin har fått. Tack.

Kanske blev Aimee en dotter för generalen,
som han kan börja om med, igen.

För Werner, kanske hon var
flickan, som hade dött på tåget.

För min egen del, kan jag
göra anspråk utan förbehåll...

att jag blev så engagerad i barnet
under den tiden...

som någon mamma, någonsin skulle kunna vara.

Hej, pronto.

Jag har en person-till-person samtal
för Signora Delahunty.

Tala.

Jag har er partner på telefon, sir, gå vidare.

-Han kommer för att hämta henne.
-Vem ?

Hennes morbror.

-För att ta henne tillbaka till Amerika ?
-Ja.

Hur verkar han?

Ingen lätt person.

När jag var flicka, längtade jag
efter, att en ung man av god familj...

skulle köra upp i sin bil, bredvid mig.

När jag blev kvinna...

längtade jag efter, att en annan typ av
främling, skulle inträda på Café Rose.

Vid det här laget, har naturligtvis...

alla sådana romantiska fantasier
sänts till det förflutna.

...och förde dig förmodligen
den långa vägen runt.

De hissade upp upp priset, på det sättet.
Passerade du en bro, för en mil sedan ?

Tja, kanske.

- Är det Mrs Delahunty...
- Jag är Mrs Delahunty.

Thomas Riversmith.
Hur mår du ?

Du är mycket välkommen, Mr Riversmith.

Hoppas ni hade en trevlig resa.

- Är det bakre rummet för herrarna ?
- Ja tack.

-Jag säger bara att....
-Quinty.

Taxichauffören hade vissa svårigheter
att hitta huset.

Annars var resan bra.

-Jag är säker på att du vill ha en drink.
- En drink ?

Efter allt resandet.

Klockan är 06:00, cocktail timmen,
som ni amerikaner kallar det.

Om du inte har något emot, vill
jag tvätta mina händer först...

och sen skulle jag vilja se min systerdotter.

Ja, naturligtvis. Den här vägen.

Din farbror är här.

Mr Riversmith har anlänt.

Så, du är Aimee.

Ja.

Detta kommer inte att bli lätt
för någon av oss, Aimee.

Men jag hoppas, att vi kan bli vänner.

Tack, fru Delahunty.
Jag kommer att träffa dig där nere.

Tack.

Vad läser du?

Lewis Carroll.

Ska jag fixa en liten sak för dig, sir?

Allt dammet på vägen,
du måste vara törstig.

Tack.

Blir det en bourbon ?
Dricker ni inte det i Amerika?

Jag skulle föredra en gammalmodig.

- Det ska vara med is, är jag säker på, Quinty.
-Ja tack.

En gammalmodig med is.

Mr Riversmith, sitt här.

En av Aimees.

Jag uppskattar verkligen...

vad Dr Innocenti har gjort för Aimee...

och dig, naturligtvis,
Fru Delahunty.

Det har varit ett nöje.
Hon är ett förtrollande barn.

Var noga med att låta mig få en räkning.

Jag vill ha allt betalt, innan vi lämnar.

-Det är verkligen inte nödvändigt.
-Jag har antecknat,var du befinner dig efter allt detta.

Kommer du att vilja ha en annan, mrs D ?

Åh, verkligen. Tack, Quinty.
Jag tror, att jag kanske vill.

Kan du inte dricka på egen hand,
Mr Riversmith.

Werner! Detta är Mr Riversmith.

Aimees morbror.

-Mr. Riversmith, detta är Werner.
-Hur mår du?

Hur mår du ?

Jag hade ingen aning om, att du är
en så skicklig konstnär, unga dam.

Dessa är mycket intressanta bilder.

-Vilka bilde r?
-Dessa Här.

Jag har inte ritat dem.

-Jag ritade dem.
-Werner ritade dem.

-Jag är ledsen, jag vet inte...
-När tar du bort mig ?

Det beror på vad Dr Innocenti säger,
när han kommer att träffa oss.

Hur länge kommer du att
stanna hos oss, mr Riversmith ?

Jag har en konferens i Baltimore
den 25...

så jag hoppas vi ska vara tillbaka då.

Så snabbt ?

Känner du Aimee väl ?

Vi träffades första gången,
för bara en timme sedan.

En timme sedan ?

Tja, Phyllis, Aimees mor och jag....

Det var ett familjegräl.

Var bor du i Pennsylvania ?

Virginville. Jag arbetar på universitetet.

-Har du barn ?
-Nej.

Men Francine har två,
från sitt tidigare äktenskap.

De lever med sin far.

Francine. Ett nytt namn för mig.

Det verkar hårt, otrevligt...

som när kritan skrapar på svarta tavlan.

Jag antar att vi borde
kalla dig professor.

Nej, jag använder inte titeln.

Jag anser inte, att akademiska
utmärkelser är viktiga.

Vilket är ditt område ?

- Jag studerar hästmyror.
- Hästmyror ?

De röda hästmyrorna.
Camponotus ferrugineus.

Jag tror inte att jag sett hästmyror.
Våra vägar har inte korsats, så att säga.

Det ömsesidiga beroendet
av hästmyrekolonier...

avslöjar beteenden, som är anmärkningsvärt
lika mänskliga varelser.

Verkligen ?

Jag föreställde mig hans hem
i Virginville, Pennsylvania.

Den lokala polisen, skulle ha
berättat för dem om bomben...

Och Aimee, och tåget.

Det skulle ha varit mycket
diskussioner, den natten.

Vad gör man med barnet ?
Skulle hon komma och bo hos dem ?

Vilka alternativ fanns ?

Inga barn själva...

det var helt klart en svår situation.

Delar Francine ditt intresse
för de röda hästmyrorna ?

Nej, hennes område, är helt annorlunda.

Hennes specialitet, är
Camponotus pennsylvanicus,

De svarta hästmyrorna.

Jag hoppades hitta ett fotografi av Francine,
som skulle bekräfta bilden, som jag format.

Men det fanns ingen.

Detta är, vad som upptar honom.

Detta är bränslet för hans ambition.

Han är framstående och berömd,
och ses upp till.

Men han är inte medveten om vanliga frågor.

Mr Riversmith är en ambitiös man.

Som inte hade fallit mig in, förut.

Han är ambitiös...

Och Francine är ambitiös för
honom, och för sig själv.

Det finns andra professorer
med mikroskop...

som tittar på myror i olika
färger, i andra träd.

Han och Francine måste ligga i framkant.

De måste komma dit först.

Var kan de eventuellt hitta tid,
att ägna åt ett barn...

Som har kommit så tröttsamt,
ut ur det blå?

-Tror du,att han tar mig med till Siena ?
-Självklart ska han det.

-Du frågar honom, Werner.
-Jag ? Varför ska jag fråga honom ?

Han är din morbror, inte min, eller hur ?

Snälla Werner.

Kom igen, Aimee, du är så modig.
Du kan göra det.

-Men jag känner inte riktigt honom.
-Du kommer att lära känna honom.

Retliga hästmyror.

Jävligt obehagligt.

Hur blir det, med att ta henne tillbaka till USA ?

Hon behöver noggrann övervakning.

Naturligtvis, kommer jag att ge dig
alla journaler, för din egen läkare.

Jag menar, kommer hon
att vara okej för resan ?

Det finns inga medicinska skäl,
varför hon inte skulle resa...

Men det är en lång väg.

Vi kan inte veta, vilken effekt
resan kan ha på henne.

Det finns en sak som jag inte förstår.

Aimee insisterar på, att hon inte
har målat dessa bilder.

Eftersom hon inte vet att hon gjorde.

Ja, men varför skulle tysken
låtsats, att han målade dem ?

Av vänlighet.

Om barnet tror, att hon inte målat dem...

måste det finnas en förklaring
för dess existens.

Annars skulle det kännas
mycket oroande för henne.

Quinty, måste du göra det nu ?
Vi äter frukost.

Ja, det gör jag.

Buongiorno, dottore.

God morgon, Mr Quinty.

Jag ser, att du har träffat vår nya gäst, Dottore.

Kom och delta med oss, för kaffe.

Mrs Delahunty, jag är ledsen, men
Aimee är för blyg, för att fråga själv.

Hon vill resa till Siena.

Varför till Siena ?
- Hon berättar inte mycket.

Hon sade, att hon lovade doktorn, att hon
skulle gå, innan hon lämnade för Amerika...

Och hon vill, att hennes morbror ska ta henne.

Jag är säker på att han skulle älska att ta med henne.
Är det inte så, herr Riversmith ?

Vad är det exakt ?

Jag sa just till Werner, att jag är säker på,
att du skulle älska att ta med Aimee till Siena.

Jag tror att det är mitt fel.

Jag berättade för henne om Siena,
eftersom det är staden där jag föddes.

Varför reser vi inte alla ?
Jag har aldrig varit i Siena.

Absolut. Ju fler, desto bättre.

Tja, jag antar, att om Aimee vill åka....

är detta första gången, vi alla
har gjort något tillsammans.

Vi har inte haft förtroende innan.

Jag fick intrycket, att
Mr Riversmith kvävde en suck.

Jag är förvånad över, att Francine inte hade sagt till
honom, att denna hans ovana, verkar oartigt...

Om inte oförskämt.

Några veckor med rätt kvinna...

och alla dessa små irritationer
skulle snart försvinna.

- God Morgon, Mr Riversmith.
- God Morgon, General.

Kan vi gå till baksidan ?

-Hallå.
-God morgon.

-God Morgon, General.
-Quinty sa, att jag kunde komma.

Se nu här, Quinty.

- Du sa, att det var okej. Ju mer desto bättre.
-Jag sa inte något sådant.

Det gjorde du visst. Det kommer att göra flickan bra...

Du gjorde upp det.
Hennes namn nämndes aldrig.

Du hade en drink i dig, den gången .

Du kommer för att köra. Det är helt och hållet
annorlunda, för en piga att följa med.

Jag vet. Vi är tjänstefolk, jag vet det...

Men det kommer att bli en
fruktansvärd besvikelse för henne.

Hon var uppe och strök sina kläder
till småtimmarna.

Jag är tjänstefolk själv,
som Quinty väl vet.

-Låt oss gå !
-Vänta en minut, vi är inte alla med.

Men med alla väntande, vill
jag inte förklara för honom.

Men naturligtvis, var det skillnad.

Siena, nästa stopp!

Du kommer inte att gå längre, kärleksfulla fjäril

fladdrande runt inomhus, natt och dag

Störande skönhetssömnen

en liten Narcissus och Adonis förälskade.

Jag hade den mest fantastiska dröm, i går kväll.

Det handlade om dig.

Du reparerade kökslådan...

som precis fallit sönder
i din systers händer.

Du skrapade bort en sorts svamp
från skarvarna.

och klämde sedan ihop lådan.

"Det var så smart att göra det"...

sa Phyllis.

Och träslagen i köket bländade...

och knackade mot fönsterkarmen.

Kommer du ihåg...

persiennen som knackade mot
fönsterkarmen?

Nej.

Svaret kom alltför snabbt.

För att komma ihåg, är det nödvändigt
att tänka under ett ögonblick.

Även under flera minuter.

Det var en besvikelse, att
Mr Riversmith inte skulle bry sig om.

Men jag var säker på, att Sienas prakt
snart skulle göra honom mer mottaglig.

Berätta om din syster.

Berätta vad?

Vad för slags person hon var.

Hon var mycket lik Aimee.

Varje gång jag ser Aimee,
påminns jag om Phyllis.

-Ja, Jag vet.
-Det är bara utgången, är jag rädd.

-Vi måste gå runt på framsidan.
-Vilket hål.

Flera steg.

-Aimee, Vänta.
-Kom igen.

Men vad hände ?
Varför bråkade ni ?

Phyllis hade varit mycket nära
min första fru. När vi separerade...

gjorde Phyllis allt hon kunde, för
att föra oss tillbaka tillsammans.

Det måste ha varit svårt för Francine.

Det var det. Hon var mycket arg över det.
Mycket upprörd.

Det blev ett våldsamt gräl.

Och du tog Francines sida ?

Ja, naturligtvis.

Phyllis förlät mig aldrig.

Vi talade aldrig med varandra igen.

Ett dussin gånger, har jag kommit till
den punkt, att skriva, för att gottgöra...

men gjorde aldrig .

Kom igen, ni två. Skynda på.

Vi är inte alla i riktigt samma
form som du, unga dam.

Hoppas avsluta blodsutgjutelser och rivalitet...

St. Bernardino, 1380-1444...

ville att de stridande Sienarna skulle förenas,
under hans tecken för den uppståndne Kristus.

Det skulle vara ovanför dörren där, titta.

Fungerade det?

Tyvärr inte, pesten utplånade de flesta av
befolkningen, så han fick aldrig reda på det.

Ska vi gå in ?

Var är Aimee ?

För guds skull. Vart gick hon ?

Aimee!

Där är hon. Hon är där borta.

-Vad är de ?
-Vad är det ?

De färgglada sakerna på väggen.

Det är störthjälmar.

Störthjälmar? Så underligt.

-Jag undrar vad de gör där.
-Jag undrar.

Förmodligen till minne av människor
som har dödats i trafikolyckor.

Nej, nej. Räddade.
-Scusi ?

Räddade. De räddades.

De ger tacksägelser.
De har satt sina hjälmar på väggen.

Så gripande.

Jag har inget att sätta upp där.

Vad menar du ?

Jag räddades. Jag ska tacka.

Vilken söt idé.
Vi måste tänka på något.

Kom igen, massor att se.

Det finns några underbara målningar inomhus.

Kan du komma på något ?

Om ni ursäktar mig, jag ska
gå på jakt efter en bokhandel.

-Jag kanske kan hitta något med rosor.
-Ja, gör det.

Vi ska gå upp till tornet igen,
om det är okej.

Ja, naturligtvis, om du har energi.

-Vi försöker.
Kom igen, jag kommer ikapp dig.

Mr Riversmith, vart går du ?

Jag tänkte jag skulle ta en titt
på bildgalleriet.

Nej, du vill inte göra det.
Fullt av turister.

Du kommer med mig.

Den här vägen.

Är detta en plats, du har varit vid förut ?

Ja. Jag kommer alltid hit.

Scusi.

Detta är en mycket lugn plats.

Det är denna plats här. Detta är platsen för oss.

Är du säker på att detta är en sorts....
Kommer de andra hit ?

Låt oss sitta ner, eller hur ?

Jag undrar om de är bröder, bartendrarna.

De ser ut som bröder, eller hur ?

Jag undrar om de är det.

Det är så lugnt här.

Jag är säker på, att du
längtar efter lite lugn och ro.

Och en drink !
Jag insisterar, på att bjuda på en cocktail.

Nej, jag dricker inte mitt på dagen.

Erkänner detta, som en artig ovilja
att ta emot mer gästfrihet...

Jag ignorerade det.

Jag beställde en gammalmodig till honom...

ända sedan, i mitt hus, detta
hade etablerats som hans drink.

Det är väldigt trevligt här.

Du behöver inte oroa dig för de andra.

Det finns ingen anledning till, varför du och
jag inte skulle tillbringa lite tid tillsammans.

Och om tungorna börjar svaja, vem bryr sig ?

Sådant nonsens.

Se på dem där borta,
mannen och flickan.

Är de förälskade, tror du ?

Bara en vän, kanske.

Hennes far ? Vad tror du ?

Nej, jag tror att de är vänner. Titta.
Jag är säker på, att de är förälskade.

Tack.

Salute.

Vilken konstig och mystisk sak
det är, kärleken.

Att vara utan den, är som att vara...

berövad syre.

Jag kände ingen kärlek när jag var barn.

De människor som uppfostrade
mig, var inte mina föräldrar.

Jag var fortfarande mycket ung,
när de berättade sanningen.

- Oliver ?
- Nej,tack.

Mina riktiga föräldrar, var kringresande underhållare.

De hade ingen användning för ett barn.

"Inte den typ av människor, du skulle bry dig om"...

sa modern, som inte var min mor.

De människor som jag levde
med, kunde inte få barn.

De köpte mig.

Är det inte förvånande ? Köpte mig.

Som en lågpris-soffa.

- Crostini ?
- Nej tack.

Pappan, som inte var min far,
brukade ta med mig till Gaietybion.

På söndagseftermiddagarna,
var det korta komedier,

Helan och Halvan eller Charlie Chase.

Och sedan nyheter från Gaumont,
och sen långfilmen.

Jag älskade Westerns.

Jag älskade raviner och rancher...

och fjäderprydda indianer
som föll en efter en.

Sadlarna som blev kuddar
under stjärnorna.

Ett tag, tror jag att de var förtjusta i mig.

Men när jag blev äldre, började saker förändras.

Jag var 10, när hon berättade sanningen...

mamman som inte var min mor.

"20 pund, det är vad han ger", sade hon.

"Hårda typer av människor", sade hon,
"som drar nytta av barnet."

"50 begärde de, 20 gav han."

Så snart jag var gammal nog, sprang jag iväg.
Jag sprang och jag sprang och jag sprang.

Över hela världen.
London, Amerika, Egypten...

Marocko.

Jag kände, att han på något sätt var
olycklig eller försjunken i tankar.

Jag ville sträcka mig över bordet,
och trycka baksidan av hans hand...

men naturligtvis, gjorde jag inte det.

Jag tycker att vi ska gå.

Jag tror att vi ska gå med de andra.

Han hade knappt rört sin drink.
Det gjorde mig ledsen.

Alkohol med måtta, kan vara en stor
förlösare, för en man som Mr Riversmith.

Aimee, jag har funderat på, vad
du skulle kunna skänka katedralen.

-Kanske en av dina målningar.
-Vadå ?

Kanske du kan göra en speciell målning.
Skulle inte det vara en bra idé ?

-Speciell målning ?
-Att sätta tillsammans med hjälmarna.

Att visa tacksamhet. Du tycker
det skulle vara en bra idé.

Minns du hjälmarna, Aimee ?

Vi visste inte vad de var.

Och den italienska damen berättade.

Kommer du inte ihåg ?

Det verkar, som om hon inte
kan komma ihåg något.

Det är ovanligt, men inte okänt
i dessa fall.

Kanske inte, men det är mycket oroande.

Vi planerar att åka tillbaka till staterna,
i slutet av veckan.

Ska vi skjuta upp det ?

Det är upp till dig.

Dr. Innocenti, låt mig vara uppriktig.

Min fru och jag, har ingen erfarenhet
av den här sortens saker.

Kommer vi att kunna hantera det...

eller tror du att barnet kommer att
behöva institutionsvård ?

Det är inte troligt, men inte omöjligt.

Vi måste fatta ett beslut.

-Fyra, Fem, sex, sju...
Nej, det är åtta.

-... Nio, tio.
- Ta större steg.

Jag kan inte ta större steg.

Ett, två, tre, fyra, fem...

Sex, sju, åtta, nio, tio.
Det skulle vara säkrare.

Ett, två, tre, fyra...

Fem, sex, sju....

General.

Åh, Tom.

Har du sett Generalen ?

Ja. Han och Werner talade med en man...

om att göra ett solur i
trädgården, tror jag.

I så fall, ska jag inte störa dem.

Hur bra de är för mig.

Ett rör skulle inte ha varit fel...

klämda mellan hans, till synes starka tänder.

Har du något emot, om jag röker ?

Nej, bara sätt igång.

Om han hade haft en pipa,
skulle han ha tänt den nu.

Han skulle ha tryckt ned tobak
i körsbärsträhuvudet...

och sugit på den, för att få den att glöda igen.

Vill du ha en bourbon till ?

Jag hämtar en till dig.
Jag behöver påfyllning själv.

Inget att dricka för mig, tack.

Du vet, jag åkte till Amerika en gång.

Till Idaho.

Verkligen ?

Jag drömde om att åka dit.

Jag älskade vilda västern-filmer
när jag var barn.

Idaho är knappast vilda västern.

Nej, jag blev vilseledd.

En man som heter Ernie Chumps tog mig.

Han är en mycket opålitlig person.

Men jag var ung.

Full av romantiska idéer.

Han åkte till Idaho...

för att sälja sanitetsvaror.

Och han tog mig med sig.

Han reste inte med
sanitetsvarorna, naturligtvis.

Bara broschyrer fulla av fotografier, och...

en miniatyr av en tvådimensionell toalett...

bara för att visa kvaliteten på porslinet.

Han tog med mig till Marocko också.

Till Marrakech.

Kvinnor var hans svaghet.

Han var Vädur, nästan Oxe.

En mycket blandad trakt, för en
man med hans sensuella läggning.

Jag tror att jag ska vända in tidigt. Jetlagen.

Du bör vakna upp nu, Tom.
Du är sex timmar efter.

Du har rätt. Då kanske jag bara är trött.

Naturligtvis, du vet...

före min tid...

Han tog någon annan med sig
för kostnaderna.

Hon ville gifta sig med honom.

Hur som helst, hade han inte råd, på
grund av Fru Chumps och underhållet.

Jag var 18 år gammal, när jag
första gången träffade Ernie.

Grön som en ärta.

Han lämnade mig i Marrakech.

Bara övergav mig på Café Rose.

De gav mig ett jobb...

att underhålla gästerna.

Det var ett ansträngande arbete.

En av Ernie favoritprodukter
var skämtspolningen.

När du drog i kedjan, sa
en inspelad röst "Ha-ha!"

Problemet var, att du inte kunde
få den att sluta säga, "Ha-ha!"

Stackars Ernie.

Defekta varor, tvingade honom att sluta.

-Ska du verkligen går till sängs nu ?
-Ja, det ska jag.

Jag går upp på övervåningen med dig.

Mina böcker.

- Dina...
- Böcker.

Mina egna böcker.

Är du författare, mrs Delahunty ?

Du kanske gillar att kalla mig Emily.

Böckerna de hade på Café Rose...

var Shakespeares samlade verk...

och samlade dikter
av Alfred Lord Tennyson.

Det blev min utbildning, när
det gällde att skriva engelska.

Jag kan Damen av Shalott utantill.

Och Lady Macbeths del, och
"Ska jag jämföra dig med en sommardag?"

Du är Stenbock.

I samma ögonblick, som jag hörde din
röst i telefonen, gissade jag Stenbock.

Mycket intressant.

Dina myror är intressanta också, Tom.

Jag brukade tycka, att det var så lätt att skriva.

Du vet, liksom en flykt, in
i min egen privata värld.

Det blev svårare, när jag blev äldre.

Ibland omöjligt.

Ända sedan...

Carrozza 219...

Jag känner att det kommer tillbaka.

En energi.

Och vet du varför....

Jag ser, att du sätter dem i full sol.

-Ja, Jag tror att de behöver det.
-Ja, det gör de.

Lite vatten, skulle inte skada.

Vad har du hittat, Tom?

Besökare från Argentina.

Linepithema, humle.

De kom hit med båt på 1920-talet.

De verkar trivas.

Italien har förvisso den effekten på människor.

Myror, också, verkar det som.

Härlig dag, va ?

Det är det verkligen.

Han hälsade mig så glatt
att jag blev frestad...

att förlåta hans elakhet,
föregående kväll.

Sanningen är, att jag redan
tagit en drink eller två, och jag...

kan ha misstolkat hans svar.

Han är vetenskapsman, trots allt.

Fiction är kanske inte hans starka sida.

Du reser i morgon.

Tja... Ja, vi gör det.

Så tråkigt. Har du ätit frukost ?

Nej, inte ännu.

Jag tänkte jag skulle göra en promenad,
innan det blir för varmt.

Det är en bra idé.

Har du något emot, om jag kommer med dig ?

Som du vill.

Så synd, att du inte kunde stanna lite längre.

Jag är rädd...

att jag var en olägenhet för dig,
när vi pratade i går kväll.

Inte alls.

Du var trött, och jag fördröjde dig.

Jag tror jag förolämpat dig...

genom att kalla dig ditt förnamn,
jag är verkligen ledsen.

Det är helt okej.

- Blev du inte förolämpad ?
- Inte alls.

Det är bara, det är vänskapligare, att kalla dig Tom.

"Professor" gör, att det låter så ålderdomligt.

Titta på dessa moln.

De är som molnen i målningen.

Är det Werner ?

Vad sa du ?

Jag tyckte jag såg Werner.

Det är ett minnesmärke över en amerikansk soldat.

Folket svalt, och han gav dem sin mat.

Alltihop, trots att de var fiender.

Och han dog i någon meningslös skärmytsling.

Men de har inte glömt honom.

De tyckte det var ett mirakel, att
en soldat skulle göra en sådan sak.

Jag tror inte på mirakel.

Låt mig berätta något, Tom.

Det har varit fruktansvärd ont, men här...

i detta lilla hörn av Italien, har
det återigen varit ett mirakel.

Tre överlevande, av
världens alla överlevande...

har funnit ett hem i mitt hus.

För varandra, är vi en källa till styrka.

Miraklet av det...

Jag tror inte på mirakel, Mrs. Delahunty.
Jag har ju redan sagt det.

Inte heller jag tror på ödet, turen, astrologin...

Oavsett om du tror det eller ej,
har ett mirakel hänt.

Det hände här.

Plötsligt blev han arg...

och jag trodde att han skulle ryta,
som andra män i min närvaro har gjort.

Men det gjorde han inte.

Du kanske ska gå tillbaka till huset.

Jag är säker på, att du orkar med en drink.

Jag dricker inte 9:00 på morgonen.

-Quinty, jag vill be om ett råd.
-Om vad, sir ?

Mrs Delahunty. Situationen, så att säga.
Min vistelse här.

Poängen är, ska jag stanna eller ska jag resa ?

Jag trodde du planerade
att avsluta trädgården.

Tja, jag vet, men med barnet gående,
och hela gruppen bryter upp...

undrar jag, om det inte är dags för
mig, att packa mina väskor.

-Vill du resa ?
-Nej.

Definitivt inte. Jag menar, vem vill ?

Vackra omgivningar, komforten,
den totala glädjen i att vara här.

Låt mig berätta något.

Jag träffade henne i Marrakech.

Jag var sjuk. Jag höll på att dö, faktiskt.

Hon vårdade mig, tills jag var frisk.

På sitt eget sätt, har hon
letat efter mig, sedan dess.

Jag kände mig lite skyldig för det
i början, men sedan insåg jag...

att det är hennes uppgift i livet,
att ta hand folk.

Trots all sorg och smärta...

har hon varit lyckligare de senaste
veckorna, än jag någonsin kan minnas.

Det är så. Hon gillar....
Hon behöver ta hand om människor.

Så om du vill bo kvar, sir, skulle
du göra henne en verklig tjänst.

Det är min uppfattning, i alla fall.

Werner, varför bad du inte dina vänner
att komma till huset för en drink?

Mina vänner ?

Det är ditt hem, trots allt.

Vilka vänner ?

De två män, som du talade med i morse.

Mrs Delahunty, jag pratade
inte med någon i morse.

Såg jag dig inte ?
Du var nere i dalen.

Två män i en stor bil.

Jag är ledsen, men du har fel.
Jag såg ingen i morse.

Var inte rädd, Werner.

-Rädd ?
Jag ser ofta rädsla i dina ögon.

Mr Riversmith, telefon. Det är din fru.

Tack, Quinty.

Förlåt mig, Werner.
Jag försökte bara lugna dig.

... tills jag träffar dig ?
-Ja, om den inte är fördröjd.

Så, ska jag vänta utanför ?

Vänta i bilen, så jag hittar dig,
annars kommer vi att sakna varandra.

Sakna varandra i två timmar, precis som förra gången.

Så jag tittar efter dig utanför,
vid bagageutlämningen, okej ?

Och om det dröjer länge, kommer
jag bara att köra runt tills jag ser dig.

Hennes röst var obehaglig, sträv,
saknade uttryck.

Precis som jag hade föreställt mig.

Jag föreställde mig henne utan svårighet,
ett magert, väderbitet ansikte...

Närsynta ögon, under en mager lugg...

ögonbrynen oplockade.

Gissa vad hon gör.
Hon skriver romaner.

- Skojar du ?
- Kärleksromaner.

Hon har en bokhylla full av saker, alla
soporna hon publicerat genom åren.

Gud, så roligt.

Hon berättade om någon kille,
som hade tagit henne till Afrika...

för att sälja badrumsarmaturer.
Tror du det ?

Hon satt där, pratade om och om...

fyllnade till, av denna motbjudande
dryck, som kallas grappa.

Jag säger dig, Francine...

hela kvällen var verkligen grotesk.

Vad ska jag inte göra, för att fortsätta

hitta mig under skymningen så här

Om det börjar, som om ingenting var

men det stör mig hela tiden

Jag söker den unge tysken.
Har du sett honom ?

Nej, jag har inte sett honom. Kan du fråga
Quinty ? Du hittar honom på terrassen.

Tack, Rosa.

Men det stör mig hela tiden

-Buongiorno, Signor Quinty.
-Buongiorno.

Jag söker den unge tysken.

Han gick in till staden, för att köpa några fler växter.

När tror du, att han kommer tillbaka ?

Jag har ingen aning.

Be honom att ringa, vänligen.
Jag behöver kontrollera något.

Så, den lilla flickan lämnar snart för Amerika ?

I morgon bitti.

Har hon blivit en del av din familj ?

Hon har det.

Jag undrar, om jag någonsin kommer tillbaka.

Jag hoppas verkligen du gör det, Aimee.

Det skulle vara väldigt tråkigt, om du inte gjorde det.

Bara för att du reser till Amerika...

betyder det int, att du kommer att
spendera resten av ditt liv där.

Jag kanske.

Du kanske.

Men det är osannolikt.

Titta på mig. Jag har levt ett engelsk liv...

ett amerikanskt liv, ett marockanskt liv,
nu lever jag ett italienskt liv.

Det kan bli många fler.

Vem vet ?

Det är som att läsa en underbar bok.

Man vet aldrig, vad som kommer
att hända i nästa kapitel.

Jag hoppas att det blir ett lyckligt slut...

som i en av dina berättelser.

Livet är inte alltid, som i mina berättelser.

Ibland måste man göra
egna lyckliga slut.

Titta.

Förstår du ?

Jag trodde du skulle svarat ja.

-Vad är klockan?
-Det är middagstid.

Vakna till, nu. Kom ner.

Vi kommer alla att sakna henne, Emily.

Det är länge sedan
du kallade mig det.

Jag glömde bara.

Vid middagen, var vi alla mycket tysta...

Försjunkna i våra egna privata tankar.

När jag tittade runt bordet, blev jag medveten
om de andra, osynliga spökgästerna,

Phyllis, Francine...

Generalens fru, hans dotter,
hans svärson...

Werners flickvän Madeleine...

och bakom mig,fadern
som inte var min far...

Ernie Chumps...

och paret som omkom, när deras
motorcykel sköt i höjden mot himlen...

över dödens mur.

Ibland...

känns det, som om vi alla var...

i en berättelse, som görs upp
varje dag som passerar.

- Mer vin, General ?
- Bara en droppe, ja.

Girotti letade efter dig idag.

Vad menar du ?
Kom han hit ?

Han gjorde det. Du skulle ha gett honom en ring.

Om ni ursäktar mig, jag tror att
jag skall ta en promenad.

Ja, det är en härlig kväll.

God natt, Aimee. Sov gott.

God natt.

Kom ihåg, att vi har en lång
dag, framför oss i morgon.

Trodde du vände om.

Jag var precis på väg, General.

Är det okej, om jag tar en
bit ost, och går med den ?

Inte mycket aptit tidigare.

Naturligtvis.

- Hörde jag ytterdörren ?
- Ja.

Riversmith.

Han har gått till sängs.

Det kommer att bli konstigt, utan henne.

- Det blir det.
- Blir verkligen.

Jag säger god natt, general.

Det är en sak jag måste göra.

God natt, Mrs Delahunty.

God natt.

Mr Riversmith ?

Vad är det ?

Nej, det är okej.

Inget är fel.

Vad är klockan ?

Ännu ej midnatt.

-Är något fel ?
-Nej.

Inget är fel.

Jag trodde, att vi skulle dela ett avskedsglas.

Jag sov djupt.

Vi måste prata.

Varför prata ?

I morgon, vid den här tiden, kommer du
att vara borta. Bara en klunk.

Mrs Delahunty,
vi har inget att prata om.

Det är ovänligt...

att kalla mig mrs Delahunty, Tom.

Det är inte ens mitt riktiga namn.

Det faktum, att min systers barn
har tillbringat en tid i ditt hus...

efter tragedin, ger dig inte
rätt att trakassera mig.

Jag har funderat på honom så mycket.

Varför gjorde han det ?

Vadå...

fruktansvärd ilska måste ha besatt honom ?

Vad pratar du om ?

Men han älskade henne.

Jag tror verkligen det.

Han borde ha gått med på, att hjälpa dem.

Men jag såg, hur han strök hennes arm...

i järnvägsvagnen.
Han var kär i henne.

Verkligen kär.

Talar du om den tyske pojken ?

Han måste ha letts in i det.

Han verkar så mild, så lugn.

Gjorde han en bekännelse för dig ?
Är det vad du säger ?

Jag skulle älska det, om du
bara skulle ta en klunk...

Nej, jag vill inte ha någon jävla grappa !

Varför håller du på och tvingar i mig drinkar ?

Alla tider på dagen och natten, verkar
du tro, att jag behöver en drink.

Du gör fruktansvärda anklagelser, och...

Jag sa bara, att det kunde vara så.

Ingen av oss, kan vara säker på någonting.

Endast förövarna, vi båda vet det.

Har du några skäl, för
vad du sa om tysken ?

Jag hade en dröm.

En dröm ?

Och jag ser det...

i hans ansikte...

i hans själ.

Det är en dröm !

Är det alla bevis du ha r?

Vilka andra bevis behöver du ?

Med tanke på de rätta omständigheterna...

är alla av oss kapabla, till
de mest fruktansvärda saker.

Och även om Werner är skyldig...

finns det en chans till friande,
i ett barns förlåtelse.

Och för Aimee, en väg tillbaka till
sig själv, genom att erbjuda det.

Det är befängt.

Hur kan du verkligen antyda, att Aimee...

kan vara vän med en pojke, som du
hävdar, kan ha mördat sin familj ?

Det är monstruöst.

Tom, lyssna på mig.

Känner du till det italienska ordet, Colpa ?

Det betyder skuld.

Alla av oss...

Känner skuld för något.

Det är en börda, som vi alla måste bära.

Låt inte, jag ber dig...

låt inte skulden stå i vägen, för dina handlingar.

Jag förstår inte,
vad fan du talar om.

Jag tror att du gör det.

Du känner skuld...

eftersom du aldrig slutit
fred med din syster.

Och därför, känner du dig skyldig
att ta barnet tillbaka med dig.

För Guds skull !

Var ärlig mot dig själv, erkänn det.

Snälla! Bara stoppa det, vill du ?

Aimee är lycklig här.

Hon är så glad som hon kan vara,
just nu.

Förstör inte hennes enda chans
till lycka...

på grund av din egen känsla av skuld.

Du har inte rört din grappa.

En drink skulle göra dig gott.

Nej, jag vill inte ha någon...

Oj, förlåt.

Du är extremt berusad.

Det är lätt att säga det.

Ett enkelt sätt för en man, att vända ryggen.

Håll dig borta från mig. Kom inte närmare.

Bara...

håll dig borta.

Lämna mig ifred, mrs Delahunty.

Jag vill gå och vila.

Du är en man, som alltid sover.

Du kommer att sova, hela vägen till graven.

Hevetet, är där män som du, vaknar upp...

med lågorna ringlande, runt deras nakna ben.

Klockan är 09:00. Kom igen, dags att komma igång.

Aimee, kom igen.
Vi vill inte missa flyget.

Gå in där bak, och spänn fast dig.
Nu räcker det. Gå in nu.

Har du fått din plats ?

Hej, Rosa.

Jag litar på din diskretion,
Fru Delahunty.

Naturligtvis.

-Jag vill prata med dig...
-Om Werner.

Är du också tankeläsare ?

Jag känner, att han är den du letar efter.

Känner ?

Jag hade en dröm.

Berätta.

I drömmen var det en demonstration.

Unga människor som bar banderoller,
och Werner var bland dem.

Polisen använde vattenkanon.

Det var mycket våldsamt.

Och sedan, minns jag...

att det fanns en stor byggnad.

Det var ett kontor, tror jag.

Werner var där, och flickan,
och de möttes...

av en slump, verkade det.

Men jag tror att det var planerat, eftersom de....

de behövde använda henne.

De behövde henne, för att bära bomben.

Är han i sitt rum ?

Han är inte kvar.

Försvunnen ?

Fråga Quinty. Två män kom i en bil.

"Det verkade vara en
meningsskiljaktighet", sade Quinty.

Jag tror att det var något mer betydande.

Denna din dröm, var den inspirerad...

eller provocerad av något,
som den unge tysken hade sagt ?

Han berättade, att flickan var tolk.

Att hon arbetade för ett stort företag,
ett av dessa multinationella företag.

Inget annat ?

Han sa, att han var intresserad av politik.

Flickan var på väg till flygplatsen.

Hon reste med en ledande
företagsledare, i ett privat jet.

Bland spillrorna av carrozza 219...

hittade vi fragment av en barometerkontakt.

Tydligt var, att bomben var tänkt
att explodera när planet var i luften.

Den måste ha utlösts av misstag.

Vi har också hittat ett samband mellan
Werner och en grupp politiska aktivister.

Det faktum, att han verkar ha försvunnit...

får mig att tro, att våra
misstankar var korrekta.

Det var en märklig dröm.

Drömmar är märkliga, inspektörn.

Mycket undervärderade.

Kanske det.

Flickorna i mina romaner, blir
aldrig övergivna av sina älskare.

mödrar vänder inte ryggen
mot små barn.

Hårda fingrar utforskar aldrig oskyldiga
kroppar, i mörkret på en biograf.

Den dystra sidan av saker,
tilltalar mig inte.

Jag föreställde mig, deras plan
flygande över Atlanten.

Tid skulle vinnas.

Timmar läggas till Aimees unga liv.

De kommer att köra hem i Buicken.

Samtalet kommer att bli svårt.

Tom är trött.

Francine kommer kanske att föreslå, att
två av dem lagar kvällsmat tillsammans.

Äggröra.

Aimee och Francine...

den första måltiden, i sitt nya hem.

När mörkret kommer till Pennsylvania,
kommer Riversmiths att ligga under lakanen.

Hans pyjamas åkte av...

och Francines magra kropp var naken också.

Barnet kanske var nötigt som en fruktkaka,
men det klarar sig på något sätt.

De kommer att tänka på något...

båda var i tankeverksamheten.

Och sedan någon gång senare...

månader kanske, eller år...

kommer de att besluta, att specialistvård
inte längre är barnets behov.

Bättre för hennes egen skull, att bli
vårdad av människor som är duktiga...

på en plats, där liknande finns.

Vi var på flygplatsen.

Han var där, pratade med
henne vid incheckningsdisken.

Och de kom tillbaka med väskorna.

Han kysste henne en gång, skakade
min hand, och gav sig iväg.

Sa han inte något ?

Han sa, att han skulle ringa dig och läkaren
om ett par veckor, för att se över situationen.

- Inget annat ?
- Inte en sak.

Var är Werner ?

Jag har letat överallt efter honom.

- Han är borta, för att bo med vännerna.
- Vilka vänner ?

Bara några vänner. Vänner från Tyskland.
Bara en liten semester.

Men han sände dig en stor, stor kram, eller hur ?

Jag tror det är bäst, att kontrollera silvret.
Låt oss hoppas, att han inte har bedragit oss.

Om han har, kommer vi att förlåta honom.

Förlåta honom ?

Vi behöver alla förlåtelse, Quinty.

Mr Riversmith kommer aldrig tillbaka till henne.

Han har beslutat, att han
inte vill ha ett barn i sitt liv.

Speciellt inte sin systers barn.

Han är ingen idiot.

Han vet, att Francine blir svartsjuk.

Jag tvivlar väldigt mycket på, att
han någonsin kommer tillbaka.

Å andra sidan, kan han mycket
väl komma tillbaka nästa månad.

Jag kan vara död nästa månad.

Månen kan ha kraschat på jorden.

Vem vet, vilka hemska saker som kan ske ?

Men just nu...

är jag lycklig. Några fler frågor ?

Carpe diem.

Jag är inte riktigt säker på, vad det betyder.

Fånga dagen. Omfamna nutiden.

Njut av livet, medan du har chansen.

Carpe diem.

Jag kommer ihåg det.

I trädgården, var riddarsporrarna i blom.

Genom doftande skymning,
gick flickan i den vita klänningen...

med ett steg, lätt som en morgons spindelnät.

Den kvällen, brydde hon
sig inte om något i världen.