Original subtitles

Om du nån gång hade fått veta hur det gick för mig här i livet-

- så hade du fått veta att det gick bra.

Jag har haft tur.

UT OCH STJÄLA HÄSTAR

Jag har alltid längtat efter att vara ensam på en plats som denna.

Även när jag hade det som bäst.

Jag har bott i Sverige i 42 år. Nu bor jag här.

Om några veckor går världen in i ett nytt årtusende.

Det blir fest och fyrverkeri i bygden. Dit ska jag inte.

Jag ska vara ensam här. Dricka mig lagom full-

- och sova så tungt som det går utan att vara död.

Det ser jag fram emot.

Poker!

Poker!

Poker!

Poker!

- Poker! - Hallå?

Det är du som bor där nere i huset, va?

Jag har flyttat in här.

Svårt att sova när jycken är borta. Det är mycket varg i skogen.

Poker?

Sitt. Stanna där.

Visst du att border collien anses vara världens mest intelligenta hund?

Jo, det har jag hört.

Nu har han börjat ta över. Jag är lite rädd för det.

- Nej, det är ju aldrig bra. - Nej.

Jag har avlivat en hund förut och lovade då att aldrig göra det igen.

Men nu... nu vet jag inte längre.

Jaha? Vad var det för hund du tog livet av då?

Det var en schäfer. Den var inte min.

Det var min mor som såg den först.

Den sprang efter rådjurskid uppe i skogsbrynet

Jag hade sett den i många dar och kiden var livrädda, utmattade.

Till slut ringde mor länsman som sa: "Ja, du får bara ta och skjuta den."

"Det är ett fint jobb för dig, Lars", sa min mor.

Jag hade ju fan inte lust. Jag rörde aldrig den där bössan.

Men jag slapp inte undan. En dag kom rådjurskiden springande mot mig.

Och så kom schäfern. 30 meter bakom.

En stor best.

Jag var säker på att jag träffade, men hunden fortsatte.

Samma fart, samma riktning.

Då sköt jag igen. Då var han nån meter bort.

Då gled han med benen i luften ända fram till mina stövelspetsar.

Sen låg han där.

Med lama ben och stirrade på mig.

Jag böjde mig ner för att klappa honom, men då morrade han.

Och högg efter min hand.

Då sköt jag två skott till.

- Rakt genom huvudet. - Jaha, det var som fan.

Jag var bara 19 år.

Ja, det är ju länge sen nu, men... det där glömmer jag aldrig.

Men då förstår jag att du aldrig vill skjuta en hund igen.

Nej, vi får se.

Vi har ju aldrig hälsat ordentligt.

Trond Sander.

Lars Haug. Med G.

Poker! Gå bakom! Kom.

Tack för sällskapet!

Det var som fan.

Olav kan byta lampan och jag kan beställa nytt glas och spoiler.

- Du kan gå in i butiken så länge. - Tack.

- Du trivs fortfarande? - Ja, det gör jag.

Jag tycker om huset och tycker om att bo här.

Ja, det är väl inte helt enkelt att bli ensam, va?

Det är snart tre år sen hon gick bort. Tiden går.

38 års tvåsamhet slutade tvärt.

Det var jag som körde. Jag känner inte skuld.

Bara saknad.

- Olav tog rast. Vill du ha kaffe? - Ja, det vore gott.

Bara gå in.

- Tack, tack. - Ja...

Hur går det uppe hos dig?

Jag var upp om och såg på det två gånger själv. På visning.

Jag tänkte byta, men jag är väl bättre på att skruva än snickra.

Det är kanske tvärtom med dig?

Nej. Med mig är det nog varken eller.

Men jag har ju gott om tid.

Min far var praktiskt lagd. Jag lärde mig mycket av honom.

Fäder är bra.

Nej tack.

Min far var lärare. Han lärde mig att läsa böcker.

Det var väl i stort sett allt. I alla fall inte särskilt praktisk.

Men han var en bra karl.

När jag gör nåt praktiskt försöker jag föreställa mig hur far gjort det.

En man på 40 år med självförtroende.

Det var så du såg ut när jag var 15 år.

Och du försvann ur mitt liv.

Varför slår du inte brännässlorna, Trond?

Det gör ont.

Du bestämmer själv när det gör ont.

Jag var ju bara 15 år. Stadspojk.

På sommarlov med far som hade köpt torpet billigt.

Fler än en gång sa han inte kunde tänka med kvinnor i närheten.

Det var därför jag fick vara med. Men inte min syster eller mor.

Senare har jag tänkt att du kanske inte menade alla kvinnor.

Hej, Jon.

- Har du stått här länge? - Jag kom nu.

- Vi ska ut och stjäla hästar. - Ja, jag vet.

Hej, Jon.

- Vad är det med Jon? - Jag vet inte.

Jag borde förstått att det var nåt speciellt med Jon den morgonen.

Nåt i sättet som han rörde sig på.

Det enda jag la märke till var att han inte hade med bössan-

-som han alltid gick och drog på.

Så ja. Kom igen. Så, så, så.

Så. Så.

Så. Så. Så ja.

Så ja.

Och hopp!

- Vart ska vi? - Jag ska visa dig nåt.

Titta.

Tänk att nåt så litet ska bli levande och flyga iväg.

I morse när du var ute med Jon...

Ja?

Vad höll ni på med då?

Vi skulle ut och stjäla hästar.

Vi skulle inte stjäla dem. Bara rida.

Hur var det med Jon?

Vill du höra vad de pratar om i butiken?

Dagen innan

Han hade varit på jakt som han brukade.

Så kom han på att hans mor var iväg och besökte bekanta.

Och hans far var i skogen.

Och han hade lovat att passa tvillingbröderna.

Odd? Lars?

Odd? Lars?

Odd! Lars!

Odd! Lars!

Lars!

Lars!

Jag måste hämta din mor. Så får du passa Lars så länge.

Det klarar du väl?

Hej, hej! Då var vi hemma igen.

Han hade inte berättat det.

Hela den långa vägen genom skogen, bara de två.

Men han hade inte sagt nånting till henne.

Var är Odd?

Så nu vet du det.

Beklagar.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder:

Den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig-

- har evigt liv och kommer icke under någon dom-

- utan har övergått från döden till livet.

Fader vår... som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden.

Jag minns att jag tänkte på hur det var att mista livet så tidigt.

Jag visste att det inte kändes. Var man död så var man död.

Men i den pyttelilla sekunden strax innan...

Kände man det då? Att det var slut?

Ryssarna bombar mål i Tjetjeniens huvudstad Groznyj.

Tre dagar med ryska bombningar har skapat en flyktingström.

Nedräkning till möjligt kaos. Civilförsvarsmyndigheten...

Nu är jag plötsligt säker. Lars är Lars.

Lars som sköt sin bror.

Även om jag sist såg honom när han var en pojke på kanske tio år.

Det förändrar inget. Jag är säker på att han inte kände igen mig.

Jag pratar ju svenska nu också.

Fyra dagar hade gått sen begravningen.

Och jag hade inte sett Jon sedan då.

Varje gång han inte var där kände jag en våg av lättnad.

Då skämdes jag.

Och så försvann han ut ur mitt liv.

Jag såg honom aldrig igen.

Hon var allvarlig och lite svullen runt ögonen. Men inte förkrossad.

Hon var bara några år yngre än min egen mor.

Det lyste om henne. Som om jag såg henne för första gången.

Tack för att ni kom på begravningen.

Var det på grund av det som hade hänt?

Kunde nåt sånt få henne att bli självlysande?

Jag stirrade i marken och gick iväg.

Helvetes skugga.

Vi kanske bara ska ta lite åt gången? Lite nu och lite nästa år?

Det är jag som bestämmer när mitt timmer ska huggas.

Franz!

Franz!

Jag tar livet som det kommer. På rak arm.

Vill du ta en dusch?

Först!

Kom igen!

Ska du bara stå där?

Din far tar en risk. Hugga timret mitt i sommaren och inte i vinter.

Det är ju fullt av sav. Det kommer att sjunka.

Det är lågt vatten. Undrar om timret kommer fram till Sverige.

Men vill han göra det nu så vill han göra det nu.

Kom igen då!

Lugn, lugn.

Han hade förlorat en son.

Men jag minns inte om jag tyckte synd om honom.

Jag kände då för första gången ett stänk av bitterhet mot min far.

Och det kändes som att nu skulle ingenting bli som förut.

Det var ju själva fan.

Vad var det du sa?

Det var ju själva fan, sa jag.

Det som hände i dag...

Det var onödigt.

Jag borde ha stoppat det långt innan.

Så som vi höll på så måste det ju gå galet till slut.

Det var mitt fel.

Jag lägger mig snart jag också.

God kväll.

Ja, jag skulle just äta. Men det gör inget. Kom in.

Stanna där!

Är du hungrig? Det finns mat så det räcker.

Sätt dig.

Det var gott.

Jag vet vem du är.

Jag vet vem du är också.

Ja, det var det jag tänkte.

Titta här.

Jag skulle önska att Lars inte hade sagt det han sa.

Det band fast mig vid ett förflutet med en nästan oanständig lätthet.

Jag hade aldrig varit ensam förut.

Inte ensam på riktigt.

Jag kände mig inte som den person jag var när dagen började.

Och jag visste inte en gång om det oroade mig.

För första gången i mitt liv ville jag inte vara någons son.

Hallå?

Frukost?

- Tidigt uppe. - Ja, jag vaknade tidigt.

Och så... var jag ensam.

Hittade du honom då?

Ja.

Han kom hit för att gömma sig innan han for över till Sverige-

- med brev, papper och ibland filmer åt motståndsrörelsen.

Jag visste att han skulle komma. Och en dag knackade det på.

Och han sa: "Ska du med? Vi ska ut och stjäla hästar."

Jag vet inte vem som kom på det, men det var orden som valdes.

Sen slog han sig ner i Barkald där du är på sommarlovet nu.

Varje morgon hälsade han på vakten på bron där borta. Hövligt, på tyska.

Han snickrade, högg ved. Han fick sig ett slags liv här uppe.

Ett par gånger i veckan rodde Jons mor till honom.

En karl som bodde ensam behövde nån som skötte hushållet åt honom.

Annars riskerar man att bli lite ensidig i kosten.

Alla förstod ju det. Till och med tyskarna förstod det.

Jag undrade varför inte Jon eller vem fan som helst berättat för mig-

- att han hade varit där så ofta att han kunde räknas som bofast.

En dag kom det en karl från stan. På flykt. Han skulle till Sverige.

Det var en viktig karl från hemmafronten.

Han gömde sig där i flera dar i väntan på en flyktmöjlighet.

Flera gånger om dagen körde tyskarna förbi gården.

Jons far gillade inte trafiken. Han var rädd.

Ingen vet vad som fick den tunt klädde stadsbon att bryta samman.

Vill du ha hit tyskarna?

Jons mor fick ro honom till din far för att få honom till Sverige

Stopp!

Du måste göra nåt åt spåren.

Men då gick fan i Jons far och det blev inte gjort.

Halt! Halt!

Halt!

Sen stannade han i Sverige tills kriget var slut.

- Varför berättar du det för mig? - Din far bad mig göra det.

En dag när tillfälle bjöds och det gjorde det ju nu.

Kom då.

Ska vi ta den?

Ja.

Jag tänker på människokroppen.

I ena ögonblicket oövervinnelig-

-och i nästa förstörd för alltid.

Jag vet inte om Lars tänker på det sättet.

Jag klarar inte att låta bli.

Det var en fin välta.

Det är bara några pinnar.

Den är fin ändå. Som en äkta miniatyr.

Jag vet inte vad "miniatyr" är.

Det är väl när nåt som är väldigt litet är maken till nåt som är stort.

- Det är ju bara några pinnar. - Okej.

Det är bara några pinnar.

Vill du ha nåt att äta?

Nej.

Nej, nej. Man behöver inte.

Det är fan inget tvång.

Jag är i alla fall hungrig.

Jag sköt min bror.

Jag vet det.

Det var inte ditt fel.

Du visste inte att bössan var laddad.

Jag visste inte det.

Det var en olycka.

Ja.

Det var det.

Det är det alla säger.

- Säker på att du inte ska äta nåt? - Ja.

Jag sitter här.

Är du rädd för att bli insnöad?

Ja.

Det också.

- Du har fått nån att skotta åt dig. - Ja, Åslien.

Ja, ja, ja. Då är du ju säkrad.

Jag känner att hans inställning smittar av sig.

Men det överraskar mig. Bekymrar mig lite.

Något i mig förändrar sig. Jag förändrar mig.

Till nån jag känner mycket sämre.

Jag undrar hur länge den här förändringen varit på väg.

Ska jag tända?

Ja, det kan du göra.

Jag skulle egentligen ha övertagit gården hemma, men...

Du undrar väl varför jag bor här-

- och inte uppe i bygden som jag kommer ifrån.

Jo, på sätt och vis.

Det var jag som skulle ta över.

Jag var den enda som var hemma, inte sant?

Jon var till sjöss och Odd var...

Odd var ju död.

Jag hade jobbat på gården varje dag. Aldrig haft semester som folk har nu.

Min far kom ju inte tillbaka.

Han var ju sjuk. Ingen visste egentligen vad som felade honom.

Så gick åren då.

1956 Höst

Och så kom bara Jon hem en dag. På vägen från bussen.

Han sa han var klar att överta gården.

Han var så mager, så slängig.

Han kan inte driva en gård, tänkte jag.

Det fanns inget jag kunde göra. Det var ju hans rätt.

Tog du den platsen som egentligen var min?

Kan jag röka här inne?

Javisst.

Vad gjorde du då?

Jag stack.

Jag stack dagen då jag fyllde 20 och har inte varit hemma sen dess.

Det var som fan.

Jag har inte sett min mor sen jag var 20 år.

Lever hon fortfarande?

Jag vet inte.

Jag har inte undersökt det.

Tack för maten.

Vart ska vi?

Om en vecka ska du ta den där bussen hem till Oslo.

Det har varit en händelsrik sommar.

Men sånt är livet.

Saker händer.

Då måste du komma ihåg att tänka.

Efteråt.

Du får aldrig bli bitter.

Men man får lov att tänka.

Ja.

Förstår du?

Kom ihåg att byta tåg i Elverum. Och så åker du hem till Oslo.

Jag gör klart här och när det är gjort kommer jag efter.

Låter det bra?

Ja, det är bra.

Nej. Det var inte bra. Det var inte som det skulle.

Frågan jag ställde mig igen och igen senare-

- var om du då redan visste att du inte skulle komma efter.

Om du redan den sommaren visste att det var sista gången vi sågs.

Är du vaken?

Ja.

I morgon tar vi risken och låter timret fara.

- Franz kommer ner och hjälper till. - Fint.

Det blir ingen barnlek. Det är mycket timmer.

Nej, vi måste använda yxan.

Är man makligt lagd måste man ta stora risker ibland.

Spring!

Fick du min far?

Fick du år av mitt liv som jag skulle ha haft?

Far blev kvar vid älven tillsammans med henne. Det är jag säker på.

Att Lars aldrig nämnt honom måste vara för att han vill skona mig.

Har du stulit hästarna?

Få på dig kläder och kom sen ut hit igen.

- Vart ska vi? - Du vet älven som vi tror är vår...?

Den rinner härifrån och till Sverige helt på egen hand.

Den ber inte om lov. Inte av nån.

Den bara slingrar sig runt helt så där ostört.

Vi ska göra som älven.

Vi tar en tur till Sverige och ser hur det går med vårt timmer.

Det var ju själva fan.

Det är lågt vatten. Det är därför som de vanligtvis flottar på våren.

Ett, två, tre!

Ser du den där solfläcken där nere?

Det är Sverige.

Försten till Sverige? Kom igen!

Har du väldigt ont nånstans?

Bara lite i själen kanske?

Låt det sjunka, Trond.

Låt det bara ligga.

Du kan inte använda det till nåt.

Trond?

Trond!

Jag har dig.

Går det bra?

Kom igen, kom igen.

Kom igen!

Tåg från Elverum med ankomst 15.45 kom precis in på spår 4.

Jag mötte tåget från Elverum var dag den hösten.

- Är det du? - Ja, det är det.

Nu blev du överraskad, va?

Ja. Det kan jag inte neka till.

Hej, pappa.

Hej, min flicka.

Jag har ringt alla kommuner inom tio mil för att ta reda på var du bor.

Och ännu fler. Jag har hållit på i veckor.

Sen kom jag på att jag skulle leta här i Norge.

Du har ju inte ens en telefon.

För fan!

Du kan slå av tändningen nu.

Här var det ju fint.

Ja, jag tänkte att det ska bli fint. Med tiden.

Ville du inte att jag skulle komma hit?

Du kanske ville bara vara ifred? Det är ju därför du är här ute.

Och så...

...kommer jag körandes i ottan upp till din gård och stör dig.

Jag har ändrat mitt liv.

Jag var tvungen till det. Efter olyckan.

Hur har du det egentligen?

Jag har det bra.

Dagarna går. Jag har en granne som jag kommer bra överens med.

Vi hjälper varandra när det kniper. Nej, det är mer han som hjälper mig.

Hugga ved och snickerier och promenader.

Läser olika böcker.

Mest Dickens.

Du läste jämt Dickens.

Det är till oss alla tre. Det är från far.

"Tack för tiden vi haft tillsammans. Jag ser tillbaka på den med glädje."

"Men det är en annan tid nu. Det kan inte hjälpas."

"Jag kommer inte hem mer."

"På en bank i Karlstad i Sverige har jag pengar till godo"-

- "för timret vi fällde och skickade nerför älven."

"Jag har skrivit till banken. De ger dig pengarna"-

- "när du visar legitimation och fullmakten jag har bifogat."

"Lev väl."

Timmer?

Jag fattade inte att det var Dickens som hade skrivit boken.

Jag trodde det var nån speciell typ av bok som bara vi hade.

Och så läste du högt. Ur "David Copperfield".

"Om jag ska bli hjälten i mitt eget liv"-

- "eller om den rollen kommer spelas av nån annan får tiden utvisa."

Jag tyckte alltid den inledningen var så skrämmande.

Att vi kanske inte nödvändigtvis kommer spela huvudrollen i våra liv.

Så hemskt!

Som en slags spöktillvaro.

Där jag bara jag kan stå och se på den som har tagit min plats.

Jag visste inte att du tänkte på det viset.

Det har du aldrig sagt.

Nej.

Hon har ingen aning om hur ofta jag har tänkt detsamma-

- och varit tvungen att läsa vidare styv av skräck.

- Wermlandsbanken. - Ja, jag vet. Men det är inte här.

- Fryser du? - Nej, jag fryser inte.

- Det är inte här. Vi får fråga nån. - Det måste ju vara här nånstans.

- Här var det fint. - Vi kan inte bara gå runt så här.

- Vi får fråga nån. - Vi hittar det säkert.

Till slut, ja.

Du, ursäkta! Wermlandsbanken?

- Va? - Vägen till Wermlandsbanken.

Vet du var den är? Hör du illa?

- Va? - Hör du illa?!

Ska du ha på käften?

Jag gjorde ett val när jag lät bli att slå mannen i Karlstad.

Skulle jag slagit hade jag blivit en annan man.

Då hade livet tagit en annan väg.

- Fanns det inget konto? - Jo då. Det gick mycket bra.

Jag fick pengarna. Men det var bara 150 kronor.

Verkar inte det ganska lite?

Jag vet inte. Men hur mycket kan man egentligen tjäna på timmer, tror du?

- Ingen aning. - Ja, ja. Vi fick en resa tillsammans.

Vet du vad det roligaste är? Vi måste spendera pengarna här.

Vi kan inte ta in dem i Norge. Det var nåt med valutarestriktioner.

Kom då!

Hej. Vi ska ha en kostym.

En sån här. Till honom där.

Av med jackan.

Går det bra, Trond?

I det ögonblicket kändes allt bra.

Kostymen var fin. Staden var fin.

Och vi bestämmer själva-

-när det ska göra ont.

BASERAD PÅ PER PETTERSONS ROMAN "UT OCH STJÄLA HÄSTAR"

Text: Thomas Jansson Scandinavian Text Service 2019

Ansvarig utgivare: Anders Melin