Original subtitles

När nåt händer vissa personer

som de älskar

gör de allt de kan för att få dig att verka som ett monster.

De ser till att du får allt de tycker att du förtjänar.

Många ville att jag skulle dö.

Här är jag 18 år senare.

SEN DÖDSSTRAFF ÅTERINFÖRDES 1976 I USA

HAR ÖVER 8 000 DÖMTS TILL DÖDEN FÖR MORD

DET HÄR ÄR BERÄTTELSEN OM DEN DÖDSDÖMDE FÅNGEN ♪1036512

Jag anser mig vara en vanlig person

som försöker hjälpa andra och bättra mig själv samtidigt.

Jag gillar människor.

Jag tar hand om människor. Jag är omtänksam.

EN ORIGINALSERIE FRÅN NETFLIX

Jag avlossade ett skott.

Jag gick närmare och sköt igen.

Kulan gick genom hennes kind och in i käken.

Jag fick in honom bakom ett skrivbord och högg honom 25 gånger.

Det var ofattbart.

Jag kunde inte fatta att jag precis dödat nån.

Jag ångrar inget.

Jag började knivhugga honom på soffan.

JEFFERSON CITY-FÄNGELSET

7 NOVEMBER 2000 VAR DEANDRA BUCHANAN INBLANDAD

I EN DÖDSSKJUTNING I COLUMBIA I MISSOURI

Jag föddes i Centreville, Illinois.

Det är en del av East St. Louis.

Mina föräldrar var unga

så mina mor- och farföräldrar

var en stor del av min uppväxt.

De lärde mig det rätta.

De lärde mig skilja på rätt och fel.

Min pappa visade mig den rätta vägen.

Han visade mig religion. Jag gick i kyrkan varje söndag.

Han såg till att jag hade bra betyg.

Han visade mig många olika musikinstrument

sport, vetenskap och så.

Vi brukade åka på hans motorcykel.

Den här dagen fick jag inte följa med.

På mitt eget lilla sätt

visade jag min frustration och ilska.

Men jag kände pappa.

Jag fick inte bli för outhärdlig. Jag ville ju inte få stryk.

Jag stack.

Jag lekte i trädgården. Min kusins pappa

kom dit i sin bil.

Han sa: "Din pappa har haft en olycka."

Han körde mig till ett ställe.

När vi kom fram såg vi ett motorcykelvrak.

De tog bort lakanet och jag såg pappa.

Det var hemskt.

Det blev en vändpunkt i mitt liv.

Det gjorde att jag valde en annan väg.

Jag började slåss.

Jag fick problem. Jag slogs i skolan och där vi bodde.

Istället för att det tog slut fortsatte det bara.

Vid den tiden, när jag var strax under 14 år

kom mina kusiner från Kalifornien och hälsade på.

Då började jag sälja droger.

Arbetet och pengarna...

Jag tjänade pengar utan att anstränga mig.

Jag tänkte att det inte var jobb.

Det var en riktig epidemi i innerstan

med kokainet.

Det var inte som nåt jobb.

Jag tog lite droger och gav dem till nån annan.

Jag tjänade mer pengar här än jag gjorde här.

Jag var smart nog att se att det var mer pengar

men inte smart nog att veta vart jag var på väg.

Det var som en början utan slut.

Det var då jag började bära vapen.

Det som förstärkte det var att jag blev rånad en gång.

Det skulle aldrig hända igen.

Jag såg till att alltid bära vapen.

När jag var i Columbia

betalade jag nån 50 dollar om dan för att öppna dörren.

Jag vågade inte. En polare sköts till döds genom dörren.

Nån ringde mig och sa:

"Var försiktig. Öppna inga dörrar. Han har precis dött."

Jag anställde nån och gav honom 50 dollar

antingen i droger eller pengar, vilket han nu ville ha.

Jag sa: "Jag ger dig det du vill ha."

"Öppna bara när det ringer på när jag är hemma."

Jag tänkte att allt var okej

eftersom jag hade såna människor runt mig.

Folk som trodde på våld, folk som trodde på langning.

Jag lade mitt allt i det där.

Det glamorösa i den där livsstilen var nåt som tilltalade mig.

Tyvärr är det ju så att det mörka uppdagas.

Jag träffade Angela genom hennes kusin.

Direkt när vi fick syn på varandra

blev det som ett sånt där ögonblick.

Hon gillade mig och jag gillade henne.

Vi började prata och vi gick på en dejt.

Den tog aldrig slut.

Hon var väldigt vacker och intelligent.

Vi flyttade ihop.

Efter ett tag fick vi en dotter.

Jag glömmer aldrig dagen hon föddes.

Jag var på sjukhuset.

Jag var i förlossningssalen och hon kom ut ur mammans livmoder.

Jag bara: "Herregud."

Jag är så överbeskyddande

mot kvinnor i min familj, mot min lillasyster.

Jag tittade på min dotter

och visste att jag skulle göra allt för henne.

Med tiden fick vi ett barn till.

Det är ovillkorligt.

Att veta att det är ens dotter...

Jag var... Jag slog henne aldrig.

Jag skulle aldrig ge dem stryk.

Jag avslöjade inte mycket av mina brott för Angela i början.

Men med tiden, när det blev inbrott i ett av våra hus

var jag tvungen att förklara min livsstil för henne.

Jag sa: "Vi kan inte låta nån få veta var vi bor."

En dag gick jag för att ta hand om lite saker.

Vi hade säkerhetssystem och så.

När jag kom tillbaka sa min lillebror:

"Visste du att Angies kusin precis varit här?"

Jag sa. "Nej. Hur visste hon ens var vi bor?"

Han sa: "Jag vet inte."

Jag är som jag är och sa: "Vad i...?"

Jag blev helt förstörd av att bara höra det där.

Det var otroligt. Jag hade ju redan pratat med Angela

om hur försiktiga vi måste vara.

Sen fick jag veta att det väntade några grabbar

på uppfarten i en bil som hade kört dit henne.

Jag visste ju inte vilka de var.

Det gjorde mig förbannad. Vi bråkade den kvällen.

Det blev lite våldsamt. Jag skakade om henne litegrann.

Jag tog tag i henne och skakade henne

eftersom hon inte sa precis vad jag tyckte jag borde få veta.

Hon sa: "Det var ju bara min kusin!"

Jag sa: "Vem fan var det i den där jävla bilen?"

"Vilka kom hit?"

"Jag vet inte." Jag sa: "Vad fan." Jag var förbannad.

Hon ringde polisen.

De kom och grep mig.

De tog med henne och låste in mig.

Jag kom tillbaka och hämtade kläder.

Jag vågade inte bo kvar.

Säkerheten hade äventyrats.

Att ha varit med om sånt med vissa familjemedlemmar

gjorde att jag inte litade på vissa.

7 NOVEMBER 2000 VAR BUCHANAN PÅ SLÄKTKALAS HOS SIN STYVFAR

ANGELA OCH DERAS TVÅ DÖTTRAR VAR DÄR

Vi firade nog min faster. Hon hade fått en lägenhet.

Vi festade och hade det bra. Vi umgicks med varandra.

Jag ville röka marijuana.

Jag ringde en polare och han kom förbi med den.

Jag sa till min dörrkille:

"Han skulle ju hänga lite med oss och röka?"

"Han skulle hämta sin tjej på jobbet."

Jag sa: "Okej, var är grejerna?"

Han gav dem till mig.

Jag såg att sovrumsdörren var öppen och det lyste.

Jag gick till baksidan.

Jag smulade ner den, rullade i papper och började röka.

Jag hörde en dörr öppnas.

Jag gick upp och frågade: "Vem kom hit?"

Alla sa: "Det var ingen som gick dit."

Men jag såg att badrumslampan var släckt och sovrumsdörren stängd.

Men de sa att ingen kommit dit.

Jag hämtade dörrkillen.

Jag sa: "Är det ingen här så gå och öppna sovrumsdörren."

"Dörren var nyss öppen."

Han sa: "Du trippar. Det är ingen där."

Han öppnade inte dörren.

Jag hämtade ett vapen.

Jag sa: "Öppna dörrjäveln."

När det här hände vet jag inte hur

eller vad som hände med mig men när jag pratade om dörren

började jag känna mig jävligt konstig.

Det var nåt fel i huvudet på mig.

Det jag rökte var inte som nåt jag rökt förut.

Det började verkligen påverka mig.

Jag bara: "Det känns inte okej."

Han sa: "Du trippar."

Jag sa: "Nej, allvarligt. Nåt är fel."

Jag sa: "Öppna dörrjäveln!"

Det är allt jag minns egentligen.

Jag vet inte vad som hände fram till klockan 00:50.

Jag vet inte vad som hände.

POLISKAMERA

Hela tiden går radion varm...

FÖRSTA POLISEN PÅ PLATS

...med information från larmcentralen.

Folk hade blivit skjutna.

De försökte beskriva gärningsmannen

med fakta efter fakta.

Jag satte mig i bilen och körde mot Sexton Street.

Det är den snabbaste vägen mot Mary Street.

När jag svängde in på Mary Street

såg jag någon ligga på marken.

När jag kom ut såg jag att det var en kvinna som låg där

och det var barn ovanpå henne.

Ett barn försökte ta sig ut från under hennes arm.

Det rann blod runt hennes hals.

Hon visste inte att vi var där. Hon var inte vid medvetande.

Hon andades knappt. Hon förblödde.

Hon reagerade inte alls.

Vi visste att det skulle sluta illa.

Hon...

...hade helt tydligt hållit i barnen när hon sköts och...

På sättet hon låg verkade det

som att hon slagit ut med armarna för att skydda sina barn.

KRISTA JONES HITTADE BUCHANAN EN BIT FRÅN PLATSEN

Jag skrek åt honom att visa händerna.

Han skulle visa sina händer.

Han gjorde som jag sa men han verkade upprörd.

Han ropade väldigt fort.

Jag uppfattade inte mycket av det han sa.

Jag minns att jag blev förvånad

att trots att han var så upprörd

gjorde han det jag sa åt honom att göra.

Jag visste att han i alla fall förstod det jag sa.

Jag greps och sattes i en polisbil.

Enligt vad jag läst i efterhand

dunkade jag huvudet mot bildörren och rutorna.

Jag minns inget av det.

Det stod att jag sa att någon försökt döda mig.

Det var dem eller jag.

De skrev att jag var aggressiv och jag svettades.

Det rann slem ur näsan. Jag svettades mycket.

Vid nåt tillfälle tror jag att det stod att jag sagt:

"Ni kan inte skydda mig!"

De satte mig i en observationscell.

Jag tror jag sov i två dagar.

Sen blev jag äntligen av med vad det där än var.

Effekten drogen hade haft på mig.

Hon satte sig ner med mig och frågade: "Vet du varför vi tog in dig?"

När hon berättade fick jag en tår i ögat.

Jag sa: "Skitsnack!" Hon sa: "Nej."

BUCHANAN ÅTALADES FÖR DÖDSSKJUTNINGEN

AV TRE AV SINA SLÄKTINGAR

Jag fick höra att jag skjutit min faster Juanita Hoffman

min styvfar William Jefferson

och min flickvän Angela.

Jag gav upp.

Jag sa: "Visst. Ska de döda mig så får de döda mig."

När jag insåg vad jag hade gjort

var det bara: "De ska avrätta mig. Skitsamma. Låt dem göra det."

Det kändes som, varför skulle jag få leva efter det jag gjort?

Jag gjorde det inte medvetet men det var ju jag som gjort det.

Jag ville inte leva längre.

22 APRIL 2002 DÖMDES BUCHANAN TILL DÖDEN

HAN HÄVDAR ÄN ATT HAN INTE MINNS ATT HAN SKJUTIT

COLUMBIA, MISSOURI

Jag gillar vintern.

Jag gillar vintern och hösten.

Alla oroar sig för mig i november. De vet att det är jobbigt.

Det är en jobbig tid för mig

efter allt som hände i november.

Jag är Angelas mamma Valeria.

Angela var en av dem som Deandra dödade den kvällen.

Han dödade två andra också

men han dödade mamman till sina barn.

Alla hon träffade...

ANGELAS MAMMA

...sa att hon var mogen för sin ålder. Hon var vältalig.

Hon gillade inte att gå på barer.

Hon stannade hemma och läste. Hon var en läslus.

När Angie var 16 år kom hon till mig och sa:

"Mamma, jag vill gå ut på dejt med en kille."

Jag sa: "Okej. Vi måste prata med honom."

Han var en gentleman. Han var trevlig och vältalig.

Han såg till att hon kom hem i tid.

Han ringde henne och de var som ett vanligt par.

Jag förstod inte att han var en ulv i fårakläder.

EFTER TRE ÅR FICK DE SITT FÖRSTA BARN

Hon ringde mig runt jul.

Hon sa: "Mamma..."

Hon sa: "Deandra har blivit galen. Han säger att det inte är hans barn."

Jag sa: "Angie, stanna inte kvar."

"Du kan alltid komma hem."

Hon var alltid välkommen.

Sen kom hon inte och hälsade på längre.

Han lät henne inte komma. Han höll henne gömd.

Sen sköts Angie till döds.

ROANOKES KYRKOGÅRD

Går det bra?

Angie hade två döttrar.

Jag tog hand om dem. De är ju mina barnbarn.

"Om morgondagen börjar utan mig, tänk inte att vi är långt ifrån varandra."

"Varje gång du tänker på mig är jag hos dig i ditt hjärta."

Jag hatade honom.

Jag ville honom illa, precis som han gjort alla andra illa.

Jag ville att han skulle avrättas.

Han förtjänar det.

Han dödade dem som han sa att han älskade.

Han kan inte ha älskat dem om han dödade dem.

Han måste förklara varför.

Varför dödade han personer som verkligen älskade honom?

Deandra var bortskämd.

Han var bortskämd. Han hade allt.

Mina systrar och jag var flickor...

DEANDRAS KUSIN

...men vi gick till mormor för att leka med hans saker. Han hade allt.

Men han var cool. Jag beundrade honom.

Släkten står varandra nära. Vi har alltid gjort det.

Vi var mer som syskon än kusiner.

SOM BARN VAR BUCHANAN OFTA MED SINA KUSINER SHONTAI, MIJA OCH TONI

Han behandlades aldrig illa hemma. Vi hade det bra.

Vissa hade det bättre än andra

men jag och mina kusiner hade det bra.

Jag kallade hans pappa morbror Joon-Joon.

Jag minns när morbror Joon-Joon dog.

Jag vet att det påverkade Deandra.

Jag tror inte att han grät, som barn brukar göra när en förälder dör.

Men med tiden har han hittat olika sätt att handskas med det.

När han blev lite äldre började han röka marijuana.

Det dämpade nog smärtan för honom.

JUANITA HOFFMAN MÖRDADES AV BUCHANAN

Min mamma Juanita Hoffman var underbar.

Ingen är perfekt, men när man pratar om Juanita Hoffman

är hon det närmaste man kommer.

Hemtelefonen ringde.

Jag svarade. Det var min storasyster Shontai.

Hon var väldigt upprörd.

Hon skrek in i telefonen.

"Toni, du måste komma hit. Deandra har skjutit henne!"

Jag bara: "Va?" Sen började jag skrika.

På sjukhuset såg jag på läkaren och tog tag i honom och sa:

"Snälla doktorn, snälla, säg inte att jag har förlorat mamma."

Det var då verkligheten kom ikapp.

Hon var borta för alltid.

Jösses...

Jösses. Herregud.

Man sitter där och man...

Jag kunde känna... Jag kunde känna hennes smärta.

Skottet.

Jag sitter där och undrar.

När han siktade på henne, vad tänkte hon då?

Var hon rädd?

DOMSTOLEN I BOONE COUNTY COLUMBIA, MISSOURI

Jag vill titta på det och prata med henne om det.

0102, staten mot Sean...

Ni behöver hjälp av er advokat...

Jag heter Kevin Crane.

Jag är nuvarande ordförande för trettonde domstolskretsen

det vill säga Boone och Calloway.

2001 VAR KEVIN CRANE ÅKLAGARE I BUCHANAN-RÄTTEGÅNGEN

Buchanan åtalades av mig för tre mord av första graden.

ÅKLAGARE

Mord av första graden är det enda i Missouri som kan ge livstid

utan möjlighet till frigivning.

Det är även det enda brott som kan ge dödsstraff.

Släkten och vännerna som var i huset

på mordkvällen var...

De hade kul tillsammans. De var...

William Jefferson var som familjeöverhuvudet.

Det var hans hus.

Han välkomnade gärna alla dit.

Alla kände sig som hemma där

men jag tror att det var som en skugga över platsen.

Med tiden

fick svaranden mer och mer kontrollbehov.

Han förhindrade Angies frihet.

Hon fick inte lämna rummet för att göra nåt.

Det var som två världar under ett och samma tak.

BUCHANAN HÄVDAR ATT HAN INTE MINNS ATT HAN SKJUTIT

Du har rätt att tiga. Allt du säger används som bevis.

Du har rätt till advokat.

Har du inte råd med advokat tilldelas du en.

Om du väljer att säga något eller svara på frågor...

ÅKLAGARSIDAN VISADE UPP POLISFÖRHÖR SOM SPELATS IN

NÅGRA TIMMAR EFTER ATT BUCHANAN GRIPITS

Vilka var där?

Jag, min tjej...

Du, dina barns mamma, två barn.

Mina barns mamma. De två barnen var på baksidan.

Okej.

Min faster, min Titi, min styvfar William Jefferson

han satt där på soffan med ryggen mot väggen.

BUCHANAN HÄVDADE ATT DE FÖRSÖKTE DÖDA HONOM

Jag sa: "Varför omringar ni mig?"

När man får en jävla känsla i själen

om att nåt ska hända.

Då tog jag mitt gevär.

Jag siktade och undrade varför de omringade mig.

Jag sa: "Varför gör ni en cirkel?" De backar inte.

Sen säger de: "Nej, vi har barnen!"

Håller de upp barnen när du viftar runt med ett gevär?

Ja, vad fan handlar det om?

- Dina barn? - Mina jävla barn!

Jag ber min faster förklara vad det är som händer.

Hon försökte ta geväret från mig. "Varför försöker du ta det?"

Jag tog tillbaka det och hon sa: "Det här är din Titi."

Jag blev tokig.

Var det då du sköt? Var träffade du?

Jag vet inte.

Jag sköt inte i ansiktet eller nåt. Jag sköt bara. Så är det.

Om jag får livstid för den här skiten borde jag kanske inte skjutit.

Men just då brydde sig ingen om mig.

Okej. Du träffade på mr Jefferson

i köket framför kylskåpet.

Vad hände? Sa du nåt till honom?

Nej. Vi såg bara på varandra.

Jag sa: "Varför försöker ni döda mig allihopa?"

Han sa: "Jag är din styvfar."

- Vad hände sen? - Jag sköt.

- Sen sprang jag ut. - Var träffade du?

Jag vet inte. Här nånstans antar jag.

- På bröstet? - Jag vet inte.

- Sen sprang du ut. - Ja.

Plötsligt ser jag nån röra sig till höger.

Jag ser att det är barnens mamma.

- Jag hade slut på kulor. - Vad hände sen?

Sen kollade jag i bakfickorna och laddade igen.

- Vem var hon med? - Mina barn!

- Dina barn? - Ja.

- Hon sprang. - Fick du springa för att hinna i fatt?

Ja, hon stannade. Jag sa: "Kom hit, Angie!"

Jag sa: "Angie!"

Hon stannade. Jag kom fram.

Jag frågar henne: "Varför...?

"Varför...?"

"Varför försöker ni döda mig?"

Hon har barnen. "Sikta inte hitåt!"

Det är mina döttrar.

Jag blev helt tokig på henne.

Hon försökte sätta dit mig flera gånger.

Sköt du henne i ansiktet?

Det var nånstans.

Det jag var med om... Jag vet inte. Uppåt.

Det var inte mot mina döttrar, så mycket vet jag.

Hur höll hon barnet?

Hon höll henne så när jag sköt henne.

- På den sidan? - Ja.

Jag tvivlar inte på att han hade tagit droger

men det är inget försvar.

Man kan inte säga: "Jag drack en flaska whisky"

"och jag minns inte att jag dödade dem."

Det är inget försvar. Det gällde inte.

Jag försöker väcka åtal och tänker:

"Fanns det uppsåt till morden?"

Reflektera över att mörda en person oavsett hur kort stund man tänker

är uppsåt.

I det här fallet hade vi tre offer.

Här hade alla offer skjutits av svaranden med ett pumpgevär.

Jag ska gå igenom några saker.

Först: när du skjutit din faster

laddade du om geväret direkt?

Ja. Jag visste inte vad som väntade.

Man ska inte bara ladda och ladda om vapnet

för att utföra de här tre morden av första grad.

Han måste röra framstocken bakåt varje gång han skjutit.

När du skjutit mr Jefferson, laddade du om geväret då?

Nej. Jag sprang ut.

Men jag gjorde det när jag kom ut.

- Vad var det? - Du tog ut kulorna ur fickan

- och laddade om geväret. - Precis.

Fick du osäkra geväret

- för att ladda om? - Ja, det måste man.

Det var en del av hur jag visade för juryn

att han haft uppsåt inför alla tre offer.

Ärligt talat, det var som att alla i huset...

Om jag hade fått tag i alla hade jag nog skjutit alla.

Jag skämtar inte. Jag menar allvar. De gaddade ihop sig.

Individen måste ta ett visst ansvar.

Det börjar ju med individen.

Man skyller inte på drogen.

Man skyller inte på vapnet. Man skyller på individen.

2001 DÖMDES BUCHANAN TILL DÖDEN FÖR MORD

EFTER 10 JA- OCH TVÅ NEJ-RÖSTER

MEN 2003 AVKUNNADE USA: S HÖGSTA DOMSTOL

ATT DÖDSSTRAFF ENDAST KAN UTFÄRDAS AV EN ENIG JURY

BUCHANANS DOM BLEV ISTÄLLET LIVSTID UTAN FRIGIVNING

November förra året hade det gått 17 år.

STYVBRORSDOTTER

Det gör fortfarande ont.

Det var som om det hände i går.

På den här bilden

står Deandra, hans mamma och Juanita bredvid varandra.

De pratar.

Det här var tredje juni 1992.

Det var då min morfar William Jefferson

gifte sig med Deandras mamma Lydia Jefferson.

Deandra var brudgum på bröllopet.

Det är min morfar William Jefferson.

Deandras styvfar.

En av personerna han mördade den kvällen.

Min morfar dog som hjälte.

Han tänkte inte låta Dre göra nåt mer mot nån annan i huset.

Det var hans hus. Där var det han som bestämde.

Min morfar, han...

Han behandlade honom som sin son.

Dre tackade honom genom att skjuta honom i bröstkorgen.

Här är Angie med Deandras två söner.

De hade andra mammor.

Hon stod ut med mycket från Deandra.

När jag började prata med Angie

förstod jag vad som verkligen hände mellan dem.

All misshandel.

Det blev lite våldsamt. Jag skakade om henne litegrann.

Hon sa inte precis vad jag tyckte jag borde få veta.

Nej, han skakade henne inte bara.

Han beskriver det väl så

eftersom han inte vill verka som en dålig människa

men det är han verkligen.

Dre hade gripits för misshandel av Angie.

Det var när Angela var gravid med deras första barn.

Han sprang ut på gatan efter henne

och slog henne med ett basebollträ.

BROTTSANMÄLAN

MISSHANDEL VUXET BROTTSOFFER

Han attackerade henne med vapen.

DEANDRA BLEV ARG OCH SLOG HENNE I ANSIKTET

Han hade varit så våldsam mot henne förut...

"HAN DÖDAR MIG."

...att domstolen hade separerat dem.

Domstolen hade dömt att de inte skulle vara nära varandra

efter hur illa han behandlat Angela.

När Angie dog skulle Dre inte ens ha kontakt med Angie.

Men han hade så mycket kontroll över Angies mentala tillstånd

och vad hon gjorde.

Men enligt lagen skulle de inte ens ha kontakt med varandra.

Hon var så rädd för honom.

Trots allt han gjort och trots att polisen separerat dem

kom hon ändå tillbaka.

Hon gick tillbaka till honom efter allt han gjort mot henne.

Jag försöker fortfarande ta reda på varför det här hände.

Hur fan tillät jag mig själv att göra det?

Han mördade Angie kallblodigt. Så var det.

Det var absolut avsiktligt.

Det var kanske inte så han planerat det

men han ville döda Angie. Så var det.

Angie kunde ha flytt den kvällen

men Dre ropade tillbaka henne.

Hon frös till och gick tillbaka. Då sköt han henne i halsen

medan hon höll i barnen.

Hon bar på en femmånaders bebis

och du sköt henne i halsen som om hon vore skräp.

Han var som förövare brukar vara.

Han började med presenter och gav henne mycket.

De åkte på resor och så.

Han gick från det till "du måste bo med mig"

till "du får inte gå hemifrån utan att jag ger tillåtelse"

till "du får inte umgås med familjen"

"du får inte vara med dina vänner" till att döda henne.

Det var inte droger den kvällen.

Jag struntar i vad han säger om att han var hög den kvällen.

Jag såg Dre tio minuter innan det här hände.

Jag vet att han inte var hög.

Jag vet att han inte var i nån sorts psykos

efter att ha tagit droger.

Det är en lögn som han gärna berättar.

De andra som var där den kvällen kom bara i vägen

för vad han ändå tänkt göra mot Angie.

Han hade ingen anledning att döda Juanita.

Verkligen ingen anledning att döda min morfar.

Det viktigaste jag kan säga är att jag är ledsen.

Jag är verkligen ledsen.

Och...

Jag fortsätter göra det jag måste för att förbättra mig

så att jag aldrig blir sån igen.

Oavsett om de får veta det, oavsett vem som vet det...

Jag vet att jag inte är sån nu. Det vet jag.

DEANDRA BUCHANAN GICK MED PÅ ATT SVARA PÅ FLER FRÅGOR

Jag försöker komma underfund med varför det hände.

Jag har kämpat med det här i åratal. "Hur kunde jag göra det här?"

Hur kunde jag skjuta min faster, min tjej och min styvfar?

Jag sköt min tjej medan hon bar vår dotter.

Jag tror att Deandra planerade att mörda Angie.

De andra som var där den kvällen kom bara i vägen

för vad han ändå tänkt göra mot Angie.

Jag... Nej, nej.

Om det hade varit så kunde jag ha gjort det.

Om jag hade velat döda henne kunde jag ha gjort det.

Det enda jag kommer fram till är att den där kemikalien jag tog

måste ha fått mig att reagera som jag gjorde.

När man lägger det till min livsstil

innan jag ens träffat Angela...

Jag var våldsam innan jag träffade henne.

Jag har varit inblandad i mycket våld.

Jag har sett folk dö.

Det är inget att vara stolt över nu i efterhand

men då tänkte vi att det var rätt.

Jag reagerar på ett visst sätt med tanke på hur jag levt mitt liv.

Reflektera över att mörda en person

oavsett hur kort stund man tänker, det är uppsåt.

Jag visade juryn att han hade uppsåt

inför varje offer han dödade.

Det var inte planerat.

Jag satt inte och planerade och sa: "Okej, såhär ska jag göra."

Jag hade inte för avsikt att döda min tjej eller min faster.

Jag hade inte tänkt döda min styvfar.

Jag satt inte och sa:

"Okej, så här ska jag göra i dag."

Nej! Fan heller.

Enligt allt och mig och alla som var där den kvällen flippade jag bara ur.

Det var ingenting avsiktligt.

Vad jag tror var viktigast den kvällen var den där dörren

och att nån kom in.

De öppnade inte sovrumsdörren så att jag fick se vem det var.

Jag tror verkligen att det gjorde att jag reagerade som jag gjorde.

Nej, det var inte en skakning.

Dre sprang ut på gatan efter henne

och slog henne med ett basebollträ.

Angela visade mig var Deandra slagit henne med en galge.

Hon visade mig ränder från halsen

ner till knäna där han slagit och slagit henne.

Pausa det där en stund.

Det är...

Hör på mig nu.

Jag slog henne aldrig med nån galge.

Sånt där är frustrerande.

Det får mig att säga: "Dra åt helvete."

Sånt där är sån skit som gör mig riktigt förbannad.

Än i dag säger de sånt

som att jag slog henne med en galge.

Som om jag vore nån gorilla.

Sånt här gör mig lite...

Jag säger inte "upprörd". Jag vet vad jag har gjort.

Men det blir...

Det blir riktigt jobbigt.

Jag har gjort allt för att gottgöra det i 18 år.

Sen får jag höra sånt där

och det upprör mig.

Att de ljuger för att få fram sin sida av det hela

för att fortsätta svartmåla mig.

Jag menar allvar.

Det frustrerar mig verkligen.

Oavsett vad de säger eller hur de säger det

eller vad de tycker eller tänker

ska jag överklaga och många kommer att bli upprörda.

De kan komma till domstolen och de kan kontakta åklagarna.

Jag bryr mig inte.

Sånt där säger mig

att efter 18 år, kan jag nånsin lita på dem?

Jag menar allvar. Så måste jag tänka.

När jag hört sånt, kan jag då säga att när jag kommer ut

kommer jag vara trygg när jag är i närheten av dem?

Nej, det går inte.

Jag kommer att släppas.

I FEBRUARI 2018 ÖVERKLAGADE BUCHANAN DOMEN

ÖVERKLAGANDET AVSLOGS

Undertexter: Emilia Carlsson