Original subtitles

Vad är värre?

Att bli avrättad eller sitta i fängelse resten av livet?

Jag befinner mig i limbo nu.

Här finns inget hopp.

När du är skyldig - acceptera det.

SEN DÖDSSTRAFFET ÅTERINFÖRDES I USA 1976

HAR FLER ÄN 8 000 PERSONER DÖMTS TILL DÖDEN FÖR MORD

DET HÄR ÄR INTERN #999866:S HISTORIA

Om du funderar på att ta nåns liv,

tänk då efter ordentligt noga.

För den vägen innebär mycket smärta.

Du kanske tror att du är tuff,

men du är ingenting om du är en mördare.

Du är ingenting.

EN ORIGINALSERIE FRÅN NETFLIX

Jag gick fram och sköt.

När jag kom närmare sköt jag igen.

Hon sköts i kinden och kulan fastnade i käken.

Jag drev honom bakom en bänk och knivhögg honom ungefär 25 gånger.

Jag kunde inte tro det.

Jag kunde inte fatta att jag dödat nån.

Jag ångrar det inte.

Jag började knivhugga honom, killen i soffan.

Det här är U.S. 69 i norrgående riktning från Lufkin.

På norra sidan av Angelina County.

STEVE COOPER F.D. VICESHERIFF I ANGELINA COUNTY

Trettiotvå år sen,

nästan på minuten, klockan var fem över åtta.

Jag körde i den här riktningen i hög hastighet

till brottsplatsen här framme.

Vid såna utryckningar flödar adrenalinet,

man behöver inget morgonkaffe.

Man ställer inga frågor, man hoppar bara i bilen och rycker ut.

Alle man på däck.

Vi närmar oss utkanten av den lilla staden Wells.

Den är som många småstäder i östra Texas.

Det bodde långt under 1 000 personer här då.

Alla känner alla.

Det är nästan samma väder som den morgonen.

Höstväder. Jaktsäsong.

1986 SKÖT DAVID LEWIS IHJÄL 74-ÅRIGA MYRTLE RUBY

UNDER ETT INBROTT

HAN DÖMDES TILL DÖDEN 1987

OCH SITTER FORTFARANDE I EN DÖDSCELL ÖVER 30 ÅR SENARE

Vi flyttade mycket när jag var liten. Texas, Chicago.

Mamma, pappa, styvpappor.

Ingen fast konstellation.

Många uppbrott.

Jag fick lite tillsyn.

Jag fick fria tyglar, så jag blev ett vilt barn.

Min attityd var att jag inte brydde mig.

Ingen brydde sig ändå om mig.

Så jag gjorde som jag ville,

och det var så jag levde.

Jag heter David Lewis, 52 år gammal.

Jag har suttit här i drygt 30 år.

Jag kastades ut ur huset när jag var 16 och bodde på gatan.

Det enda sättet för mig att försörja mig på var att börja stjäla.

Ingen ville anställa en outbildad 16-årig kille

som inte kunde nåt.

Så jag stal.

Jag tog det jag ville ha.

Jag tror att jag var 21...

Tjugo eller 21 när jag flyttade till Lufkin.

Det är en liten stad på landet.

Jag brukade dricka. Jag var alkoholist.

Och jag rökte gräs.

Jag tog LSD, piller, svamp, vad som än gav en tripp.

Men när jag väl testade marijuana var jag fast. Jag blev kär.

Det hjälpte mig att fly och försatte mig i en annan värld,

ett annat sinnestillstånd, där jag kunde fly från allt.

Sen när jag blev äldre blev det mer alkohol.

När jag väl var alkoholist brydde jag mig inte om nåt.

Jag gjorde vad jag ville

och brydde mig inte om konsekvenserna.

Jag och mina vänner var ute sent och drack och rökte.

Så kunde vi komma på att vi skulle göra inbrott.

Sånt som unga killar gjorde på den tiden.

Hus, affärer, vad än vi kunde bryta oss in i.

När man bor på gatan

gör man vad man kan för att överleva.

Den dagen gick jag och några vänner till spritaffären

och köpte öl. Vi bestämde att vi skulle åka och fiska.

När vi fiskade hittade jag svamp.

Jag åt svampen, drack öl

och vid dagens slut var jag rätt väck.

Så de släppte av mig hos min morfar i Lufkin.

Jag satt och väntade på honom,

för vi skulle jaga den kvällen,

men han dröjde.

Så när det blev mörkt tog jag geväret för att gå och jaga själv.

Jag passerade bakom ms Rubys hus.

Jag tänkte gena genom trädgården

ner till ett vattendrag bakom hennes hus,

för där brukade hjortarna hålla till på kvällen.

Jag såg att badrumsfönstret var öppet,

men jag såg ingen bil,

så jag kröp in genom fönstret.

Jag stod i dörröppningen mot hallen,

hallen ledde åt två håll.

Det vänstra ledde till köket,

och det högra till några sovrum.

Jag gick in i sovrummet och hittade ett vapenställ.

Jag tog vapnen och rullade in dem i ett lakan.

När jag kom ut, kom nån ut i hallen från vardagsrummet.

Jag såg silhuetten.

Jag höjde geväret och sköt.

Hon vände sig mot mig och skrek högt.

Jag slog henne i huvudet med gevärspipan.

När jag tände lampan och såg vem det var...

Jösses.

Jag trodde att huset var tomt.

Jag trodde inte att nån var där.

Jag var chockad, jag tänkte inte ens.

Jag tog bilnycklarna och vapnen och drog.

Jag lämnade bilen vid landsvägen.

Jag satt i morfars villavagn,

rökte, drack kaffe och skulle åka

när polisen kom körande längs vägen.

Jag visste att de sökte mig.

Att de hade hittat ms Ruby.

Det hade regnat på dagen

och jag hade lämnat fotavtryck på stigen i skogen

ända fram till morfars villavagn.

Morfars flickvän öppnade dörren

och så fort ena polisen såg mig

sa han till de andra två: "Jag tror att vi har hittat vår man."

De tog mig till polisstationen och ställde frågor,

men jag förnekade bara.

Men så fort de försökte dra in min morfar

erkände jag, jag berättade att jag hade gjort det.

Han var inte inblandad.

Jag trodde att jag skulle få ett långt fängelsestraff. 30, 40 år kanske.

Men min advokat berättade att de begärde dödsstraff.

Jag bara "Va? Dödsstraff? Vad är det?"

Han berättade vad det var och jag bara "Åh..."

Jag hade inte tänkt på dödsstraff när jag var fri.

Jag visste inte att det fanns.

Jag sköt undan alla tankar på brottet tills jag satt i en cell

och började tänka på vad jag hade gjort

och vad som väntade. Det var då jag bröt ihop.

När jag hamnade i dödscellen höll jag allt inom mig.

Jag begrundade inte det jag hade gjort förrän 2004,

och då slog det mig riktigt hårt.

Det var då jag tog på mig ansvaret för det.

Vad än som händer accepterar jag det.

Livstids fängelse eller avrättning, jag accepterar vad som.

Vad kan man göra när man är skyldig?

Man har inte en suck när man är skyldig.

Det här är bevislådan från David Lee Lewis rättegång

1986.

Jag har inte sett det här sen...

den dagen.

Det här är glasögonen som ms Ruby hade på sig

i sitt hem den där kvällen.

Höger lins saknas, höger öra...

Skalmen saknas.

Hon hade dem delvis på sig när jag kom till brottsplatsen.

Ett skott avlossades

och gick igenom här.

Träffade henne i ögonvrån.

Ofta måste man fjärma sig

från de fysiska aspekterna vid en sån brottsplats.

Om man kan.

Man försöker göra sitt jobb,

dokumentera allt och göra färdigt allt.

Givetvis tänker man på rättegången

så fort man befinner sig i en sån situation.

Och...

Sen tänker man på det senare.

Vi fick vårt stora genombrott när vi hittade fotavtrycken.

En avgjutning av ett skoavtryck.

Det är en rätt bra avgjutning.

Häl, tå, mönster.

Helst när man kan para ihop det med skon bakom.

Det här hittades på baksidan av huset, inte långt ifrån där han gick in.

Då föll saker på plats.

När vi undersökte bostaden där Lewis greps,

det var där de hittade skorna som matchade avtrycken.

Ibland känns det bra att ha tur.

Inte som ett fingeravtryck,

men väldigt starka indicier.

En tjuv är en tjuv är en tjuv.

Inte för att bli biblisk, men på den där listan,

jag minns det fortfarande,

finns det en om att stjäla och "du skall icke".

Man går in med avsikten att bara göra ett inbrott,

men nåt går fruktansvärt fel och nån dör.

Och det går hela vägen upp

genom alla olika grader av brott, ända till toppen.

Det som vi räknar som det värsta - mord.

Gick han dit med avsikten att döda nån?

Nej. Det kan ni aldrig övertyga mig eller nån annan om.

Dog nån till följd av att han var nånstans där han inte skulle vara?

Ja, det gjorde nån. Och en oskyldig person förlorade livet.

När man tittar på det ser man drygt 30 år med...

...på ömse sidor...

...förstörda liv.

Liv på insidan, liv på utsidan.

Och det ryms på det här bordet.

I Davids fall var bevisen på hans skuld överväldigande.

De hade erkännanden, de hittade bevis från inbrottet

och där han bodde.

Åklagarsidan lade fram bevis för att David Lewis visste och förstod...

DAVID LEWIS FÖRSVARSADVOKAT

...vad han gjorde när brottet begicks.

Jag är Jon Anderson.

Jag är uppväxt i Lufkin, Texas.

Jag har praktiserat juridik i ungefär 34 år,

och jag var David Lewis försvarsadvokat.

När det här målet prövades i rätten fick mordjuryn

besvara specifika frågor när straffet skulle utfärdas.

En fråga var om svaranden avsiktligen

och medvetet begick mordet.

Det andra frågan var huruvida svaranden

kommer att vara en fara för samhället.

De är svartvita frågor som juryn ombes avgöra.

Frågan om mental kompetens

och svarandens förmåga att förstå vad han har gjort

är inga svartvita frågor som ställs till juryn.

DEN GENOMSNITTLIGA IQ:N I USA ÄR 98

OLIKA TESTER HAR PLACERAT DAVID LEWIS IQ MELLAN 69 OCH 85

DÄRMED KLASSAS HAN SOM PÅ GRÄNSEN INTELLEKTUELLT FUNKTIONSHINDRAD

När man har nån som mr Lewis, med psykiskt funktionshinder,

även om man läser honom hans rättigheter,

kvarstår frågan om han förstår sina rättigheter

och kan fatta ett intelligent beslut

att avstå från sina rättigheter och uttala sig.

Så försvaret hade starka argument

att han inte förstod tillräckligt

för att avlämna ett frivilligt erkännande.

JAG HAR MEDVETET AVSTÅTT FRÅN NÄMNDA RÄTTIGHETER

VID UPPRÄTTANDET AV DENNA REDOGÖRELSE

Så jag bad juryn att ta i beaktande

och tro på Davids mentala svårigheter,

och med tanke på hans brist på förståelse i allmänhet,

besvara frågorna så

att han får livstids fängelse och inte dödsstraff.

Min son föddes -65.

Det var en väldigt svår förlossning.

Den tog 72 timmar.

De var tvungna att ta ut honom med tång,

vilket skadade hans hjärna och ögon.

Men jag var så ung och dum

att jag inte förstod det förrän han började i skolan.

PRIVAT EGENDOM

Jag heter Linda Lewis och jag är Davids mamma.

Jag var nästan 18 när jag fick honom.

Det här är David i skolan.

Han var en söt, liten rackare.

I parken och leker med bollen.

Han brukade springa efter bollen. Jag kan se det framför mig.

Han var pytteliten och rultade fram.

Han och Linda vid jul.

Ja, här är mammas pojke.

Han är min förstfödde.

Han är min baby.

Det är han fortfarande.

Hur gammal han är eller vad han än gör kommer han alltid att vara min baby.

Jag ska alltid älska honom.

När han hade läxor kunde man inte få honom att förstå.

Man kunde förklara det

och visa honom, förklara och visa honom,

men han kunde inte fatta.

Jag visste att han var väldigt blyg

och reserverad mot andra barn,

men jag...

Jag tror inte att jag riktigt förstod hur det stod till

förrän han började i privatskola.

Efter ungefär tre månader sa de att de inte kunde göra nåt för min son.

De ville att jag skulle testa honom,

hans mentala kapacitet.

Och då fick jag veta att han hade problem.

Och det fanns inget jag kunde göra

förutom att hålla honom borta från problem och lära honom att skilja rätt från fel.

Och det lyckades jag rätt bra med, för det mesta.

Alla tror att han är ett monster, men det är han inte.

Han är en väldigt kärleksfull och omtänksam person.

UTSLAG FÖR MORDÅTAL

"David Lee Lewis dömdes till döden

av juryn som fällde honom för mord

i dödsskjutningen av Myrtle Ruby, 74, från Wells."

Det var länge sen.

Och han lever fortfarande 30 år senare. Det är det otroliga.

Jag heter Rhonda Oaks.

Jag har varit journalist på Lufkin Daily News.

Det var jag i över 20 år.

Jag växte upp i Lufkin, Texas.

Jag är sjunde generationen som bor i Angelina County.

Det har alltid varit ett litet, sammansvetsat samhälle.

Folk är väldigt religiösa och litar på alla.

Men ett sånt här brott

får en att inse att man kan inte lita på alla.

"Sheriffen sa att mrs Ruby sköts med ett skott i huvudet

med ett 22-kalibrigt gevär.

Mrs Ruby dödades när hon överraskade en inbrottstjuv

när hon kom hem från kyrkan vid 21-tiden."

Det var sällan vi var med om såna här brott.

Det var chockerande, så det väckte mycket intresse.

Man förväntade inte att ett sånt brott skulle begås.

Juryn var väldigt allvarlig och koncentrerad

vid avgörandet om han var funktionshindrad.

Han var skyldig.

De lyssnade noga på båda sidor

och försökte fatta ett opartiskt beslut.

I efterhand

tycker jag inte att han verkade speciellt ångerfull.

Nån med intellektuellt funktionshinder

kan bryta sig in i ett hus, stjäla vapen,

kanske till och med slå offret i huvudet med vapnet,

och slå denne medvetslös.

Men när man skjuter nån i ansiktet...

En intellektuellt funktionshindrad hade flytt.

Men han valde att inte göra det.

Han valde att ta hennes liv.

Och jag anser att det placerar honom i en klass med brottslingar

som vi sällan ser i östra Texas.

Det var en kallblodig gärning.

Folk tror att diagnosen intellektuellt funktionshinder

är som när man röntgar en bruten arm.

SPECIALIST

Där är brottet, armen är bruten.

Så gör man inte vid mental retardation.

Det är ett diagnosflöde, det förändras.

Det finns mycket diskriminering, myter och missuppfattningar

som kommer i vägen,

helst inom rättsväsendet.

Jag är dr Richard Garnett.

Jag har verkat inom funktionshindersfältet sen 1968.

Jag var inblandad i David Lewis fall 2006 när jag ombads

granska hans filer och deras material...

PSEUDORETARDATION

...från tidigare utvärderingar,

skolor, psykologer, och så vidare.

SPRÅK- OCH INLÄRNINGSSTÖRNING

Materialet som fanns om honom visade tydligt

att han hade diagnosen mental retardation.

EFTERBLIVEN: 68 GRÄNSFALL: 76

2002 BLEV DET OLAGLIGT ATT AVRÄTTA INTELLEKTUELLT FUNKTIONSHINDRADE

INTELLEKTUELLT FUNKTIONSHINDER DEFINIERADES

SOM EN IQ UNDER "UNGEFÄR 70"

2006, EFTER 20 ÅR I EN DÖDSCELL, ÖVERKLAGADE DAVID LEWIS SIN DOM

Vi säger att man testar nån och man får kvoten 70.

Det är gränsen. Ligger man under den är man "efterbliven".

Men så går det inte till.

Man tittar på det och allt övrigt material,

och vilken adaptiv nivå personen befinner sig på,

och försöker slå ihop allt.

Och ser om det understöder diagnosen mental retardation.

Kanske inte det här, men det här,

det här är osäkert, det här definitivt inte.

Och det strider man om i rätten.

Mina tester visade en IQ på 69,

och åklagaren sa:

"Delstatens tre, fyra tester

visade på mellan 75 och 80, så det är inte möjligt."

Det beror på att de fick fel tester

från fel personer

och under fel omständigheter.

Mina var rätt.

Och jag tror

att personer redan har ställts inför rätta,

åtalade för mord och dömts till döden,

och då ska det göras.

SVARANDEN FÖRSTÅR

RÄTTEGÅNGEN MOT HONOM

Om domaren var övertygad om att David var intellektuellt funktionshindrad,

tror jag att den automatiska reaktionen vore att upphäva dödsstraffet

och omvandla det till livstids fängelse.

Men man fastslog att vi inte hade bevisat vår sak.

JURYN FASTSLOG ATT LEWIS BEGICK MORDET AVSIKTLIGEN

Han finns kvar, så man måste ha överklagat.

Men de fastslog att vi inte lade fram tillräckliga bevis

på att han led av mental retardation.

Om han hade dömts till livstids fängelse

tror jag att familjen hade funnit sig i det.

Om juryn och domaren

fann att det var den bästa lösningen.

Jag tror inte att nån av oss tycker...

MYRTLE RUBYS SYSTERSON

...att han måste dö.

Men rättvisa måste skipas.

Jag heter David Ruby.

Jag är Myrtle Rubys systerson.

Hon växte upp i området.

Vi gick tillsammans allihop i Falveys metodistkyrka.

När det hände hade jag precis flyttat tillbaka från St. Louis

och mamma ringde.

Nån hade brutit sig in hos moster Myrtle.

Hon hade kommit hem från kyrkan när det var mörkt.

Hon kom in i huset och skrämde personen

som sköt och mördade henne.

Det är fortfarande ofattbart.

Moster Myrtle var gammal, varför sa han inte bara:

"Förlåt, jag ska lämna ditt hus."

Hon kunde inte misshandla honom.

Varför stal han inte bara och gav sig av?

GÖR DETTA TILL MINNE AV MIG

Jag vet att mina kusiner fortfarande plågas av det.

Hur kan de annat?

Det knäckte dem. Det skulle knäcka alla barn,

oavsett ålder.

Det är ju din mamma.

När jag föddes hade mamma svårt att föda fram mig.

Det gjorde mig lätt efterbliven.

Så jag har svårt att lära.

Och jag struntade i skolan.

Min åsikt om det är

att det inte handlar om hans mentala kapacitet, men hotet mot samhället.

Och oavsett om han var fullständigt galen eller en vettig person,

enligt mig handlar det inte om det.

För vi vill ta bort folk som är ett hot mot samhället.

Så... Jag köper det inte.

I TEXAS DÖMS SVARANDEN ENBART TILL DÖDEN

OM DE ANSES UTGÖRA ETT HOT MOT SAMHÄLLET

TIDIGARE BROTTSLIG VERKSAMHET TAS I BEAKTANDE

När de sa att mr Lewis var misstänkt...

...undrade jag varför han fortfarande var fri.

Man visste att David Lewis hade gjort inbrott.

Man visste att han tog droger, begick stölder.

Han hade ett kriminellt förflutet.

Jag heter Ruben Gonzales,

jag jobbar vid polisen i Oyster Creek.

TVÅ MÅNADER FÖRE MYRTLE RUBYS MORD

UTREDDE GONZALES ETT RÅN I STADEN FREEPORT

Den 1 september 1986

fick jag ett samtal om en knivhuggning vid kvarter 1500 på Avenue F.

Jag minns att det var stjärnklart.

Knivhuggningen inträffade vid ett inbrott i ett fordon.

Käranden kom ut, såg den misstänkte mellan bilarna,

såg sin frus handväska

framför honom med bildörren öppen.

När käranden skrek åt den misstänkte

ställde sig den misstänkte upp och knivhögg honom i magen.

Jag parkerade exakt här.

Polismannen stod parkerad bakom fordonen

och ambulansen stod bakom honom.

Bara det inte finns nån hund.

När jag var färdig med undersökningen här vid huset

gick jag igenom området

och pratade med olika personer, gav dem beskrivningen

för att se om de kom ihåg nån sån eller nåt.

Men den beskrivningen passade in på så många personer.

Men ungefär två dagar senare

fick jag ett samtal från mr A.L. Thompson angående knivhuggningen.

MR A.L. THOMPSON VAR DAVID LEWIS MORBROR

Det här är jag, mina två bröder och min syster.

A.L., jag, min syster och Danny, min bror.

Jag ler inte på fotot eftersom jag sitter bredvid A.L.

Min son avgudade den mannen.

Han följde i hans fotsteg.

David var kanske 10, 12 år.

A.L. brukade skryta om en man som han hade spöat skiten ur,

och mannen han knivhögg och mannen han sköt.

Han hade aldrig gjort nåt av det,

men det trodde min son.

Och jag antar att han trodde att det var acceptabelt.

Min bror kunde ha hjälpt honom.

Men istället för att göra rätt, gjorde han fel

och lärde honom sånt han inte borde.

Eftersom David inte var mentalt kapabel...

...att tänka på vilka konsekvenser saker kunde få,

och A.L. verkade komma undan med allt,

var det okej.

Min son har alltid fått skulden, oavsett om han gjorde det eller inte.

Alltid!

Han har hamnat i fängelse

för saker som han inte har gjort.

Som jag vet att min bror A.L. gjorde.

Därför frågade jag honom vem som var med honom när han gjorde det han gjorde.

Ingen, sa han.

Jag hoppas att han ska berätta sanningen

om den kvällen.

Men min bror A.L. tutade i honom att man inte tjallar.

Man tjallar inte. Punkt slut.

Samtalet kom till polisen. Det var helt oväntat.

Jag kände inte mr Thompson.

Faktum är att jag inte ens kunde få ut nån adress ur honom.

Det enda han sa var att hans systerson kom till honom.

Han svettades ymnigt och var trött.

Han hade lite blod på sin hand.

Han sa till mr Thompson att han hade knivhuggit nån.

Informationen vi fick från honom kollade jag upp.

Det räckte för att gripa mr Lewis.

David ville inte prata till en början.

Jag läste honom hans rättigheter och meddelade

att jag skulle prata med honom.

Men han ville knappt berätta nåt.

"Jag berättar vad som hände, så säger du om det var du."

Jag berättade händelseförloppet för brottet.

TOG EN HANDVÄSKA

"Det här hände. Det var du. Du sprang. Du sprang till din morbror..."

HAN HÖGG I MAGEN

"...svettig, trött med blod på handen..."

Kvällens enda knivhuggning.

FLYDDE TILL FOTS

Jag sa aldrig att han gjorde det. Jag sa aldrig att han inte gjorde det.

"Nu är det upp till dig att berätta vad som hände.

Jag vill höra din version."

Det enda han sa när han tittade på mig var "Okej".

"Jag vill inte prata mer." "Okej."

Så enligt mig var det ett erkännande när han sa okej.

DAVID LEWIS SKÖT MYRTLE RUBY

I VÄNTAN PÅ RÄTTEGÅNGEN FÖR KNIVHUGGNINGEN I FREEPORT

ERKÄNNANDET AV DETTA BROTT

ANVÄNDES MOT LEWIS UNDER MORDRÄTTEGÅNGEN

När jag fick höra att rättsväsendet...

ADVOKATBYRÅ

...tog ett erkännande från en orelaterad knivhuggning,

som eventuellt hade begåtts av svaranden

innan han kom till Angelina County,

skulle jag säga att rosenrasande närmar sig vad jag kände.

Jag var otroligt arg.

Det erkännandet togs vid en tidpunkt

när jag redan hade utnämnts till David Lewis advokat.

ETT ERKÄNNANDE FRÅN FÖRE MORDET

Så jag var registrerad som hans företrädare.

Lagen kräver att vid ett erkännande,

när svaranden har en advokat,

måste advokaten samtycka till erkännandet.

UTSAGOR GODKÄNNS

Jag informerades inte om deras besök.

Jag informerades inte om att de ville ha ett erkännande.

ENLIGT ADVOKAT ÄR ERKÄNNANDENA OGILTIGA

Erkännandet användes som bevis och jag kan inte låta bli att tänka

att det spelar en roll i vad juryn ser som framtida fara.

JURY HÖR OM KNIVHUGGNING

För om det har förekommit våld vid en händelse i en persons liv

kan det vara en indikation på vad denne är kapabel till

och kan göra i framtiden.

Men om man har en annan våldsam gärning i ett annat sammanhang

har en jury mycket lättare att föreställa sig

att den här personen kommer att vara en fara för samhället,

och därför är svaret på frågan ja.

UNDER RÄTTEGÅNGEN ANVÄNDES DAVIDS ERKÄNNANDE

OM KNIVHUGGNINGEN SOM BEVIS

JURYN FASTSLOG ATT DAVID UTGJORDE EN FARA

OCH DÖMDE HONOM TILL DÖDEN

90 DAGAR EFTER INTERVJUN

BEVILJADES EN ANDRA INTERVJU MED DAVID LEWIS

Den 1 september 1986 fick jag ett samtal om en knivhuggning.

Käranden kom ut, såg den misstänkte mellan bilarna.

Den misstänkte ställde sig upp och knivhögg honom i magen.

Ja... Ja.

Det användes mot mig under rättegången.

Jag gjorde inbrott i ett hus.

Nån sov på soffan och kom ut.

De gick bakom bilen.

Det enda jag kunde göra var att ta kniven och sticka dem.

Sen flydde jag.

Jag var en våldsam ligist

som bara brydde mig om mig själv.

När mamma frågade mig, nekade jag.

Jag visste inget.

Men så...

Jag tror att det var 2008 eller 2009,

då berättade jag att jag hade gjort det.

Jag tror att det kan vara en anledning att hon inte besöker mig längre.

För att jag ljög för henne, jag gjorde henne besviken.

Det här brottet tog henne så hårt

att jag inte ville berätta om det andra.

Men till slut var jag tvungen.

Det vägde för tungt och jag var tvungen att lätta mig.

A.L. brukade skryta om en man som han hade spöat skiten ur,

och mannen...

David var inte mentalt kapabel att tänka på vilka konsekvenser saker kunde få.

A.L. verkade komma undan med allt, så det var okej.

Ja, förmodligen. Det fanns mycket dåligt inflytande när jag växte upp.

Alkoholister, folk som rökte på.

Man blir påverkad, men det ursäktar inte det jag har gjort.

Jag gjorde det. Jag är skyldig.

A.L. var min idol, min hjälte.

Han var den ultimata brottslingen, sån ville jag bli när jag blev stor.

Jag antar att det är därför jag blev en ligist, en brottsling, en gangster.

Han var en brottsling, knutte, tuffing.

Han stal, rånade eller dödade inte. Han gjorde inget sånt.

Jag var en tjuv när jag var liten.

Jag brukade stjäla i affärer, godis och sånt.

Jag kunde se ett par tennisskor,

ta på mig dem och gå ut eftersom jag ville ha dem.

Under utredningen ringde mr A.L. Thompson.

Han sa bara att hans systerson hade kommit till honom

och berättat att han hade knivhuggit nån.

Det visste jag inte. Jag visste inte att han ringde polisen.

Jag ska berätta nåt.

I fängelset vill man inte ses som en tjallare.

Aldrig nånsin.

Det är värre än att vara pedofil.

Men din morbror tjallade på dig.

Ja. Och det svider.

Materialet som fanns om honom visade tydligt

att han hade diagnosen mental retardation.

Det finns mycket diskriminering, myter och missuppfattningar

som kommer i vägen, helst inom rättsväsendet.

När man har nån som mr Lewis, som har ett psykiskt funktionshinder,

kvarstår frågan om han förstår sina rättigheter

och kan fatta ett intelligent beslut att avsäga sig dessa rättigheter

och lämna en redogörelse.

Ja, det är för sent att använda det nu.

De säger att jag inte är efterbliven, så jag antar att jag inte är det.

Det spelar ingen roll vad rätten, domaren eller åklagaren...

När de väl har bestämt sig för att sätta dit en, gör de det.

Givetvis förstår jag det, jag är ju skyldig.

Om jag satt i deras sits hade jag känt likadant.

När det handlar om brott och att vara en mördare

har man ingen ursäkt.

Du vet vad du gör.

Jag visste vad jag gjorde.

Ja, jag har ett psykiskt funktionshinder och var full och hög på svamp,

men spelar det verkligen nån roll?

Jag avlossade vapnet och dödade nån.

Och jag kan aldrig ge det livet tillbaka.

Inte ens om mitt liv tas kan det ges tillbaka.

DAVIDS ADVOKATER FORTSÄTTER HÄVDA ATT HAN INTE ÄR KAPABEL

ATT REPRESENTERA SIG SJÄLV

Undertexter: Cecilia Lindmark