Original subtitles

Jag var tvungen att öppna upp såret och släppa ut blod för att visa dem.

Jag var tvungen att öppna upp såret och släppa ut blod för att visa dem.

Jag var tvungen att öppna upp såret och släppa ut blod för att visa dem.

...för att visa dem.

-Så... -Gör det inte.

Gör inte vad?

Bara...

Låt allt vara normalt.

-Det här? -Ja.

-Normalt? -Ja.

Okej.

Jag kan bete mig normalt.

Hur är det med diskmaskinen?

Vad är det med diskmaskinen?

Tömdes den i går kväll?

Det är ingen stor grej, men...

Du sa att du skulle göra det och jag gjorde det i förrgår.

Ursäkta mig...

Jag gick ut med hunden. Du skulle tömma diskmaskinen.

Har vi hund?

Vi har ingen hund. Vi har en katt.

-Så du gick ut med katten? -Ja.

Bra. Katten går inte ut med sig själv.

-Ser du pappa? -Vi kan prata om det om 30 sekunder.

Det vet jag. Men vi kan även prata om det nu.

Nej. Jag hatar att prata när jag kör.

Kan du inte vänta 30 sekunder?

Vi kan gå längre tillbaka.

-Längre än en miljard år? -Det behöver vi inte. Den funkar.

Varför känns det inte bra?

Det är ditt undermedvetna som pratar med dig.

Vad det säger är "Hoppsan!"

För att för några timmar sen befann vi oss i verkligheten-

-och arbetade på en simulering.

Nu har allt förändrats.

Det där är verkligheten. Precis där.

Det är inte ens en klon av verkligheten.

Lådan innehåller allt.

Den innehåller inte oss.

En sekunds projektion.

-Helvete. -Helvete.

-Vad fan, Stewart? -Vad fan, Stewart?

-Det är helt sjukt. -Det är helt sjukt.

-Stäng av. -Stäng av.

Lådan innehåller oss. Lådan innehåller allt.

Och inuti lådan finns det en låda till.

I oändlighet, till leda.

Hoppsan...

-Hej. -Ja.

-Jag tror att jag åker dit. -Jag vet.

Vi vet båda.

Vi vet båda hur den här dagen ser ut.

Framlänges och baklänges.

Fram till en viss punkt.

Ja.

Okej.

-Vi ses där. -Ja.

Glöm inte att Lyndon är i din bil och allt det där.

Visst.

Hej, Lyndon.

Skit också.

Förlåt.

Jag sov.

Jag behöver prata med dig, Katie.

Och jag tänkte att du kanske var här.

Ge mig bara en chans och hör vad jag har att säga.

Jag vet att du måste jobba, men vi kan stanna till längs vägen.

Kanske vid Crystal Springs-dammen. Det är på vägen dit.

Visst, Lyndon. Det kan vi göra.

Schysst.

Lils?

-Lämnar vi det normala? -Ja, men bara en liten stund.

Jag vill veta...hur vår plan ser ut.

I går natt frågade du vad de hade i tankarna...

...och jag sa "vansinne".

De drömmer teknologinördarnas våtaste dröm.

Den som förvandlar allt till inget.

Inget annat än programmeringskod.

Vad betyder det?

Att de tror att allt går att beräkna.

Och självklart har de knäckt koden för att kunna beräkna det.

Så allt går att packa upp och att packa ner.

Allt går att demontera och att förutsäga.

Stjärnor, planeter, damm.

Vi.

Jag.

Vet du vad problemet med folk som driver teknikföretag är?

De har för mycket makt.

Det driver dem till vansinne och till slut tror de att de är Messias.

Nån gång efter midnatt tror de att jag åker till Devs.

De tror att jag ska göra nåt som ingår i deras plan.

Men jag ska förstöra allt för dem.

Jag ska gå emot deras förutsägelse.

De säger att jag åker till Devs.

Allt jag behöver göra är att inte åka dit.

Förstör vi för dem genom att hänga här en dag?

Ja.

Jag hade förberett mig mentalt på biljakter och 20 år i fängelse.

Men...okej, vi testar din plan.

Ska jag låtsas att jag inte vet vad som händer nu?

Så du har sett det här förut?

Du bröt mot dina egna regler, Katie. Därför är du cool.

Varför såg inte du in i framtiden? Det kunde du ha gjort.

Varför ställer du en fråga du redan hört svaret på?

Jag ville inte se framtiden. Det är inte så märkligt.

Jag kan leva vidare i illusionen om fri vilja.

Du vet att han har fel.

Jag klandrar inte honom.

Jag gillar inte heller Everetts tolkning.

Jag gillar Penrose och pilotvågen.

Men det visade sig att Everett hade rätt.

Det finns flera världar.

Du har rätt, Lyndon. Jag vet att han har fel.

-Gör du? -Ja.

-Varför har du inte sagt det? -Du förstår inte.

-Vad förstår jag inte? -Du vill ha tillbaka ditt jobb.

Du vill att jag sa be Forest å dina vägnar.

Men det här går inte som du har planerat.

Inte?

Nej.

Om några ögonblick klättrar du över räcket.

Du står på andra sidan och balanserar på kanten till dammen.

Bara tårna är på betongen. Du har armarna utsträckta.

Vad?

Om du håller balansen eller faller beror på minimala variationer-

-i luften runt dig, vinden.

-Varför skulle jag göra det? -Som en tillitshandling.

-Eller en troshandling. -På vad?

Precis det du nyss sa.

Flera världar.

Om du tror på det vet du att det finns världar där du faller.

-och andra där du inte faller.

Men du blir bara medveten om dem där du förblir vid liv.

Och de världar där jag förblir vid liv...

...är världarna där jag får komma tillbaka till Devs?

Det är tanken.

Så du säger att jag ska bevisa att jag tror på flervärldstolkningen?

Som en mystiker som går på glödande kol?

Ja.

Hade jag gjort det om du inte sagt nåt?

Det gjorde jag.

Ser du mig falla?

Jag har sett oss här många gånger och jag svarar aldrig på frågan.

Varför inte?

Berättar jag är din troshandling utan värde.

En mystiker som går på släckt kol.

Oj...

Oj!

Jag fattar.

Det är en perfekt cirkel.

Jäklar!

Det är så elegant.

Det är så jävla vackert.

-Jag älskar det. -Ja, det gör du.

-När klättrar jag över? -Nu.

Nu?

Helvete.

Helvete!

Okej.

Herregud! Mitt hjärta slår som en jävla slägga.

Tänker du inte berätta om jag faller?

Nej.

Det här är helt galet.

Jag jobbar hela dagarna och blir halvfull varje kväll.

Jag vaknar klockan fyra och stirrar in i det ljudlösa mörkret.

Efter en stund ljusnar gardinens kanter.

Fram tills dess ser jag det som alltid finns där.

Den eviga döden.

Tanken blir tom av synen.

Inte av ånger för det goda jag inte gjort-

-den kärlek jag inte gett eller den tid jag inte använt.

Utan av den totala tomheten i evighet.

Det utslocknande vi färdas mot och försvinner för evigt i.

Att inte vara här, att inte vara nånstans, snart.

Inget är mer fruktansvärt och inget är mer sant.

Det är en speciell sorts rädsla som inga trick kan skingra.

Religionen försökte.

Den enorma, malätna brokad-

-som skapats för att vi ska tro att vi aldrig dör.

Och prat som att en rationell varelse inte kan rädas nåt den inte känner.

Men det är just det vi är rädda för.

Ingen syn, inget ljud, ingen beröring, smak eller doft.

Inget att tänka med, inget att älska eller förenas med.

Den narkos som ingen vaknar ur.

Där håller den sig kvar, i utkanterna av det synliga.

En liten, oskarp fläck.

En hägrande kyla som saktar ner alla impulser till obeslutsamhet.

Det mesta inträffar aldrig.

Men det här gör det.

Jag gillar akustiken här.

Vem skrev det där?

Gissa.

Det gör mig inget att du inte vet vem jag citerade, Forest.

Men det stör mig att du inte ens vill gissa.

Stora beslut fattas om vår framtid-

-av människor som vet så lite om vårt förflutna.

Tar vi inte reda på vårt förflutna här?

Nej. Det gör vi inte.

Devs fungerar nu.

-Vad menar du? -Det funkar helt och hållet.

Sen några timmar tillbaka.

Vill du höra Antonius prata med Cleopatra? Det kan du.

Vill du se dinosaurer eller solsystemet skapas? Det kan du.

Helt utan störningar och avbrott.

Det fungerar full ut.

-Vad gjorde du? -Ignorerade dig.

Jag och alla andra ignorerade dig.

Vi följde Lyndons princip.

Vi baserade systemet på universum-

-och inte på din begränsande besatthet.

Forest.

Vem var Marcus Antonius? Gissa.

Gissa!

-Kan du ge mig ett glas vatten, tack? -Visst.

DRA ÅT HELVETE

Slyna!

Du dödar mig!

Ett, två, tre, fyra, fem, sex-

-sju, åtta, nio, tio.

Lily, jag vill att du går och sätter dig på soffan, okej?

Du räknade på ryska.

Du var med mannen jag träffade vid bron.

Och Sergei.

Min order var att vaka över och skydda honom, om jag kunde.

Sen var min order att vaka över dig.

Inte att skydda.

Men jag har sett ditt mod.

Du kämpade och kämpade.

Jag kunde inte låta Kenton döda dig.

Det var inte en order.

Det var ett val.

Nu är det ett problem, för oss båda.

Det finns två lik i din lägenhet, amerikanska medborgare.

Nåt sånt kan inte döljas, bara förnekas.

Min sida kommer att förneka det och jag kommer att försvinna.

Det funkar för mig, men inte för dig.

Nu måste vi prata om dina valmöjligheter.

Du kan kontakta CIA. Inte polisen eller FBI, utan CIA.

Bara de kan reda ut vad som hänt här.

Men du dras in i deras värld av förhör och processer.

Det kan ta flera år.

Eller så åker du till flygplatsen, omedelbart.

Du tar med pass, pengar och en telefon.

Sen åker du till Hong Kong.

De har inget utlämningsavtal. Du bor hos din mamma.

Men du kan aldrig åka hem.

Jag måste ge mig av.

Jag beklagar det som har hänt dig.

Men det viktigaste är att du inser att ditt tidigare liv är över.

Det val du har gäller ditt nästa liv.

Vad är det där?

En målning i ett grottsystem i Frankrike.

Hur längesen?

Lite mer än 30 000 år.

Jag pratade med Stewart på vägen in.

Jag såg honom också, i tunneln.

Han citerar Shakespeare eller nåt.

Jaha, var det han.

Det är vi i grottor.

Homo sapiens. Samma släkte.

Jag hittade en liten flicka med en hund.

Så fint.

Jag menar det.

Vi, inte sant?

Ja.

Jag följde henne under en tid i hennes liv.

Hon fick fem barn och dog i tidig trettioårsålder.

Det märkliga är att hennes folk, vårt folk-

-inte levde i grottor i årtionden eller århundraden-

-utan i årtusenden.

Jag har kollat tidslinjerna.

Det är 5 000 år mellan vissa väggmålningar.

5 000 år på samma ställe.

De målade samma bilder.

Hur kunde inget förändras under så lång tid?

När jag var liten förändrades världen med några års mellanrum.

Nu för tiden förändras den med några månaders mellanrum.

Ibland rör det sig bara om timmar.

Vilken acceleration.

Den kanske tar slut i kväll.

Ja, kanske det.

Hur lång tid har vi på oss?

Lily är fortfarande hemma. Hon ger sig av om tio minuter.

-Vad gör vi? -Tittar på dinosaurer.

Sen skämtar du om att den inte är lika bra som "Jurassic Park".

Sen tittar vi på några av dina gamla hemfilmer.

Det låter okej.

Det är okej.

Nån är på väg mot Devs.

Hon är anställd, men har inte Devs-behörighet.

Enligt systemet är hon kod Grön.

Direkt från chefen?

Uppfattat. Jag släpper igenom henne.

Dig känner jag inte.

Du har inte varit här förut.

Nej.

Vad heter du?

-Lily. -Lily?

Du verkar vara en trevlig, ung tjej.

Du borde nog vända om.

Det här stället är inte bra för dig. Det är inte bra för nån.

Vad är där inne?

Allt.

Allt är där inne.

Jag tror inte att jag kan vända om.

Då så.

Kan du inte så kan du inte. Det är sanningen.

Ditåt.

Text: Gustaf Lundskog www.sdimedia.com