All language subtitles for Marianne.and.Leonard.Words.of.Love.2019.NORDiC.720p.HDTV.H.264-RAPiDCOWS.sv

Kvinnan som inspirerade låtskrivaren
och poeten Leonard Cohen har dött.

"So Long, Marianne"
och "Bird on a Wire" skrevs -

- till Cohens älskarinna och musa
Marianne Ihlen.

De gjorde slut, men
när Marianne var dödssjuk i leukemi -

- hörde hennes vän Jan Christian
Mollestad av sig till Leonard Cohen.

Två timmar senare kom ett svar,
som Jan läste upp för henne.

"Käraste Marianne."

"Jag är precis bakom dig.
Så nära att jag kan hålla din hand."

"Jag har aldrig glömt
din kärlek och din skönhet."

"Men det vet du.
Jag behöver inte säga mer."

"Ha en bra resa, vännen.
Vi ses längre fram."

"Med oändlig kärlek och tacksamhet,
din Leonard."

Den här skrev jag till Marianne.

Jag hoppas att hon är här.
Kanske är hon här.

Jag hoppas
att hon är här - Marianne.

Den här låten heter
"So Long, Marianne".

En tjej som heter Marianne
som jag känner -

- kom fram till mig efter att jag
hade sjungit den... Hon är norsk.

Hon sa: "Jag är glad för att
den låten inte skrevs till mig."

"Jaså?"

"Ja, för jag heter Marianne."

Det här är Marianne
på ön Hydra i början av 60-talet.

Hon sa att "So Long, Marianne"
först hette "Come On, Marianne".

Det var inte hennes favoritlåt.

Hon sa att den inte var menad
som en avskedslåt -

- men den kom att förebåda slutet på
Marianne och Leonards förhållande.

Det här är lille Axel,
Mariannes sjuårige son.

- Den ser ut som en hummer.
- Det är många olika öppnare.

Det var 60-tal
med fri kärlek och öppna äktenskap.

Leonard och Marianne hade det så.

Jag var en ganska vilsen 20-åring
som besökte ön Hydra.

Marianne blev min vän.

Under en kort tid
var jag en av hennes älskare.

Hon uppmuntrade mina drömmar -

- och spelade Leonards låtar för mig
under natthimlen.

Hon hade en unik entusiasm -

- och deras förhållande
var berusande vackert.

En dag drog jag. Jag hade fått ett
pris för en bok som jag hade skrivit.

De gav mig pengar,
och jag satte mig på ett plan -

- och hamnade till slut i Grekland.

Jag tog en båt och fick syn
på den här ön. Den var så vacker.

Jag kommer från ett land
med snö halva året.

Jag såg den här strålande ön.

Jag klev av,
träffade en tjej där och stannade.

Då var det få utlänningar där.

Familjen Johnston var centralfigurer.

De var äldre
och gjorde det vi alla ville.

De skrev och levde på skrivandet.

De var där, och de var underbara,
färgstarka, gästvänliga människor.

De hjälpte mig
att finna mig till rätta.

Det var det som gjorde
att han blev utstött i Montreal.

Resan in i mörkret.
Ingen ville hamna där.

Jag minns att min mamma skrev
hemska saker om honom till mig.

Han kände till mörkret och kampen
- ett ögonblick i taget.

Man skulle hitta en partner.

Och gifta sig och bo i Westmount.

Alla bodde i Westmount.

Så vi drog.

Vi hade vårt eget sätt att vara.
Vi formade våra egna liv.

De visade sig vara synkroniserade.

Då jag drog till Hydra första gången -

- flydde jag ifrån
något som jag inte kunde hantera.

På många sätt var Leonard också
på väg bort från något -

- och på väg in i något annat,
så vi var två flyktingar.

Men jag hade flytt från något som jag
till slut skulle tvingas ta itu med.

- Får jag smaka?
- Det ska vara lika mycket i alla.

Mitt upp i alltihop
dyker Leonard Cohen upp.

Jag hade en korg
och skulle hämta flaskvatten.

Han står i dörröppningen
med solen bakifrån.

Då ser man inte ansiktet,
bara konturerna. Jag hör en röst:

"Vill du göra oss sällskap där ute?"

Men jag minns
att när våra blickar möttes -

- så kändes det i hela kroppen.
Det är helt otroligt!

Det första året på Hydra
var fantastiskt. Han skrev och skrev.

Jag gick och handlade
och köpte hem mat.

Jag var hans grekiska musa
som satt vid hans fötter.

Han var den skapande.

Dagarna var inrutade.
Vi gick upp tidigt och åt frukost.

Sen började jag jobba.
Jag fick en smörgås under dagen.

Jag tog väl amfetamin då,
så jag åt inte mycket.

Så såg dagarna ut. Mitt mål
var att skriva tre sidor om dagen.

De där åren var fina.

Vi satt i solen, vi låg i solen,
vi gick i solen.

Vi lyssnade till musik.
Vi badade.

Vi lekte, vi drack, vi diskuterade.

Det skrevs och älskades.

Det var ganska härligt, vet du.

Jag tyckte aldrig
att jag såg särskilt bra ut.

Jag trodde inte på Leonards ord:
"Du är den vackraste jag har sett."

Men jag tycker
att mitt ansikte var för runt.

Jag har sett ner på mig själv
hela livet.

Solen blekte ju håret.
I Grekland var jag ju så blond.

Där var ju de flesta mörka.

Smal. Nästan inga bröst.

Till mitt stora förtret.

Han var vacker.
Har du inte sett bilderna?

Han tyckte inte heller
att han såg bra ut.

Vi hade båda problem.

Vi stod ofta framför spegeln
innan vi gick ut. Vilka var vi i dag?

Vi människor är bra underliga.

Hon var vacker -

- men uppskattade inte det
förrän hon träffade Leonard.

Han fick henne att älska livet.

Hon kände inte bara
att Leonard såg henne.

Han älskade henne verkligen.

Han fick henne att känna sig vacker.

Om man ska förstå Marianne,
måste man veta -

- hur hennes förste make, Axel, var.
Axel kunde bli så arg.

Han kunde kasta ut möblerna
genom fönstret - ut på gatan.

Jag tror inte att han slog henne,
men han var våldsam.

Leonard kom in i Mariannes liv.

Han hade sett
deras förhållande spricka.

Leonard räddade hennes liv.
Han tog liksom på sig rollen -

- av en hjälpande hand.
Han hjälpte till med lille Axel.

Och han hjälpte
henne med praktiska saker.

Han var hans pappa i praktiken.

Lille Axel talar fortfarande
om Leonard som en positiv kraft.

Det var en smart unge.

Han var väldigt lugn
och kanske lite blyg.

Axel och jag gick runt
på kullarna. Vi hittade fossiler.

Jag bodde där
från det att jag var tre månader.

Vi sprang barfota. Torkat saltvatten
på stenarna kändes som pulver.

Allt var så vackert - under alla
årstider och alla tider på dygnet.

Det nybakade brödet.

Jag har aldrig upplevt det
någon annanstans.

Man kunde liksom känna luften -

- särskilt på kvällen. Det var som
att omslutas av siden och sammet.

Det var så mycket frihet där
att folk gick för långt.

Den faran fanns alltid.

Jag blev trollbunden av öns skönhet.

Aldrig förr hade jag träffat
så många solbruna människor -

- som hade så roligt tillsammans.
Det kändes som om allt var möjligt.

Marianne gav mig
min första LSD-tripp.

Hon hade fått den
av Leonards vän Malcolm i London.

Hon tog bilder av mig nästa morgon.

Jag hade inte tänkt åka, men en
av Mariannes andra älskare dök upp -

- så i all hast tog jag
nästa båt tillbaka till Aten.

Men min entusiasm för Hydra
hade inte minskat.

Jag sa till Rick,
min bästa vän i skolan -

- att han borde åka dit
och ta en paus i journalistjobbet.

Rick tänkte stanna i två veckor
men kom att bo där i fjorton år.

Jag åkte till Hydra, som du föreslog,
och fick en enorm känsla av lättnad.

Jag tror att det var en kombination
av platsens skönhet och enkelhet -

- och den genuina stämningen.

En liten grupp konstnärer
hade tagit sin tillflykt dit.

Man kunde leva så billigt där.
Leonard hade inte mycket pengar då.

På Hydra
fanns det liksom en oskriven regel -

- att man inte bara kunde
slå sig ner hos någon som Leonard.

De var där för att vara i fred.
De skrev.

Leonard hade en idé om
att han måste åka till Montreal -

- för att se det riktiga livet
och för att få inspiration.

Det kändes som om Leonard
var mycket sårbar i sin kreativitet.

Mycket av mitt liv
handlade om att fly.

Jag flydde även från bra situationer,
för jag uppfattade dem inte som bra.

Det var ett egoistiskt liv,
men så kändes det inte då.

Det handlade om att överleva.

Barnen och de som stod mig nära
fick nog lida för det -

- för jag drog alltid vidare.
Jag försökte alltid komma bort.

Jag inspirerades mycket
av min vän Irving Layton -

- av hans sätt att vara.

Han sa alltid: "Leonard,
är du säker på att du gör fel sak?"

Det var mitt i prick. Det lät rätt.

Cohen bekymrar sig för att jag
tar avstånd från kanadensarna.

Stämmer det eller har ni
andra bekymmer, mr Cohen?

När jag går upp på morgonen undrar
jag om skaparkraften är med mig.

Vad var det som Leonard
uppskattade hos Irving?

Han gillade
hans intellekt och fantasi.

Han kände att Irving var äkta vara
när det gällde poesi.

Första gången jag såg Leonard
sa Irving:

"Jag ska bjuda hem
den här ynglingen..."

Han var väl nitton eller tjugo.
Jag sa: "Vem är han?"

"Han är äkta vara."

De betraktade varandra
som "äkta vara".

Och både Irving och Leonard
hade en stark judisk anknytning.

Leonard var aristokratisk
och kom från en välbärgad familj -

- med djupa rötter
i kanadensisk kultur.

Han kom
från en släkt med hög utbildning.

Jag kände aldrig Leonards far.
Han dog när Leonard var ung -

- men hans mamma Masha
var spritt språngande galen.

Hon var svag för Irving.

Leonard och jag undrade om Irving
och Masha hade legat med varandra.

Irving låg med alla.
Varför inte Leonards mor?

Och hon var
väldigt attraherad av Irving.

Irving hade kanske...
Hon var väldigt vacker - men galen.

Jag tror att riktigt bra författare
måste ha galna mödrar.

Om det stämmer, så hade han det!

Mycket av min kärlek till musiken
kommer från min mamma -

- som hade en vacker röst. Hon var
ryska och brukade sjunga där hemma.

De harmonierna, de melodierna,
berörde mig. De har påverkat mig.

Jag tog med gitarren när jag träffade
mina vänner på restaurang.

Mamma kom dit,
och vi sjöng ofta hela natten.

Har vi kul?

Vi vinner!
Vi vinner den inre striden!

Vi håller festen igång!

Vi håller festen igång.

Han älskade kvinnor.
Inget tvivel om den saken.

Men han var tvungen
att få vara sig själv.

Han kunde älska kvinnor på avstånd.

Han kunde få kvinnor
att trivas med sig själva.

Och det var så han älskade dem.
Det var så han älskade dem.

Han gav sig inte helt och fullt
till dem -

- för han kunde inte
ge avkall på sig själv.

Jag var inte nöjd med mitt liv.
Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag var den enda som inte
målade, skrev eller skulpterade.

Alla var konstnärer.

Många människor
kom med båten till Hydra.

Jacqueline Kennedy var där.

Prinsessan Margaret var där.

Så vad kunde jag säga?
Till slut kom jag på det:

"Jag är konstnär.
Livet är en konstform. Jag lever."

Inte särskilt originellt.

Jag betraktade mig själv
och tyckte att allt var fel med mig.

Det var synd.

Marianne stöttade Leonard
när han skrev -

- romanen "Sköna förlorare"
på Hydra.

Jag skrev många böcker och låtar där.

Jag gav ut romanen "Vackra förlorare"
men kunde inte betala hyran.

Han blev lätt galen. Man måste vara
det för att skriva "Sköna förlorare".

Det var hallucinatorisk galenskap.

Han satt i den heta grekiska solen -

- och Marianne gjorde i ordning korgar
med frukt och vatten till honom.

Han skrev den där boken
i ett feberrus!

Han hade aldrig kunnat skriva den
någon annanstans än på den ön.

Leonard hade alltid tagit LSD.
Det gav en extra kick.

Han tog det aldrig
för att fly från sig själv.

Det var en del ett andligt sökande.

Det gjorde så att han
kom i kontakt med sin galenskap.

Han kunde sitta på terrassen
i solen och ta LSD och amfetamin.

Marianne brukade säga...
Hon plockade inte upp resterna -

- men hon lugnade honom efter att
han hade skrivit "Sköna förlorare".

Han skrev de märkvärdiga sidorna
i solen, som den galning han var.

För att hitta något som
verkligen fångar min uppmärksamhet -

- gör jag oändligt många versioner.

Jag prövar allt.
Jag ignorerar det. Jag tar tag i det.

Jag testar att vara
hög, berusad eller nykter.

Alla versioner av mig själv
som jag kan få fram -

- bidrar till arbetsinsatsen.

Jag prövar allt.
Jag gör vad som helst.

Leonards bok "Sköna förlorare"
blev nästan inte läst.

Jag fattade inget av den, men
de intellektuella på Theatercaféen -

- de förstod mer av den
men var ändå väldigt förbryllade.

Så här skriver några kritiker
om hans senaste bok:

"Jag har precis läst Cohens roman,
och jag måste rensa sinnet."

"Den mest motbjudande bok
som någonsin har skrivits i Kanada."

"Verbal masturbation."

Efter boken
ville jag ägna mig åt musik -

- för jag kunde inte försörja mig.

Det var svårt att mätta de hungriga
munnarna som hade blivit mitt ansvar.

Jag åkte till USA och visste inte
vad som hade hänt i New York -

- inom folkmusik-genren.

Jag kände inte alls till
Phil Ochs, Dylan eller Joan Baez.

Leonard hittade mig. Han kom till
min lägenhet, och vi drack kaffe.

Han sa: "Jag kan inte sjunga,
och jag kan inte spela gitarr."

"Jag vet inte om det här är en låt."
Sen spelade han den här.

Jag sa: "Leonard, där har du en låt!
Den måste jag spela in på en gång."

Naturligtvis spelade jag
genast in den, och vi blev vänner.

Han var ganska tydlig med att
han aldrig ville sjunga offentligt.

Det gick ungefär ett år.
Låten "Suzanne" hade blivit stor.

Jag skulle sjunga
på en välgörenhetskonsert i New York.

Jag sa: "Jag vill att du är med
på scenen och sjunger 'Suzanne'."

"Alla vill höra dig sjunga den."

"Jag har en hemsk röst."
- "Nej, det har du inte."

Han ställde sig mitt på scenen
och började sjunga låten.

Han darrade som ett asplöv.
Jag såg hur hans händer skakade.

Mitt i "Suzanne"
bröt han ihop och började gråta.

Han gick av scenen.
Han höll på att dö av skräck.

Han fick ett anfall
av kraftig scenskräck.

Han gick av scenen.
Jag sa: "Så här kan vi inte ha det."

"Vi går upp på scen och sjunger låten
tillsammans." Till slut sa han okej.

Publiken hade fortsatt
att klappa och ropa -

- för de hade fått höra ett smakprov.

De hade hört honom sjunga,
så de visste.

Vi gick ut tillsammans,
och när vi var klara -

- hade han insett
att han gjorde ett magiskt intryck.

Låt mig få presentera
mr Leonard Cohen.

Det var ett av de viktigaste
ögonblicken i våra liv.

Sen rullade det på.
Han skrev kontrakt med Columbia.

Det blev hans skivbolag.

Han måste ständig åka "över pölen" -

- för att få inspiration
och "bli lite mer olycklig igen".

Vi hade ju inte råd att resa allihop,
så jag var ofta ensam på Hydra.

Till slut ville jag inte vara ensam
mer. Jag tyckte det var så tråkigt.

Det dröjde inte
förrän jag fick ett telegram:

"Har ett hus. Allt jag behöver nu
är min kvinna och hennes son."

"Hjärtliga hälsningar, Leonard."

Så var det. Tänk att jag emigrerade!

Jag minns när hon kom med flyget.

Hon hade
två tunga väskor i varje hand.

Hon kunde inte vinka till mig,
för hon orkade inte lyfta väskorna.

Hon ville inte sätta ner dem,
så hon vinkade med foten!

Det minns jag väldigt tydligt.

Det var ett misstag.

Han sa de berömda orden:

"Jag vill att min kvinna och barnet
skall komma till Montreal."

Det var underbart,
men i samma stund som han sa det -

- behövde han det inte längre.
Han hade behov av att säga det.

Marianne,
som var djupt förälskad i honom -

- åkte dit med lille Axel.
Vi kallade honom alltid lille Axel.

Det blev katastrof.
Det var en väldigt olycklig period.

Axel brukade bo hos oss.

Han brukade
skriva sitt namn med blyertspenna -

- på alla väggar i vår lägenhet.
"Axel, Axel, Axel."

Det var en väldigt olycklig tid.

Poeter är inga bra äkta män,
eller hur?

Känner du till någon poet
som har varit en bra make?

Eller någon filmskapare?
Eller någon konstnär?

Man kan inte äga dem
- inte ens en liten del av dem.

De är svårfångade varelser -

- som är gifta med sin musa.

Det låter pretentiöst,
men det är sant.

Det ironiska är att en sådan man -

- är en man som alla kvinnor vill ha.
Och inte kan få.

Marianne gick fram till mig och sa:

"Vi var så lyckliga på Hydra.
Vi promenerade på stranden" -

- "badade nakna och drack massor
av retsina. Vi var väldigt lyckliga."

"En dag sa han
att han skulle åka till New York" -

- "för att spela sina låtar för
Judy Collins. Och du spelade in dem."

"Jag ville bara säga
att du förstörde mitt liv."

Deras drömtillvaro på Hydra
avbröts -

- när Leonard
upptäckte att han var sångare.

Jag tog den här bilden av Marianne
hösten 1968 -

- när hon kom till Storbritannien
och kontaktade mig.

Lille Axel skulle gå på internat-
skola, och hon behövde skjuts.

Vi körde till Suffolk,
till A.S. Neills skola Summerhill -

- där barnen inte var tvungna
att gå på lektionerna.

Axel var åtta år. Jag minns
hur ledsen han var när vi åkte.

Axel skrev till Marianne
nästan varje dag.

Jag älskar dig
När kommer du?

Jag saknar dig jättemycket

ÄLSKAR DIG

Marianne var också ledsen,
men tyckte att det blev bäst så -

- för hon reste så mycket.

Ett tag bodde Marianne ihop med mig
i ett ockuperat hus i Kentish Town.

Genom henne kom jag i kontakt
med proteströrelsen -

- och konstnärer
vars konst åstadkom otroliga saker.

Sångerskan Julie Felix var en av
hennes och Leonards gamla vänner.

Hon blev Julies musa och upp-
muntrade henne att skriva egna låtar.

Julie hade träffat Leonard på Hydra
innan båda blev sångare.

Jag är glad och stolt över
att få presentera honom i England:

Författaren, poeten och låtskrivaren,
som sjunger att han är en främling.

Mina damer och herrar:
Leonard Cohen!

Leonard var hela tiden en sökare
som inte hörde hemma någonstans.

Samma sak med hans förhållanden.
Det med Marianne var det längsta.

Efter det hade han
det ena förhållandet efter det andra.

Mot slutet av låten
hade han en tår i ögat.

Han var en känslosam man.

De hade problem redan då.

Marianne och jag umgicks mycket.
Vi kom varandra nära.

Vi gjorde några resor tillsammans.
Hon var ju musan.

Den förste låten jag skrev
var "Windy Morning".

Hon vägledde mig genom den låten.

- Hon var en jättebra musa, eller hur?
- Ja, absolut!

Och jag tror
att Leonard förstod det.

Han sa att hon var det
när han pratade om henne.

Hon uppmuntrade en.

Hon var så omhändertagande.

Det är kvinnans styrka -

- förmågan att ta om hand
och älska... och uppmuntra.

Världen behöver det.

Därför tycker jag att det är bra att
vi äntligen får kvinnornas tidsålder.

Leonard var en stor... feminist.

En gång sa han till mig:

"Jag längtar
efter att kvinnorna ska ta över."

Det var fint att han sa så.

Leonards bildspråk kom från poeter -

- från Shakespeare,
Keats och Marlowe.

Det fanns saker i hans gitarrspel
som jag kunde förstärka.

Jag ville inte göra det med
instrument utan med kvinnoröster.

Många av hans texter handlade ju
om hans relationer med kvinnor.

Det fanns en stark kvinnlig närvaro
i hans låtar - trots att han var man.

Min dåvarande flickvän
hade en vacker sopranröst.

Jag testade olika saker och
bad henne sjunga på Leonards låt.

Jag frågade vad hon tyckte.
Och det lät riktigt bra!

Kan du imitera hur det lät?

Jag är ingen sångare.

Hon gick upp på slutet.

Hon sjöng samma som han.

Men det gav det hela lite mer skärpa.

Det är en del saker
från livet och verkligheten -

- som jag ser i den sången.

Du nämnde det där med "fine spider
web fastening my ankle to a stone".

Han berättade för mig -

- om en release-fest
där de hade fantastiska...

Han hamnade mitt i det där.

Det var i en lägenhet högst upp
med en takterrass.

Dit upp var han tvungen att gå
för att komma bort från det hela.

Han sa att
om det där ingick spelet -

- så visste han inte
hur länge han skulle orka.

Fösta gången jag träffade Cohen
öppnade han dörren helt naken.

Jag, med min bakgrund,
tyckte att det var jäkligt konstigt.

Nu kan jag se tillbaka på åren
när Leonard och jag arbetade ihop.

Jag tänker att om jag hade varit
mer utvecklad vid den tidpunkten -

- hade det inte verkat konstigt.

Leonard var alltid
mycket medveten om sin kropp.

Han brukade säga: "När vi turnerar
och bor på hotell - klä av dig."

"Du kommer att gå förbi
det som kallas speglar."

"Då kommer du att lägga märke till" -

- "tecken på
att du behöver göra fler situps."

Leonard simmade, typ hela tiden.

Om hotellet vi bodde på hade en pool
så var han i den.

Han gick upp tidigt
för att slippa träffa någon.

Klockan fem på morgonen
simmade han längder.

Om han fick simma naken
så gjorde han det.

Jag vet inte varför.
Det var bara sådan han var.

- Skrev inte ni en låt ihop?
- Jo, "Chelsea Hotel".

Vi gick ombord på ett flygplan
och satt där och jobbade med låten.

Då visste jag inte
vem hans text riktade sig till.

Senare blev det känt
att det var Janis Joplin.

Den går så här:

I remember you well
in the Chelsea Hotel

talking so brave
and so sweet

Giving me head on the unmade bed
while limousines wait in the street

Ingen vet att han i andra versen
sjunger om "vintern 1967".

My friends of that year
they were all turning queer

Me, I was just getting even

Jag flyttade till New York
på grund av Leonard.

Leonard bodde lite här och där.
Och på Chelsea Hotel.

Jag var på konsert med Leonard
och hörde den fantastiska...

...Janis Joplin.

Men jag hängde inte med efteråt.

Han har alltid varit väldigt
beskyddande, och jag är glad för det.

Jag hade inget där att göra.

Vad han gjorde i New York
och vad som skedde -

- när jag var i New York,
eller på Hydra -

- det berättade han inte. Jag tror
att det var en väldigt tuff period.

På den tiden hade Leonard
vissa upplevelser med Janis Joplin.

Marianne bodde
i en egen lägenhet med lille Axel.

Det måste ha varit väldigt konstigt.

Men hon var fortfarande musan.

Det intressanta är att hon
har läst upp telegram för mig -

- från Leonard.

Först var det
telegram till "Marianne Cohen".

Som om de var gifta.

Telegram till Hydra,
och sen till London och New York -

- under tiden som de är ett par -

- men när de inte är ett par längre
fortsätter han att skicka pengar -

- och frågar hur det är med Axel.

Han fortsätter att skicka små...

...kärleksmeddelanden
trots att de inte är tillsammans.

Leonard sa att han led av depression.

Han kämpade med det i så många år.

Så Leonard tänkte
att vi skulle göra en bra sak.

Låt säga att vi skulle spela
i Royal Albert Hall i London.

Vi var där i flera dagar, så varför
inte spela på ett mentalsjukhus?

Jag jublade inte precis.

Jag tänkte inte åka till något...

Jag tänkte inte åka dit. Glöm det!

Han sa: "Gör det en gång bara."

"Om du gör en sådan spelning
och aldrig vill göra om det" -

- "så behöver du aldrig mer göra det."

Jag sa okej. Och nu ska ni får höra:

När kvällen var slut kunde inget
få mig att släppa den idén.

Vi gjorde många sådana spelningar.

Hans morfar, tror jag,
hade dött på en sådan institution.

Jag spelar på mentalsjukhus
av flera anledningar.

När man spelar för någon
som är helt tillintetgjord...

Det kändes som om deras tillstånd
hade vissa likheter med -

- det som låg bakom mina låtar -

- och att det fanns en empati.

Jag känner empati
med en sådan upplevelse.

Då jag skulle åka hit sa de: "Det
är en tuff samling unga knäppgökar."

Den här låten handlar om en tjej
som jag bodde ihop med i åtta år.

Hon hette Marianne.

Jag brukade bo med henne halva året.

Resten av året
var jag tillsammans med någon annan.

Sen blev det fyra månader om året.
Och sen två månader.

Efter åtta år
bodde vi ihop några veckor om året.

Det var dags att skriva
den här sången till henne.

Nu bor i vi ihop några dagar om året.

Det var ett ögonblick
som jag aldrig kommer att glömma.

En kille reser sig upp
och börjar ropa:

"Hallå! Sluta spela!"

Vi är musiker och har spelat
på massor av konserter -

- så vi spelar bara på -

- men den här killen
fick faktiskt tyst på oss.

Då sa Leonard:
"Okej, nu får du prata."

Killen sa: "Hör ni.
Ni kommer in hit" -

- "med era blanka gitarrer och..."

"Du har snygga tjejer som körar."

"Jag vill veta vad du tänker om mig.
Det vill jag veta."

"Vad tänker du om mig?"

Man kunde höra en knappnål falla.

Leonard gick förbi mig och Charlie.
Han gick nerför trappan.

Han gick ut i publiken
och gav honom en rejäl kram.

Han bröt nästan hans revben,
så hårt kramade han honom.

Jag ville helst låsa in honom
och svälja nyckeln.

Jag var ju svartsjuk.
Han var otroligt eftertraktad.

Och så var han
så uppvaktande och hänsynsfull.

Så går det när man väljer
en stark, mörk och stilig man.

Alla tjejer föll pladask för honom.

Du anar inte hur ont det gjorde,
och det förstörde mycket.

Jag var faktiskt nära
att ta livet av mig på grund av det.

Jag ville bara dö.

- Jag kom för att träffa dig...
- Sjunger du inte längre?

- Vi ska till Genève.
- Men nu, då? I kväll.

- Vill du lyssna?
- Ja.

- Jag har inga planer.
- Har du ingenstans att bo?

- Nej. Har du ett ställe till mig?
- Ja, många!

Det är inte lätt att lägga an
på en tjej framför kameran!

En period av mitt liv var jag besatt
av att bli omtyckt av kvinnor.

Långt mer än vad som var rimligt.

Det blev det viktigaste i livet, och
jag fick ett tvångsmässigt beteende.

Det hände intressanta saker. Jag
lärde mig om mig själv och andra -

- under den här besatta perioden,
som var som en pornografisk film -

- men pornografiska filmer
är ju inte romantiska.

Det var fler kvinnor än män
på konserterna.

Man såg några par,
men det var mest kvinnor.

De hade läst hans poesi,
och nu såg de honom sjunga låtarna.

De stod där och grät och höll på
och tittade på honom.

Han hade inga problem att få kvinnor.

Jag ska berätta en rolig historia.
Jag är i lobbyn på Mayfair Hotel -

- när han kommer in i sällskap
med en väldigt snygg kvinna.

De försvinner och
kommer ner några timmar senare.

De tar några drinkar i lobbyn.
Det finns en bar där.

Hon går,
och han ringer ett telefonsamtal.

En halvtimme senare är han tillbaka
med en annan kvinna. De går upp.

Det här hände under en eftermiddag.

Han måste hela tiden ha en kvinna.

Killen reste runt i hela världen.
Han kände kvinnor, och folk -

- i Paris och London... Överallt!
Han behövde bara ringa ett samtal.

Där hade han inga problem!

Det var faktiskt goda tider
för oss alla - till och med för mig!

Jag hade stor aptit
på kvinnligt sällskap -

- och ville uttrycka vänskap sexuellt.

Jag hade väldig tur
för det här var ju på 60-talet -

- så den möjligheten fanns
i allra högsta grad.

Under ett kort ögonblick i historien -

- hade män och kvinnor
samma syn -

- när det gällde just den saken.

Jag hade tur
att min aptit sammanföll -

- med ett sällsynt religiöst eller
socialt... Vad ska man kalla det?

Ett slags fenomen som tillät
män och kvinnor - pojkar och flickor -

- att förenas på ett sätt
som tillfredsställde bådas aptit.

"Bird on a Wire"
kändes mer som en låt om mig -

- för jag var där.

Man kan se det i ljuset
av hur den blev till.

Ön Hydra hade fått elektricitet.
Jag gav honom en gitarr.

Vi såg ut genom fönstret
och såg fåglarna på elledningarna.

Han hade inte kunnat skapa,
skriva eller sjunga på flera veckor.

Han var inne i en djup depression.

Och det här var en period i mitt liv
då jag var tvungen -

- att ta ett ganska svårt beslut.

Nämligen att följa min intuition.

Jag bestämde att Leonard och jag
inte skulle få gemensamma barn.

Marianne besökte mig i Cardiff,
där jag studerade.

Skulle hon få det tråkigt där? Nej,
Marianne intresserade sig för alla.

Att vara mottaglig och öppen
såg hon som de finaste egenskaperna.

Marianne blev vän med alla barnen
på gatan. De följde efter henne.

Hon uppmuntrade mig att göra
min första film - om slummen.

Ett helt samhälle skulle rivas.

Marianne gillade att spå sig
med I Ching och att bli hög.

Hon pratade mycket om Leonard:

Var han köpte smörgåsar
med saltat kött i Piccadilly.

Hans andliga sökande. Han
hade testat scientologi och EST.

Marianne var också en andlig sökare -

- och Leonard var på många sätt
hennes lärare.

En dag bad hon mig
att köra henne till Bath.

Hon sa
att hon var gravid med Leonards barn.

Hon var gravid, men hon visste
att Leonard inte ville ha barn.

Hon gjorde abort. Men hon om någon
borde ha fött Leonards barn.

Hon förtjänade det,
men hon lät bli för Leonards skull.

Hon ville samma sak som jag.

Hon ville...
vara tillsammans med honom.

Man kan inte
"vara tillsammans med" Leonard.

På det viset.

Man kan säga: "Hellre en natt med
Leonard än ett liv med någon annan."

Det är enkelt att säga
men så enkelt är det inte.

Jag kunde ha sagt så om Irving.
Vi var tillsammans i över 20 år.

Det gick upp och ner,
och det var underbart.

- Men för det mesta var det en plåga.
- En plåga?

Öppna äktenskap var modernt.
Vad i helvete var det egentligen?

Det blev nog aldrig någonsin
lyckat!

En av personerna var alltid
svartsjuk, arg, sårad och förvirrad.

Jag vet inget barn som inte tog skada
under den perioden.

Vi ville göra allt:
ta droger och ligga runt...

Barnen fick bara hänga på.

De ville inte vara med.

Många av oss
tvingades snabbt bli vuxna på ön.

Och det var mycket LSD på ön.
Folk lade LSD i andras glas.

Och jag hörde -

- att folk red på åsnor
som fick en syratripp.

Det ledde till problem och olyckor.

- Gav de LSD till åsnorna?
- Ja, och till människor.

Någon lade LSD
i mitt glas när jag var tretton år.

Jag fattade inte alls vad som hände.

Och det hände många olyckor.

Marianne och många andra kvinnor
tog inte så bra hand om barnen.

De var inte så närvarande
som de kunde ha varit.

Axel drabbades av det.

Marianne gick
från den ena kärleken till den andra.

Ofta var han inte med henne,
så hos vem var han?

Och Leonard...
Han var inte Leonards barn.

Han började klä sig i långa,
böljande marockanska kaftaner.

Han var tyst i åratal, och
senare blev han institutionaliserad.

Det känns så ledsamt -

- att han har tillbringat större delen
av sitt vuxna liv på institution.

De som klarade livet på Hydra
hade det bra, men de var inte många.

Många konstnärer kom dit -

- och upptäckte att deras kreativitet
inte kunde försörja dem -

- eller också blev spriten, sexet och
det vackra landskapet för mycket.

Men Leonard var en av dem som...

Miljön där gynnade honom.
Han arbetade i samklang med den.

Hans liv var en framgångssaga.

Han tog inte skada av det stället.

Många andra verkar ha åkt därifrån -

- med irreparabla skador.

Det var påfrestande för äktenskapen.

Få äktenskap klarade en vistelse där,
inte mina föräldrars heller.

FÖRFATTARE
LÄMNAR GREKISK Ö

Marianne berättade
om familjen Johnstons tragiska öde -

- familjen som Leonard
hade bott hos 1960.

De lämnade ön efter nio år.

De var så begåvade
och hade en ljus framtid -

- men allt rämnade
efter att de hade lämnat ön.

Det är min födelsedag i dag.

Det här familjefotografiet är
från min födelsedag i fjol. På ön.

De pratar grekiska med varandra.
Det är mer naturligt för dem.

De har gått tio år i grekisk skola.

De lämnade ön nästan helt utblottade.

Hon tog sitt liv några år senare.

Han dog året efter av tuberkulos.

Cigaretter och alkohol
var en bidragande orsak.

Barnen, som verkade vara så fina,
begåvade och underbara på ön -

- de dog tidigt av alkoholism,
självmord och droger.

Bara en av dem lever.

Många andra barn
från familjer som har bott på Hydra -

- fick det jobbigt sen när de
återvände till den vanliga världen.

Man kan bli deprimerad om man
har bott där ett tag. Det märkte jag.

Det går inte en dag
utan att jag önskar att jag var där.

Det är bokstavligen
det enda ställe som jag vill vara på.

Det är en speciell plats.

Den blir en del av en.

Jag kan inte beskriva det,
men det är en speciell plats.

Varje gång man kliver av båten
är det som att komma hem.

Det var en mycket märklig kväll.
Det var 660 000 människor där.

Det var en orolig kväll.

Någon satte eld på scenen,
så de fick släcka innan vi gick på.

"Vi kanske borde sticka.
Folk kommer att bli skadade."

Leonard stortrivdes.

Som sagt, aningen förstår man dem
eller inte. Han förstod dem.

Jag tog Mandrax då.
De kallade mig kapten Mandrax.

Det såldes under namnet Quaalude.

Jag blev orimligt avslappnad.

Jag hoppas att hon är här
- Marianne. Kanske är hon här.

Jag hoppas att hon är här
- Marianne.

Hur länge kan man vara förälskad
innan man måste förnya sig?

Jag vet att den situationen
som vi var i då -

- där man plötsligt inte
kan prata ordentligt med varandra...

Vi kom inte vidare. Jag förstod inte
honom, och han förstod inte mig.

Leonard gick förstås
upp i sitt skrivande.

Vi försökte och försökte.
Ingen av oss hade lust att ge upp.

Marianne var en kvinna -

- som inte verkade helt bländad
av Leonards kändisskap.

Hon kunde stå på sig.

Ibland följde hon med oss i en vecka
eller tio dagar. Sen var hon borta.

Leonard hade andra kvinnor
när han turnerade -

- men när Marianne var i stan
var han otillgänglig.

Hon utstrålade något annat
än Leonards andra kvinnor.

Leonard behövde ha
stark publikkontakt.

Man blev alldeles mållös.

En kväll lät han så många
komma upp till honom på scenen -

- att det blev rena kärleksfesten
mitt i vår konsert.

Det var en hög av människor
som älskade utan att klä av sig.

Vem vet vad som hade hänt
om vi hade stannat längre?

När vi spelar i Amsterdam.
bjuder han in hela publiken -

- till sitt hotell efteråt.
Och de gick dit!

Vi tog mycket syra på de turnéerna.
Massor.

Leonard hade en kompis i London
som hade drogen "desert dust".

Man tog en nål
och nuddade tungan -

- med den ytterst lilla mängd
som satt på nålspetsen.

Sen var man borta i fjorton timmar.

Utan återvändo.

En gång tog vi "desert dust"
23 kvällar på raken.

Vi spelade i Royal Albert Hall
och i Wiens operahus -

- på alla fina ställen...

Jag skulle aldrig
överleva en sådan kväll i dag.

Här är texten.

Det är så man ska göra.

Funkar det fortfarande? Oavsett om
det verkar eller inte får vi problem!

Leonard sa att man måste vara
i zonen. Vi höll oss kvar där!

Många tror att om man blir jättehög
en kväll så får man en baksmälla -

- men vi befann oss i zonen
dag efter dag.

Men när vi spelade i Jerusalem
fick han inte tag på det.

Om det inte blir bättre än så här -

- avslutar vi konserten,
och ni får pengarna tillbaka.

En del kvällar
lyfter man från marken.

Andra kvällar
tar man sig inte upp från marken.

Det är ingen mening med att ljuga.
I kväll har vi inte lyft.

Vi satt bakom scenen
och undrade vad som skulle hända.

Managern Marty Machat
försökte prata med honom.

Leonard var hög, det förstod jag.

- På vad?
- LSD.

Han hade stora svarta pupiller,
så där som de blir.

Plötsligt säger han till mig:

"Billy, kan du hämta en rakhyvel?"

Jag sa: "Ska du skära halsen av dig?"

"Nej, men om jag rakar mig
tror jag att jag kan gå ut igen."

- Det här är den sista konserten.
- Jag måste raka mig!

Vilket liv!

Det här är underbart!
Varför har ingen berättat om det här?

Så han rakade sig.
Det var nästan torrakning.

Han tog bara vatten. Sen gick han ut
med "rakbränna" och spelade klart.

Du borde testa! Det är underbart.

Ja, det här är jättebra.

Alla sköt från höften.

Inget var fast bestämt.

Tanken var att i kväll
ska vi spela den här låten -

- bättre än i går kväll.

Och i morgon
ska vi spela den bättre än i kväll.

Det var bara en kväll som jag kände -

- att jag höll på att tappa det.

Jag skulle ta ett vackert ackord:

F#m7. Jag tror
att det var i låten "Suzanne".

Då jag skulle ta det ackordet
landade jag på ansiktet -

- där på scenen.

Leonard gav mig en blick som sa:

"Okej, nu måste vi
ta lite mindre Mandrax."

Marianne och jag höll kontakten
på 70- och 80-talet -

- via vykort och brev då och då.

Jag blev förtjust
när hon föreslog ett samarbete.

Vi diskuterade olika idéer.

Marianne
blev alltmer orolig för Axel.

Han hade åkt till Indien
och tagit för mycket droger.

Hon var arg på Axels pappa,
som hade uppmuntrat honom.

Axel bodde nu
på en institution i Oslo.

Marianne
tillbringade alltmer tid med honom.

Hon hade rest en del med Leonard -

- och då och då
bodde de i huset på Hydra.

Leonard bodde delvis i Montreal
med en kvinna som hette Suzanne.

Jag har läst tre av hans biografier.
Där delar de liksom upp det:

Först var det Marianne.
Det tog slut. Sen blev det Suzanne.

Men en tid överlappade det.
Då försörjde han båda familjerna.

När han var med henne och Axel
på Hydra kände han sig hemma där.

Men han kände likadant när han var
med Suzanne och barnet i Montreal -

- så han var förvirrad.

Suzanne handlade mer instinktivt,
och hon var fjorton år yngre än han.

Det var nog en massa olika saker -

- som gjorde att det tog slut.

Det krävdes någon som Suzanne.

Ordet "hänsynslös"
är det som dyker upp.

Hon gjorde som hon gjorde
för att knyta Leonard till sig -

- "med vilka medel som än krävs",
som Svarta pantrarna sa.

Och hon gjorde verkligen...

Hon visste precis
vad hon skulle göra - och när.

Det var
som att ramla ner i ett spindelnät.

Det finns något otroligt
fascinerande med en spindel.

Väldigt fascinerande.

Leonard ramlade in i det
för att det var så fascinerande.

Jag vet inte vad som drev honom dit,
men han visste...

Som Irving sa:
"Se till att göra fel sak."

Och det gjorde han verkligen
med Suzanne!

Leonards sökande gjorde
att han inte fick ett normalt liv -

- med hem och familj
och allt sådant där.

Leonard hade alltid känslan
att han sökte efter något -

- som han inte kunde fånga.

Jag tror inte
att han visste vad han jagade.

Jag tror inte att han visste det.

Det gjorde nog allt mörkare.

Han levde i mörker.

Han kunde försvinna i sex veckor.
Ingen kunde få tag på honom.

Vi pratar om djup, djup depression.

Vi åkte till Europa och Tyskland. Jag
hade aldrig sett så många blondiner!

Han var
de kvasideprimerade kvinnornas poet.

De grät och sa till honom
att han hade räddat deras liv.

"Jag befann mig på en mörk plats.
Ditt mörker visade vägen ut."

Han nådde ut med sin grej.

Han hade mörk kostym
och såg allvarlig ut.

Man fick aldrig se hans humor.
Han var en rolig kille!

När han stod på scenen
var det mörkt. Och ensamt.

Och desperat.

De som ville offra en generation
till förmån för en annan.

Jag ville rama in varje låt -

- som en liten skiss.

De uttryckte olika saker.
Jag använde ovanliga instrument.

Sordinerade tromboner gav en
viss prägel. Eller iskalla stråkar -

- och mörka blänk...
Det skulle bli som små filmer.

Vi skulle jobba några veckor
i studion.

Han sa: "Jag åker till Hydra
en sväng. Sen gör vi klart den."

Jag hörde inget från honom på sju år.

Det visade sig att Marty Machat,
Leonards manager -

- också var manager åt Phil Spector.

Han skrev ett avtal
med Warner Bros. för Phils räkning -

- som gav dem båda
ett enormt förskott.

Det var rekordstort på 70-talet.

Så Marty ringde till Leonard:
"Glöm skivan med John."

"Gör en skiva med Phil Spector.
Han är berömd, det blir en hit."

Det blev "Death of a Ladies' Man" -

- som inte är hans bästa verk.

Det var
en speciell period av mitt liv.

Det kändes tungt.
Min familj splittrades.

Jag bodde i Los Angeles,
en främmande stad för mig.

Jag hade tappat kontrollen
över min familj -

- mitt arbete och mitt liv.

Det var en mycket mörk period.

Han kom in i studion,
Jag visste att han var excentrisk -

- men inte att han var galen.

Det handlade mycket om vapen.
Vapnen var i fokus.

Musiken var underordnad.

Hans vänner och livvakter
var beväpnade till tänderna.

Alla var fulla,
och han halkade på kulor.

Man bet i en revolver
när man åt av sin hamburgare.

Phil var helt utom kontroll.
Jag minns att han -

- tryckte en revolver i nacken på mig
och sa: "Leonard, jag älskar dig."

"Det hoppas jag, Phil."

Om det var någon som
drog ner projektet så var det jag.

Jag klarade inte av
att sjunga de låtarna.

Låten "Memories" är kanonbra.
Den har en bra melodi -

- och texten är rörande.
Den fångar high school-känslan.

En dag kom
Suzanne och lille Adam.

Min son var i hans ålder
när jag flyttade till Hydra.

De stod i dörröppningen.

Hon undrade när jag skulle flytta ut
så att hon kunde flytta in.

Jag minns att när jag såg henne
kände jag mig liksom -

- lite längre, lite starkare,
lite äldre och lite klokare.

Jag kom till insikt
när jag såg henne och barnet.

Sedan packade jag helt lugnt
ihop mina saker -

- tog med mig Axel och flyttade ut.

Marianne hade fått nog.
Hon måste tillbaka till Oslo.

Hennes mamma hade alltid velat
att hon skulle leva ett vanligt liv -

- bli sekreterare eller receptionist
och vara normal.

Till slut gjorde Marianne det.

Hon återvände hit, blev sekreterare,
och gifte sig med en norrman.

Hon blev styvmor till hans barn -

- och levde ett helt vanligt liv.

Ibland åkte hon tillbaka
till Hydra för att besöka vänner.

Helt oväntat... Jag hade ju
spelat in "Songs for Rebecca" -

- och inte hört något från Leonard,
så jag trodde det berodde på mig.

Då ringer han mig:
"Hur är läget?" Året är 1984.

"Vill du spela in en skiva?"

"Ja, jag har väntat
på det här samtalet!"

Vi gick in i studion. Vi spelade in
"Hallelujah" ganska tidigt.

Han spelade den för mig.

Han hade precis köpt
en liten Casio-synt -

- en sådan man kunde plinka på.

Han föll för den direkt och ville
ha med den, så vi spelade in den.

Vi tyckte att det blev jäkligt bra.
"Där fick vi till det!"

Leonard log stort.

Marty, som alltid var tveksam när
jag var med, sa att vi hade lyckats.

Vi tog med honom till Columbia.
Walter Yetnikoff var ny där.

Det var hans första stora grej.
Han sa: "Jag gillar det inte."

Citatet är berömt: "Leonard, jag vet
att du är stor, men är du bra?"

"Vi kommer inte att ge ut den."

Marty sa: "John, jag visste det!
Du har förstört Leonards karriär."

"Skivan går inte att ge ut. Tänk
att du gjorde så här mot Leonard!"

Han hade ju gillat den tidigare.
Jag sa: "Vad menar du?"

"De hatar den
och kommer inte att ge ut den."

Demonstrativt slängde han
mitt kontrakt i papperskorgen.

Det blev aldrig påskrivet. Han sa:
"Du får inte jobba för Columbia mer."

Jag skulle jobba med några
andra artister, men nu var det slut.

På förmiddagen trodde vi
att det var den bästa Cohen-skivan.

På eftermiddagen
var jag slut i branschen.

Det var en katastrof. I den vevan
hände Mount Baldy-grejen.

Det var en viktig fas i Leonards liv.

Jag träffade honom inte. Jag slutade
i skivbranschen på grund av skivan.

"Hallelujah"
blev Cohens största succé

300 versioner av den
har spelats in av andra artister

Den låten blev oerhört viktig.
Det var tidernas hymn.

Men jag har ännu inte fått betalt.

Jag tror att allt hennes sökande
efter sig själv och sin identitet -

- under åren på Hydra
och på andra ställen...

Hennes förste man var författare.

Den andre var författare och sångare.

Hon visste inte
vem hon själv var - utan dem.

Hon var nog tvungen att återvända hit
för att hitta sig själv.

Hon var en så fin människa,
väldigt snäll och generös.

Hon lyssnade verkligen.
Det är det inte många som gör.

De flesta väntar bara på
att få prata själva.

Hon var uppriktigt intresserad
och lyssnade verkligen.

Hon var en mycket generös
och snäll person.

Jag hade inte besökt Hydra på 40 år.

Tidigare kunde man leva där
för 1 000 dollar om året.

Nu var det en lekplats för de rika.

En som finns kvar
från det gamla Hydra är Don Lowe -

- som bor i det här huset
utan el och rinnande vatten.

Don föredrar stearinljus
och har en brunn.

Marianne presenterade mig
för Don 1968.

Sedan dess har han självpublicerat
fler än 30 böcker.

Där är du!

Don har bott på Hydra i 60 år.

Senaste gången han lämnade ön
var för 25 år sedan.

Jag gjorde i ordning här. Jag vill
inte riskera att stå utan bostad.

- Så fint!
- Ja, jag grävde ut det.

- Har något av dina barn gjort den?
- Nej, jag gjorde den.

Det här är paradiset, enligt mig. Här
kan man laga mat - och skriva en bok.

Härifrån har man utsikt över havet.

Det var där Marianne skulle bo,
i huset där borta.

- Var då?
- Där borta. Du kan se det.

Marianne var trevlig mot slutet.
Hon blev mildare med åren.

Hon hade det inte lätt...
När Leonard hade spelningar -

- blev hon så upptagen av det.

När han hade en konsert
fick hon en inbjudan -

- och hon blev intervjuad i Norge.

Hon gifte sig med en bra kille sedan.

Skilde sig
och gifte sig med honom igen.

Jan var en väldigt snäll man.
Norrman.

Jag blev ganska fäst
vid Marianne på slutet.

När vi var yngre
hade vi inte mycket kontakt -

- men på slutet
kom vi varandra mycket nära.

1994-1999
Leonards längsta period i klostret

Jag upplevde mycket fint
när jag turnerade med musiker -

- men jag saknade förmågan
att kunna njuta av framgångarna -

- eller kändisskapet.
Jag kunde aldrig använda det.

Det föll sig naturligt för honom
för han var disciplinerad.

Han var en tjänare där under många år
och gick upp klockan tre på morgonen.

Jag vet inte om jag hade klarat
vissa av sakerna som de gjorde där.

Var den liten?
En svart väska? En brun väska?

Var lade jag den? Här inne, Roshi.

- Min lilla väska.
- Är den kvar i bilen?

- Ja.
- Okej.

- Vill du ha något att äta, Roshi?
- Nej, vi väntar.

Roshi var hans andliga vägledare,
hans ledare hos buddistmunkarna.

Han fick honom att landa.
Det var som att ha föräldrarna med -

- i fall man är rädd för
att hamna på avvägar.

Det blev hans krycka.

Det förbättrade nog
hans fokus och koncentration.

Jag försöker lära mig om kärlek.

Kärlek är en aktivitet -

- som ger kraft
till mannen och kvinnan -

- och inlemmar kraften i ditt hjärta.

Du kan förkroppsliga
man och kvinna, helvete och himmel -

- försonas och hålla tillbaka.

När man och kvinna
blir ditt innehåll.

Med andra ord:
när din kvinna blir ditt innehåll -

- och du blir hennes innehåll,
det är kärlek.

Och utbytet
sker mellan två jämlikar.

Om hon är mindre än dig
kan hon inte fylla dig.

Om du är större än henne
kan du inte fylla henne.

Det måste finnas
en fullständig maktbalans.

Det finns olika slags makt förstås.
Olika slags magi, olika slags styrka.

Olika slags rörelse.
Olika som natt och dag.

Det är natten och dagen.
Det är månen och solen -

- land och hav,
plus och minus, himmel och helvete.

Det finns många motsatser,
men de är likvärdiga.

Jag har upplevt det.

Man måste inte förändra världen.
Det blir inga revolutioner.

Efter sex år
lämnade Leonard klostret

Alla känner säkert redan till -

- vad som hände när han lämnade
berget. Han hade inga pengar.

Den här människan
som han hade litat på -

- och som han var beredd
att ge sitt liv för...

Det sa han till mig.

De åkte på semesterresor
med barnen.

Hon förskingrade alla hans pengar.

Det visade sig att en vänskap
som han trodde var äkta -

- kom att sluta riktigt illa.

Pengarna verkar vara borta.

Vad beträffar managern,
som är min kära vän...

Jag tycker fortfarande
om henne, men hon...

Hon har blivit dömd
att betala flera miljoner dollar -

- men hon har inte några pengar,
så det finns inget att hämta.

Jag borde väl vara mer orolig -

- men jag är inte det.
Vad kan jag säga?

Nu är han över 70 år,
och plötsligt har han inga pengar.

Han sa till mig: "Det enda
jag kan göra är att turnera" -

- "för att försöka få ihop lite
pengar. Jag vet inte om det går."

Det var länge sedan
jag stod på den här scenen i London.

Det var väl
fjorton eller femton år sedan.

Jag var 60 år
- en ung grabb med en galen dröm.

Alla ville se Leonard. Först hade han
två ljudtekniker och tre råddare.

Sedan reste han med 59 personer
i ett eget jetplan.

Han tjänade
över 15 miljoner dollar om året.

Hans show blev
en av de tio största kassasuccéerna.

Han fick en otrolig stjärnstatus.

Leonard gav Marianne
biljetter till konserten i Oslo

Det var en kärlekshistoria, men
i 50 kapitel var de inte tillsammans.

En del av hennes hjärta
tillhörde alltid Leonard.

Det är det vackra med historien
om Marianne och Leonard -

- att de hade en plats
i varandras hjärtan ända till slutet.

Det blev inget bittert slut.
Det var ett fint slut.

Ett vackert slut.

Plötsligt en kväll fick jag ett sms:

"Jag är på sjukhuset
och kommer att dö snart."

"Snälla, ta hand om lille Axel
och Jan, min man."

Hon frågade mig:
"Kan du meddela Leonard?"

Hon sa också:
"Kan du ta med en kamera?"

"Jag har saker kvar att säga."

På morgonen kom det ett fint brev
från Leonard till Marianne.

"Käraste Marianne."

"Jag är precis bakom dig.
Så nära att jag kan hålla din hand."

"Min gamla kropp har gett upp
precis som din."

"Jag har aldrig glömt din kärlek
och hur vacker du är."

"Men det vet du.
Jag behöver inte säga mer."

"Ha en bra resa, vännen.
Vi ses längre fram."

"Med oändlig kärlek och tacksamhet,
din Leonard."

Det var väldigt vackert.

Väldigt vackert, ja.

Kanske har han sådan tur att han
får massage av den där Suzanne.

Man vet aldrig.

Det var vackert
att den gamla sjuka mannen -

- nådde fram till
sin gamla sjuka älskarinna...

...med ett budskap
som hon alltid hade velat höra.

Jag tror att...

För Marianne var cirkeln sluten.

Hon hade lämnat Oslo
och rest ut på ett äventyr med Axel.

Hon mötte Leonard
och förlorade Leonard.

Hon mötte Jan.

Och hon hade ju problem med sin son.

När hon fick
det här kärleksbrevet från Leonard -

- tror jag att hon kände
att cirkeln var sluten.

Det visar vad kärleksord kan göra.

Marianne och Leonard dog
med tre månaders mellanrum

Det är fint att se månen
från Grekland, eller hur?

Man kan läsa i månljuset
ute på terrassen.

Du kan se ett ansikte
som du såg det i ungdomen.

Då var det fint ljus:
Oljelampor och stearinljus -

- och små lågor
på korkar som flöt i olivolja.

Det som jag älskade i mitt gamla liv
har jag inte glömt.

Det finns kvar i ryggmärgen
- Marianne och barnet, goda dagar.

Jag känner det i ryggmärgen,
och det visar sig som tårar.

Jag ber om att de också
ska ha kärleksfulla minnen -

- mina kära, som jag offrade -

- för att få göra min bildningsresa.

Översättning: Sirje Rundqvist Talva