All language subtitles for Game.Of.Thrones.Conquest.&.Rebellion.An.Animated.History.Of.The.Seven.Kingdoms.2017.720p.BluRay.x264.AAC-[YTS.MX]

ERÖVRING & REVOLT

EN ANIMERAD HISTORIA
OM DE SJU KUNGARIKENA

KAPITEL ETT - VALYRIA'S SISTA ÄTTLING:
HUSET TARGARYEN

Världen har inte alltid varit så liten
och småaktig.

För tusentals år sen,
medan resten av människorna bad till gudar,

blev Valyrierna själva gudar.

Med magi eller bara viljan

mästrade de världens mäktigaste varelser.

En häst ger människan makt över marken,
ett skepp över havet.

Men drakar gav oss himlen,
och allt, och alla under den.

Under deras storhetsperiod härskade
mina förfäder över hela den kända världen.

De delarna vi inte härskade över,
var inget värda.

Valyria's huvudstad
överglänste de magnifika städerna i öst,

för hammare och mejsel var ingen match
mot drakeld och trolldom.

Det var en stad och ett imperium
byggt att vara till tidernas ände.

Det gjorde det inte.

För fyra hundra år,
föll Undergången över Valyria.

Berg sprack som ägg.

Sjöar och floder kokade.

Fontäner av eld,
aska och rök spottades upp ur marken,

så högt och så hett att till och
med flygande drakar brände sig.

Landet splittrades itu,
och det rasande havet störtade in.

På några få timmar
blev historiens mäktigaste stad historia.

Men mina förfäder brändes
eller drunknade inte med de andra.

Tolv år före Undergången,
trots hans rivalers gliringar,

övergav Aenar Targaryen huvudstaden
med sin familj.

Legenden berättar att hans dotter
förespådde stadens förstörelse i en dröm.

Det var mer troligt
att Aenar hade något missöde i domstolen

och föredrog exil framför avrättning.

Han och huset Targaryen flydde
till en dyster, avlägsen, gudsförgäten ö.

Men inte längre öde.

Nu när konsten var förlorad,

förvandlade vi en liten
utpost till Draksten,

ett fort värdigt de sista draklordarna.

Aenar's ättlingar slog sig där,
en gravplats för deras förlorade hemland.

Tills Aegon kom.

När han tittade österut,

såg han det förflutna, gamla, trötta, döda.

Men när han såg västerut,

såg han framtiden,

guld i marken och på fälten,

och inga andra drakar i skyn
förutom hans egna.

Han och hans systrar Rhaeny's och Visenya
flög över den stora kontinenten,

till synes besökare i främmande land.

Men när Aegon återvände,

lät han göra ett massivt block
i Västeros form,

med alla floder och berg som de hade sett.

En personlig karta över de sju kungarikena,

sedan styrda av sju trätande familjer.

Huset Durrandon höll Stormländerna
från deras högsäte vid Storm's End,

söder om Draksten.

Huset Hoare av Järnöarna
hade även erövrat och förslavat flodlandet,

och styrde det från Harrenhal,

ett enormt slott vid Gudsögats strand.

Huset Stark hade makten
över de frusna markerna i norr,

de äldsta, största och mest öde
av kungarikena.

Huset Lannister hade makten
i västerländerna,

de rikaste kungariket,
tack vara sina guldgruvor.

Huset Gardener hade makten i ödemarkerna,

det näst rikaste kungariket,
tack vare sina skördar.

Huset Arryn hade makten i Dalen,
eller Dalen hade snarare makten över dem.

Bergen var oframkomliga,
förutom genom Blodporten

som aldrig hade erövrats.

Huset Martell hade makten i Dorne's öknen,

antagligen för att ingen
annan ville ha den.

Tillsammans utgjorde
de sju kungarikena Västeros,

ett rike som inte var ett rike,

styrt av stora familjer
som inte visste vad storhet var.

Aegon skulle lära dem det.

KAPITEL TVÅ
INVASION

Även om huset Durrandon
kallade sig själva "Stormkungarna"

var de inte stort mer än vindpustar.

Deras kungarike i Stormländerna hade darrat

de senaste århundradena,

hjälpta av de andra husen,

först och främst huset Hoare,

som nästan var färdiga
med det enorma slottet Harrenhal,

ett för stort och kostsamt högsäte
för att endast styra över flodlandet.

Kung Argilac visste vart de järnfödda
snart skulle vända sig.

En kung som vill behålla kronan kan tänkas

vara rädd för en man
med eldsprutande monster,

men kung Argilac Durrandon
kallades inte "den arrogante" för intet.

Fast besluten att stoppa
sin familjs nedgång,

sände han ett sändebud till Draksten

för att värva Aegon Targaryen
och hans drakar mot sina fiender.

I utbyte, utlovade Argilac marker
han inte hade

och en fru som Aegon inte behövde,

eftersom Aegon enligt Valyrierna's sed hade
gift sig med sin äldre syster, Visenya.

Därefter, och inte enligt Valyrierna's sed,
tog han den yngre Rhaeny's också.

Två systrar, två fruar.

Det var kanske därför
han ville lämna Draksten.

Aegon bestred hövligt Argilac.

Han sände ett eget sändebud med anhållan

om att prinsessan Durrandon's hand
istället skulle ges till Aegon's bästa vän,

och enligt ryktet halvbror, Orys Baratheon.

Argilac svarade med en låda och en lapp:

"De här är de enda händerna
oäktingen ska få av mig."

Inuti lådan låg Aegon's sändebuds händer.

Hur länge hade Aegon väntat på
ett sådant svepskäl?

När hans armé förberedde sig
för att kasta loss

flög korpar till lorderna
i de sju kungarikena.

Alla förde med sig samma meddelande.

Från och med idag,
skulle det bara finnas en kung i Västeros.

De som knäböjde
för Aegon av huset Targaryen

skulle få behålla sina marker och titlar.

De som tänkte strida mot honom,

skulle besegras, förödmjukas och förgöras.

Stackars gamla Argilac.

Inte ens i arrogans
kunde han mäta sig med Aegon.

Aegon ankom till mynningen
av Svartvattens flod

och reste ett primitivt "Aegonfort"

i det omstridda landet
mellan Harren's och Argilac's kungariken,

så att ingen kunde veta
vems problem han var.

I enighet med de sju kungarikenas sed

satte Aegon upp sin egen fana

med en röd, trehuvad, eldsprutande drake
mot en svart bakgrund.

Visenya krönte honom
med en krona i Valyriskt stål med rubiner,

och Rhaeny's hälsade honom

som den första stora kungen på kontinenten
sedan Gryningstiden.

Hans lorder och folket i landet
välkomnade honom

och Aegon bjöd in sina trofasta vänner
till ett litet råd

lett av Orys Baratheon,
som han titulerade "min starka högra hand".

Den titeln fick han behålla,

och en oäkting blev kungens högra hand.

Men än så länge bestod Aegon's kungarike
bara av en stenig ö och några fält.

De andra kungarikena hade större arméer,
skepp, slott och tusentals år av styre.

Men Aegon hade drakar.

Han hade valt sitt hus
motto, "Eld och blod".

Innan han var färdig,
skulle floder, fält och skyar färgas röda.

KAPITEL TRE - HUSET HOARE,
JÄRNFÖDDA KUNGAR AV FLODLANDET

Härren av huset Hoare ärvde ett kungarike

som sträckte sig
från Järnöarna till Treudden,

ett för stort kungarike för att styras
från ett så skruttigt slott som Pyke.

I 40 år, plundrade hans
järnfödda flodlandet

på sten, timmer och slavar för att
bygga ett högsäte gott nog åt honom.

Legenden berättar
att sista stenen på Harrenhal lades

på samma dag
som Aegon ankom till Västeros.

Det hade kunnat vara ett gudomligt omen.

Eller så ville bara murarna dra därifrån
innan drakarna kom.

De var inte de enda.

När Aegon närmade sig,

gjorde Harren's flodlorder revolt,
ledda av huset Tully.

Jag tror inte att Harren märkte det.

Harrenhal kunde motstå en armé
på en miljon mannar.

Ingen stege kunde nå dess murar,

man kunde inte störta dem.

Slottet var lika ointagligt
som en gammal nuckas fitta.

Harren stängde portarna runt sig själv,
sina söner och järnfödda,

och inväntade att Aegon's armé
skulle dra sig tillbaka till dyngan.

När Aegon äntligen såg det enorma
slottet bad han om att förhandla.

Harren gick med på det.

Valyria hade varit det största imperiet
som världen någonsin hade skådat.

Harren ville pissa på dess aska.

"Kapitulera nu,
och du får förbli lord av Järnöarna.

"Kapitulera nu, och dina söner får leva
och regera efter dig.

"Du ser min armé utanför dina murar.

"Du ser mina drakar."

"Det som är utanför mina murar
bekymrar mig inte.

"Murarna är starka och tjocka."

"Drakar flyger."

"Men sten brinner inte."

"När solen går ned, är din ätt utdöd."

Harren spottade och återvände till slottet.

Väl där inne, utlovade han land,
rikedomar och Tullys döttrar

till den som kunde besegra Aegon
eller hans drake.

När solen gick nerför horisonten,

patrullerade alla Harren's mannar,

och tyckte sig höra
vingslag i varje vindpust.

Men månen gick ner

och ingen drake syntes till.

Medan de järnfödda förberedde för strid,

flög Aegon sin drake Balerion
högre och högre upp i natthimlen,

så att till och med ett så stort slott
som Harrenhal såg ut som en myrstack.

Sen dök de rakt ner på slottet,
långt innanför de befästa murarna.

Harrenhals fem torn
närmade sig Aegon som en hand.

Balerion öppnade munnen
och badade alla fingrarna i eld.

Harren hade rätt, sten brinner inte,
men människor gör det,

även om de är järnfödda.

Draken blästrade mina förfäder till aska

som kvävde de överlevande när de skrek.

Harren's soldater sprang
från slagfältet och dog.

De kurade ihop sig mot murarna och dog.

De flydde över gårdsplanen och dog.

Harren och hans söner tog skydd
inuti slottet.

Stenen brann inte,

men när Balerion blästrade den med eld,
glödde den vit av hetta.

Världens största slott
blev världens största ugn,

där den sista av Harren's ätt stektes.

Utanför slottsmurarna

glödde Harrenhals torn röda mot natten,

och började luta och smälta
som fem enorma ljus

med rinnande stenmassa
runt kanterna som stearin.

Nästa morgon,
bildade Aegon ett nytt flodland.

Han utnämnde rebellen Edmyn Tully
till högsta lord av Treudden,

och fick de andra flodlorderna
att svära honom sin trohet.

I århundraden hade huset Hoare
terroriserat flodlandet.

Under huset Tullys styre,

skulle flodlandet äntligen återgå
till fred och välgång.

När slottet svalnat av såpass
att man kunde gå in,

gick Aegon in i ruinen
han hade gjort av Harrenhal.

Han såg de förbrände kropparna,
den brända stenen

och hans före detta fienders
böjda och smälta svärd.

Till hans mannars förvåning

beordrade han insamling av dessa värdelösa
svärd, och sände dem till Aegonfortet.

KAPITEL FYRA
HUSET DURRANDON, STORMKUNGARNA

Medan Aegon marscherade mot Harrenhal
efter sin kröning,

hade Orys Baratheon tagit sina styrkor
och drottning Rhaeny's med sin drake

söderut för att ta itu med
ursäkten till invasionen,

Argilac den arrogante,
kungen av Stormländerna.

Argilac hade sitt högsäte i Storm's End,

ett slott som anses vara det mest
ointagliga i Västeros efter Harrenhal.

Argilac må ha varit arrogant,
men han var varken dum eller feg.

Hans lorder rådde honom att stänga
portarna och vänta ut belägringen,

men han visste
vad som hade hänt i Harrenhal

och vägrade att dö som en spädgris,
kokad i sitt eget slott.

Han skulle möta seger eller nederlag
på samma sätt, med svärd i hand.

Han hissade fana och marscherade
för att möta Orys Baratheon på slagfältet.

Tack vare Rhaeny's drake, Meraxes,

visste Orys att Argilac kom,
hur många mannar han hade

och hur snabbt han marscherade.

Så Orys gick helt enkelt ut
på kullarna och väntade på Argilac.

När de två arméerna närmade sig

började det blåsa och regnet hällde ner,

en blåst som skulle ge striden namnet
"Den sista stormen".

Kung Argilac's lorder bönföll honom
att invänta bättre väder,

men Stormkungen såg att regnet

blåste i ansiktena
på Baratheon's mannar uppe på kullarna,

och Argilac hade dubbelt så många mannar
som gästen Baratheon,

samt fyra gånger fler riddare
och rustade hästar.

Argilac attackerade.

Tre gånger ledde Argilac sina riddare
mot Baratheon's stridslinje,

men kullarna var branta
och regnet förvandlade marken till lera.

Krigshästarna snubblade och gled,
och anfallen misslyckades.

Slaget verkade förlorat

tills Argilac beordrade sina spjutmän
uppför kullen.

Förblindade av regnet, såg Baratheon's
mannar dem inte förrän det var för sent.

En efter en intogs kullarna,

tills bara en stod kvar
i Baratheon's centrum.

Om Argilac kunde bryta sig in där,

skulle han kunna dela
den invaderande armén och flankera sidorna.

Argilac och hans mannar attackerade
och bröt Baratheon's stridslinje...

...och uppenbarade drottning Rhaeny's
och Meraxes.

Argilac's förtrupp började brinna
och hans mannar fick panik.

Segerropet föll till marken

och Argilac själv kastades av sin häst.

Men han gav inte upp.

När Orys Baratheon kom fram,

mötte han en gammal kung
som höll ett dussintal män på avstånd,

och ett annat dussin döda vid hans fötter.

Orys steg av hästen
för att möta kungen till fots,

och erbjöd Argilac en
sista chans att ge sig.

Argilac förbannande honom istället.

Stormen rasade runt dem,

och de gamla ärrade krigaren
och den skäggiga nykomlingen

kämpade för livet och kungariket.

Till sist fick Argilac sin önskan uppfylld.

Han dog med svärdet i hand.

När ryktet om Argilac's död spreds,

kastade hans lorder och riddare
sina vapen och flydde.

Orys med förtrupp red till Storm's End för att
kräva Argilac's slott för Aegon's räkning,

men fann portarna igenbommade
och murarna bemannade.

Argilac's dotter hade tagit hans krona,

och den nya Stormdrottningen
var lika benägen att ge upp som fadern.

Hon utropade att Orys bara skulle vinna
ben, blod och aska här.

Men hennes mannar var vekare än hon,

och den kvällen fick Orys sig levererad
till sitt läger,

Argilac's dotter, med munkavel,
kedjad och naken.

Argilac hade vägrat
att ge Orys hennes hand.

Nu kunde han ta
vilken del han ville av henne.

Men Orys befriade flickan,

svepte sin rock om henne
och hällde upp ett glas vin åt henne.

Han sa att han skulle behålla
huset Durrandon's vapen, fana och motto

för att ära hennes fars mod
i Den sista stormen.

Orys hade ju dessutom inga egna
att kassera.

Kronhjorten blev huset Baratheon's sigill,

och Storm's End deras högsäte.

Argilac's dotter fick till och med
bo kvar i sitt hem,

men som lady istället för prinsessa.

Stormländerna var nu Aegon's,

och som tribut krävde Aegon svärden
utav männen som Orys hade besegrat.

Ingen visste vad han skulle med dem till.

KAPITEL FEM

HUSEN LANNISTER & GARDENER,
KUNGAR AV STEN & ÖDEMARKERNA

Aegon härskade nu över två
av de sju kungarikena,

men han skulle inte kunna ta
sista delen gradvis.

För första gången på åratal

satte kungarna sitt käbbel åsido och
enade sina krafter mot en gemensam fiende.

Min förfader, kung Loren av Lannister,

var överhuvud i den rikaste familjen
i de sju kungarikena.

Kung Loren enade sina styrkor med Mern
av huset Gardener, kung av ödemarkerna,

och de bildade
den starkaste armén i historien,

en så kallad järnnäve, för att
besegra han som ville erövra landet.

Men en järnnäve kan slå en man i ansiktet,

men inte jaga fåglar eller djur,

och Aegon hade en varelse
som var båda delar.

Kungen hade aldrig sett en drake,
och verkligen inte stridit mot en.

De hade legat i krig i tusentals år,

och segern hade alltid varit den
vars armé var störst.

Säkerligen skulle en styrka fyra gånger så
stor som Aegon's kunna klara av en drake.

Men Aegon kom med tre.

Ändå hoppades husen Lannister
och Gardener på seger.

Slagfältet de valde var ett stort fält
med fast mark och klar himmel.

Perfekt för bågskyttar
och riddare till häst.

Ingen av kungarna funderade på
varför marken var fast.

Det hade inte regnat på två veckor,

vilket innebar att vetet och gräset
var snustorrt.

Perfekt för drakar.

I början verkade det
som om de skulle segra.

När stridshornet blåste,
spred sig arméerna runt Aegon's flanker

och järnnäven av riddare
avancerade mot mitten

innan drakarna ens hade börjat.

Men sen släppte Aegon och hans systrar loss
deras drakar,

inte mot soldaterna, utan mot de
torra fälten som omgärdade dem.

Järnnäven öppnade sig
och blev en hand, utsträckt i bön om nåd.

Som Aegon hade utlovat,
så hade han ingen.

Mer än 4000 män dog i lågorna,
medan 1000 lyckades fly.

Tio tusentals återvände hem som monster,

brända och ärrade bortom oigenkännlighet.

Huset Gardener kom aldrig tillbaka.

"Eldens fält" som sångarna kallar det,
krävde den sista i Gardener-ätten

och huset Tyrell reste sig i dess ställe

som lorder av ödemarkerna
och väktare av Södern.

Vad gäller min berömda förfader,

när kung Loren såg att slaget var förlorat,

red han utför en väg av eldslågor
och rök till säkerhet...

Eller åtminstone till ett hjältemodigt
tillfångatagande dagen därpå,

då han la ner sitt svärd
inför Aegon och knäböjde.

Aegon höll sitt ord och besparade hans liv
och bekräftade huset Lannister

som lorder av Casterly Rock
och vakter i Väst.

Varför skulle han inte?

En Lannister betalar alltid sina skulder, och
nu stod vi i skuld för våra liv till kronan.

Det var värt århundraden av underkastelse.

Dessutom, var Aegon's fetisch
gamla svärd, inte huvuden.

Han la till Lorens till högen
som man hade samlat in från Eldens fält

och skickade tillbaka dem till Aegonfortet.

KAPITEL SEX
HUSET STARK, VINTERRIDDARNA

Med nästan hela Syd i Aegon's händer

låg den bästa chansen
att driva bort erövraren i Norden,

om vi brydde oss
tillräckligt för att försöka.

Olikt våra södra rivaler,

gick huset Stark, vinterkungarna,
inte samman i ett kungarike

för ära eller guld,

då det fanns lite av det ena och det andra,
men för att överleva.

Ensamma i Västeros

om att minnas tiderna
då något värre än drakar hotade dem.

För tusentals år sedan

gick solen ner i människornas rike
och den långa natten började.

En ny ras kom ur is och snö,
de vita vandrarna.

De krävde ingen krona,
erbjöd inga avtal, sparade inga liv,

och de döda marscherade med dem.

Mänskligheten riskerade att utrotas,
när en Stark sökte hjälp hos skogens barn,

de äldsta varelserna i Västeros,

och övertygade dem att alliera sig
med de forna fienderna.

Tillsammans pressade de två raserna vandrarna
tillbaka till det Eviga vinterlandet

och begränsade det från de sju kungarikena
med muren,

nästan 500 kilometer is, sten och jord,
200 meter hög.

För att hålla vakt, ordnade de nattvakt,

ett broderskap som svurit på
att skydda de levande från de döda,

vars löften raderar både titlar och brott.

Efter den långa natten, ville Norden glömma
att det tillhörde den gamla kontinenten,

kanske av stolthet, eller ren ovetskap.

Man vet aldrig med Norden.

Men när ryktet om Aegon's drakar spred sig,

visste Torrhen Stark, Vinterkungen,
att han inte kunna glömma Västeros längre,

och kallade sina lorder
till möte i Vinterhed.

Många dårar ville skaka av sig hotet,

medan andra slog vad om hur lång tid
det skulle ta innan Syd stod i brand.

Torrhen tystade dem
med order om att samla deras arméer

och marschera ner från norr.

Under tiden som kungarna av Rock
och ödemarkerna brann på Eldens fält

korsade den största norra styrkan
sedan den långa natten

Näset och vidare in i flodlandet.

Men när kung Torrhen kom till Treudden

såg han på motsatta flodbanken

den kombinerade styrkan
av alla Aegon's erövrade kungariken.

En styrka dubbelt så stor som Torrhen's,
och med tre drakar.

Den kvällen kallade kung Torrhen
sina lorder och rådgivare till möte.

Några ville strida,
de förlitade sig på de nordligas tapperhet,

och ville gå mot Treudden.

Den visaste av dem
ville göra reträtt till Moat Cailin,

fortet som hade motstått alla invasioner
från södern, och vänta där.

En självmordsbenägen lord ville till och
med lägga sig i bakhåll vid Aegon's läger

och döda drakarna i sömnen,
eller i alla fall deras ryttare.

Svårt att säga vilket öde han hade mött.

Brännas, halshuggas,
avhuggas armar och ben?

Kanske alla tre.

Min förfader lyssnade på deras råd

och på morgonen korsade han Treudden
under militär flagg.

Kung Torrhen av huset Stark
la ner sin antika krona vid Aegon's fötter,

och utnämndes lord av Vinterhed
och Nordens vakt...

Och Kungen som knäböjde.

Han hade inget val,

och tack vare honom, återvände
våra soldater till sina hem oskadda.

Svärden som Aegon tog ifrån dem
var inte böjda, brända eller sneda.

Ännu.

KAPITEL SJU
HUSET ARRYN, DALENS KUNGAR

Arryn's dal var det sista
av de stora kungarikena.

Gammalt och stolt,

huset Arryn gjorde som de alltid hade gjort
i svåra tider.

De stängde Blodporten,
och stängde därmed ute Dalen.

Drottningen Sharra av huset Arryn
stängde in sig med sin son,

pojkkungen Ronnel, i Eyrie,
familjens ointagliga fort.

Från bergstoppen
kunde de se ner på Västeros långt nedanför,

och problemen doldes av molnen.

Men en dag gick drottning Sharra
in på yttergården

och fann sin son sittandes i knäet
på Visenya Targaryen,

kikandes på hennes drake, Vhagar,
bredvid henne.

Precis som om han bad om en extra kaka,

frågade lille kung Ronnel om han
fick flyga på den snälla fruns drake.

Visenya log mot Sharra.

Sharra antog att Vhagar också gjorde det.

För att vara artig,

frågade Sharra om Visenya
ville ha lite vin eller mat,

eftersom hon måste vara
trött efter flygturen.

Men Visenya tackade nej.

Uttråkad av sin mors vänlighet,
krävde Ronnel ett svar.

Stackars pojke.

Han förstod inte ens frågan.

Sharra tvekade ett ögonblick,
och frågade sen som mor Visenya

om det skulle vara säkert för pojken.

Visenya försäkrade henne om det.

Vad hade Sharra för val?

Medan sonen cirkulerade över slottet,

samlade hon ihop hans små hårlockar,
sin egen krona,

den antika Falkkronan av Berg och Dal,

som huset Arryn hade burit i tusentals år.

Ronnel hade flugit upp i skyn som en kung,
men landade som en simpel lord.

Han tyckte kanske att hans rättigheter

var ett bra pris för en kort flygtur,
som små pojkar skulle.

Men troligtvis hade han inte ens sett
de tre kronorna vid Visenya's fötter,

eller känt igen hans truppers svärd.

KAPITEL ÅTTA
AEGON, DEN FÖRSTA AV SITT NAMN

Västeros huvuden hade bugat för Aegon,

men deras hjärtan var fortfarande fria.

Oldtown, centrum för tron hos de sju.

Där befann sig Stora Sept,
fadern till de trogna,

som styrde hela Västeros,

förutom vildarna i Norden
och deras gamla gudar.

När Aegon hade anlänt till Västeros,

hade Stora Sept låst in sig i stjärntemplet

och fastat i sju dagar och sju nätter,

en för var gud.

Allt han fick för besväret var
den gudomliga visdomen

att om Oldtown skulle strida
mot draken, skulle staden brinna,

oavsett tro eller ej.

Efter att ha kuvat huset Stark

marscherade Aegon mot Oldtown,
rustad för ett nytt krig.

Men han fann grindarna stå öppna,
med Stora Sept som välkomnade honom.

Den fromma dåren hade fräckheten
att överlåta det som Aegon redan vunnit,

och smörjde den sista Valyren
som "Aegon av huset Targaryen,

"Den förste av sitt namn, kung
av Andalerna och de första människorna,

"lord av de sju kungarikena
och rikets beskyddare."

Som titlar hade något värde för en man
inför vilken tiden själv nu bugade.

Mästarna skulle därefter dela in historien
i "före" och "efter erövringen".

De flesta förväntade sig
att Aegon skulle stanna i Oldtown,

men direkt efter kröningen
återvände Aegon till Blackwaters mynning

där han först satt sin fot i Västeros.

En liten stad hade vuxit upp
runt hans primitiva fort.

För att ära deras nya herre,
kallade folket den Kungshamn,

även om den passade
en simpel riddare bättre,

med träpalissader, leriga gator,

och högar med förstörda svärd
från rikets alla hörn.

Men när Aegon gjorde den till sitt hov,
blev träet sten.

Den svarta leran begravdes
under den Röda borgen.

Aegon's fienders insamlade svärd
blästrades av drakeld,

och blev ett högsäte värdigt en erövrare

och den största dynastin
som världen någonsin hade skådat.

Huset Targaryen.

Min familj.

Min tron.

Eller det borde det ha varit.

KAPITEL NIO
HUSET MARTELL, PRINSAR AV DORNE

Aegon lät kalla sig
"lord av de sju kungarikena",

men i verkligheten hade han bara sex.

Det sjunde, Dorne, hade aldrig lagt sig.

Visenya hade flugit till Dalen
och återvänt med kronan.

Härmande systern,

hade Rhaeny's flugit över fiendernas
styrkor som höll passagen till Dorne,

och landade vid slottet där
prinsessan Meria av huset Martell regerade.

Meria var 80 år, fet, skallig och blind.

Många kallade henne Dorne's gula padda
bakom ryggen på henne.

Den vackra Rhaeny's tänkte nog det
när de sågs.

Hon sa åt prinsessan Meria
att knäböja inför brodern Aegon,

fast med tanke på Meria's ålder och hälsa,

skulle ett enkelt lydnadslöfte räcka.

Men prinsessan sa till drottningen att huset
Targaryen's inte var välkomna i Dorne,

och att en Martell aldrig skulle buga
eller böja sig hur mycket de än försökte.

Rhaeny's skulle ha kunnat ta sin drake,

och steka Meria i sitt slott
som brodern hade gjort i Harrenhal.

Men vad hon än såg i Meria's ögon

skrämde iväg henne tillbaka till Kungshamn,

med drakens svans mellan benen.

Efter Aegon's kröning

återvände Rhaeny's till Dorne
med Aegon och Visenya

och deras drakar.

Men inga arméer mötte dem på fältet
och inga lorder trotsade dem i sina slott.

När drakarna närmade sig tömdes Dorne.

Huset Martell hade lärt sig
av Harrenhal och Eldens fält.

Drakar var oövervinnerliga i strid,

men krig handlar inte bara om strider.

Obestridd yrkade Aegon på Dorne
som sin egen.

Men när han återvände till Kungshamn

kastades hans slottsvakter ut från sina
torn och hans trupper försvann i öknen

och sågs aldrig till igen.

Förutom när vinden vände och sanden
hostade upp gamla ben och rustningar.

Rhaeny's återvände på Meraxes,

full av hämndlust på Meria Martell.

Men Dorne var inte längre folktomt.

Byborna höll Meria's löfte

och stred till och med under drakeld.

Och de vann.

En dag träffade en pil Meraxes öga
och han ramlade ner.

Huset Martell förblev obesegrat,
olikt de olycksdrabbade Rhaeny's.

I vrede satte Aegon och Visenya eld
på alla slott och städer förutom Sunspear,

i försöket att få med sig folket
mot huset Martell.

Men byborna förblev lojala,

och när Aegon återvände till Kungshamn

fann han mördare som väntade på honom
i sin egen huvudstad.

Om det inte vore för Visenya, skulle
erövraren inte njutit av sin seger så länge.

Från och med det ögonblicket,
skulle kungen och hans familj vaktas

av de sju mäktigaste riddarna
i riket, kungsvakten.

När Meria dog i sömnen,
bad hennes veke och trötte son om fred.

Men den gamla Meria hade tröttat ut Aegon
också, och han beviljade begäran.

Huset Targaryen ville fortfarande ha Dorne,
och till sist skulle de få den,

men inte tack vara svärdet.

De skulle köpa den
på samma sätt som lorder köper allt...

Med en dotter.

KAPITEL TIO
DE SISTA DRAKARNA

Efter erövringen, när man tittade upp,
såg man drakar.

Adeln lärde sig att blicka neråt,

men gudarna var inte vana att dela himlen.

När Aegon dog, ledde den stora Sept
Tron och dess styrkor i revolt,

och yrkade på att den Valyriska traditionen
att viga en bror med en syster

var hemskt enligt De sju.

Fast ingen kunde förklara var
den gudomliga modern och fadern kom ifrån.

Min förfader Maegor den vise,
eller Maegor den grymme, som han kallades,

satte ett pris på huvudet
på alla militanta präster,

och mirakulöst nog kom Tron
tillbaka till templen.

Med Dorne under kontroll,
och Tron satt på plats,

fanns det ingen kvar i Västeros
som opponerade sig mot min familj,

så vi började gräla med varandra.

I Drakdansen,

försökte en Targaryensk prinsessa stjäla
sin brors tron.

På grund av hennes dumhet,
dog de flesta av våra drakar,

även om en tack och lov
åt upp henne dessförinnan.

Men även utan våra drakar,
har vi samma anrika Valyriska blod,

vilket visade sig lika farligt.

En av mina dumma förfäder ville inte se

skillnad på oäktingar
och den riktiga familjen,

och erkände dem alla på sin dödsbädd.

Oäktingarna kallade sig Blackfyre,

och bevisade sin natur
genom att försöka stjäla faderns kungarike.

När de misslyckades, försökte deras söner.

När de misslyckades,
försökte deras sonsöner.

Till slutligen Ser Barristan den skalliga,
riddare av kungsvakten,

dräpte Maely's den monstruösa
i kungarna av Niopenny-kriget,

och avslutade Blackfyre-ätten.

Till slut, utan våra drakar
och med vårt blod blandat med vanligas,

lyckades vi inte se det största hotet
rakt under näsan på oss.

Det sägs att:

"Varje gång en Targaryen föds,
singlar gudarna slant."

De måste ha tappat ett för kung Aery's,

för först verkade han ha undkommit
familjens galenskap.

Men när han blev äldre,
började han se konspiration överallt,

och där det ingen fanns,
skapade han själv den.

Som en av hans kungsvakter,
insåg jag genast

att om en inte kung behärskar sitt eget
sinne kan inte härska över sju kungariken.

Vi stod ut med hans regerande

i hopp om att sonen Rhaegar
skulle rätta till saker

när han steg upp på tronen.

Men Rhaegar visade sig vara lika galen
som fadern

och kidnappade Lyanna Stark,
dotter till vakten av Nordan,

som var trolovad till Robert Baratheon,
lord av Stormländerna.

När Lyanna's far och äldsta bror
krävde rättvisa,

gjorde den Galne kungen dem
till viljes, skrattandes.

Ännu inte nöjd, med bara två mord,

beordrade han Jon Arryn, lord av Dalen,

att avrätta sina två vakter,
Robert Baratheon och Eddard Stark.

Istället reste Jon Arryn Dalen till revolt.

Ned Stark smet förbi
de kungliga vaktposterna och reste Norden,

och Robert vann tre strider på en dag
för att ena Stormländerna,

bara för att bli besegrad av
kungens styrkor och tvingad att fly,

med hans hem i Storm's End belägrat.

Kungens män lyckades äntligen
ringa in Robert i Stentempel-staden,

med soldater som gick från dörr till dörr
i jakten på rebelledaren.

Men byborna hatade den Galne kungen
och älskade Robert,

och höll honom ett steg före soldaterna.

Tills bara ett gömställe fanns kvar.

När soldaterna närmade sig
ringde alla kyrkklockor.

När de fick höra om Roberts belägenhet

åkte vår far och Jon Arryn till flodlandet

och övertygade vår farfar, Hoster Tully,
att hjälpa dem.

Tillsammans med Handens armé
lyckades de rädda Robert.

För att fira och befästa
alliansen med Tully,

gifte sig vår far med vår mor Catelyn,
och Jon Arryn tog faster Lysa.

Endast två veckor senare,
var båda män på fältet igen,

för draken hade vaknat till sist.

Medan min fars tjänare
förlorade min fars kungarike,

höll min bror Rhaegar på med den här...

Älskarinnan? Horan?

I vilket fall, en distraktion.

Men sedan kom Rhaegar till sans
och återvände till Kungshamn.

Han övertygade vår far
att kalla på sin vän,

lord Tywin Lannister, den rikaste
och mäktigaste lorden i riket.

Rhaegar själv skulle leda den kungliga
armén mot troninkräktaren, Robert.

Vid Treuddens flodbank

stred min bror mot mannen
vars fru han stulit,

som i sin tur stred för hans födelserätt.

Till slut, ville Robert mer.

Hans hammare slog sönder
min brors rustning

och rubinerna föll i
floden som regndroppar,

och försvann i strömmen.

Med Rhaegar besegrad, stod det ingenting
mellan Robert och Kungshamn.

Föreställ er kungens förvåning
två veckor senare

när han inte såg kronhjortar,
utan lejon utanför sina portar.

Hans förra högra hand, Tywin Lannister,

hade kommit till huvudstaden
med en större styrka än Roberts,

och sa sig vara lojal mot kungen.

Aery's litade på det han ville tro på,
och öppnade portarna,

och Lannister's styrkor började plikttroget

våldta, plundra och mörda
de äkta kungalojala.

När Eddard Stark anlände till staden
med Roberts armé,

hängde Lannister's fanor
över den plundrade staden,

Targaryenska lik låg i högar på gatorna,

och Ser Jaime Lannister satt på Järntronen.

Nedanför honom, den Galne kungen Aery's,

som Ser Jaime hade svurit att vakta,
liggandes i en pöl blod,

från ett svärdshugg i ryggen.

Lord Eddard kunde ha tackat Ser Jaime
för att ha gjort riket en tjänst,

men ärbar som han var

dömde lord Eddard Ser Jaime
som kungamördare,

ett namn som han aldrig undkom.

Olikt lord Eddard, uppskattade Robert
mitt bidrag till segern.

Han förlät mig mitt brott,
och behöll mig som sin kungsvakt

tillsammans med Barristan Selmy,

som hade sårats vid Treudden
i striden för Rhaegar.

Det var sant att vi båda inte hade
något försvar mot Targaryen's anklagelser,

men det var kanske det han gillade med oss.

När min far visade upp

Rhaegar's fru och två barns lik för Robert

krävde Ned Stark att Robert

skulle sända mördaren till Dorne,
och mig till muren.

Men jag såg att Ned inte kunde det.

Robert skämdes över kropparna,

men skämdes ännu mer
över sin egen lättnad.

Han visste att Rhaegar's ättlingar måste dö
om hans tron skulle vara säker,

men ärbara hjältar dödar inte barn.

De bara underlåter att
straffa deras mördare.

Inget tvivel om att jag kunde ha gått
ett liknande öde till mötes,

men min far skickade vist mig
och min gravida mor till Draksten.

När troninkräktaren hjältemässigt skickade
män att mörda mig och min nyfödda syster

för att skydda sin stulna tron,

smugglade en lojal riddare
oss över Smala havet till Essos.

Så de sista drakarna i Valyria,

ättlingar till den största dynastin

från den mäktigaste civilisationen
som världen någonsin har sett,

sov i kloaker och åt rester i gränder,

ett steg framför troninkräktarens knivar

och bara ett steg efter viskningarna
från spionmästaren Varys.

Men vi ska inte fly för evigt.

En dag ska jag återvända
till mina kungariken med en armé,

ta tillbaka min tron,

och ge tillbaka till förrädarna
det enda mynt som min familj känner till.

Eld och blod.

SLUT

KARAKTÄRER
i KRONOLOGISK ORDNING