Original subtitles

ERÖVRING & REVOLT

EN ANIMERAD HISTORIA OM DE SJU KUNGARIKENA

KAPITEL ETT - VALYRIA'S SISTA ÄTTLING: HUSET TARGARYEN

Världen har inte alltid varit så liten och småaktig.

För tusentals år sen, medan resten av människorna bad till gudar,

blev Valyrierna själva gudar.

Med magi eller bara viljan

mästrade de världens mäktigaste varelser.

En häst ger människan makt över marken, ett skepp över havet.

Men drakar gav oss himlen, och allt, och alla under den.

Under deras storhetsperiod härskade mina förfäder över hela den kända världen.

De delarna vi inte härskade över, var inget värda.

Valyria's huvudstad överglänste de magnifika städerna i öst,

för hammare och mejsel var ingen match mot drakeld och trolldom.

Det var en stad och ett imperium byggt att vara till tidernas ände.

Det gjorde det inte.

För fyra hundra år, föll Undergången över Valyria.

Berg sprack som ägg.

Sjöar och floder kokade.

Fontäner av eld, aska och rök spottades upp ur marken,

så högt och så hett att till och med flygande drakar brände sig.

Landet splittrades itu, och det rasande havet störtade in.

På några få timmar blev historiens mäktigaste stad historia.

Men mina förfäder brändes eller drunknade inte med de andra.

Tolv år före Undergången, trots hans rivalers gliringar,

övergav Aenar Targaryen huvudstaden med sin familj.

Legenden berättar att hans dotter förespådde stadens förstörelse i en dröm.

Det var mer troligt att Aenar hade något missöde i domstolen

och föredrog exil framför avrättning.

Han och huset Targaryen flydde till en dyster, avlägsen, gudsförgäten ö.

Men inte längre öde.

Nu när konsten var förlorad,

förvandlade vi en liten utpost till Draksten,

ett fort värdigt de sista draklordarna.

Aenar's ättlingar slog sig där, en gravplats för deras förlorade hemland.

Tills Aegon kom.

När han tittade österut,

såg han det förflutna, gamla, trötta, döda.

Men när han såg västerut,

såg han framtiden,

guld i marken och på fälten,

och inga andra drakar i skyn förutom hans egna.

Han och hans systrar Rhaeny's och Visenya flög över den stora kontinenten,

till synes besökare i främmande land.

Men när Aegon återvände,

lät han göra ett massivt block i Västeros form,

med alla floder och berg som de hade sett.

En personlig karta över de sju kungarikena,

sedan styrda av sju trätande familjer.

Huset Durrandon höll Stormländerna från deras högsäte vid Storm's End,

söder om Draksten.

Huset Hoare av Järnöarna hade även erövrat och förslavat flodlandet,

och styrde det från Harrenhal,

ett enormt slott vid Gudsögats strand.

Huset Stark hade makten över de frusna markerna i norr,

de äldsta, största och mest öde av kungarikena.

Huset Lannister hade makten i västerländerna,

de rikaste kungariket, tack vara sina guldgruvor.

Huset Gardener hade makten i ödemarkerna,

det näst rikaste kungariket, tack vare sina skördar.

Huset Arryn hade makten i Dalen, eller Dalen hade snarare makten över dem.

Bergen var oframkomliga, förutom genom Blodporten

som aldrig hade erövrats.

Huset Martell hade makten i Dorne's öknen,

antagligen för att ingen annan ville ha den.

Tillsammans utgjorde de sju kungarikena Västeros,

ett rike som inte var ett rike,

styrt av stora familjer som inte visste vad storhet var.

Aegon skulle lära dem det.

KAPITEL TVÅ INVASION

Även om huset Durrandon kallade sig själva "Stormkungarna"

var de inte stort mer än vindpustar.

Deras kungarike i Stormländerna hade darrat

de senaste århundradena,

hjälpta av de andra husen,

först och främst huset Hoare,

som nästan var färdiga med det enorma slottet Harrenhal,

ett för stort och kostsamt högsäte för att endast styra över flodlandet.

Kung Argilac visste vart de järnfödda snart skulle vända sig.

En kung som vill behålla kronan kan tänkas

vara rädd för en man med eldsprutande monster,

men kung Argilac Durrandon kallades inte "den arrogante" för intet.

Fast besluten att stoppa sin familjs nedgång,

sände han ett sändebud till Draksten

för att värva Aegon Targaryen och hans drakar mot sina fiender.

I utbyte, utlovade Argilac marker han inte hade

och en fru som Aegon inte behövde,

eftersom Aegon enligt Valyrierna's sed hade gift sig med sin äldre syster, Visenya.

Därefter, och inte enligt Valyrierna's sed, tog han den yngre Rhaeny's också.

Två systrar, två fruar.

Det var kanske därför han ville lämna Draksten.

Aegon bestred hövligt Argilac.

Han sände ett eget sändebud med anhållan

om att prinsessan Durrandon's hand istället skulle ges till Aegon's bästa vän,

och enligt ryktet halvbror, Orys Baratheon.

Argilac svarade med en låda och en lapp:

"De här är de enda händerna oäktingen ska få av mig."

Inuti lådan låg Aegon's sändebuds händer.

Hur länge hade Aegon väntat på ett sådant svepskäl?

När hans armé förberedde sig för att kasta loss

flög korpar till lorderna i de sju kungarikena.

Alla förde med sig samma meddelande.

Från och med idag, skulle det bara finnas en kung i Västeros.

De som knäböjde för Aegon av huset Targaryen

skulle få behålla sina marker och titlar.

De som tänkte strida mot honom,

skulle besegras, förödmjukas och förgöras.

Stackars gamla Argilac.

Inte ens i arrogans kunde han mäta sig med Aegon.

Aegon ankom till mynningen av Svartvattens flod

och reste ett primitivt "Aegonfort"

i det omstridda landet mellan Harren's och Argilac's kungariken,

så att ingen kunde veta vems problem han var.

I enighet med de sju kungarikenas sed

satte Aegon upp sin egen fana

med en röd, trehuvad, eldsprutande drake mot en svart bakgrund.

Visenya krönte honom med en krona i Valyriskt stål med rubiner,

och Rhaeny's hälsade honom

som den första stora kungen på kontinenten sedan Gryningstiden.

Hans lorder och folket i landet välkomnade honom

och Aegon bjöd in sina trofasta vänner till ett litet råd

lett av Orys Baratheon, som han titulerade "min starka högra hand".

Den titeln fick han behålla,

och en oäkting blev kungens högra hand.

Men än så länge bestod Aegon's kungarike bara av en stenig ö och några fält.

De andra kungarikena hade större arméer, skepp, slott och tusentals år av styre.

Men Aegon hade drakar.

Han hade valt sitt hus motto, "Eld och blod".

Innan han var färdig, skulle floder, fält och skyar färgas röda.

KAPITEL TRE - HUSET HOARE, JÄRNFÖDDA KUNGAR AV FLODLANDET

Härren av huset Hoare ärvde ett kungarike

som sträckte sig från Järnöarna till Treudden,

ett för stort kungarike för att styras från ett så skruttigt slott som Pyke.

I 40 år, plundrade hans järnfödda flodlandet

på sten, timmer och slavar för att bygga ett högsäte gott nog åt honom.

Legenden berättar att sista stenen på Harrenhal lades

på samma dag som Aegon ankom till Västeros.

Det hade kunnat vara ett gudomligt omen.

Eller så ville bara murarna dra därifrån innan drakarna kom.

De var inte de enda.

När Aegon närmade sig,

gjorde Harren's flodlorder revolt, ledda av huset Tully.

Jag tror inte att Harren märkte det.

Harrenhal kunde motstå en armé på en miljon mannar.

Ingen stege kunde nå dess murar,

man kunde inte störta dem.

Slottet var lika ointagligt som en gammal nuckas fitta.

Harren stängde portarna runt sig själv, sina söner och järnfödda,

och inväntade att Aegon's armé skulle dra sig tillbaka till dyngan.

När Aegon äntligen såg det enorma slottet bad han om att förhandla.

Harren gick med på det.

Valyria hade varit det största imperiet som världen någonsin hade skådat.

Harren ville pissa på dess aska.

"Kapitulera nu, och du får förbli lord av Järnöarna.

"Kapitulera nu, och dina söner får leva och regera efter dig.

"Du ser min armé utanför dina murar.

"Du ser mina drakar."

"Det som är utanför mina murar bekymrar mig inte.

"Murarna är starka och tjocka."

"Drakar flyger."

"Men sten brinner inte."

"När solen går ned, är din ätt utdöd."

Harren spottade och återvände till slottet.

Väl där inne, utlovade han land, rikedomar och Tullys döttrar

till den som kunde besegra Aegon eller hans drake.

När solen gick nerför horisonten,

patrullerade alla Harren's mannar,

och tyckte sig höra vingslag i varje vindpust.

Men månen gick ner

och ingen drake syntes till.

Medan de järnfödda förberedde för strid,

flög Aegon sin drake Balerion högre och högre upp i natthimlen,

så att till och med ett så stort slott som Harrenhal såg ut som en myrstack.

Sen dök de rakt ner på slottet, långt innanför de befästa murarna.

Harrenhals fem torn närmade sig Aegon som en hand.

Balerion öppnade munnen och badade alla fingrarna i eld.

Harren hade rätt, sten brinner inte, men människor gör det,

även om de är järnfödda.

Draken blästrade mina förfäder till aska

som kvävde de överlevande när de skrek.

Harren's soldater sprang från slagfältet och dog.

De kurade ihop sig mot murarna och dog.

De flydde över gårdsplanen och dog.

Harren och hans söner tog skydd inuti slottet.

Stenen brann inte,

men när Balerion blästrade den med eld, glödde den vit av hetta.

Världens största slott blev världens största ugn,

där den sista av Harren's ätt stektes.

Utanför slottsmurarna

glödde Harrenhals torn röda mot natten,

och började luta och smälta som fem enorma ljus

med rinnande stenmassa runt kanterna som stearin.

Nästa morgon, bildade Aegon ett nytt flodland.

Han utnämnde rebellen Edmyn Tully till högsta lord av Treudden,

och fick de andra flodlorderna att svära honom sin trohet.

I århundraden hade huset Hoare terroriserat flodlandet.

Under huset Tullys styre,

skulle flodlandet äntligen återgå till fred och välgång.

När slottet svalnat av såpass att man kunde gå in,

gick Aegon in i ruinen han hade gjort av Harrenhal.

Han såg de förbrände kropparna, den brända stenen

och hans före detta fienders böjda och smälta svärd.

Till hans mannars förvåning

beordrade han insamling av dessa värdelösa svärd, och sände dem till Aegonfortet.

KAPITEL FYRA HUSET DURRANDON, STORMKUNGARNA

Medan Aegon marscherade mot Harrenhal efter sin kröning,

hade Orys Baratheon tagit sina styrkor och drottning Rhaeny's med sin drake

söderut för att ta itu med ursäkten till invasionen,

Argilac den arrogante, kungen av Stormländerna.

Argilac hade sitt högsäte i Storm's End,

ett slott som anses vara det mest ointagliga i Västeros efter Harrenhal.

Argilac må ha varit arrogant, men han var varken dum eller feg.

Hans lorder rådde honom att stänga portarna och vänta ut belägringen,

men han visste vad som hade hänt i Harrenhal

och vägrade att dö som en spädgris, kokad i sitt eget slott.

Han skulle möta seger eller nederlag på samma sätt, med svärd i hand.

Han hissade fana och marscherade för att möta Orys Baratheon på slagfältet.

Tack vare Rhaeny's drake, Meraxes,

visste Orys att Argilac kom, hur många mannar han hade

och hur snabbt han marscherade.

Så Orys gick helt enkelt ut på kullarna och väntade på Argilac.

När de två arméerna närmade sig

började det blåsa och regnet hällde ner,

en blåst som skulle ge striden namnet "Den sista stormen".

Kung Argilac's lorder bönföll honom att invänta bättre väder,

men Stormkungen såg att regnet

blåste i ansiktena på Baratheon's mannar uppe på kullarna,

och Argilac hade dubbelt så många mannar som gästen Baratheon,

samt fyra gånger fler riddare och rustade hästar.

Argilac attackerade.

Tre gånger ledde Argilac sina riddare mot Baratheon's stridslinje,

men kullarna var branta och regnet förvandlade marken till lera.

Krigshästarna snubblade och gled, och anfallen misslyckades.

Slaget verkade förlorat

tills Argilac beordrade sina spjutmän uppför kullen.

Förblindade av regnet, såg Baratheon's mannar dem inte förrän det var för sent.

En efter en intogs kullarna,

tills bara en stod kvar i Baratheon's centrum.

Om Argilac kunde bryta sig in där,

skulle han kunna dela den invaderande armén och flankera sidorna.

Argilac och hans mannar attackerade och bröt Baratheon's stridslinje...

...och uppenbarade drottning Rhaeny's och Meraxes.

Argilac's förtrupp började brinna och hans mannar fick panik.

Segerropet föll till marken

och Argilac själv kastades av sin häst.

Men han gav inte upp.

När Orys Baratheon kom fram,

mötte han en gammal kung som höll ett dussintal män på avstånd,

och ett annat dussin döda vid hans fötter.

Orys steg av hästen för att möta kungen till fots,

och erbjöd Argilac en sista chans att ge sig.

Argilac förbannande honom istället.

Stormen rasade runt dem,

och de gamla ärrade krigaren och den skäggiga nykomlingen

kämpade för livet och kungariket.

Till sist fick Argilac sin önskan uppfylld.

Han dog med svärdet i hand.

När ryktet om Argilac's död spreds,

kastade hans lorder och riddare sina vapen och flydde.

Orys med förtrupp red till Storm's End för att kräva Argilac's slott för Aegon's räkning,

men fann portarna igenbommade och murarna bemannade.

Argilac's dotter hade tagit hans krona,

och den nya Stormdrottningen var lika benägen att ge upp som fadern.

Hon utropade att Orys bara skulle vinna ben, blod och aska här.

Men hennes mannar var vekare än hon,

och den kvällen fick Orys sig levererad till sitt läger,

Argilac's dotter, med munkavel, kedjad och naken.

Argilac hade vägrat att ge Orys hennes hand.

Nu kunde han ta vilken del han ville av henne.

Men Orys befriade flickan,

svepte sin rock om henne och hällde upp ett glas vin åt henne.

Han sa att han skulle behålla huset Durrandon's vapen, fana och motto

för att ära hennes fars mod i Den sista stormen.

Orys hade ju dessutom inga egna att kassera.

Kronhjorten blev huset Baratheon's sigill,

och Storm's End deras högsäte.

Argilac's dotter fick till och med bo kvar i sitt hem,

men som lady istället för prinsessa.

Stormländerna var nu Aegon's,

och som tribut krävde Aegon svärden utav männen som Orys hade besegrat.

Ingen visste vad han skulle med dem till.

KAPITEL FEM

HUSEN LANNISTER & GARDENER, KUNGAR AV STEN & ÖDEMARKERNA

Aegon härskade nu över två av de sju kungarikena,

men han skulle inte kunna ta sista delen gradvis.

För första gången på åratal

satte kungarna sitt käbbel åsido och enade sina krafter mot en gemensam fiende.

Min förfader, kung Loren av Lannister,

var överhuvud i den rikaste familjen i de sju kungarikena.

Kung Loren enade sina styrkor med Mern av huset Gardener, kung av ödemarkerna,

och de bildade den starkaste armén i historien,

en så kallad järnnäve, för att besegra han som ville erövra landet.

Men en järnnäve kan slå en man i ansiktet,

men inte jaga fåglar eller djur,

och Aegon hade en varelse som var båda delar.

Kungen hade aldrig sett en drake, och verkligen inte stridit mot en.

De hade legat i krig i tusentals år,

och segern hade alltid varit den vars armé var störst.

Säkerligen skulle en styrka fyra gånger så stor som Aegon's kunna klara av en drake.

Men Aegon kom med tre.

Ändå hoppades husen Lannister och Gardener på seger.

Slagfältet de valde var ett stort fält med fast mark och klar himmel.

Perfekt för bågskyttar och riddare till häst.

Ingen av kungarna funderade på varför marken var fast.

Det hade inte regnat på två veckor,

vilket innebar att vetet och gräset var snustorrt.

Perfekt för drakar.

I början verkade det som om de skulle segra.

När stridshornet blåste, spred sig arméerna runt Aegon's flanker

och järnnäven av riddare avancerade mot mitten

innan drakarna ens hade börjat.

Men sen släppte Aegon och hans systrar loss deras drakar,

inte mot soldaterna, utan mot de torra fälten som omgärdade dem.

Järnnäven öppnade sig och blev en hand, utsträckt i bön om nåd.

Som Aegon hade utlovat, så hade han ingen.

Mer än 4000 män dog i lågorna, medan 1000 lyckades fly.

Tio tusentals återvände hem som monster,

brända och ärrade bortom oigenkännlighet.

Huset Gardener kom aldrig tillbaka.

"Eldens fält" som sångarna kallar det, krävde den sista i Gardener-ätten

och huset Tyrell reste sig i dess ställe

som lorder av ödemarkerna och väktare av Södern.

Vad gäller min berömda förfader,

när kung Loren såg att slaget var förlorat,

red han utför en väg av eldslågor och rök till säkerhet...

Eller åtminstone till ett hjältemodigt tillfångatagande dagen därpå,

då han la ner sitt svärd inför Aegon och knäböjde.

Aegon höll sitt ord och besparade hans liv och bekräftade huset Lannister

som lorder av Casterly Rock och vakter i Väst.

Varför skulle han inte?

En Lannister betalar alltid sina skulder, och nu stod vi i skuld för våra liv till kronan.

Det var värt århundraden av underkastelse.

Dessutom, var Aegon's fetisch gamla svärd, inte huvuden.

Han la till Lorens till högen som man hade samlat in från Eldens fält

och skickade tillbaka dem till Aegonfortet.

KAPITEL SEX HUSET STARK, VINTERRIDDARNA

Med nästan hela Syd i Aegon's händer

låg den bästa chansen att driva bort erövraren i Norden,

om vi brydde oss tillräckligt för att försöka.

Olikt våra södra rivaler,

gick huset Stark, vinterkungarna, inte samman i ett kungarike

för ära eller guld,

då det fanns lite av det ena och det andra, men för att överleva.

Ensamma i Västeros

om att minnas tiderna då något värre än drakar hotade dem.

För tusentals år sedan

gick solen ner i människornas rike och den långa natten började.

En ny ras kom ur is och snö, de vita vandrarna.

De krävde ingen krona, erbjöd inga avtal, sparade inga liv,

och de döda marscherade med dem.

Mänskligheten riskerade att utrotas, när en Stark sökte hjälp hos skogens barn,

de äldsta varelserna i Västeros,

och övertygade dem att alliera sig med de forna fienderna.

Tillsammans pressade de två raserna vandrarna tillbaka till det Eviga vinterlandet

och begränsade det från de sju kungarikena med muren,

nästan 500 kilometer is, sten och jord, 200 meter hög.

För att hålla vakt, ordnade de nattvakt,

ett broderskap som svurit på att skydda de levande från de döda,

vars löften raderar både titlar och brott.

Efter den långa natten, ville Norden glömma att det tillhörde den gamla kontinenten,

kanske av stolthet, eller ren ovetskap.

Man vet aldrig med Norden.

Men när ryktet om Aegon's drakar spred sig,

visste Torrhen Stark, Vinterkungen, att han inte kunna glömma Västeros längre,

och kallade sina lorder till möte i Vinterhed.

Många dårar ville skaka av sig hotet,

medan andra slog vad om hur lång tid det skulle ta innan Syd stod i brand.

Torrhen tystade dem med order om att samla deras arméer

och marschera ner från norr.

Under tiden som kungarna av Rock och ödemarkerna brann på Eldens fält

korsade den största norra styrkan sedan den långa natten

Näset och vidare in i flodlandet.

Men när kung Torrhen kom till Treudden

såg han på motsatta flodbanken

den kombinerade styrkan av alla Aegon's erövrade kungariken.

En styrka dubbelt så stor som Torrhen's, och med tre drakar.

Den kvällen kallade kung Torrhen sina lorder och rådgivare till möte.

Några ville strida, de förlitade sig på de nordligas tapperhet,

och ville gå mot Treudden.

Den visaste av dem ville göra reträtt till Moat Cailin,

fortet som hade motstått alla invasioner från södern, och vänta där.

En självmordsbenägen lord ville till och med lägga sig i bakhåll vid Aegon's läger

och döda drakarna i sömnen, eller i alla fall deras ryttare.

Svårt att säga vilket öde han hade mött.

Brännas, halshuggas, avhuggas armar och ben?

Kanske alla tre.

Min förfader lyssnade på deras råd

och på morgonen korsade han Treudden under militär flagg.

Kung Torrhen av huset Stark la ner sin antika krona vid Aegon's fötter,

och utnämndes lord av Vinterhed och Nordens vakt...

Och Kungen som knäböjde.

Han hade inget val,

och tack vare honom, återvände våra soldater till sina hem oskadda.

Svärden som Aegon tog ifrån dem var inte böjda, brända eller sneda.

Ännu.

KAPITEL SJU HUSET ARRYN, DALENS KUNGAR

Arryn's dal var det sista av de stora kungarikena.

Gammalt och stolt,

huset Arryn gjorde som de alltid hade gjort i svåra tider.

De stängde Blodporten, och stängde därmed ute Dalen.

Drottningen Sharra av huset Arryn stängde in sig med sin son,

pojkkungen Ronnel, i Eyrie, familjens ointagliga fort.

Från bergstoppen kunde de se ner på Västeros långt nedanför,

och problemen doldes av molnen.

Men en dag gick drottning Sharra in på yttergården

och fann sin son sittandes i knäet på Visenya Targaryen,

kikandes på hennes drake, Vhagar, bredvid henne.

Precis som om han bad om en extra kaka,

frågade lille kung Ronnel om han fick flyga på den snälla fruns drake.

Visenya log mot Sharra.

Sharra antog att Vhagar också gjorde det.

För att vara artig,

frågade Sharra om Visenya ville ha lite vin eller mat,

eftersom hon måste vara trött efter flygturen.

Men Visenya tackade nej.

Uttråkad av sin mors vänlighet, krävde Ronnel ett svar.

Stackars pojke.

Han förstod inte ens frågan.

Sharra tvekade ett ögonblick, och frågade sen som mor Visenya

om det skulle vara säkert för pojken.

Visenya försäkrade henne om det.

Vad hade Sharra för val?

Medan sonen cirkulerade över slottet,

samlade hon ihop hans små hårlockar, sin egen krona,

den antika Falkkronan av Berg och Dal,

som huset Arryn hade burit i tusentals år.

Ronnel hade flugit upp i skyn som en kung, men landade som en simpel lord.

Han tyckte kanske att hans rättigheter

var ett bra pris för en kort flygtur, som små pojkar skulle.

Men troligtvis hade han inte ens sett de tre kronorna vid Visenya's fötter,

eller känt igen hans truppers svärd.

KAPITEL ÅTTA AEGON, DEN FÖRSTA AV SITT NAMN

Västeros huvuden hade bugat för Aegon,

men deras hjärtan var fortfarande fria.

Oldtown, centrum för tron hos de sju.

Där befann sig Stora Sept, fadern till de trogna,

som styrde hela Västeros,

förutom vildarna i Norden och deras gamla gudar.

När Aegon hade anlänt till Västeros,

hade Stora Sept låst in sig i stjärntemplet

och fastat i sju dagar och sju nätter,

en för var gud.

Allt han fick för besväret var den gudomliga visdomen

att om Oldtown skulle strida mot draken, skulle staden brinna,

oavsett tro eller ej.

Efter att ha kuvat huset Stark

marscherade Aegon mot Oldtown, rustad för ett nytt krig.

Men han fann grindarna stå öppna, med Stora Sept som välkomnade honom.

Den fromma dåren hade fräckheten att överlåta det som Aegon redan vunnit,

och smörjde den sista Valyren som "Aegon av huset Targaryen,

"Den förste av sitt namn, kung av Andalerna och de första människorna,

"lord av de sju kungarikena och rikets beskyddare."

Som titlar hade något värde för en man inför vilken tiden själv nu bugade.

Mästarna skulle därefter dela in historien i "före" och "efter erövringen".

De flesta förväntade sig att Aegon skulle stanna i Oldtown,

men direkt efter kröningen återvände Aegon till Blackwaters mynning

där han först satt sin fot i Västeros.

En liten stad hade vuxit upp runt hans primitiva fort.

För att ära deras nya herre, kallade folket den Kungshamn,

även om den passade en simpel riddare bättre,

med träpalissader, leriga gator,

och högar med förstörda svärd från rikets alla hörn.

Men när Aegon gjorde den till sitt hov, blev träet sten.

Den svarta leran begravdes under den Röda borgen.

Aegon's fienders insamlade svärd blästrades av drakeld,

och blev ett högsäte värdigt en erövrare

och den största dynastin som världen någonsin hade skådat.

Huset Targaryen.

Min familj.

Min tron.

Eller det borde det ha varit.

KAPITEL NIO HUSET MARTELL, PRINSAR AV DORNE

Aegon lät kalla sig "lord av de sju kungarikena",

men i verkligheten hade han bara sex.

Det sjunde, Dorne, hade aldrig lagt sig.

Visenya hade flugit till Dalen och återvänt med kronan.

Härmande systern,

hade Rhaeny's flugit över fiendernas styrkor som höll passagen till Dorne,

och landade vid slottet där prinsessan Meria av huset Martell regerade.

Meria var 80 år, fet, skallig och blind.

Många kallade henne Dorne's gula padda bakom ryggen på henne.

Den vackra Rhaeny's tänkte nog det när de sågs.

Hon sa åt prinsessan Meria att knäböja inför brodern Aegon,

fast med tanke på Meria's ålder och hälsa,

skulle ett enkelt lydnadslöfte räcka.

Men prinsessan sa till drottningen att huset Targaryen's inte var välkomna i Dorne,

och att en Martell aldrig skulle buga eller böja sig hur mycket de än försökte.

Rhaeny's skulle ha kunnat ta sin drake,

och steka Meria i sitt slott som brodern hade gjort i Harrenhal.

Men vad hon än såg i Meria's ögon

skrämde iväg henne tillbaka till Kungshamn,

med drakens svans mellan benen.

Efter Aegon's kröning

återvände Rhaeny's till Dorne med Aegon och Visenya

och deras drakar.

Men inga arméer mötte dem på fältet och inga lorder trotsade dem i sina slott.

När drakarna närmade sig tömdes Dorne.

Huset Martell hade lärt sig av Harrenhal och Eldens fält.

Drakar var oövervinnerliga i strid,

men krig handlar inte bara om strider.

Obestridd yrkade Aegon på Dorne som sin egen.

Men när han återvände till Kungshamn

kastades hans slottsvakter ut från sina torn och hans trupper försvann i öknen

och sågs aldrig till igen.

Förutom när vinden vände och sanden hostade upp gamla ben och rustningar.

Rhaeny's återvände på Meraxes,

full av hämndlust på Meria Martell.

Men Dorne var inte längre folktomt.

Byborna höll Meria's löfte

och stred till och med under drakeld.

Och de vann.

En dag träffade en pil Meraxes öga och han ramlade ner.

Huset Martell förblev obesegrat, olikt de olycksdrabbade Rhaeny's.

I vrede satte Aegon och Visenya eld på alla slott och städer förutom Sunspear,

i försöket att få med sig folket mot huset Martell.

Men byborna förblev lojala,

och när Aegon återvände till Kungshamn

fann han mördare som väntade på honom i sin egen huvudstad.

Om det inte vore för Visenya, skulle erövraren inte njutit av sin seger så länge.

Från och med det ögonblicket, skulle kungen och hans familj vaktas

av de sju mäktigaste riddarna i riket, kungsvakten.

När Meria dog i sömnen, bad hennes veke och trötte son om fred.

Men den gamla Meria hade tröttat ut Aegon också, och han beviljade begäran.

Huset Targaryen ville fortfarande ha Dorne, och till sist skulle de få den,

men inte tack vara svärdet.

De skulle köpa den på samma sätt som lorder köper allt...

Med en dotter.

KAPITEL TIO DE SISTA DRAKARNA

Efter erövringen, när man tittade upp, såg man drakar.

Adeln lärde sig att blicka neråt,

men gudarna var inte vana att dela himlen.

När Aegon dog, ledde den stora Sept Tron och dess styrkor i revolt,

och yrkade på att den Valyriska traditionen att viga en bror med en syster

var hemskt enligt De sju.

Fast ingen kunde förklara var den gudomliga modern och fadern kom ifrån.

Min förfader Maegor den vise, eller Maegor den grymme, som han kallades,

satte ett pris på huvudet på alla militanta präster,

och mirakulöst nog kom Tron tillbaka till templen.

Med Dorne under kontroll, och Tron satt på plats,

fanns det ingen kvar i Västeros som opponerade sig mot min familj,

så vi började gräla med varandra.

I Drakdansen,

försökte en Targaryensk prinsessa stjäla sin brors tron.

På grund av hennes dumhet, dog de flesta av våra drakar,

även om en tack och lov åt upp henne dessförinnan.

Men även utan våra drakar, har vi samma anrika Valyriska blod,

vilket visade sig lika farligt.

En av mina dumma förfäder ville inte se

skillnad på oäktingar och den riktiga familjen,

och erkände dem alla på sin dödsbädd.

Oäktingarna kallade sig Blackfyre,

och bevisade sin natur genom att försöka stjäla faderns kungarike.

När de misslyckades, försökte deras söner.

När de misslyckades, försökte deras sonsöner.

Till slutligen Ser Barristan den skalliga, riddare av kungsvakten,

dräpte Maely's den monstruösa i kungarna av Niopenny-kriget,

och avslutade Blackfyre-ätten.

Till slut, utan våra drakar och med vårt blod blandat med vanligas,

lyckades vi inte se det största hotet rakt under näsan på oss.

Det sägs att:

"Varje gång en Targaryen föds, singlar gudarna slant."

De måste ha tappat ett för kung Aery's,

för först verkade han ha undkommit familjens galenskap.

Men när han blev äldre, började han se konspiration överallt,

och där det ingen fanns, skapade han själv den.

Som en av hans kungsvakter, insåg jag genast

att om en inte kung behärskar sitt eget sinne kan inte härska över sju kungariken.

Vi stod ut med hans regerande

i hopp om att sonen Rhaegar skulle rätta till saker

när han steg upp på tronen.

Men Rhaegar visade sig vara lika galen som fadern

och kidnappade Lyanna Stark, dotter till vakten av Nordan,

som var trolovad till Robert Baratheon, lord av Stormländerna.

När Lyanna's far och äldsta bror krävde rättvisa,

gjorde den Galne kungen dem till viljes, skrattandes.

Ännu inte nöjd, med bara två mord,

beordrade han Jon Arryn, lord av Dalen,

att avrätta sina två vakter, Robert Baratheon och Eddard Stark.

Istället reste Jon Arryn Dalen till revolt.

Ned Stark smet förbi de kungliga vaktposterna och reste Norden,

och Robert vann tre strider på en dag för att ena Stormländerna,

bara för att bli besegrad av kungens styrkor och tvingad att fly,

med hans hem i Storm's End belägrat.

Kungens män lyckades äntligen ringa in Robert i Stentempel-staden,

med soldater som gick från dörr till dörr i jakten på rebelledaren.

Men byborna hatade den Galne kungen och älskade Robert,

och höll honom ett steg före soldaterna.

Tills bara ett gömställe fanns kvar.

När soldaterna närmade sig ringde alla kyrkklockor.

När de fick höra om Roberts belägenhet

åkte vår far och Jon Arryn till flodlandet

och övertygade vår farfar, Hoster Tully, att hjälpa dem.

Tillsammans med Handens armé lyckades de rädda Robert.

För att fira och befästa alliansen med Tully,

gifte sig vår far med vår mor Catelyn, och Jon Arryn tog faster Lysa.

Endast två veckor senare, var båda män på fältet igen,

för draken hade vaknat till sist.

Medan min fars tjänare förlorade min fars kungarike,

höll min bror Rhaegar på med den här...

Älskarinnan? Horan?

I vilket fall, en distraktion.

Men sedan kom Rhaegar till sans och återvände till Kungshamn.

Han övertygade vår far att kalla på sin vän,

lord Tywin Lannister, den rikaste och mäktigaste lorden i riket.

Rhaegar själv skulle leda den kungliga armén mot troninkräktaren, Robert.

Vid Treuddens flodbank

stred min bror mot mannen vars fru han stulit,

som i sin tur stred för hans födelserätt.

Till slut, ville Robert mer.

Hans hammare slog sönder min brors rustning

och rubinerna föll i floden som regndroppar,

och försvann i strömmen.

Med Rhaegar besegrad, stod det ingenting mellan Robert och Kungshamn.

Föreställ er kungens förvåning två veckor senare

när han inte såg kronhjortar, utan lejon utanför sina portar.

Hans förra högra hand, Tywin Lannister,

hade kommit till huvudstaden med en större styrka än Roberts,

och sa sig vara lojal mot kungen.

Aery's litade på det han ville tro på, och öppnade portarna,

och Lannister's styrkor började plikttroget

våldta, plundra och mörda de äkta kungalojala.

När Eddard Stark anlände till staden med Roberts armé,

hängde Lannister's fanor över den plundrade staden,

Targaryenska lik låg i högar på gatorna,

och Ser Jaime Lannister satt på Järntronen.

Nedanför honom, den Galne kungen Aery's,

som Ser Jaime hade svurit att vakta, liggandes i en pöl blod,

från ett svärdshugg i ryggen.

Lord Eddard kunde ha tackat Ser Jaime för att ha gjort riket en tjänst,

men ärbar som han var

dömde lord Eddard Ser Jaime som kungamördare,

ett namn som han aldrig undkom.

Olikt lord Eddard, uppskattade Robert mitt bidrag till segern.

Han förlät mig mitt brott, och behöll mig som sin kungsvakt

tillsammans med Barristan Selmy,

som hade sårats vid Treudden i striden för Rhaegar.

Det var sant att vi båda inte hade något försvar mot Targaryen's anklagelser,

men det var kanske det han gillade med oss.

När min far visade upp

Rhaegar's fru och två barns lik för Robert

krävde Ned Stark att Robert

skulle sända mördaren till Dorne, och mig till muren.

Men jag såg att Ned inte kunde det.

Robert skämdes över kropparna,

men skämdes ännu mer över sin egen lättnad.

Han visste att Rhaegar's ättlingar måste dö om hans tron skulle vara säker,

men ärbara hjältar dödar inte barn.

De bara underlåter att straffa deras mördare.

Inget tvivel om att jag kunde ha gått ett liknande öde till mötes,

men min far skickade vist mig och min gravida mor till Draksten.

När troninkräktaren hjältemässigt skickade män att mörda mig och min nyfödda syster

för att skydda sin stulna tron,

smugglade en lojal riddare oss över Smala havet till Essos.

Så de sista drakarna i Valyria,

ättlingar till den största dynastin

från den mäktigaste civilisationen som världen någonsin har sett,

sov i kloaker och åt rester i gränder,

ett steg framför troninkräktarens knivar

och bara ett steg efter viskningarna från spionmästaren Varys.

Men vi ska inte fly för evigt.

En dag ska jag återvända till mina kungariken med en armé,

ta tillbaka min tron,

och ge tillbaka till förrädarna det enda mynt som min familj känner till.

Eld och blod.

SLUT

KARAKTÄRER i KRONOLOGISK ORDNING