Original subtitles

-Hon vilar. -Kan du hjälpa oss?

Hon har varit i ett förändrat medvetandetillstånd de senaste dagarna.

Auditiva, kinestetiska och olfaktoriska tekniker.

-Olika metoder för trans. -Jag förstår.

Allt beror på hur den enskilda individen reagerar. Din mamma är mycket sjuk.

-Jag vill förstå, men... -Det är alltför okonventionellt, va?

-Lita på mig, snälla. -Jag har inget val.

-Vad är det för fel? -Jag vet inte. Jag har känt det hela dagen.

-Vad? -Det har inget med din mamma att göra.

Det är nåt annat.

-Vadå? -En ond ande.

Jag förnimmer fara.

Bra gjort, Harry.

Gud välsigne dig, Harry.

Fan!

Har ingen sagt till dig att nyfikenhet dödar?

Vem fan är du?

Norrman.

Håll din nyfikna nos borta, annars skär jag av den.

Nicka två gånger om du förstår.

-Var är den? -Den är här.

-Ska du bara stå där? -Jag hämtar hjälp.

Nej. Ingen får se det här.

-De är döda. Herregud. -Japp.

-Du behöver hjälp. -Det finns förnödenheter under diskbänken.

-Kan du sy? -Lite grann.

Då gör du det. Skynda dig!

Låt mig titta på det.

Jag ska göra vad jag kan. Du behöver verkligen en läkare.

Nej. Jag tål en hel del smärta.

Vad hände med din norska?

Att extraknäcka som norrman räddade mig från en bruten näsa.

Håller okända personer borta.

Får du hit många såna?

-Så, vem är du? -Ju mindre du vet, desto bättre.

-Du är skyldig mig mer än så. -Jag är inte skyldig dig nånting.

Jag ser ingen annan här som håller dig vid liv.

-Och det ligger två döda i köket. -Lägg dig inte i, sa jag.

-Du kanske föredrar att prata med polisen. -Jiddra inte med mig.

Jag gör vad som helst för att överleva.

Så du kommer inte att gå och sladdra om det här, eller hur?

Jag ska inte säga nåt.

Dessutom ligger närmaste polisstation mer än 50 kilometer bort.

Jag heter Calvin, förresten. Calvin Trask.

Lucas.

-Lucas vem? -Lucas Wade.

Nu vet du vad jag heter Vad mer vill du veta?

Allt.

Min affärspartner och jag, Harry...

...arbetade för några mycket oetiska människor i några år.

Ett konsortium av smugglare, tjuvar och mördare

ledda av en man vid namn Gabriel Ortega.

Vi gjorde...många saker som jag inte är stolt över.

Sen kommer dagen då Harry och jag vill hoppa av.

Vi hade skummat av...

...lite av vinsten från varje smutsig transaktion...

...i åratal och gömt intäkterna.

Harry arbetade lite överallt. Det var lätt för honom att manipulera siffrorna.

Men var skulle han gömma dem? Det var då Harry hittade den här platsen.

Vem skulle nånsin leta efter nåt på en sån här avlägsen plats?

Säkrare än ett kassavalv.

Så...vi skulle bryta alla band med Ortega,

dela pengarna och ge oss iväg mot den omtalade solnedgången,

för att aldrig mer synas till.

Det låter som om planen verkligen fungerade.

Ortega upptäckte att vi stal och dödade Harry.

Men jag fick Harrys karta över var han grävde ner dem.

Jag är den enda som vet var pengarna finns.

Så länge jag har kartan är jag viktig för dem.

Den kartan och min extra säkerhet.

-Vad är det? -Filer, dokument och inspelningar...

...av varje smutsig transaktion som kartellen nånsin genomfört.

Det är förmodligen värt mer än pengarna som är begravda därute i isen.

Av alla jävla ställen... Det händer aldrig nåt här.

-Och du, då? -Vad menar du?

Vad är din historia, Calvin?

Hur ska jag kunna mäta mig med dig? Jag vet inte vad du vill att jag ska säga.

Jag är bara en nolla som fastnat i en håla på en isig klippa vid kanten av Arktis.

Ingen bryr sig om den här platsen eller nån som bor här.

Jag har två miljoner skäl till varför du har fel.

-Berätta. -Pappa är amerikan, mamma är brittiska.

Han flyttade hit med oss när jag var liten.

Jag hatade det från första stund mina fötter rörde vid snön.

Nu är det bara jag och min mamma. Jag tar hand om henne.

Snart är det bara jag kvar. Det här stället tar inga fångar.

Det suger livet ur en. Ikväll är ett konkret bevis på det.

Nu lappar jag ihop en kriminell med två döda män i rummet intill.

Jag kommer att behöva din hjälp med det. Jag klara det inte själv.

-Inte på egen hand, inte så här. -Jag är ledsen.

Du är över öronen instyltad. Hjälp mig, annars går vi båda under.

Vi behöver nånstans att begrava dem.

Se upp!

För att vara på den säkra sidan.

Sätt dig.

Jag har aldrig dödat nån förut.

Oroa dig inte. Det är bara min mamma.

-Hon kommer inte märka att du är här. -Tycker du inte att du har fått nog?

Inte på långa vägar.

Det är inte varje dag man är ansvarig för en annan människas död.

Du menar kackerlacka. De skulle ha släckt ditt liv utan att tveka.

Det ändrar ändå inte det faktum att jag är en mördare. Det är vi båda.

Nu kan du plåga dig själv med det hela natten.

Jag ska sova lite. Tack för att du lappade ihop mig.

-Hej. -Hej.

-Är Calvin här? -Han är inte sig själv idag.

-Vem är du? -En vän.

-Jag visste inte att han hade några. -Vi har känt varandra i många år.

Lustigt. Jag har aldrig sett dig förut.

Trevligt att träffas.

Det återstår att se.

-Har du inte lärt dig knacka? -Vem är flickan?

Eve. Hon bor i utkanten av stan. Hon hjälper mig med mamma.

-Sjuksköterska? -Shaman.

Hon kontaktar andevärlden i syfte att hela.

-Tror du på sånt? -Det spelar ingen roll vad jag tror.

Jag är beredd att prova vad som helst. Kaffe?

-Hur är såret? -Jag överlever.

-Jag behöver be dig om en tjänst. -Jag tror jag har slut på tjänster.

Du måste gömma det här åt mig.

Är det vad jag tror att det är? Absolut inte.

-Det är mycket säkrare hos dig. -Men min säkerhet då?

-Efter igår kväll trodde jag... -Att jag jag skulle vilja bli en måltavla?

-Jag trodde att jag kunde lita på dig. -Lita på mig?

Jag känner dig inte ens, och du ber mig att riskera mitt liv igen.

Hör på. Jag bad dig inte att bli inblandad.

Du bjöd in dig själv. Tack för kaffet.

Vänta. Jag tar med mig filerna.

-Jag är ju redan inblandad, eller hur? -Jag uppskattar det.

Som om jag hade nåt val.

-Vart ska du? -Ingenstans. Vad finns det annars här?

-Det här är svårt att slå, eller hur? -Ser man ett berg, har man sett alla.

Det hjälper mig att rensa huvudet. Jag kan namnge alla plan som flyger här.

Är det vad du gör för att ha kul?

Jag skulle kunna vänja mig vid att bo på en plats som denna.

Det är inte bara en plats, det är en livsstil.

Jag avundas det. Harry valde en bra plats.

Folk här tror att allt som har verkligt värde finns här nära hemmet,

i enkelheten i ett minimalistiskt vardagsliv.

-Och det gör inte du? -Det är en gammaldags mentalitet.

Folk här gillar inte förändringar... och de litar inte på utomstående.

De är inte så dåliga. Jag brukade lära några av dem engelska.

Nu tar jag mest hand om mamma och håller mig för mig själv.

-Vad är det för fel på henne? -Cancer.

-Har du familj? -En dotter, Jessica.

Vi har inte pratat på länge.

-Fru? -Jag var gift i några år.

Laura... Hon dog.

Efter det började allt falla samman.

Får jag fråga dig en sak?

Det jag inte förstår är varför du inte bara tar pengarna och sticker.

Med två miljoner kan du åka vart som helst och aldrig bli hittad.

Jag kanske inte vill bli hittad.

Jag vill inte behöva se mig över axeln varje dag resten av mitt liv.

Jag ska stoppa honom.

Befria världen från Ortega och tjäna varenda öre av de pengarna.

Jag skulle gå till skogen, gräva upp pengarna och aldrig se tillbaka.

Följde du efter mig?

-Nej, jag... -Du följde efter mig!

Ja.

Jag måste hålla ett öga på dig.

-Det här är sista gången, Lucas. -Jag bad inte om din hjälp.

-Det var antingen han eller jag. -Det börjar bli en hobby.

-Det är inte roligt. -Nej.

Nej, det är det inte.

Jag ska börja kalla det här stället för Lucas Wades Depå.

Var inte löjlig.

Det löjliga är att jag hjälper dig begrava män som försöker döda dig, inte mig.

-Det borde du ha tänkt på. -Hotar du mig?

Du borde ha hållit dig borta från det här från början.

-Det är Ortega du borde oroa dig för nu. -Ortega har aldrig sett mig.

Jag skulle kunna gå härifrån nu och han skulle inte märka nåt.

Calvin Trask, 26 år. Tillfällig språklärare.

Son till Jason och Meredith Trask.

Inget socker i kaffet, och lätt beroende av vodka.

Tänk dig nu vad Ortega skulle kunna ta reda på om dig med sina resurser.

Han vet förmodligen redan allt om dig.

Nu kan du gå tillbaka till det där huset och låtsas att du aldrig träffat mig.

Men när de kommer...och de kommer, kommer jag inte att kunna skydda dig.

Jag vill inte ha mer oskyldigt blod på mina händer.

-Som Harry? -Harry var inte oskyldig.

Men han förtjänade inte att dö.

Jag är ledsen, jag bara... Jag blev lite panikslagen.

Jag vill hjälpa till.

Jag ville aldrig blanda in nån annan i den här sörjan.

Ingenting har hjänt under hela mitt liv och på 24 timmar faller allt samman.

Det börjar bli kallt. Låt oss avsluta det här.

-Har du nåt att dricka? -Det står på sidan i köket.

-Hur länge har du känt Eve? -Bara ett par år.

-Hon är... Hon är väldigt trevlig. -Ja. det är hon. Hon är en bra vän.

-Är hon tillsammans med nån? -Inte vad jag vet.

Det här är en rejäl drink.

Harry måste ha lämnat den.

-Var det här Harrys stuga? -Mm. Ja.

Han bodde här då och då. Förvånande att du inte märkte det, med dina spionvanor.

Men han var bättre än jag på hålla sig undan.

Tack och lov lämnade han oss det här.

Och den här.

-Så det är vad det handlar om. Hämnd. -Nej, det handlar om rättvisa.

Ortega är ett gift. Han måste dödas, och det är jag som ska göra det.

Det är det perfekta stället att komma undan med mord.

-Din dotter? -Ja.

-Har du ringt henne? -Hon svarar inte.

Du kanske inte har märkt det, men jag är inte direkt årets pappa.

Jag kan inte klandra henne för att hon inte vill träffa mig igen.

-Det är fantastiskt att hon blev så bra. -Du måste ha gjort nåt rätt.

Vi var lyckliga ett tag. Laura och jag hade känt varandra i många år.

Det rådde aldrig nåt tvivel om att vi skulle gifta oss.

Hon älskade mig när jag inte fattig som en kyrkråtta.

Sedan började jag arbeta för Felipe Ortega, Gabriels far.

Hon gillade det inte, men det gav oss mat på bordet.

Och för första gången på flera år hade vi pengar.

Stora pengar. Sedan kom Jessica.

Vi var lyckligare än du kan fatta. Det var bra år.

Sedan blev Laura sjuk. Hon var borta på ett ögonblick.

Jag kastade mig in i arbetet med kartellerna.

Pengatvätt, narkotikahandel, brutalt våld.

Jag brydde mig inte längre. Felipe dog och Gabriel tog över kartellen.

Han var sadistisk, mycket värre än sin far, men jag brydde mig inte.

Stackars Jessica fick betala priset.

Jag skickade henne att bo hos Lauras syster. Jag sa att jag skulle hälsa på.

Det gjorde jag aldrig.

De skickade brev om Jessicas liv tills för några år sedan.

Jag övergav henne. Det var det bästa jag kunde ha gjort.

Alla kan förlåta.

Och vi lever alla lyckliga i alla våra dagar?

-Ring henne, Lucas. -Låt det vara.

Jag tror att vi båda behöver en till.

Den stackars servitören kan inte ha varit mer än 19, herregud.

Så han sa: "Du kan inte komma in. "Det finns inga bord, vi är fullbokade."

Men då insåg han inte att han hade att göra med Ortega.

Herregud. Han sket på sig, stackars grabb.

Han trodde verkligen att han skulle åka hem i en liksäck.

Han flyttade den östeuropeiska prinsessan

från hennes bord så att vi inte behövde sitta i drag.

Jag tyckte så synd om den stackars killen.

I slutet av kvällen såg jag till att han fick ordentligt med dricks och...

-Vem är det? -Jag måste prata med Calvin!

Det är brådskande!

Åh Calvin, tack och lov. Det är din mamma. Du måste komma.

Jag kom så fort jag förstod att nåt var fel.

Nej. Det kan inte vara sant.

Jessica? Jessica?

Ja...förlåt.

Förlåt att jag ringer så sent.

Det är jag. Din pappa.

Jag vet att det var länge sedan.

Öh, men...

Jag... Jag behövde bara höra din röst, gumman.

Jessie?

Jessica?

Din mamma... har blivit omhändertagen.

-Vart ska du? -Ingenstans.

Vad finns det mer?

Fantastiskt, eller hur? Nästan magiskt.

-Ja. -Jag tröttnar aldrig på att titta på det.

Eve sa att jag skulle hitta dig här.

-Hon är död. -Jag vet.

Ta mig med dig. När du sticker härifrån.

-Jag kan inte, jag jobbar ensam. -Vad gör vi nu då?

Nu är det annorlunda.

Hur som helst... skulle du inte vilja till dit jag ska.

Alla lämnar det här stället. Alla utom jag.

-Låt oss gå tillbaka in. -Jag ljög för dig.

När jag sa att jag aldrig hade dödat nån förut.

Min pappa lämnade oss inte.

När han flyttade oss hit, sa mamma att det kunde bli en ny start för oss alla.

Jag trodde inte riktigt på henne. Det blev bara värre.

En morgon tvingade pappa mig att följa med och fiska.

Han var redan full.

Han sa till mig hur patetisk jag var, hur besviken han var på mig.

Jag hatade honom. Jag ville att han skulle dö.

Vi fortsatte till sjön, och... plötsligt måste han ha tappat fotfästet.

Han föll över kanten. Han måste ha fallit 15 meter.

Jag trodde att han var död.

Sedan hörde jag hans skrik. Jag tittade över kanten och...

Han såg ut som ett skadat djur. Det fanns ingen i närheten.

Jag visste att jag borde ha kallat på hjälp. Jag var så rädd.

En del av mig tyckte det skulle vara så enkelt att bara lämna honom där.

Att låta honom dö. Men så var det inte alls.

Han tittade upp på mig. Jag stod där och gjorde ingenting.

Hans skrik förvandlades till kvidanden. Jag gick därifrån.

Jag gick och tittade inte tillbaka.

Han frös ihjäl. Men jag visste att det var jag som hade dödat honom.

Jag var hans bödel.

När mamma fick reda på det blev hon upprörd. Det var det som gjorde henne sjuk.

I alla år har jag levt med skuldkänslorna. Och nu är det bara jag kvar.

Ensam, vid gränsen till Arktis.

Det var en olycka. Du kan inte klandra dig själv resten av livet.

Det är inte värt det, tro mig.

Alla trodde att han bara försvunnit. Men han är fortfarande här.

Jag kan visa dig.

Har du hållit honom här hela tiden?

Jag trodde det var bäst att vänta tills nån annan hittade honom.

Men det hände aldrig.

Jag kommer hit ibland. Säg åt honom att jag är ledsen.

Han behöver begravas. Vi kan inte riskera att de andra kropparna upptäcks.

-Vill du säga nåt? -Allt har redan sagts för flera år sedan.

Vad gör vi nu?

-Vi håller oss till planen. -Väntar på Ortega.

Vi håller oss ett steg före.

Nu drar vi härifrån.

Vakna!

-Drack du tillräckligt igår kväll? -Är du min baksmälla?

-Du är inte till nån hjälp sån här. -Efter det kan vi väl ingen klandra mig?

Gå nu!

Sätt dig.

Lucas, vad gör du?

Jag skulle kunna ställa samma fråga till dig. Även om jag inte skulle tro ett ord.

Jag har ingen aning om vad du pratar om.

Du har tappat det, eller hur?

-Kan du berätta vad är frågan om? -Vad är klockan?

-Hurså? -Vad är klockan?

-Jag vet inte. Runt åtta? -Saknar du nåt?

-Handlar det om en klocka? -Inte bara en klocka.

Harrys klocka, den har hans namn ingraverat, för Guds skull!

-Hur fick du tag på den? -Jag kan förklara.

Det är bäst för dig.

-Jag hittade den i din stuga. -Jag genomsökte stugan från golv till tak.

-Ljug inte för mig! -Harry gav den till mig.

-Vad? -Klockan.

Den fungerade inte, så han gav den till mig och jag fixade den.

-Kände du Harry och berättade inget? -Jag kände honom knappt.

Men jag träffade honom, ja.

Du hade rätt. Jag la märke till honom när han kom till stan.

Precis som jag gjorde med dig.

Jag pratade med honom ett par gånger. Jag var nyfiken.

Vi får inte så många besökare här. Men han nämnde aldrig nåt om pengarna.

Han sa bara att han var här i affärer.

Ni viskade bara söta ord till varandra, va?

Jag minns inte så mycket av vad vi pratade om.

Vi tog ett par drinkar.

Jag tror att han bara var glad att få prata med nån som kunde engelska.

-Förväntar du dig att jag ska tro på det? -Det är sant.

Vad vill du att jag ska säga?

Vi tog ett par drinkar, pratade, han gav mig sin klocka och jag gick hem.

Jag såg honom aldrig igen.

-Varför berättade du inte det för mig? -Jag trodde inte du skulle tro mig.

Du sa att han blev mördad. Jag visste inte vem du var.

Jag kunde ha blivit nästa offer. Jag tyckte det var bäst att hålla tyst.

-Det var inte meningen att ljuga för dig. -Du borde ha berättat!

Det vet jag nu.

-Om jag upptäcker att du ljuger... -Jag ljuger inte.

Är det nåt annat du känner att du borde berätta för mig?

Ingenting.

Kom hem till mig senare. Jag vill gå igenom planen.

Jag kommer.

Jag har varit orolig. Tänkte kolla läget.

Eve, jag behöver lite frisk luft. Är du kvar när jag kommer tillbaka?

Självklart.

Ursäkta mig. Jag letar efter nån, en engelskman i 50-årsåldern.

Du kanske har sett honom.

Den här mannen. Har du sett honom?

-Nej. -Nej? Det var synd.

Ursäkta att jag besvärat dig, mr Trask.

Hur visste du vad jag heter?

Din norska verkar ha försämrats.

Gabriel Ortega.

-Sök igenom hans hus. -Ja.

Men först hjälp mig att bära in skithögen.

Calvin, du har varit borta så länge... Vem är du?

-Jag är en vän till mr Trask. -Nej, det är du inte!

Vänta, vänta, vänta.

Jag älskar kvinnor som kämpar emot.

-Snälla, gå härifrån! -Men jag har ju precis kommit hit.

En sötnos som du är en trevlig överraskning.

-Vad vill du? -Det var en fråga.

Jag tål inte smutsiga knivblad.

Det var bättre. Det blir ett mycket renare snitt, eller hur?

Hur kan en trevlig ung man, som du, bli inlandad i nåt så...

-Sjaskigt? -Sjaskigt... Det gillar jag.

Är det så här du och din medkonspiratör föreställde er att det skulle gå till?

Jag menar, jag ser inte gamle Lucas är här för att hjälpa dig.

Jag förstår vad han hade att vinna på det, men du?

Vad erbjöd han dig, hälften av pengarna?

Hälften av mina pengar.

Trodde du verkligen att du skulle komma undan med det?

Ni två jävlar...dödade tre av mina män.

Trodde ni att jag skulle låta er komma undan med att stjäla mina pengar?

-Jag är inte rädd för dig. -Det borde du vara.

-Jag har inget kvar att förlora. -Det får vi väl se.

Du kanske tror att du har en uppfattning om vem jag är.

Men du kan inte ens föreställa dig vad jag är kapabel till.

Jag vet allt om dig, mr Trask. Ingen kan hjälpa dig nu.

När jag är klar kommer Lucas inte ens att känna igen dig.

Det är ingenting jämfört med vad jag har i beredskap för honom.

Du kan inte föreställa dig hur mycket jag har sett fram emot det här.

Calvin?

-Hittade du nåt? -Ja, faktiskt.

Jag trodde Lucas var smartare än så.

-Några problem? -Nån jävla slampa.

Hon kommer inte att vara nåt problem längre.

-Hur mår vår lille vän? -Det roliga har precis börjat.

Fan! Skjut honom, skjut honom!

Lucas Wade. Så glad att vi lyckades få din uppmärksamhet.

-Harry? -Tjena, partner. I egen hög person.

Jag har sett fram emot detta rörande återseende.

-Du är död. -Hur lyder det gamla ordspråket?

Nyheten om min död har varit kraftigt överdriven.

-Lever han fortfarande? -För tillfället.

Varför kommer du inte in och sätter dig? Vi har säkert mycket att diskutera.

Ni två kommer att bli mycket trötta.

Jag som trodde att vi kunde ha en civiliserad konversation.

-Håll käften. -Vi har rest långt för att ses, Lucas.

Nästa gång får du vänta på en inbjudan.

-Fick du inte mitt meddelande? -Jo, jag fick ditt meddelande.

Det ligger begravt där ute i snön.

Jag borde låtit Harry skjuta dig på nära håll för den kommentaren.

Låt oss se vem som blinkar först. Det kan bli väldigt smutsigt här inne.

-Varför, Harry? -Hörde du det?

Han vill veta varför, Harry.

Det är inget personligt. Ortega fick reda på våra transaktioner.

Innan jag hann skjuta honom i huvudet

avslöjade han sin medbrottsling, kartan, och pengarna på några sekunder.

Det är fantastiskt hur snabbt en råtta överger ett sjunkande skepp.

Vid det tillfället hade du fått felaktig information om att jag var död,

och din enda chans var att ta kartan och springa iväg med två miljoner dollar.

Efter allt vi har gått igenom, Harry. Hur kunde du?

Det är egentligen enkelt. Mitt liv eller ditt.

Jag tror att det täcker det, eller hur?

Det du gjorde krävde mod. Jag är imponerad.

Jag trodde alltid att du bara var en av pappas patetiska underordnade.

-Jag litade på dig med mitt liv! -Och det är precis det jag kommit för.

Om nåt händer mig nåt finns det filer och inspelningar

som kommer att sätta dig i fängelse och de kommer att kasta bort nyckeln!

De här inspelningarna?

Nästa gång du vill få nåt gjort, Lucas, lämna det inte i händerna på nån yngling

eller på en stackars försvarslös ung kvinna.

Det är verkligen synd. Hon var inte så pjåkig, nej.

-Era jävla odjur! -Håll käften!

Så, vadå? Ska du döda mig nu?

Du kanske inte tror du behöver mig längre nu när du har Harry?

Hur vet du att jag inte har begravt dem nån annanstans?

Det vet vi inte. Det är därför vi alla ska på tur i snön.

Och om de inte finns där u, har jag ett sätt att få dig att berätta.

Du kanske inte har märkt det, men det är jag som riktar pistolen mot dig.

Jag vill inte att nåt ont ska hända dig än.

Men om du inte gör som jag säger, kommer din vän här att uppleva

en mycket skarp känsla i ögongloben.

-Och jag kommer att skjuta. -Vart skulle det leda oss, Harry?

När han får tag på pengarna är du en död man, Harry.

Tror du att han kommer låta dig leva efter att du förrått honom?

Inte ens du är så dum.

Det här är den del där du försöker vända min högra hand mot mig.

Så förutsägbart.

-Du betyder ingenting för honom, Harry. -Han har erbjudit mig ett bättre avtal.

-Tror du att han delar pengarna med dig? -Pengarna och nåt bättre.

-Makt. -Du är galen.

-Du är lika sjuk som han. -Jag tar det som en komplimang.

Du är en död man, Harry.

Vad den där sjuka jäveln än har lovat dig, är det bara lögner.

Synd att du inte kommer att vara kvar för att få reda på det.

Om det är nån tröst, så mår jag verkligen dåligt av det.

Nu räcker det! Vi går innan jag hugger huvudet av honom!

Släpp den! Gå dit bort!

Ah, tänk inte ens på det.

Släpp vapnet, Harry.

Så ja.

-Stick! -Men du då?

Ge mig den nu.

Ah. Det sparar mig jobb senare.

Stanna där.

Sätt fart nu. Vi ska gå en promenad.

-Inget meningslöst uppdrag nu. -Vi går åt rätt håll.

För din egen skull är det bäst att du inte ljuger för mig!

Skjuter du mig nu får du leta resten av livet.

Du har rätt. Men om du inte ger mig vad jag vill ha måste jag döda dig.

Sen kommer jag leta upp din dotter.

Jag kommer göra saker med henne så hon inte ens kan identifieras med tandkort.

-Det vet du. Hon kommer dö... -Nu räcker det!

-Jag ska fan döda dig. -Bättre lycka nästa gång.

Såvitt jag kan se har du inga kort kvar att spela.

Var inte så säker på det.

Lägg ner pistolen nu annars är du död.

Förväntar du dig att jag ska tro att du att du kan använda den där.

-Sätt mig på prov. -Lyssna...

-Vi kan säkert komma överens. -Jag sluter inga avtal med psykopater.

-Lossa på hans rep nu. -Fundera på det.

Nej!

Din jävla idiot!

Nej, nej, nej... Inga snabba rörelser.

Gå dit bort! Kom igen!

Inga fler konster nu, då tömmer jag magasinet i era skallar.

Sätt fart!

-Vad fan tänkte du på? -Jag försökte rädda ditt jävla liv.

-Nu är vi båda körda, eller hur? -Du gav mig en pistol utan kulor.

Åh, ursäkta att jag försöker rädda våra liv utan fler dödsfall.

-Som din förmodat döda partner Harry? -Inte så förmodat död längre.

Varför dröjde du så länge tidigare? Fem minuter till och han hade flått mig.

Du klarade dig bra. Han skulle inte ha dödat dig innan jag dök upp.

Vad? Menar du att jag var betet?

Helt otroligt. Dra åt helvete!

Och grattis till din smidiga plan.

Håll tyst!

-Här är det. -Det är nog bäst det.

Sätt igång.

-Hjälp honom. -Med vad?

Det bryr jag mig inte om. Gå ut i snön och använd händerna.

Jag vill inte att det här ska ta hela natten.

Lucas, jag har aldrig tålt dig.

Jag har låtit dig hänga kvar av lojalitet mot min far.

-Vad vet du om lojalitet? -Där fick du mig.

Du och Harry hade en bra plan

men trodde ni verkligen ni kunde lura två miljoner från mig utan att torska?

-Ja, vi grejade nästan. -Nästan. Synd att du valde fel partner.

Harry var alldeles för girig och dum.

Du utnyttjade idioten med förhoppningen att rida in i solnedgången med pengarna.

Ja, nåt i den stilen.

Du visste att jag skulle hinna upp dig förr eller senare.

-Jag räknade med det. -Blev det som du hoppats på?

Är det den?

Fram med den. Skybna på! Kom igen, kom igen!

Öppna den!

Vad fan? Ska det här vara roligt?

-Jag kan inte förklara... -Nån av er måste förklara snabbt.

Jag vill ha mina jävla pengar!

Jag vet inte. De var här...

-Du tror det här är ett jävla spel, va? -Jag tog dem! Det var jag.

-Vad? -Jag flyttade dem häromkvällen.

-Jag tyckte det var säkrare så. -Jag visste att jag inte kunde lita på dig.

-Jag försökte hjälpa dig. -Så du vet var de är?

-Ja. -Det är allt jag behöver veta.

Nej!

-Han är döende. -Jag hoppas det.

Din jävel.

Lucas. Lucas, jag är ledsen.

-Upp med dig! -Jag kan inte bara lämna honom så här.

Det finns inget annat för honom att göra än att dö som den skabbiga råtta han är.

Jag sa, upp med dig!

Nu ska du berätta var du gömt mina pengar.

Dra åt helvete!

Kom igen, visa mig. Kom igen!

Rör på dig för helvete!

Det är bäst att du inte ljuger då slutar som din kompis.

Du har hamnat i en skitig värld.

Hade det varit annorlunda hade du kunnat jobba för mig.

-Du är galen. -Förolämpa inte en beväpnad man.

-Här. -Här?

-Det var här jag begravde dem. -Då får du väl börja gräva.

-Hur blev du inblandad i det här? -Jag hade inget bättre för mig.

Nyfikenheten är alltid förrädisk.

Om det får dig att må bättre kommer ni två snart att återförenas.

Jag vet inte vad Lucas har berättat om mig, men jag brukade vara en rättvis man.

Min far gjorde mig till den jag är. Jag har alltid levande i hans skugga.

Men inte nu längre. Jag är fruktad, jag har kontrollen.

-Respekt. -Respekt?

Jag bryr mig inte ett skit om dig eller din far.

Jag är inte intresserad av dina historier. De betyder ingenting för mig.

-Jag vill bara få det här överstökat. -Jag har dödat män för mindre än så.

Kalla mig synsk, men ingår inte det redan din plan?

-Jag hittade dem. -Flytta på dig!

Rör på dig!

Vad fan är det här?

Din jävel...

Du tog mina jävla pengar!

Var är mina pengar?

-Var är de? -Du kommer aldrig att få se ett öre av dem.

Jag ska fan döda dig!

Tack detsamma.

Lucas?

Herregud, Lucas.

Herregud.

-Var är Ortega? -Han är död.

-Bra. -Prata inte.

-Jag ska hämta hjälp. -Det finns ingen hjälp här ute.

Jag är döende.

Lucas, jag är så ledsen. Allt är mitt fel.

Jag har en tjänst jag vill be dig om. Det är den sista. Jag lovar.

Vad som helst.

Använd en del av pengarna för att komma härifrån.

-Självklart. -Resten ger du till min dotter Jessica.

Det är det minsta jag är skyldig henne.

Säg till henne att jag älskar henne... och att jag är ledsen.

-Glöm inte det. -Det gör jag inte.