Original subtitles

Programtextning: SVT Undertext Sveriges Television AB

Jag skulle sätta in en annons om ett sommarnöje. Det ska stå så här:

"Sommarnöje sökes i skärgården med tillgång till bad och fiskevatten."

"Svar till"... Det kanske går bra att läsa själv?

Förlåt, får jag lämna de här?

–Till mig? Varför det? –Därför att ni är så vacker.

Jag tar inte emot blommor av främmande herrar.

–Känner ni inte att det är vår? –Jo då, det känner jag visst.

Men vädret har aldrig haft nån inverkan på mina moraliska principer.

–Säg det där sista en gång till! –Vilket då?

"Moraliska principer." Ni såg så förtjusande ut när ni sa det.

Hörni, ni är inte lite fräck, ni. Först följer ni efter mig på gatan.

Sen gör ni er lustig! Tycker ni inte att ni går lite väl långt nu?

–Man kan aldrig gå för långt... –Jo, nu ska vi inte gå längre.

–Får vi debitera det? –Ja tack, namnet står längst under.

Ursäkta mig, ni glömde de här!

Ge dem till någon som behöver dem.

Ta nu de här! Jag vill att ni ska ha dem. Jag är en ganska envis person.

Ja, förresten, jag tror jag vet vad jag ska göra med dem.

Jag ska ge dem till min man. Han kommer att uppskatta dem. God middag.

–Sitter det någon där? –Inte det jag kan se.

–Känns det bra? –Ja, om! Skönt att komma ifrån stan.

Jag önskar att du kunde vara med oss där ute hela tiden.

Ja, men plikten framför allt.

Tänk att få kasta loss från alla bekymmer och inte tänka på nånting...

–Vattnade du krukväxterna? –Det är tredje gången du frågar!

–Jösses! Jag stängde väl av spisen?! –Ja, mamma. Och drog för gardinerna.

–Och du låste ordentligt! –Jag undrar om vi fått med oss allt.

–Försök koppla av! –Finns det rinnande vatten?

–Det finns det säkert. –Säkert?!

–Hur många rum är det? –Det vet jag inte, har jag sagt.

Forsman är målaren på modet. Han kan inte erbjuda vad strunt som helst.

–Varför fastnade du för stället? –Han såg annonsen. Trevlig ung man.

–Är han ung?! –I 35-årsåldern, skulle jag tro.

–Ser han bra ut? –Du får se själv.

Han kommer och möter oss och kör oss ut till ön med sin båt.

–Nu är vi framme! –Plocka ihop. Jag tar fiskegrejerna.

Ja, du ska alltid ha minst att bära.

–Där gick bryggan. –Är det där allt du ska ta?

–Ja, du vet hur opraktisk jag är. –Vänta på mig, pappa!

–God dag, det här är min dotter Mona. –God dag.

–Ni?! –Ödets vägar är outgrundliga...

–Ja, var så god och stig på i stugan. –Hyggligt att fara hit och ta emot.

Det var inget besvär, jag bor ju här – i den där lilla stugan där nere.

Ja, där bor jag. Jag har min sommarateljé här.

–Det kanske jag glömde tala om? –Ja...

–Så behövs det någon hjälp, så... –Ja, då finns ni i stugan.

–Ja, då finns jag i stugan. –Det är praktiskt. Hemskt praktiskt!

–Var så god och stig på! –Då går jag in, då.

–Sovrummet finns på andra våningen! –Och det här kan jag bara ställa här?

Mycket välkommen, fru Dahlström!

Fröken Dahlström... Välkommen!

–Ska jag hjälpa dig med disken? –Nej, det behövs inte.

Så du lämnar din hustru och dotter på en öde ö med en främmande karl?

Jag hade ingen aning om att han bodde här.

–Trygghet med en karl i närheten. –Trygghet?!

Ja. Och så kommer jag ut lördagar och söndagar.

Jaha. Ja, det kanske bara är nyttigt att vara ifrån varandra lite grann.

Mm... Va? Vad menar du med det?

Jo, jag menar att nu har du och jag varit gifta i snart tjugo år.

Det har inte gått en enda dag som inte du och jag varit tillsammans.

–Börjar du tröttna? –Nej, men jag har börjat fundera.

–Fundera...? På vad då? –På hur det var då och hur det är nu.

–Vi har väl alltid varit lyckliga? –Ja, men ibland får jag för mig...

Ju längre två människor lever samman, dess mer glider de ifrån varann.

Förr pratade vi med varann om allt, och upplevde allting gemensamt.

–Nu går vi mest och tiger om allting. –Vi har blivit för vana vid varandra.

Ja, jag trodde aldrig jag skulle vänja mig vid dig!

–Var jag så förfärlig? –Nej, tvärtom.

Du var så underbart ny för varje minut, så man hann aldrig vänja sig.

Jag tror att varje äktenskap behöver en vitaminspruta vart tredje år.

Vad skrattar du åt?

Skulle vårt äktenskap få injektioner, med mig här ute och dig inne i stan?

Ja, man kan aldrig veta.

–Han ser bra ut! –Vem då?

–Det finns ju bara en att välja på! –Jaså. Det har jag inte funderat på.

Du var hemskt oartig mot honom i går. Han är så tjusig, och så manlig!

En sån som jag skulle vilja bli kär i...

Du skrämmer mig! Vad vet du om kärlek som bara är sjutton år?

Ibland tror jag att det är den enda åldern när man vet nånting om kärlek.

Dumheter...

–God morgon! Har det varit någonting? –Inget särskilt. Här är posten.

–Tjenare! Nå, hur var det på landet? –Fantastiskt! Underbart!

Fiskevatten! Badstrand! Ogenerat! Flickorna får det härligt där ute.

–Fyrtioårsdagen firas ståndsmässigt! –Jag tänker inte fira den alls.

–Att bli äldre är inget att fira. –Tänk på vänner och arbetskamrater.

Det är just en sådan dag som passar personalen att få salta bad!

–Eller hur, fröken Svensson? –Jag älskar salta bad!

–Och jag älskar ensamheten. –Advokaten kanske inte blir ensam.

–Vad menar fröken Svensson med det? –Gräsänkling är man inte många dagar.

Fröken Svensson ska inte vara orolig.

–Han är en "inbiten" äkta man. –Ja, jag tycker om att vara gift.

Jag vill äta hemma, älska min hustru hemma – allt under ett tak.

–Tjenare! –Hej...

–Har du lust med en tur? –Nej tack.

Tom heter jag, Tom Åkermark. Fast Tom räcker...

Mona... Mona Dahlström heter jag.

/VISSLING/ -Du är ju riktig skaplig! –Tycker du?

En annan har inget jämförelsematerial – men i baddräkt syns det mesta.

Man kan inte snöra in på ett håll och bygga ut på ett annat, om du förstår.

Ja, jag förstår vad du menar.

–Är du ny här? –Ja.

Bra. Det finns inte många tjejer i skärgården. De flesta far till Paris.

Det är fullkomlig inflation på tjejer!

–En tur? En annan gång kanske? –Det får vi väl se då.

Jag tyckte det var bäst att ta en tvåmanskanot för säkerhets skull–

–om man skulle skaffa sig en sommar- fästmö. Men än finns det plats.

Som synes!

Som sagt var...

–Hej då! –Hej...

/MUSIK/

–Jag tar den. Den är för tung för er. –Nej då, den är inte alls tung!

Jo då, det är den visst.

–Varför undviker ni mig? –Gör jag?!

Ni har sprungit långa vägar när ni har sett mig. Precis som i Stockholm.

–Ni måtte tycka mycket illa om mig. –Jag blev förvånad att ni var här.

Det är inte lätt för två kvinnor att bli ensamma med en främmande karl.

–Ja, men det kan man ändra på. –Jaså, hur då?

Genom att bli vänner. Vad säger ni om det?

–Ja, det vore ju en idé, förstås. –Ska vi...sluta fred?

–Vi gör väl det, då. –Det var skönt.

–Ni är väl inte ond på mig? –Inte alls.

Vi måste besegla vår nya vänskap. Vad säger ni om en kopp kaffe i stugan?

–Nja, bara en liten stund. –Äntligen!

Var så god och stig in.

Sätt er.

Ja, bekanta er med flickorna. Kaffet är snart klart.

–Ni säger ingenting... Chockskadad? –Inte alls. Jag bara tänkte lite.

–Jaså, vad tänker ni då på? –Jag kom att tänka på min man.

Undrar vad han skulle säga om han visste att jag är här. – Usch, nej...

–Tänker ni alltid på er man? –Ja, vi har varit gifta i arton år.

–Det var hemskt! –Varför det?

Att en kvinna som ni ska tillhöra en enda man i nästan tjugo år!

Jag har en känsla av att er man har er instängd som en fågel i bur.

Det finns burar som en liten fågel kan trivas bra i.

Och så riskerar han ju inte att bli uppäten av den listiga räven.

–Det skulle vara jag det där, va? –Nej, det hade jag inte en tanke på.

–Cigarett? –Nej tack.

En kvinna som ni borde inte vara instängd i en våning i hela ert liv.

Nej, ni skulle vara fri som en lärka!

–Alla skulle få höra er kvittra. –Ni förväxlar mig med en sångfågel.

Men jag sjunger mycket illa.

Ni behöver inte sjunga. Er blotta närhet skulle inspirera konstnärer!

Jag skulle vilja måla er!

Var inte orolig – jag målar kvinnor med kläderna på också.

Får jag se på er! Blek som en tukthusfånge...

Ni har ett underbart ansikte! Er hy är som genomlyst...

Och era ögon skiftar i tusen nyanser. Ni har inte rätt att gömma allt.

Inte...?

–Mona... –Mm.

–Skulle du kunna bli kär i mig? –Du är inte vacker precis.

–Nej, men jag har charm! –Jaså du.

Det är typiskt kvinnor. Om man gillar nån är det kalla handen.

Annars springer de benen av sig. Varför kan du inte bli kär i mig?

–Du är för ung. –Jag är nästan två år äldre än du!

Du vet inte hur man ska behandla en kvinna. Du talar till en som en hund.

En kvinna vill ha lite poesi och romantik.

Poesi... Man kan väl inte gå omkring och läsa vers, heller!

Jösses! De är ju ensamma! På ön! Vi måste resa tillbaka meddetsamma!

–Om du inte kör mig hem skriker jag! –Fruntimmer...

Fröken, får jag b... – Får jag betala.

–Notan... Vad vart det? –Sex kronor och fem öre.

–Tack så mycket. –Tack.

Hallå! Hallå...!

/GNOLAR/

–Vad är det? –Hur så?

–Varför stirrar du på mig så där? –Jag ville bara se hur du såg ut.

Man tror man känner sina föräldrar, men så gör de något oväntat.

–Men vad är det? Vad har jag gjort? –Du är en kärlekskrank skolflicka!

–Vad menar du?! –Du bjuder ut dig åt den där karln!

För att man dricker lite kaffe och försöker visa sig lite vänlig...

–Förresten är han väldigt trevlig. –Han är en vanlig förförare!

–Det tyckte du inte i går. –Jo!

Unga flickor SKA bli förförda, gamla mammor borde ha bättre omdöme!

–Gammal? Jag är inte alls gammal! –Du är i den farliga åldern.

Därför bär du dig åt som en backfisch.

–Du är svartsjuk! –Svartsjuk? Jag?! Ha-ha!

För det var mig han bjöd på kaffe.

Han följde väl minsta motståndets lag.

–Du är förälskad i honom. –Nej, det är du som är kär i honom.

För att man går ut några ögonblick och dricker lite kaffe...

Jag är trött på att slava med mat och städning i en bur hela livet!

–Du borde unna mig att få kvittra. –Har du blivit alldeles tokig?

Nej, det har jag inte. Men jag vill inte vara en...instängd tukthusfånge!

Jag vill leva mitt liv, precis som lärkorna!

Vad det är osmakligt att se halvgamla människor bli galna av kärlek.

Mona, hur kan du tala så till din mor...

...efter allt som jag offrat för din skull?

–Vem vet vad jag kunde blivit annars? –Kokott...antar jag!

Halvgammal...

/GNOLAR/

Hej!

Ni tänker väl inte låtsas att ni inte märkte att jag följde efter er?!

–Jo! Jag menar, varför gjorde ni det? –Jag har svärmat för er länge!

–Verkligen? –Ni är mitt ideal! Ni är min typ!

Beklagar, men jag råkar vara gift.

–Det gör ingenting. –Då måste jag stänga fönstret.

–Då kommer jag in genom skorstenen! –Jag ringer på polisen!

Då säger jag dem att jag följde efter er för att lämna igen er plånbok–

–som ni glömde på restaurangen.

Det är rätt mycket pengar i den, så jag tänkte att ni skulle bli glad.

På så sätt. Förlåt, jag trodde... Jag vet inte hur jag ska kunna...

Öppna dörren bara, så får ni den. Och jag lovar att ni inte ser mig vidare.

–Var så god. –Jag vet inte hur jag ska tacka er!

En god gärning tackar sig själv. – Nämen...

Där gick min middag. Titta...

–Å, vad ska er fru säga? –Ingenting... Hon är på landet.

Så ni är gräsänkling? Och här står ni utan middag, och allt är mitt fel!

–Jag ska laga middag åt er! –Kommer inte på fråga.

Jag kan laga till allt möjligt av nästan ingenting.

Ja, här finns ju massor av godis! Vi kommer att få en finfin middag.

Gå in och sätt er och läs tidningen!

–Jag säger till när middagen är klar. –Men...

Inga men... I köket är det kvinnorna som bestämmer!

–Mamma, middagen är färdig. –Jag ska inte ha någon middag.

–Varför det? –Jag är inte hungrig.

–Men vart ska du ta vägen...? –Det är min ensak.

Ni kan vara glada att jag stått ut med er så länge.

Jag kunde blivit nåt annat än passopp åt er! Men det är inte för sent än.

Nu går jag ut i livet och får färg på kinderna!

–Är du säker på att du mår bra? –Jag har aldrig mått bättre.

–Men vart ska du gå? –Gå ut... Promenera lite...

Jag förstår vad promenaden gäller. Det finns ett namn för såna som du.

Men de promenerar på Birger Jarlsgatan!

Jag ska be att få framföra mitt djupt kända tack för en charmant middag–

–i ett lika charmant sällskap.

–Det var inte så dumt, va? –Deliciöst!

Alla säger att jag är född till husmor, inte till modetecknerska.

Kan ni begripa varför det aldrig är nån som vill gifta sig med mig...

Det är hopplöst svårt att fånga en karl nu för tiden.

Andas man om bröllop, talar de om sambeskattning och Kinsey-rapporten.

Jag skulle vilja vara fru för en kväll för att känna hur det är.

–Kan vi inte låtsas att vi är gifta? –Det var inte snällt sagt.

Ni hade nästan fått mig att glömma att jag är det.

Bara på skoj... Det kan vi väl göra?

Om ni absolut vill, så.

Säg Lizzy. Det känns fånigt att säga ni till varann när man är gift.

–Skål då...Lizzy! –Skål...Pluttis!

–Pluttis? –Ja, jag kallar dig för det.

Det hade jag en hund som hette. Han viftade på svansen när han sov. Hej!

Hej...

Nu ska vi ha lite kaffe! Var har du dina tofflor?

En perfekt hustru sätter alltid på mannen tofflorna efter middagen.

Det läste jag i "Hur man gör mannen lycklig" om konsten att vara hustru.

Jaså, ja, där inne i sängkammarn. Hallen... Lilla trappan...

Ja... Pluttis?

/MUSIK/

O, flicka skön i dörren där säg vem som fullast på festen är?

–Det är väl ni? –Rätt gissat! Sitt ner!

–Vad gör ni där nere? –Vi har roligt. Det är så tråkigt...

...så vi måste ta en liten tuting då och då!

–Bravo! Da capo, da capo! –Gå genast bort ifrån dörren!

–Kom hit! Det är high life! –Lizzy! Gå bort ifrån dörren!

–Kom ner hit! –Min man vill inte släppa ut mig!

–Är du alldeles vansinnig?! –Jag passar inte att vara gift...

–Men nu har de ju sett mig! –Kom över till oss och ha roligt!

–Men min man... –Ta med honom också!

Han är så välkommen!

–Kom nu då! –Har du blivit tokig?!

Silentium!

Ett fyrfaldigt leve för de nyanlända! De leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Det här är min man! Det är Pluttis!

God afton, advokaten!

Fröken Svensson...

Just så vill jag ha dig – som en liten madonna.

–Vad det är likt er män! –Vilket då?

Ni vill att vi ska se ut som madonnor – men aldrig att vi ska vara det.

Vill kvinnan själv det, då?

Alla kvinnor kan ju inte vara änglar.

–Jo, fallna änglar... –Det där är bara önsketänkande.

–Så där, ja! –Är det redan färdigt?

Ånej, det här var bara en skiss, ett försiktigt närmande, så att säga.

–Vad gör du i morgon kväll? –Ingenting särskilt. Hur så?

–Ska vi säga samma tid? –Man ska ha dagsljus för att måla...

Vem har sagt att vi ska måla? Jag hade tänkt bjuda på en supé.

Jag tycker det är ett utmärkt sätt att komma mina modeller inpå livet.

Jag har lovat att sitta modell åt dig men ingenting annat. Kom ihåg det!

Nej, visst inte. Men ibland måste man ta mått på modellen...

...studera henne...smaka på henne.

Vad var det?!

/VISSLING/

Men tyst, vad strålar genom fönstret där?

Det östern är och Julia är solen.

O tala, klara ljusens ängel!

Du svävar ärorikt i mörka natten som ett bevingat himlens sändebud–

–inför den dödliges bestörta ögon!

Äsch!

Inte ens Shakespeare duger åt henne...!

/KNARRANDE/

Hm!

–Är det inte vackert? –Jo, jag blir alldeles romantisk.

Jag minns när jag var ung student och hade mitt första rendez-vous.

–Du var nog söt i studentmössa. –Ja, jag var verkligen ganska söt.

Vi vrider tiden tillbaka!

Du är student, jag är din flamma och det här är vårt första möte.

Ja...

Men säg något då!

–Vad det är vackert i kväll. –Nej, inte om vädret!

Tala lite om oss två. Tala lite om mig...

–Vad du är vacker i kväll! –Tala om framtiden! Vår framtid.

Framtiden... Tänk att det fanns en tid då man drömde om framtiden.

Men det är den tiden nu! Vi är unga och har hela livet framför oss.

–Känner du ingenting? –Jo...

–Vad då? –Jag känner mig yr...febrig.

–Där har vi det! –Vad då?

–Du är kär. –Kär!

Var det så det kändes att vara kär? Vad det var länge sedan!

–Nå... Säg det! –Vad då?

–"Jag älskar dig." –"Jag älskar dig!"

Det känns som att jag hade tuggummi i munnen – som förlorat smaken.

Det borde finnas ett nytt "Jag älskar dig" för var gång man blev kär.

Du har aldrig sagt det förr. Försök!

Jag älskar dig!

–Så bra det gick! –Du, tala inte om det för min fru!

Det finns ingen fru! Du har aldrig älskat några andra än mig.

Det finns bara du och jag i världen.

Bara...du och jag.

Bara du och jag.

/MUSIK HÖRS NÅNSTANS IFRÅN/

Hör... Musik...

–En vals! –Vår vals! Vår bröllopsvals!

–Får jag lov? –Med förtjusning.

God morgon! Är pappa upptagen?

Det är mer än jag kan svara på. Jag skulle inte hålla det för otroligt...

–Men han är väl här? –Nej, advokaten har inte kommit än.

–Men det är väl inte likt pappa! –Under mina tio år har det inte hänt.

–Det kan väl inte ha hänt någonting? –Jo då, det kan det visst, det.

–Vill fröken Svensson komma in. –Jaha, advokaten. – Förlåt mig.

God morgon...Pluttis!

Vem är det som söks?

–Jag skulle träffa advokat Dahlström. –Han har gått till kontoret.

–Har ni avtalat med honom? –Ja... Ja, just det!

–Var så god och stig på, då. –Tack...

–Sa han att ni skulle komma hem hit? –Jaha, det sa han.

Då har han tänkt komma hem till lunch, men det har han inte sagt.

Men har min man sagt det, kommer han.

–Er man?! –Ja. Slå er ner, känn er som hemma.

–Vill ni ha något att dricka? Sherry? –Nej tack.

Nej, jag är inte heller mycket för starkvaror.

–Är er man det, då? –Nej, Pluttis är mer för kärlek!

–Vill ni ha en chokladbit? –Nej tack.

–Cigarett? –Nej.

Då vet jag inte vad vi ska hitta på.

Säg, fotografiet där borta... Är det ett familjeporträtt?

Ja. Det togs för något år sen.

Vem är flickan? För inte kan väl ni ha en så stor dotter?

Flickan? Det är...

–Det är ju ni. –Det var ett lustigt sammanträffande.

Nu begriper jag ingenting!

–Jag heter Mona. –Jaha. Jag heter Lizzy.

–Mona Dahlström. –Va?

–Mona Dahlström! –Men då...

Just det. Och Pluttis...det är min pappa!

Kyss mig!

Det skulle aldrig falla mig in!

–Har han kommit nu?! –Ja...

–Pappa! –Kära barn, vad är det som har hänt?!

–Hur kunde du, pappa?! Hur kunde du?! –Kära flicka... Vad gråter du för?

Hur kunde du? När du har mamma och mig!

Tala nu om för pappa vad som har hänt.

–Jag vet! Jag vet!! –Vet? Vad då?

Jag var uppe i våningen...

Jaha, jag förstår.

Hur kunde du? Hur kunde du?!

Gråt ut, så talar vi om saken sedan.

Såja, ta det här, så känns det bättre sen.

–Känns det bättre nu? –Lite.

Jag tänker inte komma med några ursäkter–

–men det här är inte så farligt, och ändrar inget mellan mamma och mig.

När man varit gifta så många år, har man rätt att...hoppa över skaklarna.

–Det händer i alla äktenskap. –I alla...?

Nåja, i de flesta i alla fall.

Det är tråkigt, men livet är nu sånt, och det måste man försöka acceptera.

–Är du lugn nu, då? –Ja tack, nu är jag lugn.

Du... Det vore inte så bra om du talade om det här för mamma.

–Nej, jag förstår det. –Hon skulle bara bli ledsen.

–Det ändrar ingenting. –Nej.

–Då har jag inget mer här att göra. –Varför for du in till stan?

–Det var nånting jag skulle berätta. –Men vänta, jag vill ha reda på det!

Det har inget alls med förhållandet mellan mamma och dig att göra.

Jag hade bara tänkt tala om för dig att mamma blivit kär i målarn.

De ska ha ett rendez-vous i natt.

Men hon har ju rätt att hoppa över skaklarna hon också.

–Mona, kom ögonblickligen tillbaka! –Det var alltsammans.

Du kan inte bara springa din väg.

–Vad i helvete är det du säger?! –Sånt händer ju i alla äktenskap.

Livet är nu sånt, och det får man acceptera.

När det gäller män, men inte kvinnor! Det är skillnad på kvinnor och män!

Ja, jag börjar förstå det nu.

–När går nästa båt? –Inte förrän fem.

Förbannade Waxholmsbolag! Vem vet vad som kan hända på fem timmar?!

–Hur kunde du lämna dem ensamma?! –Jag vet, men vad skulle jag göra?

Kan nån båt gå långsammare än den här?

–Var inte så nervös. –Jag är hur nervös jag vill!

Nej, vad skådar mitt öga?

Är det inte gamla Fuskis? Tjenare, det var inte i förrgår!

Nå, hur lever världen med dig? Du har väl inget emot att man slår sig ned?

Min dotter Mona och... Jag kommer faktiskt inte ihåg vad du heter.

Så ung och så åderförkalkad! – Nisse Persson, även kallad Fniss-Nisse!

Honom kallade vi för Fuskis, för han klistrade fusklappar på pulpetlocket.

Så varenda gång han skulle svara på en fråga måste han lyfta på locket!

–Du har blivit gammal. –Tycker du?

–Har du haft motgångar? –Jag har en nu...

Dåliga affärer? Ja, det trycker ner. Därför har jag bra affärer!

–Man håller sig ung! Vart ska du nu? –Ut och hälsa på min fru.

Jaså, du är gift? För jävligt! Snart finns det ingen man kan umgås med.

Men skärgården gillar jag – kobbar och skär, smör, ost, sill, brännvin!

Ja...

–Har du eget ställe? –Nej, vi hyr av Arne Forsman.

–Bor han där själv? –Ja, han har en stuga på tomten.

–Lämnar du frugan ensam där ute? –Javisst! Hur så?

Å, det var det jävligaste! Han är ju notorisk!

–Notorisk? –Karln är den största bock som...

–Ja, förlåt uttrycket. –Han är hemskt trevlig!

Ja, fruntimren ligger som fallfrukt! – Det är som om han har en magnet...

Det finns inte ett äktenskap som går att lappa ihop där han dragit fram!

Har du sett spöket? Vita frun på Tallholmen. Hon är legendarisk.

–Han har haft svårt att hyra ut... –Jag tror inte på spöken.

Hans farsa hade kåken som kärleks- näste. En älskarinna hängde sig där!

Folk har sett henne i vit svepning. Förmodligen på jakt efter Forsman...!

Och grabben är likadan, pappa opp i dagen. Fråga Putte Lindström.

På bröllopsnatten när Putte var i badrummet... Forsman var best man.

Ta mig tusan var han inte best man efteråt också! Du känner väl Putte!

–Nej, jag känner inte Putte. –Alla Norra Latinare kände Putte...

Jag gick inte i Norra Latin. Jag gick i Östra Real.

–Är du inte Harry Göransson? –Nej, jag är Gustaf Dahlström.

–Undra på att du var dig så olik! –Ja, jag trodde det var nåt misstag.

Roligt att prata med en klassis – även om det inte är en klassis!

–Pappa, vi är framme nu! –Då måste vi av! – Adjö!

Tjenare! Hälsa frun...om du har henne kvar när du kommer fram.

Du får inte stanna här!

–Jag tycker jag hör röster. –Jag med.

–Tror du det är han? –Det är bäst att smyga sig upp.

Vi tar köksdörrn!

–Jag kan inte! Jag får inte! –Säg att du älskar mig.

–Jag vill höra dig säga det! –Du gör det så svårt! Jag är gift...

Du vet lika väl som jag att ditt äktenskap var ett stort misstag.

–Ja, jag vet. –Lämna din man och kom med mig.

–Är du fortfarande fäst vid honom? –Nej, vårt äktenskap var ett misstag.

Jag kan inte längre känna någonting för honom. Allt är dött och begravet.

Vi rymmer...

AHA!

–...och sen är det bara du och jag! –Min älskade!

Förbannade apparat!

AHH!!

Åhhh!! Hjälp!! Ahhh!

–Men pappa, vad är det som har hänt?! –Jag såg det! Jag såg det!

–Vad såg du? Berätta! –Det hade en hemsk, fasansfull blick!

–Vad har du sett?! –Det! Jag såg det!

Spöket!

–Du säger att det inte finns spöken! –Det tar jag tillbaka! Jag såg det!

Jag tänker aldrig sätta min fot i det där huset mer!

Där är det! Titta!

–Är det någon där? –Det är mamma!

–Är det du, Ingeborg? –Gustaf!

–Vad gör du där oppe i skogen?! –Mamma har lagt ansiktsmask!

–Vad har du för dig, Gustaf? –Att du inte skäms!

–Du kan ju skrämma livet ur folk! –Kom in nu. Uppför dig som en man.

–Du fyller fyrtio år i övermorgon. –Det också!

–Hur känns det nu då, Gustaf? –Lite whisky till...

–Du ser inte glad ut. –Hur skulle jag kunna vara glad?

–Var det så besvärligt på kontoret? –Det är det minsta man kan säga.

–Varför kom du ut egentligen? –För att överraska dig.

–Vad skrattar du åt? –Undrar vem som blev mest överraskad!

Det är inget att skämta om! Jag har ont i huvudet. Jag har fått en chock.

Då måste du gå och lägga dig! Jag ska stoppa om dig.

Såja, lilla gubben. Nu ska vi först ta av lilla morgonrocken.

Sen kryper vi i säng. När du vaknar i morgon känner du dig mycket bättre.

–Jag kanske kom olägligt? –Vad sa du?

Du kanske har nånting annat för dig i kväll?

Vem skulle jag ha annat för mig med?

Ja, vad vet jag... Den där målargubben där nere kanske.

Nämen Gustaf...

–Jag tror du är svartsjuk! –Svartsjuk och svartsjuk...

Men jag tycker inte om att min hustru bor ensam på en ö med en annan karl.

–Du, Gustaf... –Mm...

Den där vitamininjektionen du talade om att vårt äktenskap behövde...

–...den kanske vi har fått redan. –Har du blivit kär i honom?

Nej, verkligen inte. Så stor charmör tycker jag inte att han är.

Tycker du inte det?

Inte går han opp mot dig...

–Så du dras inte till honom...? –Dras?!

–Som om han hade en magnet inombords. –Nej, nu tycker jag att du ska sova.

–Dagen har blivit för mycket för dig. –Nej, jag känner mig mycket bättre!

Ingeborg, skulle du tycka om om jag försökte komma hit varje dag?

–Skulle du verkligen vilja det? –Jag gör vad som helst, det vet du.

Nej, det vet jag verkligen inte. Men jag tackar och tar emot.

–Vi har det ganska bra, har vi inte? –Underbart!

–Ingeborg...jag skäms. –Skäms? För vad då?

Det kan göra detsamma...

Lägg dig ner nu och läs din aftonbön som en snäll pojke.

Gud som haver barnen kär, låt oss alltid ha det så här.

Förlåt oss våra synder. Gode Gud, utsätt oss inte för några frestelser.

Amen.

/KNARR/

/KNACKNING/

Min sköna!

Å, är det ni... Det var ett oväntat besök.

Får jag... Får jag stiga på?

–Om ni vill. –Å, vad trevligt ni har det!

–Ja, det är inte så pjåkigt. –Och supé har ni dukat!

Mamma var hemskt ledsen att hon inte kunde komma. Pappa kom ut.

–Ja, jag förstår. –Vad skulle det ha blivit...att äta?

–Kyckling, hade jag tänkt mig. –Synd att den ska förfaras.

–Ni kan ju inte äta upp en hel ensam. –Har ni lust att göra mig sällskap?

–Vill ni verkligen det?! –Maten ska ju ändå ätas. Var så god!

Å, tack så hemskt mycket!

–Jag har aldrig druckit champagne! –Är det lämpligt att börja nu, då?

Någon gång ska väl vara den första. Jag känner mig upplagd för champagne.

Å, gör ni?

Ja, det är en sån kväll! Smäller det?

Smällen är inte värst. Det är det som är i flaskan man ska akta sig för.

–I synnerhet om man är så ung som ni. –Jag fyller snart arton!

Å, är ni så gammal!

Får man säga tant?

–Ni bara driver med mig. –Då säger vi skål i stället.

–Skål. –Skål.

Nej! Nej, låt bli! Släpp mig! Låt bli!

Släpp henne! Rör er inte...för då smäller det!

–Ta bort den där bössan, va. –Rör er inte!

/ETT SKOTT/

–Jag... Jag siktade inte! –Tänk om han är död!

Titta efter, du...

Det är blod! Du, han ÄR död!

Du kunde inte hjälpa det! Det var inte ditt fel!

Jag har dödat en människa.

–Du gjorde det för min skull. –Ja, jag ångrar det inte.

–Förbannade skurk! Dussinförförare! –Ja, men tänk inte på det nu.

–Nu måste vi försöka klara oss! –Klara oss? Livstids fängelse...

–Det kanske inte blir upptäckt. –Det är klart det blir upptäckt!

I Frankrike hade du blivit frikänd. "Crime passionnel."

–Ja, men nu är vi inte i Frankrike. –Vi kanske kan resa dit!

Vi skulle bli haffade vid gränsen.

Nu måste vi tänka kallt. Lämnade vi kvar några spår efter oss?

Jag vet inte.

–Vi måste få undan liket! –Hur då?

Vi bär ner honom i hans båt, tar med snurran, åker ut och sänker hans båt.

–Så tar vi oss tillbaka i snurran. –Nu?

Nej, det vore för riskabelt. Vi måste vänta tills vi blir ensamma på ön.

–Men det är vi ju aldrig. –Jag ska lura in mamma till stan.

Jag ska berätta nåt för henne. Reser hon inte då så gör hon det aldrig.

–Hej! Jag trodde du sov. –Sov...

–Vad är det med dig? Är du dålig? –Nej. Om det vore så väl...

Fint. Hjälp mig att bädda, då.

–Har pappa rest? –Ja, han for med sjubåten.

Hur så? Ville du honom något?

–Har han inte sagt nånting? –Inget särskilt.

–Och han verkade inte konstig? –Nej, men du verkar konstig.

–Är det något som hänt? –Vad skulle det vara?

–Jag frågar ju dig. –Nej, inte alls.

Mamma... Jag undrar om du förstår hur du ska behandla pappa?

Lilla barn, vad är det du säger?

Han behöver ömhet och förståelse när han kommer hem trött efter arbetet.

–Nä, var har du läst det där tramset? –Det står väl i varenda veckotidning.

Hustrun är hemmets klippa.

Hos henne söker mannen kompensation för alla motigheter i sin karriär.

–Annars kan han gå till nån annan. –Nämen, vad är det för dumheter!

–Ta i här och gör lite nytta! –Du har varit för nonchalant.

Männen är mycket ömtåligare än vi har en aning om!

Du har ingen aning om hur jag behandlar din pappa.

Hade jag behandlat honom fel skulle inte du ha funnits till.

Äktenskapspsykologin har gått framåt sen du var ung.

Äktenskapspsykologin? Vad pratar du för smörja?

Den moderna kvinnan ska inte bara vara husmor, utan psykolog också–

–ana sig till vad som rör sig inom den andra. Du känner nog inte pappa.

–Jag kan läsa i honom som i en bok! –Då har du hoppat över några kapitel!

–Vad menar du egentligen? –Jag är rädd att det blir en chock...

Vad skulle du säga om jag talade om för dig att pappa har en älskarinna?

Va?! Det var det tokigaste jag har hört!

Pappa...en älskarinna! Du får inte lura mig att skratta på morgonen!

Så långt har det alltså gått! Du håller inte ens skenet uppe längre!

Pappa får vältra sig med älskarinnor, och du bara skrattar! Såna föräldrar!

Jag vet inte vilka romaner du läst av författare som skriver oanständigt–

–bara för att tjäna en massa pengar, men livet är inte alls på det sättet.

–Å, om du visste hurdant livet är! –Det kanske du kan tala om för mig.

Livet är fult! Om du inte tror på älskarinnan kan du åka in och titta!

Det där är inte sant!

Jag var i lägenheten i går, och hon kom och öppnade i pappas morgonrock.

Hon kallade sig för fru Dahlström, och pappa för Pluttis!

–Där far hon. –Kom!

–Jag kan inte se honom igen! –Du måste! Det är vår enda chans.

–Han är inte kvar! –Han kanske är nån annanstans.

–Men han låg ju där i går. –Någon måste ha varit här!

Det är för sent... De har redan funnit liket. Polisen, alltså.

Nej, då skulle de kommit till villan och börjat göra en massa frågor.

–Vem kan det då ha varit? –Jag vet inte.

–Det är något ruskigt med det här! –Jag börjar bli riktigt skraj. Tyst!

/STEG HÖRS/

Jaså, främmande i dag också? Men nu är styrkeförhållandet lite förändrat.

Nu är det jag som är beväpnad. Och jag siktar nog bättre än vissa andra.

Ni vågar inte! Skottet skulle höras upp till villan, och då är ni fast!

Vi är ensamma på ön. Inte sant?

Jag kan skjuta er utan att nån får reda på det.

Sedan borrar jag hål i kanoten och sänker den. Vattentätt. Inte sant?!

Gör det inte! Det var ju ett våda- skott. Jag tänkte inte skjuta på er.

–Nej! –Snälla ni, gör det inte!

Den är inte laddad. Men man handskas inte hur som helst med skjutvapen!

Titta vad ni har ställt till med! Fort hit med lite vatten!

Tom lilla, vakna! Hör du... Tommy!

Nämen, vad gör ni?! – Hör du...

–Finns det möjligen lite konjak? –Nej, verkligen inte.

–Nå, känns det lite bättre nu? –Ja.

–Men jag förstår inte... Blodet? –Lingonsylt.

Jag stötte till bordet när jag föll, så syltskålen välte och saften rann.

Naturen är en bra regissör.

–Jag ångrar att jag inte träffade. –Det gjorde ni! Där...

Ni har skjutit ihjäl en av mina bästa modeller, förstört en av mina tavlor.

Det kanske lär er att inte förföra andras kvinnor! Mamman och dottern...

–Ni måtte ha aptit! –Menar ni att fru Dahlström...

–Förnekar ni era hemliga möten? –Nej, visst inte.

–Och här har vi resultatet. –Vem är det?

Jag älskar konstkritik! Jag tröstar mig med att det bara är påbörjat.

Det föreställer Ingeborg Dahlström, en present till makens fyrtioårsdag.

–Är det allt?! –Där har vi hela kärleksromanen.

Å, kyss mig!

–Då menar ni att det är därför som... –...som det hölls hemligt, ja.

–Å, jisses! –Jag är hemskt ledsen.

Tommy! Mamma – nu får hon veta allt i onödan! Vi måste hindra henne!

–Förlåt, får man känna sig nerslagen? –Var så god.

Jag tycker att ansiktet förefaller bekant. Har vi träffats tidigare?

–Det kan jag inte tänka mig. –Nänä, alla ansikten är ju så lika.

Tänk, i går satt jag här och pratade med min skolkamrat Harry Göransson.

Men det var en kurre som hette Dahlström. Konstiga tider vi lever i.

Ja, det kan man verkligen säga.

Han skulle ta frugan på bar gärning med nån målare hon hade ihop det med.

Sa han det? Att frun hade...med en målare?

Jag fick hela historien med alla detaljer. Frun är lite lätt på foten!

Skärgårdsflirt sätter sprätt på hormonerna!

Och det här sitter alltså advokat Dahlström och berättar?

Nja, men en annan är ju van att lägga ihop två och två så det blir sex.

Sex!

Han såg ganska utlevad ut. Men man vet ju hur det är med gräsänklingar.

Frun på landet, livets glada nätter hemma! Full rulle hela dygnet!

Det kanske kan intressera er att höra att det är min man ni talar om.

Jag måste ut och ha lite frisk luft!

–Jag mår tjyvtjockt! –Lägg dig i ruffen!

–Tror du inte att vi borde vända? –Ä, vända för de här småvågorna!

–Tänk om det blåser upp till storm! –In med dig nu!

/MOTORN TYSTNAR/

Vad är det?

–Vad är det, Tom? –Antagligen är bensinen slut.

–Vad ska vi göra? –Ta rodret!

Håll upp mot vågorna medan jag kikar på motorn!

–Jag är så rädd! –Gör som jag säger!

Är det någon där?

Förbaskade unge!

/EN DÖRR ÖPPNAS OCH STÄNGS/

–God dag! –God dag...frun.

–För det är väl fru Dahlström? –Ja, det är så rätt gissat.

Jag tyckte jag kände igen ansiktet från fotografiet i vardagsrummet.

–Jag kanske kommer olägligt? –Nej, det brådskar inte med middagen.

Vad ska ni föreställa då? Någon sorts hemlig hushållsassistent kanske...

Ja, karlar är ju så fumliga att de inte klarar sig utan kvinnlig hjälp.

Men det finns ju alltid frivilliga som kan rycka in.

–Hoppas jag varit till belåtenhet. –Det är jag övertygad om. /TELEFONEN/

–Jag ska svara. –Inte ett ord om att jag är här...!

Ja, frun.

–Advokat Dahlströms bostad. –Älskling, fick du mitt telegram?

Jag fick lov att fara ut till villan i går. Kan du förlåta mig det?

Javisst.

–Jag kan inte komma i kväll heller. –På så sätt.

Jag vet inte hur jag ska säga det...

Det har varit underbart så länge det räckte, men alla sagor måste ta slut.

–Javisst, advokaten. –Advokaten? Det är ju jag! Pluttis!

–Ja, det hör jag, advokaten. –Jag har burit mig åt som ett svin.

–Ja, advokaten! –Va?

–Ja, advokaten! –Jaså... Jaha...

–Förlåt mig i alla fall. –Ja, naturligtvis!

Adjö då, du lilla. Tack för allt, och var rädd om dig.

Adjö, advokaten.

–Det var advokaten. –Det nästan ante mig.

–Han passade på att säga opp mig. –Säga opp?

–Å, en sån jäkla buse! –Säger NI det?!

Kom!

–Fröken! En kaffe och en mazarin. –Ja.

Vad tar ni er till?!

–Ingeborg! Är DU här? –Jaha, som du ser.

–Har du varit i stan? –Ja, var skulle jag annars ha varit?

–Var du oppe i våningen? –Ja, när jag ändå var i stan, så.

–Var det något särskilt? –Nej då.

–Det var ingen där då, eller så? –I våningen?

Nej, inte när jag var där. Vem skulle det ha varit?

Någon tjuv som brutit sig in... Det händer ofta när våningar är obebodda.

–Nej, någon tjuv var det inte. –Det var ju skönt.

–Du verkar lättad. –Ja, tänk om nån hade förstört allt.

Det finns de som kan förstöra allt man äger, fast det inte är tjuvar...

Vad menar du med det?

–Vad du verkar nervös. –Jag är lugn som en filbunke!

Sådana filbunkar har jag aldrig sett.

–Vad har du gjort i stan egentligen? –Ingenting särskilt...!

Jag kan väl också behöva få omväxling från vardagens enahanda.

–Eller hur, Pluttis? –Varför sa du så?

–Vad då? –Pluttis...

–För att du ser ut som en Pluttis... –Det tycker jag inte.

–Men jag älskar dig i alla fall. –Varför det?

Ja, det kan man fråga sig! Bland annat för att du sitter här ändå–

–och åker ut till din älskade hustru bara för att göra henne en glädje.

Det hade jag ju lovat.

Du är den underbaraste äkta man som finns i hela världen!

–Känns det bra nu? –Ja tack.

Jag lägger mig på andra sidan, så du behöver inte vara orolig.

Jag är inte orolig när jag är med dig.

–God natt! –God natt...

–Tom... –Ja, vad är det?

–Jag känner mig så ensam. –Jag är ju här.

–Å, vad jag beundrar dig, Tom! –Mig...? Varför det?

Du är så modig. När du röt åt mig i båten blev jag nästan kär i dig!

–Typiskt kvinnor! Man ska ryta... –Jag vill inte att du ryter åt mig!

Men jag trodde du inte brydde dig om mig längre, och det kändes konstigt.

Menar du att du verkligen bryr dig om om jag bryr mig om dig?

Ja, jag tror det.

Syns de fortfarande inte till?

Bensinen kanske har tagit slut och så har de övernattat nånstans.

Tänk om det har hänt dem något! Jag vill inte ha mer. Jo, lite grand.

–Tänk om det har hänt dem något! –Mm, det kan man aldrig veta.

Det kanske är vårt straff.

–Straff... För vad då? –Ja, inte vet jag.

–Nu far jag ut och söker efter dem. –Nej, det gör du inte alls.

Du fyller ju år. De blir så besvikna om de inte får ta dig på sängen.

Är det de eller jag som fyller år?

Det är du. Men man kan inte tro att det är mer än tio.

Tyst! Nu kommer det en båt...

Ja, må han leva, ja, må han leva

ja, må han leva uti hundrade år

Javisst ska han leva, javisst ska han leva

javisst ska han leva uti hundrade år!

Mina kära vänner! Det var verkligen en överraskning!

Gratulerar!

Ett fyrfaldigt leve för födelsedags- barnet! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

–Men det är inte sant! –Mår du inte bra?

Nej, just det, jag mår inte bra!

Jag vill inte vara med! Säg åt dem att jag inte kan komma! Jag är sjuk!

–Nej, det vore förfärligt oartigt. –Säg vad du vill!

Jag känner mig hemskt dålig!

–Då måste vi skicka efter doktorn! –Nej! Jag vill inte träffa någon!

–Se till att ingen kommer hit! –Ja, lugna dig nu. Det blir nog bra.

–Kusten är klar. –Fint!

Ingeborg, jag vill att du ska förstå–

–att det här bara har varit ett litet sommarnöje.

Man träffas och tycker om varandra. Och livet är ju så kort.

Jag skulle aldrig haft en chans. Det är bara dig han älskar.

Det vet jag. Tror du jag hade vågat låta dig komma hit annars! Gå opp nu.

/KNACKNING/ Vem är det?

Att bjuda hit den där!

–Får man dansa med sin dotter? –Pappa, jag skäms över dig.

–Varför så ensam? –Jaså, var det ni...

Jag har en känsla av att jag inte är särskilt välkommen på festen.

Här är alla vackra flickor välkomna!

Märker ni inte att det är en natt som skapt för kärlek och poesi?

–Nej, det har jag inte märkt. –Inte...?

Känner ni inte hur luften är fylld av tusen mystiska dofter?

Hör ni inte hur Pan spelar i buskarna?

–Vet ni inte att ni är mycket vacker? –Är jag?

Ja, det är ni!

Er hy är som genomlyst, och era ögon skiftar i tusen nyanser.

Vet ni vad, jag skulle vilja måla ert porträtt!

–Är ni konstnär? –Javisst, en av samtidens främsta.

–Skulle ni inte vilja sitta modell? –Nu? I kväll?

Ja, varför uppskjuta till morgondagen de galenskaper vi kan göra i kväll?

Min lilla ateljé där borta står så tyst och öde och tom.

Den väntar på att en kvinna ska sätta sina fötter på golvet. Kommer ni med?

Vem kan motstå en sådan inbjudan?

–Min dam! –Min herre...

–Ja, det är min present till dig. –Den käraste present jag kunde få.

–Är det... Är det han som gjort det? –Mm.

–Jaså! Men det förklarar ju... –Vad då?

Ja... Ja...

–Gustaf... –Ja?

–Du har inte öppnat Lizzys present. –Det är inte så bråttom.

–Jo, öppna paketet nu. –Det gör jag när de andra har gått...

–Jag är nyfiken på att se vad det är. –Ja, det är jag också.

Så mycket krafs med sånt här!

Nämen titta! En liten amorin!

Ja, titta, så rysligt dumt! Vi stoppar ner den igen.

Nej, vi hänger opp den, tycker jag.

Här...

Ja, lilla Amor, mycket elände har du ställt till.

Du har inte varit så nogräknad med dina pilar.

Men ETT gott har du gjort – du har gjort livet värt att leva.

–Eller hur, Gustaf? –Att jag har en så vacker hustru...

Det är underligt... Jag har nästan en känsla av att vi är nygifta.

Men det är vi ju nästan också...

–Gamla borde aldrig få bli kära. –Nej, det är inte riktigt snyggt.

–Fast de måste ha roligt, de också. –Om de bara inte vore så naiva.

Man måste ha överseende med dem, vara tolerant och förstående.

Annars blir de bara trotsiga, får en massa komplex.

Men vi ska väl kunna göra folk av dem också, även om det tar sin tid.

–Vi får föregå med gott exempel. –Ja.

Vi ska visa dem att det finns en äkta kärlek, en kärlek som inte tar slut.

Jag kommer aldrig att älska nån annan än dig!