Original subtitles

Min tjänstledighet har nu pågått i sex veckor.

Det var rätt att ta en paus från det höga tempo som jag kört fast i.

I flera år har jag längtat efter att få tid för mig själv.

Men övergången från hårt jobb till frihet går inte helt planenligt.

De önskade förändringarna i mitt liv har inte infunnit sig.

Därför ska jag börja skriva ner mina tankar mer systematiskt.

Jag har svårt att hålla fokus.

Oväntade detaljer får alltför stor betydelse.

Jag måste söka upp inspiration och förändring.

Jag måste ta varenda chans som kan föra mig vidare.

DEN DU FRUKTAR

-Hej. Jag kom inte iväg tidigare. -Det är lugnt.

-Hinner jag byta om? -Du ser ju bra ut.

-Hur fasen är det man gör? -Var snäll och rök under fläkten.

Du ska börja här nerifrån.

-Hur är hon? Hans fru? -Jag har aldrig träffat henne.

-Kommer det gäster? -Det är Jørgensen från pappas jobb.

-Kan jag gå till Tobias? -Ja, var hemma vid tio.

-Kan vi inte säga elva? -Okej.

Jo. Kom bara ihåg att ringa pappa så att han kan hämta dig.

-Vi ses. -Hej då, gumman.

-Det är ett riktigt fint rödvin. -Ja, jag tycker också att det är bra.

-Då ska ni flytta upp köket? -Ja. Alltså, vi bygger ett nytt.

Vi är ändå igång med den stora ombyggnaden.

-Sigrid är arkitekt. -Ja, det vet jag.

Vi sitter alltid här nere i köket, så vi flyttar upp det och får utsikt.

-Tänkte din pappa aldrig på det? -Han tyckte om det som det var.

Vi gör det mest för att göra huset till vårt eget.

Och så för Mikaels skull.

Jag läste för övrigt en rapport om genmanipulerad potatis.

Det är en rapport från Skottland.

De tar gener från kronärtskockor som de ympar in i potatis.

-Är du okej? -Ja, ja.

-Står du ut med att inte göra nåt? -Ja, det tycker jag.

En överläkare hos oss tog ledigt i ett halvår. Han återvände aldrig.

-Jag tycker det finns nog att göra. -Du får ro själv i några veckor.

Varför?

Vi testar ett nytt antidepressivt, så jag får mycket att göra.

-Hur många deltar i ett sånt test? -Det är 20 med i första rundan.

Det svåra är ju att få tag på normala objekt.

De som är sjuka är redo att prova vad som helst.

-Det kan jag tänka mig att prova. -Nej, det kan du inte.

Varför skulle du göra det?

Det är skitjobbigt.

Skanning var 14:e dag, blodprover, blodtryck och ännu mer skanningar.

Det är mest studenter som gör det för att tjäna lite pengar.

Sigrid kommer inte att gilla att du ränner runt som försökskanin.

Sigrid behöver inte få veta det. Det är på tiden jag får en hemlighet.

Har du trevligt? Det ska vi snabbt få ändrat på.

Jag går med dig på blodproverna. Du ska på kontroll om 14 dagar.

Jag kan inte få dig längre fram i kön varje gång.

Detta är Mikael Neumann, min svåger. Han deltar i Limetech-testet.

-Är Limetech ett danskt bolag? -Svenskt. Vi testar mycket åt dem.

Det är en ny produkt, Nyacin, som vi testar för biverkningar.

Jag trodde inte att det var några biverkningar.

Var uppmärksam på migrän och förhöjt blodtryck.

Så. Nu ska du få se...

Ta en varje morgon i ett halvår och kom på kontroll var 14:e dag.

-Hej. -Hej. Jaså, sitter du här?

Ja, jag har haft en stressig dag och sitter och myser här.

Du då, var har du varit?

-Jag var på ministeriet några timmar. -Jaså, okej?

-Tänker du börja jobba igen? -Nej, det var lite papper som låg.

-Har du inte tråkigt? -Nej.

-Ja, då går jag in. -Kan du inte ge mig en kram?

Nej, nu blir du helt svettig. Det får du ursäkta.

Det gör inget.

Dag 1. Min vikt är 76 kilo och jag är 179 cm lång.

Det är helt normalt.

Min fysiska form kunde vara bättre, men den har aldrig besvärat mig.

Jag har haft svårare för att sova.

Jag bortförklarade det med jobbet, men det kan jag inte göra nu.

Den inre oron är svår att hantera. Jag vet inte var den kommer ifrån.

Det är som om korten måste blandas på nytt.

-God morgon. -Det var en stor råtta i garaget.

-Var det inte bara en liten mus? -Den sprang ut i garaget.

-Hur fan har den kommit in? -Det är så himla äckligt, pappa.

Det är de jäkla hantverkarna.

-Mamma vet inget om det, va? -Nej, nej. Är du galen?

-Så. Nu kommer det inte in fler. -De är ju kvar där.

-Det ska vi fixa. -Vad ska du fixa?

-God morgon. -Vad är det ni ska fixa?

-Det är bara garaget som är stökigt. -Härligt. Fixar ni garaget?

-Ja, pappa vill det. -Nej, vad bra.

-Ellen? -Hej. Vad gör du här?

-Jag ska träffa Frederik. -Är det nåt fel?

-Jag är med i antidepressiv-försöket. -Är du? Varför är du det?

-Du har väl inte blivit depressiv? -Nej, nej, nej.

Man kan aldrig må för bra.

-Hur är det att plugga igen? -Bra.

Det är mycket att komma ihåg, så jag känner mig gammal ibland.

-Får du gå ifred för de unga? -Nej, inte riktigt.

Man blir ju helt avundsjuk.

-Kan vi inte alla gå på bio? -Det kan vi visst göra.

-Men inte Sigrids snobbfilmer. -Det kan jag inte lova.

-Hej. Den låg i sovrummet. -Tack, älskling. Så snällt av dig.

Flytta dig. Du sitter på min plats.

Det är nu 14 dar sen jag började att ta pillren.

Den andra undersökningen gick bra.

Jag försöker vara uppmärksam på förändringar i mitt tillstånd.

Det är första gången som jag är så uppmärksam på mig själv.

Och det trivs jag med.

Hej.

-Ska ni ut? -Ja, på bio med Ellen och Frederik.

-Ska du med? -Är det en av mammas Kina-filmer?

-Ja. -Då tror jag att jag hoppar på det.

-Kommer Tobias hit i kväll? -Det vet jag inte. Hur så?

Han står här så fort vi har gått.

-När får man träffa honom? -Snart.

-Farmor ringde. -Ja... Hur var det med henne?

Bra. Det lät som om de är jättesnälla mot henne.

-Hon blir nog glad om du ringer. -Jag glömmer det. Det är pinsamt.

Jag lovar att få det gjort.

-Hej. -Nej, vi ska inte ha nåt i dag.

De är till Sigrid. De måste planteras innan det blir frost.

-Har du inte Ellen med dig? -Jo då, hon kommer.

-Hur går det? -Jag får tänkt en massa tankar.

-Akta så du inte överdriver det. -Hej.

-Men när han sen börjar... -Förlåt. Tiden sprang ifrån mig.

-Hej, älskling. -Hej. Kul att se dig, Frederik.

Hej.

-Helt fantastiskt. Fan, vilket kök. -Tack. Det här är bambu.

Jag öste beröm över det för Mikael.

-Var hittade du lamporna? -Nätet. Det är mycket enkelt.

-Ska vi...? -Ja.

Ska vi inte stanna här och mysa? Vad tycker ni?

För mig är det okej. Då ska det bara mer vin på bordet.

-Jag såg fram emot en Kina-film. -Vad sa du?

-Förlåt att vi kommer så sent. -Det är helt okej.

-Det här är Tobias. - Min pappa. -Hej. Ja, jag heter Tobias.

-Trevligt att träffa dig. -Detsamma, Tobias.

Men han var mycket vältalig.

Det var jobbigt att han var nervös. Normalt är han jätterolig.

-Så är det att träffa Hulk. -Ha, ha...!

Tycker du att det är konstigt att jag har börjat träffa killar?

Ja. Det tycker jag faktiskt.

Jag trodde han skulle vara piercad och tatuerad, men han var ju normal.

-Vad händer med dig? -Vad tänker du på?

Du har bara varit på riktigt gott humör på sistone.

Jag är väl alltid på gott humör. Tycker du inte det?

Det är nog först när man mår bra som man känner hur dåligt man mått.

Alltför länge har jag trott på att mitt liv var lycklig tristess.

Jag känner nu att jag går vidare. Varje ögonblick är intensivt.

Det förvånar mig att pillren har så stor effekt.

Ärligt talat trodde jag inte att det skulle göra nån skillnad.

Slappna av, för fan! Jävla svin!

Mikael?

Vad är det du gör?

-Hej, Mikael. -Hejsan.

-Dörren stod öppen där nere. -Kom in. Vill du ha en kopp te?

Nej tack.

Jag kom egentligen för att berätta att vi avbryter försöket.

-Så jag kanske också får ledigt. -Varför det?

De där Limetech-typerna har flippat ut.

De påstår att vi har gjort tids- intervallerna kortare än avtalat.

-Har ni det då? -Nej, självklart inte.

Det är bara nåt de slängde ur sig.

-Men, Mikael, de där pillren... -Dem har jag kastat.

-Jag ska inte ta fler av dem. -Okej.

-Hur mår han som jag slog? -Han mår jättebra.

Det var inte han som drabbades värst. Men ingen har fått synliga men.

-Jag vete fan vad som flög i mig. -Nej, nej.

-Vi erbjuder hjälp till deltagarna. -Det kommer nog inte jag att behöva.

-Det är ju andra som mår sämre. -Det är bra att prata lite om det.

-Låt oss se hur galet det går. -Hej. God morgon.

-Har ni varit ute och rott? -Nej, jag kom bara för att säga hej.

Kan ni inte göra mig en tjänst? Och passa Selma i helgen.

-Jo, det kan vi visst. -Så kan vi två åka nånstans själva.

Nu i helgen? Då skulle jag ju hälsa på mamma.

-När har du bestämt det? -Det har jag tänkt göra länge.

Jag vet inte hur länge hon lever.

-Det har du inte sagt nåt om. -Det kan jag förstå, Mikael.

Jag tycker att det är synd att jag inte träffade pappa mer mot slutet.

Tycker du?

-Det är bara ett par dar. -Ja. Hur många dar?

Några få frustrerade personer ska inte förstöra det pillren ger mig.

Förändringarna har smugit sig på mig.

Jag vet inte exakt vad som händer, men jag är nöjd med resultatet.

När man hållit sig på spåret är det befriande att vara lite på avvägar.

I sakens natur är det omöjligt att fortsätta skanna och ge blod.

Nu blir det enkelt och primitivt.

Jag fortsätter mäta mitt blodtryck och kollar mitt fysiska tillstånd.

Äta sunt, träna regelbundet och sova åtta timmar varje natt.

Jag behöver vara ifrån Sigrid lite.

Utan att vilja det har hon lagt sordin på mitt liv.

Här nere kan jag fortsätta ostört och utan ingripande.

Det här är dag 29.

Jag har piller nog till nästan fyra månader.

Jag måste hela tiden försöka finna inspiration i det som visar sig.

Så länge jag handlar spontant finns ingen anledning till oro.

Det är skönt att vara här igen.

Hallå? Är Anton där?

-Hallå? -Anton?

-Nej. -Har jag fått fel nummer?

-Det är inte säkert. -Jobbar inte Anton kvar där?

-Vad vill du? -Är det inte SuperBest?

-Vem pratar jag med? -Søren Carlsen, Antons svåger.

Vi var så glada när han fick jobb i er butik-

-men vi har inte hört av honom på två månader.

-Anton jobbar inte här längre. -Vet du var han är nu då?

-Ja, Anton är död. Han dog. -När?

-Eller, alltså... -Det är ju ett par veckor sen nu.

-Det kan inte stämma. Vad hände? -Du får prata med andra om det.

Jo, men vem ska jag prata med?

Det är inte bra att du springer här. Det är jakt nu. Det är på egen risk.

Vad fan? Det är ju Mik.

-Vad i helvete? -Det var som fan.

-Jag kände inte igen dig. -Detsamma.

-Hur är det? -Bra. Bor du borta i huset?

-Ja, jag är här för att jobba lite. -Du ser ut att vara i toppform.

-Får du spelat nån ishockey? -Nej, det är ett tag sen nu.

-Du då? -Det är svårt att hänga med.

-Gamle gosse. -Detsamma.

-Jobbar du kvar i det offentliga? -Ja. Du själv då?

Jag är ju kvar här ju. Jag sköter huset och så där.

Jag bor kvar precis där nere.

Du kan komma och få en kall öl om du har lust.

-Jag har så mycket att göra. -En kall pilsner hinns alltid med.

-Esben och Rickard kommer i morgon. -Träffar du dem fortfarande?

Lite då och då. Esben har kommit in vid polisen.

Fina killar, bägge två.

-Kom i morgon. -Jag kommer igen om en månad.

Akta huvudet. Oroa dig inte för mig. Då får du ju huvudvärk.

-Jag måste iväg. Kul att se dig. -Detsamma.

Vi ses.

-Vad fan? Det är ju Mik. -Är det okej?

Kom bara in.

Vi sitter här inne.

-Då kom Mik. -Vad fan?

-Hej, Rickard och Esben. -Det var länge sen.

-Bara sätt dig. -Tack för det.

Hur går det i matchen?

Ja, det beror på vem man håller på.

Det står ju 0-0, din idiot.

Jaha, Mikael. Hur länge sen är det egentligen du var här?

-Ja, vad är det...? -20 år säkert.

Ja, 20 år. Tiden går.

-Lever din mamma? -Ja, hon är nere på vårdhemmet.

Hon sitter och kuckelurar där.

Knullar hon fortfarande alla möjliga?

Nej. Hon börjar bli lite gammal, så...

-Urvalet är stort på ett vårdhem. -Nu ska ni två bara håll käft.

Ska ni ha mer öl?

-Berätta för farmor vad du hade. -Jag har precis haft kyss-sjuka.

Kyss-sjuka? Vem har du kysst?

Det vet jag inte.

Om pappa hade varit här så hade han fått på käften.

Hej, det är jag. Hej, älskling. Jag har försökt ringa din mobil.

Vi saknar dig.

Mår du bra?

Förlåt att jag var så irriterad. Det gör inget om du stannar längre.

Ja. Du kan bara ringa om...

...det är nåt, va? Okej.

Hej då, älskling.

Hej, Mik.

Jag är faktiskt lite ledsen för att de två killarna var där när du kom.

Jaha. Men det ska du inte tänka på.

-De har inte förändrats ett dugg. -Nej, det kan man inte påstå.

Och Rickard har ju aldrig fixat att du är lite smartare än han.

-Det krävs inte så mycket för honom. -Nej, det gör det inte.

Jag minns första gången jag var här.

Din pappa stod där inne och spelade gitarr och sjöng.

Så var det inte alls i min värld.

Och din mamma kom med varm choklad till oss.

-Tror du hon kommer tillbaka hit? -Min mamma? Nej.

Jag tror att hon blev rätt ledsen när din pappa dog.

-Det förstod jag inte då. -Du var ju inte så gammal heller.

Minns du alla idiotiska idéer och drömmar som vi hade?

Det blev inte så mycket av det för mitt vidkommande.

-Jag ville bli styrman, va? -Blev du inte alltid sjösjuk?

Nej...

-Det blev inte så mycket av det. -Nej.

Jag tror bara att det...

Det handlar om att acceptera att det inte är mer än det är.

-Det har jag aldrig riktigt kunnat. -Nej.

Hur är det med din fru då?

-Bra. -Är hon snygg?

Vem tar du mig för?

När du stack var jag säger på att du skulle komma hem efter en vecka.

-Men det gjorde jag inte. -Nej.

Men varför kommer du nu då?

-Jag skulle ju besöka mamma. -Ja.

Dagarna går. Jag har ingen klar bild av min dygnsrytm.

Pillren försvinner för fort. Jag vet inte hur många jag tar.

Men det gör ingen skillnad, för jag mår bra.

Även om jag är själv så känner jag mig inte ensam.

Det är som om jag är på väg in i en ny fas av mitt liv.

-Hej. -Hej.

-Har ni nån som kan kolla min bil? -Ja, pappa är ute. Jag hämtar honom.

Nej...

-Han kommer strax. -Jag tror att jag tar de här.

-Ska du inte prova dem först? -Nej, det är till min dotter.

-Hur gammal är hon? -Hon är lite yngre än du.

-Jag kan ju prova dem åt dig. -Törs du det?

-Tror du att hon kommer gilla dem? -Ja, det är jag säker på.

-Är det nåt du kan fixa? -Jag kan prova.

-När kan det vara färdigt? -Ja du, i slutet av eftermiddagen.

-Har du tråkigt? -Nej, det är lugnt.

-Din bil är klar om en halvtimme. -Perfekt.

Ska du förbi Søby?

Ja.

-Kan jag inte få åka med då? -Vad händer i Søby?

-Min kompis bor där. Får jag åka med? -Självklart.

Jag väntar på dig en bit ner på vägen.

Kan du låta bli att säga nåt till min pappa?

-Det är så himla bra. Tack. -Inga problem.

-Vad heter du? -Pia.

Jag heter Anton.

Hitta nån musik på radion.

-Varför får din pappa inte veta det? -Han tror att jag har en kille.

Gillar han honom inte då?

-Han är lite äldre än jag. 28. -28 år? Det är ju ingenting.

-Nej, va? Det tycker de här. -Skulle du vilja flytta härifrån?

-Vart skulle du flytta då? -Det vet jag inte.

-Dit där jag kan vara mig själv. -Det blir svårare och svårare.

Du måste säga vad du tycker och göra det du vill.

I min ålder är det för sent.

Får jag fråga dig om nåt? Du och din kille - knullar ni?

-Ja. -Är det bra?

-Gör det nåt att jag frågar? -Nej. Det är bara lite konstigt.

-Men är det bra? -Ibland.

-Är han inte snäll mot dig? -Ska vi inte byta musik?

Gillar han dina bröst?

Jag försöker minnas hur det var att vara ung. Det händer dig också.

Får jag se dem?

-Bara säg om du inte vill. -Jag vill inte.

Det är helt okej.

-Vart kör du nu? -Det är bara en liten genväg.

Ska vi leka en lek? Nu släcker jag strålkastarna.

Sen ökar jag sakta farten tills du vill visa mig dina bröst.

Vad säger du om det?

Det är bäst att jag tänder. Vi måste ju kunna se varandra.

Fy fan, man ser ju inte ett skit. Det är ju helt jävla beckmörkt.

Det där sa vi inget om. Är du galen? Jag kan ju köra över dig.

Det är ju beckmörkt, för helvete.

-Sänker du farten om jag...? -Ja, så klart. Det är ju leken.

Det var väl inte så farligt?

Här, ta på dig tröjan igen.

Hej.

Hej.

Ja, jag fick nog av lantlivet.

-Jag har saknat dig. -Och jag har saknat dig.

-Har du det? -Ja, det har jag så klart.

Sigrid, vad händer?

Förlåt, jag blev lite överväldigad. Jag har gått och tänkt på oss.

-Vad har du tänkt? -Om du är glad.

Om jag är glad? Ja, det är jag ju.

-Man kan ju inte vara glad jämt. -Nej.

Har ni haft det bra?

-Älskar du mig? -Sigrid, din dumskalle.

Hur kan du fråga om nåt sånt?

Jag avbryter tjänstledigheten. Är det bättre?

Ja.

-Hej, Mikael. Kul att se dig. -Har Jørgensen tid?

Han sitter i möte, men vänta på hans kontor.

-Säg att jag kommer en annan dag. -Ja. Hej då.

Sitter du och messar till mig?

-Pappa? När kom du tillbaka? -I morse.

-Har du krockat? -En idiot körde utan tänt lyse.

-Hände det nåt med dig? -Nej, bara med bilen.

Är de till mig?

-Jag tyckte de var jätteroliga. -De är så jävla fula.

Tack.

-Hur var det med farmor? -Bra. Jag skulle hälsa så gott.

De klär dig inte riktigt. Jag vet inte hur jag tänkte.

-Var det inte kul att komma hem? -Nej.

-Kom du att tänka på din barndom? -Jag minns inte mycket av den tiden.

-Är det därför du skriver dagbok? -Hur vet du det?

Lugn, jag har inte läst den.

Men det är ju weird om du inte minns nåt.

Nej, när man blir äldre försvinner alla bra saker in i en skön dimma-

-så bara dåliga minnen finns kvar.

Så om man inte kommer ihåg nåt är det för att man har haft det bra.

Jaha...

-När kan du komma tillbaka då? -De har gett vikarien åtta månader.

-Det måste Jørgensen ju ändra på. -Så funkar det ju inte, Sigrid.

-Vad ska du då göra? -Jag är ledig och kan göra massor.

Okej.

-Din tur. -Det är inte bra att du går hemma.

-Vad menar du? -Jag tycker det är lite...konstigt.

Och lite ynkligt.

Jag hade annars tänkt sluta jobba.

Jaha, okej. Skulle vi då leva bara på min lön?

Vi kan ju sälja huset.

Det kan jag inte. Det var min pappas hus.

Om vi sålde huset skulle vi få frihet att ge oss ut och resa.

Släpp damtidningsdrömmen, Mikael. Jag flyttar aldrig härifrån.

-Menar du det? -Ja.

"Parallell" stavas med fyra L.

Jag tror att jag går och lägger mig.

-Redan? -Ja, gör det nåt?

-Hej. -God natt, älskling.

Hey. Ursäkta!

Hallå.

-Får jag se efter min frus örhängen? -Visst, varsågod.

-Det är ju inte örhängen. -Tack ska ni ha.

Känslan av frihet som jag har upplevt på sistone måste fortsätta.

I alltför många år har Sigrids behov styrt vårt liv.

Långsamt har hon tagit över kontrollen.

Det har inte varit bra för nån av oss.

Nu måste jag göra korrektioner. Inget synligt.

Sakerna ska bara rättas till med en skicklig hand.

Jag är säker på att allt blir bättre för oss alla.

-Har Sigrid inte kommit? -Nej, inte än.

Jag tar en dusch, okej? Men jag skyndar mig.

-Varför har han så bråttom? -Det vet jag inte.

-Ska inte vi två äta lunch i veckan? -Jo, det kan vi absolut.

-Men vad säger Sigrid om det? -Ja, hon lägger sig i så mycket.

-Om du inte vill, säg till. -Jag gör det gärna.

-Är det nåt du vill prata om? -Nej. Det kunde bara vara trevligt.

Okej.

-Hej. Var är de? Har de gått? -Ja, jag skulle hälsa.

-Var är Selma? -Hos Tobias. Sätt dig här.

Jag måste duscha. Jag känner mig... Kan du inte göra te åt oss?

-Vad har hänt? -Vattnet kokade. Det gör sjukt ont.

-Råkade du stöta till kranen? -Nej. Det bränns.

-Det gör ont. Rör inte! -Nej, du måste kyla av det.

-Du måste kyla av det. -Är du säker?

Jag fick nån salva som vi ska smörja på när du kommer upp.

-Pratade du med Frederik? -De hade också satt dig i kallbad.

Okej.

Bara ta en minut i taget.

-Tack. -För vad?

För att du är så snäll.

Jag tror att vattnet höll 75 grader när det träffade huden.

Det räcker för att vålla smärta, men inte för att ge varaktiga men.

Det är jobbigt att se Sigrid lida.

Men det är en prövning som vi måste gå igenom.

Med tiden kommer hon att må bättre.

-Hej. -Hej.

-Vi skulle väl ses först i morgon? -Jo, jag hade bara vägarna förbi.

-Var är Frederik? -Han är väl kvar på sjukhuset.

-Varsågod. -Tack.

-Har ni köpt ny soffa? -Ja. Ja, det har vi.

-Den är skitfin. -Ja.

-Får jag fråga dig om nåt? -Om vad?

Det angår inte mig, men är det inte dags för er att få barn snart?

-Har Sigrid bett dig säga det? -Nej.

-Det är nåt jag själv har tänkt. -Vi har nog bara inte nått dit än.

Frederik älskar dig och du älskar honom också.

-Vad väntar ni på då? -Att jag avslutar mina studier.

-Det kan ni ju göra samtidigt. -Försöker du låta som Frederik?

-För det gör du. -Det är mycket möjligt.

-Jag har umgåtts med honom i 20 år. -Tack, jag har sett bilderna.

-Två riktigt smarta pojkspolingar. -Nej, jag var en bonnlurk.

-Sigrid och Frederik hade koll. -Sigrid också?

Hon var faktiskt rolig då.

Men saker och ting utvecklas inte alltid som man hade planerat.

Nej.

Du slutade med Frederik, men har alltid varit lite kär i mig.

Mikael, jag har det bra med Frederik. Okej?

Det är kanske därför som du inte vill ha hans barn.

Nu får du sluta. Det har inte alls med det att göra.

-Kanske tände jag lite på dig... -Det gör du ju fortfarande.

Alltså, du är gift med Sigrid och jag är gift med Frederik. Okej?

-Vi ska väl äta lunch i morgon? -Ja.

-Hallå? Hej, älskling. -Ger du mig den där webbadressen?

Måste det göras just nu? Okej, jag tror att du ska gå in på...

Jag tror att du ska gå in på... Du ska gå in på casadelmare.com.

-Alltså, K-A... -Nej, det är med C.

-Casa Delmare... -C-S-A...A...

Casadelmare.com, tror jag.

Va? Jag sitter bara och läser. Nej, det är inget. Jag bara...

Kan du då inte prova... Prova .eu i stället för .com.

Ja.

Har du hittat den? Okej, okej. Det gör du då.

Det säger vi. Vi ses sen. Hej då, älskling.

Vad i helvete håller du på med? Va?

Inget som du inte själv vill.

Jag tycker bara att du ska gå nu, okej?

-Varför sa du inte att jag var här? -Sluta nu.

Du kunde ha hittat på en ursäkt. Som att tevattnet kokade eller nåt.

-Är Selma i skolan? -Ja.

Jag vet att det är en konstig tidspunkt, men...

Det är nåt vi måste prata om.

Vad?

Vad?

Jag måste säga det här till dig.

-Vi har varit bra på att säga allt. -Vad är det du vill säga?

Att Ellen och...

...jag...

Vi har varit tillsammans.

Varit tillsammans, alltså.

Har du legat med henne? Det kan fan inte vara sant.

Kan du inte säga att det är lögn?

-Jag är så himla ledsen för det. -Hur många gånger?

-Det är ett stort, jättemisstag. -Var hon skön att ligga med?

-Det gör ju detsamma. -Nej, var hon skön att ligga med?

Tänk att ni kan få för er att göra det. Usch.

Jag vet att hon alltid...har...

-Vet Frederik det här? -Nej, Frederik vet det inte.

-Det ville jag också prata om. -Vad menar du?

-Jag vill säga det till honom. -Vad skulle du få ut av det?

-Jag måste säga det till honom. -Har du blivit helt galen?

-Du kan inte säga det till honom. -Han får inte själv komma på det.

Du får inte säga det till honom! Det skulle ju förstöra allting!

-Kan du inte låta bli att säga det? -Varför?

För att det förstör allting! Då kan vi inte träffa honom mer!

Du har förstört allt.

-Jag är inte säker på att... -Kan du inte låta bli att säga det?

Okej.

Det är för att du är trött på mig, va?

Nej, men kanske behöver vi komma bort lite.

Från huset, menar du? Vi har alltid drömt om att bo här.

Nu vill du flytta. Jag förstår inte. Jag vill så gärna bo här.

-Lämnar du mig om...? -Nej.

Jag skulle aldrig kunna lämna dig. Det vet du. Det kan jag aldrig göra.

Aldrig.

Sigrids tillstånd är hjärtskärande.

Vissa saker måste slås i bitar så att vi kan bygga upp det igen.

Processen är svår att fortsätta, men det är tyvärr nödvändigt.

Mikael!

-Mikael! Det är råttor! -Råttor? Var?

Det är råttor överallt i sovrummet!

-Kom och hjälp mig då! -Gå in, så kommer jag och tittar.

Det är råttor. Nere i sovrummet. Överallt.

-Var är pappa? Såg du honom inte? -Nej.

-Ska jag gå och hitta honom? -Nej, där är fullt av råttor.

Pappa? Pappa?

Varför svarar han inte?

Är det du som ringer, Sigrid? - Hej, gumman, har du kommit hem?

-Hittade du dem? -Jag kan inte hitta några råttor.

Men jag såg dem. Jag är helt säker på att jag såg dem.

-Jag har tittat... -Jag såg dem!

-Du kanske ska vila lite. -Tala inte som om jag är galen!

Det är det ju ingen som gör. Där syns inga spår av nåt som helst.

Selma, ta ett glas vatten till mamma. - Nu tar vi det lugnt.

-Frederik kommer också strax. -Vad ska han göra?

-Vi ska ro. Det är bestämt sen länge. -Nej tack.

Är du snäll och går till Tobias? Jag vill prata med pappa.

-Jo. -Tack.

-Vad ska du prata med Frederik om? -Ingenting. Vi ska bara ut och ro.

-Har du tänkt säga nåt till honom? -Nej.

-Är du säker? -Ja, det har jag lovat dig.

Piller upp.

Piller ner.

Piller ska du ha.

-Jag är lite orolig för Sigrid. -Är det nåt som inte är bra?

Nej, det är bara en lite hård tid som vi är inne i.

Och jag skulle kanske inte ha åkt hemifrån.

-Minns du försöket med pillren? -Ja.

Det har satt igång alla möjliga tankar.

-Är det okej om vi slutar ro lite? -Ja.

Jag vet inte hur jag ska få det sagt, men...

Jag tror att jag har klantat mig.

-Är det verkligen nåt jag ska veta? -Ja, det är viktigt.

Alltså, att...

Pillren gav mig mod att göra mycket. Även bra saker mot Sigrid.

-Och Selma och jag har det bra... -Lyssna på mig, Mikael.

Du har aldrig fått några piller.

-Varför har jag inte fått piller? -Du var i placebogruppen.

Jag skulle aldrig ha gett dig sånt. Du är ju för fan gift med min syster.

Du har bara fått kalktabletter.

-Men du såg ju hur jag reagerade. -Ja, det var verkligen konstigt.

Därför dubbelkollade jag det. Och det var placebo.

Men lugn bara, så reagerar man ibland när omgivningarna pressar en.

Så du ska inte tänka mer på det.

Pappa? Varför sitter du här på infarten?

Pappa? Är det nåt fel?

Jag blev plötsligt så trött.

Jag mår bättre nu.

-Hur är det med Tobias? -Bra.

-Ska vi inte köra in i garaget? -Jo. Det kan vi lika gärna göra.

Jag blev verkligen trött.

Ska vi inte köra då?

-Hur är det med mamma? -Hon mår bra.

-Var det några råttor? -Nej. Nej.

Nej, nej.

Minns du när du som liten blev biten av en hund och skulle till akuten?

Du ville inte. Du klamrade dig fast vid dörrkarmarna med dina små händer.

-Jag minns det faktiskt inte. -Nej.

Du var också så pytteliten, pytteliten.

Det finns saker som man helst inte vill komma ihåg.

-Jag tar en liten tupplur. -Okej.

Selma.

Jag är så stolt över dig. Du har blivit vuxen och allt det.

Är det okej att jag ligger lite hos dig?

Ja.

Var har du varit?

Jag skulle bara...tänka efter lite.

Sa du det till Frederik?

Nej.

Vad pratade ni då om?

Inget särskilt.

-Förlåt att... -Du behöver inte säga nåt.

-Sigrid. -Jag orkar inte prata nu, älskling.

Jag är så trött och jag kan inte somna.

-Ska jag ta en sömntablett till dig? -Ja, kan du det?

Självklart.

Du håller dig från Ann Cecilie och Trine. Förstått?

-Ja. -Då litar jag på det.

Ja, jag tycker inte heller om att stå här och skrika på dig.

Övergången från hårt arbetsliv till frihet går inte enligt planen.

De önskade förändringarna i mitt liv har inte infunnit sig.

Jag måste ta varenda chans. Pillren skapar nya tankebanor.

Jag är på väg vidare.

Några få människor ska inte förstöra det pillren ger mig.

Sigrid har långsamt tagit över kontrollen.

Jag provar några små korrektioner.

Råttorna myllrade runt i mörkret. Nu ska de upp i ljuset.

Vattnet höll 75 grader när det träffade huden. Det vållar smärta.

Sigrid är ur balans. Hon klarar inte att tappa greppet.

De sista kramperna är ynkliga.

Vad är skillnaden mellan att tänka på en handling och att utföra den?

-Var är mamma? -Hon sover.

-Jag vill ner och träffa henne. -Hon behöver lite lugn och ro nu.

-Jag tycker att hon ska läsa det här. -Det är ju bara en historia.

-Ibland hittar jag på små historier. -Jag vill att hon ska läsa det.

Det är ingenting. Varför gråter du? Hon får läsa den.

-Hur fick du henne att somna så fort? -Hon bad om en sömntablett.

-Vad har du gjort med henne? -Varför skulle jag göra mamma nåt?

-Jag vill prata med henne. -Det ska du ju få göra.

-Släpp mig! -Men jag rör dig inte.

Selma, låt bli nu. Selma. Låt henne få sova nu.

-Men vad är det? -Släpp mig!

-Varför är du rädd för din pappa? -Hjälp!

Selma! Stanna nu här, för fan!

Selma...

Gråt inte. Kan du inte låta bli att gråta?

Jag gjorde det för att allt skulle bli bra.

-Jag skulle aldrig kunna göra dig... -Släpp mig!

Selma? Selma?

Selma! Selma? Var är du?

Selma?! Selma?!

Selma?

Vad gör du? Få ut henne därifrån!

Mikael! Mikael!

Släpp ut mig!

Mikael, vad gör du?! Mikael...!

Mikael, vad gör du?

Okej. Okej...

Mikael, lyssna på det jag säger.

Mikael, du får inte göra Selma nåt. Du får inte göra Selma nåt.

Mikael...

Du får inte göra Selma nåt. Du får inte...

-Mamma! -Mikael!

Mamma, vad händer? Mamma, var är du? Mamma!

Pappa, du får inte göra mamma nåt!

Pappa, kan du inte låta mamma vara?

Låt henne vara!

Pappa! Hör du det?

Pappa...

Du får inte göra mamma nåt.

-Selma? -Mamma! Mamma!

Selma?

Var är han nånstans? Var är han, mamma?

Var är han nånstans?

Sigrid lät mig försvinna. Hon överlät mig åt mig själv.

På sistone har jag tänkt mycket på det vi hade innan det spårade ur.

Jag saknar att prata med Selma.

Det är svårt att acceptera att hon inte längre är en del av mitt liv.

-Hej, mamma. -Mikael!

Nej, vad det är snällt av dig att komma.

-Hur är det? Är de snälla mot dig? -Jo, de är mycket snälla.

Men du känner mig. Jag tycker inte om att ha så många rännande runt mig.

Ja, det är ju det.

-Åker du nånsin ut till vårt hus? -Nej, det är så igenväxt och stökigt.

Jag får aldrig det huset sålt. Du får dras med det när jag dör.

Hur är det med min Selma?

-Hon håller på att bli med pojkvän. -Nej, gör hon det?

Då är det nog därför jag inte hör av henne så ofta.

-Tycker hon om honom? -Ja, det verkar så.

-Och hur är det med hennes mamma? -Bra.

-Är hon lika vilsen som alltid? -Ja...

Ja, det...det är hon väl. Hon var lite nere när hennes far dog.

Men det är bra nu.

Jag lägger kraft på att ta reda på vad som fick mig på avvägar.

Men de obehagliga händelserna tränger sig hela tiden på.

Dem blir jag aldrig av med.

Text: Thomas Jansson Scandinavian Text Service