Original subtitles

Det är svindlande hur ett ogenomtänkt beslut–

–kan ha ett så högt känslomässigt pris.

Jag hade knappt sovit nånting sen Helena.

Det var svårt att blunda utan att se henne för mitt inre–

–flytandes ovanför mig, ögonen öppna och döda–

–på halsen perfekt placerade skärsår.

Jag ville inte erkänna för mig själv vad skärsåren efterliknade–

–och vad de potentiellt sa om min inblandning i det hela–

–så jag tryckte det åt sidan och försökte hålla mig vaken.

Efter några dygn kunde jag inte stå emot längre–

–och jag fick ett par timmars obruten sömn.

Bortom en viss punkt i sorg så finns det inte längre nån skala.

Skärpan eller tyngden i svärtan har egentligen ingen betydelse.

Svart är bara svart.

Johannes. Han är här igen.

Men vi kan säga till honom att du inte orkar om du är för trött.

Jag kommer.

Vi hittade ingången till båthuset i början av sommaren.

Var Helena där mycket?

Jag vet inte. Hon...

Hon måste ha varit där när vi andra inte var det i så fall.

Vet du om Helena brukade skada sig själv?

Hon...

Hon brände sig själv med en tändare ibland. Det vet jag.

Brukade hon...skära sig själv också?

Inte vad jag vet.

Vad...tror ni hände med henne?

Allt pekar på att hon avslutade sitt liv, Johannes.

Tror du att det hade gjort nån skillnad–

–om jag fick upp henne ur vattnet innan jag simmade tillbaka och ringde er?

Jag försökte faktiskt. Jag gjorde verkligen det, men det...

Du gjorde rätt.

Jag vill att du ska lyssna på en sak.

Vet du vad det här är för något?

Vi hittade den här kassetten i båthuset.

Du vet inte alls vad det är?

Det låg som ett mörkt täcke över oss.

Vi visste knappt hur vi skulle prata med varandra.

Och den jag ville prata med mest ville inte prata alls.

Matte?

Jag intalade mig att jag ville trösta Mattias–

–men innerst inne ville jag nog att han skulle trösta mig.

Hej, älskling. Jag ska åka till Domarö och handla lite. Vill du följa med?

Vart ska du?

Kristian...

Vi praktiskt taget överlämnade honom med bevis till polisen–

–och de gjorde ju ingenting.

Inte en enda person har sett honom.

Han försöker smita.

Alla på ön vet att Krutgubben dödade Danne–

–och gjorde det där perversa med...

Det spelar ingen roll om han åker fast. Han kan aldrig visa sig här igen.

Två döda barn.

Men lite konstig tajming att ingen har sett honom sen Helena hittades.

Hej. Vill du vara själv?

Kommer du ihåg när Wille tyckte att vi skulle försöka få in en tv där inne?

Första gången vi var där. Högtalare skulle vi simma in med också.

–Jag tror inte att han tänkte så långt. –Nej. Korkat var det i alla fall.

De andra skulle gå till Helenas hus för att se hur det är med Yvonne.

Ska vi gå dit?

–Hej. –Hej.

–Var är Yvonne? –Hon är i stan.

Hon orkade inte stanna kvar på ön. Mamma sa att hon är helt förstörd.

–Har nån snackat med Mattias? –Han kanske drog iväg med sin farfar.

Har ni hört vad alla säger? Att han gjorde nåt med Helena som gjorde att hon...

Sluta, Wille.

–Det är din tur. –Vad håller ni på med?

Vi brukade försöka träffa den där hinken när vi var små. Jag och Helena.

Det är svårare än det ser ut.

Hej.

Yes!

Yes!

Ja!

Förlåt, vi...

–Varför säger du förlåt? –Jag vet inte.

–Var du och Helena ihop? –Wille!

Det har inte du nåt med att göra.

Jag ville veta hur synd jag skulle tycka om dig.

–Du ska inte tycka synd om mig alls. –Nähä. Då låter jag väl bli, då.

–Jag trodde att du hade åkt och handlat. –Jag ska åka in om en stund.

Er son bad om att få utbyta några ord.

Du, eh... Gubben.

Jag tror att du behöver vila lite.

–Han mår inte så bra. –Mamma.

Han har haft det ganska tufft sen hans pappa åkte in.

–Kan du gå upp? –Jag tror att det...

–Det passar inte att prata med honom nu. –Gå upp.

–Snälla, Krille... –Gå upp!

–Var brukar de gömma nyckeln? –I kokosnöten.

–Vad ska du göra? –Tänk om hon lämnade ett brev?

–Hade inte Yvonne hittat det i så fall? –Hon kanske inte letade på rätt ställe.

Det kanske ramlade bakom sängen eller in i en springa på golvet.

–Kom nu. –Nej. Jag går.

–Kommer ni, eller? –Fan, alltså jag...

...glömde att jag lovade morsan att hälsa på hennes kusin.

Jag tror att det var idag hon skulle hälsa på, så jag måste nog dra.

Okej.

Ska du med?

Vänta på mig!

Vet du vad som har hänt med Krutgubben?

Nej. Han har inte synts till på ett par dar, vad jag förstår.

Det har ju varit en del konflikter mellan honom och andra på ön.

De snackar en jävla massa om honom.

Att han...dödat Danne.

Han har inte rört Danne.

Okej?

–Hur vet du det? –Han sa att ni aldrig skulle tro mig.

Men jag bryr mig inte. Jag är så jävla trött, jag kan inte sova.

Varje gång jag somnar kommer det tillbaka.

När han försvann... När han drogs ner...

Vem drogs ner, Krille?

Danne.

Jag lämnade honom.

Du var där natten han dog?

Det verkar som att hennes mamma redan har letat här.

Jag hörde att din farfar har varit borta ett tag.

–Du kan komma hem till oss, om du vill. –Nej, tack.

Han kommer väl hem när han kommer hem.

De säger att Helena tog livet av sig.

–Matte, du tror väl inte...? –Nej, jag orkar faktiskt inte.

Du vill prata om den jävla sjöjungfrun!

–Helena mådde ju dåligt redan innan... –Den var bunden, Johannes!

Nån visste att den var farlig och försökte ta död på den, och vi släppte lös den.

–Om Helena hade fått träffa henne mer... –Hör du dig själv?

–Vi skulle ha låtit den dö på Svärtan! –Säg inte så.

Om jag hade kunnat resa tillbaka i tiden hade jag styckat den, rakt framför dig!

Den borde inte finnas.

Fattar du? Helena är död för att du tog med den från Svärtan!

Sluta!

Vad fan har hänt?

Inget.

Sluta.

Din jävla fegis!

Sa han "sjöjungfru"?

Vi var...fulla och började snacka om Svärtan.

All skit folk brukar säga om den där jävla ön.

Vi bestämde oss för att dra ut dit.

När vi var där såg vi nåt helt sjukt.

Det var nåt...

Det var nåt onaturligt.

Vad menar du?

Det var... Det var som en blandning mellan en fisk och en människa.

En jättestor fisk med armar och händer.

Det såg ut som ett...monster.

Som i en film.

Och vi fångade in den med nät.

När vi drog upp den i båten blev den helt jävla vild.

Danne, han...

Han kom i vägen.

Jag försökte bara hjälpa.

Jag försökte få bort den. Jag skulle sparka den, men jag sparkade Danne.

Jag sparkade Danne...

Jag sparkade Danne!

Jag sparkade Danne...

Jag sparkade Danne. Jag sparkade honom, jag sparkade Danne.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Han föll i – i havet.

Det var så djupt att jag inte kunde se honom längre. Han var liksom...

Han försvann. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag visste inte ens om det hänt på riktigt.

Jag trodde att jag hade fått nåt jävla psykbryt bara.

Jag ångrade mig direkt. Jag tänkte ringa polisen när jag kom hem.

Men jag blev rädd.

Jag skickade ut Dannes båt så att ingen skulle fatta nåt.

Jag blev rädd att ingen skulle tro mig.

Och sen blev jag övertygad om att ingen skulle göra det.

Vem övertygade dig om det?

Du tror mig inte.

Det är ju helt sjukt, om det är sant.

Jag fattar inte hur du lyckades hålla den gömd.

Varför sa du inget?

–Johannes? –Jag gjorde ju det.

Vad bråkade ni om?

Johannes... Snälla, kan du prata med mig?

Helena fick träffa henne och det hände nånting mellan dem.

Mattias tror att det var därför som hon...

Han skyller på mig. Allting är mitt jävla fel.

Hur kan han göra det?

–Vafan... –Vad gör han?

Mattias!

Mattias!

–Vad ska du göra för nåt? –Det som behöver göras.

–Du kommer aldrig att hitta henne. –Jag tänkte i alla fall åka och kolla.

På Svärtan, eller? Mattias...

Den förtjänar att dö.

Det kommer inte att förändra nånting eller få dig att må bättre.

Du är så jävla feg.

–Vad håller du på med? –Jag låter inte dig åka ut dit själv.

–Ska du också med, eller? –Mm.

Bara du håller dig ur vägen.

Vafan? Är det där farfars båt?

Farfar? Farfar!

Ingmar!

Ingmar!

Farfar!

–Killar! Kolla! –Vad?

Farfar!

Farfar!

Nej, nej, nej...

–Ni ska fanimej inte vara här. –Farfar, vad har hänt?

Hon är här. Nånstans i närheten.

Ungjävlar...

Det var ni.

Det var ni som var här och släppte lös henne. Jävla...

Jag fick henne nästan. Men hon är slug, fanskapet.

Oj.

–Vi måste stoppa blodflödet. –Nej, men ge fan i det där!

Du vet vad jag har sagt till dig om Svärtan, Mattias.

–Om vi bara kan få ner dig till båten... –Jag ska ingenstans.

Jag ska ta hand om fanskapet om det så är det sista jag gör.

Kom.

Vi måste härifrån. Han blöder jättemycket. Vi kan köra runt båten.

Alltså, det är ingen idé. Han kommer aldrig att stiga i båten.

Okej...

Ni kan stanna kvar här så åker jag tillbaka och hämtar hjälp.

Farfar, här. Drick.

Var det ni som var här i början av sommaren, och band henne?

Jag var 16 år första gången jag såg henne.

Det var min bror Anders som ville visa henne för mig.

Ingmar, titta där. Titta.

Han hade varit här förut. Jag vet inte hur många gånger, men...

–Vad är det där för något? –Det är en sjöjungfru, tror jag.

Hon är inte farlig.

Hon sjunger också. Den vackraste...

–Vad har du gjort?! –Jag såg inte vad det var.

Hennes barn dog. Och det var mitt fel.

Ja, det var jävligt nära att hon tog kål på oss redan då.

Vi lyckades fly.

Och när vi rodde hem den dan trodde jag att allt var över.

Men det var bara början. För Anders.

Han fick aldrig se henne mer. Och det förstörde honom.

Han var jämt ute på havet och letade.

Han sa att han kunde höra henne om kvällarna.

Att hon sjöng för honom.

Han blev sämre och sämre.

Skyllde allt på mig, sa att det var jag som hade jagat bort henne.

Och så en kväll...

...märkte jag att han inte låg i sin säng.

Han bara stod där.

Anders!

Anders!

Anders!

Anders!

Jag gjorde allt jag kunde.

Jag dök...och dök.

Men han var borta. Det var havet som tog honom.

Anders!

Jag såg henne aldrig mer.

Förrän den här sommaren.

Och när jag förstod att hon var tillbaka...

Danne och Krille måste ha träffat henne nånstans här ute.

Jag åkte ut hit för att döda henne.

Jag skulle ha skjutit skallen av henne redan då.

Jag ville att hon skulle få lida. Hon skulle få kvävas till döds.

Precis som Anders.

Jag förstod att jag inte lyckats–

–när jag såg Helena, och hörde henne...

Hon var precis som Anders.

För vissa är hon som en eld.

En eld som såna som Anders och Helena inte kunde låta bli att slukas av.

De brinner hellre än att de stannar kvar i mörkret.

Krille! Följ inte med honom!

Krille!

Krille!

Han talar ju sanning! Jag har sett den!

–Det är bäst att du går hem nu, Hasse. –Men släpp! – Jag ljuger inte!

–Följ med din mamma. –Jag tänker inte gå nånstans!

–Släpp! Det var sjöjungfrun! –Sluta med det där.

Det var en riktig sjöjungfru! Jag ljuger inte!

Säg nåt, Krille!

Hasse...

Gå hem med mamma.

Gå.

Vi ses sen.

Älskling...

Vad fan tittar ni på?!

Farfar? – Han har fortfarande puls.

–Farfar? –Hon kommer säkert snart.

Förlåt för det jag sa förut.

Jag menade det inte. Jag var bara arg.

Jag bara önskar att jag hade kunnat...lösa det från början–

–och pratat med Helena istället för att...

Jag hatar hur jag var mot henne. Jag hatar det.

–Du försökte åtminstone hjälpa till. –Jag borde bara ha låtit det vara.

Mattias, när jag hittade henne så hade hon skurit sig.

På halsen.

Det såg precis ut som gälar.

Som om hon ville vara som henne.

–Det är mitt fel. –Det är det inte, sluta.

–Det är ju mitt fel! –Om det är nåns jävla fel, är det djurets!

Först farfars bror, sen Danne, sen Helena och nu min farfar.

Den måste vara här nånstans.

Kom fram då!

Kom då!

Jag hatar dig!

Jag ska döda dig! Fattar du det?!

Ingmar. Ingmar. Hallå...

Ingmar? Hallå?

Snälla, dö inte.

Johannes.

Vän.

Johannes.

Vän.

Hannes?

Sköt du henne?

Ja.

Jag minns Mattias blick när jag berättade att jag skjutit henne.

Men jag minns inte ljudet. Jag minns inte rekylen.

Jag minns bara hennes ögon, och hur hon såg på mig som om hon redan visste.

Farfar!

Farfar?

Farfar?

Ju fler år som passerar–

–desto svårare blir det att tro på att det som hände sommaren 1985 faktiskt hände.

Ibland tänker jag att hon aldrig fanns.

Men beviset för hennes existens är jag.

Hon har lämnat ett oåterkalleligt avtryck på vem jag är.

Krutgubben kallade henne för en eld.

Men för mig var hon inte nåt ljust. Hon var mörkret.

Mörkret som jag lärt mig leva med.

Axelsson. Bilderna från kamerarullen du ville framkalla.

–Från Daniel Eklund-fallet. –Just det.

Jag behöver inte dem längre, men tack i alla fall.

Vilken jävla rövarhistoria han drog.

Ibland behöver vi människor hitta på en annan sanning.

–Hej. –Vi ses.

Textning: Cecilia Händelek © Sveriges Television AB 2026