Original subtitles

EN ORIGINALSERIE FRÅN NETFLIX

Jag vill säga att...

...jag hade fel.

Och...

...jag är väldigt ledsen.

För vad?

-Vad har du? -Herregud.

Vad? Mamma!

Det var en övergripande ursäkt. Det är generöst.

Plus, det är retroaktivt. Så ta för dig.

En övergripande ursäkt. Är det tillåtet, Claudia?

Allt är tillåtet här.

Be om ursäkt, skrik, gråt, klaga, argumentera.

Allt utom fysisk konfrontation.

-Där rök mitt nästa drag. -Sa jag inte det?

-Nu fick du rummet att stanna upp. -Var det en Penn & Teller-show innan?

Den munnen.

Du klagade på att jag inte sa nåt. Hur ska jag prata utan mun?

För att citera Alanis Morissette: "Är det inte ironiskt?"

Vet du vad det betyder?

Claudia, anteckna att det var jag som bröt tystnaden idag.

Hon sa inget heller. Skriv upp det i poängboken.

Jag för inte poäng.

Men ursäkten var hycklande. Notera det i poängboken också.

-Hon ska inte få poäng för det. -Jag för inte poäng.

Det är kränkande att be om ursäkt om det inte är för nåt specifikt.

Okej, förlåt. Jag är ledsen.

Förlåt. Hur tar jag mig ur det här?

Lorelai, lyssna på mig.

Vi är här idag så att Claudia får träffa dig

och se hur vi två är tillsammans.

-Sluta dra. -Okej.

Hur lång tid är det kvar?

Cirka 40 minuter.

VÅR

-Hur lång tid är det... -Sluta fråga det!

Bröt jag den dövande tystnaden igen?

Ta med en klocka eller timer nästa gång. Sluta störa henne.

Får jag bryta in?

-Ja, tack. -Ni är inga fångar.

Ingen av er. Och det finns inga regler. Så prata eller inte prata.

Det är mycket som sägs i tystnad.

-Vad sägs? -Är det det du antecknar?

-Får vi se anteckningarna? -Vem vinner?

Ingen vinner och mitt block är hemligt.

Om du försöker titta på Claudias klocka kastar jag ut dig genom fönstret.

-Jag är rädd att tiden är slut. -Ja!

-Helt otroligt. -Vad?

-Du satt av tiden. -Du med.

Du skulle prata idag, inte jag.

Jag pratade. Du gav väl poäng för det?

Det är inte det jag gör.

Vi får börja om nästa vecka.

-Vi har tid tisdag kl. 10.30. -Jag kan inte.

-Har du nåt viktigare att göra? -Bara livet, mamma.

Förlåt. Jag ville inte betunga dig med det här, men jag måste nog.

Jösses.

Din mamma sörjer. En änka i sorg.

-Det är ett bra ställa att stanna på. -Det är ett hemskt ställe.

Hon får inte gå härifrån med raketgevären blästrande.

Jag har en som väntar.

Tycker du att detta är ett intrång?

-Gör mina raketgevär intrång? -Mamma...

Betyder det inget för dig att jag är ett öppet sår

och att jag ber mitt barn att hjälpa mig igenom denna period?

Så... 10.30.

Halv elva.

Hon använde det draget. Skriv ner det.

Vi börjar med svenska köttbullar, sen peruanska salchipapas

och därefter indonesisk risgröt.

Gå direkt till den norska magpumpningen.

Allt ser gott ut.

Åh. Jag måste åka om 30 minuter.

Du kan inte åka. Jag måste gå om 30 minuter.

-Jag måste till flyget. -Jag måste till dinern.

-Vem stannar med henne? -Är jag fyra?

Jag kan vakta henne om du måste gå, men du måste lösa av mig om 45 minuter.

Jag har klarat av att äta själv i fem, sex år nu.

Gypsy är där. Hon kan vakta mig.

-Bra. -Det funkar.

-Hej, hur går det? -Det är en katastrof.

-Några av köken dök aldrig upp. -Det är bra tillströmning.

Vi annonserade om en internationell matfestival,

med alla 195 länder representerade.

Futtiga 15 dök upp. Kirk, vad hände?

Guam hade föräldramöte i sista minuten, Kazakstan fick bilproblem...

Jag sa till Kazakstan att samåka med Polen om det hände.

Lyssnar nån?

Bangladesh barn har ont i örat. Tchad har sura uppstötningar.

Brasiliens systerdotter spelar fotboll,

Turks- och Caicosöarna har fotsvamp, och Singapore är bara en idiot.

De andra 127 länderna hörde aldrig av sig.

Folk måste utöka köken de erbjuder. Ta flaggorna. Vi får improvisera.

Israel, hämta jamsrot och kräftor. Ni är även Papua Nya Guinea.

Italien, lägg till Slovenien, Tibet och Kiribati. Sätt fart.

-Jag går och hänger i Korea. -Jag tar en kopp Kofi Annan.

-Det var lite internationell humor. -Väldigt lite. Vi ses.

-Det här ser gott ut. Vad är det? -Det är komposthögen.

Jag är jättehungrig.

-Hur är det i Korea? -Och Guam och Bulgarien? Bra.

Gå. Stopp. Ställ er på rad.

-Hallå, Rory. -Hallå, mrs Kim.

Det här är mammas nya kör.

Nyanlända. Jag förbereder dem. Sjung nu.

-De låter bra, mamma. -De suger ägg.

-Vakta språket! -Nej, de gör inget annat än äter.

Ägg, bröd, frukt. Och allt toapapper de gör slut på.

Jag vill inte veta vad de gör med det.

Sjung ut, Louise Pang!

Hallå?

Rory? Sandee Martin från SandeeSays. Fick du korgen?

Ja. Hej, Sandee.

Muffinsen? Hallonen? Vill man inte kela med dem?

Jo, flera gånger.

När får jag ansluta dig till teamet?

Det är så smickrande. Jag tror inte...

Nej! Det vi har tar inte slut förrän jag hör ett ja.

Jag är så upptagen nu.

Självklart är du det. Du är Rory Gilmore.

Jag har planer att ta över Huffington Post om ett år,

jag behöver dig på SandeeSays för att lyckas.

Tack, Sandee. Sidan är jättebra. Jag har bara inte tid just nu.

-Jag är på väg till London... -Vi pausar. Vi hörs.

Små tallrikar, dyra priser. Det är så jag rullar, kompis.

Gypsy, rör ihop en snabb poutine. Du tar över Kanada.

Rör ihop vad?

Vi har ett bud på 27 dollar på Cassies fina korg.

Hör jag 28 dollar?

-Vi budar. -Varför?

Korgbudande var en del av vår tidiga romans.

Varför skulle jag vilja ha Cassies korg?

-Snuskigt. -Snuskigt, ja.

-28! -Hon vill inte att du äter hennes korg

och jag ska sluta prata nu.

Vi har ett bud på 28 dollar. Hör jag 29?

-29 dollar! -Du bjuder över dig själv.

Det är för ett gott ändamål. 30 dollar!

Okej. Tamburinen skrämmer dem.

De vänjer sig. Precis som med ström på kvällen.

-Din mamma är en kvinna med visioner. -Alltid.

-Titta, min pappa är här. -Hej, mr Kim.

-Jackson. -Hej, Lorelai.

Hej.

-Ingen Sookie? -Hon ville komma,

men nåt började gro i trappan till trädgården,

och hon vill se om det var ätbart. Jag skämtar inte.

Jackson, du är Jungfruöarna och Qatar. Burundi, jag behöver prata med dig!

-Vill jag veta vad det handlar om? -Håll dig utanför.

Okej. Det är nog bäst.

-Vad är grejen? -Vad är grejen?

-Har du inga ögon? -Kirk, lugna dig. Vad är problemet?

-Han är problemet. -Det är en klassisk vietnamesisk rätt.

-Det är grismord, och inget annat. -Det är jättegott.

-Vill du ta det här inne? -Vad betyder det?

Vi är utomhus, sir, så vi kan bara ta det inne.

Lugna dig, Kirk. Kom igen. Det är inte Phans fel. Grisar är mat.

Et tu, Luke?

Jag såg dig inhalera en BLT på dinern igår.

-Ja. -En BLT är sallad, tomat och...

-Jag är ett monster. -Ledsen, Kirk.

Herregud.

Jag vet att jag inte är den du ville skulle äta din korg,

men det är riktigt gott.

Röd och utslag på hela kinden och ner på halsen.

Sminket döljer det. Det är vädret.

En till, raring.

-Är du nöjd? -Det är bara vatten.

Det är som om vintern är Hitler om min hud är Polen.

I april är mitt ansikte som ett av Shakespeares första samlingsverk.

-Du har inte de här problemen? -Jag är lyckligt lottad.

Dina kinder är som två vita äpplen.

Titta på hennes kinder. Vill du inte ta ett bett av dem?

-Jo. -Okej. Naomi.

-Ja. -Jag tänkte

att vi kunde prata om bokens tema.

Det är jag. Jag är temat, visst?

Ja. Men det finns många sätt att närma sig dig.

Jag är inte åtkomlig. Det är mammas fel. Jag hatar min mamma.

Skriv inte det.

-Skriv inte det. -Men jag är författare.

Sötnos, du vill ha fakta. Fakta är vad du vill ha.

Fakta är tråkiga.

-Tack. -Inte i en biografi.

Vi gör inte det. En biografi.

Vi gör nåt nytt. Som...

-Vi gör en barnbok. -En barnbok?

Den kan bestå av arketyper.

En val och en kanin. En av dem kan representera mig.

Är du valen eller kaninen?

Jag vet inte. Tankar?

Här är en. Vi kan väl fokusera på din historia nu,

så pratar vi om valen och kaninen senare?

Kära levnadstecknare. Jag vill så gärna vara synkad med dig.

Vi är synkade, jag lovar. Jag tror verkligen det.

Är inte de här glasen underbara? De säger inte var de har köpt dem.

Oj, vad jag hatar England.

BARNBOK VAL, KANIN!

Jag röstar för Brexit. Det är ren protest. De vinner aldrig.

-En val och en kanin. -Det är inte roligt.

-Det är ganska kul. -Och hon fortsatte att ta upp det,

jämförde arketyper med karaktärer i ett drama av Aischylos.

Du har inte levt förrän du har hört en berusad britt uttala Aischylos.

Aischylos är svårt även som nykter.

Det var som om hennes läppar föll av.

Försök övertala henne att Willy Loman inte är en karaktär i Aischylos.

-Jag lär mig så mycket här. -Hon drack fem martinis. Fem.

Hon kom dit före mig. Jag vet inte vad hon drack innan.

Jag har läst om henne. Allt stämmer.

Det har jag med. När hon bröt barriärer och stärkte kvinnor.

Hennes fulla, nakna haranger på Harrods.

Halvvägs genom tredje martinin ville hon slicka på mina äppelkinder.

Vill jag veta vad det betyder?

-Min hjärna är stekt. -Vi pratar om nåt annat.

Condé Nast. Fick just meddelandet. Flyttat igen.

-Du skämtar. -Jag är inte deras högsta prioritet,

men Condé Nast bad om mötet. För flera månader sen. Det kom från dem.

Condé Nast? Riktiga förhalare. Får jag?

Ta för dig.

Hur är det, Rory? Det var längesen.

Det var väldigt längesen.

Jag visste inte att ni höll kontakten.

Rory var här på jobb och jag bad henne luncha med mig.

Inget bättre att göra?

Han bad faktiskt.

Condé Nast? Slösar de bort din tid?

Nej. Bara... många uppskjutanden.

-Vill du att jag ska ringa? -Till Condé Nast?

Jag kan boka ett möte och få det att bli av.

Nej, det är lugnt. Tack, mr Huntzberger.

-Vad för dig till stan? -Hon jobbar på ett bokförslag.

Medförfattare till Naomi Shropshire.

Naomi Shropshire? Ha bakfyllemedicinen redo.

Hon är en karaktär.

-Det är det som gör henne unik. -Jag måste gå.

Festen nästa vecka för din farbror...

-Kommer Odette? -Hon kommer.

Förlovar sig med en tjej som bor i ett annat land. Smart tjej.

Och Condé Nast? Erbjudandet kvarstår.

Snällt av dig. Tack.

Det är nog första gången nån sa det till mig.

Nån som inte sticker en kniv i min rygg.

Vi ses.

-Hur hände det här? -Det är okej.

-Han har sett oss. -Han tror att vi är vänner.

Av alla miljoner restauranger går han in här?

Vad?

-Det här är en av familjeverksamheterna. -Så klart.

Varför tror du jag tog 300-dollarsvinet?

Stans alla brandposter förblir röda

tills kommunen bifaller vår önskan att anpassa dem

baserat på varje hörns individuella estetik.

Som vissa minns annonserade jag för två månader sen

att vi ska hålla den första årliga prideparaden i Stars Hollow.

2016 är det perfekta året att hålla den

för det sammanfaller med ett viktigt datum.

Miss Liza Minnellis 70-årsdag. Det är Liza med ett "z".

Vi kan stava, Taylor.

Han har alltid varit nedlåtande.

Men jag måste meddela att efter uttömmande efterforskningar

och en informell folkräkning har vi gjort en upptäckt.

Det finns inte tillräckligt många gaypersoner här.

-Hur är det möjligt? -Vi har så gulliga hus.

Och antikaffärer.

Vi har bett frivilliga att träda fram, men listan är jättekort.

Vi har Donald...

-Hej allihop. -Donald är ett proffs.

...som kommer marschera med sin chow-chow, Sherlock.

-Är Sherlock gay? -Nej, han är min hund.

Adele och Lois har skrivit upp sig.

Är Adele och Lois ett par?

Otroligt nog är det alla.

Jag har kontaktat borgmästarna i några grannkommuner

för att se om de har några gaypersoner att låna ut,

men än så länge har ingen samarbetat.

-Otacksamt. -Händer detta verkligen?

Vi lånade ut våra åkgräsklippare. Varför kan inte de låna ut sina gaypersoner?

Säg det till Hank i Woodbury.

Donald, be din vän Cliff att marschera med dig.

-Cliff skulle göra det. -Cliff är straight.

-Lägg av. -Är Donald gay?

-Men jag är förvirrad. -Så vi har kört fast.

-Taylor, en fråga. -Ja, Gypsy?

Är det säkert att du inte missar nån?

Nån annan som kan marschera?

Nån annan?

-Nej. -Så är det med det.

Så vi ber om ursäkt till Liza Minnelli,

vi bordlägger paraden tillsvidare och ser vad vi gör nästa år.

Ledsen, Donald.

Cliff och jag ska ändå paddla kajak den dagen.

Vidare till sista punkten... Lorelai, du kanske kan vara uppmärksam nu.

-Det här rör dig. -Du har min fulla uppmärksamhet.

Jag tror påsen med profiteroles har en del av din uppmärksamhet.

Utveckla en krämig fyllning, så är jag bara din.

Som många av er vet,

filmas en stor Hollywoodfilm in i vår grannstad Woodbury.

Jag lobbade för att filmen skulle spelas in här, men Woodbury vann.

-Bra. -Nej, dåligt.

För alla stora stjärnor i filmen bor i Woodbury,

men en liten fågel viskade att några B-skådisar

bor på Dragonfly.

Va?

Ja, och?

Stars Hollow kan inte vara känt som ett ställe som välkomnar B-skådisar.

Vilka bor på Dragonfly, Taylor?

-Hörni, det här är privat information. -Xander Sackovich.

-Han bor där. -Vem?

-Exakt. -Hur fick du tag i min gästlista?

-Dexter Schmid. -Det hittar du bara på.

-Han är med på listan. -Taylor, vilka är dina små fåglar?

"Lydia Papadokolis, Tara Grabowski."

Vad spelar det för roll vilka som bor hos Lorelai?

Och vad har du med det att göra?

Om du måste veta, så minskar vår skattegrund. Alarmerande.

Och det är skattegrunden som betalar för underhållet av lusthuset,

gatusopning, blinkande lampor.

Om vi vill fortsätta vara en turistdestination i världsklass

kan vi inte sänka standarden.

Det är betalande gäster. Vem bryr sig om vad de gör?

Jag letade upp vad de har varit med i. Sackovich var med i I lagens namn.

Inte jätteimponerande.

Vilka har inte varit med i den serien?

Tara Grabowski gjorde en independentfilm och en tvåavsnittsföljetong i Blue Bloods.

Det var att ta i.

Ja, två avsnitt är inte en följetong. Det är missledande.

Och spenderar de här fiaskona pengar i stan?

Och tillför till skattegrunden? Det ser jag inte.

-De övar säkert repliker. -Och har sex. De har mycket sex.

Samma små fåglar säger

att A-skådisarna slänger pengar omkring sig i Woodbury.

Matthew McConaughey köper tre tidningar per dag.

Det gillar jag med honom.

Jessica Chastain köpte en hel påse med toalettsaker och två solklänningar.

Pengar på banken.

Om du vill ha ett idiotsäkert sätt att få in pengar på, öppna en bar.

Håll den öppet sent.

Det skulle ge inkomster.

Över min döda kropp.

Varför börjar du inte beskatta Hemliga baren?

-Vad? -Inget.

Det börjar bli sent. Vi avslutar.

Lorelai, ta åtminstone reda på om nån av B-skådisarna är gay

och om de är villiga att marschera i paraden?

Nej, Taylor.

Jag är en ö.

-Var har du varit? -På möte med revisorn.

Toppen. Jag springer omkring som en galning

och håller det här stället rullande, och du är ute och festar.

Festar? Jag höll mig knappt vaken.

Vänta. De här är tunga.

Ursäkta. Jag vet att du är besviken att vi inte har nån träningsutrustning,

så jag sprang hem och hämtade några av mina hantlar.

De är ganska små. Jag är van vid stora hantlar.

Ja. Jag med.

-Ursäkta. Lorelai! -Vad?

Har du kollat upp de här? De är B-skådisar.

-Nej, inte igen. -Och han med skateboarden?

Han åker inte på den. Han bär bara runt den.

Jag lyssnar inte på dig.

Tjejerna står vid spegeln och beundrar sig själva,

så jag kan inte stå vid spegeln och titta på mig.

-Det räcker. -Och killarna

stirrar på sina telefoner med munnen öppen.

De stänger dem aldrig.

Alla har dumma buktalarmunnar!

Och vad är huvudådran?

De berättar historier om huvudådran.

Vad är det med dig? Du har varit arg hela veckan.

Vet du om att A-skådisarna i filmen bor i Woodbury?

-Smärtsamt medveten. -På Cheshire Cat.

Med deras vattniga juice och hårda handdukar,

-och stinkande croissanter. -Ja, vi är bättre än Cheshire Cat.

Ja, vi är bättre. Men de har sviter.

Stora, sköna sviter med badkar och minikylskåp.

-Vi hatar minikylskåp. -Självklart.

Men Jack Black och Cate Blanchett vill ha minikylskåp.

Det är Dexter Schmid och Lydia Papadokolis

som sänker sin standard och bor i våra små rum utan minikylskåp.

Våra rum är fina.

Men inga Nespressomaskiner.

Daniel Radcliffe gillar sin ristretto på morgonen

och sin half-decaffeinato på kvällen

medan han läser tidningarna han lånat av Matthew McConaughey.

Hur vet du allt detta?

-Vi har inget spa eller gym. -Vi har inte plats.

De här människorna bryr sig om sina muskler.

De tränar. Sen vill de bli oljade, masserade och skrapade.

Sen går de till sviten och lägger sig i badkaret,

och dricker juice som de har i minikylskåpet.

Inse det! Vi har nått toppen.

-Michel... -Det kommer bara att gå utför.

Våra öden är bestämda,

och Jennifer Lawrence kommer aldrig att bo här.

Vad är det för mening med att leva om vi aldrig får hit Jennifer Lawrence?

Liz. Lugna dig. Det är mycket att ta in.

Säg det igen?

-Är du redo? -Kör.

-Syrran är med i en sekt. -Vilken?

Jag försöker ta reda på det. Liz? Hej, TJ. Vilken sekt är det?

Jag förstår.

Nej, det låter logiskt. Det är en grönsakssekt.

-En sån. -De gick med av misstag.

Hur gör man det av misstag?

-Det är Liz och TJ. -Hämta vin.

Ja, okej. Prata med min svåger.

Hej, TJ. Hej, Liz. Det är Lorelai.

Hur går man med i en sekt av misstag?

Jag förstår. Det låter logiskt.

De anmälde sig till ett kooperativ med bra grönsaker,

fyllde i papprena, signerade,

och det visade sig vara en sekt som odlar grönsaker.

-Kan de inte gå ur? -Kan ni inte gå ur?

Inte förrän om sex miljoner år.

Det finns i alla fall ett slutdatum.

Liz? Hej, TJ. Kan jag ringa upp er?

Jag vet inte, nån gång innan de sex miljoner åren har passerat?

Bra. Hej då.

Bäst att grönsakerna är riktigt färska.

-Jag vill inte prata om det. -Då gör vi inte det.

Sätt dig.

Jag har scaloppine med kyckling till dig, pasta med köttbullar åt mig...

...och en biff till Paul Anka.

-Hur var det på jobbet? -Galet. Då menar jag att Michel är galen.

-Det menar du inte? -Han har varit irriterad.

-Han säger att vi nått toppen. -Hur då?

Ni har haft fullbokat sen ni öppnade.

Det är så litet. Bara tio rum,

inga sviter, kylskåp och ingen plats att utöka.

-Ni behöver inte utöka. -Säg det.

Varför ska allt växa? Om nåt är bra, låt det vara som det är.

-Men jag förstår vad han säger... -Ni behöver inte mer.

Okej.

Jag menar inte att låta så bestämd,

men låt inte nån som Michel ta sig in i huvudet.

Han har klagat i 20 år. Låt honom klaga.

-Jag vet. -Ska jag prata med honom?

Sist du pratade med honom grät han i en timme.

Nåt bra kom ut av det.

-Titta till Paul Anka. -Jag ska.

Måste du gå ut, byrackan?

Uppenbarligen.

Är du klar?

Färdig. Ekorre!

-Är du hungrig? -När är jag inte det?

Sen somnade jag om

och riktiga Paul Anka sjöng ett medley med vaggvisor för mig.

-Så snällt av honom. -Jag vet.

Jag känner ett band till riktiga Paul Anka nu.

Det är tredje drömmen om honom i år. Vad betyder det?

Tur vi inte döpte honom till Mickey Rourke.

Har du hört talas om Dexter Schmid?

-Är det ett band? -En skådespelare.

Tror inte det.

-Tawny Shaverkian? -Nej.

-Lynix Hatlestad? -Vilka är detta?

Skådisar som bor på värdshuset.

-B-skådisar. -Taskigt.

Det är vad alla kallar dem. De har bokat upp hela stället.

-Det är bra. -Ja.

Men vi borde fått Jennifer Lawrence.

-Varför Jennifer Lawrence? -För hon är varan.

"Hon är varan"? Är det hotelljargong?

-De här B-ungarna... -Kalla dem nåt annat.

De här yngre, mindre kända aktörerna,

de använder sina riktiga namn. Ingen ändrar dem.

-Vad är grejen? -De gillar dem.

Gillar Tawny Shaverkian sitt namn?

-Det är inte dåligt. -Min generation,

vi har Natalie Portman, inte Natalie Hershlag.

Nån har googlat...

Vi har Joaquin Phoenix, inte Joaquin Bottom.

-Det hittar du på. -Nej.

Vem vill se Virginia McMath dansa med Frederick Austerlitz?

-Är det Ginger och Fred? -Ja.

Du låter uppretad. Mår du bra?

Michel slutar.

-Nej, det gör han inte. -Han börjar bli rastlös.

Det är bara Michel. Spela Skrillex. Det gör honom lugn.

Dragonfly var en dröm jag och Sookie hade. Det var ett kompisställe.

Sen försvann hon, vilket sög, men jag hade Michel.

Och Michel... Han är för mig det Paris är för dig.

-Din arga vän? -Min arga vän.

-Han försvinner inte. -Hur länge är du där?

Inte länge till. Vi ses snart.

Är inte Didi trött på dig än?

-Didi? -Brittiska Didi?

Nej, inte än. Jag sköter disken.

Du diskar åt Didi.

-Jag måste sluta. -Tack för att jag fick prata.

-Michel försvinner inte. -Hej då.

Du skulle se bra ut i kostym.

Jag vill bara säga...

-Jag är led... -Gör inte om det.

Har du funderat på att installera en salladsbar?

Vilken dag!

-Vilken underbar dag! -Han lät inte så!

Vi kallade honom Trombon-Stan. Han lät exakt så.

-Jag kallade honom inte det. -Hej, Lorelai.

-Hur är dina betyg? -Sluta.

Ganska bra, Stan.

-Ganska bra är bra nog för Trombon-Stan. -Sluta!

Så det var det? Trombon-Stan och du är klar?

Inte om du inte vill ha Timpani-Tom.

-Hör du detta? -Timpani-Tom.

Och du har inget mer att säga? Inga olösta problem?

Nej. Jag är nöjd. Du?

Jag har faktiskt några olösta problem.

Väckte björnen.

En tjej blir gravid när hon är 16

och försvinner utan att ens lämna en adress.

-Jösses. Ett getingbo. -Ursäkta?

Mamma, ska vi dra upp den här gamla historien igen?

-Vi har tagit oss förbi det. -Jag har uppenbarligen inte det.

Men det var jättelänge sen och vi har haft mycket kontakt sen dess,

och du fick tillbaka Rory i ditt liv. Varför gör vi detta?

Du frågade om jag har problem, och det har jag.

Allvarligt, en salladsbar eller en rithörna.

Här är ett till. Efter flera års frånvaro

behagar hon komma tillbaka i våra liv när hon behöver pengar.

För Rory. Det var för min dotter, och det var ett lån.

Gammal historia. Problemet är löst.

Hon har dolt alla förhållanden hon nånsin har haft för mig.

Ja, det har varit min vana.

Hon har varit sarkastisk inför familj och vänner allt för många gånger.

Det tar dagar innan hon ringer upp.

-Hon får presenter som hon inte använder. -Jag har specifik smak.

Hembiträdet såg mig vila, Lorelai sa att jag var full på bourbon.

Det var ett skämt. Ett skämt.

Jag förlåter henne inte för det avskyvärda brevet hon skickade på min födelsedag.

Va? Vilket brev?

Med beskyllningarna, svordomarna, förolämpningarna. Brevet.

Det var inte jag.

-Vem skulle det annars vara? -Det var absolut inte jag.

Jag är inte Edith Wharton. Jag skriver inte brev.

Absurt. Jag minns det tydligt.

Du minns det inte, för det hände inte.

Jag minns kuvertet.

-Jag minns färgen på bläcket. -Nej.

Jag tar på mig det andra, okej?

Skämde ut dig inför gäster, dolde mina förhållanden...

Men jag tar inte på mig ett hemskt brev på din födelsedag,

för det hände inte.

-Jag säger att det gjorde det. -Vi måste tyvärr sluta.

-Jag skrev inte det brevet. -Jag säger att du gjorde det.

Nån väntar. Tyvärr.

Hon har tänkt på det i flera år, det är inte sant.

Det är inte sant, mamma.

-Vi pratar om det nästa vecka. -Nej, jag...

Lämna inte rummet och tro att jag gjorde det.

-Jag låter dig inte. -Ge mig väskan.

-Vi förlänger vår tid. -Det går inte.

Okej! Vi löser det nästa vecka!

-Befängt! -Lorelai, min väska!

Lorelai, jag behöver nycklarna.

Naomi, du säger för många saker samtidigt. Lugna dig.

Jag är britt, Rory. Vi pratar snabbt. Häng med.

Churchill pratade inte snabbt.

Varför pratar du om den tjocka bögen när mitt liv faller samman?

Du gillar historiska referenser.

Hon kallade Winston Churchill en tjock bög.

Han räddade bara västvärlden.

Vem pratar du med?

-Ingen. -Lyssnade du förut?

George svarar inte på mina samtal.

Han följer inte mina tweets.

Är inte Colin din pojkvän?

Herregud. Det var flera veckor sen. Ni amerikaner lyssnar inte.

-Jag lyssnar. -Jag står på en avsats.

-Står du bokstavligen på en avsats? -Va?

Jag tror inte du har humorn för att göra den här boken.

Du förstår inte nyanseringar.

Jag förstår nyanseringar.

Och du avfärdade min val och mus-historia.

Det gjorde jag inte.

-Och det var en kanin, inte en mus. -Nej.

Det var en mus.

-Det var en kanin. -Mus.

Kanin.

Snälla versionen av Spelman på taket.

Okej, det var en mus och du är musen.

Nej, raring. Nej.

Jag är valen. Varför skulle jag vara en mus?

-Jag måste ha tagit fel. -Jag kan inte träffa dig idag.

Okej, kan vi prata imorgon?

Du säger det som om det finns en morgondag.

Spänningen är olidlig. Är hon musen eller valen?

Spelar ingen roll.

Nästa gång är hon en manguster, myrkotte eller en frukt,

och det är mitt fel att jag inte minns.

-Vad tyckte du? -SandeeSays?

Layouten är ganska bra. Designen är iögonfallande.

Och attackerar en med fina färger.

En spännande blandning av sött och surt.

Lite skvallrigt, men jag har inget emot skvaller.

Hur många steg ner är det från New Yorker eller GQ

eller Huffington eller Bazooka Comics?

Några under de tre första. Men jag gillar att de vill ha dig.

Kan vara ett tecken på att de vill höja nivån.

-Jag måste gå. -Men du är min kudde.

Ledsen.

-När går ditt flyg imorgon? -Runt tre.

Men jag tänkte, jag behöver inte åka tillbaka direkt.

-Jaså? -Jag har inget som väntar.

Jag kan stanna lite till.

Ska du åka från stan?

-Kommer nån till stan? -Typ.

-Odette. -Typ.

Okej, då åker jag.

Ivy ikväll?

-Vår avskedsmiddag. -Jag skickar bilen kl. 20.00.

Det blir bra.

-Vad är det för film? -En konstig.

Lite läskig.

-Du måste hålla om mig. -Det går bra.

IKVÄLL: ERASERHEAD

SAMT... VÄRLDSPREMIÄR AV EN KORTFILM

Hej.

Hej, Lulu.

Vill ni ha kärlekssoffan ikväll?

Kärlekssoffan? Absolut.

Kirk och jag har haft galet bra stunder i den.

För sent.

Ha så kul.

Välkomna till vårsäsongen på Biograf svart, vitt och läst.

Det är ett nöje att presentera kvällens långfilm, Eraserhead.

Innan vi börjar...

Biografens personal är medveten om att vissa smyger in mat.

Att konsumera mat köpt utanför lokalen

-är strängt förbjudet. -Uppfattat.

-Kan ni vara lite diskretare? -Inga problem.

Vi har korv över om nån vill ha.

Babette, hörde du vad jag sa om mat?

Jag har inte köpt det. Det fanns hemma.

-Ja, slappna av. -Du, Kirk.

Vad är det, Pete? Säg nåt.

Jag har sett Eraserhead typ 27 gånger.

-Och vi 22 gånger. -Det var vår hångelfilm.

-Luke, har du sett den? -Hundratals gånger.

Den får huvudet att lämna kroppen, visst?

Ja, mitt huvud och jag svävar omkring och...

...tittar på stjärnorna, far in på Peach Street...

-Rädda mig. -Pommes?

Ja.

Okej. Jag har en överraskning.

För 12 år sedan gjorde jag min första kortfilm, Jag älskar din dotter.

Den hade premiär på Lake Chappapaquas filmfestival, den vann priset Bra försök.

Ikväll, efter många års arbete,

kan jag glatt meddela att min andra kortfilm är klar.

Rulla den.

Fin dag, tycker du inte?

Den här grisen är äkta.

-Det är min bil. -Vårt hus.

Det är jag!

Att du inte märkte det.

Kirk.

Det är ett omen.

Petal! Nej!

Stackars Petal!

Petal. Kom igen, gamla vän.

Varför hjälper ingen mig?

Är världen så kall?

Herregud. Kom igen.

Inte min.

-Inte min. -Luke?

Vad? Skit. Varför ringer den?

-Nån ringer. -Ingen ringer mig på kvällen.

Luke, stäng av mobilen. Den stör.

-Räcker det, älskling? -Det blir bra.

-Vem känner vi i 8-6-0? -Min mamma.

-Mamma! -Din mamma?

-Det är mamma. -Varför ringer hon?

-Vet inte. -Hon ringer aldrig mig.

-Svara inte. -Jag svarar inte.

Varför ringer den så länge?

För det är samma telefon som Alexander Graham Bell skrek

"Watson, kom hit. Jag behöver dig", i.

Hon lämnade ett meddelande.

Här.

-Va? Nej. -Vad?

-Det blir inget med det. -Vad?

Hon vill att du kommer på middag nästa vecka.

-Jag? -Ja.

-Bara jag? -Bara du.

Det blir inget med det.

Hon säger att hon har nåt viktigt att säga till dig.

-Vad är det? -Jag vet inte.

-Hur fick hon mitt nummer? -Vet inte.

-Varför? -Varför?

Varför?

Vi borde nog ta bort det.

-Jag får väl åka dit. -Du ska inte dit.

Det är din mamma. Hon jagar mig tills jag kommer.

-Om du ska dit följer jag med. -Ja...

-Vad sägs om att du åker, men inte jag? -Hon frågade efter dig.

Låt oss aldrig strida tillsammans.

Jag vet exakt vad den grisen känner.

Hej, har Michel varit här idag?

Det stod på schemat att han har semester. New York, tror jag.

Okej. Många hotell i New York.

Tack.

Hej, Rachael.

-Hej! -Hur går det?

Bra. Jag älskar köket. Sookie har planerat det så bra.

Ja, hon är fantastisk.

Jag har soppa och mackor för flera dagar här inne.

-Smaka på en. De är asgoda. -Ja, om de är asgoda...

Du verkar sorgsen.

-Han kommer att sluta. -Vem?

Michel. Har ni träffats?

Ja. Jag förstod inte ett ord han sa.

-Det är han. -Så han ska sluta. Varför?

Det räcker inte. Jag fattar. Jag har känt honom länge.

Jag var städerska på ett annat värdshus, och jag blev befordrad.

På min första dag var han den enda som sa

att jag hade en fläck på t-shirten,

och att jag inte borde ha en Thompson Twins-t-shirt

när jag jobbade i receptionen.

-Och du förstod allt det? -Han stöttade mig alltid.

Du kanske läser av situationen fel. Han kanske inte vill sluta,

och du hetsar upp dig över ingenting.

Det hade varit skönt.

Livet brukar ordna upp sig av sig själv.

Ja, du har rätt. Jag borde slappna av.

Det var så lite så. Nåt annat?

-Ja, jag måste avskeda dig. -Va?

Gästspelet fungerar inte. Ingen äter därute.

Men de äter inget

för att de måste ta av sig kläderna i filmen imorgon.

Ledsen.

Okej. Jag städar väl lite och sen går jag.

Ta tid på dig.

Riktigt god macka.

Det är här man andas in djupt, för man kanske inte får en till chans.

-Vad? -Åh, nej.

-Vad? -Jag svalde en insekt.

-Tja... -Den har fastnat där.

-Åh, nej. Okej. Nu gör vi det här. -Nu gör vi det.

Okej.

Berta. Hej! Vi har träffats.

-Hola, hallå. -Hallå.

Vad gör du här?

-Vi är här för middag. -Du var inte inbjuden.

Du lämnade ett meddelande om middag, så här är vi.

Du var inte inbjuden. Hej, Luke.

Hej, mrs Gilmore.

Du var inte inbjuden.

Allvarligt, mamma, arbeta på värdinnerollen lite.

Du är här nu.

Ser du? Ett varmt välkomnande gör stor skillnad.

Kom in, antar jag. Jag hade inte väntat er båda.

-Jag skickade tre mejl. -Jag fick inga.

-Jag skickade dem. -Jag förstår inte mejl.

Vad är det här?

Bertas sysslingar fixar mina gardiner.

Så mycket talang. Vill du ha en drink, Luke?

Ja, tack.

-Vad är det för fel på din hals? -Jag svalde en insekt.

Varför gjorde du det?

Whisky? Det känns som en sån kväll.

Det kommer.

Vem är det?

-Jag kommer inte att klara det. -Luke, kom igen.

Kom ihåg ditt efternamn Danes. Det anglosaxiska ordet för "krigare".

Det betyder att du är en kämpe, en erövrare.

Nej. "Danes" betyder dal eller nåt.

Det är ett bondenamn. Mina förfäder hade får.

De försvarade fåren med allt de hade. Heja, Danes, modiga fårsoldater!

-Hej! -Hej, på er.

-Hon var inte inbjuden. -Detta igen?

Du sa att jag kunde bo här inatt. Jag ska till Chilton imorgon.

Ditt Chiltonalumni-event. Jag glömde det. Du kan stanna.

Är jag fortfarande utröstad?

Du sa det. Inte jag.

Hej morfar.

Är mina kartonger fortfarande i gästrummet?

Några. Jag gav några till Berta.

Va?

Du sa att du inte har på dig det längre.

Min turklädsel kan vara i nån av de kartongerna.

Oroa dig inte. Hon behåller allt. Kolla i hennes garderob. Det är okej.

Tack.

-Ta med din till arbetsrummet. -Okej.

Bara jag och Luke.

Skydda fåren. Försvara fåren!

Sätt dig.

-Har du varit här inne? -En gång. Det är träigt.

Man känner fortfarande Richards cigarrer. Jag gillar doften.

Det är en god doft.

Har du ett testamente?

-Ett testamente? -Du behöver ett testamente.

Om du dör först och dina affärer inte är i ordning,

då faller allt på min dotter. Vill du det?

-Nej. -Vet du när du kommer dö?

Inte på stående fot.

Richard hade en livstabell för alla familjemedlemmar, inklusive du.

En förutsägelse om allas dödsdag.

Den är anmärkningsvärt exakt.

Han inkluderade några nära vänner också.

Han prickade Stuart Carringtons död med en timmes marginal.

Han var så stolt över det.

Det är en stor bedrift.

-Detta är din akt. -Har jag en akt?

-Du har lite tid kvar. -Bra.

Du får använda den här informationen för dina livförsäkringsbehov.

Återigen, du kan inte lämna min dotter lottlös.

Jag kopierar den åt dig, så kan du ta den.

-Jag ska markera datumet i kalendern. -Bra.

Nästa punkt.

Richard efterlämnade en summa pengar till dig.

-Du visste inte det. -Nej.

Pengarna finns på ett förvaltningskonto och får endast användas till ett ändamål.

Vilket är?

Att utöka och göra Luke's Diner till ett franchiseföretag.

Va?

Han refererar till det som Luke's Diner-imperium.

Det var allt.

Använd pengarna till ett imperium.

Jag har kontaktat den bästa fastighetsmäklaren i Connecticut.

Ida Friedman, hon är en riktig haj.

Hon slukar fastighetsjurister hela.

-Du ser mållös ut. -Ja, det är mycket att ta in.

Luke, när ska du sätta igång. När ska du ta dig an framtiden?

Ikväll?

Bra svar.

-Behöver du påfyllning? -Mamma, var är Luke?

-Han var bakom mig. -Jag är här.

Jag måste titta till middagen.

Om ni ser Bertas syster Isabella, be henne fylla vattenglasen.

-Nå? -Jag ska starta ett imperium.

-Va? -Det ordet stod där.

-Feta bokstäver. "Imperium." -Vad pratar du om?

Hon vill att Luke's blir franchise.

Eller, din pappa vill det.

-Va? -Richard har satt in pengar på ett konto.

Jag ska ringa Ida och dinern blir franchisad.

-Jag svettas igenom allt. -Det blir inget med det.

-Jag har en haj. -Ge mig det.

Det blir inget med det. Jag lovar.

Jag tror jag känner igen dig från skoltiden.

Och jag dig. Kul att se dig, kompis.

Chilton.

"Jag minns inte de böcker jag har läst mer än de måltider jag har ätit.

Trots det, har de skapat mig."

-Herregud. Har vi varit så här unga? -Aldrig.

Där är mr Sanders från avancerad fysik. Hej mr Sanders!

Å nej.

Vad har han för problem?

Där är de. Två av våra bästa.

Hur är det, Rory?

Bra. Trevligt att träffas, rektorn.

Och Paris, du ser välmående och framgångsrik ut... lycklig?

Hur gammal är dricksfontänen?

Jag vet inte. 20 år, kanske mer.

En dricksfontän innehåller mer rotavirus än en toalett.

Det är första gången jag hör det.

Jag donerade 100 000 dollar till egendomsförbättringar.

Var är förbättringarna?

Dina pengar spenderades väl, Paris, och var uppskattade.

Kom, vi har lite tid. Sätt er med mig.

Jag kan ordna kaffe om ni vill ha.

-Espresso, cappuccino... -Jag är nöjd.

Fin maskin, dock.

-Riktigt fin. Får jag fråga... -Jag betalade den själv.

Det var inte nödvändigtvis min fråga.

-Får jag låna toaletten? -Självklart.

Det finns ingen som Paris Geller.

-Håller med. -Låt oss prata om dig.

-Är du gift? -Inte än.

Bra, var kräsen.

-Och var är hemma? -Här och där.

En vägfarande.

Jag läste din New Yorker-artikel.

Jag råkade se den en dag. Trevlig överraskning.

Jag har fått mycket bra feedback för den.

Jag har läst mycket av dig. Slate, Atlantic.

Jag tycker alltid det är bra.

-Går det bra i din karriär? -Bra nog.

Jag beklagar din morfar. Han var en vän. Jag saknar honom.

Jag med.

Ett lavastenshandfat.

-Franskt, va? -Det fanns där före mig, Paris.

-Jag tror dig. -Ursäkta, jag måste ta det här.

-Gör inte det. -Jag kommer strax.

När kontrollerade nån bokföringen senast?

-Hej på dig. -Hej.

Jag ville bara kolla läget. Hur går det för min alumn?

Bra. Det är kul och konstigt att vara tillbaka.

-Rektorn hälsar. -Nej, det gör han inte.

Ska inte du vara på terapi nu?

Vi tog en paus.

Man ska inte ta en paus i terapin.

Det var terapeuten som ville ha en paus.

Jag måste sluta. Hej då, hjärtat.

Röker du?

Jag började nyss igen.

Vem var det? Luke?

Nej, det var Rory. Hon är på Chilton.

Vi pratade just om Luke.

-Du och Claudia? -Han är din kille, va?

Ja, han är min kille.

-Vad? -Jag sa inget.

-Du sa massor. -Jag sa inget.

Sa jag nåt?

Men du vill, mamma. Kom igen, säg det.

Det är där inne. Det vet jag. Trycket ökar, ångan stiger.

-Hon är inte gift. -Där kom det. Gejserns utbrott.

Stanna vid presentbutiken på vägen ut.

-Hon har en "rumskompis". -Han är inte min "rumskompis".

-Ni delar sovrum. -Ja.

Vilket gör er till rumskompisar med förmåner. Rumpkompisar.

Det är det vi är, mamma. Glad att du kan jargongen.

Nåt permanentare skrämmer henne.

Vi är permanenta.

Att hänga är inte permanent. Äktenskap är permanent.

"Äktenskap är permanent."

Liz Taylor reste sig från graven för att säga: "Va?"

Claudia kallade honom "din kille", som om det är en strandfiltsfilm.

Vi har varit tillsammans i nio år.

Luke kommer sällan på middag. Jag hade inte hans nummer förrän Rory gav mig det.

Du går genom mig för att komma till honom.

Du har knappt nämnt honom under våra samtal.

Luke och jag har inga problem.

Min man var lika orolig över detta.

-Intressant. -Sammanfatta det som en brist på hobbyer.

Det var därför han ordnade kontot åt Luke, för att ge henne nåt mer permanent.

-Du vet inte vad pappa tänkte. -Ursäkta?

Jag var hans fru i 50 år. Jag kände till alla hans tankar.

Vi delade allt för vi var gifta. Det bandet tog oss igenom tuffa tider.

Separationen.

Vårt äktenskap förde oss samman igen för några av de lyckligaste åren vi hade.

Vad tar er igenom de tuffa tiderna?

Min Wonder Woman-styrka och en låda Twinkies.

Du hittar en ny rumskompis. Varför inte?

-Det är så det går. -Kan jag röka?

En av er rycker på axlarna och tänker:

"Vad fan, jag sticker", packar en väska och går,

och den andra stannar kvar och hyr ut plats till nästa person,

-som om det är ett Airbnb. -Okej.

Jag har inte gått ut från nån av våra träffar

för det är superdramatiskt, men nu tycker jag det är berättigat,

för jag vill inte höra på detta mer.

-Vår tid är ändå slut. -Va? Nej.

Timmen är över.

Okej, jag går ut härifrån

som om den inte är över, så intentionen är densamma.

-Okej. -Vi fortsätter nästa vecka.

-Okej. -Tisdag, 10.30. Jag insisterar.

Han måste signera spermadonationsavtalet idag.

Då vill jag inte ha hans sperma. Nej, jag vill inte ha den.

Jag vill inte se eller röra hans sperma förrän jag får ett spermaavtal.

Vi fattar. Ingen sperma. Runda av det.

Jag måste gå. Jag är offline i 30. Vi hörs.

-Ses vi efteråt? -Vi ses efteråt.

Alla har preferenser, visst?

Det vi älskade före Chilton, ämnena vi ville studera.

Jag hade det. Litteratur och historia. Jag absorberade det.

Men med tiden upptäckte jag att det är de dolda ämnena,

de jag upptäckte när jag var här, som utvecklade mitt sinne mest.

Jag älskar musik, så jag tänkte: "Jag går en musikkurs.

Komposition och teori. Hur svårt kan det vara?"

Ja...

Det var en kamp. Så kan vi säga.

Jag trodde på nåt sätt

att min omfattande förtrogenhet med Nick Cave och Radiohead

och en smula Stravinsky skulle vara vägen till framgång.

Så jag glömmer aldrig dagen när jag insåg

att tonsättarkursen krävde tonsättning.

Men jag gjorde det. Jag komponerade melodin, jag la till ackord,

jag ritade diskant- och basklavar,

jag skrev helnoterna, halvnoterna, kvartsnoterna och vilopauserna,

och trots att ni aldrig får uppleva min komposition...

...men tack vare den upplevelsen kan jag se musik när jag hör den.

Jag hade bara hört den innan.

Och jag kommer alltid att vara tacksam för det.

Det är döda eller bli dödad.

Jag pratar inte om Krigskonsten. Nej. Det är en dans på rosor

jämfört med vad ni kommer finna bortom dessa väggar.

Svek, lögner... Och det är bara i sovrummet.

Det var ett skämt. Ni skulle ha skrattat.

Jag brukar inte citera Joseph Stalin. Han var en psykopat,

och hans tvångskollektiviseringspolitik dödade miljoner av hans eget folk.

Men jag hittade en sak han sa som var ganska inspirerande.

Nämen titta. Synkronicitet.

Hur gick det där inne?

Denna generation saknar munterhet, men jag fick fram mitt budskap. Du?

De är barn. Så är det.

-Har du tid för lunch? -Jag är hungrig.

-Steady Eddie's? -Eller italienskt?

Får man lukta vitlök?

Det är överskattat att inte lukta vitlök, tycker jag.

Så vad tycker du? Det italienska stället? Paris?

-Herregud. -Vad är det?

Herregud!

Tristin?

Ut härifrån!

-Vad i helvete? -Var det Tristin där ute?

Självklart var det Tristin.

Med putmunnen och de fuktiga ögonen. Vem annars?

Vaktmästaren i svagt ljus?

Vad är det här? Vad känner jag?

Vet inte. Vad känner du?

Jag känner rädsla och ensamhet och hjärtesorg.

Hör på mig, jag låter som en Blake Shelton-låt.

-Din är bättre. -Mina händer skakar.

Hjärtat slår. Hjälp, jag trodde jag hade kommit över detta.

Han är nog här av samma anledning som vi.

Och för att stöta på tjejer.

Du såg honom där ute, raggande på den slampiga bitchen.

Nu gör du mig rädd. Lugna dig.

Han tittade inte ens på mig. Inte ens en snegling.

All min utbildning, och examen,

de akademiska priserna, alla mina bedrifter...

Den privata klubben, pilates, peelingarna,

de subtila småingreppen, och jag är ändå bara Paris Geller,

den fantastiskt, obetydliga, osynliga tjejen.

Har du gjort småingrepp?

-Överge mig inte. -Det ska jag inte.

-Jag är patetisk. -Nej.

Jaså?

Kolla vad som finns i min portfölj.

Inget.

Jag tänkte att folk skulle tro att jag var viktig om jag bar portfölj.

Jag är en bluff.

-Vad pågår? -Kom igen!

-Jag är fortfarande kär i Tristin. -Va? Nej.

Jag vet inte.

Du känner dig sårbar just nu. Det är vad det är.

Du går igenom en skilsmässa. Du har ditt företag, barnen.

Barnen hatar mig. De gillar barnflickan. Förra julen grät de tills hon kom.

Jag förstår dem. Jag gillar också henne. Ibland gråter jag när hon går.

Hallå.

Francie. Så klart.

-Vad? -Du träffade oss vid fel tillfälle.

-Förföljer du mig? -Klev jag av misstag in i 2003?

Vad vill du ha? Längre lunchrast?

Kortare kjol till precis nedanför fiffi?

Ska jag hämta sköterskan?

Eller samarbetar du och Rory igen och planerar en återträff bakom min rygg?

Är det därför du inte vill luncha?

Det vill jag. Vi skulle äta italienskt. Vi har en dålig dag.

Du försökte alltid komma mellan mig och Rory,

du förstörde min elevrådskarriär

och du förstörde min chans att komma in på Harvard.

Paris, du är läkare, advokat, expert på nyklassisk arkitektur,

och även certifierad tandtekniker, tror jag.

Du styr världen. Vad är problemet?

Har du spionerat på mig? Cyberstalkat mig?

Hur vet du allt detta?

-Du bjöd in mig på LinkedIn. -Visst.

Försvinn, Baby John. Det här är vårt område.

Okej. Visst.

Vi ses på återföreningen av Puffs nästa månad.

Nej, det gör vi inte, för du blev aldrig Puffad.

-Fan ta dig! -Ät mig!

Trevligt att träffas, Francie.

Jag saknar Doyle.

Lugna dig.

Jag saknar sexet. Det var vulkaniskt.

Oj, det behövde jag inte veta.

Jag är på fri fot.

Jag är en ballong som svävar in i ett oändligt tomrum,

och jag missade mensen.

Du går igenom en jobbig tid, Paris.

Sakta ner, omvärdera och ändra kurs, så blir det bättre.

Tack för sänkningen, Konfucius.

-Du! -Förlåt.

Jag har tre möten och en paneldiskussion på 92nd Street Y,

och jag måste samla mig för Lena Dunham är moderator.

Hon får inte se mig så här.

-Säg inget om portföljen till nån. -Din hemlighet är säker.

-Tack för att du kom in. -Jag åker inte utan att säga hej då.

Jag har en fråga, och den har en poäng.

Fråga på.

Har du funderat på att ta din masterexamen?

Hurså?

Så att du kan komma tillbaka och jobba på fakulteten här.

Det är ingen dålig arbetsplats.

Inte alls. Jag är smickrad.

Jag har alltid trott det bästa om dig. Det har vi alla.

Och din erfarenhet sen du lämnade oss...

Den bästa i klassen på Yale, ditt skrivande.

Vi har en plats ledig åt dig på vilken institution du än väljer.

Engelska, historia... Kanske inte musikkomposition.

Okej, då blir det inget.

Tankar?

Jag funderade på att ta en master. För flera år sen. En doktorsexamen.

Men jag var otålig. Jag ville ut i världen.

Ja, du var alltid tapprare än alla andra.

Jag antar att du fick det från din mamma. Hon var riktigt hetlevrad.

-Det är hon fortfarande. -Vi går alla igenom svåra perioder.

Nej, jag går inte igenom en svår period.

Då var mitt språk för starkt.

När jag hör att nån av din kaliber bor "här och där",

då undrar jag om jag kan hjälpa till.

Jag uppskattar det, men jag tror inte att undervisning är min framtid.

Men tack så mycket.

Kom in!

-Håll kontakten, dock. -Jag ska.

Rektorn, studenterna från Paris Gellers föreläsning är här.

Släpp in dem.

-Diskussion efter Paris lektion. -Rektorns jobb tar aldrig slut.

-Attans. -Vad är det?

-Jag glömde glasögonen där uppe. -Hämta dem då.

Jag är helt slut av dagen. Jag orkar inte gå upp för trappan.

-Be Clementina att hämta dem. -Nej.

Vi förlorade förra barnflickan på grund av trappan.

-Hurdå? -Huset är ett vertikalt Harmageddon.

Fem våningar. Doyle ville inte sätta in en hiss

för det skulle förstöra husets arkitektoniska integritet.

Han älskade att säga till folk: "Det är från förkrigstiden."

Det skulle få Dorothy Parker att spy.

-Hallå. -När man talar om trollen.

Vi förlorade barnflickan för att hon hatar trappan.

-Vi är här. -Doyle hyr ett loft i Tribeca.

-En våning och den har hiss. -Hallå?

-Doyle, kom in bara. -Jag trodde inte att du ville det.

Vad hade du tänkt göra? Trycka in barnen i brevinkastet?

-Hej, mina barn. -Hej, mamma.

Gå upp med Clementina. Jag kommer snart.

Ja, miss. Kom, barn.

Kul dag, va?

Kul dag? Okej. Kul dag.

-Hej Rory. Kul att se dig. -Hej Doyle.

Se, jag har inte vänt henne mot dig.

-Jag vet. Hon och jag mejlar ibland. -Mejlar ni?

Har du sugits in i Condé Nast-universumet?

-Jag jobbar på det. -Gör du?

-Du har pratat om det i månader. -Pratar ni?

-Hur går det med manusskrivandet? -Bra.

Jag kom tillbaka igår från ett stort möte i LA.

-Sätt dig inte. -Hur gick det?

Körde in från Melrose, satt på deras italienska soffa, drack Fijivatten,

la fram en idé som jag fick på flygplatsen.

De stoppade en säck pengar i min ficka, sen flög de hem mig i första klass.

-Ett gäng pappskallar. -Har barnen ätit?

-De äter här. -Det finns inget här.

Be Clementina att ta ut dem.

-Hon gick just upp. -Gick hon upp?

-Du var här. -Varför lät du henne gå upp?

För jag trodde inte att hon behövde komma ner.

Jag kommer att behöva gå upp, be henne ta ner barnen,

ta ut dem, ta dem tillbaka och upp igen, och vi förlorar ännu en barnflicka.

-Vi kan inte förlora henne. -Vi betalar fortfarande den förra.

Jag tar med barnen ut och äter.

-På riktigt? -Går du upp?

-Ja. -Och tar ner dem?

Och tar ut dem och tillbaka upp igen?

Eller lämnar dem i en gränd. En av de två sakerna.

-Tack, Rory. -Ja, tack, Rory.

Hej då. Pussa barnen igen.

Vad?

Har du och Doyle en affär?

VINE Sandee Martin skickade ett meddelande

Väntar...

Väntar...

Hej.

Nej. Väckte jag dig?

Jag väckte dig. Klockan är 02.00 där.

Nej, det är lugnt. Jag är uppe. Är allt okej?

Ja, jag bara...

Vad?

-Jag hatar att göra detta. -Vad?

Kom igen.

Är din pappa fortfarande villig att lägga ett gott ord för mig på Condé Nast?

-Absolut. -Det är okej om han inte vill.

-Jag vet inte hur seriös han var. -Han kommer att göra det.

Han gör sånt hela tiden för vanliga dödliga.

Jag ville inte göra det på det här sättet.

-Skäms inte. -Det gör jag inte.

-Min stolthet är lite sårad. -Släpp det.

Jag messar när det är klart.

Okej? Var glad.

Jag är glad. Vänta.

Vad?

-Jag trodde barnet skulle spy. -Har ditt liv förändrats sen jag såg dig?

Det är Paris barn. Jag är barnvakt.

Har du hittat turklädseln?

Inga spår. Tack igen.

-Och tacka din pappa från mig. -Inga problem. Jag lovar.

Okej, jag ska låta dig gå och lägga dig igen.

Okej, jag håller dig underrättad.

Och lycka till.

Tack, Logan.

Hon är bra. Hon är deprimerande.

Hon hittade inget glatt sätt att säga

att Pacific Seabord väster om I-5 skulle försvinna.

-Jag gillar att sockra det lite. -"Consider the Lobster"?

Ett allvarligt ämne, men kul och ärligt.

Det är facket jag skulle sätta dig i.

Ingen är David Foster Wallace,

men dina grejer har en högre lärdom och lite nycker som jag gillar.

Det kan jag gå med på.

-Din Talk-artikel hade det. -Den var bra.

Dina intervjuer är mitt i prick. Du är med i artikeln, men inte för mycket.

Så vad håller du på med nu?

Ja, jag är här. Hallå.

Och... Jag håller på att avsluta några saker.

Jag jobbar på ett bokförslag.

Coolt. Vad för bok? Om du inte har nåt emot det.

Det är en fortsättning på min Talk-artikel med Naomi Shropshire.

Jaså?

Oj, intressant.

Hon är lite galen, visst?

-Det gör henne mer intressant. -Och mer?

Jag åker tillbaka till London om några dagar.

-En webbsida vill ha mig. -Det måste finnas miljoner.

-Vi har några saker som flyter runt. -En del sportgrejer.

Det blir från en utomståendes perspektiv.

Vi föredrar det ibland.

Och köer. Det är en svårfångad en.

-Köer? -De i hela New York.

Man går förbi dem hela tiden. Folk köar för allt.

Samlarsaker, snabbmat, restaurangöppningar.

Vi är intresserade av psykologin i gruppen. Vad är likheten?

David Wallace skulle ha lyckats, men vi har inte gjort det än.

Jag gillar det. Jag har stått i många köer och det är en grej.

Lek med tanken, okej? Håll kontakten?

Absolut.

-Trevligt att träffas. -Här är mitt nummer.

Talk-artikeln var verkligen bra.

-Tack, Jim. Denise. Ha en bra dag. -Detsamma.

-Tappa inte bort kortet. -Nej. Hej då.

Gary, kom hit med boken.

-Formavdelningen flippar ut. -Vad mer är nytt?

Glöm inte att du har det där på Bemelmans.

-Är det ikväll? -Ja.

Be Brad hämta en smörgås. Jag kan inte dricka på tom mage.

Kom in!

Förlåt att jag är sen.

Drive-in-kaffeställena? Älskar idén. Men Heather och jag?

Vi måste öva på muggöverlämningen några gånger till.

-Är mamma sen? -Jag har inte hört nåt.

Jaså?

Hon brukar inte svara när hon kör, men...

-Hallå? -Mamma, är du på väg?

-Nej, jag är hemma. -Det är tisdag.

Jag vet vilken dag det är.

Claudia och jag är här. Bara vi två.

Soffdynorna är uppuffade. Ljusen tända.

-Jag slutar. -Va?

Jag kommer inte mer.

Varför?

Vi har setts sex gånger och du har inte förändrats.

-Va? -Och hon hjälper inte till.

-Vem, Claudia? -Hon är en dumbom.

Jag behöver inte betala nån som inte håller med mig.

-Men... -Jag kommer inte.

Förlåt att du åkte dit. Hej då.

-Hon slutar. -Jag beklagar.

-Hon startade hela grejen. -Sånt händer.

-Jag bara... Utan förvarning. -Det är inte ovanligt.

Hon sa att jag är oförändrad.

Jag. Det var inte för min skull. Det var för hennes.

Folk har förväntningar när de kommer.

Ofta är verkligheten annorlunda.

Vilken förvandling förväntade hon sig?

Jag kommer som Lorelai Gilmore

och två månader senare går jag ut som Queen Latifah?

Troligen inte Queen Latifah.

Hon är otrolig.

Hon fick hit mig... "Jag har inte förändrats."

Hon vet inte vem jag är.

-Ska du... -Ska jag...

Stanna?

Nej, jag har massor att göra.

Okej.

Jag ska bara gå, va?

Timmen är betald. Är det nåt du vill prata om?

Nej, inget.

Vänta, min mamma är galen. Nu har jag inget.

-Det har varit konstigt på sistone. -Hur då?

Hela grejen skulle vara sorgeterapi. Mammas sorgeterapi, på grund av pappa.

För att pappa dog... Jag fattar.

Det var en chock. Det var en chock för alla.

-Ja, hon pratade om det. -Det gick så snabbt.

Jag var på värdshuset, jobbade med redovisningen,

använde kalkylatorn på telefonen...

...och den ringde, och det var mamma med nyheten.

Han låg på intensiven. En kraftig hjärtattack.

Vi la på och telefonen gick över till kalkylatorn igen.

Det kändes så overkligt.

Man kan inte planera för nåt sånt.

Han lämnade aldrig intensiven.

Han var vid medvetande ibland, till och från.

Och han var arg. Riktigt arg.

Han kunde inte förstå det. Han var Richard Gilmore.

Så dör inte Richard Gilmore.

-Vet du vad hans sista ord var? -Nej.

"Ge fan i mig."

Riktat mot sköterskorna, inte oss. Det var faktiskt ganska kul.

Och sen...

...bara så där.

Jag fick inte det där ögonblicket, du vet? Filmögonblicket.

"Jag älskar dig, Lorelai." "Jag älskar dig med, pappa."

Mamma fick inte heller det.

Femtio år. De var gifta i 50 år.

Det hon sa förra veckan, om mig och Luke.

Om att vi är partners, för att vi inte är gifta.

-Är vi en komikerduo? -Det verkar ha slagit an en sträng.

Min mamma slår på fler strängar än Esa-Pekka Salonen.

Lorelai, det är många som har långvariga, känslomässiga relationer

utan att vara gifta.

Jag vet.

Vill du vara gift?

Jag har varit gift. Det visste inte du. Med Rorys pappa.

Det var kort.

Vi har... hade ett långt, komplicerat förhållande.

Det slutade inte dåligt. Det slutade för att det inte borde hänt.

Det skulle vara Luke.

Det skulle alltid vara Luke.

Om det alltid skulle vara Luke...

Varför är vi inte gifta?

Varför?

Jag gör inte som min mamma.

-Middagen häromkvällen. -Vad hände?

-Hon attackerade Luke. -Hur?

-Med pengar. -Jag förstår inte.

Det var pengar från pappa som han ska lägga på nåt han inte vill.

Att min pappa fortfarande kan hänga sig kvar så.

Vi är lyckliga.

Han är jättelycklig.

Luke och jag är... lyckliga.

Tack, Luke.

Caesar, kan du ge dem växel?

Ska bli.

Nej, nej, nej.

Nej, snälla.

Hallå, Luke.

Mrs Gilmore, hej. Hur står det till?

-Luke, detta är Ida. Ida, Luke. -Vi måste sätta igång.

-Vi har mycket att göra. -Sätta igång...

-Vi ska se på fastigheter. -Fastigheter?

Tre pärlor, ett mellanting och ett kyffe med bra pris.

-Vi kanske ska strunta i kyffet. -Det är nära.

Är det första franchisestället kan han hoppa mellan.

Hoppa?

-Det låter logiskt. -Vad?

-Är du redo? -Att göra vad?

Att se dina potentiella franchiseplatser, så klart.

Mrs Gilmore...

Kalla henne mamma.

Pratade inte Lorelai med dig om detta?

Det har inget med Lorelai att göra. Det rör dig.

-Tappade du kortet jag gav dig? -Jag gav det till Lorelai.

Ger du alla viktiga visitkort till Lorelai?

-Är hon din sekreterare? -Nej, men jag...

Har du nån som kan ta över när du är borta?

-Ja, Caesar. -Ja?

Kan du hålla koll här ett tag

eller måste du fortfarande gå på det där du skulle gå på?

-Du vet, mötet? -Nej, jag är tillgänglig.

Bra. Han har en Caesar.

Caesar kan driva ett av franchiseställena.

-Driva vad? -Har du en till Caesar?

Nej, bara en.

-Du behöver några fler. -Nu åker vi.

Jag måste bekräfta allt.

Använder du den skjortan på affärsbesök?

-Ja. -Det är blod på den.

Nej, det är sylt. Jag kommer strax.

Om jag ska driva nåt, vill jag ha löneförhöjning.

Beställ bara!

-Stället är öppet. -Och?

-Inte till salu. -Allt är det.

-Det är ett dåligt område. -Det är på väg upp.

-Det kommer att explodera. -Ser du? På väg upp.

Nej, de fyllde olagligt på gas. Det kommer bokstavligen explodera.

-Vad kan jag göra för er? -Jag beklagar detta.

-Ida Friedman. -Sam Duncan.

Trevligt att träffas, Sam.

Sam ligger fyra månader efter med betalningarna.

Kronofogden sniffar redan runt.

-Perfekt. -Jag är verkligen ledsen.

-Allt måste säljas. -Konkursdomstolen kommer att ta allt.

Han kommer att bli utfattig.

-Hur ser toaletterna ut? -Dresden efter bombningarna gissar jag.

Det måste bli ljusare. Vit färg, gula accenter.

Titta på den löjliga klockan.

Tyckte du att det andra stället var en möjlighet?

-Man måste riva allt bakom... -Det måste man.

Tillstånd tar evigheter.

Lägg en sedel i rätt hand så löser det sig.

Luke, kan du tänka dig att sätta nummer två i kanskespalten?

-Nummer två? -Nummer två.

Du måste göra om hela den inre delen.

Han får inte klaga.

Ja, göra om. Det låter bra.

-Luke tycker nummer två är bra. -Vänta.

-Han skulle vara galen annars. -Fyra möjligheter.

Nej, tre och ett kanske.

-När börjar du förhandla? -Typ, igår.

-Allt är en förhandling. -Sätt igång.

-Du är i goda händer. -Okej.

Vi hinner med ett till ställe.

Har du inte det där du ska göra idag?

-Vadå? -Terapin med Lorelai?

-Det vill du inte missa. -Jag slutade för en vecka sen.

Just det.

-Sa hon inte det? -Jo, hon sa det.

Hon sa inte det.

Här är det.

-Det är gulligt. -Det är format som en tekopp.

Det ligger nära ett fängelse.

Jag stänger nu.

Hej. Jag vet att du är trött på det, men History of Violence?

Viggo Mortensen är du.

-Han är så du. -Ja, du har sagt det förut.

Cronenberg är skyldig dig pengar.

Han måste ha tittat in på dinern, blivit inspirerad,

och gjort dig till den här ex-skurken.

-Han måste ha varit där. -Jag vet inte hur han ser ut.

-Eller det kanske var Viggo Mortensen... -Kaffe!

...som observerade dig och ringde Cronenberg om idén. De är tajta.

Du vet hur Viggo Mortensen ser ut.

Som att se sig i spegeln.

Hur är det?

Jag är bara trött.

-Vill du beställa mat? -Jag kan röra ihop nåt.

Okej, börja röra.

Hur var terapin idag?

Samma gamla vanliga. Mamma pratade mest, som vanligt.

Okej.

Det är en fin skjorta. Har du varit på banken?

Ja, banken.

-De gillar kragar. -Det gör de.

-Jag byter om. -Okej.

Jag älskar den här scenen, men jag kan inte titta på den.

Men jag älskar scenen.

Det här är Poppy Corn och det här är Taco Terrie.

-Hej, Clementina. -Paris är inte hemma.

Hon sa att jag kan vara här när jag är i stan.

Jag kan vakta barnen om du vill.

-Du kan vila där uppe. -Inte där uppe.

-Eller du kan gå ut. -Okej. Tack.

Hej då, barn.

Hallå?

-Jag söker Rory Gilmore. -Det är jag.

Jag heter Robert Castellanos. Jag är Naomi Shropshires advokat.

-Ja? -Jag ringer bara av ren artighet.

Min byrå förbereder papper som du snart ska få

som upplöser kontraktet för ditt bokkontrakt med ms Shropshire.

-Vilken chock. -Ursäkta?

-Får jag fråga varför hon gör det? -Låt oss bara säga att hon är missnöjd.

Låt mig spara er lite tid. Det finns inget kontrakt,

så det finns inget att upplösa.

Ms Shropshire vill även ha alla dina anteckningar.

Anteckningar? Det var babbel.

Ms Shropshire vill att du undertecknar

ett brev där du avstår från rättigheterna till "val och mus"-idén.

Okej. Det var inte direkt nästa Cloud Atlas.

-Så du skriver under? -Ja. Och det var en kanin, inte mus.

Det står att det är en mus.

Jag ska samla ihop mitt klotter av martiniglas och snaror.

Du får alla tomma sidor imorgon.

Messa bara en adress.

Hon är ett fyllo!

-Jim Nelson. -Hej, Jim.

Ursäkta spontaniteten och för att jag ringer din mobil.

Det är Rory Gilmore. Har du tid?

Visst. Hur är det?

Ge mig köer, historien som har flutit runt.

Just det, vi pratade om det.

Jag tror jag har en vinkel. En bra. Låt mig testa.

-Jag gillar självförtroendet. -Jag är supersäker.

-Jag har tyvärr inga pengar. -Jag gör det på spekulation.

Låt mig testa och visa vad jag kan. Helt villkorslöst.

Gör ett förslag eller kom hit och pitcha.

Tack. Jag ringer kontoret när jag är redo.

-Vi hörs sen. -Hej då.

Okej.

Hej.

Hej! Jag ringde från alla telefoner.

-Varför svarade du inte? -Jag kände inte igen numren.

Du har mina nummer.

Du har typ 14 nummer. Jag kan inte alla.

En kontanttelefon försöker fortfarande nå mig.

Jag ringer för att säga

att jag inte kommer hem imorgon. Jag jobbar på en artikel i stan.

Jag trodde du skulle komma hit och sen flyga till London och Naomi.

Jag gör inte Naomigrejen längre. Jag har en ny sak.

-Så ingen mer bok? -Ingen bok. Häng med.

-Varning för sur Rory. -Jag är inte sur. Jag är upprymd.

-Jag känner mig säker. -Dela med dig.

-Det är för GQ. -Herregud, du är på Condé Nast.

-Nej. -Försöker hänga med.

Jag ska skriva en artikel som får dem att tappa hakan på GQ.

De är såna som bryr sig om sina hakor.

De växer inte på träd, antar jag.

Den handlar om köer i New York, om människorna som köar

i otaliga timmar för minimal belöning.

Den handlar om människorna, deras mål och drömmar.

-Jag älskar det. -Jag med.

Naomigrejen var bortkastad tid, men jag följer strömmen.

-Det är alltid bra att följa... -Få saker gjorda.

Vara aktiv. Det är dags att ta nästa steg.

-Jag visste att du kunde... -Vända blad. Ny sida.

-Steppar du? -Och skrämmer barnen lite.

-Så du är inte ledsen för boken? -Inte det minsta.

Okej. Vill du ha sällskap?

-Ja! -Jag har jobbat sjudagarsveckor.

-Jag behöver en New York-övernattning. -Jag vill gärna ha sällskap.

New York, här kommer vi.

-Tänk på köer. -Som i Scarface?

-Fel. -Jag vänjer mig.

Jag måste lägga på.

Det är showtime!

-Oj, det är tidigt. -Blunda inte när du går.

Att gå in i byggnadsställningar och falla över cyklar visade hur dumt det var.

Du ska synas i New York 1.

Om de får mig att verka dum ska jag slå Pat Kiernan i skrevet.

-Är det här cronuts? -Den hyllas som den nya cronuten.

-Hur känner sig den gamla cronuten? -Hotad.

-När öppnar det? -Om två timmar.

-Jösses Amalia. -Jag ska börja prata med folk.

Är detta människor? De ser ut som köttpinnar.

-Vill du leta upp kaffe? -Ja! Kaffe.

Undvik zombie-McDonalds. Gå åt andra hållet.

-Jag skulle passa in där. -För riskabelt.

På väg!

-Ursäkta. -Ja.

Jag skriver en artikel för GQ. Vill du prata med mig?

Visst. Jag har tid.

Vad för dig hit idag?

Jag älskar bakverk. Och jag gillar Yelp,

så jag försöker testa saker före alla andra.

Jag var bland de första som åt en cronut, och det var som en religiös upplevelse.

Jag gick tillbaka några gånger, och sen några gånger till.

Nu är jag alltid på jakt efter nästa grej,

vilket är konstigt för jag brukade vara traditionell.

Donut Pub, Peter Pan, Vesuvio's.

Jag brukade skratta åt folk i köer,

men varför inte köa och få en god belöning,

och träffa en massa folk som har samma...

-Vad hände? -Vet inte.

-Du var borta ett tag. -Jag är bara trött. Förlåt.

Var fick du tag på den?

Runt hörnet. Kocken tog ut soporna.

Jag snackade med honom och fick honom att ge några till mig.

-Gör inte så. -Varför?

-De kommer att döda dig. -Jag är hungrig.

Göm den. Låt dem inte se den.

-Jag ska bara ta en tugga. -Jag med.

Bara ett för att hålla energinivån uppe.

Så tre av er jobbar, du är pensionär?

Jag är för gammal för sånt här.

Och du har tre barn så detta är en uppoffring och ett nöje.

-Alla behöver en hobby, visst? -Här.

-Var fick du tag på korv kl. 07.30? -Killen hade sin vagn.

Han hade stängt men jag visade några sedlar och dansade.

Oj, är klockan 07.30? Jag måste gå.

-Innan du får din cro-dough-cake? -Är det namnet?

Det är trist, men chefen är där idag.

Lycka till.

Du, här får du.

Skämtar du?

Jag skämtar inte om cro-dough-cake. Ta en.

Tack! Hej då.

Vadå? Vi hade extra.

Det finns en hierarki för tennisskor.

-Absolut. -Dessa kommer från LA.

Vad mer står på önskelistan?

Jag skulle vilja ha ett testexemplar.

Vintage men aldrig använda. De är omöjliga att hitta.

Min morbror har ett originalpar svarta och röda Jordan 1

med etiketten kvar.

-Så de ska inte användas. -Absolut inte.

Det luktar gräs här.

-Välkommen tillbaka. -Runt hörnet,

det var som att gå in i en jättejoint.

Den här kön skulle äta upp de i andra kön.

-Vad har du där? -Skor.

-Vad för skor? -De som alla väntar på.

De är ganska coola. Jag tror de lyser.

Hur fick du tag i dem?

Marcy, som jag gav en cro-dough-cake åt, jobbar där.

Självklart.

Ursäkta, jag jobbar på en artikel för GQ...

-Är detta nästa kö? -Den var inte med på listan.

-Råkade vi stöta på den? -Vi kollar vad de köar för.

-Ursäkta, vad väntar du på? -Vet inte.

-Mystiskt? -Ja.

Här är början.

Hej, vad köar ni för?

Inget. Vi äter bara lunch.

-De väntar inte ens på nåt. -Ska vi säga till dem?

Nej.

De här skorna är jättesköna.

SERIETIDNINGAR & SAMLARSAKER

Så vad är det här?

-Patetiska nördar? -Leksaker.

-Vill du säga det lite högre? -Förlåt.

Det är videospel, filmprylar.

Inget jag vill ha.

Du är inte här för att shoppa.

-Mammas fötter är ömma. -Mamma har varit stark.

-Mamma är trött. -Gå tillbaka till hotellet.

-Får jag? -Ja, du har varit en duktig tjej idag.

Jag har lite jobb.

Gör det, ta ett bad och beställ rumservice.

-Jag kommer snart. -Okej, bra.

Snygga dräkter.

Hej. Somnade jag? Jag somnade nog.

Bra hotell, skön säng. Ingen Lifetime-kanal.

Bra rumservice, dock. Dygnet runt.

Är du hungrig? Du ser konstig ut. Vad är fel?

Jag låg med en Wookiee!

-En gång till? -Jag låg med en Wookiee.

-Du låg med en... -Wookiee!

Jag låg med en Wookiee! Få mig inte att säga det.

Förlåt. Jag fattar inte.

Jag stod i samlarkön.

Inget bra kan följa efter det.

Jag intervjuade folk, och sen rörde sig kön framåt,

och jag fick kontakt med en grupp, jag följde med dem till PJ Clarkes.

Vi åt burgare och drack, och drack ännu mer,

-och sen var det en kille... -Wookieen?

Han var klädd i en Wookieedräkt.

-Han var inte en Wookiee. -Fortsätt.

Han var trevlig. Jag skrattade och han skrattade.

De har ett djupt skratt.

Han skrattade med sin röst. Han bjöd hem mig.

Om du säger: "Tog ni Millennium Falcon?" Då slår jag dig.

-Jag sa inget. -Ofattbart.

-Lugna dig... -Ett engångsligg.

Jag hade mitt första engångsligg.

Bara om du inte träffar honom igen.

-Tänker du träffa honom? -Han hade Wookieedräkt.

-Nej, det tänker jag inte. -Det var lite hårt.

Jag är redan 32 och först nu har jag ett engångsligg.

-Är det ditt första? -Ja.

-Hurså? -Gör man inte det på universitetet?

Exakt! Jag ligger efter. Hur många har du haft?

-Wookieer? -Engångsligg.

-Inget. -Inget?

-Ja, inget. -Hur är det möjligt?

Mamma vid 16, till att börja med. Het i Outlander, men i övrigt?

Och jag hade dig och regler och jobb och regler.

Jag hade några tregångsligg om det hjälper.

Perfekt. Jag ligger efter i allt.

-Nej, det gör du inte? -Inte?

Jag har ingen karriär, ingen lägenhet, men jag klarar ett engångsligg.

-Du är för hård mot dig själv. -Kärlekslivet är katastrof.

Har du inte gjort slut med Pete?

Jag pratar inte om honom. Jag pratar om...

Vem?

-Du vet. -Nej, vem?

-Du vet. -Nej, jag vet inte.

-Logan. -Huntzberger?

-Visste du inte? -Nej. Sen när?

När jag är i London bor jag hos honom.

-Så det finns ingen Didi? -Han är Didi.

Logan Huntzberger. Jag trodde han var förlovad med en fransk arvinge.

Det är han.

De bor inte tillsammans. Hon bor i Paris.

-Men de är förlovade. -Ja.

-Och de ska gifta sig. -Ja.

Om det får dig att må bättre, så är det slampigare än ett engångsligg.

-Det hjälper. Tack. -Vet Patrick om det?

Paul! Han heter Paul! Och han vet inget.

Okej, lugna dig.

Jag förstör allt. Mitt liv, min karriär...

Jag fäktar och jag har ingen plan eller lista eller aning.

Det är karma.

Det är därför Condé Nast inte träffar mig igen,

de ser ett misslyckande när det går in genom dörren.

Jag hittar inte min turklädsel. Jag behöver den. Den ger mig styrka.

-Vilken är din turklädsel? -Röd knälång klänning.

-Den är i min garderob. -Skämtar du?

Nej! Den är snygg med stövlar.

Du visste att jag letade efter den.

Den röda? Den får dig att se blek ut.

Du har inte bara stulit min turklädsel,

du har även förstört min bild av mig i den klädseln.

Tack så mycket.

Kom hit. Sätt dig.

Vad händer här? Det här är inte du.

Får panik, ljuger...

-Jag ljög inte. -Du berättade inte om Logan.

-Varför berättar du inte saker? -Jag vet inte.

-Varför berättade du inte om Logan? -Vet inte. Jag bara...

Jag känner mig vilsen.

Hela året, det är som om marken är gjord av halm.

Jag kommer att falla igenom.

Ditt liv har varit ganska bra hittills.

Det var din tur att få några motgångar. Toppar och dalar, du vet.

Ju äldre man blir, ju fler har man.

Hela köberättelsen var så fånig.

Jag tog det för att de tyckte om det.

Jag hade ingen vinkel. Jag hade ingen känsla.

Jag är en stor, Wookiee-juckande förlorare utan framtid.

Den där hemsidan, då? De som har velat ha dig jättelänge,

och som ber dig jobba för dem?

-BrendaBlabs? -SandeeSays.

Ta det.

-Har du sett den? -Skitsamma.

Gå. Arbeta. Bli efterfrågad. Bli avgudad.

Det är inte Washington Post. Du är ung. Du har tid.

Jag är inte så ung.

Du! Jag är ung. Du är ung. Punkt slut.

-Ja. -Ring till dem.

Du har inte haft nåt stadigt på länge. Stanna på en plats ett tag.

De har förföljt dig. Det känns väl lite bra?

Ja. Det är smickrande.

Ring dem.

Jag ska ringa dem.

Ska jag beställa tröstmat?

Grytstek, potatismos och banana split?

Visst.

Jag går och duschar bort Wookieelukten.

Vänta, seriöst. Hade han på sig dräkten?

-Det tar vi en annan dag. -Kan den dagen vara imorgon?

Lämna inte mig och min fantasi ensamma för länge!

Beställ!

Här är det, nervcentrum.

-Väldigt coolt. Enkelt. -Vi inreder inte så mycket.

Vi expanderar så snabbt, så det är onödigt.

Vi har växt ur lokalen snart.

Jag slösar inte, ekonomichefen gillar det.

-Säg hej. Det är Patrice. -Hej, Patrice.

Rory Gilmore. Jag berättade om henne.

Vi har inga egna kontor. Inte ens jag. Vi arbetar bäst i en bikupa,

surrande omkring varandra, och gör ordhonung.

Intressant.

När man kommer tar man närmaste plats vid bordet.

-Ingen hierarki. -Tillsammans stormar vi barrikaderna.

Exakt.

Jag visste inte att självaste Sandee skulle visa mig runt.

Jag trodde första stoppet var HR.

HR betyder fortfarande hemrum för hälften här.

Vi har det inte ens. Sätt dig.

-Okej. -Jag behöver Red Bull.

-Nu gör vi det här. -Ja.

Det är därför jag är här. Borde jag haft datorn?

En sak i taget.

Vad får jag om jag ger Rory Gilmore en chans?

-Va? -Om jag anställer dig,

vad skulle Rory Gilmore skriva om för SandeeSays?

-Om jag jobbade här? -Sälj in dig.

Sälja? Okej, vi säljer.

Det är en annan klädsel.

Om jag jobbade här skulle du få personen

som skrev New Yorker-artikeln.

Ja, men det är New Yorker. Vi är inte New Yorker.

Se dig omkring, alla här har eget hår.

Just det.

Förlåt. Jag har inte förberett en pitch.

Det är konstigt. Jag trodde du hade idéer.

Missförstå mig inte. Jag har idéer.

Som?

Saker om världen, kultur...

Ganska allmänt. Har du nåt specifikt?

-Du vill ha nåt specifikt. -Gärna.

Okej, det kan vara nåt om tjejer som går på Comic-Con-grejer

och ligger med karaktärer.

Karaktärälskande tjejer.

Det låter skumt. Väldigt påhittat.

Ja, det gör det.

Så du pratar om misslyckade tjejer. De blir fulla och gör nåt dumt.

Vi har skrivit om det flera gånger. Olika vinklar på det.

Har du inte sett sajten?

Jo, och du har rätt. Jag vill inte upprepa det.

Fan. Jag blev just inkallad till ett krismöte.

-Hallå? -Hej, det är Sandee.

Hej.

Jag uppskattar att du kom hit, men jag väljer nån internt.

Va?

Skribentjobbet, vi väljer vår veteran, Kaitlynn.

-Hon har varit här två månader. -Det är ett redaktionsjobb.

Nej. Vi är kräsna med dem.

-Du lovade mig i stort sett jobbet. -Du var en kandidat.

Du sa: "Vi måste ha Rory Gilmores röst på SandeeSays."

Du har sagt det ett år.

Jag tror Kaitlynn blir det för oss.

En tjej vid namn Kaitlynn blir Rory Gilmores röst?

-Är du hög? -Var inte fientlig.

Jag är bara lite arg.

Jag fattar. Du hade förhoppningar.

Nej, du gav mig förhoppningar. För ett jobb jag inte ville ha.

Trevligt.

-Så du ville slösa bort min tid. -Nej, du slösade bort min.

Jag är vd här. Min tid är lite mer värdefull.

Och en sak till. Det är konstigt att du har tre mobilnummer.

-Jättekonstigt. -Nej. En är en jobbtelefon.

Den andra är för familjen, förutom i Stars Hollow,

där använder jag familjetelefonen för jobb.

Den andra är för vänner, och jobb när det är mulet

i Stars Hollow och de andra inte funkar!

-Köp en ny mobil! -Byt kontor!

-Byt attityd. -Skaffa ett liv!

-Stick och brinn! -Kortis!

Flyttar hem!

Översättning: Lisa Olsson