Original subtitles

Downloaded from YTS.BZ

Jobba! Prata med varandra!

Official YIFY movies site: YTS.BZ

BLINDZON

Prata med varandra i försvaret, tjejer.

Ner på försvar!

Byte!

Synd, Anna!

Bra, tjejer.

—Bra spelat. —Tack, du med.

—Ska du inte duscha? —Hur så? Vill du ha sällskap?

Usch!

—Vi ses i morgon. —Hej då.

Kan nån skjutsa mig hem?

—Ska du gå hem? —Ja. Ska vi gå tillsammans?

—Klar? —Ja.

—Hej då. —Hej då.

—Hörde du vad de sa till mig? —Nej, vad sa de?

Jag stod och tog på byxorna och de sa: "Ska du inte duscha"?

Jag sa "nej" och då sa de bara "usch".

Bry dig inte. De är bara avundsjuka.

Du är oavsett den bästa i hela laget.

—Titta. —Oj.

—Vad har vi i läxa till i morgon? —Matte.

Matte? Hur mycket då?

Två sidor. 131 och 132.

—Har du inte gjort det? —Nej.

För det första är matte astråkigt och så är matteläraren inte sträng.

Men du borde ändå göra läxorna.

Det tar två sekunder. Det är två uppgifter på varje sida.

Vi har om koordinater. Det är lätt.

Ja, men jag förstår liksom inte de där axlarna, eller vad det är.

Du får bara se. De är inte svåra.

—Essän då? Har du börjat på den? —Nej, jag har inget ämne. Har du nåt?

—Henrik Ibsen, tror jag. —Har du börjat?

Ja, jag har skrivit 200—300 ord.

—Vi skulle ha 500, inte sant? —Ja.

—Men vet du vad du ska skriva om då? —Nej.

Vi hade prov på andra världskriget förra veckan. Skriv om det.

Det kan jag skriva om.

För du har säkert mycket fakta från det.

Ja, det kan jag redan mycket om.

Så jag slipper researcha en massa och läsa mycket på nätet och sånt.

—Men det måste vara nåt historiskt. —Ja...

—Andra världskriget är ju historiskt. —Ja, det är ju det.

Det är kallt.

—Jag borde haft halsduk. —Ja, den nya du fick är så fin.

—Var köpte du den? —Vet inte, mamma gav den till mig.

—Den var väldigt fin. —Jag gillar den jättemycket.

Åt du nåt före träningen? Det gjorde inte jag.

Anna, du måste äta före träningen.

Jag åt en knäckemacka.

—Det är ju bättre än ingenting. —Ja.

—Jag längtar till middagen. —Vad ska ni äta?

—Pappa sa burgare, så säkert det. —Vad gott.

Jag vet inte vad vi ska äta.

—Din mamma lagar alltid god mat. —Ja, det gör hon.

—Det gick rätt bra på träningen. —Ja, du gjorde ju mål.

Jag försökte passa dig, men hon i andra laget höll dig hela tiden.

—Hon släppte mig inte nära bollen. —Nej.

Det var inte så jobbigt. Jag trodde det skulle bli jobbigare.

Det är inte lite kasst.

Det är skitkasst.

—De är så elaka och spydiga. —Och de tror att de är så coola.

De tjejerna sminkar sig före träning.

De lägger en halvtimme på att sminka sig före träning.

Och ändå kommer de för sent.

De bara står på toa och tar på en massa smink, liksom.

Jag förstår inte poängen.

På träning svettas man bort sminket.

De sminkar sig bara för att de killarna kanske ska komma.

Hur hade de varit om de inte var intresserade av smink eller killar?

De hade säkert varit bra kompisar, om de bara hade varit lite...

Snällare.

—För de är ju inte det. —Nej.

De är liksom onödigt elaka.

Folk gör inget mot dem och ändå är de elaka tillbaka.

De bryr sig bara om killar. Och smink och sånt.

Ja.

—Jag har inget smink. —Inte jag heller.

—Jag kan inte ens sminka mig. —Jag är inte intresserad av det.

Jag har hört att man kan få väldigt oren hud av smink.

Ja.

Och krämer och sånt är svindyrt.

Jag önskar att de kunde lägga lika mycket energi på handboll som smink.

Eller inte bry sig om smink alls.

De spelar bara för att verka sportiga.

—Jag tror inte att de gillar det. —Eller vill spela överhuvudtaget.

Vi är snart framme.

—Hur gick det på nynorskaprovet? —Jag tycker att det gick ganska bra.

Man skulle ha en och en halv sida. Jag skrev lite över två sidor.

—Så jag är ganska nöjd. —Jag skrev exakt en och en halv sida.

Men du skriver jättebra texter.

Så du får helt säkert en fyra eller femma eller sexa.

Jag vet inte. Vet du vad du fick?

Nej, men läraren kollade innan jag lämnade in och sa att jag låg högt.

—Så säkert fem eller sex. —Det är bra.

Du då?

Jag har inte fått veta det. Han sa att jag får veta i morgon.

Han hade inte kollat texten än.

—Undrar om de har gjort läxor. —Säkert inte.

—De går i D—klassen, va? —Jo.

Jag hörde att D—klassen fick veta sina betyg—

—för att de skrev nynorskan på morgonen.

Så jag tror de fick veta det på kvällen samma dag.

Jag har hört att nån fick sex—

—på nynorska och bokmål. Det är bra.

Det är väldigt bra.

Jag fasar för matteprovet nästa vecka.

Gör dina läxor så är du lite förberedd.

Jo, men...jag orkar liksom inte.

Och jag förstår ingenting av "spegling" och...

Bara ring mig om du behöver hjälp. Så kan jag hjälpa dig.

—Eller skicka bilder på svaren. —Ja, eller det.

Jag får se. Det är ju möjligt att jag förstår efter hand.

Vi får ha med väldigt god mat på provet.

Ja, det gillar jag.

Jag tror att jag ska ha med massa godis.

Jag ska ha med lite mer frukt.

Du är sund.

Ja, du koncentrerar dig mycket bättre—

—på frukt och grönsaker och sånt i stället för godis.

—Men du, vi ses i morgon. —Ja. Hej då.

—Jag ska försöka göra matteläxan. —Det går fort, det är inte så svårt.

Lovar du? Jag ringer dig om jag inte klarar det.

—Hej då! —Hej.

Hallå! Hej, älskling.

—Hur var det på träningen? —Det gick jättebra.

—Är du hungrig? —Nej, inte så väldigt.

—Är du säker? —Ja.

Ta några mackor i alla fall.

—Kommer pappa hem? —Ja, jättesent.

—Men ring honom om du vill. —Ja.

Jag lägger bara Bjørn, så kommer jag. Okej?

Det finns juice också.

—Ja, jag tog ett glas mjölk. —Okej.

Du ska till den nordligaste punkten och du till den östligaste.

Ni ska 64 alnar från öst och 72 alnar från norr.

En aln är en armlängd från fingerspets till armbåge.

Den måttenheten använde de när skatten grävdes ner.

Okej, nu måste jag skynda mig.

När de möts är det nära.

—Har du läxor, Tea? —Ja, jag har lite.

—Bara säg till, så hjälper jag dig. —Ja.

Nej!

Kittla mig inte! Nej!

Nej!

—Jo! —Nej, nej, nej!

"Nu blir det fart och skoj, säger han."

"Så går de till backen där de andra är."

—God natt. —God natt.

—God natt. Jag kommer snart. —Ja.

Hallå, det här är Anders. Säg nånting efter pipet.

Hej, pappa. Det är jag. Jag ville bara säga god natt.

Jag älskar dig.

Tog du en macka, Tea?

Du får säga till om du vill att jag ska laga nåt till dig.

Vill du ha en macka?

Tea?

Tea? Älskling?

Nej, nej, nej, nej!

Tea?

Tea? Tea? Älskling?

Älskling? Älskling? Tea? Tea? Tea, hör du mig?

Hjälp. Hjälp!

Hjälp!

Hjälp!

—Tea, Tea, Tea. Älskling. —Vad har hänt här?

—Ring efter ambulans! Nu direkt! —Okej.

—Vad är det som har hänt? —Jag vet inte.

Älskling? Mamma är här, vännen.

Så, så. Det blir bra. Hör du mig? Hör du mamma?

—Vad har hänt? Blev hon påkörd? —Jag tror inte det.

Maria? Vad är det som har hänt?

—Ringer du efter ambulans? —Det har hänt en olycka här.

De måste komma nu!

Hon har inga kläder på sig. Hon blir kall.

—Bakkeveien... —Nummer 18!

Bakkeveien 18.

Min flicka. Mamma är här. Mamma är här.

Hör du mig? Mamma är hos dig.

—Nej. Ingen kontakt. —Älskling? Tea, Tea?

—Andas hon? —Ja.

Ja, hon andas.

Ja, de tror att hon andas.

Är den på väg?

Ambulansen kommer snart. Maria, är Anders hemma?

De får ingen kontakt med henne.

—Bjørn ligger och sover ensam. —Jag går upp till Bjørn. Okej?

Du stannar här, så går jag upp. Har du med dig mobilen?

De måste komma nu! Snälla!

Ambulansen är på väg. Den är på väg.

Det blir bra.

Det blir bra, lilla vän. Mamma är här.

Jag tror att du ska vara försiktig.

Om hon har skadat nacken eller ryggen.

Låt henne ligga stilla tills ambulansen kommer.

Lilla vän, jag är här.

Det blir bra. Det blir bra, lilla vän.

Det blir bra, lilla vän.

Det blir bra, lilla vän...

Försiktigt. Försiktigt, Maria.

—Hör du mamma? —Hon är helt hysterisk.

Jag vet inte vad jag ska göra. De måste komma nu!

—De är här nu. —Du måste komma nu direkt!

—Jag ser ljusen nu. —De är på väg.

Ja, här kommer de.

Hej.

Vad är det som har hänt?

Kan nån säga det? Föll hon?

Känner du henne? Är det din dotter?

—Vad heter hon? —Tea.

Hej, Tea. Är du vaken? Hör du mig?

Jag får ingen kontakt med henne.

Maria, ska vi...

—Tar du hand om henne? —Ja.

Nu ska vi gå undan lite, Maria. Så får de jobba.

Vi måste låta dem arbeta nu.

Tea? Tea? Tea?

Hon får hjälp nu.

Nej, var försiktig!

Vi sätter på en krage för att stabilisera din dotters nacke.

Vi har kontroll på henne nu.

Så kommer det en läkarbil också.

Hon får hjälp nu.

Hon får hjälp, Maria.

—Var försiktig. —De är försiktiga.

Lugn, lugn. Du måste låta dem få arbeta.

Det blir bra, lilla vän.

—Hej. Är det du som är mamman? —Ja, det är det.

—Vad heter hon? —Maria.

Maria, då tänkte jag att du följer med mig nu.

Kom här.

Tea, Tea, Tea!

Var försiktig. Var försiktig!

Var försiktig med henne! Var jävligt försiktig!

Maria, nu måste du se på mig. Maria, se på mig.

Nu ska de hand om din dotter och så ska jag ta hand om dig. Okej?

Nu följer du med mig.

Så kommer du bort hit.

Jag öppnar dörren, så ska du få en filt om dig. — Håll henne lite.

Nu går vi in, så ska du få sätta dig där fram.

Sen ska vi följa efter ambulansen.

Så att du får träffa din dotter sen.

Så står du här. Så öppnar jag dörren åt dig.

—Maria, jag sätter mig där bak. —Kliv in försiktigt i bilen.

Så tar jag på dig bilbältet.

Nu tar de med sig din dotter in i bilen.

Så tar de jättebra hand om henne. Vi tar med henne till sjukhuset.

Okej. Maria? Maria? Lyssna på mig.

Nu är det viktigt att du andas.

Tänk på din andning. Andas in, håll andan och så ut.

Okej? Nu tar vi jättebra hand om din dotter.

Så ska vi köra efter.

—Är ni klara? —Ja.

Kör, kör, kör, kör...

Jag är här. Jag följer med dig.

Min lilla flicka...

—Andades hon? —Hon andades.

Hon andades när vi kom.

Men vi fick inte...

Maria, din dotter andades när vi kom.

Vi fick dålig kontakt med henne och därför tar vi med henne in nu.

Där är det många som tar emot henne.

Och de fortsätter hjälpa henne.

Så nu är det viktigt att du också andas. Okej? Tänk på din andning.

Och så tänker du på din andning igen, Maria.

Nu tar du ett stort andetag.

Jag är så orolig för henne. Jag är så orolig.

Jag förstår, Maria, men nu hjälper många henne.

Alla gör allt de kan för att hjälpa henne.

—Hur lång tid tar det? —Vi är framme om bara två minuter.

Så kommer du ihåg att andas.

Andas lugnt och sakta.

Ta ett stort andetag, håll andan och så ut igen.

Får du veta om hon inte andas? Får du veta det då?

De kollar hela tiden att hon andas. Okej?

Hon måste andas.

Hon andades när vi kom, Maria. Okej?

Nu sitter de i ambulansen, en läkare—

—och en sjukvårdare som kollar att hon andas hela tiden.

Vad gör de?

De tar hand om och undersöker henne. Sen undersöks hon mer på sjukhuset.

Inte sant?

Så nu är hon i väldigt goda händer, Maria.

Och snart kommer vi till sjukhuset.

Då kommer det att vara många runt din dotter.

Då är det viktigt att vi släpper fram dem först.

Då avvaktar vi lite och låter dem hjälpa din dotter.

Och så är det en som fortsätter att ta hand om dig, okej?

Så får du se din dotter efteråt.

Nu är vi snart framme.

Nu är vi precis runt hörnet, Maria. Nu är det jag sa viktigt.

Vi låter ambulansen gå in först med din dotter.

Vi avvaktar lite. Så får du se henne efteråt, okej?

Och så kommer du ihåg att andas, Maria.

—Nu parkerar de. Sitt kvar i bilen. —Nej, nej!

—Så kommer jag och hämtar dig. Okej? —Maria.

Okej. Så tar vi på dig den här ordentligt.

Och så står vi och väntar lite grann.

—Nu ser du att hon får jättehjälp. —Ja.

De tar väl vara på henne och det fortsätter de göra på sjukhuset.

Så går vi lite efter.

Maria, vänta lite. Så får du lita på att vi ska göra vårt jobb, okej?

—Hej. Ni får nog vänta här. —Det är mamman.

—Är du mamman? Maria? —Jag vill bara...

—Jag heter Martin. —Jag kan inte lämna min dotter!

Just nu tar de med Tea in i akutrummet—

—för att få en överblick över det mest akuta.

—Maria? —Maria!

Maria, andas. Andas. Och andas.

Hör du mig, Maria?

Kan du öppna dina ögon? Öppna dina ögon, Maria.

Maria, andas lugnt.

Andas in lugnt, håll andan och ut. Okej?

—Jag hämtar en stol. —Ja, hämta en stol.

Maria, nu ska vi få en stol till dig och så ska vi sätta dig på stolen.

Okej, nu är stolen här. Så ska vi resa dig upp.

Dina ben först.

Ska vi lyfta henne på tre? Ett, två, tre.

Så är stolen precis intill.

Okej? Så kommer du ihåg att andas.

—Okej. Tar du hand om henne nu? —Ja. Tack ska du ha.

Hej, Maria. Jag heter Martin.

Jag är anhörigsjuksköterska.

Jag ska vara med er hela tiden.

Vi ska hitta ett rum lite längre ner i korridoren där vi kan vara ostörda.

Ska vi göra det, Maria?

Vi går nånstans där läkaren kan prata med oss i lugn och ro.

Bara sitt lite. Så ska jag hitta lite att dricka.

Så där.

Så, vännen min. Så, så, så, så...

Maria?

Vill du ha lite att dricka?

Titta, Maria. Drick lite.

Maria?

Jag heter Martin och är anhörigsjuksköterska.

Nu kör de in Tea i akutrummet för att få en överblick över det mest akuta.

Är det några fler du vill att vi ska ringa åt dig?

Har Tea en pappa?

Ja. Ja, hon har en pappa.

Anders, min man. Han är på jobbet.

Men jag har inte med min telefon. Jag har inte telefonen.

—Är du också anhörig? —Ja, jag...

—Ja, det är jag. —Har du Anders nummer?

Jag kan ringa Anders. Så kan du...

—Det finns bara en Anders. —Jag ser det.

Du kan ta dig lite att dricka, så kommer jag strax tillbaka.

—Nån måste ringa Anders. —De gör det nu. De gör det nu.

Anders måste komma.

Han kommer. De ringer nu.

Lite mer?

Drick lite.

—Så där? —Ja, ja.

—Anders... —Ja, de ringer. Han kommer.

—De måste säga det till Anders. —Ja. De säger det nu.

Så. Då har jag ringt Anders. Och han är på väg nu.

Just nu är Tea inne i akutrummet.

Och traumateamet jobbar med att stabilisera.

Det betyder lite väntan.

Det bra är att vi har specialkompetens här.

Så vi slipper flytta runt henne.

Det enda vi kan göra är att vänta.

Jag är här hos er hela tiden.

Och jag går fram och tillbaka dit för att höra om det händer nåt nytt.

Förstår du vad jag säger?

Jag är här med er hela tiden.

Och så har vi ett eget rum som jag kan hitta lite längre ner.

Jag tror att det vore bra.

Jag går och hittar ett rum. Så är jag strax tillbaka.

—Jag kanske ska ringa Mona. —Ja.

Okej?

Ja, hej, det är jag.

Nej, nej, vi vet inget än. De undersöker henne fortfarande.

Ja.

Och Bjørn?

Det är bra.

Gör det.

Ja, jag ringer så fort vi vet nåt mer.

Bobo sover.

Mona lägger sig intill honom ifall han vaknar.

Maria?

Då har jag hittat ett rum till oss lite längre ner i korridoren.

Så slipper vi sitta här ute.

Hon behöver kanske hämta sig lite.

Det är mycket...nu.

Vi kan vänta lite.

Jag förstår inte...

Jag förstår inte vad jag ska säga.

Jag förstår inte.

Du kan så klart få sitta lite.

Och så kan jag gå till akutrummet och höra om det händer nåt.

Jag stannar här. Det går bra.

Då går jag dit och hör om det händer nåt nytt, så kommer jag strax.

Tack.

Då går vi vidare till C.

—Hur går det? —Vi har bra kontroll på A och B.

—Vi har nog bättre överblick snart. —Är det journalen?

Då har vi bra distala pulsar.

—Är de rekvirerade? —Ja.

Jättebra.

Ursäkta. Kan jag hjälpa dig med nåt?

Min dotter. Var är hon? Jag måste se min dotter.

Hon har precis kommit in. Tea heter hon.

Jag måste se henne.

Anders? Hej. Vi pratade på telefon.

—Var är hon? —Jag heter Martin.

—Var är hon?! —Jag kan förklara allt för dig.

—Vänta lite. —Jag vill se mitt barn.

—Du kan inte gå in dit. —Jag vill se mitt barn.

Jag har fan rätt att se mitt barn!

—Hör på mig... —Nej. Var är hon?

—Jag vill se mitt barn nu! —Här är många olika patienter.

—Jag vill se mitt barn. —Lyssna. Vi kan gå och sätta oss här.

Det är helt sjukt! Jag vill bara se mitt barn!

—Nej, nej, nej, nej. —Här är Maria. Anders?

Anders?

Anders.

Just nu är det extremt viktigt att traumateamet får göra sitt jobb.

De gör allt för att hjälpa Tea.

Jag måste se min dotter. Jag måste se min dotter nu.

Det är som jag sa på telefon, Anders.

Tea var med om ett allvarligt fall.

Och nu behöver traumateamet lugn för att göra sitt jobb.

—Jag vill bara se min flicka. Snälla. —Jag förstår.

De gör allt de kan, okej?

—Snälla. Jag måste se min flicka. —Hör på mig, Anders.

Ni kan få komma in.

Men det måste bli kort och det måste vara lugnt.

Ja?

—Det är häråt. —Ja.

Så tar vi det lite lugnt nu.

Anders?

Anders, hör du mig?

—Har han haft hjärtproblem? —Nej.

Mediciner? Allergier?

Nej.

Han synkoperar.

—Har du kontakt med honom? —Nej.

—Han andas? —Han andas.

Anders?

Hallå?

Hej.

Du svimmade. Är du med eller?

—Ja. —Jag hämtar en säng.

Vi ska resa dig upp igen.

Då sätter jag ner dina ben här.

—Så tar jag tag i din arm. —Ta det bara lite lugnt upp.

Vi sätter dig först. Så ja.

På tre? Ett, två, tre.

Så där.

Går det bra? Har du balansen?

Du får lägga dig i en säng i korridoren.

Då går jag först.

Nu känner du snart sängen bakom dig.

Jag tar överkroppen, så tar du benen.

Så lägger du dig bara här.

—Då kör vi honom till rum 5. —Rum 5.

Jag måste släppa dig lite.

—Då går det bra. —Tack.

—Så där. Du svimmade. —Ja.

Ska jag hissa upp din rygg lite?

Där. Är det okej?

Så vill jag ta ditt blodtryck.

Om du tar av på den här armen... Det kan jag hjälpa dig med.

Ja, det räcker. Det är bra.

Har du ont nånstans?

—Har du ont nånstans? —Nej.

Det här ser bra ut.

Det går bra.

När får vi veta nåt? Hur länge ska de hålla på där?

Just nu jobbar traumateamet med att stabilisera det mest akuta.

När de har gjort det så vet vi mer.

Jag förstår inte vad som har hänt. Maria, vad är det som har hänt?

—Jag vet inte. —Va?

Jag skulle bara lägga Bjørn och så...

Och så kom Tea hem från handbollen.

Det var helt som vanligt. Helt...helt vanligt.

Och så sa jag att jag kommer när jag har lagt Bjørn.

Och så...var hon bara borta.

Jag förstod inte var hon var.

Och så gick jag in i hennes rum och då stod fönstret öppet.

—I rummet. —Har hon hoppat?

Maria, har hon hoppat?

—Varför gjorde hon det? —Jag förstår inte.

Åh nej, åh nej.

Anders? Anders?

Jag hör att du har lite svårt att andas. Andas med magen.

Kan du säga nåt om hur det går där inne?

Jag kan gå dit igen och höra hur det går.

Så kommer jag tillbaka strax.

Försök andas, älskling.

Hej. Du kan bara gå in i rummet nu.

—Det är rum 5. —Tack.

—Har du en minut? —Ja, en.

Hasse, farfar, berättade precis att flickans mamma...

—Ja, jag vet. —Vet du?

Jag måste gå in till traumaledaren och be honom om en överblick.

—Kan du printa journalen åt mig? —Ja, självklart.

Då tycker jag att vi klargör.

Okej, jättebra jobbat.

Okej. Då kör vi transport.

—Vad händer? —Hon ska på CT nu.

Pappan reagerade våldsamt.

Aggressivt beteende och svårt att andas.

—Kan du ta en orientering nu? —Ja, jag följer med dig.

Erik?

—Är det okej? —Ja...

Det är ett par omständigheter du bör veta innan vi går in i rummet.

Det är att pappan och Tea har varit i kontakt med psykiatrin—

—efter att Teas biologiska mamma sköt sig.

Och det var Tea och pappan som hittade henne.

Jag kommer ihåg det, för jag jobbade när de kom in.

—Har vi nån historik på Tea? —Ja, jag bad Hege skriva ut den.

—Hej. Journalen. —Tack.

Gå in till dem.

Jag ska bara få en snabb överblick, så kommer jag sen.

Nu har jag pratat med traumaledaren. Han kommer när som helst—

—och ger en full orientering.

Du vet väl om hon klarar sig?

Jag kan inte svara på det nu. Traumaledaren kommer när som helst.

Tea är på väg till CT—skanning just nu.

—Vad betyder det? —De är klara med stabiliseringen.

Nu vill de ta CT—bilder för att få full överblick.

När de har det så vet de mer om vilken avdelning som behövs sen.

Hur går det med andningen, Anders?

Det finns väl nåt du kan säga? Nånting?

Traumaledaren kommer hit när som helst och ger full information.

Det enda vi kan göra är att vänta.

—Jag vet att det är otroligt svårt. —Ja, självklart är det svårt.

Vad fan är det med dig?!

Vad håller du på med? Jag skiter i om jag andas tungt!

Självklart andas jag tungt!

Du måste för fan kunna säga om hon klarar sig!

Vad är det som händer där inne? Vad händer med vår dotter?

Nåt måste ni kunna säga! Vad betyder det?

Fan! Det är bara skitsnack!

Snälla. Nåt måste ni kunna säga.

Vi får vänta tills läkaren kommer.

Det finns inget annat vi kan göra.

Hej.

Johan Sørensen heter jag. Det är jag som är traumaledare.

Ja, det är ett mycket otäckt fall som Tea har råkat ut för.

Hon är kritiskt skadad, men vi har stabiliserat det mest akuta.

Hon är nu på väg till CT—skanning.

Så vi kan få en bättre överblick av hennes skallskador.

Men de står klara på neurokirurgen.

Vi får veta mer om Teas tillstånd när vi hör nåt från dem.

—Du vet väl om hon överlever? —Hon lever.

Men mer än det är det svårt att säga nåt om just nu.

Jag förstod det så, Maria, att det var du som var hemma med Tea.

Klarar du kanske att berätta lite om hur det hände?

Det vet jag inte.

Jag skulle lägga vår son.

Och så kom Tea hem.

Och så plötsligt var hon borta.

Och jag förstod inte var hon var.

Och då...

Då stod fönstret i hennes rum öppet.

Jag förstår inte vad som hände.

Jag förstår inte.

Har Tea skadat sig själv förut?

Nej.

Nej, hon har aldrig varit... eller velat skada sig själv.

Aldrig.

—Det har hon väl inte? —Nej.

Vi fick ju lite hjälp—

—tidigare, när hon var väldigt liten.

Det är länge sen. För att...

För att Line var ju...

Alltså, Teas biologiska mamma.

Hon tog sitt liv.

Så vi fick lite hjälp då. Det är länge sen.

Anders och jag bodde ihop när det hände.

Vi fick lite hjälp. Ett slags stöd för...

Stöd för barn som förlorar nån.

Jag och Anders var ju med. Hon var ju så liten.

Och under en period då—

—pratade hon om att hon ville se sin mamma, att hon ville...

Att hon ville till himlen.

Där mamman var.

Men det var inget...

Hon var inte deprimerad eller nåt.

Hon har aldrig pratat om att hon inte ville leva eller nåt sånt.

Hon var glad.

—Hon var ju det. —Absolut.

Och så...

Och så avslutade de med att Tea var okej.

Hon var...glad.

Men...

Vi är inga experter.

Men vi har varit i kontakt med skolan—

—och fritids när hon gick där.

Hon var ju glad.

Hon var en enda stor solstråle.

Och vi har ju försökt prata om Line, om hennes mamma, på ett bra sätt.

Om att Line var sjuk och att det var därför...

Line for in och ut som en jävla jojo.

Hon blev inlagd och så skrev hon ut sig själv. Om och om igen.

Samma grej hela tiden.

Jag vet inte hur ofta jag fick ringa socialen, sjukhuset eller akutpsyk.

Alltså, det var ju en mardröm.

Hon försökte ju ta sitt liv flera gånger efter att vi skiljts.

Det var en period då Tea inte kunde vara där.

Line klarade inte att ta hand om sitt eget barn.

Och så var det ingen som gjorde nåt. Inte en jävel gjorde nånting.

Hur är det möjligt? Hur är det tillåtet att ingen kan göra nåt?

Svaret var att hon måste skada sig själv eller andra innan man ingriper.

Hur sjukt är inte det? Det är helt galet.

Det borde inte kunna hända. För då är det för sent. Det blir det.

Då går det galet.

Ni hade alla chanser att göra nåt, men ingen gör nånting. Så är det.

Fan.

—Jag förstår att du är förtvivlad. —Ja, det är jag.

—Det här är otroligt svårt. —Kan du bara säga varför?

—Kan du säga nåt som helst? —Nej, jag kan inte det, Anders.

Jag förstår att ni hade en väldigt dålig erfarenhet med Teas mor.

Det är så att vi ogärna håller kvar nån mot deras vilja.

Det är ett våldsamt ingrepp att använda tvång.

Vi vill hjälpa människor att bli självständiga.

Att de bestämmer över sina liv—

—och själv har makt och kontroll över situationen.

Somliga...

Somliga kan fort hamna i en svängdörrssituation.

Det är ju så att...

Patienten är kanske inte klar för en kontinuerlig behandling.

Och då blir det svårt.

Då är det som du säger.

Då är det kanske inte så mycket vi kan göra.

Men det är helt uppenbart att det har gjorts ett fel.

Nån har gjort ett hemskt fel—

—när de sa till oss att allt var bra med Tea.

Allt är ju inte bra. Nåt måste ha varit hemskt fel!

Det ligger ju ett barn där ute som har försökt ta livet av sig!

Jag förstår att det här är otroligt svårt.

Och hur smärtsamt det är.

Det enda jag kan säga är att vi gör allt vi kan för att hjälpa Tea.

Ursäkta.

Jag tror att jag får gå tillbaka nu.

Så hör ni av mig så fort jag har mer information.

Och är det nåt, så säg till Martin. Vad som helst. Okej?

Nu stannar jag här hos er hela tiden.

Så får vi löpande information in hit på rummet.

Har ni lust att berätta lite om Tea?

Vi har ju haft det...

Vi har haft det bra.

Tea har haft det bra.

Trivdes hon på skolan? Hade hon vänner?

Ja.

Ja, hon hade vänner.

Hon tränade handboll.

Hon har vänner på skolan.

Det går bra, liksom.

Självklart har det varit tjejbråk och sånt.

Men det är helt vanliga saker.

Det har vi ju alltid löst. På nåt sätt.

Och alla har ju vetat. Alla har vetat.

På skolan och...

De närmaste vännerna har vetat.

Inte för att vi har pratat så mycket om det.

Nästan ingenting de senaste åren.

Vi har liksom inte velat...

...tvinga det på henne heller.

Hon har varit glad.

Hon har liksom varit den—

—som har tagit hand om andra.

Andra kom till henne när de hade problem.

Tea är alltid glad. Hon har alltid varit...

Ja.

Pratade hon om sin biologiska mamma?

Nej.

Nej, inget speciellt.

Nej. Hon kunde säga saker som att hon saknade henne.

Längtade efter henne och så. Det är väldigt länge sen nu.

Det var när hon var liten. Det är väldigt länge sen.

Då kunde hon säga saker som—

—att hon hoppades få se sin mor i himlen och så.

Men det är ju sånt barn säger. Alltså, det är...det är ju...

Sen brukade hon säga...

Hon brukade säga:

"Pappa, när jag dör ska jag bli en vacker blomma"—

—"och så kan du plocka mig och ha mig på fönsterbrädan."

Men det var ju länge sen.

Det var innan hon hade nåt begrepp om nåt sånt överhuvudtaget.

Hon hade ju ingen idé om vad det innebar att dö.

Nej.

Det kan vara otroligt svårt att förstå—

—vad som händer i ett barns huvud.

De vill ju ofta ta ansvar i svåra situationer.

För att sprida glädje.

Även om de kan gå runt med tunga tankar—

—som det är svårt att dela.

De vill inte plåga nån med det.

Och då...ja, då kan det vara omöjligt att upptäckta.

Gullis! Gullis...

Vad ska vi säga till Bjørn? Vad säger vi till Bjørn?

—Vem är Bjørn? —Teas lillebror.

—Hur gammal är han? —Han är fem.

Jag hade varit ärlig.

Fast på barnets nivå.

Och sagt att det här gör förfärligt ont.

Att han inte är ensam om det.

Säg att det onda kan gå över—

—om man pratar om hur man känner.

Om man pratar om det. Att man inte är ensam.

Har du hört nåt från Mona?

Nej, hon ringer om det är nåt.

—Klarar hon sig? —Jag vet inte, Maria.

De jobbar med henne på neurokirurgen.

Det de kan se är att hjärnan har gått i chock.

Enkelt sagt: hjärnan får för lite syre på grund av högt tryck.

Nu håller vi Tea vid liv medan vi försöker reversera skadorna.

Men vi vet inte.

Vi vet inte om hon klarar sig.

Jag måste åka hem till Bjørn. Jag måste vara hos Bjørn.

Ska jag följa med dig hem?

—Jag åker hem till Bjørn, okej? —Ja.

Har du nån som väntar på dig där? Du kan stanna här så länge du vill.

Nej, men jag vill verkligen hem.

Hennes farmor är hemma.

—Är du säker på att du vill hem? —Ja, helt säker.

Det finns ingenting du kunde ha gjort.

Ring mig.

Okej?

Det är kallt ute.

Jag ska ordna med transport till dig. Om du möter mig i receptionen.

Ni hör av mig så fort jag har mer information.

Okej?

Ring mig.

Så.

Så där. Här ska du få mitt direktnummer.

Så ringer du mig när som helst.

Och om det händer nåt här så ringer vi dig med en gång.

Tack.

Det är beställt.

Bakkeveien 18, ja?

Mår du bra?

Ja, då är vi här.

—Hej. —Mamma?

—Kan jag ligga hos dig? —Det är klart du kan. Kom här.

Det är klart du kan, min älskling.

Du kan alltid komma till mig.

Du kan alltid komma till mamma.

Text: Thomas Jansson Scandinavian Text Service 2018

Ansvarig utgivare: Anders Melin