Original subtitles

EN KLOCKA SLÅR

Taxi. Kan jag få en bil till Varvsgatan 8. Lindén.

Nej, nej...

Nej!

Jag står inte ut! Jag vill inte höra!

284 ska vara lugn.

Ursäkta. Jag vill gå ner.

Tack ska ni ha, herr Lindén, både å mina egna och de andras vägnar.

Förlåt, direktör Holmquist...

Jag hoppas att ni inte tar illa upp om jag frågar, men vem var det som...

–Ni menar 284? Det där avbrottet...? –Ja.

Jag tyckte bara att han liknade Thomas Dahlhoff, pianisten.

Ja, ni såg nog rätt, herr Lindén.

Ja, han försvann ju så plötsligt ur konsertlivet.

–Det är väl ett par tre år sen? –Omkring tre år sen, ja.

-Det var visst en förfärlig historia. -Ja.

–Mordförsök... –Ja.

Säg, det skulle väl inte gå att få besöka honom?

Ser ni, herr Lindén...

Dahlhoff vägrar att ta emot besök.

Den enda som han har talat med under de här åren är en herr Hellenius...

...hans före detta impressario.

Jag erbjöd honom att använda pianot i kyrksalen–

–men han har aldrig begagnat sig av tillåtelsen.

–Dröjer det länge innan han blir fri? –Nej... Jag ska se efter.

Han blir fri den tjugoförsta.

–Ursäkta... –Är ni från pressen så låt mig vara!

Det var jag som spelade för några veckor sen. Mitt namn är Lindén.

Jaså. Visst, ja.

Beethovens Appassionata. Förlåt att jag störde ert framförande.

Jag vill inte vara taktlös, men jag kunde inte låta bli att vänta på er.

Vad vill ni? Är ni nyfiken? Vill ni veta vad jag tyckte om ert spel?

Nej, det var inte därför.

Jag ville bara tala om att vi som beundrar er inte har glömt er.

Det är mycket rörande.

Har ni en cigarett?

Nå, vad gör jag för intryck på er?

Lite avsigkommen, va?

Ja, se på mina händer. Stela fingrar. Slut.

Jo, ert anslag är ganska bra. Lite opersonligt kanske–

–men det är naturligt. Hur gammal är ni?

–23 år. –Jaså, ni är så ung...

Då har ni haft för få missräkningar.

Utan missräkningar kan man inte växa, inte bli människa...

...och ännu mindre konstnär.

Jag blir pratsjuk, men det är så när man kommer där inifrån.

Är det ingen som möter herr Dahlhoff?

Nej.

Säg, skulle inte vi kunna gå och prata någonstans, herr...?

Lindén.

–Vi kunde prata om vad som helst. –Vill ni kanske gå med hem till mig?

Ja, varför inte? Kör till.

Glömma? Hur tror ni egentligen att det skulle gå till?

Jag har försökt i tre år.

Dag efter dag, natt efter natt...

...timme efter timme. Dygnet har 24 timmar.

Det märker man bäst mellan fyra cellväggar.

Ständigt dyker samma fråga upp: "Varför?"

Sex steg fram, sex steg tillbaka.

Varför? Varför?

Varför började det så? Varför slutade det så? Vems var felet?

Pusslet passar inte ihop.

Plocka sönder det igen, sätta ihop det igen, om och om igen...

...tills man håller på att bli vansinnig.

Det var en förtjusande ung dam... Er fästmö?

Nej, vi träffades av en händelse i Schweiz.

–Är hon utländska? –Nej, hon är svenska.

–Vill ni höra hur det började? –Naturligtvis. Gärna.

Det var i Cannes mot slutet av säsongen...

...i Salle de Concert.

Jag var en stor pianist.

En av de största.

Jag hade en lustig vana - en mani, om man så vill.

När jag spelade, valde jag ut någon. För det mesta en vacker kvinna.

Och för henne spelade jag sen som om vi varit ensamma, hon och jag.

Dahlhoff, pausen är snart slut.

–Man är i god form i kväll, va! –Jag såg henne. Snyggt rött hår.

Hade hon det? Det såg jag inte.

Jag såg inte ens färgen på ögonen. Men hon är förtjusande!

Så länge en karl ser vackra ögon och snygga ben är allt gott och väl–

–men när detaljerna försvinner i förtrollningens dis är det fara.

Hör på nu när jag spelar Chopin, så förstår du HUR förtjusande hon är.

–Inte ska du stå bland publiken! –Nå?

–Jag har intervjuat varenda en! –Och ingen vet vem hon är?

Nej. Kom nu, din tokstolle. Tåget till Paris går tidigt i morgon bitti.

–Jaså? –Har du glömt att du har konsert?

Jag tänker inte resa till Paris.

I fjorton dar, dag ut och dag in, från morgon till kväll...

...har vi sökt den där människan överallt.

På promenaden, i kasinot, på kaféerna, i butikerna...

Har du blivit vansinnig, Dahlhoff?!

Kan du inte leva utan den där jäntungen?!

Inte tala så mycket, Hellenius!

När ska du begripa någonting?

Vad fan ska jag begripa?

Att jag är förälskad, Hellenius lilla.

Förälskad?

Tack. Det var bara det som fattades.

–Låt bli att frambringa såna ljud! –Jag sjunger.

–Jaså? Låt bli att sjunga, då. –Vilket rysligt humör du har i dag.

Du är väl en vuxen mänska?

Eller är du inte det? Förresten har du kontrakt med mig.

-Tyvärr. -Är det tacken för mitt tålamod?

Åtta dagar har vi kastat bort här, och två konserter har skjutits upp.

Det är väl inte mitt fel att du inte kan hitta flickan?

Jag fogar mig i dina kontrakts–bestämmelser.

Men jag kommer att spela uruselt. Uruselt!

Ja, det blir nog bra, ska du se...

–O, du min Skap... –Vad är det?

Ingenting alls...

Tåget går ju!

Du kan väl inte hoppa av tåget när det går?! Vänta!

–Äntligen! Ni! –Vem är ni? Vad vill ni?

Thomas! Det är rena vansinnet! Det är vansinne!

–Herr Dahlhoff? –Herregud, vad jag har sökt er.

Och jag hade funnit henne.

Nej...

Jag vill inte minnas mer.

En banal historia.

Nu ska jag inte störa er längre.

Det var så länge sen jag talade med nån. Ni får skylla er själv.

Får jag söka upp er någon dag?

Ja, jag skulle ju höra er spela. Kom när ni har lust.

–Faster...? –Är vi redan framme?

–Nej, men det är dags nu. -Detta evinnerliga medicinerande!

–Men faster blir ju bättre av det. –Inbillning, liksom allt annat.

Man inbillar sig att man är lycklig eller olycklig, frisk eller sjuk...

Tack.

Men den här Stockholmsresan är bestämt en förfärlig dumhet.

Alla människor manövrerar mig precis som de vill, både du och doktorerna.

–Ja, faster är så snäll emot mig. –Ja, alldeles för snäll.

Jag måste få veta hur han har det.

Du är tokig, han har ju inte låtit höra av sig på tre hela år.

Det gör detsamma...

Men den där unge mannen i Davos, Erik... Herregud, jag och namn...

–Har du meddelat honom att du kommer? –Nej.

Varför inte? Var han bara en liten flirt? Och det vill du inbilla mig?

–Nej, men jag måste tala med Thomas. –Skilsmässa! Äntligen ett klokt ord.

Men hur som helst tycker jag inte om den här Stockholmsresan.

Den där Dahlhoff är ingen människa, han är en människoätare. Usch!

–God dag, Jönsson! –God dag, direktörn.

–Hur står barometern i dag? –Inte bra, direktörn.

Han har inte talat till mig på hela dagen. Ibland är det riktigt hemskt.

Han går inte ut förrän det är mörkt. Och frukostägget fick stå orört igen.

–Det förargar mig nästan mest. –Det blir nog bra...

Han spelar i alla fall...

Bravo! Bravo!

Det är fullkomligt meningslöst!

–Det går inte! –Tålamod, bara.

All framgång består till 90 procent av tålamod.

Resten är reklam.

Vad i Herrans namn är det?

Toner från andra sidan.

Du har alltid varit svag för teatraliska effekter.

Njuter du nu av att spela den tragiskt resignerade?

Låt mig vara i fred för sånt.

Inte så illa spelat, det får du lov att medge.

Vem kan efterlikna mig?

Ingen.

–Och nu? –Du måste göra något åt det.

Du måste låta din konst leva vidare. Ge till andra av ditt kunnande.

Elever, va? Tack. Unga idioter med illusioner och idealism?

–Det är din plikt. –Förlåt, hur sa? Plikt?

Dig själv kan du kasta bort, men inte det som du kan lära andra...

...inte din konst.

Du hör ju själv hur mycket som är kvar av min konst.

I varje fall behöver du ju pengar, förr eller senare.

–Hur mycket är jag skyldig dig? –Det är väl inte det vi talar om!

Jag menar VÄL med dig.

Det skulle göra dig gott.

Jag måste kila nu, men tänk på vad jag har sagt.

Och ät upp ditt frukostägg, annars driver du Jönsson till vansinne.

–Hellenius? –Ja, vad är det?

Har du hört något från henne?

Nej. Men hon har det bra.

Så...?

Det var en släkting till henne från Göteborg som tog hand om henne då...

...då, för tre år sen.

Hon har det bra...

Vore det inte bäst för dig att undvika det där temat?

Kanske det.

Adjö med dig.

Tack, vi kan stanna här.

Var vänlig vänta ett slag.

PIANOSPEL

Det var som hundan!

–Ni är allt förbaskat begåvad! –Ja, jag vet det.

Åja, det är mycket kvar att lära ännu!

–Och jag kommer att ta i hårt. –Det väntar jag mig.

Den är inte alls tokig.

–Är det du, Maria? –Ja, faster.

En sån här hittar man knappt i Paris. Träffade du honom, människoätarn?

–Nej, jag hörde honom bara. –Hörde du honom? – Lisa kan gå nu.

–Vilken klänning önskar frun? -En som klär mig, lilla Lisa.

Hörde du honom? Vad menar du?

Jag hörde honom spela. Jag ville inte störa.

Han ville aldrig bli störd när han arbetade. Han spelade underbart.

–Han har kommit över allt nu. –Du skulle ju tala om skilsmässan!

–Jag kunde inte. Jag nändes inte. –Nändes inte?

När han blev dömd kunde du blivit fri från honom, men då nändes du inte.

Han som bara tagit hänsyn till sig själv! Nej, jag förstår dig inte!

–Jag vill inte göra Thomas illa. –Tänker du inte alls på Erik?

Det var det värsta...!

För att skona den där människoätande egoisten offrar du hela din framtid!

–Vill du gifta dig med Erik? –Ja visst, men...

Då ska du skilja dig från den där människoätaren, det ska jag se till.

Men till att börja med kan vi äta middag med lilla Erik.

Det var en förtjusande kväll, men nu är jag trött. Ni får ursäkta.

–Ja, klockan är mycket nu. –Nej, inte för er två. God natt.

–Men faster... –Ja, jag ska inte glömma tabletterna.

Berätta lite om dig själv. Hur har du det?

–Hur går det med din musik? –Bra. Jag har fått en ny lärare.

Han är fascinerande... Ja, det där ska jag berätta någon annan gång.

Maria, blir du inte alls glad över att träffa mig?

Jo visst, Erik. Men...

–Men? –Nej, ingenting.

Jag älskar dig, Maria.

–Är det underligt att jag kommit? –Nej, tvärtom, det är roligt.

–Har du varit här länge? –Nej, bara några dar.

–När ska du konsertera igen? –Tja, vem vet...

Fingrarna börjar fungera igen. Det andra tar ju sin tid.

Man får ha tålamod. Hellenius ligger på som en jakthund som vädrar byte.

–Du känner ju honom. –Ja, jag känner honom ganska väl...

Jag minns... Han har mindre älskvärda sidor också.

Men det är bara svartsjuka. Han såg mig som sin privategendom.

Det finns ju människor som liksom äter upp andra.

–Människoätare... –Ja, just det - människoätare.

Vill du ha kaffe eller te? Ett glas vin, kanske?

Nej tack.

Thomas... Det är en sak jag måste tala med dig om.

Jag ville inte göra det den gången, för tre år sen.

Det var kanske missriktad hänsynsfullhet, men jag...

–Du menar skilsmässa? –Ja.

Det var snällt att du inte yrkade på det då. Men jag förstår dig.

Det blir precis som du önskar.

Tack, Thomas.

Vi kan väl vara goda vänner för det?

Ja visst, Thomas... Adjö, Thomas.

Inte adjö. Jag måste få träffa dig igen - dig och din tillkommande.

För det finns väl en tillkommande?

Ja, det finns det.

Lycka till, då.

Glöm inte ditt löfte att jag får träffa dig snart... Er båda.

Är klockan så mycket?! Jag har en elev.

En begåvad pojke, annars vore det ingen idé att vara pianopedagog.

God dag, Lindén. Hur har vi det i dag?

Ska vi sätta i gång, då?

Vad är det med er?

Vem var det som gick härifrån nyss?

Min hustru.

-Er...hustru? -Ja, hur så?

-Hur så, frågar jag? -Ja, det var... Hon...

Nej, det var ingenting. Ingenting...

Erik!

Så det är för er skull?

Svara! Är det för er skull hon vill skiljas?

Hör ni inte att jag frågar?!

Erik...

Erik, du får inte vara ledsen på mig.

Jag kunde inte tala om det förut.

Det var som en kvarnsten runt halsen.

Jag var tvungen att glömma det.

Nej, du kan inte förstå hur det var.

Det var alltså för din skull som han kom i fängelse?

Hur var det möjligt att det kunde bli så?

Ja, hur kunde det bli så?

Det vet jag knappast själv. Vad har han sagt?

Han berättade hur han såg dig första gången, och hur han hittade dig igen.

Du måste berätta allt för mig. Jag måste få veta sanningen!

Sanningen?

Ja, sanningen så som jag ser den.

Jag var på konserten. Efter Appassionatan måste jag gå.

Det var något inom mig som drev mig bort därifrån.

Jag kunde inte glömma hans spel. Det både drog och stötte mig tillbaka.

Jag vet inte hur jag ska förklara det.

Jo, jag var rädd - rädd för mig själv.

Några dagar efteråt följde jag en vän till stationen.

–Herr Dahlhoff! –Herregud, vad jag har sökt er.

–Vad heter ni? –Maria.

Maria... Jag trodde att jag aldrig skulle få se er mer.

–Ni måste gifta er med mig. –Men herr Dahlhoff...

–Ni är rädd för mig. –Rädd?

Nej...

Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig.

Thomas! Du måste ju ta flyget från Marseille! Tänk på din konsert!

Dahlhoff!

Ja, så var han.

Man tappade andan.

Från det ögonblicket var jag inte mig själv, hade ingen egen vilja mer.

Fyra veckor senare var jag hans hustru.

Jag var så ung, knappast 19 år.

Och han var den berömde konstnären. Han var van att få sin vilja fram.

Så började ett nytt liv...

...utan rast, bara vidare. Alltid vidare.

En sån underbar natt.

Älskar du mig?

Thomas, varför ser du på mig så där?

-Du skrämmer mig. –Älskar du mig?

–Du vet att jag håller av dig. -Det räcker inte.

Det som är mellan oss är större.

Jag kan inte leva utan dig. Du är en del av mig. Du tillhör mig.

Bara mig!

Annars dödar jag dig.

Älskar du mig? Svara.

Ja... Jag älskar dig.

Där har du sanningen. Han kunde inte leva utan mig.

Men hans kärlek var skrämmande. Den gav honom ingen ro.

Den förtärde honom, åt honom inifrån.

Lycklig?

Ja visst.

Verkligen? Det märks inte alltid.

Det är inte alltid så lätt att vara gift med Thomas Dahlhoff.

Det är ingen som vågat sig på det heller - före er.

Geniet har sina egna lagar.

Först kommer konsten. Sen kommer ingenting på en lång stund...

...en jäkla lång stund.

Sen kommer Han själv med stort H. Och sen...

...kommer impressarion.

SKRATT

Sen blir det ingen plats över åt hustrun.

Jo, det är just det farliga.

Er älskar han. Ni har ett mycket stort ansvar.

Jag vet det.

APPLÅDER

De är galna, som vanligt.

Huvudvärk igen? Det står han inte ut med.

Banketten väntar.

Den obligatoriska banketten...

Så var hans triumftåg slut.

Äntligen.

Vi kom hem till Stockholm.

Vi kom hem till hans hem...

...och mitt.

Älskade du honom fortfarande?

Ja, jag älskade honom.

Men jag måste försvara mig mot den kärleken, för att få vara människa.

En dag fick jag ett brev. Från Gösta, en barndomsvän.

Jag älskade honom inte. Det var inte därför jag träffade honom–

–utan för att jag måste göra det, på trots.

Det var en kväll... Thomas hade just rest bort.

Det var inte lätt för mig att... Thomas ville ha mig med till Malmö.

Sen vi gifte oss har han inte velat vara utan mig.

Låter du dig tyranniseras så?

Tyranniseras? Du missförstår. Han är en ovanlig människa.

Visst! Ett geni? Där har en vanlig människa inget att säga till om...

Är du lycklig? Jag vill så gärna att du ska vara lycklig.

Du är rar, Gösta.

Lycklig? Jag vet inte...

Men det känns ibland som om mitt liv inte hade någon mening utan honom.

Är det att vara lycklig?

Hallå? Ja?

Hallå? God dag, herr Dahlhoff.

Nej, inte ännu.

Det vet jag inte.

Vänta lite, man kommer visst nu.

Herr Dahlhoff är i telefon.

Han har ringt en gång förut.

God dag. Ja, jag kom just hem.

På bio. Var skulle jag annars ha varit?

Väldigt vad du är nyfiken...

"Dimmornas kaj" med Gabin.

Va? På Grand...

Ja, naturligtvis. Vem skulle jag gå med? Hellenius, kanske?

Jag sa ju att jag var ensam. Thomas, vad du är retlig i kväll.

Hallå? Hallå?

Ja, jag ljög.

Spontant.

Det var mitt första... Hur ska jag säga?

...mitt första revoltförsök...

...mot hans sätt att bestämma över mitt liv, över vartenda steg jag tog.

–Och så blev du kär i Gösta. –Kär?

Nej, inte alls. Han var inte sån.

Nej, men jag började träffa honom oftare än jag hade tänkt från början.

Jag behövde honom. Han var så enkel, så rogivande.

Ja, så okomplicerad.

Jag måste få känna att jag hade en egen vilja.

Det var min rätt. I varje fall tog jag mig den rätten.

Och din man?

Först var allt som förr.

Han var på gott humör. Lite mindre diktatorisk än vanligt.

Eller så inbillade jag mig det...

Men så med ens märkte jag att det var något i görningen.

Hellenius klagar över att du blivit så nervös att det märks på ditt spel.

Du borde resa bort och vila dig.

Dina konserter kanske kommer för tätt.

Minns du den där kvällen när jag ringde från Malmö?

Ja... Jo visst.

Du sa att du hade sett "Dimmornas kaj" med Gabin på Grand.

Ja.

Den gick inte på Grand då. Men det lade du kanske inte märke till.

Thomas!

Thomas!!

–Och du önskar? –Någon har brutit upp min sekretär!

Jaha.

Du?!

Vad har du för rätt?

Jag ville veta min hustrus hemligheter, varför hon ljuger.

Vem hon träffar utan min vetskap.

–Tror du att jag bedrar dig? –Nej.

Men jag ämnar inte tåla att någon tar ifrån mig det som tillhör mig!

Du ämnar inte tåla? Är jag din egendom?

En del av ditt lösöre? Ett instrument som du spelar på?

Den store konstnären känner bara EN lag: geniet. Alla ska tjäna honom.

–Jag vill inte det! –Din vilja intresserar mig inte.

Pojkvalpen du träffar intresserar mig inte. Men gör slut på det!

Jag gör vad jag tycker är lämpligt. Tror du att jag är rädd? Titta bara.

Förlåt mig. Förlåt mig! Jag älskar dig.

–Låt mig vara. –Maria!

Nej, du älskar mig inte.

Jag var rädd. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Han var precis som ibland när han spelade.

Omänsklig, besatt, otäck... Jag trodde han skulle döda mig.

Följ mig inte längre. Vi ska inte ses mer.

Han förstör hela ditt liv! Han har ingen rätt att behandla dig så.

Adjö, Gösta. Glöm vad jag sa. Allt blir bra...

Du kan inte leva med honom! Jag kan inte tillåta det.

Du är söt. Glöm vad jag har sagt. Du måste vara förnuftig. Adjö.

–Kanske vi ses igen... –Säkert!

När jag kom upp på mitt rum greps jag av en underlig oro.

Hade jag sagt för mycket till Gösta? Han var så impulsiv.

Kanske trodde han att han kunde hjälpa mig.

Jag hade en känsla av att något höll på att hända.

Det var så obehagligt tyst i huset. Jag visste att Thomas var hemma.

Men han spelade inte. Det gjorde mig nervös.

Jag hörde röster. Thomas och någon till...

–Ni gör henne olycklig! Maria: –Det var Gösta!

Äktenskapet är en plåga för henne. Ni är en egoist!

–Hur understår ni er?! –Jag älskar Maria!

Thomas!

Jag förbjuder er att träffa Maria! Jag har varnat er!

–Låt bli Maria, annars... –Tror ni att ni kan skrämma mig?

ETT PISTOLSKOTT

–Han dog inte. –Nej.

–Nå? Och sen? –Rättegången var som en mardröm.

Thomas vägrade att försvara sig. Han upprepade bara stereotypt:

"Jag har själv förstört mitt liv. Allt annat är likgiltigt."

–Allt annat? –Allt annat. Jag med.

Han vägrade ta emot mig, ville inte se mig.

Han älskade mig inte längre.

–Och du? -Va? Jag?

Nej, jag kan inte leva med honom.

Det måste vara slut, fullkomligt slut.

PIANOMUSIK

DÖRRKLOCKAN

Kors då... Är det herr Lindén?

–Är herr Dahlhoff ensam? -Ja, men har herr Lindén lektion nu?

Nej, det är inte därför jag kommer.

Hör så han spelar.

Så här har han inte spelat sen han kom hem.

Herr Lindén kan vara glad att ha en sån lärare.

Han är inte min lärare längre.

–Tänker herr Lindén överge oss? –Ja, det blir nog bäst så.

Det blir inte herr Dahlhoff glad åt.

Härom dagen sa han: "Var snäll mot Erik, han är min kronprins."

Han håller på herr Lindén.

Fru Jönsson var visst på väg ut...

–Ja, jag går väl, då. –God natt.

Han håller på herr Lindén som på en son.

Tänk på det.

God natt.

Är det någon där?

Är det...?

Jaså, är det ni, Lindén?

Varför säger ni inget? Är ni stum av beundran?

Ja, jag spelar bättre nu.

Jag har börjat leva upp igen, vad nu det kan bero på...

–Hur kom ni in? –Fru Jönsson öppnade.

Ni försvann så plötsligt härom dagen.

Jag trodde aldrig att jag skulle få se er mer.

Jag skrämde er kanske.

Som jag skrämt Maria förr i världen...

Men nu är hon inte rädd för mig. Och ni är inte heller rädd för mig.

–Ska ni inte ta av er? Ni är blöt. –Jag ska gå strax. Jag ville bara...

Jaså, ni ska gå strax? Nu igen?

Herr Dahlhoff, jag älskar Maria.

Jag vet att ni älskar Maria.

Det kommer inte precis överraskande.

Vet ni att en annan ung man har sagt precis detsamma i det här rummet?

–Ja, Maria har talat om allt. –Allt? Ni vet att jag...

Ja! Ni förstörde ert äktenskap för en inbillning. Maria älskade honom inte.

Visst, nej... Men er älskar hon? Jaha...

Er älskar hon... Det är den stora skillnaden.

Ni vill alltså gifta er med Maria? Men vad har jag med det att göra?

Hon är fri. Skilsmässan började för tre år sen. Ett avslutat kapitel...

Jag står i så stor tacksamhetsskuld till er. Det är min plikt att...

Strunta i fraserna. Saken är klar.

Ta nu av er ytterkläderna, så får jag höra vad ni gjort sen sist.

Jag förstår inte. Menar herr Dahlhoff att ni fortfarande vill...

Vad har era kärlekshistorier med vårt arbete att göra?

Jag ska göra en bra pianist av er. Ert privatliv angår mig inte.

Tjajkovskijkonserten, om jag får be.

–Nå? Vad tror du nu? –Kors i Herrans namn!

Du spelar ju bättre än någonsin!

–Ja, jag saknar nog inte begåvning. –Jag gratulerar dig!

Det är jag som gratulerar dig. Ska du tjäna en förmögenhet på mig igen?

Du, det här måste ju firas!

–Vi ska ut och festa, som förr. –Nej, jag vill inte vara bland folk.

Du har ju inget att skämmas för. Du försvarade din egen hustru.

Hade det varit i Frankrike hade du blivit frikänd.

Du har ju tagit ditt straff. Och så reklamen, för tusan!

Vi ska ha Maria med! De försonade makarna...

Och Erik, älsklingseleven, den store Dahlhoffs arvtagare.

Och hennes faster, skeppsredaränkan från Götet.

Titta, Signe, är det inte Thomas Dahlhoff?

–Vem är det? En filmskådespelare? –Nej, violinist.

–Pianist! –Han som sköt sin hustru?

–Nej, hennes älskare. –Berätta!

Var det inte trevligt att Hellenius drog ut dig?

-Dags att bli en varg bland vargar. –Och reklamen, för tusan!

Skål, Erik! Kronprinsens skål.

Lycka till, Maria.

Tre år...för henne. - Bettan, är hon så fascinerande?

Män har så konstig smak. Fråga John. Han är specialist på yngre damer.

–Är det den nye älskaren? –Den unge pojken? Det var det värsta.

–Ja, se musikanter... –Ursäkta mig.

Ja?

Ja... Jaha...

Hans före detta gemål och hennes tillkommande. Triangeldrama!

Jaså. Vad ska du ha för det?

Tia? Jaha...

Ta med Jönsson så att han kan plåta dem. Kvicka dig.

Låt honom inte lura dig med kontrakten.

Mig har han levat gott på. Nu när jag ska konsertera igen...

Är det inte herr Dahlhoff? Jag är redaktör Svensson på Vecko-Bilden.

Tillåter herr Dahlhoff en liten bild med anledning av er fri...come–back?

Hur understår ni er?!

–Thomas! –Ta det lugnt, Thomas.

–Skaffa er andra sensationsobjekt! –Han är galen.

Hela konserten är utsåld. Det finns inte en plats att få för pengar.

Och karln vägrar att spela!

Jag har talat till honom som till en sjuk häst. Jag har bönat och hotat.

–Det hjälper inte. Han vägrar. –Men varför vill han inte?

Det är historien på restaurangen... Han har fått torgskräck.

"De vill inte höra mig. Jag är bara ett varieténummer för dem."

Det är så man kan bli galen!

Jag kan förstå honom. Men han måste spela för sin egen skull.

Ja, ni måste hjälpa mig. Ni är den enda som kan få honom till det.

–Jag? –Ja, ni har ju blivit så goda vänner.

Snälla fru Dahlhoff, jag ber er.

Du älskar ju henne.

Du kan inte leva utan henne.

Nej, du kan inte leva med henne, och inte utan henne.

Nu tänker du avstå från henne, lämna henne åt någon annan.

För hennes skull satt du i fängelse. Nu avstår du henne. Det är komiskt.

Det är så man kan skratta sig fördärvad. En sån där valp.

Kronprinsen. Han får allt.

Henne, framtiden, segrarna...

Men vad får du?

Varför slåss du inte? Du är feg. Rädd.

Rädd för dig själv, och för din kärlek.

Du minns hur det gick. Den gången var du stark och försvarade dig.

Men nu orkar du inte.

Hon är borta. Du är ensam.

Totalt ensam...

Du är gammal. Gammal och ensam...

Det är för sent. För sent...

Sent...

Herrn har besök. Det är...

God dag.

Jag förstår. Hellenius har mobiliserat dig.

Han är rädd att förlora bytet.

Nej, Thomas, det är inte därför jag har kommit...

...utan för din skull. Jag vill inte att det ska verka som om du var rädd.

–Rädd? Varför skulle jag vara rädd? –Men Thomas...

Naturligtvis väntar man en sensation. Hade du hoppats något annat?

Du är rädd - rädd för dig själv.

Du tror inte på din makt över dem.

Du?!

DU tror inte längre på dig själv! Nej, det är omöjligt, Thomas.

Kära barn, man kan tåla mycket om man bara har något att slåss för.

Men jag har ingenting, och ingen.

Thomas...

Thomas, du har ju mig.

Dig?

–Dig? –Ja.

Kastar du bort ditt liv igen, kommer jag att känna att felet är mitt-

-att du gjorde det för den där gamla historien.

Du har redan kastat bort ditt liv för ingenting. Meningslöst, tanklöst.

Du har inte rätt att göra det igen - varken för din skull, eller för min.

För din skull? Du menar...

Jag SKA spela.

MISSLJUD FRÅN PIANOT

Thomas!

Thomas! Vad är det? Är du sjuk?

Du...det går strax över.

Du ska inte vara orolig.

Jag SKA spela.

Jag ska spela.

Jag förstår det inte. Jag trodde att allt var slut, att allt var förbi.

Jag vill ju till dig. Det måste du tro.

Men det går inte. Just nu när han kämpar för sitt liv...

...kommer samma känsla över mig som när jag alltid var hos honom.

–Du älskar honom fortfarande. –Å, Erik...det är det jag inte vet.

Kanske hatar jag honom för att jag inte kan komma loss ifrån honom.

–Kanske jag inte vill komma loss. –Jag förstår.

Jag har förstått det länge. Kanske hela tiden...

Jag hoppas att du blir lycklig.

Erik...

Erik, du...

Ditt hjärta tilltalar mig inte alls, och det vet du.

–Det håller nog... –Efter konserten måste du vila.

–Tog du dropparna som jag skrev ut? –Ja, för att lugna Jönsson.

Du är omtänksam... Men om du vill komma igenom den här konserten–

–måste du följa mina ordinationer.

Nå, tror du att du har ställt rätt diagnos nu, gamla döddoktor?

Är det hjärtat som krånglar?

–Vad tror du själv? –Jag?

Det har jag förstått länge.

–Herrn ringde. –Det var jag, fru Jönsson.

Ta en tablett snarast. Nej, en halv räcker.

Och eventuellt en halv till i pausen.

För mycket av det här är riskabelt, för dig i synnerhet.

Kan fru Jönsson hämta ut det här på apoteket. Det finns färdigt i tub.

Ska ske, doktorn.

Jag ska kila. Jag har ett besök till.

Och jag vill inte missa din konsert. Lycka till.

Tack. Adjö.

Men kom ihåg, inte mer än en halv tablett åt gången.

Se, där har vi Jönsson. Ska hon inte följa med?

Nej, jag hör det hellre i radion. Man blir vimmelkantig av så mycket folk.

Adjö med sig, då, gamla Jönsson.

–Adjö, fru Jönsson. –Adjö. Lycka till, herr Dahlhoff.

Tack, fru Jönsson, tack för allting...

Klockan är mycket, kom nu. Du ska väl inte stå och flirta med Jönsson?

Efter konserten får du ta dig en vilokur på fyra veckor.

Sen åker vi ut på turnén. Det blir härligt när du är fin och utvilad.

Varför säger du inget? Är du stum?

Jag vill be dig om något. Ge Maria den här ringen när hon gifter sig.

Ska jag? Den kan du väl ge själv?

Är det inte ovanligt att man är med när ens hustru gifter om sig?

Jo, det kan du ha rätt i.

Maria... Det är som om det inte fanns något annat i världen för dig.

Nej, det är underligt. Jag kan inte leva utan henne, och inte med henne.

Tack för att du kom. Det var snällt.

Vi har nu hört en del av Thomas Dahlhoffs pianoafton i Konserthuset:

Toccata och fuga i d–moll av Johann Sebastian Bach i pianotranskription-

-och så variationer över ett tema av Paganini, av Johannes Brahms.

Sista numret blir Beethovens sonat i f-moll, opus 57, Appassionata.

"En halv tablett..."

"För mycket av det här är riskabelt, i synnerhet för dig."

"Tack, fru Jönsson, tack för allting."

Var kan man träffa doktorn, då?

På konserten? Plats 138 på parketten.

Vaktmästarn! Jag måste ha tag i doktor Cederström.

Det är omöjligt att gå in nu. Ni får hitta en annan läkare.

–Var är direktör Hellenius? –I artistfoajén.

Jag söker direktör Hellenius. Gå genast efter honom.

Herr Dahlhoff är sjuk. Skynda på!

Vad i all sin dar! Vad står på, Jönsson?

Han har tagit alla tabletterna.

Han tänker ta livet av sig.

APPLÅDER

Jag hämtar Cederström!

–Maria... –Ja, Thomas.

Jag spelade...i alla fall.

Ja... Ja, du spelade, Thomas.

Du har aldrig spelat så underbart.

Det var sista gången.

Allt ska bli bra igen, Thomas.

Ja...allt ska bli bra.

Och du ska bli lycklig, min älskade.

Textning: SVT Undertext Sveriges Television AB