Original subtitles

Det här är bara 155 000. Ni kan räkna själva om ni vill! 155 000!

Visste du hur stort det var?

De sliter ut sig. Som det där sista i Södertälje.

Nicke var ju helt trasig. Kan det vara färgen?

Fattar du vad vi kan dra in?

Det här är en bil.

Du kan ringa vår konkursförvaltare.

–De vill ha pengar! –Det finns inga pengar!

Det är hummer!

–Vad har ni för jobb? –Jag amorterar, jag arbetar...

Ska det vara så svårt att tro på?

–Hur är det med dig? –Jag vet inte. Det bara kommer.

Det du nojar för, det finns inte. Är du med? Själva nojan är farlig.

Jag vet ju det nu!

Ingen ringer snuten! Ni är hysteriska.

Jag fattar inte! Vi rånar en bank.

I stället för att ta ett steg fram går vi ett tillbaka! Vad har hänt?

–Hur tar vi tillbaka våra slantar? –Vi tar tillbaka dem på banken.

OLA NORELL, SHANTI RONEY OCH DANILO BEJARANO

Vi skulle ta en bank i Nyköping. Trevlig bank, mellanstort kontor.

Den låg nära ett öde industriområde där man kunde dumpa bilen.

Sen var man snabbt ute på motorvägen.

Det är skönhetsmässa i dag. Lämnar du barnen på dagis? Kan du det?

–Ja. –Hämta också?

–Hur länge är du där? –Vad har du i dag?

Jobb!

Ska jag hjälpa dig med jackan? Hur är det med dig?

–Då går jag in och lämnar Lina. –Vänta! Jag tror att han har feber.

Feber? – Gubben, du är väl inte dålig?

–Jo. –Nej...

Vet du vad, Max? I dag får du vara hemma.

Vad fan är det nu?

–Såja, vila här nu. –Vad händer?

Han är sjuk.

Annelie är inte hemma. Hon är på skönhetsmässan i Sollentuna.

–Var är den? Hur länge är hon där? –Ring henne!

–Hon har ingen mobil. –Ingen mobil?

–Vi ska fan göra en grej här i dag! –Håll käften. Han sover.

–Det här är inte sant. Amanda, då? –Anna och Amanda är också där.

–Har inte de några jävla telefoner? –Ta det lugnt. Jag löser det.

Jag ringer. – Ringer du Anna?

–Amanda har svararen på. –Anna med.

–Din morsa... –Ta det lugnt. Jag tänker.

Vi måste ha pengarna i dag, så är det bara. Det är ingen lek, Hoffa.

Om vi kommer i morgon rinner det över. De kommer att klippa då.

–Jag fattar det. –Nej, det tror jag inte.

–Din morsa, Nicke? –Nej. Han känner henne inte.

–Man lämnar honom inte då. –Hon ska väl inte adoptera honom!

Hamid, nej. Jag löser det här. Jag lovar. Ta det lugnt.

Du fattar inte hur de jobbar. De vet att du har familj...

–De vet om du har finnar på skinkan! –Jag vet att de vet det.

–De gör hembesök. –Kör hem till mina föräldrar.

De är inte hemma. Han får hänga med. Han kommer att sova.

–Vi kan fan inte ha en unge med oss. –Stoppar de oss, kan han vara bra.

–Jag tycker inte om det. –Inte jag heller. Vi har inget val.

–Jag ska aldrig skaffa barn. –Ingen risk.

Vad fan menade jag med det? Ingenting. Förlåt. Kör nu.

Här är det.

...varenda jävel här inne...

Kör ett varv till så somnar han.

Jag skjuter sönder varenda jävel...

Kom igen nu! Allt ni har! Allt ska med!

Du också!

–Kör! –Vi är fan störst!

Vi har jobbat lite, gubben. Vi har målat.

–Jag var på dagis. Jag hörde. –Max är rätt dålig.

–Jag visste inte, Hoffa. –Han har mest sovit...

Yrat... Man drömmer väl en massa när man har feber.

–Vad duktig du har varit. –Nu måste jag i väg. Vi ses sen.

Tja! Hur mycket?

En mille femhundrafyrtiosju tusen.

♫ Hammarby, Hammarby

♫ Hammarby, Hammarby, Hammarby

♫ Hammarby, Hammarby...

–170 000. –Ja, det är alltihop.

Det vi skulle betala nu, plus räntan som vi skulle betala om ett år.

–Vad är det för pengar? –Det är vanliga pengar.

Vad menar du? Det är svenska pengar.

Men var ifrån? Jag vill ogärna ha lysta pengar.

Varför tror du de är det?

För att de ligger i serier och så är de ovikta.

Är det lysta sedlar, eller?

Har du rånat en bank?

–Jag ska inte bråka på er för det. –Okej... Fan, vad schyst.

Jag kan tvätta pengarna – till hälften av värdet.

Antingen fixar ni fram 170 000 till eller så byter ni ut dem...

...mot vanliga använda, tummade jävla sedlar.

Du kan tvätta dem, men det kostar hälften så mycket.

Då ska du väl inte ha lika mycket till...

Å fan, är det du som sätter priserna här nu?

–Jag bara gjorde en uträkning. –Låt mig stå för räkningen. Okej?

–Okej. –Vad har ni gjort för skit?

–Vi har sålt en grej. –Inventarier.

Ni har ansträngt er i alla fall. Det märks.

Ni får en vecka på er att ordna det.

Ni kan ju sälja några fler penslar... Ska vi säga det?

Så gjorde vi rånet som skulle utlösa det årets största polispådrag.

Men vi gjorde aldrig illa någon.

Vi gjorde det bara för att få pengar – för att komma i kapp...

Det är som med jakt och jägare. Vi fällde bara så mycket vi behövde.

Det var uttänkt så: aldrig göra nån illa. Vi använde inte riktiga vapen.

Vi hatade inte samhället – tvärtom. Vi ville bara vara med.

Helst ville vi slippa det här, i alla fall jag.

Så fick vi det vi ville ha – använda sedlar.

En dags arbete... Kan nån inte fatta att det var svårt att låta bli...

Vi tog en välförtjänt semester–

–för att besöka bilhandlarna och outlet–magasinen.

För hur kul är det egentligen att vända sedlar?

Det är vad man kan byta dem emot som ger känslan.

–Är det den? –Ja, vad tycker du?

–Okej, alla meat lovers! –Var är Hamid?

–Han skulle ju komma. –Har du pratat med honom?

Skit i det, du!

Ta för er! Jag var på Skärholmens outlet. Det var rea på rean.

Vad snyggt ni har här! Metallic, the future...

Hoffa, kolla.

Annelie!

Okej. Hallå!

–Skål för Hoffas måleri. –Skål.

Hoffas måleri.

♫ Jag ska köpa vingar för pengarna

♫ och flyga ut över ängarna...

Vad fint! Tack.

Max frågar jämt när vi ska ut på den där fisketuren...

Vi ska... Det har varit så mycket på firman.

–Okej. –Jag ska köpa lite fiskegrejer.

Titta inte på mig så där!

–Lägg av. –Aj, Annelie!

DÖRRSIGNAL Vi skiter i det.

–Vi måste öppna... –Vad är klockan?

Din pappa, Hoffa.

Jag sitter helst i bilen. De här stolarna är de bästa för min rygg.

–Vill du höra? –Nej.

Man kan få värme i stolarna.

–Vill du ha...värme i stolen? –Visst.

Jag sätter på "mellan". Diskbråck är inget man kan göra nåt åt...

–Det måste opereras. –Är det köer, eller?

–Köer? Till operationen? –Ja.

–Hördu, Janne... Hur går allting? –Det går jävligt bra.

Jag inser att jag måste trappa ner...

–Hur är det med dig och mamma? –Det är väl som vanligt.

Jag älskar Gun. 40 års äktenskap...

–Ja, men är ni lyckliga? –Lyckliga? Vilket jävla uttryck...

Ni har varit det absolut viktigaste i vårt liv...

–Du och Tommy. Fattar du inte det? –Jag vet inte.

Man oroar sig – efter allt som har varit.

–För mig, men inte för Tommy. –Nej, det är annorlunda med dig.

–Jag är annorlunda. –Om jag nu får prata till punkt...

Det är så här att jag har en firma som snart står utan ledning.

Jag vill inte skapa ont blod mellan er två, därför vill jag prata med er.

Jag pratade med Tommy i går och nu pratar jag med dig.

–Tommy har ju redan en stor firma... –Låt honom ta skiten! Ge honom den!

Det visste jag. Jag bryr mig inte. Jag skiter i din jävla målarfirma!

Janne! Lyssna på mig nu!

–Det är fan att man ska vara bög! –Vad skönt att det kom ut. Äntligen!

Hör alla det nu? Jag är bög – annars hade jag varit gift med denna kvinna.

Sitt still!

–Är det okej om vi går ut i kväll? –I kväll?

–Ska ni gå ut igen? –Det gäller mitt jobb...

–Det är varenda kväll nu. –Vad är det med dig? Det är det inte.

Jag är väl inte alltid ute? Vi ska fira i kväll. I morgon är jag hemma.

–Men vad fan – gör som du vill! –Tacka fan för att jag ska göra det!

Amanda, förlåt! Du fattar väl att jag verkar som en toffel när du säger så.

Måste du hålla på så där? Det är ju pinsamt.

Ursäkta att jag vill träffa dig. Måste du träffa dem dygnet runt?

–Vi måste koppla av också. –Gör som du vill.

Okej. Men var inte sur. Då är det inget kul att gå ut.

Det skiter jag i! Hoffa går inte ut lika ofta.

Han har barn. Det är annorlunda.

Jag är så glad att vi aldrig fick nåt barn.

–Jag är så jävla tacksam för det! –Jag med. Hör du det? Jag med!

Har du läst tidningen? De jämför oss med militärligan och såna snubbar!

Då tänkte jag så här: vad är vi då – vad ska man kalla oss för?

Kan man fatta en sån grej – att halva jävla snutsläktet är efter oss?!

Kan man fatta det? Det är bara fetcool – det bara droppar om det!

Wow! – Hallå!

Då tänkte jag så här... Vår image – som i Heat.

Vi gör som de! Så borde vi också göra.

–De åker dit. –Innan. Du vet, stöten mitt i stan.

De är så coola, med solbrillor, kostymer, snygga och lugna...

Sen fram med automatvapnen! Pengar i bagen och så promenerar de ut...

Kan man fatta det?! – Hallå!

Är du blind eller döv? Är det nåt jävla handikappservice–SM här?

Hörru! Om du använder den tonen en gång till här inne, åker du ut.

–Nicke, vi åker ut... –Det räcker nu, Hamid.

Jag kan prata med din chef eller så håller du käften och sköter jobbet!

–Vi vill ha öl här! –Det räcker nu! – Han är bara glad.

Vi vann på Valla i dag.

Vi var inte arbetslösa. Skulle bok– föringen gå ihop, behövdes utgifter.

Och med alla våra lysta sedlar hade vi att göra...

–Vad fan är det där? –Vad tror du?

Vi kan inte ha ett måleri utan färg.

Först sedlarna. Vi får köpa nåt på olika ställen för att få växel.

–För flera hundra tusen?! –Du får väl se det som ett jobb!

Jag har en idé om sedlarna...

Ni vet ambassader... Det är andra länders land, fast inne i Sverige.

Om vi målar på spanska ambassaden kommer betalningen från Spanien.

–Om de kollar upp ambassaderna... –Skulle svenska skattmasen göra det?

Vi skriver ut deras fakturor. Så går vi själva runt och betalar in dem.

Vips har vi ett lönsamt måleri! Vi betalar skatt och får ut lön.

Om nån frågar var pengarna kommer ifrån, så målar vi på ambassader.

–Det var det dummaste... –Jag tycker det är genialt.

–Ska vi skatta för pengarna? –Ja, och få pensionspoäng. Det, du!

–Pensionspoäng... –Ja. Det verkar som om vi målar.

–Så är det... –Bra, Nicke! – Hamid, kom igen!

Vi tog ut ett par hundra tusen var. Vore det inte skönt med riktig lön?

Ser du ner på det vi har gjort? Är det inte tillräckligt fint för dig?

Va?

Det är fan mycket farligare än att stryka en jävla vägg!

Vi gör som han vill, Hamid. Det verkar...smart.

Okej. Hamid är med. Men jag tänker inte göra nåt jävla pappersarbete.

–Jag gör det för att du är du. –Å, tack, Hamid!

Här! – Nicke, köp bubbelgum!

Vitryska konsulatet kan göra inbetalningarna via Internet.

Vi håller precis på att få i gång Internet.

Vi har ätit lunch några gånger och jag har berättat allt för honom.

Man öppnar sig liksom...

Så frågade han mig om jag ville följa med honom i helgen.

Jag har inte trott att det var nånting sånt mellan oss, men...

Det känns hemskt – och härligt också.

–Vad har du sagt till Nicklas? –Att jag åker till mamma och pappa.

–Du tror inte att han ringer dit? –Nej, det tror jag inte.

Polisens talesman medger att spaningarna kört fast...

–De jobbar nog inte med måleriet... –Vadå? Varför tror du inte det?

–Jag vet inte... Hur är Hoffa nu? –Som vanligt, fast han jobbar mycket.

Men de gör det, Amanda! Du behöver inte dra in oss i era problem...

–Hoffa jobbar häcken av sig. –Om det är problem är du indragen.

Vad fan tror du att det här köket kostar? Ett nytt kök kostar pengar!

Och alla andra grejer! Alla nya kläder och leksaker till ungarna...

–Det kostar pengar. –Firman går bra, Amanda.

Jag fattar om du har det jobbigt. Gå och träffa honom! Gör vad du vill!

Men kom inte hit och kritisera oss!

Hur mycket har du köpt för på sistone?

–Det är lugnt. Nu kan vi kolla här. –Det blir så mycket här inne.

Du är den enda i världen som gnäller när man kommer hem med en ny tv.

–Men borde vi inte spara lite? –Jag tänker på allt, älskling.

Just nu tjänar vi så pass att vi har råd med det här och att lägga undan.

–Vad är det för jobb ni har? –Vadå? Vad tror du?

Du berättar ju aldrig nånting. Är det den där marmoreringen?

Ja, just det. På ambassader har det mest blivit.

Grannen, Holmgrens, vill bjuda oss på middag.

–Vad kul! –De är trevliga.

Pengarna förändrade våra liv, men inte som jag hade trott.

Jag hade trott att mycket pengar skulle få en att känna sig vuxnare.

Men det var precis tvärtom.

–Kolla! –Vadå?

Ser du inte? Man kan kolla på två kanaler samtidigt.

–Fint... –Man har bara ljud på en.

Så klart.

I Thailand har de den där Bamse– klubben...och sen kan man åka runt...

Vad skrattar du åt? Sen kan vi åka på nån utflykt – bara du och jag...

Morsan och farsan var på Gran Canaria...

–Max, du missade lite uppe i hörnet. –Här? Nu måste jag ha strumpan.

Men hur som helst när vi ändå....

–Max, vad gör du? –Men vad är det?

–Det är farligt. Han kan ju kvävas. –Varför tog du på dig strumpan?

–Pappa och... –Det var munskydd. Såna där vita...

–Det var ju strumpor. –Nej, det var vita munskydd.

Men du...! Vet du vad vi ska göra i morgon?

–Vi ska åka och fiska! –Ja!

–På farmor och farfars land. –I morgon?

Vad är det som är så roligt?

–Ni tror att jag typ driver med er? –Nej.

Är det så?

Fattar ni att jag är Sveriges mest jävla efterlysta snubbe?

Okej. Jag ska fan...

Kolla nu! Kolla...

Det verkar dåligt. Orkar du fortsätta?

–Jag är pigg. –Ja, ja... Du är pigg.

Varför sa du till mamma att du inte hade strumpa på huvudet? Du hade det

–Jo...det hade jag. –Varför sa du det?

Mamma gillar inte att jag lånar hennes strumpor. Så jag ljög lite.

Du vet ju själv hur det är när man vill ha sina saker för sig själv...

Varför vill du ha hennes strumpor?

Kan vi ha en hemlis ihop, du och jag? Är det säkert?

Du får inte säga det till nån i hela världen... Okej?

Ibland har vi strumpor i stället för munskydd. Men man får inte det.

–Varför inte det? –Det står i lagen för målare.

Om du säger det här till nån kan pappa åka i fängelse.

–Vi gör inte det mer. –Lovar du?

Jag lovar. Okej?

Pappa? Varför vill ni ha strumpor i stället för riktiga munskydd?

För att det är mycket roligare.

Tjena, målaren.

–Annelie tror att vi jobbar som fan! –Fan, vi var bara ute en sväng.

-Amanda kommer hem senare i dag. –Du borde bry dig om henne.

Hon har nyss förlorat ett barn, för i helvete!

Vi! VI har förlorat ett barn!

Varje jävla kväll är ni ute! Vad ska folk tro när det jämt är brudar här?

–Vi gjorde inget. Vi snackade bara. –Det är inte det, utan vad folk ser!

–Ledsen att jag är sen... –Jag hade ju bara några brudar här.

–Sköt dig själv, för i helvete! –Det är det jag gör. Jag sköter mig.

–Är du min morsa, eller? –Du har spårat ur.

Hur mycket skit stoppar du i dig? Vad var det du sa i går? Var var ni?

–Vad fan spelar det för roll? –Minns du inte var du var?

–Det är klart. –Säg det då!

Inne i stan... Jag har fan inte snackat om rånen, om du tror det.

–Du sa ju att ni snackade. Om vadå? –Ingenting.

Man snackar väl alltid om nåt? Vad fan snackade ni om? Kom igen nu!

Om min jävla polare som går upp varje morgon och låtsas vara målare.

Då skrattade de, så jävla mycket. De blev kåta och då ville de knulla.

Kom igen, då. Krama om varann nu.

–Jag är ledsen att jag gjorde så. –Det var taskigt, det jag sa också.

–Jag försöker bara hålla stilen... –Jag fattar.

–Det är ingen som bryr sig, Hoffa. –Folk gör det. Grannarna, barnen...

–Varenda jävel bryr sig. –Kanske för er.

Det är jävligt svårt att gå hit, att klä sig så här, att...vad heter det?

–Att man ska få lust och så där. –Motivera dig.

–Det är svårt att motivera mig. –Du har svårt för det...

–Vad sa jag då? –Du sa att du är svår att motivera.

Ska du sluta då, Hamid? Så jobbar jag och Nicke kvar.

–Är det okej? –Ja, ja... Visst.

–Eller ska jag hålla på själv? –Vi kan ha vunnit på Solvalla...

–Allt det här är så bökigt. –Jag håller med.

Vi kan ju för fan inte hålla på och råna banker hela livet? Hamid...

Det du snackar om är ett val. Vi har två grejer. Vi lägger ner måleriet.

–Då ska vi fortsätta med det andra? –Jag menade inte så.

Du ser allt svart på vitt. Hur mycket har vi kvar nu om vi delar på det?

300 000 var. Det räcker inte livet ut. Vi gör en sista lönsam stöt.

Sen är vi fria. Vi splittar pengarna. Var och en gör som den vill...

Perfekt!

–En till, sen drar jag. –Vart ska du dra?

Jag vet inte. Karibien, typ. Jag och Amanda. Bort från "Bror Duktig–land".

Det är smart, Hoffa. En till, sen bort.

–Det där vi snackade om... –Vi tar en värdetransport.

Där måste det finnas hur mycket som helst.

Nej, nej. Jag tänker inte göra nåt mer skit nu.

Jag tänker satsa på det här. Gärna på egen hand. Gärna för mig.

Jag vill inte till Karibien. Gör vad ni vill, men gör ingen mer skit här!

–Varför vill du inte till Karibien? –Sämre skolor... Jag är en Svensson.

Ja, jag är en jävla vanlig Svensson. Jag vill ha det tryggt med familjen.

Jag vill ha ett vanligt jävla liv!

Var och en går sin väg. Vi skiter i ditt måleri, du skiter i vad vi gör.

Det kommer inte att bli nåt mer skit för dig, garanterat.

Men det är en fri värld och vi är inte dina pojkar, Hoffa.

Nicke, kom igen nu...

Perfekt. Lördag, vi säger det. Här kommer Annelie också.

–...om vi betalade skatt. –Vem?

En granne. Gör vi det? Var kommer alla pengar ifrån?

Vill du se min bokföring? Stör det dig att en målare tjänar pengar?

–Du ska be min fru om ursäkt. –Nu lugnar du ner dig!

–Annars krossar jag ditt okben! –Jaså, du hotar mig?!

Är du hemma?

Hej...

–Mamma och pappa hälsar så mycket. –Var har du varit?

Vadå...? Jag har varit hos mamma och pappa.

Var har du varit? Var har du varit?!

Du ljuger!

Annelie!

...sex, sju, åtta, nio, tio.

Nej, sitt kvar!

Vad vill du?

Annelie visste det nu. Kanske skulle hon t.o.m. bli imponerad...

Hon skulle säkert bli nånting.

Jag var på måleriet. Nu vill jag att du berättar precis som det är.

Var kommer pengarna ifrån? Varför har du ljugit för mig!

–Okej. Sätt dig ner. –Jag tänker stå här.

–Ta det lugnt nu... –Jag är lugn, ser du inte det?

Vi hade rånat banker. Hur säger man det?

–We have robbed banks. –Vad säger du?

–We have robbed banks. –Du kan väl för fan snacka svenska?

–Kan jag få ligga i bilen? –Fråga pappa.

Ja, gör det. Dra inte i växelspaken bara.

–Vi har rånat banker. –Ni har rånat banker?

Några stycken, två...tre blir det.

Men det är slut med det nu. Vi har lagt ner det där nu. Totalt.

Du har kanske läst om oss. Det har stått mycket i tidningarna om det.

Det har gått rätt bra, kan man säga.

–Ja, fy fan, så är det. –Driver du med mig?

Nej, det är vi.

Ni har gått in på banker, och sett ut så där...och hotat folk, eller?

Ja.

Och allt vi har köpt, då?

Lånet på huset, bilen, smycken, tv–apparater, stereo och allt...

–Det köptes för pengarna från rånen? –Ja.

Är det kanske mina strumpbyxor som ni hade över ansiktet?

–Ja, faktiskt. –Skratta inte!

–Vad är det? –Vad tror du?!

Det är slut nu. Jag gör inget mer.

–Släpp mig! –Lugn nu! Det var för vår skull.

Okej, lyssna på mig. Nu är det så här.

Vad vill du att jag ska göra?

Jag har inte åkt fast i alla fall. Tänk så.

Annelie, jag älskar dig.

Förlåt.

TELEFON

Kan du ta in barnen. Vi får prata om det här när de har gått och lagt sig.

–Visst. –Dra ur jacket också.

Sen då – när du åker i fängelse?

Ska jag vara ensam här med barnen?

Vilken dum fråga...! Hur många år får du?

Vi åker inte fast. De har inga spår. Försök att se det positivt!

–Vi har pengar. Vi är trygga. –Jag blir aldrig mer trygg.

Men vi har en massa pengar i alla fall.

Jag kan inte tänka mig dig göra såna saker. Jag kan inte...

Hur gick det till... Vad gjorde du? Hur sa du?

–Hur jag sa? –Jag kan inte se det framför mig.

–Gick du bara in och hotade folk? –Nej, fan...

Jag vill kunna se det. Jag vill ha nån bild i huvudet, så att jag...

Det kunde vara jag och Hamid. Vi är maskerade och så går vi in på banken

–Har ni vapen? –Ja, för fan.

Vi bara talar om för folk hur de ska göra.

Ni hotar inte folk då, och slår, skriker och skjuter...eller?

Nej för fan, vi har aldrig skjutit. Vi har inte ens riktiga vapen.

Nej, Hoffa! Jag kan inte se dig göra såna saker. Det passar inte ihop...

För att jag är en mes, eller?

För att du är god, Hoffa.

Du är good guy. Du får försöka ta det som en komplimang.

Men jag vet inte... Jag har kanske fel.

Jag har inte förändrats, Annelie, om du tror det.

Varför gjorde du det? Blev du övertalad?

–Det var nog jag som övertalade dem. –Varför?

–Varför? För att jag behövde pengar. –Pengar till vad? Jag fattar inte.

–Finns det mer som du inte har sagt? –Nej. Jag behövde pengar.

Det är bara det.

Allt som var bra med firman, är det bara ljug? Bara ljug, alltihop...

Jag antar det.

Nu går svararen på igen. Ska du ha nåt från köket?

Nej, tack.

Hej, Jan, det är mamma. Tor har fått en infarkt och vi är på Huddinge nu.

Bara så att du vet... Jag vet inte hur det går. Ring till mobilen.

De försöker...men jag kan inte få nåt klart besked.

Jag kände mig som en av småfiskarna i sjön på landet, som aldrig växte–

–som gnagde masken av kroken.

Farsan kallade dem för tusenbröder.

Ett fint namn egentligen för nåt som är värdelöst.

–Tjena. –Tja. This is it!

Sätt dig!

–Tuggummi? –Okej, vad var det du ville?

En snubbe chickade ur. Vi behöver nån för en värdetransport. Tänkte på dig.

Okej, vem är det som chickat ur?

–Är det han...vad heter han... Hoffa? –Kanske.Jag vill inte prata om honom.

–Han är inte med. Han ska inget veta. –Det är lugnt. Jag snackar inte.

Är du...

–Har du gjort nåt sånt här förut? –Om jag har gjort nåt sånt förut...

–Jag tänkte bara... –Ville du se mina betyg också?

Okej! Då kör vi.

SVT Programtextning: lisbet olofsdotter