Original subtitles

EN ORIGINAL-DOKUMENTÄRSERIE FRÅN NETFLIX

Mot väggen, era jävlar!

STÖD VÅRA POJKAR I VIETNAM

1968 var ett vredens år.

Jag stred i andra världskriget!

Min son ska ut i krig.

Ingen gick med på nånting.

USA håller på att bli två länder: ett vitt och ett svart.

En svart revolution randas, bröder.

VIT MAKT

Om det blir fler upplopp vill jag vara beredd.

Man vidtar nödvändiga åtgärder.

Vi kan inte leva i ett land som börjar brinna varenda sommar.

Varje dag dödas människor i Vietnam. Vi försöker rädda landet.

Têt-offensiven inleddes i januari och situationen i Vietnam blev ohållbar.

Det vietnamesiska nyåret - têt .

Fienden valde att göra ett flertal attacker i landet just den här dagen.

VAKNA, AMERIKA

Stoppa kriget! Stoppa kriget!

Demonstranter kritiserar myndigheterna...

...och myndigheterna tvångsinkallar demonstranter.

Anarkister hotar att bränna ner hela landet.

Stridsvagnar patrullerar i amerikanska städer

och kulspruteeld har öppnats mot amerikanska barn.

Yeats profetia håller på att slå in:

"Allt rämnar. Mittpunkten bär inte längre.

Ren anarki härjar i världen."

- Kan man säga att ni är missnöjd? - Det måste man vara.

Jag tror inte att våld och krig är lösningen på våra problem.

Jag är missnöjd med samhället, med vårt land

och med min egen insats.

Kaoset fick mig att sätta mig ner och skriva ett brev till min vän Bob.

"Kära Bob, jag ville skriva ett långt brev till dig

och förklara varför jag tycker att du ska kandidera till presidentposten i år."

Valrörelsen är i full gång inför tisdagens primärval i New Hampshire.

Richard Nixon uppmanar republikanerna i New Hampshire

att ge honom stöd som presidentkandidat.

De har misslyckats. Vi behöver nytt folk i Washington.

"Vi har inte råd med fem bloddrypande somrar.

Du borde kandidera, för om du vinner kanske landet kan räddas.

Om vi ska ha LBJ i fyra år till kommer det inte att vara mycket till land kvar."

Vi ser ett ökat stöd för senator Robert Kennedy från alla håll.

Har ni någon kommentar?

Jag kommer att stödja president Johnson och vice president Humphrey i valet 1968.

Det började hända saker hos demokraterna när Minnesotasenatorn Eugene McCarthy

öppet utmanade Johnsonadministrationen och meddelade att han själv kandiderar.

Det vi gör nu är att utmana...

...den sittande presidenten i primärvalet.

Robert Kennedy trodde att Eugene McCarthy

kunde ställa till med ett visst mått av bekymmer för Johnson

men aldrig att han skulle bli nominerad eller väljas som president.

DELANO, KALIFORNIEN MARS 1968

10 mars, två dagar före primärvalet i New Hampshire...

...hungerstrejkade César Chávez.

César sa att han inte tänkte sluta förrän Robert Kennedy bröt bröd med honom.

Dagen därpå satt vi i ett litet plan på väg mot Delano.

Han övervägde att ställa upp i valet.

Han stod med en fot i den gamla politiken och en i den nya.

Han slets mellan de två olika sätten att tänka.

Hans far hade lärt honom att bara ge sig in i sånt han skulle vinna.

Han hade hjälpt sin bror att kandidera den traditionella vägen.

Men i den nya politiken stod syftet främst, oavsett om man vann eller inte.

För hans del var syftet att skipa rättvisa.

Robert sa till oss tre: "Jag tänker ställa upp i presidentvalet."

Hur står det till, senatorn?

Vi har fått höra från Washington att ni tänker kandidera mot president Johnson.

Jag har inte tänkt ändra det uttalande som jag redan har gjort.

- Kommer ni att stödja president Johnson? - Jag har redan sagt allt jag tänker säga.

Vi har hört att ni ska träffa ledande demokrater i Kalifornien i dag.

Jag ska träffa mr Chávez i Delano, sen åker jag tillbaka i eftermiddag.

Han hungerstrejkar och tillämpar icke-våld. Det är viktiga saker.

Vi hämtade senatorn på flygplatsen och körde honom till César.

När vi kom fram utbröt kaos. Alla ville ta på senatorn.

Alla tryckte på.

Lantarbetarna har det svårt och är frustrerade. De är vid bristningsgränsen.

Lösningen är att rösta igenom de lagar som kan avhjälpa orättvisan.

Det är det vi i Washington borde göra. Vi kan inte bara beklaga våldet.

Vi ska stifta lagar som åtgärdar det som folk protesterar mot.

Folk var helt till sig.

Det kändes så hoppfullt.

Jag var i Delano när Chávez hungerstrejk avbröts.

Chávez hade blivit så sjuk och svag av fastan.

Senatorn höll ett fint tal.

Här i USA kan vi skatta oss lyckliga

som har en medborgare som är så hängiven rättvisa, medmänsklighet

ärlighet, sanning och att tjäna mänskligheten.

Den mannen är César Chávez.

Jag skulle tolka åt senatorn.

Jag hade fått manus, men han gick ifrån det hela tiden.

Blev det rätt, César?

Förstör jag språket?

Ska jag översätta det till spanska?

Jag minns när Bobby bröt fastan med brödet.

Efter mässan blev stämningen helt vild.

Vi blev tvungna att skydda senatorn, han höll nästan på att bli mosad.

Det gick vilt till.

Folk ropade: "Kennedy som president." Han hade inte avslöjat nåt.

Jag var orolig för senatorns säkerhet.

Vi var mycket noga med säkerheten eftersom César mottagit dödshot.

Jag stod där bredvid senatorn och han fick syn på en man.

"Vem är det där?", sa han.

Det var nån som jag inte kände igen.

Då plockade de bort honom på en gång. Sen skärpte vi säkerheten ytterligare.

Hitåt!

Tack, senatorn.

Kan jag också få en?

Hej då! Trevligt att träffas.

Senator Robert F. Kennedys presskonferens, direkt från Washington.

16 MARS 1968

Vi sänder från presskonferensen om senator Kennedys presidentkandidatur.

Senatorns beslut går emot i princip samtliga ledamöter inom demokraterna.

Han går även emot tusentals unga demokrater

som anser att Kennedy är en opportunist som drar nytta av Eugene McCarthys mod.

Hela historien är ett av de största politiska dramerna

i den amerikanska politikens historia.

Jag meddelar i dag att jag kandiderar till posten som USA: s president.

Jag kandiderar för att jag anser att landet har slagit in på en farlig väg.

Jag har bevittnat de oförlåtliga nedskärningar

som gör att barn i Mississippi svälter, att mörkhyade gör uppror i Watts,

att unga uramerikaner begår självmord för att de helt förlorat hoppet

och att stolta familjer står sysslolösa i östra Kentucky.

Bobby gav sig plötsligt in i nomineringskampen.

Det fanns inga långtgående planer och ingen kampanjkassa.

Plötsligt skulle han driva en fullskalig presidentvalskampanj.

- Har volontärerna svarat? - Nej.

Okej, jag fortsätter.

Jag samordnade insatserna.

Jag försåg folk med knappar och namninsamlingar.

Vi gjorde oss redo för att Lyndon Johnson skulle sätta hårt mot hårt.

Man tar en stor risk när man kandiderar mot den sittande presidenten.

En mäktig, hämndlysten och elak president. En krigspresident.

En mäktig president som hatar en. Det är honom man utmanar.

Vi hade onda aningar och var nervösa.

Många ringde till kontoret och frågade hur vi vågade.

"Han lovade att inte använda sin ställning som språngbräda, men så gör han det ändå.

Varför väntade han? Varför hugger han McCarthy i ryggen?"

Vad tycker du om Bobby Kennedy?

Jag skulle inte rösta på honom. Jag är inte mycket för hans åsikter.

Jag tycker att han saknar nationellt engagemang.

Jag är emot Bobby Kennedy och alla andra Kennedys. Vi har haft tillräckligt många.

Jag tror att vi kan lösa problemen och komma framåt.

Jag säger inte att problemen är lättlösta

eller att lösningarna blir enkla, men jag tror att vi kan göra det bättre.

Han hade velat utmana Johnson i flera månader, men hållits tillbaka.

Nu var han redo att ge allt.

Vi måste acceptera det som president Kennedy sa 1963.

Det är deras krig. Vi kan hjälpa dem, men vi kan inte segra åt dem.

De senaste tre åren har vi trott att vi kan segra.

General Westmoreland kallade det ett utnötningskrig.

"För varje amerikan de dödar ska vi döda tio av dem."

Jag tycker inte att det resonemanget går ihop och jag tror inte att det fungerar.

Det är inte läge att splittra nationen.

Vi är inte bara involverade i Vietnamkriget

utan ligger dessutom i krig mot kommunismen världen över.

Bobby påminner om Snurre Sprätt.

Han skuttar omkring i familjens jetplan från ställe till ställe

omgiven av skrikande ungdomar.

Han splittrar landet vid fel tidpunkt.

Jag stöttar min president och min regering.

Det är dags för oss att sluta leden.

Eugene McCarthy blev symbolen för rörelsen mot Vietnamkriget.

Dödandet i Vietnam måste få ett slut.

Det stod Robert Kennedy dyrt.

Unga människor som borde ha varit Bobbys naturliga anhängare

eller som ett år tidigare skulle ha marscherat för honom, var riktigt arga.

De unga idealisterna upprörs av att han kliver in

när McCarthy har satt sin karriär på spel.

Plötsligt ger sig Kennedy in i leken, som om han vill knuffa bort honom.

Gör senator Kennedys engagemang ditt jobb mer komplicerat?

- Och senator McCarthys, så klart. - Ja.

SKÅDESPELARE OCH AKTIVIST

Samtidigt menade Johnson att han hade gjort ett sjuhelsikes jobb.

Det kunde alla hålla med om, frånsett just i Vietnamfrågan.

Jag tror att vi måste ta oss ur facket som "krigskandidaten"

som McCarthy, Bobby och alla ungdomar placerat oss i.

Ja, där satte du huvudet på spiken.

Vi måste kunna säga att vi är den sanna fredskandidaten.

Ingen hade kunnat ana det som hände sen.

På söndagskvällen den 31 mars kom president Lyndon Johnson

med ett av de mest oväntade uttalandena en amerikansk president gjort.

Jag kommer inte att söka...

USA: S PRESIDENT

...och jag kommer inte att tacka ja

till en nominering till ännu en ämbetsperiod som president.

Jag kommer aldrig att glömma kvällen då Lyndon Johnson hoppade av.

Vilken kväll! Den kommer jag att minnas så länge jag lever. Vi var chockade.

Vilken eufori! Vi trodde inte att det var sant!

"Ding, dong, häxan är död!"

Ändå kände vi på oss att det skulle göra det svårare för oss.

McCarthy var ju inte fienden.

När Robert Kennedy landade på LaGuardia var vi helt vilda.

Jag kommer aldrig att glömma hans min.

"Vad händer nu? Nu har jag ju ingen motståndare. Vad gör jag nu?"

Han visste det direkt. Hans politiska hjärna jobbade.

Att Johnson hoppade av var inte enbart positivt.

Vicepresident Humphrey ger sig in i matchen.

Jag vill kandidera för demokraterna.

Hubert Humphrey var på sätt och vis en tuffare kandidat än Lyndon Johnson.

Han hade rykte om sig att vara en god liberal och en hygglig man.

Och han hade partiets formella stöd.

TÄNK PÅ UNGDOMARNA, RFK.

Landets blickar vändes mot Indiana

där primärvalskandidaterna Kennedy och McCarthy skulle mötas.

Kennedys högkvarter, god eftermiddag.

När han meddelade att han skulle kandidera skickade jag ett telegram.

"Jag hjälper till på alla sätt jag kan."

Jag ombads åka till Indiana och organisera ett möte i Indianapolis.

INDIANAPOLIS, INDIANA 4 APRIL 1968

Folk började samlas...

Då nåddes vi av nyheten om att dr King hade blivit skjuten.

Vi diskuterade huruvida Kennedy borde komma eller inte. Det kunde vara farligt.

Jag tyckte att han skulle komma och hålla sitt tal.

Jag har redan presenterat...

Sätt igång, bara.

Har de hört om Martin Luther King?

Mina damer och herrar...

RFK FÖR USA

RÄTT VAL 1968

Jag ska bara prata nån minut här, för att jag...

Jag har tråkiga nyheter till er alla.

Sänk plakaten, är ni snälla.

Jag har mycket tragiska nyheter att berätta för er.

Tragiska nyheter för alla våra medborgare

och för alla fredsälskande människor i hela världen.

Martin Luther King har blivit skjuten till döds i Memphis.

Martin Luther King ägnade hela sitt liv...

...åt att skapa kärlek och rättvisa mellan människor.

Han dog till följd av det arbetet.

För dem av er som är svarta

och frestas att känna hat och misstro...

...på grund av detta orättvisa dåd...

...mot alla vita...

...vill jag bara säga att jag hyser samma slags känsla i mitt hjärta.

En av mina familjemedlemmar blev mördad, men mördaren var vit.

Min favoritpoet Aischylos skrev en gång:

"Till och med i sömnen gör sig den oförglömliga smärtan påmind

som droppe efter droppe på vårt hjärta

tills vi av förtvivlan och mot vår vilja

når förståelse genom Guds outhärdliga nåd."

Det vi behöver i USA är inte splittring.

Det vi behöver i USA är inte hat.

Det vi behöver i USA är inte våld och laglöshet.

Vi behöver kärlek, förståelse och medmänsklighet.

Och rättvisa för dem som fortfarande lider i vårt land

oavsett om de är vita eller svarta.

Han hade inget manus den där kvällen. Det var inget skrivet tal.

Han hade en liten lapp med sig där dikten stod.

Efter mötet bjöd han in flera av oss till sitt hotellrum...

...där flera av oss grät med honom.

När han kom till Atlanta till begravningen

var Robert Kennedy en av få vita politiker i USA

som hade möjlighet att tåga genom Atlantas afrikanamerikanska kvarter

med hundratusentals människor.

VÅR DRÄPTE LEDARE MARTIN LUTHER KING JR

Jag stannade i Atlanta några dagar efter begravningen.

Sen fortsatte valrörelsen.

- Trevligt att träffas. - Jag skulle vilja träffa dina barn också.

Inför primärvalet i Indiana den 3 maj

hade han sitt största stöd bland afrikanamerikaner och latinamerikaner.

Robert Kennedy är den ende politikern

som kan åstadkomma den förändring vi behöver.

- Finns det nåt alternativ? - Inte som vi ser det.

I Gary är mer än 50 % svarta, men i hela Indiana är 93 % vita.

Kennedy vet att hans popularitet hos svarta kan kosta honom vita röster.

Indiana var en konservativ stat där etablissemanget var emot honom.

Vi måste värna om familjejordbruk

så att bönder kan låta verksamheten gå i arv till sina barn.

Jag stöder lagförslaget om kollektiva förhandlingar inom jordbruket.

Hur ska vi få folk i stan att förstå våra problem?

Om det går bra för bönderna i Indiana kommer det att gå bättre i New York.

Den vita arbetarklassen, som jag själv var en del av

gillade att han var en tuffing. Han var ingen "mjäkig liberal".

Det var så man sa på den tiden. Han var en tuffing.

Alla upplopp... Det är ingen ordning längre.

Polisen tvingas stå och se på när de plundrar.

Vi måste upprätthålla våra lagar, det ska vi se till.

Vi tolererar inte laglöshet och våld.

Det här måste få ett slut innan det går för långt.

Jag håller med. Vi måste se till att folk får jobb.

Där andra skulle ha försökt ställa arbetarklassen mot de fattiga

var hans ledord för 1968 försoning.

Jag har sett svältande barn i USA.

I östra Kentucky, i indianreservaten

och i Mississippideltat svälter barn ihjäl.

Vi har inte råd med hat och splittring.

Vi har viljan och tron

och vi har människor som vill agera så jag är säker på att han kan ena oss.

Mrs Kennedy är en veteran i valrörelsesammanhang.

Genom såna här tillställningar hjälpte hon en annan son till presidentposten 1960.

Minnena väcks antagligen till liv nu.

Trevligt att träffas.

Tack så mycket för att ni är här.

Jag vill tacka alla som har engagerat sig i valrörelsen i Indiana.

VALRESULTAT FÖR INDIANA

Vi talar om att bygga broar, mellan svarta och vita och över åldersgränserna

och i den här valrörelsen har vi talat öppet och uppriktigt om problemen

och vad vi kan göra åt dem. Det är ett stort framsteg.

Jag har för avsikt att fortsätta likadant i Nebraska, Oregon och Kalifornien.

Jag hoppas på ett lika stort stöd där.

Han vann i Indiana, han vann i Nebraska... Det gick bra för honom.

PRIMÄRVAL I OREGON

Senator Robert F. Kennedy ställer upp i demokraternas primärval i Oregon.

Det kommer inte att bli lätt.

Jag heter Robert Kennedy.

Jag hoppades få höra: "Här kommer USA: s nästa president."

Vi vill ha Bobby! Vi vill ha Bobby!

Tack.

Fyra trogna sympatisörer...

...influgna från New York.

Vad tycker ni om Kennedy?

Kennedys kandidatur kommer att leda till stor splittring.

Han säger precis som Nixon att Vietnamkriget måste få ett slut

men erbjuder inga lösningar.

Jag frågar mig vad senator Kennedy från New York egentligen tillför valrörelsen.

McCarthys ledning över Kennedy i Oregon förvånar många

och stärker McCarthys självförtroende.

Jag har tänkt på att senator Kennedy drar in sin hund i valrörelsen...

Jag har också en hund.

Min hund är nog bättre än hans, men...

Robert Kennedy är på ingång, om ni vill träffa honom.

Robert Kennedy är på ingång...

Jag var valarbetare för Kennedy i Oregon.

Alla visste att det skulle bli svårt att vinna där.

Befolkningen var i huvudsak vit, med få minoritetsmedborgare

så det fanns inget naturligt väljarunderlag.

Bra paraply.

Det blev nån löjlig grej av

att senator Kennedy sprang barfota på stranden med sin hund.

Vissa Oregonbor tog illa vid sig, Gud vet varför.

- Hur går det i primärvalet? - Jag får inte förlora...

...om jag ska kunna vara en aktiv och livskraftig kandidat.

Vi var oroliga. Somliga tyckte att han inte ens borde ställt upp i Oregon.

Kalifornienvalet var bara en vecka senare. Det fanns inget andrum.

Det kunde inte dra ut på tiden. Efter en vecka skulle det vara förbi

och många ansåg att en seger i Kalifornien kunde bli avgörande.

Jag tror på framgång i USA och jag tror på seger här i Oregon!

Applåder.

Om jag bara fick till tonfallet skulle ni veta när det är dags för applåder.

Han förlorade det första valet, i Oregon. Ingen Kennedy förlorade nånsin.

Jag förlorade för att jag inte gjorde tillräckligt bra ifrån mig.

Jag har bara mig själv att skylla.

Jag säger som Abraham Lincoln sa när han citerade mannen...

...som bars ut ur staden på en järnvägsskena:

"Vore det inte för äran, så skulle jag gärna ha avstått."

Så känner jag. Vore det inte för äran i att vara den första Kennedy som förlorar

skulle jag gärna ha avstått.

PRIMÄRVAL I KALIFORNIEN

Det här är början på det som senator Kennedy hoppas ska bli den revansch

som ska väga upp det stora nederlaget mot Gene McCarthy i Oregon.

Kennedy satsar allt här i Kalifornien, där allt som inte är en rungande seger

med all säkerhet innebär ett slut på drömmen om Vita huset.

Det är trevligt med alla fina plakat, även de som inte talar till min fördel.

RÖSTA PÅ NIXON!

Det känns igen från en opinionsundersökning hemma med barnen.

Det gick bra. Jag fick fyra röster.

Min bror Teddy fick två röster, min syster Pat fick två

och två sa att de var osäkra.

Jag ska hälsa dem att San Diego tog emot mig väl.

För att behålla ledningen behöver Kennedy vinna med stor marginal i Kalifornien.

Kennedys valhögkvarter, god eftermiddag.

Tack.

Därför fokuserar han på sin främsta styrka: minoritetsväljarna.

Det finns miljontals i den här delstaten: indianer, asiater

över en miljon svarta och 1,75 miljoner latinamerikaner.

Tidigare resultat och undersökningar visar på ett stort stöd för Kennedy.

Bara 40 % av de män som bor i getton har jobb som ger mer än 60 dollar i veckan.

Hur kan man då försörja en familj och ge sina barn en värdig uppväxt?

Ska de acceptera att deras barn inte får en ordentlig utbildning?

I Kalifornien gick jag och César Chávez ut och knackade dörr:

"Vi stöder Robert Kennedy. Har vi ert stöd?"

Vi var med i en bilkaravan. Det var helt overkligt.

Människor drog i honom från alla håll.

Så fort vi fick veta att senatorn skulle kandidera så var arbetet igång.

Det gick väldigt fort.

Jag fick ansvar för att anordna möten runtom i dalen.

César Chávez och hans kolleger här i Kalifornien har dragit igång en revolution

för mänsklig värdighet.

Folk ville att han skulle vinna.

När vi rapporterade från fältet

var det flera som vittnade om

att äldre kvinnor sa att de hoppades att han inte skulle vinna.

"Om han vinner kommer nån att mörda honom."

Ni har ständigt blickarna mot er.

När ni besöker San Francisco, där ni var i dag

måste det vara enormt påfrestande.

Saknar ni inte privatlivet eller trivs ni med att vara i offentligheten?

Det är klart att man behöver ett privatliv, och det har jag också.

Men det som är trevligt och som gör allt värt det

är känslan av att kunna påverka och göra gott för andra människor.

Att man kanske har möjlighet att förändra människors liv

till en bättre tillvaro för dem och för deras barn.

Är ni nånsin rädd för att misslyckas?

Jag föredrar att inte misslyckas, men det är förstås en risk man får ta.

När man ägnar sig åt såna här saker

så löper man alltid en risk, både i sitt politiska liv och i stort.

Det innebär alltid en risk att ta ställning.

Om man vill åstadkomma förändringar eller vad man nu vill uppnå

så innebär det även personliga risker.

Han visste att han varje dag löpte risk att bli skjuten.

Det var nån som smällde av några smällare.

Han duckade omedelbart.

Han var ständigt på sin vakt, men han pratade aldrig om det.

Jag tror att man får en chans.

Jag vet inte vad som kommer att ske om ett halvår eller ett år.

Jag tror att man är här på jorden för att åstadkomma saker.

Jag är otålig. Det tycker jag att alla borde vara.

Bob tillbringade tisdagen, valdagen, i John Frankenheimers hus i Malibu.

Han tog sovmorgon och återhämtade sig efter en lång valrörelse.

Sen körde John Frankenheimer oss in till Los Angeles.

Frankenheimer körde som en fartdåre. Han var så uppspelt.

Samtalet handlade huvudsakligen om vad som skulle komma efter Kalifornien.

Jag arbetade fackligt på valdagen och var på väg hem, för jag avskydde segerfiranden

när jag hörde på bilradion att vi låg under.

"Bäst att jag åker in till Ambassador."

Vi vill ha Bobby! Vi vill ha Bobby!

Jag skulle rapportera från segrarna. Det var fullsatt i lokalen.

Det var varmt och det kom fler människor hela tiden.

Resultaten börjar så sakteliga komma in.

10 % av rösterna är räknade och just nu är ställningen som följer.

Det är mycket jämnt. McCarthy leder med 43 % över Kennedys 42 %.

De 15 % som avstår stöder vicepresident Humphrey.

Vi vill ha Bobby!

Jag kom dit och hela femte våningen på Ambassador

hade invaderats av Kennedys valarbetare.

Journalisterna kom och gick, Bob gjorde intervjuer...

- Hur ser det ut i södra delstaten? - Det är en svår situation.

Det är inte som för åtta, tio eller tolv år sen.

Kanske vet vi inte säkert förrän i morgon

men er elektronik vet ju mer än vi politiker gör.

Så jag vet inte mycket mer än det som rapporteras i nyhetsprogrammen.

- Eller nyhetssändningarna. - "Nyhetsprogram" går också bra.

Det var slutet för valrörelsen.

Okej.

När jag fick veta att Bobbys valhögkvarter skulle vara på Ambassador Hotel

förväntade jag mig inte att träffa honom.

Jag var bara glad över att få vara i samma hus som han.

Men så beställde de en buffé till hans rum.

Vi gjorde i ordning den, tog hissen upp och så öppnade de.

Och där var han. Han vände sig om: "Kom in, pojkar."

Jag blev alldeles tagen.

Sen skakade han min hand med tvåhandsfattning.

Jag kände mig så amerikansk. Lika amerikansk som alla andra där inne.

Jag var stolt när jag gick därifrån.

När jag träffade honom på rummet så hade resultaten inte kommit än.

Han gav ett lite roat intryck.

Han ägnade sig inte åt några gissningar.

Bara: "Nu är det dags." Det var den där irländska fatalismen.

RFK! RFK!

Hela kvällen har det bara skilt enstaka procent mellan McCarthy och Kennedy.

Vi vill ha Gene!

Men hittills har McCarthys ledning hållit i sig.

De senaste resultaten ropas nu ut på McCarthys högkvarter.

Med 126 037 röster, 43 % för McCarthy.

McCarthy leder fortfarande.

Vi vill ha Gene! Vi vill ha Gene!

Vi vill ha Bobby! Vi vill ha Bobby!

Efter flera timmar fick Bob besked om att vallokalerna hade stängts i Watts

i de afrikanamerikanska och de latinamerikanska områdena.

De skickade ut folk för att ta reda på varför, och de fick veta att de stängts

för att 100 % av väljarna redan hade röstat.

Hela röstlängderna var avprickade. Det hade aldrig hänt förr i nåt val.

Det slutgiltiga resultatet är 48 % för Kennedy och 41 % för McCarthy.

Jag var med honom i sviten och han skämtade:

"Du har gjort mig besviken, John.

Valdeltagandet var högre bland mexikanamerikaner än bland svarta."

Sen sa han: "Jag ska gå ner och tala, sen kommer jag upp igen."

Det sista han sa till mig var: "Smakar maten bra?"

Alltså...

"Smakar maten bra?"

Senatorn ville ha med mig upp i talarstolen.

Senator Kennedy är nu på väg till balsalen

där han ska hålla tal inför sina valarbetare.

Här kommer han in under folkets jubel.

Vi vill ha Bobby!

Folk var euforiska.

Vi var begeistrade, för nu var vi ganska säkra på att han skulle bli president.

Vi vill ha Bobby! Vi vill ha Bobby!

Det var en hoppfull stämning.

Allt man drömde om kunde nu bli verklighet.

Vi vill ha Bobby! Vi vill ha Bobby!

Tack så mycket.

Men när vi kom upp på podiet...

...undrade jag var vakterna var.

Han hade bara en livvakt som följde med honom.

Hörs jag?

Men jag sa inget...

- Hörs jag i den här? - Ja!

...för stämningens skull.

Jag vill tacka alla er som är här...

Jag vill tacka min hund Freckles som har blivit baktalad i valrörelsen.

Som Roosevelt sa: "De kan säga vad de vill om mig

men om de ger sig på min hund..."

Jag går inte i betydelseordning, men jag vill också tacka min fru Ethel.

Jag vill också tacka alla mina vänner...

...bland de svarta väljarna...

...och alla mexikanamerikaner som har gett mig så stort stöd.

Och Dolores Huerta, en gammal vän till mig som är fackligt engagerad.

Vi var inne i en så dyster period för USA

och så kom nån som faktiskt framstod som en frälsare

i synnerhet för arbetarklassen

och som var en stark ledare och visionär.

Jag vill också ta tillfället i akt att tacka Paul Schrade.

Jag är tacksam för allt hans arbete för Kaliforniens arbetare.

Det var en så fin stund.

Det var många ungdomar där som jublade, grät och sjöng.

Det står nu klart att vi faktiskt kan samarbeta

och att trots det som har pågått nu i tre år

med splittring, våld och uppgivenhet

och konflikter mellan svarta och vita, fattiga och rika

och unga och gamla, och med Vietnamkriget

så kan vi samarbeta, för vi är ett framstående och medmänskligt land.

Det blir grunden för min valrörelse de närmaste månaderna.

Jag vill tacka alla som har arbetat på lokal nivå

som har fått folk att rösta och gjort en så viktig insats.

Jag har själv administrerat en valrörelse och vet hur mycket engagemang det kräver.

Nu går vi mot seger i Chicago också. Tack så mycket.

Efter talet gick jag ut genom serveringsgången

och Bob togs ut bakvägen.

Tanken var att jag efter talet skulle ta med senatorn till balsalen.

Vi hade ett mariachiband som väntade på honom där.

Men när han lämnade talarstolen sa de: "Kom ut i köket, senatorn."

En medarbetare tog mig i armen och sa: "Skulle inte ni gå ut i balsalen?"

"Jo, men de tar ut honom i köket."

Sen lyckades jag inte komma i kapp honom.

Han lämnar nu balsalen med sin fru Ethel.

En liten uppgift återstår före Chicago.

Han ska till New York och ta itu med förfrågningar från 123 delegater.

De gick ner för trappan bakom scenen

och jag stod ute i köket.

Bob kom in genom dörren.

Jag gick bakom honom medan han skakade hand med kökspersonalen.

Bobby gick genom köket och tog folk i hand.

Jag sa till mig själv: "Sträck dig nu så att du får ta honom i hand."

Jag kände hans fasta handslag och släppte taget. Sen hörde jag ett ljud.

Bobby vände sig åt det här hållet och jag hörde smällar.

Jag trodde att det var smällare.

Det smattrade...

Det blixtrade bara till...

Jag började skaka våldsamt och föll till golvet.

Senator Kennedy har... Senator Kennedy har blivit skjuten! Är det möjligt?

Herregud.

Han ligger på golvet.

Han låg på golvet och jag tänkte försöka hjälpa honom upp.

Men när jag kom fram förstod jag att han inte kunde resa sig.

Jag hukade mig ner och försökte hålla upp hans huvud från det kalla betonggolvet.

Jag trodde att han bara var avsvimmad.

När jag satte handen mot hans nacke kände jag blodet.

Jag trodde inte att det var sant.

Då kom jag på att jag hade radbandet.

Jag tog upp radbandet ur fickan och lindade det runt hans tumme.

Sen såg jag hur han rörde på läpparna, så jag förde örat till hans mun.

Han sa klart och tydligt: "Är alla andra oskadda?"

Finns det någon läkare här?

Om det finns en läkare här, ta omedelbart hit honom!

Vi ber alla andra att backa.

Kan en läkare komma hit?

Kennedy har blivit skjuten.

Han ligger ner med slutna ögon. Det är blod på golvet.

Här kommer mrs Ethel Kennedy.

Rafer Johnson håller fast den man som tydligen är skytten.

Han håller fortfarande i pistolen. Den är riktad mot där jag står.

Jag hoppas att de kan ta den från honom.

Var försiktiga! Ta pistolen!

Han håller krampaktigt i den.

Bänd upp tummen!

Bryt av tummen, om ni måste!

Bänd upp tummen! Håll fast honom!

Håll fast honom!

Vi vill inte ha en ny Oswald.

Håll kvar honom. Vi vill inte ha en ny Oswald.

Polisen.

- Jag ringer från Ambassador. Hör ni mig? - Ja, vi hör er.

Det är en nödsituation. De behöver polis i köket omedelbart.

- Vad för slags nödsituation? - Jag vet bara att det är en nödsituation.

- Vi har en Kennedy här i kväll. - Förlåt?

- Mr Kennedy är här. - Än sen?

Jag vet inte vad som har hänt. Ska jag höra mig för?

- Gärna. - Vänta.

- Jag tror att nån har blivit skjuten. - Typiskt...

- Ska jag ändå försöka...? - Ja, ma'am.

Jag minns tydligt att jag tittade ner...

...och såg Robert Kennedys ögon.

Han såg ut att förstå.

Han förstod vad som hade inträffat.

Den person som blev skjuten på Wilshire Boulevard 3400 är senator Kennedy

och den misstänkte skytten är gripen.

Vi har gripit den misstänkte. Vi vet inte vem han är.

En okänd attentatsman...

Den misstänkte har ännu inte identifierats.

Han vägrar att yttra sig, men behärskar och förstår engelska.

Han sätts i häkte i Los Angeles.

Han blev övermannad och överlämnad till polis.

När de kom ut med honom från hotellet...

...rådde enligt uppgifter lynchstämning, men polisen lyckades få in honom i bilen.

Vi får pressen att också backa. Kan alla vara vänliga att backa?

Vi har spärrat av hotellet. Ingen släpps in eller ut.

Vi har vapnet, en finkalibrig pistol.

Och vi har namn på fyra personer som har blivit skadade.

Var befann ni er när skotten kom?

Jag var alldeles bakom senatorn. Det var tre, fyra personer mellan oss

när jag hörde ett smatter av skott.

Vad hände?

Alla var i salen för att höra på talet.

Men det var för varmt, så jag gick ut på terrassen.

Plötsligt hörde jag ett smatter. Jag tyckte det lät som åtta skott

men alla säger att det var färre, så jag tog väl fel.

Han måste ha skjutit i så snabb följd som han bara kunde.

Om det var två skyttar förklarar det mängden av skott.

En tjej kom springande ner för trappan och skrek:

"Vi har skjutit honom! Vi har skjutit honom!"

- "Vem har ni skjutit?" - "Vi har skjutit senator Kennedy."

Jag minns precis hur hon var klädd. Hon hade vit, storprickig klänning.

Hon var ljushyad och mörkhårig och hon hade svarta skor.

Hon hade en kille med sig. Han var i 23-årsåldern och mexikanamerikan.

En av de män som har rest med senator Kennedy

och hjälpt till i valrörelsen är Charles Evers.

Hans bror Medgar Evers mördades för fem år sen

i Jackson i Mississippi, där han var representant för NAACP.

Charles Evers var på väg in i bankettsalen när han hörde skotten.

Senator Kennedy hade samma inställning som både hans och min bror hade

att vi måste förändra vårt land och göra det till ett land för alla medborgare.

Men Amerika är inte redo för det. Om man engagerar sig i det

så riskerar man att mördas, oavsett hudfärg.

Jag står här med dr Ross Miller.

Han är kirurg i Los Angeles

och en av de första som kom till senators Kennedys undsättning.

Min far var på Ambassador Hotel.

Han var en av de första läkarna på plats.

Det var mycket blod och han hade skallskador.

Det var svårt att bedöma hur omfattande de var.

Han sa: "Jag undersökte honom och såg till att han låg bekvämt.

Det fanns inget mer jag kunde göra."

- Var han vid fullt medvetande? - Nej.

GOOD SAMARITAN-SJUKHUSET 5 JUNI 1968

Gör plats för läkare.

Här kommer senatorns pressekreterare Frank Mankiewicz.

Sex neurokirurger...

- ...ska börja operera... - Högre!

...senator Kennedy om fem, tio minuter.

Han andas utan hjälp och hans hjärta slår som det ska...

...men han är medvetslös

och läkarna beskriver hans tillstånd som mycket kritiskt.

Operationen förväntas ta mellan 45 minuter och en timme.

Mrs Kennedy är hos senatorn.

Frank Mankiewicz har nyligen kommit till pressrummet

med information om att senator Ted Kennedy också var på plats.

Senator Robert Francis Kennedy...

...avled klockan 01.44 i dag...

...den 6 juni 1968.

Jag blev opererad. Jag vaknade med bandage runt huvudet.

När mina vänner berättade den hemska nyheten att Robert Kennedy var död...

...så vände jag mig bara bort från dem.

Ett pressområde upprättades på flygplatsen i Los Angeles

där vi såg Kennedyklanen gå ombord på flygplanet med kistan

för att sen lyfta.

Jag läste in min rapport i diktafon.

Jag började diktera när planet skevade österut, och jag grät.

När planet skevade österut visste jag att det var slut.

Jag gav mig av morgonen därpå. Jag tror att jag grät hela vägen...

...från Los Angeles till Atlanta.

Det var i juni, men man såg fortfarande snön på bergen.

Och...

...jag frågade mig själv gång på gång:

"Vad händer med Amerika?"

Först Martin Luther King Jr, och två månader senare Bobby...

Förlåt.

Det blev för mycket.

NEW YORK 8 JUNI 1968

Jack Kennedy hade mördats, Martin King hade mördats

Malcolm X hade mördats...

Det var som...

Det liknade mer en skyttebana än en civilisation.

Min bror behöver inte skönmålas.

Bara bli hågkommen som en bra och hederlig man...

...som försökte åtgärda de fel han såg.

Som såg lidande och försökte lindra det.

Som såg krig och försökte stoppa det.

Efter ceremonin i St. Patrick's Cathedral...

...ska senatorns kista föras från New York till Washington med tåg.

Jag var med på tåget. Det var fruktansvärt.

Det var...

...som att mista en familjemedlem.

Vi vankade av och an på tåget, och från New Jersey nånstans, kanske i Newark...

...så började vi se dem.

Det stod människor längs spåret.

De hängde i taksparrarna.

Ingen kunde ha förutspått...

...hur landet skulle reagera.

De som var med på tåget greps av deltagandet från allmänheten.

Av människorna där ute som utgjorde...

...den verkliga valrörelsen.

FARVÄL, BOBBY

När vi närmade oss Washington

ville jag inte att tåget skulle stanna, men jag visste att det var nödvändigt.

Jag ville bara fortsätta, men vi måste ju begrava honom.

Här kommer det. Här kommer tåget.

Det glider långsamt in till slut.

Ni hör kanske klockan klämta.

Det här är kolleger till John och Robert Kennedy.

Hur mår mrs Kennedy?

Hon verkade ta det mycket bra.

Hon har talat med var och en av oss som har känt henne och senatorn genom åren.

Hon hade nåt att säga till alla

om den sista gången som de hade träffats tillsammans.

Det är imponerande med tanke på vad hon har gått igenom de senaste dagarna.

Det slutade med att han fick sin sista vila intill sin bror...

...på Arlingtonkyrkogården.

Han lämnade ett stort tomrum efter sig

och frågor om Demokraternas och landets framtid.

Det passar inte nu att hoppa av från politiken.

Nu gäller det att ta över facklan

och bära vidare och verka för de principer

som Robert Kennedy stod för.

I denna tillfälliga rättssal i kapellet på Los Angeles-häktet

ställdes 24-årige Sirhan Bishara Sirhan inför rätta för mordet på Robert Kennedy.

Jag vill att han ska få en så rättvis rättegång som möjligt.

Han är en människa i knipa.

Undertexter: Karl Hårding