Original subtitles

Tidigare i SurrealEstate.

Vill du inte ens vara i samma hus som jag längre?

Vår elräkning har skjutit i höjden.

Luke verkar se mig som en lyx han inte har råd med.

Allvarligt, jag är klar med dejting.

Klar med killar, klar med att försöka.

Ursäkta att jag stör.

Det är jag. Elvis, elefanten.

Vad sjutton är det där?

Kontakt! Kontakt!

Håll ut! Håll ut!

Håll dig nere! Håll dig nere!

Avvakta.

Vem...?

De kommer.

Hör du dem?

Vad i...?

Jag behöver evakuering nu!

Peter!

Hej, Suze! Bob?

Hej. Har du en sekund?

Jag antar det.

Toppen. Första gången i de nya lokalerna.

Affärerna måste gå bra.

Sätt dig. Det var ett tag sedan.

Det var det.

Beklagar sorgen efter din mamma. Jag tyckte alltid om henne.

Hon avskydde dig innerligt, Bob, men det visste du.

Ja. Jag vet, jag vet. Jag...

Jag förtjänade det. Jag behandlade dig illa.

Och jag lät dig göra det. Det var mitt misstag.

Det ligger på mig.

Men det är inte därför du är här.

Jag är inte samma person längre, Susan.

Bra, Bob. Det gläder mig.

Ja, jag har vuxit. Jag har utvecklats.

Jag lyssnar mer.

Och det är enda anledningen till att jag vågar

lägga fram det här erbjudandet i dag.

Erbjudande?

Gå ihop med mig, Susan.

Vi strategiskt punktsvetsar fast Livingston-Kent

på Roman/Irelands bostadsfastighetsmaskin.

Vill du att vi ska driva företag tillsammans?

Ja.

Jag är inte längre den där äckliga chefen som var otrogen

mot sin fru med dig.

Jag har jobbat massor med mig själv

och mår mycket bättre nu.

Jag är singel, frisk,

jag kör visualiseringsmeditation,

hot pilates och volontärarbetar två gånger i veckan

på ett hundhem för greyhounds.

Och jag är laserfokuserad på karriären,

redo att ta den till nästa nivå.

Vi var fantastiska tillsammans en gång.

Vi var hemska tillsammans, Bob.

Stämmer de här försäljningsprognoserna?

Det är uppskattningar, men jag tror att de

definitivt förmodligen går att nå.

Vi var fantastiska tillsammans inom fastigheter, Susan.

Det var den andra grejen som var fel.

Så fel. Men om du bara hoppar

till grafen över volymen på 24 månader...

Fel, fel, fel-fel-fel.

...ser du att vi ligger 20 procent upp år över år.

Med dig och Luke vid min sida kan vi inte misslyckas.

Varför vi? Varför Roman/Ireland?

Det finns gott om större firmor

med bättre kapital för expansion.

Ni är slimmade, smidiga. Skräddarsydda.

Jag gör inte det här för att bli större, bara bättre.

Kom igen, ta det till Luke, okej?

Det är allt jag ber om. Prata med honom.

Bob, jag måste gå.

Okej. Men du ska prata med honom, eller hur?

När jag får chansen.

Utmärkt. Perfekt. Tack.

Okej, Bob, nu måste jag gå.

Okej.

Okej, det här går snabbt.

Luke är ute på vägarna i dag och tittar på en stuga vid en sjö

mitt ute i ingenstans, och Lomax hjälper fortfarande

sina föräldrar, så det blir bara vi.

Jag skickade resultatet från lagfartskontrollen

för Bashir-huset. Bara en kredit med huset som säkerhet

som löstes 2023 men inte registrerades korrekt.

Berörda parter är underrättade. Det bör vara löst innan dagens slut.

Tack, Tag. Ditt...

mejl om Campbell-huset var oroande.

Ja. Inget fångar ens uppmärksamhet

som en läskig kille med målat ansikte och ett gevär

i korridoren på övervåningen.

Det tar verkligen udden av

min historia om den felregistrerade bostadskrediten.

Augie, vi borde börja med en vanlig PKT,

om du inte har någon bättre idé.

Lika bra som något annat.

Skicka adressen till mig, så kollar jag historiken

och tidigare ägare. Bra.

Och jag ska försöka lugna ägarna.

De är rätt upprörda.

Han var kanske 17, 18.

Mager. Kunde ha varit mycket yngre, typ 15.

Förutom ögonen. Jag vet inte. De såg... gamla ut.

Var han soldat?

Det såg verkligen så ut. Han hade ett gevär.

Han gjorde hela tiden de här gesterna, rörde armarna och händerna

som om jag skulle förstå vad fan de betydde.

Berätta om ljuden.

Det här var konstigt. Jag hörde djungelljud.

Fåglar, apor... Jag vet inte.

Hörde du något? Nej.

Jag sov tills Dwight kom stapplande in.

Och ni har aldrig sett något liknande under hur lång tid?

Vi har bott här i elva år. Vi har fått nog.

Vi ska bo hos min bror

tills ni har löst det här.

Ni kommer väl lösa det?

Absolut. Jag går faktiskt igenom huset nu

och antecknar lite om stylingen medan min kollega

gör några mätningar.

Vad för mätningar?

En soldat? Var han säker?

Det trodde han.

Jag frågade om någon av dem hade tjänstgjort,

om det kunde vara ett väldigt levande minne

eller till och med en PTSD-flashback, men nej.

Har du...?

Du hackar.

Jag är vilse här ute. De gav mig usla vägbeskrivningar,

GPS:en gör det bara värre. Det är...

Vi skulle verkligen behöva dig här.

Va?

Jag sa, med Campbell-huset,

så behöver vi verkligen... Campbell...

Du försvinner hela tiden.

Vi pratar senare, okej?

Okej. Lycka till.

Va?

Ta skydd! Ta skydd! De kommer från höger!

Herregud. Fan!

Bravo, vi har civila i området.

Där uppe. Framåt!

Granat!

Ner!

Vi måste härifrån! Granat!

Gud! Hjälp mig! Hjälp mig!

Är du... är du okej?

Han var i garderoben. Han...

Han hoppade ut och tog en granat.

Han kastade tillbaka den där inne. Det var som i en krigsfilm.

Han sa åt mig att ta skydd och då gjorde jag det.

Hallå?

Jag har gått lite vilse. Kan du hjälpa mig?

Jag letar efter ett ställe vid en sjö och jag...

Jag är vilse.

Ja, hej. Stället ligger vid någon sjö.

Finns det någon sjö i närheten med en massa

dyra stugor runt omkring? Nej.

765 Harewood Road.

Det här är inte Harewood Road, eller hur?

Nej.

Kan du...

Kan du säga var Harewood Road ligger?

Nej.

Okej. Tack.

Hej! Det är jag igen.

Jag har tappat bilnycklarna, bilen är låst

och jag har ingen täckning.

Gå härifrån!

Förlåt, men jag sitter verkligen fast

och det börjar snart regna.

Kan jag snälla...

Om jag kunde få låna din fasta telefon vore det toppen.

Jag har ingen.

Har du en mobil som fungerar? Jag har ingen täckning.

Har ingen. Hur ringer du folk?

Det gör jag inte.

Hör på.

Det är en storm på väg.

Kan jag komma in bara en liten stund?

Snälla?

Han hoppade ut ur garderoben,

tog granaten och kastade bort den.

Han var... någon sorts soldat.

Vilken vapengren? Från vilken tid? Vad menar du?

Nutid, första världskriget, andra,

Irak, Afghanistan?

Ingen aning.

Och han hade hjälm?

Ja. Förlåt. Fortsätt.

Det hördes ljud.

Fåglar och sånt.

August spelade in en del. Jag ber honom skicka det till dig.

Och det var i stort sett allt.

Det är rätt kusligt.

Är du okej?

Ursäkta?

Jag undrade bara om du mår bra.

Ja, jag...

Ja, jag mår bra. Gulligt att du frågar.

Bra. Då ska jag...

lyssna på Augusts inspelning och gå igenom materialet,

och om... nej! När!

När jag hittar något sms:ar jag dig.

Tack.

Fint ställe.

Större än det såg ut utifrån.

Det vet jag inget om.

Utsidan spelar ingen roll.

Fin samling. Hur många har du?

Tillräckligt.

Precis tillräckligt.

Jag heter Luke Roman, förresten.

Vad heter hunden?

Erasmus. Bra namn.

Vad kallar Erasmus dig?

Harry.

Tack för att du öppnade dörren, Harry.

Jag minns inte att jag såg någon skorsten utifrån.

Utsidan spelar ingen roll.

På tal om det,

vad hände med dörren jag kom in genom?

Tja,

den måste finnas här någonstans.

Eller hur?

Det var du som så gärna ville komma in.

Vad hände med dörren och vad gjorde du...?

Lugn, Nancy. Den är precis där du lämnade den.

Åh.

Hur gammal var Erasmus när han dog?

Tretton. Inte illa för en större ras.

De lever inte lika länge.

Och du?

Vadå jag?

När dog du?

Shell? Är allt okej?

Du glömde lunchen i morse.

Igen.

Du behövde inte göra dig besvär.

Någon måste ta hand om dig,

för du gör ett uselt jobb själv.

Oj. Jag vill inte ens fråga.

Lite omvänd ingenjörskonst.

Jag matar in data från paranormala kontakter i en AI-algoritm för att

formulera ett svar och inleda en konversation.

För sådana tillfällen som i dag, när Luke inte är tillgänglig.

Så vem är dagens spöke?

Har tvillingarna i The Shining äntligen kommit i klimakteriet?

Jag lyckas avstå från

tramsiga kommentarer om dina dödsmaskiner.

Det vore trevligt om du visade mig samma hänsyn.

Ät din jävla lunch.

Oj!

Kan du säga om någon

av de här typerna av skyddshjälmar

bars av soldaten du såg?

Jag såg honom bara i en sekund.

Och du var helt panikslagen.

Det säger sig självt och är fullt förståeligt.

Men om någon av de här liknar den kan vi åtminstone

avgöra ungefär vilken tidsperiod det gäller.

Jag tror att det var D. D! Utmärkt.

Du har identifierat M1-stålhjälmen

som användes av soldater från 1941 till 1985.

Det begränsar oss till andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget.

Okej. Förresten, jag hoppas att du

uppskattade att jag tog med vikingahjälmen.

Den var rolig.

Jag har ofta anklagats för att sakna humor.

Det här är mitt svar på tal.

Bra där.

Vad är det här?

Vi vet vilken hjälm vår soldat bar. Berätta.

En M1-stålhjälm som bars av amerikanska soldater från 1941 till 1985.

Vänta lite. Jag får ett mejl

som är relevant för vårt samtal.

Skönt att se att

Brunhilde och kejsar Wilhelm kan avskrivas.

Okej, August. Jag skickade din inspelning till en kollega

som kunde rensa upp den och sedan koppla den

till en AI-modul för fågelidentifiering.

Han skickade den till en fågelskådare.

Precis. Min vän lyckades isolera två fåglar

i ljudspåret. Den ena var den melodiska sången

från Merops orientalis, den asiatiska grönbiätaren.

Den andra var svart drongo, Dicrurus macrocercus,

vars läte är betydligt skarpare och högre.

Och?

Båda är endemiska i Vietnam.

Det här är lite förvirrande. Jag har kollat och ingen

av husets tidigare boende

har någonsin tjänstgjort i militären.

Oavsett vilket verkar vår unge man

utkämpa Vietnamkriget på nytt.

Så vem får berätta för honom att kriget är över?

Jag gör det.

Han räddade trots allt mitt liv.

Hallå!

Soldat?

Lyssna på mig:

Vad det än är som förde dig tillbaka hit,

måste du veta att...

Ta er till LV:n! Nu! Framåt!

Sjukvårdare! Sjukvårdare!

Kom igen, Pete. Titta på mig!

Prata med mig!

För helvete, Pete, kämpa!

Sjukvårdare!

Framåt! Rör på er!

Är du fortfarande här?

Tyvärr.

Min klocka fungerar inte... Tid spelar ingen roll här.

Jag måste fråga.

Hur visste du om Erasmus?

Och om mig?

Jag har liksom ett sätt.

Ett jävla sätt.

Vill du ha ett glas vin?

Är det gott?

Pinot noir från Russian River Valley.

Inte så dumt.

Och ändå finns det bara ett glas.

Ta det lugnt.

Du ska köra.

Det är jag inte så säker på.

Jag tappade bilnycklarna.

Det ska du. De tvingar dig att stanna, men...

inte länge till.

Vilka tvingar mig att stanna?

Du vet.

Ledningen.

Jag har egentligen aldrig...

Jag har aldrig riktigt gillat människor.

Min fru lämnade mig.

Mina barn...

de ville aldrig riktigt ha särskilt mycket med mig att göra.

Dåliga val. Otur. Dålig hälsa.

Jag var liksom vilse.

Och sedan dök den här killen upp.

Bara en valp som sprang runt på parkeringen vid Food King.

Hoppade in i bilen. Gav mig inget val.

Dömde mig aldrig, sa aldrig åt mig vad jag skulle göra.

Han bara älskade mig.

Mig, som hade fått lära mig att jag inte gick att älska.

Den bästa pojken.

Den allra bästa.

Tretton år.

Veterinären sa att han hade ont.

Det kunde vi ju inte tillåta.

Så jag lät honom somna in.

Sedan gick jag hem.

Och började själv dö.

Det tog inte lång tid.

Och nu är du här.

Mr Roman,

jag har ett budskap som jag tror att du behöver höra.

Alla själar behöver inte gå vidare.

Alla odödliga andar behöver inte en spark i arslet.

Vissa av oss vill bara återvända till den stund i livet

då vi var som lyckligast och bara...

bara vara.

Blir du inte ensam?

Ensam?

Jag har Dickens!

Tolstoj, Austen, Joyce, Flaubert, Cervantes, Dostojevskij!

Jag har Erasmus!

Jag har tillräckligt med vänner för 17 evigheter.

Du är en väldigt lyckligt lottad man.

När man gör det du gör tillräckligt länge

börjar man tro att man vet vad som är bäst.

Luke, de vill att jag ska säga till dig

att det gör du inte.

Inte alltid.

Så lyssna.

Det ska jag.

Jag lovar.

Bra.

Tack, Harry.

Det måste ha varit skräckinjagande.

Ärligt talat är det vad vi på Roman/Ireland

kallar en torsdag.

Så vad har du åt oss?

Mycket. Till att börja med

har jag bekräftat att ingen som bott i huset

de senaste 50 åren har tjänstgjort i uniform.

Kontrollerat två gånger. Varför skulle han då...?

Det är frågan, eller hur? Men sedan grävde jag lite djupare,

vilket är det ni anställde mig för, och hittade henne.

Det här är Lynette O'Connor.

Hon bodde i huset i slutet av 60-talet och början av 70-talet

med sina föräldrar. Pappan var försäkringssäljare

och mamman var... mamma.

Jag lyckades gräva i arkiven

och hittade den här bilden från årsboken 1967

för Emily Brontë High School, "Fighting Brontosauruses".

Den fanns på sidan om skolbalen.

Herregud! Det är han. Det är killen jag såg.

Men han såg äldre ut.

Det var det jag ville veta. Låt mig gräva lite djupare

och se vad jag hittar.

Riktigt bra jobbat, Tag.

En sak till.

Du nämnde handgesterna som mr Campbell såg.

Det är handsignaler som befäl använde

för att kommunicera tyst med sina soldater.

I Vietnam.

Mer snart. Hej då.

Det jag inte förstår är: varför nu?

Kriget slutade 1975.

Det var ett komplicerat krig under en komplicerad tid.

Jag antar det.

Minns du det?

Ska du gå ut? Så här sent?

Det finns aubergineparmigiana i kylskåpet.

Om du vill kan jag värma den åt dig.

Jag vet inte alls hur sent det blir,

så du behöver inte vänta uppe.

Det finns en ung man med problem som behöver min hjälp.

Vad för slags problem?

Har jag någonsin berättat om min farbror Theo?

Nej, det tror jag inte.

Min pappas äldre bror

blev inkallad 1967.

Han tjänstgjorde ett år i Vietnam.

När jag växte upp frågade jag alltid pappa

varför vi aldrig såg farbror Theo på familjetillställningar.

Aldrig på jul.

Pappa sa att han inte...

att han inte tyckte om att vara bland människor.

Han sa att det han såg,

det han gjorde i Vietnam, förändrade honom.

För alltid...

och permanent.

Det är därför du hade det svårt på ASDRA.

Delvis.

Augie.

Susan Ireland.

Susan, Tag. Kan du ta dig till en dator?

Ja.

Han hette Robert Vincennes.

Du hittade honom! Det var inte svårt.

Han var överallt i årsboken. Toppstudent, idrottade,

sjöng i kören. Allt möjligt.

Wow. En riktig amerikansk mönsterpojke.

Inkallad till armén i början av 1967.

Gjorde grundutbildningen på Fort Polk i Louisiana.

Skickades till Vietnam i maj.

Stupade i strid vid Khe Sanh i april 1968.

Jag kollade också upp Lynette O'Connor,

tjejen som bodde i huset.

Hans dejt till skolbalen.

Nu heter hon Lynette Meeker och är änka.

Men hon lever fortfarande?

Hon bor faktiskt fortfarande här i närheten.

Skicka hennes uppgifter. Adress, telefonnummer.

Fixar det. Susan?

Jag beklagar sorgen.

Soldat?

Lyssna på mig.

Det är dags att lägga ner vapnen.

Kriget är över.

Det är dags att sluta strida.

Återvänd till en fridfull plats.

Fan också.

God morgon!

Hej! Hittade du stugan?

Jag kom lite på avvägar.

Det var sent när jag kom fram till sjön.

Jag fick stanna över natten. Det var ett fint ställe.

Borde sälja snabbt om vi får bättre vägbeskrivningar än jag fick.

Så det var värt det.

Värt det?

Ja. Verkligen.

Berätta om familjen Campbell.

Luke, det kommer krossa ditt hjärta. En fin kille härifrån,

dödad i Vietnam 1968,

hemsöker sin flickväns hus.

Varför? Varför nu, helt plötsligt?

Rochelle.

Rochelle. Hej.

När åkte han?

Sa han något?

En ung man med problem.

Du är vaken.

Bra.

Berätta nu...

Var är Charlie?

Unge man,

ditt krig är över.

Du måste... Kom inte med ditt jävla skitsnack!

De dödade min vän.

Han hette Pete och de dödade honom!

Jag vet att de gömmer sig i den här byn,

så antingen hjälper du mig eller, vid Gud,

så dödar jag dig och hela din familj.

Det skulle inte betyda ett skit för mig.

Det vore som att döda en insekt.

Jag är inte din fiende.

Svara mig!

Robbie.

Robbie.

Vem är du?

Kriget är över.

Jag är din vän.

Se dig omkring.

Du är hemma.

Kriget är över, Robbie.

Vad hände med mig?

Mrs Meeker? Ja.

Jag heter Susan Ireland.

Jag har en otrolig historia att berätta för dig.

Har du en minut?

Så det här stället är speciellt för dig.

Pappa och jag kom inte överens.

Så jag brukade ofta gå över till Lynette.

Hennes föräldrar var fantastiska.

De dukade alltid fram en extra plats åt mig och efter maten

kom hennes pappa ut och vi kastade boll.

Det var fint.

När jag tänker tillbaka på de kvällarna...

kasta boll med mr O'Connor,

ta en promenad med Lynette.

Ser du det där trädet?

Efter att jag...

Efteråt...

svävade jag runt ett tag.

Det här var det som förde mig tillbaka.

Förde mig hem.

Dina bästa dagar.

Även efter att jag åkte till Vietnam fortsatte vi skriva.

Och sedan? Jag började skriva mer sällan.

Platsen, all...

fulhet, dödandet.

Jag ville inte dra in henne i det.

Sedan...

Nej. Vad?

Jag... Jag tog det med mig tillbaka.

Kriget.

Det var inte meningen.

Det är okej, Robbie.

Nej, nej, nej.

Hur kunde jag...

Himlen är inte alltid en plats man aldrig varit på.

Ibland...

är det den bästa plats

man någonsin varit på.

Robbie?

Jag har väntat på dig så länge.

Det är okej.

Jag är hemma nu.

Jag läste tidningen i går kväll.

Det stod om

kvarlevorna efter flera amerikanska soldater,

ännu oidentifierade,

som hade återförts från Saigon tidigare i veckan.

Så det är därför det händer nu.

Nu får jag äntligen säga det.

Farväl, min älskade.

Farväl, Lynn.

Hej, Bob.

Ja, jag mår bra.

Nej, det har jag inte. Och vet du vad, Bob?

Det tänker jag inte heller. Jag har funderat på det,

och Luke och jag har byggt Roman/Ireland på en filosofi

som jag inte tror att du skulle förstå.

Nej. Jag litar på Luke. Han litar på mig.

Vi har en kemi och jag vill inte göra något som...

Nej, Bob, det här har inget med vår historia att göra!

Ja, jag är helt säker på att jag kan lita på mig själv

i din närhet, Bob.

Nej! Bob, nej! Förlåt, nej!

Jag... Jag lägger på nu.

Jag lägger på, Bob. Hej då.

Hoppas du brinner inne, Bob!

Hej. Kan jag hjälpa dig?

Hej. Jag behöver prata med personen på skylten.

Kan du vara mer specifik?

Killen med det fantastiska håret.

Luke Roman.

Han är inte här just nu. Kan jag ta ett meddelande?

Det gäller Tyler MacNeil.

Han säljer vårt hus och tydligen har han någon

stor affär på gång med honom.

Köper en massa hus och hyr ut dem

till andra rika killar. Verkligen?

Ja. Den här Luke måste få veta

att Tyler inte alls har varit sig själv de senaste dagarna.

Han är annorlunda.

Han är elak.

Jag beklagar. Han var en bra man.

Ja, rik, mäktig och framgångsrik, men god.

Du vet? Anständig.

Jag minns hur det var att vara anständig.

Hur som helst, han måste få veta.

Vad är det han måste få veta?

Tyler är besatt av Luke Roman.

Okej, miss Ireland. Det var nog allt.

Tack så jättemycket.

Du hade tur. Jag vet inte hur...

branden startade där borta, men bortsett från gardinerna

är skadorna ganska små.

Ni var fantastiska.

Tack för att ni kom så snabbt.

Det hade varit synd

om det här stället hade brunnit ner.

Du har verkligen gjort det fint.

Det är ju det jag gör.

Är det? Jag är fastighetsmäklare.

Är du? Vad häftigt.

Det kan det vara.

Inte konstigt att det här stället är så snyggt.

Du är ju typ... expert.

Tja...

Du får ringa mig

om du behöver hitta ett nytt ställe, för...

kanske ditt gamla ställe

brann ner för att du helt enkelt var för...

Du får gärna hoppa in när som helst...

Öh...

De kan inte åka utan mig. Jag kör, så...

Susan.

Jag heter Crash Newberg. Jag...

Förlåt. Charles. De kallar mig Crash.

Det känns som att det finns en historia där.

Kanske.

Om du vill höra den

måste du äta middag med mig.

Om det är vad som krävs.

Okej. Det kan du räkna med.

Det gör jag.

Okej. Vi ses.

Hej, Augie. Vad händer?

Vad som händer?

Vad är det för affär du gör med Tyler MacNeil?

Det finns ingen affär, inte än. Det är en möjlighet.

En som jag tänkte prata med dig om.

Jag är din partner, Luke. Betyder det något för dig?

Självklart. För det betyder mycket för mig!

Jag tror på det vi gör och skulle aldrig ens överväga

att göra något som förstör det. Så när jag hör

att du gör affärer utan mig...

Ingen har gjort någon affär. Vad pratar du om?

Vi är en bostadsförmedling. Vi hjälper familjer att hitta hem.

Vi hjälper inte stora företag

att köpa hus och hyra ut dem till familjer med ockervinster!

Håller du med om det eller inte?

Ja. Det gör jag.

Den Luke jag känner, som jag tog in som partner

och gav min extra garageportsöppnare till,

skulle säga till Tyler MacNeil

att vi är ett företag som hjälper människor och familjer

att hitta hem, och att han kan dra åt helvete.

Dra åt helvete!

Är du den killen eller inte?

Jag är den killen!

Jag visste det.

Japp. Någon behöver en kram.