Original subtitles

Ni kanske undrar vem jag är och vad jag har för mig i den här historien.

Det kan jag inte tala om för er. Jag vill påstå att det är en hemlighet.

Men jag kan tala om vad jag heter. Nej, det gör förresten detsamma.

Min uppgift är att sätta er in i vad som kommer att hända.

Det regnar. Jag hoppas ni har märkt att det regnar.

Det är ett onsdagsregn, ett oktoberregn. Och det är kallt.

Vänta, här kommer en av huvudpersonerna.

–En enkel tredjeklass Furusele. –36:25.

–Och stationen före? –32:90.

–Och stationen före den? –29:60.

Den tar jag!

God morgon.

Förlåt mig, snälla ni.

Det tjänar inget till att ha bråttom. Ska man med så kommer man med.

–Ni skulle inte med. –Hur gick det med äpplena?

Det var inte så många. Jag räddade var sitt. Men torka av det.

–Jag måtte ha sovit. –Underbart med en sån sömn.

–Har ni suttit och tittat på mig? –Ja visst, jag såg min chans.

Inte låter vaktisen oss sitta här hela kvällen utan resväska.

Han har trott att vi är i sällskap.

–Är det nåt ni saknar? –Jag hade en näsduk...

–Den är våt... –Jag har haft en sån snuva.

–Det är inte lätt, så här i oktober. –Jag har varit förkyld hela hösten.

Vad ska man göra när man har en massa människor omkring sig...

Klockan ett kör de ut oss.

–Vad ska vi göra då? –Jag får gå hem till mig.

Varför gjorde ni inte det med detsamma? Ni behöver inte svara mig.

Det klarar sig nog!

–Att gå brandvakt är inget för er. –Jag är starkare än vad ni tror!

Ni får inte glömma den här...

Jag misstänker att det regnar fortfarande.

–Vi får väl ta in någonstans. –Var då?

Hokus pokus filiokus – den dolda reserven!

På Frälsis kan man bo billigt och bra om man har tur.

Och er väska är vår legitimation.

Blir du skakis? Jag har inte sagt att jag ska röra dig.

Finns det bagage?

Jävla underligt samhälle! Väskan är kvitto på att man är en bra människa!

Det de menar med en bra människa...

"Herren är min herde, mig skall intet fattas."

Mors!

Har du en kam?

Tack.

–När går ditt tåg? –Klockan åtta och något.

–Det är snart dags. –För mig kan det gärna få gå...

–Vad tänker du om mig egentligen? –Jag tänker inte. Har inte börjat än.

En vanlig böna, va? Som följer med första bästa karl?

Det var inte den första, men det råkar vara den bästa...

Du var så ivrig. Vem är du egentligen? Du har så vita händer.

Det ska jag berätta en annan gång.

Maggi, tänk att få börja ett nytt liv med dig...

–Jaså, du har ett nytt liv att börja? –Tja, nånting ditåt.

–Hur har du det själv? –Jag vill inte tillbaka till jobbet.

Och jag inte till det som varit mitt.

Jag kom hit för att börja på teater- skola. En sån där idé man får...

Ja, DET var en teaterskola...

Sedan blev jag hembiträde. Och sedan kom jag...dit.

Och i går... Å, du kan inte tro...

Jo, jag tror dig. Jag kan tro allt.

Jag är inte glad åt att fara hem. Men det är inte bra att vara kvar i stan.

–Och när du blir trött på mig... –När du blir trött på MIG, menar du!

55 öre är allt jag har. Och vad får du kvar av den dolda reserven?

Maggi, du ska lita på mig!

Varför skulle jag lita på dig? Fast det är något med de där ögonen.

De är inte glada fast du skrattar, och så är det någonting med nacken.

Det är en chans jag har, en förbaskat fin chans fast jag inte tänkt på det.

Men nu...nu ska du få se! Kom, Maggi!

Titta, Maggi... Allihop ska de till sina arbeten.

De har nånstans de kommer ifrån, och nånstans dit de ska.

Och så kan vi också få det – och så SKA vi också ha det!

Härlig frisk natur. Grönt och vackert! Och fint väder fick vi!

Och det är bra väg. Du förstår, här kommer man att trivas!

Har du sett att vi fått sällskap?

Vilket uselt litet kräk!

–Mors! –Hej, du.

Han kände igen mig. Lugn och stadig kille. Inget inställsamt hos honom.

Var så god!

–Här har du mig...och här är Maggi. –Jaha, och du lever?

–Man försöker. Och du har att göra? –Ja, det räcker. Det är full fräs.

–Du kanske redan har någon som...? –Nej, det är inte det, vet du...

–Men du sa... –Ja, nog kommer jag ihåg det.

En kille med de rätta takterna skulle jag behöva, men rakt på sak...

–Tanten gillar inte det gamla gänget. –Men du var inte gift?

Det var hon som fick mig att hugga i, och såg till att butiken kom igång.

Det är inte så jäkla lätt. Ja, du kommer att märka det.

Ja, jag börjar märka det.

–Ja, det är inget att fundera på, då. –Principer är principer.

–Å, det är ingenting att säga om det. –Heders.

–Det var bättre att gå på vägen! –Kom nu!

Hunden har följt efter oss hela tiden. Den ser lömsk ut!

–Kom nu! –Nej, jag orkar inte! Jag fryser!

–Nu måste du hinna med ditt tåg! –Vad du är angelägen!

–Men det är ju för din egen skull! –Om du hade lämnat mig i fred...

Tåget!

–Hur gick det för dig? –Jag har brutit benet! Ditt fel!

–Jag vill ligga här och frysa ihjäl! –Du har bara vrickat foten. Kom nu!

–Jag avskyr dig! Jag avskyr dig!! –Egentligen borde man låta dig ligga!

Hunden! Den stackars hunden kanske har blivit överkörd!

–Vad är det? –Det är nåt konstigt med jycken...!

–Kom nu! Hur känner du dig? –Ja, det var en fråga!

Du, där borta kan du vila. Kom nu!

/HON KVIDER/

Hur känner du dig? /HON KVIDER HÖGRE/

Det var fan vad det regnar!

Det ser ut att vara en stadig och vinterbonad sak.

Hörru!

–Han kanske bara vill ha sällskap. –Äh...

Aj...

Nu lägger du dig här ett tag.

–Och det här säger du ingenting om? –Vad skulle du kunna göra åt det?

Usch, här är rått! Det är kallare här än där ute.

–Man skulle kunna elda... –Elda, då!

Veden är inte vår... Ja, lite ved kan väl inte spela så stor roll.

Jag är hungrig! Vi har ju gått på en kaffeskvätt hela dan.

Sov nu! När man sover känner man inte att man är hungrig.

Det blir väl alltid någon råd sen.

Det står ett skåp där! Se efter! Folk brukar glömma kvar konserver.

–Å, sardiner... Tänk dig sardiner! –Skåp brukar alltid vara låsta.

Du kan väl se efter! Kvicka dig! Du har ju yxan.

Nej, du får inte be mig om det!

Öppnade du den stora dörren kan du väl öppna den där lilla skåpdörren!!

–Ja, men det är en helt annan sak. –Det finns mat i det där skåpet!

–Den är inte vår. –Det var inte vår ved!

Jag kan ta dig in här för att värma dig, men öppna skåp – akta dig...

–Jag är inte rädd för skåpet! –Det är farligt!

–Släpp mig, gå undan! –Du frågade vem jag var...

–Nu vill jag ha mat! –Jag har suttit inne.

Jag har suttit inne ett helt år, och jag blev utsläppt i måndags.

Och det var inte första gången...

Det är därför du har så vita händer.

Vem trodde du att jag var, då? Nån förklädd kille från "the upper ten"?

Sånt som man ser på bio?

–Men nu ska det inte bli som du tror. –Jag är orolig.

Var inte det. Jag ska nog hålla ord.

Jag menar inte så, men du har brutit opp dörrn. Bäst att vi ger oss i väg.

–Äsch, det kommer ingen så här års. –Någon på vägen kan alarmera polisen!

Nu ska vi stanna här, och så ska vi titta efter vad som finns i skåpet.

–Vart skulle vi annars ta vägen? –Och sedan, då...i morgon?

Det får vi se då.

/KNACKNING/

–Jag visste inte att någon bodde här. –Det är bara tillfälligt.

Ute och ser på sommarnöjet? Ja, praktisk liten sak, skön att ha.

Jag bygger åt mig neröver.

Jag såg att det lyste, och tänkte sno innanför ett tag och köpa lite kaffe.

Jag tror inte vi har något kaffe.

–Nygifta? –Vi kan inte stå till tjänst.

Lite kaffe kunde ni väl få av mig – jag har det i ryggsäcken.

–Vi är inte förtjusta i kaffe... –En liten kopp kunde vi väl dricka?

–Det är omalt. –Kvarn finns här ingen.

–Krossa det med en tomflaska! –Det finns inga tomflaskor heller.

–Tomflaskor har ni väl i skåpet... –Skåpet är tomt.

I smygen där, längst till vänster... Har ni tittat efter där, va?

–Längst till vänster...? –Där fanns det när jag var här sist.

Se, det är liksom min stuga, och om det inte finns något i skåpet–

–så beror det på att det inte är första gången jag har främmande!

–Spring, du som kan! –Lugn, det här ska vi nog svara för.

Du ska få svara för det, min gosse!

–Vad är det med foten? –Det var därför vi tog oss in här!

Det kan jag tänka mig. Men ser du, om det bara är foten det är frågan om–

–tar man sig ner till vägen och vinkar på en buss. – Gå ut!

Äh, han slipper undan med villkorligt!

Det behöver han för att det ska bli fason på'n.

Och du ska sluta med sånt här slarv.

Ni vet inte.... Två år har ni skaffat honom. Han hade just kommit ut.

–Och vi skulle börja ett nytt liv. –Underligt sätt att börja på nytt...

Ja, det kan NI säga, som har tak över huvudet!

Ni är en förbannad gammal egoist! Jag ska sätta eld på er ruttna gamla kåk!

–Hur vet jag att du inte ljuger? –Äh, det intresserar mig inte.

Ge er i väg, annars skriker jag!

Nu tar vi det lugnt!

Har du rört Maggi ska jag spöka för dig om sommarnätterna, gubbjävel!

–Jag har ingen anmälan att göra. –Ja, det vete väl fan...

Gör som jag säger, det var ett missförstånd. Släpp honom.

Ja, ja, det ska vara för att vi känner dig, Håkansson...

–Var bor du? –Ingenstans. Jag ser på lägenheter...

Du kan få bo i min stuga. En bra kåk om man eldar. Du kan få hyra den.

–Tolv kronor i veckan... –Nej, jag har inget jobb än.

Hör dig för nere i handelsträdgårn, han har svårt att få folk.

–Är det inget djävulskap? –Kan du inte betala får du ge dig av.

Jag hämtar hyran på lördagarna. Tjänare!

–Vad säger du nu, då?! –Är du fri?!

–Ja, alldeles fri! –Släppte de dig?!

Det är en tokig jycke, men bra...

Det var som jag sa, han vill ha sällskap. Han är ensam – som vi.

Säkert en polishund – biter bara poliser...

/EN MELODI HÖRS/ Vad är det du har fått tag på?

Den där mojen jag kastade på jycken.

–Är det en speldosa? –Ja.

Den låter lite vissen. Den kanske har låtit nånting någon gång.

–Ska du spara på den? –Ja.

Bucklig och rostig och jäklig och med början till en melodi...

Det var en prälle på stillot... Han talade om en melodi som kommit bort.

Man var inte dummare än man begrep att det var oss han menade.

Jag tycker vi ska spara den.

–Här ligger man skönt. –Men i morgon, då?

Det får vi väl se då...

/ETT TÅG FAR FÖRBI/ Tåget...

Tåget! Din biljett! Vi kan ju få pengarna tillbaks! Vad kostade den?

–29:65. –Har du den kvar?

–Ja. Nej, låt bli! –Klart att vi måste se efter!

–Du sa ju att den var där... –Nej, jag sa att jag hade den kvar.

Var är den någonstans, då?!

–Gör du papiljotter av biljetten?! –Det kommer man väl att få äta opp...

Vår fina biljett... Ja, den ska du nog få äta opp!

Vad var det du ville ha? Sardiner?

–Duktig hund! –Ska det där vara nödvändigt?

–Ja, ibland så... –Hyr du här?

–Ja, tänk att han gör det! –Du lät bysen inspektera lägenheten.

Jaså, du la märke till det...

Det är ni gubbar som bor på andra sidan vägen, va?

–Ni kan väl komma ner till oss? –Nja, man är ju borta hela dagen.

Vi har hållit ögonen på dig. Ja, du är nog som du ska, du.

Du kan få tidningen fritt hemburen av en tjej som övervintrar bredvid oss.

–Där kommer hon! – Hej! –Vad var det om?

–Du kan gärna ta undan ett exemplar. –"Du kan gärna..." – Hanna Ledin!

Hej, pojkar!

En smula korthuggen, men saken är biff!

–Är ni fler i gänget? –Det är så att säga den fasta kärnan.

–Du har det bra, du. –Det skulle ni ha tänkt på själva!

–Fördelar och nackdelar... –Nog kan man försörja en trogen maka.

–Vi är inte vilka nasare som helst! –Han har ryckt opp hela dörrhandeln!

–Vi kammar igenom med metod. –Det är Maria Södra i dag.

Säg, be dosan motta det här som ett litet välkommen.

Den här grunkan är till dig från grabbarna. Det är en råttfälla.

–Herregud, finns det råttor här?! –Lugn, det är en ren prydnadssak...

Men man kan ha ost i den ändå!

Ja, det ser fint ut, det här. Och här är också fint. Här är nästan finare!

Tomater... Det kunde man odla hur mycket som helst, sälja det dubbla.

Folk är vilda i tomater! Ja, för fan! Tomater, tomater!

Det där är också finfint. Frukt är framtiden! Frukt, sol och blommor...

Passa på och lär dig nu! Det här är framtidens yrke! Och så propert...

Det är finfint, riktigt finfint!

Folk är galna i att bli slanka!

Tomaten innehåller allt! Det skulle kunna bli en nyckelindustri.

Bara inte landet översvämmas av bananer!

Hu, vad det är varmt! Tamejfan, det blir snö.

Psst, jag sticker ner på Port Artur och får en biffstek.

–Var är min man? –Han reste till stan i affärer.

–Strax före tolv... –Jaha, jag kan tänka mig det.

–Vad kostar hyacinten? –Tre kronor.

–Ni för väl opp alla poster? –Ja, varenda krona.

Här i huset har vi byggt upp vårt välstånd även på örena.

Men ni kanske inte är van att räkna med mindre värden än kronor?

Blommorna som Lindell hade med sig hem i går... Var det en sändning?

–Jag tog hem dem. De var lite vissna. –Dem sticker man in bland de friska.

–Anderson hade inget emot det. –Herr Anderson!

Ja, hur som helst hade han inget emot det.

–Visste han om det där i går kväll? –Nej, visserligen inte...

Ja, det var bara det jag ville veta.

/PIANOKLINK/

Det är vår dotter som har sin pianolektion.

Ja, den där biten verkar inte lätt.

Lindell kan gå till lunch. – Eller har du någonting emot att han går?

–Det passar mig utmärkt... –Ta min cykel så går det fortare.

Jag tror det blir snö...

–Hur vet du att han kommer tillbaka? –Han bor ju där borta.

Vår antika kaffepetter, mammas ögonsten, försvann samma dag han kom!

–Hur förklarar du det? –Jag tror inte det är han.

Jagar du bort det här biträdet också, så...

–Vad då? –Ingenting...

–Han kommer att ta allt vi äger... –Han är pålitlig.

Upplysningar är på väg. Jag ska nog ta reda på vad han är för en...

–Han är pålitlig! –Jag vet på vad sätt han är pålitlig.

Vänd dig om! Fara i väg och lämna butiken vind för våg. Andas!

Inga tomater kan rädda dig! Du stinker ju, karl!

Egentligen skulle vi ha en gran, en liten, att ställa på bordet.

–Vi skulle ju se på pengarna. –Jag vet.

Håkansson ska ha sitt. Förresten är det för sent att köpa.

Att köpa, ja... Det brukar bli granar över. I år blir det många, stod det.

–Men det är att ta! Det är stöld. –Man räddar dem från sopstationen...

Men om alla skulle... Nej, jag tycker inte om det!

Men det skulle de inte!

David... Tyck om det!

Nej, absolut inte!

Delar man året med 13 i stället för 12 blir det 28 dagar i varje månad.

Det ska jag inkomma med till Kungliga Vetenskapsakademien nu på nyåret.

–Vad ska nu det vara nyttigt för? –Jo, om det ändras till 28 dagar...

...betyder det att varje dag alltid infaller på samma dag vartenda år.

Det ligger inga klöver i företaget–

–men man skulle förvärva medborgerligt anseende. /KNACKNING/

–God dag, Jultomten! –Man kommer från julmarknaden...

Hur fan var det nu? – Finns det snälla barn här?

Ska det vara en julklapp, fast det är nyårsafton?

Ta opp den, då!

–En radio! –Den går inget vidare, men den hörs.

–Hörru du, var har du fått den ifrån? –Man får ingenting, man förvärvar!

–Tänk, en radio! –Jag skulle gärna vilja veta...

–Man är välan jultomte... –Det hörs någonting!

Gott nytt år!

...och åter önskar vi i kväll varandra ett gott nytt år.

Ett gott nytt år!

David, stjärnan! En stjärna är allt ett fint sällskap, tycker du inte?

Nytt år... Det går oppåt för oss. Vi börjar få det som andra människor.

Vi betalar för oss och vi får både kommunalskatt och kronoskatt!

–Och i februari måste jag deklarera. –Ja.

För ett par månader sen hade vi inget – nu har vi skulder som alla andra...

Jag har tänkt på en sak.

Om vi skulle gifta oss! Så kan folk inte säga någonting...

–Vad är det, Maggi? –Ingenting.

Ja, nu kunde vi egentligen sluta följa historien om David och Maggi.

Men det finns ett par hakar.

Varför vill inte Maggi gifta sig? Och så är det en sak till...

Trädgårdsmästarn... Har ni nån känsla av att han och David går bra ihop?

Ja, det var ju mest frun, förstås...

Och så det här med radion och kaffepettern och en del annat...

Jag begriper inte att inte David kan tänka sig för! Eller Maggi!

Ja, allting har kanske gått för bra hittills? Tja, man vet inte...

Man vet inte – men man får väl se!

En, två, tre, fyra, fem, sex...

...sju, åtta, nio, tio.

Hördu, David, jag har ett förslag. Ni ska köpa den här stugan av mig.

–Köpa? Ni skämtar, Håkansson! –Jag begär inget opris, tusen kronor.

Ni måtte inte veta vad tusen kronor är.

Tusen kronor ska du betala. Var får du en lika billig lägenhet just nu?

Och de tar upplysningar på sina hyresgäster...

Tar jag upplysningar? Nej.

Jorden får du hyra av stan för 20 kr, men du ska bestämma dig kvickt!

–Men om vi inte vill eller kan? –Då får ni gå dit varifrån ni kom.

Det kunde Håkansson sagt från början!

Att ha dig som hyresgäst var aldrig min mening. Nej, det är mot lagen!

Bo själv här får man, men inte hyra ut.

Fast jag var ju tvungen att låta dig bo, för att få dig på kroken!

Men var ska vi ta tusen kronor ifrån?

Ger du mig 25 kronor i veckan, så är klabbet ditt på mindre än ett år.

Här finns frukt att få, härlig frukt! – Och blommor, unga frun, blommor!

Och potatisen är utmärkt! Mjäll och fast i skalet...

–Jag har sättpotatis. Ska vi skriva? –Ska det skrivas?!

Ja, då har jag dig fast!

Då kan jag följa efter dig på varenda arbetsplats, om det skulle behövas.

Men det kommer inte att behövas. Du hör till den sorten som betalar.

–Ta hit pennan! –Du ska inte skriva på! Inte just nu!

–Ja, är det så det inte passar, så... –Är det de 13 kronorna mer...?

–Nej. –Vi kan inte släppa det här!

–Du ska inte skriva på! –Då kommer vi inte längre...

...den här gången. Nej, de väntar på mig där hemma.

–Var fanns...den? –Ute på fältet.

Något av barnbarnen...den gången.

Barnen flyger ut ur boet. Innan man vet ordet av, är de borta.

Barnbarnen skjuter opp. Innan man vet ordet av är de små händerna...

...smala och knotiga.

Främmande människor – borta allihop!

–Ni måste vara i väg i morgon bitti. –Tack i alla fall, herr Håkansson.

Det var den första jag slog i.

Jag tog den av skålvirket från ett bygge på Åsögatan...

...den sommarn.

Du ska inte tacka mig. Jag tänker alltid på vad jag gör.

–Hur har du det med DINA skor? –Tack, dem lagade du alldeles nyss.

Bäst att greja det här om man ska ut och luffa igen. Maggi...

–Varför vill du inte bo här? –Jag VILL bo här med dig.

Jag tyckte inte det lät så nyss!

–Begrep du inte vad Håkansson sa? –Det är nåt du måste veta först...

Jag är med barn. Jag var med barn redan när vi träffades.

–Vad i helvete säger du?! –Jag borde ha sagt det med detsamma.

–Det borde du förbanne mig ha gjort! –Nu är det i alla fall sagt.

Jag vill inte att du ska binda dig vid något för min skull.

–Vad var det för en grabb? –Jag kommer inte ihåg hur han såg ut.

Det var i höstas, på Grönan. Efteråt gick vi ut i skogen.

Jag kan inte förstå att det var jag!

–Du kände honom inte, men följde med? –Har du nånting att beklaga dig över?

Jag vill inte ta hand om hans förbannade unge!

Jag har inte tänkt be dig om det! Men du låter bli att förbanna barnet!

–Vad är det med dig? Är du sjuk? –Sjuk... Vad är det?

Jag har ont.

När jag blundar ser jag de vackraste färger.

–Du kanske har ätit nåt? –Ätit?

Aj!

Det är ett trevligt ställe, det här. Lugnt och trivsamt...

Du hade jobb, och du hade mat och du hade en säng.

Du hade en flicka som det var något visst med. Men självkänslan...

–Hörru du, en annan gång, va! –Visst, det är ju så invecklat...

Men en sak känner du till. Du såg honom nyss...

Ensamheten... Akta dig för den, David.

Akta dig för att bli ensam.

Jaså, är det du... Ja, du kan stiga in.

De är inte farliga. Det är egentligen bara den stora som är lite ondsint.

–Du har tänkt på saken? –Ja, jag har tänkt på saken.

–Och du bestämmer dig? –Ja, jag bestämmer mig.

Ja, jag visste nog det. Men det är rätt, man ska alltid tänka sig för.

Man ska tänka sig för mycket noga. Sitt.

Och här har vi alltså papperet...

Du ska skriva...där.

Men läs igenom det noga.

Alltid tänka sig för...

För när det är skrivet, så är det skrivet!

Det brukar vara vanligt att bekräfta köpet.

–Men du kanske inte nyttjar starkt. –Nej, jag tror inte det.

Jag säger ingenting om det.

Du tittar på mina fotografier...

Det är min hustru.

Det är barnen...när de var små.

Det...är barnbarnen när de var små.

Kläderna är olika. Kläderna växlar...

...men barnen är lika...när de är små.

–Bor du här ensam? –Jag är inte ensam!

De här väntar på mig!

Jag köpte den här lägenheten för trettio år sen, under förra kriget.

Den är min! De kan inte kasta ut mig! Jag ska bli mycket gammal...

Jag ska överleva dem allihop, jävlarna! Nu kan du gå!

–Mors! –Tjänare!

Du kommer sent.

Ja, jag blev lite försenad. Jag köpte en aftontidning...

Vad skulle det tjäna till? Titta... Nu börjar han glufsa i sig serierna.

Det är otäckt att se honom.

–Man får se till att komma i väg. –Så bråttom är det väl inte.

Vad sparkas du för?

Du, du är väl inte dum mot bönan? För då är du ingen intelligent kille.

Jag var dum, men det är över nu.

Maggi...

Alltihop det här är vårt!

Killen är välkommen, därför att han är din.

Och i morgon tar vi ut lysning.

Är det prästerna, det där? Prästen hemma, han gick omkring som en bonde.

–De har nog bra betalt. –De har ett väldigt ansvar.

Jaha, vem var det nu?

–Hur var det här, då? –Vi hade tänkt ta ut lysning.

–Betyget finns väl med? –Ja...

Jaha...var så god.

–Ni tänker bosätta er i församlingen? –Vi bor redan här, i kolonilott 155.

–Vänta lite – ni bor där bägge två? –Jaa...

–Ni sammanbor med er fästmö? –Jaa...

Såvitt jag kan se är ingen av er skriven i församlingen.

Lysning ska äga rum i brudens församling.

Varför det? Är det nödvändigt?

Ni kan skicka betyget till mantals- kontoret och uppge nya adressen.

Och så meddelar de Furusele och oss, och så får hon tillbaka det från dem.

Och så lyser vi. Det tar tid. Men er fästman måste också begära flyttning.

–Det där låter ju väldigt krångligt. –Det är inte så krångligt, min gosse.

Det tar sin tid när man inte håller papper aktuella. Sina papper ska...

Hur lång tid tar det?

–Det... Det är så att... –Jag förstår.

–När ska det ske? –Nån gång i april.

Det ordnar sig säkert.

Men vänta lite... Var var det ni sa att ni bägge bodde? Kolonilott?!

Ni bor alltså i den till lotten hörande lilla stugan?

En kvinna som är i det tillståndet?

Det har vi inte tänkt på förut. Men det finns inga bostäder.

Men upptagningshem för unga mödrar. Det vill jag lägga er på hjärtat:

Vänd er redan i dag till församlingsdiakonissan.

Annars tvingas jag anmäla kolonilott 155 för socialhjälpen.

–Kan man tvinga oss till det? –Det är frågan om man inte kan det...

Då blir vi ju skilda från varann.

Ja, det är ingen förebråelse, men det skulle ni tänkt på lite tidigare.

Diakonissan träffas mellan tolv och tre, utom tisdag, torsdag och lördag.

Gick de ifrån dig?

Något vidare glada för att vi skulle gifta oss verkade de inte.

Hårda, hjärtlösa och jävliga är de! De vill varken veta av dig eller mig!

Varför ska allt vara så krångligt? När man VILL inordna sig...

–Trivs folk med att vara krångliga? –Men vi ska inte krusa dem!

Men på ett sätt hade han nog rätt.

Det kanske inte är så bra för mig att bo där ute nu. Har du tänkt på det?

Jag har nog tänkt på det, men jag har inte velat skiljas ifrån dig.

Ja...bäst att göra slag i saken på en gång! Kom.

Snart kommer du hem. Då ska vi sitta utanför i solen, allihopa!

Det blir en sommar, det! Vi ska ta vara på varenda vacker dag.

–Det låter bra, alldeles för bra... –Är du trött? Det är snart över nu.

Det är så roligt att höra dig berätta hurdant det är där hemma.

–Ja, allting är så bra! –Och trädgårdsmästarns?

–Du har inget ont av dem? –Vi har väl inget otalt med honom.

Det är en riktigt hygglig karl... Det är hon som är lite jäklig.

–De gillar inte att vi har det bra. –Alla tycker om att vi har det bra.

Och nu har vi det bättre än nånsin.

Var det folk i närheten?! Nämen, är det inte Anderson! Vad gör han här?

–Jag trodde inte det var nån hemma. –Nej, jag förstår det...

Spaden – jag visste det! Tjuvgodset! Min hustru har misstänkt...

–Spade som spade! Alla är likadana! –Mina är inte lik andras spadar!

På mina är det inbränt ett A. A – som i Anderson!

Nå, fanns det något A? A, som i Andersons inbillning!

Det är mina verktyg! Eller kanske han tror att jag också har stulit dem?

Nej, det är ingen som har misstänkt fru Ledin för att stjäla, inte!

–Vad är det där för några? –Har ni en dotter?

Ni får en ballong – ni är säkert en god människa.

Jag ska hålla ögonen på det här stället!

–Det var ingen god människa. –Nu bär ni inte hit mer!

Ska jag, en kristen människa, behöva spela den gemenaste komedi?!

"Nu bär ni inte hit"... – Förstår du det här?

–Inte alls. –Det är hårda ord.

Det här är min spade! Och det här är Andersons! Är den igenkänd?

Så om VI har och nån annan inte har, ska vi då bara stå och se på?!

Kom!

/DAVID VISSLAR/

–Jaha, låter det så...? –Gomorron!

Måtte det hänga i med munterheten. Här är fint! Fint!

Här ska vi ha tomater, våra bästa.

Väg opp och rada opp tre pyramider. Och...flytta undan potatisen, va.

De här pelargoniorna tar vi 3:50 för. Och de där kostar...

Vänta, jag ska höra efter.

Det var så sant...

Min fru kommer strax ner, och jag vill säga att vad som än händer–

–så har jag inget emot Lindell, men det måste finnas principer i affärer.

Som sagt, det måste finnas principer, och hör sen!

Vi har fått... Ja, vi har skaffat oss vissa upplysningar om Lindell–

–eftersom Lindell varit så förtegen.

–Det man frågar mig, svarar jag på. –Det är inte vad vi kallar ärlighet.

Var vistades Lindell förut?

Det kunde Anderson ha fått reda på första dan om Anderson hade frågat!

Det har kommit bort vissa saker här i huset.

Också andra personer klagar över att det kommer bort. Ni förstår nog...

–Så var det en sak till. –Det är fortfarande tal om principer!

Ert privatliv är er ensak, men ni bor ihop med en kvinna!

–Det gör väl Anderson med! –Tyst!

Vi i trädgårdsstadsföreningen–

–vill inte att vår kolonibebyggelse förvandlas till ett slumområde!

Vi vill se folk omkring oss av annan sort, folk med ordnade förhållanden.

Och ändå, sen ni har fått papper på att jag köpt och äger kolonistugan–

–skulle jag också ha rätt att bli medlem!

Men jag vill inte! Även vi med oordnade förhållanden har principer!

Håll fast i drivbänkarna, så jag inte bär bort dem! /TELEFONSIGNAL/

Andersons Handelsträdgård. Ja. Jaha...

Ja, ett ögonblick, han är just här. – Till er, från barnbördshuset.

Vad är det som har hänt? Är det något sorgligt?

Satkäring...

Å, denna förbannade elefanthambo!

Barnet övar! Det är en svår etyd! Jag lärde mig aldrig spela den!

Det är min ambition att mitt barn ska kunna den!

Ja, jag vet – jag förbannade barnet. "Den förbannade ungen", sa jag.

"Jag vill inte ta hand om hans förbannade unge!" Precis så sa jag.

Är du inte nöjd nu, då?

–Det gick ju som du ville. –Ville?

Åjo, LITE ville du nog. Erkänn det.

Det kan ju hända att du hade kommit att tycka om barnet. Det hade du väl.

Men nu har allt blivit på ett annat sätt, därför att barnet är dött...

–En sån tur du har. –Jag förstår inte vad du menar!

Just så tänkte du. "En sån tur!"

Du blev nog ledsen...

Men lite belåten är du nog också... längst inne...om du ska vara ärlig.

Nej! Nej! Bara Maggi klarar sig!

Säg, tror du att Maggi klarar sig? Gå inte! Gå inte!!

Säg, tror du att Maggi klarar sig?!

David...

De sövde mig...

Doktorn är inte alls orolig för dig.

Du säger inget om det jag vill veta.

Doktorn sa att det hade ingenting att göra med att vi hade bott där ute.

Han sa att det säkert skulle bli bättre en annan gång.

Han sa att vi inte skulle vara ledsna – du blir snart frisk igen, Maggi.

Och så håller det på att bli sommar.

Maggi, säg nånting! Ligg inte så där och bara titta bort!

Det är så underligt. När han var inuti mig, levde han och rörde sig.

–Var är han nu? –Vi får inte tänka på det nu.

Nej, vi ska inte tänka på det mer.

DU finns i alla fall kvar.

Nu har du fått något att leka med! Det gillar visst alla karlar.

Att sopa ihop en hög och tutta på!

Men din lilla eld har ingen kamrat. Vi är tidiga – eller folk sena.

Det är igenbommat överallt.

Där borta röker det! Det kanske är några som har det som vi. Å, David!

Man blir så ivrig då...

Det har varit som en dröm sen jag kom tillbaka. Ja, det är som en dröm nu!

Och allt är vårt! Hela sommarn ska det växa!

Jag vill att det ska växa nåt i dig också!

Jag med. Här ute...

God dag.

God dag.

–David Lindell, tomtlott 155? –Det stämmer.

Ett papper ska skrivas på. Jag har sökt herrskapet så många kvällar.

Byggnadsarbetare Håkansson meddelade mig att ni hade köpt stugan av honom.

Stämmer? Området ska planeras. Staden ska bygga 567 nya eldstäder–

–och har sagt upp tomtlotterna. Det visste ni! Det har stått i tidningen.

–Vad är det ni säger? –Uppfattade ni det inte?

–Men stugan är ju vår! –Visst.

Detsamma sa byggmästare Håkansson. Jag vill få papperet påskrivet.

Men ni kan väl inte köra ut oss! – Då har Håkansson lurat oss!

Jamen, vart ska vi ta vägen, då?

Det är en sak jag inte har med att göra.

Kan vi inte få uppskov över sommaren? Vi har ju planterat allt!

Jag skriver inte på! Jag nekar att flytta! Polisen får kasta ut oss!

Vi vet ju inte vart vi ska vända oss! Kan inte ni hjälpa oss!

Det enda jag har med att göra är att få makens namnteckning på papperet!

–För övrigt angår mig saken inte. –Nej, du skiter i hur det går!

–Du är så uppblåst att jag skulle... –Låt bli honom, David!

Det här besöket ska du inte glömma! Nu ska jag planera dig!

Ta av dig glasögonen så ska jag klippa till dig!

Nej, morsan din skulle inte känna igen dig–

–utan skyffla ner dig i sopnedkastet.

Ni heter David Lindell, tomtlott 155 – ni har hotat mig med misshandel.

Det här blir inte roligt för er...

...för er och den där fröken där.

Det här ska du få sota för, proletärbuse!

–Kändes det skönt? –Ja! Jag skulle kunna göra om det.

–David, ska vi försöka smita? –Nej, de får i alla fall tag i en.

Polisprotokollet, ja.

David Lindell, född 14 juli 1918, son till Egon och dennes hustru Gertie.

Det saknas upplysningar om barnaåren. Man har bara hans egna berättelser–

–och ett polisprotokoll från 1923 om misshandel i det Lindellska hemmet.

–Kan Lindell säga något om detta? –Nej.

En tid därefter dog fadern. Hustrun tvangs dra sig fram på olika sätt.

Hon tog emot inackorderingar. Av vad slag är naturligtvis svårt att säga.

Åja, det kan man nog tänka sig.

Efter folkskolan började Lindell på maskinfirma. – Berätta med egna ord.

–Jag började på en maskinfirma... –Tack, det har vi redan hört.

–Sen slutade jag. –Varför det?

Det kommer jag inte ihåg.

Efter beredskapstjänst tycks Lindell inte ha återgått till ett ordnat liv.

–Är det sant? –Ja, det tjänade inget till.

Hösten -42 sammanträffade ni med cykelreparatören Folke Törnberg.

–Ja, vi gjorde inbrott i en kiosk. –Den gången fick ni villkorligt.

–Men det avskräckte er inte. –Det tjänade inget till.

–Egendomlig motivering. –Tycker ni?!

På hösten -44 åkte ni fast igen... för inbrott. Stämmer det?

–Ja, jag antar det. –Svara hövligt.

Ni gjorde inbrottet med Törnberg den här gången också.

–Var snäll och svara! –Ja.

Således förverkade ni den villkorliga domen.

Därefter har av polisen följande personer hörts:

Jag blev illa berörd, för en annan har ju börjat med ett hederligt liv.

Men frugan sa att man måste hålla på sina principer. Ja, så gick Lindell.

Sen lät jag dem bo där av hygglighet.

Jag har inget personligt emot dem–

–men uppbrutet var det ju lite här och var.

Ja, tomater, ja. Det är jag, det. Han kom och sökte anställning hos mig–

–och han sa inte var han hade varit. Och det är ju så ont om arbetskraft.

Och sen försvann vår fina kaffepanna – just den som vi fått identifiera.

Och en massa annat försvann, en spade – ingen mänska vet var den är nu.

–Nej, det är inte rådligt! –Det är inte rådligt!

Vart tog Lindells flitpengar vägen?

Han hade ju 200 kr när han lämnade fängelset. Det är bara en detalj...

Nej, jag vet ingenting.

–Hade han inga pengar när ni möttes? –Den dolda reserven – bara 5 kr.

Hade ni aldrig träffat Lindell förut? Och ändå följde ni med honom?

–Vad skulle jag göra? –Nej, vad skulle ni göra...

–Visste ni då att ni var gravid? –Ja, och därför ville jag resa hem.

–Vem var fadern? –Det vet jag inte.

Förlåt mig, det visste ni inte, nej.

Nå, kände ni till att er "fästman" hade suttit i fängelse?

Det fick jag veta nästan med detsamma.

–Och ändå tvekade ni inte? –Nej.

Kände ni till att han brukade stjäla saker ibland? Som till exempel...

...den här kaffepannan!

–Vi FICK de där förbannade grejerna! –Vem då av?

Ja, vi säger väl att ni har fått dem av någon vänlig okänd person, då.

Tack, det var allt. Nej, förresten, det var en liten fråga till.

Ni försökte inte göra er av med barnet?

–Hörde ni inte att jag frågade er?! –Be den runda jäveln hålla käft!

Vittnesförhören fortsätter. Var så god.

Svaranden utföll i otidigheter och övergick till brutal misshandel.

Jag är upprörd, förvånad och ledsen.

Jag är ledsen!

Jag tyckte det var två sympatiska unga människor, som hade det svårt.

Den unga kvinnan var i omständigheter...

"Kommen till mig, I som arbeten och äro betungade."

Det var så stimulerande att få tala varmt ur hjärtat till de två unga.

Men plötsligt så sprang de sin väg. Jag stod bestört och såg efter dem.

Och jag måste till min sorg bekänna–

–att den unge mannen vände sig om och såg hånfullt på mig.

Dessa två unga har helt säkert haft möjligheten att skapa sig en...

...visserligen torftig, men dock respektabel utkomst...

...en enkel, men hederlig ställning inom vårt svenska samhälle.

Men de har helt enkelt inte velat!

Känslolösa, likgiltiga för livets och samhällets elementäraste lagar–

–har de drivits med strömmarna, drivits av sina lägsta instinkter–

–och av sina primitivaste behov utan tanke på att bygga för framtiden–

–utan varje tanke på att uträtta en samhällsnyttig gärning!

Samhället har skyldighet att skydda sig mot dessa individer–

–likaväl som samhället har skyldighet att skydda dessa unga mot sig själva!

Det är vår plikt som kristna, humana och upplysta medborgare–

–i ett demokratiskt samfund.

–Herr ordförande... –Försvarsadvokaten, var så god.

–Vem är det? –Nån som vikarierar.

–Jag har aldrig sett honom förr. –Det har jag!

Jag vill bara med ett par ord komplettera åklagarens framställning.

Först har vi Davids flitpengar som förslösades på fyra dagar.

Det var en dålig start, det erkänner jag. Vi ansvarskännande människor...

Jag menar åklagarn, pastor Berg, jag själv och herr Anderson–

–skulle aldrig förskingrat pengarna i en kritisk situation.

Sen träffades David och Maggi och beslöt tillbringa natten tillsammans.

Att Maggi var utan pengar och att det ur deras synpunkt föreföll praktiskt–

–att ta ett dubbelrum för de 5 kronor som var över på Davids besparingar–

–hör ju egentligen inte till saken.

Pastor Berg eller jag skulle aldrig kunna komma på en sån idé–

–som att tillbringa natten med en vilt främmande flicka.

Eller hur, pastorn?

Jag delar också helt åklagarns indignation över–

–att de uppsökte Folke Törnberg, Davids gamla kompanjon–

–för att börja på ny kula hos honom.

Redan det att börja på ny kula måste ju vara nånting suspekt–

–eftersom en kula alltid är något opålitligt och labilt!

Ja, så har vi det beklagliga inbrottet. Jag ursäktar ingenting.

Jag fördömer det lika intensivt som åklagarn.

Men han glömde ett par små detaljer. Det var kallt och det regnade.

Maggi hade vrickat foten, och varken hon eller David hade några pengar.

Ja, en hederlig människa skulle naturligtvis inte handlat så.

Han skulle ha sökt upp nån prästgård med en förstående prästfamilj–

–eller övernattat under bar himmel, i full förvissning om–

–att bara man handlar rätt, ser nog den gode guden till att man inte dör!

Jag protesterar mot försvarsadvokatens ironiska sätt!

Då har jag ett annat sätt, ett vittne – fru Hanna Ledin!

Jo då, de som lånade grejerna, och andra saker med, det var nog nasarna.

Och det var dumt av Maggi och David att inte tala om'et!

Men svaranden och hans fästmö har i alla fall förvarat tjuvgodset!

Det var omedvetet, för jag sa inget!

–Visste ni att de där brukade stjäla? –Man hade väl sina små aningar.

–Varför sa ni inget till polisen, då? –Det är väl inte min sak!

Det rände ju två bylingar dan i ända där ute. Jag sköter mitt och de sitt!

Det ska vara tyst i rättegångssalen!

–Tack så mycket, fru Ledin. –Jag ska be att få säga en sak till.

Om en annan vore tvungen att sitta där de där stackarna sitter–

–när ni sätter i gång med er spagetti så vore man nog bovar lite var–

–innan ni hade hunnit till hälften! – Ja, jag ska sätta mig.

Åklagaren höll ett improviserat förhör med fästmön.

Därvid framkom att hon hade ett barn med en okänd fader. Det var ju så?

–Såvitt jag vet visste David om det. –Men det bekom honom ingenting!

Trots detta tog han Maggi med sig–

–för att ta ut lysning. – Det var ju så, pastor Berg?

Vi visar stor tolerans, men kräver att papperen är i ordning.

Vad anser åklagaren om det? David vet att Maggi har ett barn med en annan.

–Ändå vill han gifta sig med henne! –Det där har inte med saken att göra!

Det gäller misshandel av tjänsteman!

Ja, en sak borde han onekligen veta, och det är att det lönar sig föga–

–att slå utmätningsmannen eller skattmasen på käften.

Försvinner EN tjänsteman, dyker det upp tio nya i stället!

Får jag förresten fråga herr Purman om ni var särskilt tillmötesgående?

Jag sa bara som sanningen var: Den saken angår mig inte!

Just det, ja! Ni sa: "Det angår mig inte!"

Man får aldrig bli förbannad på dem som säger: "Det angår mig inte!"

Och ännu mindre får man klippa till dem. Man kan bara själv säga:

"Det angår mig inte!"

Det är det den här historien handlar om:

Två som förut har sagt "ingenting angår oss"–

–därför att andra sagt till dem: "Ni angår oss inte."

Å andra sidan har vi deras kärlek till varandra...

...deras vilja till anpassning...

...deras tafatta men dock försök att infoga sig i samhället.

Det bör räknas dem till godo.

Det har snackats mycket om oss... Men det var inte det jag ville säga.

Maggi och jag älskar varann–

–och vi vill gärna börja om från början, på ett bättre sätt.

Och om det kan hjälpa nåt, så vill jag be om ursäkt.

Jag vill be herr Purman om ursäkt.

Och jag vore så väldigt tacksam om jag slapp komma på fängelse igen.

Det var bara det jag ville säga.

Rätten avträder för enskild överläggning.

/INGET LJUD HÖRS/

...frikännande.

Gratulerar till frikännandet!

–Nu ska vi tre tala affärer! –Du visste att det skulle planeras!

Ja, men inte att det skulle ske i år! Så långt borde du också ha tänkt.

Det ska man göra innan man skriver på. Alltid tänka sig för!

Och nu ska du hämta veckoransonen!

Jag har det här lilla papperet! Jag kan följa efter dig överallt!

–Då ger jag mig ut på luffen! –Nej, du vill ha något bofast.

–Nej du, djäkel! –Osäker fordran, alltså.

Hit med kvittona, köpet går tillbaka!

–Stugan, vad ska du med den nu? –Kvittona! Men...tänk dig noga för.

Här. Stugan är din. Du har ved i vinter.

Såvida jag inte flyttar den, ja–

–eller tar de 300 kronor som stan betalar bara för att man lämnar den.

Det kunde du också ha gjort. Såja, gosse!

Ja, nu är skulden gäldad.

Det är gott virke i dig, men du tar inte reda på saker och ting.

En gång blir du bra!

Jag är trött, David. Jag tycker inte att här är vackert längre.

Det har liksom kommit galler för allting...

Små fula hus och risiga häckar och trän. Ett enda gytter och plotter.

David! Var är stugan?

–Där bodde vi. –Men det hade aldrig blivit som förr.

Titta där!

Den skojarn! Jag kan se hur han baxar av den...

–...på en grön äng. –Vid en sjö i en skog.

Vid en sjö... Där skulle du och jag vara.

Ja...

Nej, nu måste en annan ge sig i väg till sitt. Glöm inte adressen.

Just det, uppbrott var ordet.

–Har du grejerna med dig? –Nu bär det i väg ut i geografin.

–Ni har väl inget otalt med snuten? –Vi har inget otalt med någon!

Heder och tack! Sköt bra om er!

–Vart ska ni ta vägen? –Ut på luffen.

–Det låter inget vidare, tycker jag. –Tycker du det är fegt?

Ja, det finns ju en massa jobb. Men ni gör som ni vill.

Då så. Ja, jag har lite att göra på annat håll. Det blir visst regn.

–Ska ni...ha det här? –Ja tack!

Ja, ge er i väg, då! Jag ska ha er i tankarna.

–Ja, vart ska vi ta vägen nu? –Kom, vi gör ett försök till.

Den här gången går det kanske bättre. Nu kommer regnet.

Undrar vem den där paraplykurren var?

Det kanske var en ängel...

Textning: SVT Språk & Tillgänglighet Sveriges Television AB