All language subtitles for 1951-Hon dansade en sommar

Textning: SVT Språk & Tillgänglighet
© Sveriges Television AB

Livets hårda vind
har blåst över ett människobarn–

–i dess fagraste blomning.

Hon föll som ett offer
på förvillelsens altare.

Den nya tidens framfart
har också hänsynslöst dragit in–

–över vår lugna vrå av världen.

Vad tjänade detta offer till?

Gud allena vet. Kanske menade han
det som en varning åt oss andra.

Kanske ville han säga:
Tung faller domen–

–över hänsynslösheten,
förvillelsen och egoismen.

Tung faller domen över förföraren–

–ty den som förför en av dessa
mina minsta, honom vore det bättre–

–att en kvarnsten hängdes om hans
hals och han sänktes i havets djup.

Guds straffdom faller tung
över människorna.

Men det är dock bättre
att en människa faller–

–såsom en förfärande varning
än att hela folket förgås.

Amen.

Vad kallt det är! Nyss var det
ändå sommar. Den kommer aldrig igen.

En sommar får aldrig levas om, också
om man så vill ge sitt liv för det.

Minns du, Kerstin, när allting stod
i blom...en gång för evigheter sen?

...där de vackraste flickorna bo
Hurra!

–HEJ! GRATTIS!
–Du klarade dig i alla fall.

–Tysta! Kom upp!
–Vi kommer!

Vi är stolta över dig, Göran.

Du höll på att skämma ut oss
genom att bara ta hem ett AB i matte–

–men vi får väl förlåta dig.
Nu har du gjort dig förtjänt av vila.

Marianne var där.

Solbränd och med hödoft i håret
skulle jag komma igen, sa hon.

Hon skulle vänta på mig,
trogen intill döden.

–Ett fyrfaldigt leve för Göran!
–HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!

–Så länge orkar Marianne inte vänta!
–Sjungom studentens lyckliga dag...

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!

Än klappar hjärtat med friska slag
och den ljusnande framtid är vår

Inga stormar än i våra sinnen bo...

Några dagar efter studenten for jag
till farbror Anders gård i Hellmo.

Ut på vischan till "de små måttens
människor" som pappa kallade dem.

/JAZZMUSIK I RADIO/

Det var en faslig olåt!

–Tycker du kaffekvarnen låter bättre?
–Låtar med kaffedoft kan man svälja.

–Så tidig du är! Klockan är bara 8.
–Ja, "uppe med tuppen" heter det ju.

–Akta så att inte tuppen hör dig!
–Här kan man inte göra annat än sova.

–Ska du inte klä på dig?
–Ska du ha mottagning för mig?

Vi tänkte sätta potatis. Vi får hjälp
från Fredriks. Följer du med?

Potatis? Nej du!
Men några blomfrön kan jag påta i...

God morgon... Stendal.

Gå och hälsa. – Göran är min brorson.
De tog familjenamnet efter gården.

Det enda de tyckte om på gården
var namnet, så de flyttade till stan.

–Kerstin heter jag.
–Kom och ät nu.

–Jaså, det är hjälpen från Fredriks?
–Jo, du.

Sigrid, får jag låna en overall?
Jag ska gå med ut.

Fasen vad den lusten kom hastigt på.

Tänker du pilla ner blomfrön
mellan våra potatisar?

Var så god.

Sätt inga griller i Kerstin!
Hon kommer från ett bra hem.

Mitt hem är inte heller så pjåkigt!

–Ni ville ju ha hjälp?
–Ja, ja.

Det är ingen värme än.

Det blir bättre på eftermiddagen.
Släng upp säckarna nu.

Låt bli! Du är för liten
för sånt här.

Ta bättre grepp!

–Du ska inte se så retsam ut.
–Gör jag det?

–Hur gammal är du? Femton år?
–Fjorton och ett halvt. Och ni?

Ni? Säg "du"!
Det gör vi till alla här på trakten.

Men prästen kallar vi "kyrkoherden".

–Jag är nitton, snart tjugo.
–Oj! Då ska jag väl säga "farbror"?

–Känns potatisen i ryggen på dig?
–Finns det inga mekaniska grejer?

Nej, inte för oss bönder
med 40 tunnland.

Ja, akta dig för att få jord på
fingrarna! Det är ont om den varan.

Du är ju riktigt duktig.

Vad gör man i den här avkroken
om man vill ha skoj en kväll?

Dansa och sånt? Jag får gubbar
på hjärnan om jag inte träffar folk.

De dansar vid sjön om somrarna.

Resten av året, då? Ligger ni i ide?

På kvällarna är man ju trött...
De har möte på skolan i morgon kväll.

Jaså, du. Då får man kila dit
och se hur det är.

–Tycker du här är tråkigt?
–Ja! Gör inte du? Trivs du här?

Klart att jag trivs.

Du hjälper mig, du.
Tror du inte jag hinner med?

Jo, det är klart att du hinner med.

Hon kommer utför ängarna
vid Sjugare by

Hon är en liten kulla
med mandelblommans hy

Ja, som mandelblom och nyponblom
långt bort från väg och by

där aldrig det dammar och vandras...

Hon är en liten kulla från
Ljugare by... Stilig sak, det där.

Man är inget vidare i händerna
efter en sån här dag.

Nu tycker jag Kerstin ska sjunga.
Hon är en liten sångfågel.

–Jag kan inte.
–Inte? – Hon sjunger ensam i kyrkan.

Vad ska vi ta? Jia-da-di-da,
jia-da-daaa, tarilla laaa...

–Jag kan inga såna där bitar.
–Ta den där... Vad heter den?

Blott en dag,
ett ögonblick i sänder...

Den är fin. Ta den!

Blott en dag,
ett ögonblick i sänder

Vilken tröst, evad som kommer på!

Allt ju vilar i min Faders händer

Skulle jag som barn väl ängslas då?

Han som bär för mig en faders hjärta

giver ju åt varje nyfödd dag

dess beskärda del
av fröjd och smärta

möda, vila och behag...

–Farbror...hur gammal är Kerstin?
–Kerstin?

–Säg inget!
–Jo, du är sjutton år.

–Vad har hon sagt till dig?
–Fjorton!

–Hon har drivit med dig hela dan.
–Jag måste nog kila hem nu. Adjö...

Adjö med dig, och tack för i dag.

–Adjö.
–Adjö.

–Går du med till skolhuset i morgon?
–Jag vet inte. Jag får nog inte.

Va? Får du inte?

–Det är skojigt med ungdom.
–Jaså?

När han sjöng, tittade
hon på honom med hela ansiktet.

–Hon går nog till skolhuset.
–Det skulle bara fattas!

Jaha, jaha...

Du! Hej... Du ska till skolhuset, va?
Hoppa upp, så får du åka med mig.

/HAN VISSLAR/

Jaså, kom hon inte?

Vilken "hon"? Jag var nere på gården
och såg mig om, bara.

–Jag såg en underlig kurre där nere.
–Det är Torsten.

Han är lite efterbliven.
Fredriks tog hand om honom som barn.

–Går du och spionerar på mig?
–Spionerar? Jag har annat att göra.

–Nej, jag var på väg till skolhuset.
–Vad är det för möte där?

–Ungdomen har en förening.
–För något särskilt?

Ja, det är en amatörteaterklubb.
Och så har de en studiecirkel.

Det är väl mest för att få leka och
dansa. Det är långt mellan gårdarna.

–Blir det dans i kväll?
–I skolhuset? Du är galen! Nej du...

Prästen anser att den enda förening
som Gud tillstadde är äktenskapet.

Oj då! Och det tror folk?

Han har de religiösa med sig
– och de snåla.

Du själv, då?
Vart hör du själv, egentligen?

Gissa det, du!
Ska du följa med upp till skolhuset?

Ni lever i bakvatten här på landet.

Nja...men akta så att inte Fredriks
hör. De står på tå för prästen.

–Varför går vi inte in?
–Vi måste vänta. Skolan är låst.

–Det är bara att hämta nyckeln.
–Klas gör det. – Fick du nyckeln?

Det blir inget möte. Kyrkoherden
lämnar inte nyckeln ifrån sig.

–Vi har ju fått lov av skolrådet?
–Då slår vi in dörren!

Lugna er! Vi ska inte hetsa upp oss.
Det lönar sig inte.

–Vi tar mötet på onsdag.
–Nej, nu ska prästen få fan!

Usch, vi går hem.

/TUTAR/

Nu släpper vi inte fram honom.
Det är stängt.

–Var vänliga och gå åt sidan.
–Nä nä nä, stopp!

Prästsatan!

Gå åt sidan, sa jag!

Slyngel!

/TUTAR/

–Stopp, för fan! Vad tar ni er till?
–Prästen stängde skolan för oss.

Det är ett sätt
att stänga en kommunal lokal.

Men ni bär er lika dumt åt!

–Det blir väl inga fler möten nu.
–Ska vi bara stå och glo?

Ni kan få ta hand om min gamla loge
på utmarken–

–så har ni nånstans att hålla till.

Jag har ett förslag. Kom, pojkar!

Farbror Anders föreslog att ungdoms–
föreningen skulle överta hans loge–

–och göra en möteslokal.

För ungdom
som inte hade tak över huvudet–

–fanns där tak och fyra väggar som
inte var till någon direkt nytta.

Men jag stod och överraskade mig med
att se efter Kerstin...

...som inte kom.

–Det är bara att sätta i gång.
–Tack.

Det blir hårda nappatag,
inte bara vad ekonomin angår–

–men om vi håller ihop klarar vi det.

Vi börjar röja i morgon. Alla som
vill ta ett extratag är välkomna.

Ingen Kerstin i kväll. Men där
kom Sylvia och bjöd ut sig...

...en mjuk-trutad pudding
från socknen. Hej hopp, min sköna!

Förlåt...

–Du kom i alla fall!
–Ja, jag hörde musik.

–Vad ska det bli här?
–Stora ting. Kom med och dansa!

–Nej.
–Men Kerstin...

Sigrid...lyssnar du på musiken
från logen?

–Är det våran loge?
–Från och med i kväll är det deras.

Jag ville slå ett slag
för den goda saken.

Vill du bråka med kyrkoherden, så...

Det kommer väl att heta
att din far svikit kyrkan.

Men prästen måste väl
ta reson nån gång.

Daaa da-diii da-diii...

–Gå upp och dansa!
–Det hade jag aldrig tid med förr.

–Och nu är jag för gammal.
–Du gammal? Nej då, Sigrid.

–Ku-ku...ku-ku...
–Äsch!

Men... Sigrid!

–Jag väntade på dig i kväll.
–Gjorde du?

–Ska du ge dig i väg?
–Jag måste hem.

En lördagskväll frågar ingen efter
när du kommer.

Vad vet du om det?

–Får jag följa dig hem?
–Nej, jag hittar själv. God natt.

/UPPSKATTANDE VISSLING/

–Klasse, ska vi fråga Vitsippan?
–Det är inte lönt. Han är för fin.

Äh, vad fåniga ni är!

Har du tillräckligt med grabbar
till i morgon? Anteckna mig: Stendal.

–Stendal. Med "h"?
–Nej.

Tjusigt att gå så här...
I natt vill man inte sova.

–Ska vi vila lite?
–Du är för tunnklädd. Det är kyligt.

Såg du vad jäntorna glodde?
De är avundsjuka på mig.

–Varför det, då?
–För att du dansade med mig.

Det är tjusigt med studenter...men de
jag har träffat har varit så malliga.

Jaså, du?

–Är du mallig?
–Det kan du vara övertygad om!

Kaffe, kaffe – här var det kaffe!

–Tänk när vi får fönster och elljus!
–Och värme och varmvatten, va?

–Se till att taket blir lagat först.
–Det är klart.

–Sen ska vi ha plank till bänkar.
–Och tiljor. En scen!

Du har ju spelat teater i stan.
Du kan få vara med i vår pjäs.

–Vad då för pjäs?
–Värmlänningarna.

Inget nytt, men det lockar folk till
invigningen i höst. Du kan göra Erik.

–Jag är nog inte här i höst.
–Säkert inte!

–Tack ändå. Vem ska spela Anna?
–En som aldrig varit med.

Hon står där. Jag tror hon blir bra.

–Kerstin?!
–Kerstin?!

–Ska du vara med i en pjäs?
–Jag? Nej, det kan jag inte.

Jo då, om du vill – och får.
Det är en stor, riktig roll.

Prata med henne, Göran.
Övertala henne! Jag vet att hon kan.

–Kan du komma i morgon eftermiddag?
–Jag ska försöka.

–Sitter du och drömmer?
–Jag drömmer inte. Jag tänker.

–Kan du tänka, du?
–Ja. Kan du?

En sån här dag vill man bara tänka
på vers...ligga och dikta.

Beror det på att här är så sagolikt
vackert – eller på att du är här?

–Vad tror du?
–Hur ska jag kunna veta det?

Ska vi fånga kräftor i bäcken
någon kväll?

–Det får vi inte förrän i höst.
–Då är jag inte här.

Nej, det är du inte.

Varför skulle du inte
drömma dig bort?

Verkligheten är väl aldrig så bra
att man inte kan drömma den bättre.

Kerstin! Var är du?

–Vad tog det åt dig?
–Kom!

Farfar!

–God dag, farmor.
–Kerstin! Kommer du och hälsar på?

–Och vem är den granne pojken?
–Det är Göran.

–Har farfar sett dig?
–Ja. Han satt som vanligt och metade.

Han väntar på gammelgäddan.
Så länge som han väntat–

–måste gäddan vara lika gammal
som gubbstrutten.

–Sa gum-skrällan!
–Det räcker till mat åt katten.

Ja, katten ska leva, han med.

Kan man få annat
än småmört och snorgärs på kroken–

–när gäddan tar all fisk för en?

–Farbror borde pröva med spinn.
–Sånt går inte gammelgäddorna på.

Inte här i Hellmo socken, inte!

Om han vill se hur en riktig
Hellmo-gädda ser ut–

–kan han titta på Kerstins moster.
Men hon bits!

–Johan!
–Johan och Johan...

Farmor och farfar...

Tala inte om
att ni har sett oss tillsammans.

Tål inte moster Anna att lilla tösen
blivit vuxen och vill ha en karl?

Varför skulle hon inte ha det?

Man har blivit så gammal
att man säger som det är.

Du ska vara snäll emot henne,
för det är hon värd.

Vad var det för pojk?

Du... Vet du vad jag tänker på?

Om jag skulle bli riktigt nere
någon gång–

–då skulle jag gå till de här gamla.
De skulle hjälpa mig.

–Vad sa du?
–Hör efter, din slarver!

Jag vrider om näsan på dig
om du inte säger det! Nå?

Kom till mig om någonting blir svårt.

/ROP OCH STOJ/

–Ska du vara med?
–Nej, jag ska bort på kaffe.

Jag ska på kyrkfika hos Fredriks!

Det är nog inget vanligt kyrkkaffe
– snarare grovdoppa.

Varför bjöd de oss
som inte var i kyrkan?

–Går farbror aldrig dit?
–Utskälld kan man bli ändå.

Prästen är nog också här.
De planerar nåt djävulskap...

För logen, va?
Han gillar nog inte det.

Folk är tjockskalliga och småaktiga.

Fredriks vill knappt
göra arbetsskifte med mig nu.

–Sigrid gillar det nog inte heller.
–Hon skäms inför prästen för det här.

Sigrid, vänta
så får du trevligt sällskap!

God dag.

–O nej...
–Jo, fröken Persson.

I Guds, Faderns och Sonens och
den helige Andes namn. Amen.

–Jag börjar väl här.
–Ja, var så god.

–Var så god, herr Persson.
–Tack, kyrkoherden. – Socker?

–Se dig för, flicka!
–Hoppsan! Skvimpa i åt mig också.

Det gör inget om det kommer på fatet
– bara det blir mycket.

Var så god och doppa, kyrkoherden.

Det ser gott ut, men jag håller mig
nog till skorporna som vanligt.

–Det blir ett gott år för jordbruket.
–Så ser det ut, kyrkoherden.

–Vill han gallra rovor i morgon?
–Ja.

Ett hårt arbete, kandidaten
– men lärorikt.

Så är det med oss: en del får gallra,
andra måste gallras bort.

Hur går det då med knölarna
som sitter kvar i jorden?

–Det är för deras skull man gallrar.
–Till det fordras kunnande.

Jag hade hjälp en gång som gallrade
så att bara ogräs blev kvar.

Man måste nog lära känna plantorna,
kyrkoherden.

–Vad ska han ha?
–Vi gör väl arbetsbyte som vanligt.

Herr Persson har blivit rundhänt
– ger bort av sin egendom.

–Och där arbetas det på högmässotid.
–Gratis!

Ungdomarna här har så mycket
att göra under veckorna–

–så de måste ta helgerna till hjälp.

Söndagen är helgad åt kyrkan!
Man ska inte försumma det andliga.

Ungdomarnas kyrksamhet är dålig.

I dag var bara halva ungdomskören
i kyrkan.

–Snart får vi psalmsången på skiva.
–Ta predikan i stället.

Jag menar...det är så vackert
att se ungdomarna sjunga på läktarn.

–Hur många ungdomar kom i dag?
–Tre.

–Men sparka boll har de tid med!
–Det kanske är roligare.

Det mest beklämmande är att en del
äldre ger ungdomen dåligt föredöme–

–genom att svika kyrkan.

Ja, men man måste dela upp det
och tänka på det lekamliga också.

–Som i Perssons loge.
–Det är bra med tak när det regnar.

–Och så fick han logtaket lagat.
–Det är de som ska hålla till där.

Det ska väl spelas teater,
dansas och visas film?

–Är det något fel?
–Det unga släktet är inne på fel väg.

De skyr kyrkan och har inte öra
för allvarsord från äldre.

De aktar inte på äktenskapets helgd.

Det ligger väl i tiden
med all dess oro och jäkt.

Inte ens landsbygden har förskonats.
Falska profeter finns överallt.

Hör på dem! Detta söndagsidrottande
och vanhelgande av sabbatsdagen!

Föreningskvällar med dans och
slippriga sånger... Det är fördärvet!

Är det kristlig fördragsamhet
med de unga, kyrkoherden?

Ungdomsfrågan har diskuterats länge.
Det var på tiden att vi kom nån vart.

Tidens ungdom är rutten.

Den förnuftige måste stå rak
och bekämpa patrasket.

"Patrasket"? Kyrkoherden dömer lite
hänsynslöst. Det är ett hårt ord.

Jag dömer på vad jag ser. Ungdomarna
och deras bygge står under straffdom!

Straffdom...

Straffdom...

Kan du smita? Jag ska spela orgel,
men sen går jag. Ses vi på logen?

Kerstin... Viberg sa vi skulle läsa
igenom pjäsen. Det går inte utan dig.

Lova säkert!

Jag vet inte...

Men Kerstin...är du rädd?
Vad är det med dig?

–Jag blev törstig...
–Du bjöd väl herr Stendal ett glas?

Det gick bra med skopan.

/JAZZMUSIK PÅ ORGEL/

Göran, spela något stämningsfullt
eftersom det är söndag.

/PSALM/

Att komma landsbygden inpå livet
var som att krypa genom en leråker.

Man fick ont i ryggen och undrade
varför man gick där – ändå gick man.

Något drog en vidare.

Själva jorden sa:
"Kom och ta i mig med dina händer."

Det var solen och sommaren som kom
– och det var Kerstin...

Göran!

Göran, vad är det med dig?

Ingenting. Jag blev bara yr.
Det är okej nu.

Du, Kerstin...

–Du! Att kyssa flickor med våld...
–Det här ska du få fan för!

Var det något mer
medan jag är skitig?

–Nej...
–Bra!

Ja, nu har du fått fart på knarren
igen! Vad var det för fel?

Någon hade hällt skit i tanken
uppe vid logen.

Det var väl någon som ville åt dig.

–Tur att det är utförsbacke hem.
–Kerstin hjälpte dig väl?

Stäng av den där!
Ska du ha någon mat?

Nej tack. Det är midsommarafton,
och du har inget hjärta. Hej!

Hej, du! Kör nu med midsommarknarren.
Hälsa flickorna!

–Vad sitter du och väntar på, Sigrid?
–Vad har jag att vänta på?

En sån här kväll stannar man inte
hemma. Man vill gå över markerna–

–och känna hur det doftar. Det är
sattyg i gräset en sån här kväll.

Gå ut och var med den andra ungdomen.
Där det är folk, du som är ung!

Är jag? Det ska vara ens egen far
som säger det.

–Har du kaffet på när jag kommer hem?
–Det brukar jag ha.

/VALSMUSIK/

Kerstin, du blundar med fel öga
– precis som den där hunden.

Den vill jag ha!

Om jag blundar med andra ögat
träffar jag inte alls.

Blunda med bägge två, då!

–Bravo!
–Fick jag hunden?

Nämen, vad söt den var...
Titta, Göran!

–Får jag lov?
–Jag vill inte dansa, Göran.

Varför är du rädd för att dansa?
Du vågar inte, fast du gärna vill.

–Kan du inte?
–Vi dansade på rasterna i skolan.

Kom då!

Långt bort där björkskogen drömmer,
famnad av månljus och sol

skogstjärnen fjärran sig gömmer,
blå som en vårblyg viol

Ständigt jag dit ville ila,
alltid jag där ville bo

och vid din strand finna vila,
smekt av din ljuvliga ro

Vid de tysta vatten
vill jag för evigt bli kvar

och i sommarnatten
drömma om det som var

Där i nattens timmar
tråda små älvor sin dans

Stilla bland björkarna glimmar
junimånens glans...

Får jag lämna några blommor,
ett par rosor i din vård

och du må ej vara ledsen, min kära

för de rosorna är komna
från en konungagård

och det vill svärd till
att komma dem nära

Den ena, den är vit
och den andra, den är röd

men den tredje
vill jag helst dig förära

Den blommar inte nu
– först när givaren är död

men då blommar den rätt länge,
min kära...

Vilken blomma?

Minnet – allt man har kvar
när den är borta som man är kär i.

Kanske det minnet
blir en vacker saga.

Tänk om jag hade fört dig
till världens ände i natt...

–Skulle du göra det?
–Ja.

–Nej...jag måste nog gå hem.
–Kerstin...

Det är ju midsommar bara en gång
om året. Hade du roligt i kväll?

Ja... Men tala inte om för någon att
jag dansade – inte för Sigrid heller.

–Hon talar om det hos oss.
–Sätter de dig i jungfrubur då?

Du ska plocka sju blommor
och lägga under huvudkudden.

Nej. Det är alldeles för sent.

Midsommarnatten är snart över.

Dumbom! Varför fördärvade du allt
när det var som vackrast?

Kerstin!

Kerstin, vänta!

Får jag träffa dig i morgon?

Kerstin var osynlig hela helgen och
fortsatte sen att hålla sig undan.

Dagarna gick. Vi var redan inne
i juli och hade börjat bärga hö.

Det är bra nu. Det är fint.

/TUTAR/

Nu har prästen blivit skinnknutte
också. Ptro! Ptrooo!

Ja, jävlar!

–Hur gick det?
–Jag tror jag vrickade foten. Aj!

Dra ett tag!

–AAAAJ!
–Gör det så ont?

Dra, för fan! Nej, vänta...

Benet blev längre.
Jag tror jag bröt det.

Hugg i, så försöker jag komma hem.

Vi tar vägen över prästgården,
så ska prästen få se på fan!

Jaså? Jag förstår. Tack...

Han måste bli kvar på sjukhuset.
Benet är brutet.

Det var straffdomen, det!

Du har lätt att måla fan på väggen.
En vanlig olycka är ingen straffdom!

Vad gråter du för?

Ingenting. Men vem ska sköta arbetet
på gården när han är borta?

Det är det jag tänker på.

Jag ska hjälpa dig.

Du?

God middag.

–God middag, syster.
–Bara regn...

Ja. När det regnar så här, slutar det
aldrig. – Dina åkrar flyter nog bort.

–Håll käften!
–Ta det lugnt.

Håkansson, rulla hit honom,
så ska han få en känga!

Att inte käften har gått ur led som
du har klappat med den i åtta dagar.

Tycker du att en stor, stark bonde–

–ska ligga som en gipsgubbe
när höet står ute?

Ni bönder gnäller
om det är lite torrt.

Och regnar det, då blir det
ett jäkla gnällande för det också.

Fan ska hålla väderleken
åt er bonntjyvar!

Vad flinar du åt?

Det vore roligt att visa upp dig
för prästen där hemma.

–Låt bli!
–Nej, klappa till honom, syster.

–Har ni någon barometer här?
–Det blir regn!

Akta dig så jag inte knäcker andra
armen också! – Gå och titta, syster.

Jag ska sätta dig på motorcykeln igen
så får vi se...

–Nej...Göran!
–God dag, farbror.

–Det här är Göran, min brorson.
–God dag.

–Jag tog med några tidningar...
–Ett sånt väder vi har!

Men höet är bärgat och klart.
Sigrid har skött om det.

–Ensam?!
–Nej, med dina inhysingar på logen.

De övergav logen för att få in ditt
hö. Där har du gjort en investering!

–Menar du Viberg och allihop?
–Och några till. Och i någon mån...

Titta! Tre blåsor på vänster kratta,
två på höger. Det svider som satan.

–Smörj på lite smör.
–Sulfa ska det vara. Sulfa!

Det där begriper du inte! – Har du
träffat Kerstin något på sista tiden?

Nej, det har jag inte.

Jag har faktiskt inte haft tid.
Vad är det här?

–Jag ligger här som en gipsgubbe.
–Men käften är frisk!

Och du slipper gå upp med tuppen.
Vi ska börja med trädan nu.

–Ja... Ha ha ha...
–Vad är det?

–Jag tycker så jäkla bra om dig.
–Jaha... Du kan nog ta det med ro.

Med ro – här? Först har jag
det här tjocka eländet att dras med.

Och sen benet i den här ställningen.
Det värsta är att det kliar.

–Det är väl också ditt fel.
–Det är klart!

Farbror...tror du jag
skulle kunna sköta en gård?

–Nej, det tror jag inte.
–Farfar var ju bonde, du är bonde...

Ja...men du är stadsbo.

Och det är en stor apparat
med en gård.

–Hur lång är lärotiden?
–20–30 år. En del lär sig aldrig.

Börja med att sprätta dynga, du.

Jaså, du säger det?
En del lär sig aldrig... Nä, nä!

Göran!

Tjenare...hej, hej!

Göran, är det du som är ute och åker?
Vad fan när det du kör, skit?

–Marianne!
–Har du vunnit nån plöjningstävlan?

–Vad du är brun!
–Hej! – Varför kommer ni?

–Vi tänkte ta dig med till fjällen.
–Vi kanske stör?

Jag ska ändå hem. Kör till trappan,
så kommer jag efter.

–Menar du allvar? Hämta pinalerna nu!
–Nej, jag kan inte.

–Föredrar du åkrar? Du är inte klok!
–Något särskilt som håller dig kvar?

Farbror blir inte arbetsför på länge
– och jag kan inte svika kamraterna.

Vi repeterar en pjäs.
Så är det en del andra saker...

Spelar du teater med bönderna?
Vad betyder det om hundra år?

Ingenting, men just nu betyder det
en hel del. Dessutom trivs jag här.

Göran har blivit förälskad.

Han är över all måttan kär.
Vad heter hon?

–Kerstin.
–Vilket härligt hemstickat namn!

Men om jag ber dig komma med,
gör du det. Inte sant, älskling?

–Jaså, var det hon?
–Rätt snygg sak, va?

Jag ger mig sjutton på
att hon luktar ko!

Det är rätt sent.
Hästarna måste ut på bete.

Sluta jobba nu! Vi måste repetera.
Vi har ju premiär snart.

–Olle, kan du rollen?
–Ja, ja.

Men säg inte "sade" och "lade".
Prata som i vardagslag.

–Sylvia! – Göran, var är Kerstin?
–Har hon inte kommit?

Åk och hämta henne. – Andra scenen!

Far har ju sagt
att jag kunde vara god nog–

–åt länsman eller självaste
adjunkten från socknen...

Nej! Det måste vara känsla med.
Har du ett hjärta, så ta fram det!

Tyst, flicka! Låt inte fader Sven
och mor Lisa höra tocket prat.

Sa ni inte när skräddarn från Arvika
friade att såna herrar...

NEJ! Publiken ska höra vad du säger!

Sa ni inte
när skräddarn från Arvika friade–

–att såna herrar inte passade mig?

Jag skulle ha en herrekarl
eller en förmögen bonde.

–Jädra böna!
–Håll truten!

/DET KNACKAR/
/SNARKNINGAR/

Förlåt att jag stör, men går det an
att få träffa fröken Kerstin?

–Det går för sig. Hon är i lagårn.
–Tack.

–Kerstin, jag vill tala med dig.
–Aj!

–Jag vill inte göra dig illa.
–Släpp mig! Jag vill inte se dig mer.

–Vi har en del att tala om.
–Jaså? Släpp mig då.

–Varför gömmer du dig?
–Det är min sak.

Föreningens också! Vi trodde du var
för renhårig för att strunta i oss.

Kerstin, vad är det med dig?

Du... Tror du det är roligt för mig
att gräla på dig?

Du verkar tycka det.

Kerstin...har du glömt
så goda vänner vi var?

–Det var längesen.
–Men de andra, då?

Jag ville inte svika dem...men jag
kunde inte göra på annat sätt.

–Alltihop är ditt fel!
–Mitt fel?

Vem av de där flickorna är du kär i
– den ljusa eller den mörka?

En av dem kallade dig "älskling"...

Lilla toka! Det är bara något man
säger. Vi var skolkamrater allihop.

Du...

Göran...

När jag såg dig med de där tre,
blev allting som förstört.

Ni var av samma sort.
Du var inte alls dig lik.

Om du hade ropat på mig,
hade jag inte fått fram ett ord.

–Men du behöver väl inte gömma dig?
–Jo! Jag ville inte se dig mera.

Om jag såg dig,
skulle jag smälta igen...som vax.

Kerstin...

/KÖRSÅNG/

–Får jag den där blomman?
–Nej.

–Då tar jag den.
–Kan du inte plocka en själv?

Jovisst...men det är inte detsamma.

Stackare! Den är ju redan vissen.

Stackars liten, du blir aldrig blomma
mer. Varför skulle jag plocka dig?

Nästa sommar växer det nya.

Lilla blomma
som bara fick leva en sommar...

Sommaren är ju så kort.

Det drar ihop sig. Det blir nog åska.

Å, vad jag är sömnig! De kommer att
gräla på mig när jag kommer hem sent.

Bara de inte får veta att jag spelar
teater... Då får jag inte vara med.

Du kanske ska gå hem och sova.

Det gör detsamma.

I vinter får jag sova.

Hej...

Du kan inte gå i regnet. Kom med in!

Du måste vara tyst.

Nu kan det åska hur mycket det vill.
Jag är inte rädd längre.

Vad tror du de skulle säga
om de såg mig här...om de visste...?

Då skulle de spärra in mig
i ett stort fängelse.

Jag skulle klättra över alla murar.

Å, Göran...

Slyna!

Hon syntes ingenstans
efter den natten.

Jag väntade
och visste inte vad jag skulle göra.

Hela bygden hade med ens
blivit tom och kall.

Jag började förstå vilket
själsligt tryck hon levde under.

Ensamhet... Det låg en dov spänning
kring Fredriks–

–och jag vågade mig inte dit.

Veckor hade gått. Det sprängde
i bröstet av längtan att se henne.

Ingen sa något. Men en dag...

–Vilken blick! Skäms du kanske?
–Vad vet du om det här?

–De tycker att du fördärvat Kerstin.
–Har käringarna...

Tala anständigt!

Det är lätt att bli nersvärtad,
men inte lika lätt att bli ren igen.

Prästens ord! Du är så jävla helig
att ditt innersta är svart!

–Du har ingen skam!
–Det har bara religiösa nuckor, va?

Var lite mänsklig.

Om du hade skaffat en karl,
så tänkte du på annat vis nu.

Sigrid! Sigrid...

Sigrid, förlåt mig.

–Förlåt mig, jag menade inget illa.
–Hur tror du jag har haft det?

Jag har skött om tre småsyskon
sen jag var 15. Jag ville härifrån–

–men det var så mycket som måste
göras. Jag tänkte: "Nästa år"...

–Men här går jag.
–Därför att du vill ha det så.

–Gör dig fri! Man kan om man vill.
–Nej, livet behandlar en efter behag.

–Om man inte törs annat, ja.
–Tror du Kerstin inte törs möta dig?

–Nej, de har skickat bort henne!
–Vart har de skickat henne? Sigrid!

Kerstin!

Å, att du kom!
Vad jag har längtat efter dig...

Vad jag tycker om dig!
Jag tycker om hela dig...

Jag skulle vilja gömma mig nånstans
där bara du är med.

Kerstin...vi ska alltid hålla samman.

Det ska aldrig bli
någon annan än du.

När jag har dig för mig själv, vill
jag inte härifrån för allt i världen.

–Du måste nog vända om.
–Jag måste inte!

Ingen kan tvinga mig.

Jag tycker om när du ser på mig
så där. Så får ingen annan se på mig.

Titta på vattnet, Göran!
Det är fullt av silver.

Du – ska vi bada?

–Vill du inte?
–För dig är jag inte blyg.

Det är som om du var en del av mig
– som om vi hade hört ihop jämt.

Försten i vattnet!

Göran...glöm mig inte.

Aldrig...aldrig
ska jag glömma dig, Kersti-lill.

–Snart, när du reser bort...
–Jag stannar här.

Jag stannar hos dig för alltid.
Blir du glad då?

Ja...mer än jag nånsin kan tala om.

Vet du vad vi ger oss in på nu?

Jag tycker ju så mycket om dig.

Å, Göran...

–Pappa, det blir som jag har sagt!
–Göran, det är nog bäst att du reser.

Varför vill du förstöra dina
möjligheter som vi har arbetat för?

Var inte så otacksam.

–Ni tål inte att jag går en egen väg.
–Vansinne! Bönder finns det nog av.

Då skulle inte 24 gårdar ligga öde
bara i den här socknen.

–Landsbygden behöver folk.
–Jorden brukas väl i alla fall.

Bra åkerjord ligger för fäfot!
Din far skulle vända sig i graven...

–För det ska inte min son bli dräng.
–Göran kan gå och komma när han vill.

Du har börjat spela kasperteater
och sjunga till luta...

För det ska du kasta
bort en framtid!

Någon tacksamhet mot hembygden
och gården har du min själ inte.

Jag är tacksam att jag slapp eländet.
Och nu vill ens son in i det igen!

Det där kan diskuteras.
– Göran, bäst att du ger dig i väg.

Ta en vinterfunderare. Sen tycker du
kanske att 40 tunnland inte är något.

Tänk över saken.
Du är alltid välkommen hit.

Och så slipper du ju
kappas med tuppen...

–Nå, hur blir det? Stannar Göran?
–Nej!

Fjällen eller gödselstacken... Skönt
att allt är tillbaka vid det gamla.

Skönt att tvätta dammet av sig!

–Vad gör du efter uppropet i morgon?
–Tänkte fara ut på landet ett slag.

Har du inte fått nog än av henne...
Den där hemstickade saken?

–En liten sommarförälskelse?
–Den räcker längre än sommaren.

Å, den stora kärleken? En evighet
som varar ett par veckor...

Jag trodde inte att du var överspänd.

En bondtös, antagligen,
med kladdigt hår och maskätna tänder.

Var nu inte tarvlig!
Såg flickorna ut så på din tid?

–De som stannade på landet. Ålder?
–17 år.

–Rena barnkammaren!
–När du får träffa Kerstin...

Låt mig behålla EN illusion.
Låt mig slippa se henne!

–Skål då!
–Skål!

Lennart Mattsson?

Vad du är långt borta, Göran
– du och allt vårt.

Inget är sig likt sedan du for.
Jag har fått komma hem nu–

–men det är ensamt,
och allt har gått mig emot.

Jag önskar att jag var hos dig
eller att du var här.

När jag skriver till dig,
känns det som om du var närmare.

Klas har frågat efter dig.
Hur blir det med pjäsen...VÅR pjäs?

Göran Stendal?

Jag är så ledsen... Din Kerstin.

Jag har kysst brevet i kanten
där krysset står. Det är till dig.

–Gösta Müller?
–Ja.

–Ivar Berg?
–Ja.

–Bertil Dahlgren?
–Ja.

–Oskar Viktorsson?
–Ja.

–Är Göran Stendal verkligen inte här?
–Nej!

Man hatar Gud och människor, man vill
riva ner himmel och jord, man hädar.

Jag ville ju bara råda mig själv,
följa min egen vilja–

–men de sa: "Du har syndat, Kerstin.
Du är förtappad."

På nätterna är det som om de stod
omkring mig och hytte åt mig.

Hur kan "älska" vara så smutsigt?
Människan är ju skapad ren och god.

Hur kan då nånting vara fult?

Hjälp mig leva medan jag kan leva,
så hjälper jag dig att vara glad.

Nej, Klasse!

Hemsökelsens eld drabbar eder.
Gården står under Guds straffdom!

Straffdom! Straffdom! Straffdom!

Det här är ju för sorgligt...
De hade det ju färdigt.

–Det är Guds straffdom.
–Prata inte skit!

–Jag talar väl som vanligt folk?
–Nej, som en bok. Var nöjd med det.

/OTYDLIGT RABBLANDE/

Håll truten! De spelar på scenen.

"Du är väl Nils Jonsson
från Fryksdalen?" sa han.

"Bra! Kan du bryta väg åt mig?"
"Det kan jag väl göra", sa jag.

Jag tog ett spett, gick till berget
och jag började bryta... Jaså?

–...bryta så att gnistor...
–Stenflisor!

–...flög som mygg kring öronen.
–Fötterna!

–Fötterna då. Då kom...
–Då slog Dundrapart mig i näven...

Jag håller på! Då slog Dundrapart
mig i näven och sa:

"Många har jag haft i min tjänst
men ingen enda som från Fryksdalen."

–Sen gick han bort till...
–Sen gick han bort till ett skåp.

–Han tog fram bröd, sill och smör...
–OST!

Han bredde på en sup
och hällde i en smörgås...

–Nej! Han slog i en rejäl sup.
–Det begriper de väl själva.

Sen levde jag gott
– och bra betalt fick jag.

–Kan ni inte hålla käften?!
–Nej, jag är nervös.

Jag ger fan i det här!

–Är du glad?
–Jag har aldrig varit så glad.

–ERIK...ANNA...ERIK...ANNA...
–Fram med er och ta emot!

Bravo!

Bravo, bravo, bravo!

Kan det bli bättre?

Lyckligare slut kan man inte begära.
Det var dem väl unnat. – Bravo!

Hur har vi det på baksidan?

Vi har det bra. Vi drömmer
att vi åker till världens ände.

–Vad säger du?
–Att vi åker till världens ände!

Följ med hem en dag och hälsa på!

–Gärna, men de tycker inte om mig.
–Jo, de kommer att bli galna i dig.

–Vad är det du gör?
–Kysser dig på ryggen. Känner du det?

Ja, jag känner att det krafsar.

–Vänta så ska du få en riktig kyss...
–Jag väntar!

Kerstin?

Kerstin!

Kerstin...hör du mig?

Kerstin!

Jag...måste ha slagit mig.

Det känns...som om ryggen var av.

–Du ligger illa. Jag ska hjälpa dig.
–Aj!

–Hur är det med dig?
–Jag vet inte...

Det känns inte så farligt
bara jag ligger stilla.

Var inte rädd, Kerstin.

Jag ska hämta hjälp.

Göran!

Gå inte. Stanna här!

Kerstin, jag måste.
Jag ska springa allt vad jag kan.

Nej!

–Stanna! Hjälp oss...
–Är det inte Berndts lilla tös?

Vi mötte en full dåre i bil.
Skaffa ambulans – fort!

Kom... Lägg dig ner bredvid mig.

Varför är det så kallt?

Det är ju inte vinter än.

Det var ju sommar i dag...

Lever du?

Varför är det så mörkt?

Kerstin?

Kerstin!

Livets hårda vind
har blåst över ett människobarn–

–i dess fagraste blomning.

Hon föll som ett offer
på förvillelsens altare.

Den nya tidens framfart
har också hänsynslöst dragit in–

–över vår lugna vrå av världen.

Vad tjänade detta offer till?

Gud allena vet. Kanske menade han
det som en varning åt oss andra.

Kanske ville han säga:
Tung faller domen–

–över hänsynslösheten,
förvillelsen och egoismen.

Tung faller domen över förföraren–

–ty den som förför en av dessa
mina minsta, honom vore det bättre–

–att en kvarnsten hängdes om hans
hals och han sänktes i havets djup.

Guds straffdom faller tung
över människorna.

Men det är dock bättre
att EN människa faller–

–såsom en förfärande varning
än att hela folket förgås.

Amen.

Av jord är du kommen.

Jord skall du åter varda.

Jesus Kristus, vår Frälsare, skall
uppväcka dig på den yttersta dagen.

Kära Kerstin.

Vi, dina vänner
som står här runtomkring dig–

–kommer alltid att minnas dig som
den solstråle du varit här i trakten.

Ingen vet väl varför
du måste offra ditt unga liv.

Men ett vet vi: ingen människa
har rättighet att döma.

Den som dömer ska själv en gång
bli dömd efter samma lag.

Det enda rätta här i livet är ju
att människorna älskar varandra–

–ty störst av allt är kärleken.

Skulle du straffas...

...för att du vågade
vara dig själv och vågade leva...

...då vore livet inte värt att leva.

Det blir tomt efter dig...

...och vi kommer att sakna dig
och minnas dig.

Göran...glöm mig inte.

Kerstin heter jag...