Original subtitles

Din farfar...

öppnade av misstag någon sorts portal.

Stället är minst hundra år gammalt,

men det finns inget om det före 1987.

Tror du inte heller på själsfränder?

Kyle Sommer.

Började ta oxy för att hantera smärtan.

Han var död till sommaren. Det här med hemsökta hus

och demoner är ett stort steg för mig.

Kan du fortfarande göra sådana saker?

Bara när jag absolut måste.

Donovan-huset.

En gåta insvept i ett mysterium

ända sedan Lukes mamma gick in där för alla dessa år sedan

och försvann i tomma intet.

Vi trodde att vi kände till dess hemligheter

och förstod dess makt över oss.

Vi trodde att vi hade mött dess demoner och kämpat mot dem

åtminstone...

till oavgjort,

och att vi genom att försegla portalen i källaren

också hade säkrat segern.

Vi trodde att Donovan-huset hade reducerats

till en kuriositet,

ett föremål för studier och fascination.

Fascinerande,

metafysiskt komplext,

men i slutänden ofarligt.

Och nu befinner jag mig på en mycket mörk plats,

som blir ännu mörkare

av hur fel vi hade.

Hej.

Luke?

Låt mig se dina ögon.

Är de fortfarande två?

Nej, dina pupiller ser bra ut.

Hur mår du?

Öm.

En huvudvärk i technicolor.

Officiellt har du hjärnskakning,

två spruckna revben och en massa blåmärken.

Vad minns du från i går kväll?

Jag minns ett expressbröllop.

Hm.

Jag minns att jag fick ett meddelande från August.

Var är August? Hittade vi honom?

Nej. Det har bara gått några timmar.

De andra letar efter honom.

Jag tror att de åker tillbaka till huset.

Säg åt dem att inte använda ytterdörren.

En sak vi inte tänker göra

är att använda ytterdörren.

Det måste finnas en annan väg in.

Det finns en bakdörr,

men jag är inte säker på att resultatet blir annorlunda.

Stället spottade ut Luke som ett vattenmelonfrö.

Han svarar fortfarande inte.

Han kan vara skadad! Eller värre.

Tänk positivt, Z.

Kom igen, det är August vi pratar om!

Vi kan inte bara sitta här och inte göra något!

Har vi ritningarna till huset?

Ett så stort hus med bara några få in- och utgångar?

Så byggde man hus på den tiden.

Hm.

Vadå?

Jag fick just en idé.

Jag måste tillbaka till stadsarkivet.

Skynda dig!

Snälla.

Under tiden gör vi inget dumt.

Det finns en bakdörr vid köket.

Finns det ingen väg in i källaren utifrån?

Inte vad jag vet.

Susan,

får jag fråga dig en sak?

Du är en rationell person, eller hur?

Det brukade jag vara.

Blir allt det här någonsin för mycket för dig?

Jag menar,

fram till nyligen trodde jag inte på något

som inte var empiriskt sant,

som inte kunde bevisas under laboratorieförhållanden.

Det jag har sett de senaste månaderna

känns som en enda stor hallucination.

En feberdröm.

Och ibland undrar jag

om det...

inte är dags att...

Dags att vakna?

Du borde inte vara uppe.

Något nytt om August?

De sista sms:en från August...

Var är min telefon?

Nej. Jag hämtar den.

Är du okej?

Jag mår bra.

Jag är bara väldigt orolig för August.

Jag tycker att vi ska ringa polisen.

Han är försvunnen.

Och säga vad, Susan?

I bästa fall tror de att vi är galna.

I värsta fall försöker en polis gå in genom ytterdörren

och råkar ut för samma sak som jag.

Sedan kommer insatsstyrkor och helikoptrar.

De stormar huset och hittar ingenting.

Då är vi galna.

Hur som helst slutar det med att vi är fastspända

och pratar med en rättspsykolog

medan vi äter tapioka med mjuka bestick.

Zooey...

Håll dig borta! Håll dig borta!

Kyle?

Okej, jag vet inte vad Zooey håller på med.

Försök hitta henne,

så samlas vi alla på kontoret igen.

Jag tror att jag hittade en väg in i huset.

Kan du ge Luke telefonen?

Hej.

Hur mår du?

Jag rör mig långsamt.

Du...

jag måste prata med dig om något jag hittade

när jag gick igenom alla födelse- och dödsregister.

Kan det vänta tills vi har hittat August?

Jag tror att du vill se det här.

Jag mejlar filerna.

Okej.

Visst.

Hitta bara August. Inget annat spelar någon roll.

Och du är säker på att det var...?

Kyle? Ja.

Han hade samma sår på hakan och bar

den röda skoljackan som vi begravde honom i.

Han sa åt mig att hålla mig borta.

Så...

på tal om det...

jag hittade aldrig något om Donovan-huset.

Det...

existerar i drömmarnas land.

Men...

möt familjen Henderson.

De bor 146 meter från Donovan-huset

på platsen för ett rivet vagnshus

vars planritning finns arkiverad.

Och den visar...

en tunnel.

Vad ska vi säga till den här killen?

Vi behöver skitsnack av militär kvalitet.

Se och lär.

Herr Henderson?

Ja?

Jag heter Susan Ireland, herr Henderson.

Det här är mina kollegor, fröken L'Enfant och herr Orley.

Vi kommer från The Roman Agency.

Vi är en specialiserad fastighetsbyrå och har en klient

som är mycket intresserad av ert hus.

Det här stället?

Vår klient har ganska strikta krav,

så om vi får komma in och göra en snabb bedömning

kan vi sätta i gång processen.

Nej. Jag är inte intresserad.

Vår klient är mycket...

Jag håller på att göra mig redo att åka bort över helgen.

Jag är inte intresserad av att sälja.

Herr Henderson,

om ni tittar på baksidan av mitt visitkort

ser ni en summa som motsvarar vår klients

första bud.

Vi kanske kan börja med källaren?

Jag älskar det ni har gjort här nere.

Bra jobbat med att inte följa trenderna.

Jag ringde min granne,

fröken Donovan, som ni föreslog.

Hon sa att jag kan lita på er.

Bra att höra.

Jag måste verkligen gå.

Se till att låsa dörren när ni går.

Herr Henderson! Innan ni går...

har ni märkt något ovanligt de senaste veckorna?

Ovanligt på vilket sätt?

Ljud. Ljus.

Plötsliga temperaturförändringar.

En allmän känsla av oro?

Nej. Inget sådant.

Det var ett gäng barn med döda blickar

som lekte Röda Rover i korridoren i går kväll.

Det kanske ni inte ska nämna för klienten.

Han brukar ha de bästa prylarna på sig, men

August har en reservväska.

Okej, Donovan-huset ligger

åt det hållet, så kanske

den här väggen?

Eller kanske den där?

Den där.

Nej, det här är bara gips.

Jag kan ringa Anthony.

Han har säkert rätt verktyg för det här och...

Zooey, jag skulle inte göra så! Sch!

Prata aldrig under någons baksving.

Gud, vilken usel patient du är.

Jag mår bättre. Jag kan inte bara ligga där.

Jag kan inte missa labben.

Är du säker på att du klarar dig?

Jag mår bra.

Tack för att du tog hand om mig.

Och för att du lade in ett gott ord hos den där Henderson.

Vadå?

Luke...

skulle det vara...

Är det okej om jag sover hemma hos mig i natt?

Visst.

Det som fungerar.

Jag kommer att ha väldigt mycket att göra de närmaste veckorna.

Jag ska förbereda ansökningar till specialistutbildningar och så.

Det blir säkert väldigt spännande.

Jag antar...

Jag antar att du kanske träffar mig om du får tid.

Du vet var jag finns.

Meddela mig när ni hittar August.

Det här är inte så farligt.

Hur visste du ens att den fanns här nere?

Under förbudstiden brukade vissa spritsmugglare förbinda

huvudbyggnaden med vagnshuset

genom underjordiska tunnlar.

Det gjorde det lättare att flytta varor...

Hörde ni det?

Någon är lite spänd.

Jag är vaksam.

Okej, då är du nervös.

Jag är uppmärksam. Lägg av.

Hon började.

Och jag avslutar det.

Ah...

Okej, dags att gå lite fortare nu.

Hur mycket längre?

Jag vet inte. 45 meter?

Och tänk om det finns en låst dörr i slutet?

Jag vet att du hör mig.

Det tror jag inte.

Lägg av.

Den här natten

har varit på väg väldigt länge.

Vem är du?

Jag är huset.

Huset är jag.

Vilka är de där? Husets andar, och de ser förbannade ut.

Tror du att de kommer att skada oss?

Ska vi fråga dem?

Augusts glasögon. Var är de?

Fan! Jag tappade dem i tunneln!

Okej, vi delar upp oss och letar efter August.

Javisst.

Vi delar upp oss, för det fungerar ju så bra på film!

Vi kan hålla ihop i en klunga

som småbarn som spelar fotboll,

men då tar det tre gånger så lång tid att hitta honom.

Okej.

Okej, vi delar upp oss.

Minns du fortfarande den sista smörjelsen?

Jag känner den här källaren ganska väl,

så jag letar här nere.

Jag tar entréplanet.

Jag tar övervåningen.

Vi möts här igen om 15 minuter?

Mm.

Okej.

Åh!

Portalen fanns här före huset.

Före historien.

Och när huset byggdes fanns portalen kvar.

Jag trodde att den var en väg in i världen.

Men jag hade fel, eller hur?

Det är en väg ut.

Och när vi stängde den...

När ni stängde den

blev alla de stackars själarna

kvar här.

Deras närvaro

gav mig en kraft

bortom allt jag tidigare kunnat föreställa mig.

De skapade kaos.

Jag älskar kaos.

Och känslor, kärlek, sorg,

längtan, ånger.

Jag livnär mig på dem.

Darla?

Hej, Augie.

Darla, jag...

Är det du?

Är det verkligen...?

Vad har hänt med ditt hår?

Tiden.

För inte så länge sedan...

Inte alls länge, enligt min tideräkning,

fick jag besök av en väldigt speciell person,

och jag tror att hon har dina ögon.

Pratar ni två om lilla mig?

Lucas.

Det ser ut som att du har gjort dig illa.

Jaså?

Om jag nu är så speciell,

varför sparkade du då ner mig från verandan i går kväll?

Dina...

gåvor

gör dig till en något oförutsägbar motståndare.

Jag känner mig mycket tryggare i huset i dag med alla dina vänner.

Om du skadar dem, svär jag vid Gud...

Slappna av.

De njuter alla

av sina egna små återföreningar,

inspirerade av din.

Jag hoppas bara att de blir lika...

komplicerade.

Pappa?

För det första, ställ inte den uppenbara frågan,

den jag själv hade ställt om jag var du.

Jag har ingen aning om varför jag är här.

Var är vi ens? Uppenbarligen inte i

Architectural Digest.

Fullt förståeligt. Jag väntar bara...

en stund medan du samlar dig.

Förresten, du ser fantastisk ut.

De där kindbenen.

Jag ser lite av din mamma där, men mest mig.

Varsågod.

Pappa.

August?

Padre Felipe.

Fader Diaz?

Hej. Hur mår du?

Du sa aldrig farväl.

Hade jag vetat hur lite tid vi skulle få

hade jag tillbringat varje minut med dig.

När vi gifte oss för alla dessa år sedan

minns jag något om "tills döden skiljer oss åt".

Vad ska jag säga?

Jag träffar en kvinna i min ålder,

någon väldigt trevlig, kanske till och med

någon jag

är lite attraherad av, och...

så inser jag snabbt att hon bara är...

en svag avbild av dig.

Du är hemsökt.

Vi försöker undvika det ordet här.

Jag försöker förstå om du är verklig,

något som huset har frammanat, eller...

Åh, Felipe.

När blev du så cynisk?

Fader Diaz?

Åh!

Det var kanske när du vände ryggen

åt kyrkan som uppfostrade dig.

Nej, du har blandat ihop det.

Det var tvärtom.

Fan också.

Jag kunde bara...

Åh, snälla!

Bespara mig din uttjatade, självrättfärdiga

"Kyrkan tyckte inte om mig för att jag gillar män"-retorik.

Om den senaste historien har lärt oss något

är det att perversion inte utesluter en kyrklig kallelse.

Ursäkta...

Ursäkta mig?

Perversion?

Är återföreningarna verkliga?

Är de inte underbara?

Nu inser jag att några av våra värsta rädslor

inte handlar om

helvetesbestar och mardrömmar.

Nej!

De kretsar kring dem vi älskade och förlorade.

Sveks de av oss?

Gjorde vi dem besvikna?

Kommer vi någonsin att älska igen?

Och värst av allt:

blev vi någonsin verkligen älskade?

Jag trodde att du var arg på mig.

Varför skulle jag vara arg på dig?

Vi hade det där enorma grälet,

minns du?

Det tror jag inte.

Om skolan.

Jag ville

byta huvudämne från företagsekonomi

till konsthistoria,

och du sa att jag var...

Herregud. Vad sa jag?

Du sa att jag var

"en bortskämd,

müsliknaprande mes".

Ja, det låter som något jag skulle säga.

Jag blev arg och kallade dig

ett kallt, girigt kapitalistiskt företagsrövhål.

Inte helt fel, men aj.

Sedan lade jag på.

Och nästa dag...

Vad hände nästa dag?

Du fick en massiv hjärnblödning.

Åh.

Det måste ha fallit mig ur minnet.

Ba-dum-bom.

Jag letar efter min vän. Du kanske har sett honom?

Lång, skallig och skäggig.

Ja. Han är i källaren.

Han var inte där. Jag kom precis därifrån.

Det är han nu.

Huset förändras hela tiden

och flyttar omkring saker.

Du ringde aldrig.

Du mejlade inte eller skickade sms.

Du bara...

slocknade som en julgranslampa, eller...

en död stjärna.

Jag hade problem.

Vi hade en plan.

Jag skulle åka först, du skulle jobba ett år

och sedan skulle du följa efter.

Allt gick snett.

Jag borde aldrig ha åkt utan dig.

Skitsnack.

Du hade ett stipendium.

Du var smart! Ambitiös och målmedveten.

Du var briljant!

Visst.

Att bli beroende av oxy och falla från ett tak.

Det var verkligen...

fyrdimensionellt schack jag spelade.

Jag borde aldrig ha lämnat dig.

Ah.

Jag har lärt mig mycket av dig, kära du.

Du lärde mig att rädsla flammar upp starkt

och snabbt bleknar.

Men förtvivlan...

Förtvivlan är en långsam

och smärtsam glöd.

Jag måste gå nu.

Varför?

Kan du inte stanna längre? Jag vill ha mer tid.

Vi förtjänar mer tid...

"Blommor ska växa,

och jag finns i dem,

och det

är evigheten."

Edvard Munch.

Du. Hallå!

Några hårda ord suddar inte ut

ett helt liv av kärlek till dig och din mamma.

Älskade du oss?

Du sa det aldrig.

Du visade det nästan aldrig.

Skulle vi bara gissa?

Jag försökte så hårt att få dig att älska mig.

På hemska sätt känns det som om jag fortfarande försöker.

Ändå är du min pappa.

Och jag hatade tanken på att våra sista ord

var arga och elaka.

Jag hoppades...

Glöm det.

Förlåt.

Lyssna på mig...

vi har ont om tid.

Det som hände mig

var inte ditt fel.

Det var otur.

Och några dåliga beslut.

Och det var helt mitt ansvar.

Så släpp det.

Hämta dina vänner och stick härifrån.

Farväl.

Zooey,

du kommer inte att tro vad som just hände.

Senare. Vi måste gå.

August är i källaren. Kom.

Men vi var ju precis där!

Vi ägnade så mycket tid åt uråldriga exorcismriter.

Kanske borde vi ha repeterat

celibatlöftet.

Nej, jag bröt aldrig mitt löfte.

Jag bröt aldrig mitt löfte.

Ni, allihop...

organisationen... ni bröt ert.

Och det löftet var...

vadå?

Matteus 28:20.

"Jag är med er alla dagar

intill tidens slut."

Jag har alltid undrat vad du skulle tycka.

Hur du skulle känna.

Jag hoppades att du ville att jag skulle vara lycklig.

Lycklig?

Jag tränade dig att dräpa drakar.

Vilket slöseri.

En långsam, smärtsam glöd.

Den försvinner aldrig.

Eller hur, kära du?

Okej.

Nu pratar vi om dig.

För du är definitivt inte min mamma.

Vad? August?

August!

Hallå!

Hallå! Åh.

Jag var precis här inne.

Jag bara...

Jag kröp in här för en stund sedan.

Jag tror att jag har en mindre fraktur

på höger skenben och vadben.

I ditt sms stod det att du var rädd.

Hade jag hunnit skriva klart hade det stått:

"Jag är rädd att jag

sitter i skiten."

Det är den August jag känner.

Det verkar som om portalen vi svetsade igen var en utgång,

inte en ingång.

Så i stället för att hindra saker

från att komma in i vår värld

hindrade vi dem från att lämna den.

Då öppnar vi den igen.

Det krävs en acetylenbrännare

för att skära upp svetsen.

Den brinner vid 3 482 grader Celsius. Jag...

Jag har en i verkstaden.

Bra.

En av oss hämtar den och resten

stannar här. Vem vill stanna?

Nej tack. Pass.

Eller så lämnar vi alla stället nu

och lever för att kämpa en annan dag.

Jag gillar den idén. Kom igen.

När portalen öppnas igen

kommer trycket att suga in varje övernaturlig varelse

som en robotdammsugare i en myrstack.

Det duger för mig.

Jag kollade källaren tidigare. Var var du?

Jag såg Darla.

Min fru.

Jag såg min pappa.

Han sa faktiskt att han var ledsen.

Första gången någonsin.

Min döda pojkvän Kyle hälsar.

Det visar sig att det inte är mitt fel att han är min döda pojkvän Kyle.

Du då, Phil? Såg du någon?

Ingen särskild.

Jag såg intyget om dödfödsel.

Det visar att några minuter

efter att Lucas Cromwell Roman hade fötts

förlöste läkarna en dödfödd flicka.

Hon dog

bara en timme före förlossningen.

Tolv minuter.

720 sekunder

från att du kom in i världen

tills din förbannade navelsträng

lindades runt min hals!

Hoppsan.

Och du fick leva.

Nästan 37 år

med kärlek, glädje,

smärta, trauma,

ånger.

Allt jag fick var mörker

och förlust.

Men vi är fortfarande förbundna,

du och jag.

Det är därför du kan se det du ser,

resonera med dem och prata med dem.

Vi har ett band,

den förbindelse som bara tvillingar delar.

Så om du inte är min mamma, är du...

Stackars kvinna.

Jag är rädd att jag gjorde hennes liv ganska eländigt

under de första åren.

Varför?

Hon hade en enda uppgift!

Jag avskydde hennes svaghet,

hennes misslyckande

med att föra mig tryggt in i världen.

Och senare

blev det bara ett nöje.

Ett tidsfördriv.

En ständig sång av raseri

och ånger

som spelades i hennes huvud om och om igen.

Lägg till en rejäl dos förlossningsdepression

och alla de hemska varelser

som följer efter dig.

Inte konstigt att den stackars kvinnan lämnade er.

Vänta...

Är hon fortfarande där ute?

Lever hon?

Min mamma?

Vi är färdiga med henne.

Hon har fyllt sitt syfte. Hon förde dig till oss.

Hur hittade ni varandra?

Det var ödet.

Kismet.

Är vi instängda?

Tack, tjejen.

Vi måste gå tillbaka! Kom!

Kom igen.

Det här är mitt förslag:

du har fått dina 36 år av liv.

Då är det bara rättvist att jag får de nästa 36

eller så.

Det är bara rättvist.

36 år

att insupa alla förnimmelser

och känslor som hör livet till.

Och till skillnad från dig

ska jag njuta av dem!

Du behöver bara göra en liten sak åt mig.

Du måste dö.

Nej, stäng inte dörren! Är du säker?

Ja.

Har du glasögonen i väskan?

Ja, ja. Jag hämtar dem.

Vad exakt är din plan?

Flickvännen ska ge oss eldens gåva.

Ni måste titta bort.

Det kommer snart att bli väldigt trångt här.

De dras till vår livskraft.

Ja, men jag använder fortfarande min.

Ursäkta?

Det vore förstås enklast om du gjorde det själv.

Pistol i munnen, avskuren halspulsåder,

en näve tabletter om du är känslig.

Du är väl inte känslig,

storebror?

Det kommer inte att hända.

Jaha.

Jag försökte.

Ah...

Hur går det, Susan?

Bara lite till.

Försiktigt! Det blir hett.

Skynda dig!

Det kommer! Kom igen! Upp!

Det här huset är rent,

din jävel!

Vi måste verkligen lämna luckan öppen.

Okej.

Jag behövde bara det ögonblicket.

Tack.

Det är bättre att brinna upp än att tyna bort.

Neil Young.

Luke! Åh, kompis.

Är du okej?

Hur länge har du varit här?

Det känns som en evighet.

Är du okej?

Något har förändrats.

Jag känner det också.

Det...

det jag gör...

flyttar saker,

eldarna...

Det har alltid känts som en...

skamlig,

hemlig sak som bara hände när jag var

upprörd eller...

rädd.

Krossa glaset i nödfall.

Ja.

Men sedan jag...

sedan vi

började arbeta tillsammans

har det varit annorlunda.

Jag är inte

rädd för det längre.

Och i kväll...

I kväll kände jag för första gången i mitt liv

att jag verkligen

hade kontroll.

Det var exakt.

Det var inte känslomässigt. Det var...

taktiskt.

Och

ärligt talat var det en kick!

Det var roligt!

Jag har aldrig känt så här.

Rösterna...

de jag har hört sedan jag var liten.

De är inte där.

Vad menar du? Inte där.

Borta. Tysta.

Jag försöker nå dem, men...

Du kanske bara är trött.

Nej.

Jag får inget.

Jag kan ta hand om allt ett tag.

Det är jag rädd att du måste.

Pappa?

Är du ens här?

Kom igen.

Berätta ett skämt.

Skramla med en kedja, välta en kägla...

vad som helst.

För jag vet inte om jag klarar att förlora dig igen.

Pappa...

varför berättade du inte?