Afrikaans
Akan
Albanian
Amharic
Arabic
Armenian
Azerbaijani
Basque
Belarusian
Bemba
Bengali
Bihari
Bosnian
Breton
Bulgarian
Cambodian
Catalan
Cebuano
Cherokee
Chichewa
Chinese (Simplified)
Chinese (Traditional)
Corsican
Croatian
Czech
Danish
Dutch
Esperanto
Estonian
Ewe
Faroese
Filipino
Finnish
French
Frisian
Ga
Galician
Georgian
German
Greek
Guarani
Gujarati
Haitian Creole
Hausa
Hawaiian
Hebrew
Hindi
Hmong
Hungarian
Icelandic
Igbo
Indonesian
Interlingua
Irish
Italian
Japanese
Javanese
Kannada
Kazakh
Kinyarwanda
Kirundi
Kongo
Korean
Krio (Sierra Leone)
Kurdish
Kurdish (Soranî)
Kyrgyz
Laothian
Latin
Latvian
Lingala
Lithuanian
Lozi
Luganda
Luo
Luxembourgish
Macedonian
Malagasy
Malay
Malayalam
Maltese
Maori
Marathi
Mauritian Creole
Moldavian
Mongolian
Myanmar (Burmese)
Montenegrin
Nepali
Nigerian Pidgin
Northern Sotho
Norwegian
Norwegian (Nynorsk)
Occitan
Oriya
Oromo
Pashto
Persian
Polish
Portuguese (Brazil)
Portuguese (Portugal)
Punjabi
Quechua
Romanian
Romansh
Runyakitara
Russian
Samoan
Scots Gaelic
Serbian
Serbo-Croatian
Sesotho
Setswana
Seychellois Creole
Shona
Sindhi
Sinhalese
Slovak
Slovenian
Somali
Spanish
Spanish (Latin American)
Sundanese
Swahili
Swedish
Tajik
Tamil
Tatar
Telugu
Thai
Tigrinya
Tonga
Tshiluba
Tumbuka
Turkish
Turkmen
Twi
Uighur
Ukrainian
Urdu
Uzbek
Vietnamese
Welsh
Wolof
Xhosa
Yiddish
Yoruba
Zulu
Skynda dig, Jan, mamma är snart vaken!
Titta, jag hittade en fågelunge!
–Den slog sig när den föll ur boet. –Om den är sjuk, slår vi ihjäl den.
Vad säger du? Man ska vara snäll mot sjuka och försöka hjälpa dem.
Vi lägger den i holken igen. Oj, vi har glömt mamma!
Hur ser du ut?
Med en enkel tulipan uppå bemärkelseda'n
vi har den äran, vi har den äran att gratulera
–För med en enkel tulipan... –Nu räcker det.
Har den äran!
–Tack, lilla gubben. –Har den äran, älskling.
Och många lyckliga födelsedagar!
–Tack, Tomas. Titta på den! –Skäms! Det är mamma som ska börja.
Jag har bråttom. Jag ska spela boll med grabbarna.
Kom, så ska jag hjälpa dig.
–Var så god. –Tack. Hej då!
En sån rackare!
Det är tionde gången vi firar din födelsedag.
35 år... Jag börjar bli gammal.
35 är ingen ålder för en kvinna i våra dar!
Kanske inte. Om du vore 43 istället för 33...
–Du kanske tröttnar på mig. –Du vet ju att jag älskar dig.
Aj!
Förlåt. För mig är du den enda kvinnan på jorden.
Ja, vi säger den 17:e.
–Men på dagen. –På hedersord. Tack, käre bror...
–Ska du till Eckerts ikväll? –Visst. Det är ju Neas födelsedag.
–Det var väl inte Tomas som bjöd dig? –Jag förstår inte vad bror menar...
–Jaså? –Jag försäkrar.
Hör du, vad är det egentligen mellan dig och Nea?
Mellan mig och Nea? Hon var sköterska hos mig på sjukhuset en gång i tiden.
Bara det? Det angår inte mig – det är din sak.
–Vi säger den 17:e. På dagen. –Visst!
–Tjenare! Du ser trött och nere ut. –Jag har svårt att sova.
–Är sömntabletterna redan slut? –Ja, tyvärr.
Påminn mig ikväll så ska jag ge dig en ny dos.
Adjö.
Mattsson har rätt, du ser dålig ut. Du har verkat nervös på sista tiden.
–Missköter jag arbetet? –Nej.
Du jobbar kanske för mycket. Med tanke på din hälsa, menar jag.
Jag har gått igenom de här akterna. En hel del måste ändras.
Jag ska på ett sammanträde. Du får komma tillbaka senare.
Mycket ska ändras i det här verket...
Mycket ändras här i livet, blir till något annat än man tänkt sig.
Men en sak består - den kan tillvarons stormar inte slita sönder:
Det är den uppriktiga vänskapen mellan två människor.
Av alla här ikväll är jag den som haft glädjen att känna Nea längst.
Jag välsignar hennes inflammerade blindtarm som för tolv år sen gjorde–
–att jag fick henne "under mina händer".
Den gav mig chansen att få henne att stanna på sjukhuset som sköterska.
Det var lätt ordnat med de kvalifikationer hon hade.
Lika glad som jag blev den gången, lika många bittra tårar grät jag–
–den dag Tomas kom som en riddare...
...och rövade henne ifrån mig.
Han lyckades inte helt – Neas vänner lämnar henne inte i sticket.
Vi hoppas att hon även i framtiden...
...ägnar en tanke åt sina vänner.
Trofastheten bör ju ha någon belöning.
Inte sant?
–Ett fyrfaldigt leve för Nea! –HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!
Då sa jag till generaldirektörn: "Priserna är höga men vems är felet?"
Arbetarnas naturligtvis! De begär så oförskämt höga löner–
–tack vare sina föreningar! Assessorn hör ju inte på.
–Är du rädd för mig? –Rädd?
Man vet ju aldrig... Nea har det bra som är gift med en ung karl som du.
Hon kanske inte tycker det.
–Intelligent och duktig pojke. –Tomas, ja. Energisk som tusan.
Tomas och jag kom överens om en sak. – Ta inte tillbaka det nu.
Ni ska bo hos Gunnar och mig i sommar.
Gärna... Om vi inte är till besvär.
Du borde unna dig lite ledigt. När tog du en ordentlig semester?
–Jag har varken tid eller råd. –Du får ta dig bägge delarna.
Akta dig, du kan råka ut för en kollaps.
Vi skulle ju fara söderut.
Jag törs inte ge mig iväg så långt. Jan har varit så hängig på sistone.
Nea vill vara nära mig och min patentmedicin.
Tack för erbjudandet! Vad ska Gunnar säga?
–Kom, så dansar vi. –Jag ska nog dansa med min hustru.
Dansa med Märta. Jag är lite trött...
Nu kom du inte undan...
–Såå...nu igen? –Jag kan inte sluta! Jag kan inte!
Ja, min pulla lilla...
Tur att du får bo hos Palms i sommar–
–så att du har nära till mig och "paradiset".
–Hoppa i, Gunnar! –Nä, det får vara. Det verkar kallt.
–Jag känner mig lite förkyld. –Kruka! Titta så duktig Jan är.
–Jag ska lära dig undervattenssim. –Jag ska livrädda med tant Märta.
Kom, ska jag visa dig. Vänd dig om.
Man tar ett stadigt tag... Lägg dig på rygg.
Usch!
Skynda er, klockan är mycket! Nea väntar med middagen.
Skynda er.
Tomas – vänta!
Håhåjaja, nu ska man till stan!
–Semestern har gått fort. –Du kommer ut igen på lördag.
–Jag borde nog följa med. –Du ska sköta dig, sa doktorn.
–Och du kan inte lämna Nea och mig. –Jag måste också fara in...
Vad ska du göra i stan? Du kan fara in med mig nästa vecka.
–Sån brådska är det väl inte? –Jo, Jan har tandvärk...
–Ska Jan följa med? –Det är klart.
Här ute finns inga tandläkare. /BÅTTUTA/
Nu kommer båten. Bäst att ni skyndar er.
Hejsan, hejsan!
Adjö!
–Hjälp! Tomas, hjälp! –Vad är det?
Tomas – en orm!
Fann du den?
–Nej. –Då har den gett sig iväg.
Du är blöt! Ligg här och torka.
Låt bli.
Säg var det kittlar mest...
...vem du tänker på.
Du... Du, Tomas...
Är du redan uppe, älskling? Vart ska du ta vägen?
–Jag ska möta Nea. –Hon kommer nog inte idag. Kom.
Märta, vi måste diskutera...
Jag och Nea har varit gifta i tio år och vi har Jan.
–Jag kan inte skiljas. –Vem har talat om skilsmässa?
–Vi kan ju fortsätta så här... –Det måste bli det ena eller andra.
Nea är en god hustru. Hon har rätt att fordra ärlighet.
Du gör Nea till ett helgon. Hon har nog sina fel. Ganska svåra.
–Vad menar du? –Försök inte. Du vet nog...
–Nea är morfinist. Visste du inte? –Du ljuger!
Jag har sett henne ta en spruta. Tror du hon for till stan för Jans skull?
Skön moderskärlek! Hon måste skaffa morfin!
Du ljuger! Ta tillbaka vad du sa!
Tomas, se inte på mig så där. Jag älskar dig. Jag vill bara ditt bästa.
–Nea är ju bara en fattig syndare. –Förbannade as!
Du ställde dig in hos Nea för att få mig. Och nu svärtar du ner henne!
Du tror att jag ljuger. Nea var morfinist långt innan ni träffades.
Tig!
Tomas...! Gå inte, jag menade inte vad jag sa! Jag älskar dig!
Nåja, skyll dig själv då!
Tomas?
Är du i stan? Jag ska ta middags- båten ut. Jan är nog snart här.
Har det hänt något? Du ser så konstig ut. Tomas?
Nea? Är det den här du ska hämta?
–Vad...menar du? –Det vet du. Jag vill tala med dig.
Kom, så får jag tala med dig. Hur länge har du hållit på med det här?
Vet du inte hur farligt det är? Som sköterska borde du förstå det.
–Jag kan inte hjälpa det! Förlåt! –Gråt inte. Gråt inte nu.
Se på mig.
–Svär att du slutar med morfinet. –Ja, jag svär.
Bra. Händer det en gång till, sänder jag dig till sjukhus. Förstår du?
Då talar vi inte om saken mer.
Välkommen, älskade Plutten! Jag har längtat efter dig!
Jag också. Min älskade flicka!
Nä...så vackert! Tack, älskade Plutten. Du är så underbart snäll!
Jag är glad att du tycker om det.
Vad har hänt? Va? Var är Tomas?
–Är han och badar? –Tomas har...
–Har han varit obehaglig mot dig? –Ja. Jag tvingades köra iväg honom.
En sån knöl! Han är min gäst, men när jag vänder ryggen till... Jävla knöl!
Men han ska få igen! Jag har mina medel. Det ska han få erfara.
Här har du gjort fel. Här är fel och här...
–Uppställningen blir ju åt helsike. –Ja, jag har gjort ett litet fel.
Ett litet fel? Det är inte första gången...
–Jag har inte gjort det här arbetet. –Som avdelningschef är du ansvarig.
Visst. Jag har haft mycket att göra så jag har inte hunnit granska allt.
–Om arbetet här är för betungande... –Nej, då! Det här ska inte upprepas.
Det hoppas jag – för din egen skull.
Jan...
–Jan! Hjälp mig att duka. –Det är tjejgöra.
–Det kan tant Margit göra. –Tant Margit är ledig idag.
–Jag gör väl det, då. –Tack, det var snällt.
Titta, där kommer pappa!
–Hejsan, pappa! –Hej, lilla gubben!
–Är du ledsen? –Pappa har bekymmer.
–Men du är för liten för att förstå. –Pappa är ledsen, mamma!
–Har det hänt något? –Palm vill göra livet surt för mig.
Äsch, tänk inte på honom! Gissa vad vi får till middag.
–Lammkotlett? –En gång till.
–Sjömansbiff? –Gravlax.
–Fisk! Bara en massa ben. –Det finns inga ben i gravlax.
Jaså. Ja, då så.
Nu ska vi överraska mamma med rhenvin.
–Bra! Då får jag lite också. –Ja.
Hör ni, vad har ni två för er?
–Skål. –Skål.
När du är så rar och glad glömmer jag alla tråkigheter.
Om vi skulle sätta oss...
–Bra, då vet ni hur ni ska göra. –Ja, fast klockan är fem nu...
Redan? Då får vi ta det i morgon bitti.
Eckert! Anklagar ni mig för försumlighet i tjänsten?
–Anklagar...? Jag förstår inte... –Nej, ni förstår ingenting.
Kom in på mitt rum genast. Genast, sa jag!
Inte så lönande att vara tallriksslickare.
–Ibland slickar man fel tallrik... –Just det. God middag!
Jag känner inte igen dig. Förr arbetade du utmärkt, men nu...!
–Men jag... –Avbryt mig inte. Du slarvar!
Arbetet tycks inte intressera dig. Sen försöker du ge mig skulden!
–Som det här kontraktsförslaget... –Jag sa ju...
Det spelar ingen roll vad du sa – det var mig de skällde ut.
Tycker du att jag tar i för häftigt? Jag är din vän och vill ditt väl.
Du har verkat nervös och nere på sista tiden.
–Vill du ha tjänstledighet, så... –Tack, men det behöver jag inte.
Som du vill. Men skyll dig själv.
Är det du, älskling? Vad är klockan?
–Så mycket? Var har du varit? –Hos Palms.
–Nu igen? Du var ju där nyligen. –Du stöter dig med alla människor!
Det är nästan sjukligt! Så trevligt vi hade när vi umgicks med Palms!
Du... Vi bjuder hit dem. Då kan du och Gunnar försonas.
Det vore bra för ditt arbete. Gunnar är en farlig fiende.
–Aldrig! –Nåväl. Du förstör allt för dig!
–Du är så retlig och nervös! –Jag har haft mycket att göra.
Äsch! Jag tänker inte bli ovän med Märta. Hon är min bästa väninna.
–Lita inte för mycket på henne. –Tala inte illa om mina vänner!
Jag kan inte sova – jag är hungrig.
–Ska jag bre några smörgåsar? –Ja tack. Med mycket ost på.
Pappa! Pappa, titta då! Jag hittade en skojig sak i mammas väska.
Rotar du i mammas väska?
–Varför ser du på mig så där? –Gå och lägg dig, Jan. Genast!
Jag skulle få en smörgås! Jag kan inte sova!
Gör nu som pappa säger.
–Var är Jan? –Kom, jag vill tala med dig.
–Kom hit! –En sån ton!
–Nå, vad... –Du har använt morfin igen.
–Det är lögn! –Det tjänar ingenting till.
–Det är väl inte så farligt? –Du lovade att låta bli!
–Det var bara en gång. Jag svär! –Jag kan aldrig lita på dig mer.
–Du måste in på sjukhus. –Nej! Då får alla veta. Jag svär!
Varifrån har du fått det? Ljug inte!
Din plågoande! Varför pinar du mig? För att DU är sjuk.
Du ska på sjukhus! Ja, så är det! Du ska på sjukhus, inte jag!
Du slår mig. Det ska du inte behöva göra en gång till.
Förlåt! Men vad ska jag göra med dig?!
–Jag ska inte besvära dig längre. –Vi talar inte om det nu.
Jag reser imorgon. När jag kommer hem, ska vi tala ut.
Fröken, får jag betala!
God dag, käre bror! Förlåt att jag tränger mig på, men dörren var öppen.
Det var tur att jag träffade dig hemma. Nå, hur står det till?
Lite dåligt med nerverna har jag hört...
–Vad vill du? –Jag kommer å ämbetets vägnar.
Dina överordnade bad mig uppmana dig att ta en tids tjänstledighet.
–Jag behöver ingen tjänstledighet! –Jo, mycket väl.
Du ser dålig ut. Helt förstörd. Hur är det med sömnen?
–Dåligt! –Ja, det syns.
–Andra nervösa symptom? Yrsel...? –Nej!
Jag bara frågar. Jag ska ordinera dig tre månaders tjänstledighet–
–så att du får vila dig ordentligt.
–Om jag vägrar ta tjänstledigt, då? –Du blir nog så illa tvungen.
Om du vill undvika andra åtgärder som inte är fullt så behagliga...
–Jag ska fundera på saken. –Bra. Nu ska jag inte störa längre.
Adjö med dig!
/KNACKNING/ Kom in.
–Du ville tala med mig. –God dag, käre bror. Hur har du det?
Jag läser doktor Mattssons intyg. Det gäller dig.
Det är beklagligt, men Mattsson anser att du lider av epilepsi–
–med psykiska förändringar, och är oförmögen till ordnat arbete.
Vad säger du? Han talade ju om...att jag skulle...
Ta tjänstledigt, ja. Tyvärr tycks han inte anse att det är tillräckligt.
Han föreslår att du för alltid befrias från tjänsten...
...med förtidspension givetvis.
Men varför? Varför?!
Tja, den frågan kan jag inte besvara.
Nea har berättat att hon sett dig få ett epileptiskt anfall.
Mattsson tror att det berodde på din psykiska konstitution.
Mattsson tar intyget på sitt läkaransvar.
Så du har skickat Mattsson på mig! Fega kräk, jag tänker inte slå dig.
Men vi träffas kanske en annan gång – och då, din djävul!
–Tack. –Han hälsar inte ens.
–Han är förstås lite nere just nu. –Som man bäddar får man ligga.
Var är Nea? Var har du gjort av min hustru?
Lugn! Hon har sökt sig till mitt hus för att du har misshandlat henne.
–Hon vill skiljas. Det förstår jag. –Du ljuger!
Det är hon som... Får jag komma hem till er och tala med Nea?
Nej. Nea vill inte träffa dig. Vänd dig till hennes advokat.
Försöker du tränga dig in hos mig, är det hemfridsbrott.
–Fega as! Du ligger bakom det här! –Dra åt helvete!
–Herr Eckert får lugna sig... –Dra åt helvete!
Rör mig inte! Jag går frivilligt.
Han är ju fullkomligt vansinnig...
Ja, det kanske inte är nån dum diagnos.
/TELEFONSIGNAL/
Linton. Ja? Vad är det för puls, syster?
Sömnmedelsförgiftning. Bara han inte får lunginflammation. Jag kommer.
Jag vill vara i fred! Jag vill dö i fred!
Han måste ha tagit en rejäl dos.
Ta livet av sig för ett fruntimmer!
–Han kanske var kär i henne. –Låt mig dö. Jag vill dö, säger jag.
Hör ni inte?! Jag vill dö!
–Varför får jag inte dö? –Vad ska jag göra, doktorn?
Varför får du inte dö? Nä, du! I vårt välordnade samhälle–
–måste man be om lov för att dö. Annars hamnar man bakom lås och bom.
Det är min plikt att rädda ditt liv, fastän du inte kommer att tacka mig.
Kalla på mig om det behövs. Vi ger honom en ny injektion om en timme.
Ja, doktorn.
Nea, Nea...gå inte ifrån mig!
Nämen, ser man på – nu är ni vaken!
Jag hade nästan gett upp hoppet om er.
–Vem är ni? –Syster Karin.
–Var är jag? –På ett... På en nervklinik.
Nej...det här är ingen nervklinik. Det är ett dårhus!
Vad tar ni er till?!
Här ser ni ett typiskt exempel på alkoholhallucinos.
Patienten hallucinerar. Han ser rummet fullt av fina silvertrådar–
–som han inte vill förstöra. Därför för han dem försiktigt åt sidan.
–Vad är det här? –En kortlek.
Vad visade jag er nyss?
Jag minns inte, doktorn.
–Jag minns inte! –Ni ser att närminnet är borta.
Tyvärr kommer det inte tillbaka.
–Nå, hur står det till idag? –Jaså, ni vet inte hur det står till?
Hur kan ni hålla folk inlåsta som ni inte vet något om?! Brottslingar!
Ni ska straffas! Vänta bara – jag ska låta hänga er...
Jesus hade blivit internerad om ni varit med när han drev ut månglarna.
–Vad gör Johansson för storverk? –Jag smörjer flygplanet varje fredag!
Stör mig inte med dumma frågor!
Imorgon hämtar jag 50 000 flickor som jag behöver på lördagskvällen.
Rekvirera lika många lokomotiv för transporten! Raska på!
Varje minut som går förlorar jag 1 miljon miljarder dollar och kronor!
För resten, ni är avskedad. Ni kan gå – med detsamma!
Hjärnsyfilis – i slutstadiet.
Ganska ovanligt numera sen vi fått malariabehandling.
–Har ni fått kaffe och likör idag? –Nej.
Har ni sovit gott? Miljön är lite främmande, men ni vänjer er.
Hagman har lugnat sig.
–Så Hagman har fått det lugnare? –Ja.
Jag har ju jobbat en hel vecka för att hålla "vitingarna" borta.
Om en otillräknelig medicinare får ge herr överläkaren ett råd...
Minska trängseln här på "stormen" och flytta mig till lugnet på 2:an.
–Har vi plats där? –Ja. Herr Eckert har flyttats hit.
–Var har ni lagt honom? –På isoleringsrum.
Nå, har det klarnat för herr Eckert? Ni känner er lugnare, eller hur?
Doktorn, jag vill ut härifrån. Hör ni – släpp ut mig härifrån!
Visst ska ni ut härifrån – när ni är frisk.
Doktorn, jag är frisk men jag har fiender. De har spärrat in mig här!
Jag är inte vansinnig! Doktorn!
–Doktorn! –Förföljelsemani. "Fiender"...!
Typisk paranoia. Men det kan ligga nåt bakom den förryckta idén...
Där kan finnas en kärna av verklighet.
Men när det gäller herr Eckert har vi ju också ett självmordsförsök.
–Bör han ändå inte flyttas till 2:an? –Uteslutet! Han är farlig.
Han överföll assessorn. Och miss- handlade hustrun, enligt Mattsson.
Ser man på – det går ju fint!
Syster Karin? Det var snällt av syster att besöka mig.
–Hur känns det att vara på benen? –Lite vingligt.
Inte undra på! Krya på er nu, så får ni komma tillbaka till min avdelning.
–Gå till dagrummet, så bäddar jag. –Tack, syster är verkligen snäll.
Ni är ju min favoritpatient. Visste ni inte det?
Då får jag försöka vara lydig.
Kom nu om ni ska ha mat.
–Nej! –Bråka inte nu!
Sitt här!
Bli inte rädd, de är inte så farliga. Hagman, kronisk alkoholist.
Första gången du är här? Fjärde för mig. Jag far hit självmant–
–när depressionen kommer. Fast jag är inte på "stormen", utan på 2:an.
Men varför är du här?
Det är ett fruktansvärt misstag.
Gosse, det är det alltid. Alla här säger att de är här av misstag.
Man kan bara resignera. Karling har ditt liv i sin feta hand.
Det värsta är varken miljön, maten eller de låsta dörrarna...
...utan ensamheten. Ingenstans är man så ensam som på ett sinnessjukhus.
Gode Gud, välsigna maten!
Det är förfärligt...!
Kom ihåg: inte äta maten. Inte äta maten.
Inte äta...
"Käringen mot strömmen", kallas han. Han gör jämt tvärtemot vad man säger.
Då var det bara det här.
–Har ni adressen? –Varvsgatan 4.
Adjö. Tack för att ni varit så snälla.
Adjö, Nea.
Oroa dig inte för Tomas pension. Den skickas till din nya adress.
Lycka till i den nya våningen!
–Ska vi gå till pappa nu? –Pappa är sjuk och måste vara i fred.
Jag vill gå till pappa! Snälla mamma!
Det är synd om Nea. Morfinet tar livet av henne.
–Det är mer synd om honom. –Inte alls!
–Han får bra vård, säger Mattsson. –Det var just den rätte!
Är du inte nöjd? Du har ju själv velat det hela tiden.
En sån man som Tomas ska sitta inspärrad, men en sån som du...!
Ja, men du...du avskyr ju honom. Han förolämpade dig...
–Han var ju obehaglig mot dig. –Obehaglig?
Om du en enda gång kunde vara obehaglig på samma sätt som han!
Han förtjänar det – han kan gärna ha det! Alltsammans!
–Så glad Karlsson ser ut. –Jag får fara hem! Jag är frisk.
–Lycka till. –Tack.
–Där ser ni en som kom ut härifrån. –Nästa.
Ta det lugnt, så går det bra.
Stig fram, så får vi se på er.
Ser man på, ni ser kry ut. Var så god och sitt.
–Doktorn känner till min historia. –Ja. Vi tar inte in nån utan vidare.
–Vi har doktor Mattssons rapport. –Allt står inte i en läkarrapport.
Era fiender?
De har arbetat på att få mig hit. De förföljer mig på verket och hemma.
Är det inte lite inbillning? Så många fiender kan väl inte EN människa ha?
Jo. Jag fick en nervkollaps, men bör väl ändå inte berövas mitt levebröd?
En statstjänsteman får vara sjuk i fem år innan han förtidspensioneras.
15 års oförvitlig tjänstgöring talar till min fördel.
Jaha... Då är det bäst att ni berättar allt från början.
Det började för flera år sen.
Redan på ett tidigt stadium visade det sig att assessor Palm, min chef–
–inte skulle komma att hålla den attityd som...som...
Hans berättelse var virrig. I flera detaljer ljög han. De stämde inte.
Varför han slog hustrun mindes han inte.
Och inte heller varför han överföll assessorn. Den där karln är farlig–
–för den allmänna säkerheten. Han måste stanna kvar här tills vidare.
–Borde han inte flyttas till 2:an? –Jag bär ansvaret här.
Han stannar på "stormen". Tala med honom själv, för resten.
/SNARKNINGAR/
/MUMMEL OCH SKRATT/
AAAH!
/LARMET GÅR/
Sno dig, det är "stormen"!
–Varför så dyster? –Behöver du fråga det?
–Nej, jag har varit här för länge. –Gratulerar, du flyttades till 2:an.
Du blir nog inte kvar så länge här. Du ska klaga hos Sinnessjuknämnden.
Det är den enda rättighet en dåre har. Vi skriver något tillsammans.
Linton vill tala med dig. Jag kommer strax.
Hagman är en bra människa. Men sjuk – mycket sjuk.
Här håller han sig lugn, men när han kommer ut börjar han dricka.
–Kan ni inte hjälpa honom? –Nej, tyvärr.
Honom har vi inte lyckats bota.
Jag talade med doktor Karling... Ni borde också flyttas till 2:an–
–men det går inte just nu. Vi ska försöka göra er tillvaro här dräglig.
–Har ni några önskemål? –Att få arbeta. Med vad som helst.
Att göra ingenting är hemskt.
Ni kan inte få syssla med ert vanliga arbete, men jag ska försöka göra nåt.
Nå, har du det med dig? Hörde du?
Ja, för all del. Men är det ett sätt att hälsa på en gammal god vän?
–Plåga mig inte! Kan jag få det nu? –Nej, det kan du inte.
–Men...du lovade ju! –Gjorde jag? Kanske det.
Men jag kunde inte skriva ut mer. Du får försöka vara utan så länge.
–Nej, du måste hjälpa mig! Du måste! –Jag kan inte skriva ut för mycket.
Det verkar misstänkt. Då är det slut med min läkarbana – och ditt morfin.
Sadist! Du ljuger för att pina mig!
Tro vad du vill. Jag kan inte skaffa mer.
–Du ljuger! –Mamma...
–Varför är du ledsen? –Det är ingenting.
–Är mamma sjuk precis som pappa? –Nej, mamma är inte sjuk.
Vet du vad pojkarna sa om pappa? Kalle sa att pappa sitter på dårhus.
–Är det sant? –Du ska sova nu.
Jag visste att han ljög! Men han fick en smäll – mitt på näsan.
Skriv: "Till Sinnessjuknämnden, Stockholm". Vi ska göra det här fint.
Vänta... Så här börjar du: "Undertecknad, notarie Tomas Eckert"–
–"begagnar mig härmed av den mig, enligt lagen om vård av patient"...
..."intagen å sinnessjukhus tillkommande rätten"–
–"att vördsamt begära min utskrivning från sjukhuset."
Inte så dumt, va? "Till min förmån kan jag åberopa"–
–"15 års oförvitlig tjänstgöring." Hann du med?
Vi har fyra ansökningar om utskrivningar.
Gustav Olsson intogs på sjukhus för fyra år sen för manodepression.
Två tidigare ansökningar i år har lämnats utan åtgärd.
–Jag antar att även den här... –Ja.
Sen har vi patienten Tomas Eckert, intagen för paranoia och epilepsi.
Han begär utskrivning med omedelbar verkan. Ni har ju läst handlingarna.
–Vad anser nämnden? Fru Bergström? –Eckerts inlaga verkar förnuftig.
Hans akt visar inte behov av vård på sinnessjukhus. Tvärtom.
Det kan vara skadligt för honom att sitta inspärrad.
–Ni andra? Hovrättsrådet Svahn? –Utskrives.
–Vad anser doktor Engström? –Jag följer doktor Karlings förslag.
–Doktor Jonsson? –Utskrives inte.
Vår förmåga att rätt bedöma detta fall är mindre än sjukhusläkarens–
–så vi kan inte frångå hans förslag.
Det är svårt att bedöma en lättare paranoid psykos–
–och rentav ogörligt på basis av bara papper.
Överläkaren tar det säkra för det osäkra.
Nämnden bör följa doktor Karlings förslag.
Ni blir inte utskriven förrän jag finner det lämpligt.
Straffriförklaringen är en fin sak.
På stillot hade jag fått tio års hårt jobb, men här blir man inte gammal.
Skitsnack! Inte släpper de ut en mördare!
Jag har inte mördat nån. Jag stack ner en gubbe och slängde honom i ån–
–men jag tog plånboken först. 300-400 riksdaler, som jag gömde.
–De kan vara bra att ha sen. –Tokjävel!
God dag, Eckert. Hur har ni det?
–Avslag. Jag fick avslag. –Jag vet.
Mördaren där kommer nog ut före mig.
Han är straffri. Naturligtvis borde såna vara på en särskild anstalt.
Tänk att en människa kan ha sån makt över andra för att han är läkare.
Det är svårt att förklara. Men lagarna är såna.
Här finns ingen demokrati. Vi båda lever i en järnhård diktatur.
Jag tror...jag vet att ni inte hör hit.
Ändå kan jag inget göra.
En sak har jag lyckats utverka: Ni ska få arbeta.
–Ni ska få börja väva imorgon. –Tack, doktorn.
Hej!
Du har ju blivit konstnär på de här månaderna!
Det är inte så märkvärdigt. Tycker du om den?
Du väver ryor som om du aldrig gjort annat!
–Jag har gjort nåt annat... –Besökstid!
Se, ljusets ängel! – Sköna syster, vad budskap bringar ni oss?
–Besökstid. Er uppvaktning väntar er. –Å, fan! Det hade jag sånär glömt.
Gud vare med er, mina vänner!
–Hagman är alltid på gott humör. –Han försöker åtminstone.
Jag önskar jag kunde göra likadant.
Vad är det? Varför ser ni så ledsen ut?
För att ni inte får något besök?
Jag vill träffa pojken. Jag har inte sett honom på hela den här tiden.
Bara sitta här och inget veta – och ingenting kunna göra.
Jag förstår. Det är inte bara ni som vantrivs.
Ibland skulle jag kunna göra vad som helst för att komma härifrån.
Ni får inte gå ifrån mig! Utan er står jag inte ut.
Ni...ni har ju Hagman och doktor Linton.
Karin...
Det är inte första gången du kysser mig.
Samma dag du kom hit. Men då var du halvt medvetslös.
Jag ska kyssa dig många gånger – om jag får.
/HARKLING/
Förlåt att jag stör, men Tomas har besök.
Skulle jag ha besök...?
God dag, Nea. Så snällt av dig att besöka mig.
Jag kom för att säga adjö. Jag reser imorgon.
Jag ska börja som föreståndarinna på ett sjukhem i Strängnäs.
Jag ville först höra om du är nöjd med allt som vi har ordnat för dig.
Nöjd? Hur skulle jag kunna vara annat?
Jag är din förmyndare. Din pension...
Jag skulle inte ha skrivit på om jag inte varit så trött och likgiltig.
Jag förstår att du är bitter, men du måste försöka komma över det.
Bara Gud kan hjälpa dig. Han hjälper mig – om jag bara tror riktigt och...
Här är lite cigaretter som...
Jag måste gå nu. Adjö, Tomas.
–Hur är det med Jan? –Bra. Mycket bra.
–Har han frågat efter mig? –Flera gånger.
–Vad svarar du då? –Att du är mycket sjuk.
Var det något mer du ville?
Det var bara för hans skull som jag skrev på ansökan om förtidspension.
För att han skulle ha något att leva av. Inte du.
Dig hatar jag. Hatar dig för allt ont du gjort mig.
/KNACKNING/ Ja?
Jag råkar illa ut om det skvallras om att jag tar emot patienter på rummet.
–Vad är det? –Förlåt, Karin.
Jag känner att det är nånting som står emellan oss. Jag vet inte vad.
–Det kanske är din hustru. –Nej. Inte hon.
Jo. Du har ofta sagt att jag påminner om din hustru.
Det var därför du kom till mig. Du är utsvulten. Du behövde en kvinna.
Jag skulle vilja ge allt för att få rå om dig nu.
Men du kanske ångrar att du en gång ville ge dig åt ett dårhushjon!
Säg inte så! Två instängda människor–
–kan väl få ge varandra den enda frihet de kan få?
Adjö, Karin.
/KNACKNING/ Kom in.
Nä, se Eckert! Sitt ner.
Cigarett? Hur har ni det?
Jodå. Tack för att jag får röra mig fritt och arbeta i trädgården.
–Det är förstås doktorns förtjänst. –En dag promenerar ni ner till stan.
Det dröjer nog, tror jag.
Förr eller senare måste ni göra det om ni inte vill stanna här för gott.
Ja, men det är andra som avgör mitt öde.
Jag ska säga en sak: Vi är för få. Vi är fem läkare på tusen patienter.
Man räcker inte till. Dessutom har underläkare inget att säga till om.
Och när man får det, hamnar man väl i den allmänna slentrianen...
...som gör varje patient till ett fall, och inte en människa.
Ni är en bra läkare för att ni är en bra människa.
Har ni hört den här?
Tjenare.
–Tjenare. –Då går man hem.
–Lycka till. –Jag vet att jag kommer hit igen.
–Jag kan inte leva utan spriten. –Du slipper helvetet här ett tag.
Du kommer nog också snart härifrån – för alltid.
Vad ska jag ut att göra? Jag har varken arbete, pengar eller bostad.
Strålande! Säg inte nej nu... Jag har lite pengar–
–och jag bor ensam i tre rum. Och man kan ju bara vara i ett rum i taget!
Du gör mig en tjänst om du bor hos mig. Tills du har ordnat nånting.
Vi kan tänka på saken. Än så länge bor jag ju här.
Jag skickar några rader om det blir aktuellt.
Några rader... Syster Karin bad mig lämna det här. Läs det.
Varför berättade ni inte om er hustrus morfinmissbruk och det andra?
Jag ville inte prisge min hustru. Men nu gäller det min pojke.
Att döma av brevet tycks hon ha blivit bättre.
Det var klokt av henne att lägga in sig på sjukhus.
Vad ska jag göra med min pojke? Jag är ju instängd...
Jag ska undersöka hur er son har det. Det är allt jag kan göra just nu.
Tack.
Feldiagnos? Nej, det kan inte vara möjligt.
Eckert, hugg i här!
Tomas Eckert? Vad i helsike gör du här?
–God dag, Artur. Det var länge sen. –Det kan man säga!
Var är han? Jag har annat att göra än att vänta på honom!
Han är väl här snart.
När såna där socialistledare får lite makt visar de sin rätta natur!
Såna ska man samarbeta med! Lekmän i en sjukhusdirektion – så vansinnigt!
–De begriper inget! –Det är mycket som är vansinnigt här.
–Jag går ronden. Ring när han kommer. –Gå, du.
Det här är ju förbannat! Läkarna har för mycket att säga till om.
Varje sinnessjukhus borde ha en nämnd med bondförnuftiga människor.
Precis som vid häradsrätterna. Man borde interpellera riksdagen om det.
Även läkare begår misstag. Men det har de svårt att erkänna.
Du ska ut härifrån – det ska jag bli man för!
Vad menar karln? Vem tror han att han har att göra med? – Portvakten.
Det är doktor Karling. Om redaktör Dahlberg kommer... Vad säger ni?
Kom han för en halvtimme sen?! – Stig in.
Välkommen, redaktörn. God dag. Hjärtligt välkommen! Var så god.
–Ursäkta att jag är sen. –Å, för all del, det gör inget!
Jag träffade en god vän i parken – Tomas Eckert.
Han såg frisk ut. Jag har känt honom i många år och inte märkt något fel.
Men ni sinnessjukläkare går ju efter era egna principer...
Man blir inte klok på era svartkonster!
Många patienter här kan vid första påseendet förefalla normala.
Men deras defekter kan bara vi läkare upptäcka.
Eckert borde kunna nyttjas bättre än att dra gruskärror.
En sån sifferkarl borde väl kunna få plats på kontoret medan hans...
...s.k. defekter utreds.
Visst. Det är inget som hindrar. Jag har tänkt undersöka fallet Eckert.
Men om vi skulle övergå till vårt egentliga ärende...
Titta på förslaget till ombyggnad av köket.
Lilla barn, räknar du fortfarande? Hur går det?
Jag klarar inte talet. Du hade också fel.
Jag har glömt hur man räknar såna tal.
Om pappa vore här ändå...
–Längtar du mycket efter pappa? –Det är klart! Blir han aldrig frisk?
Jovisst!
Han var kul. Det är som om man inte hade nån pappa...
–Tala inte som om han vore död! –Död? Kommer han aldrig tillbaka?
Jo, snart är pappa frisk. Då kommer han säkert tillbaka till dig.
Till oss båda.
Adjö. Tack för den här tiden. Doktorns vänskap har betytt mycket.
Nu har ni kommit till det som ni drömt om sen ni kom hit. Ni är fri.
Ja. Jag är fri.
Adjö, Karin. Jag hoppas du blir riktigt lycklig.
Adjö, Tomas.
Efter allt som han gått igenom är han värd en smula lycka.
Men får han det? Om folk där ute förstod vad en som varit inlåst här–
–väl behöver dem. Deras vänlighet och förståelse.
Textning: Ulla Zedigh Brenner Svensk Medietext för SVT
Can't find what you're looking for?
Get subtitles in any language from opensubtitles.com, and translate them here.