Afrikaans
Akan
Albanian
Amharic
Arabic
Armenian
Azerbaijani
Basque
Belarusian
Bemba
Bengali
Bihari
Bosnian
Breton
Bulgarian
Cambodian
Catalan
Cebuano
Cherokee
Chichewa
Chinese (Simplified)
Chinese (Traditional)
Corsican
Croatian
Czech
Danish
Dutch
English
Esperanto
Estonian
Ewe
Faroese
Filipino
Finnish
Frisian
Ga
Galician
Georgian
German
Greek
Guarani
Gujarati
Haitian Creole
Hausa
Hawaiian
Hebrew
Hindi
Hmong
Hungarian
Icelandic
Igbo
Indonesian
Interlingua
Irish
Italian
Japanese
Javanese
Kannada
Kazakh
Kinyarwanda
Kirundi
Kongo
Korean
Krio (Sierra Leone)
Kurdish
Kurdish (Soranî)
Kyrgyz
Laothian
Latin
Latvian
Lingala
Lithuanian
Lozi
Luganda
Luo
Luxembourgish
Macedonian
Malagasy
Malay
Malayalam
Maltese
Maori
Marathi
Mauritian Creole
Moldavian
Mongolian
Myanmar (Burmese)
Montenegrin
Nepali
Nigerian Pidgin
Northern Sotho
Norwegian
Norwegian (Nynorsk)
Occitan
Oriya
Oromo
Pashto
Persian
Polish
Portuguese (Brazil)
Portuguese (Portugal)
Punjabi
Quechua
Romanian
Romansh
Runyakitara
Russian
Samoan
Scots Gaelic
Serbian
Serbo-Croatian
Sesotho
Setswana
Seychellois Creole
Shona
Sindhi
Sinhalese
Slovak
Slovenian
Somali
Spanish
Spanish (Latin American)
Sundanese
Swahili
Swedish
Tajik
Tamil
Tatar
Telugu
Thai
Tigrinya
Tonga
Tshiluba
Tumbuka
Turkish
Turkmen
Twi
Uighur
Ukrainian
Urdu
Uzbek
Vietnamese
Welsh
Wolof
Xhosa
Yiddish
Yoruba
Zulu
Hallå.
Jag är här.
Det är jag.
Fred.
Hejsan.
Hej.
Nu är jag här.
Med alla mina grejer.
Jag kom för att... Nu är jag här med allt.
Okej.
- Jag tog med allt. - Jag ser det.
- Du kan be mig att gå om du... - Nej, det är inte vad jag...
- Överraskning! - Ja, det var en överraskning.
Ditt flyg då? Är det försenat? För jag fattar inte.
Nej, mitt flyg är inte... Jag är här för att träffa dig.
Och för att se om vi
kanske kan komma på nåt...
- Får jag komma in? - Ja.
Du kan inte stå på avsatsen hela dagen, kom in.
- Men jag måste gå om ett tag. - Ja, absolut.
Jag visste inte hur du skulle reagera, eller vad...
Jag ville inte ringa, men sen tänkte jag att jag borde ringa...
Hur bortförklarar man 50 år av ett liv på telefon?
Mitt abonnemang klarar nog inte ens det.
Dåligt skämt. Förlåt. Jag är lite nervös.
- Varför? - Jag vet inte. Jag bara är det.
Det finns ingen anledning...
Vi har ju känt varandra länge, Fred.
Ingen av oss borde må dåligt.
Nej, jag vet.
- Men jag sa inte dåligt. - Okej.
- Jag sa nervös, okej? - Okej.
- Är det okej? - Självklart.
Okej. Bra.
- Hur du än vill må så går det bra. - Okej.
Tack.
Är du på väg nånstans? För det är mycket grejer.
Ja, alltså, jag...
På planet så får man bara ha med två väskor.
De där två, och de där två checkade jag in.
Jag tog i princip allt från huset
som var mitt.
Inte allt, men du vet vad jag menar.
Jag gjorde det när Miriam var och handlade.
Vad sägs om det? Vilken ynkrygg.
Jag har varit gift med henne i tjugofyra år och det är så jag sköter det.
Jag gör mig själv illamående.
Du kanske borde ringa henne.
Vem?
Din fru.
Jo, jag ska. Nån gång så kommer jag absolut att ringa henne.
Och Chris då?
- Jag vet inte, hurså? - Han är ju din son,
han vill nog veta vad som händer. Det skulle jag.
Ja, säkert.
- Kan jag få lite vatten? - Visst.
Han kommer nog inte gilla det.
Sant.
Men han kanske inte behöver få veta.
Men ändå.
Det var väl han som presenterade oss för varandra.
- Fred. - Nej, jag menar bara att...
Jag presenterade oss. Det var inte han.
Nej, det vet jag. Jag menar bara att om du...
Det var jag. Jag la lappen i din ficka. Så det var inte han.
Ja, jag vet, men om han inte hade varit tillsammans med dig...
Nej, kom igen.
Vadå?
Jag säger inte att han borde vara lycklig för min skull,
och att han skulle förstå.
- Jag säger bara... - Han träffar mig fortfarande, då och då.
Okej? Vi äter lunch, så han kanske inte kommer känna sig...
Du vet vad jag menar.
Lunch? Jaså?
- Med Wonderboy? - Ibland.
Ibland andra saker.
Okej.
Andra saker alltså?
Jag visste inte...
Han är gift nu. Ifall han inte nämnde det.
Det gjorde han.
Ja, det är han.
Och ändå...
Verkligen?
Vet Mandy om det? Mandy är han fru.
Ja, jag vet.
Jag antar att hon inte vet, men jag är ingen stor del av hans liv.
- Så jag bryr mig egentligen inte. - Visst.
Okej, bra.
Hon vet säkert inte.
Säkert. Fortsätt.
Ta det.
Tack.
Jag är hemskt torr i munnen.
Den är så torr.
Torrheten sitter långt ner i halsen. Jag blir inte av med den.
Känner du dig sjuk eller?
Du kanske fick nåt nyligen som börjar att...
Nej, det är inte det. Tack, ändå.
Jag går ut och tar en nypa frisk luft.
Gör det. Jag måste göra mig klar.
Ja, du sa det.
Så du ska ut?
- Ja, nu på morgonen. - Vart ska du?
Jag har ledigt idag. Det blir väl shopping.
Alla dagar är väl lediga för dig, eller hur?
Du har ju inget riktigt, du vet...
Inte för att jag vet nåt om det.
Nej, det har jag inte. Inte ett riktigt som du har.
Alla kan ju inte vara advokater.
Det skulle inte finnas nån kvar att hata.
Så du ska ut. Du ska shoppa.
- Ja. - Okej.
Nåt sånt. Träffa vänner.
Bra.
- Men inget specifikt eller... - Nej, jag menade inte så.
Jo, ganska specifikt. Lunch.
Jaså?
Ja. Tro det eller ej, Fred, det finns personer som förväntar sig att jag hör av mig snart.
Jag kallar dig inte lögnare. Jag frågade bara en fråga.
Du då? Och allt det här då?
Ja, jag vet.
Jag har svårt att greppa det.
- Det var ett tag sen. - Jag vet.
Det var det...
Kan du komma och sätta dig?
- Nej, Fred... - Snälla, sätt dig.
- Fred, jag klarar mig. - Sätt dig!
Det är jobbigt när du bara står där.
- Som om du tar tid på mig. - Det gör jag inte.
Sätt dig, okej? Jag vet ju att du inte gör det.
Men det känns som att du...
...håller mig på helspänn.
- Förlåt. - Det är okej.
Det kändes som att du försökte, du vet...
Tack.
- Jag sitter. - Bra.
- Nu kan vi prata. - Ja. Tack.
- Jag är ledsen, jag ville inte... - Det är okej.
Det är okej.
Det kändes bara som att du försökte stänga mig ute.
- Det gjorde jag inte. - Jag vet.
Det skulle jag inte göra.
Nej, jag vet. Jag vet det nu och jag är ledsen.
Okej.
Du kollar hela tiden din klocka.
Ja, jag är på väg nånstans.
Jag vet. Det har du påpekat. Du väntade dig inte besök.
Det har du gjort tydligt.
Det var en överraskning.
En glad, hoppas jag.
Ja, en chock till och med, men en glad chock.
Jaså?
En glad?
Ja, en glad. Det är fint att se dig.
Det är fint att se dig med. Det var ett tag sen.
- Ja, åratal. - Jag vet.
Jag gjorde det jag sa att jag skulle, eller hur?
- Ja. - Jag höll mig borta.
Trots att det var svårt, och det var särskilt svårt i början
när vi precis avslutat det.
Jag höll mig borta.
- Det uppskattar jag. - Ja.
Jag höll vad jag lovat.
Det blev ju en del mejl och telefonsamtal och...
Födelsedagspresenten jag skickade, den där iPoden,
med ditt namn ingraverat,
men till större delen...
Höll jag vad jag lovat, att hålla mig borta.
- Tack. - Visst.
För att du är en gentleman.
Det var jag inte om jag är men...
Jag gjorde det jag sa att jag skulle göra.
- Tack. - Under en lång tid.
Så.
Så, ja.
Vilken underdrift.
Ja, så vad tusan gör jag nu?
Vad ska jag göra?
Du ber väl inte om råd på riktig?
Jo, på sätt och vis.
Jag är inte i ett bra läge att svara.
Du dök bara upp här med en massa väskor.
Jag har inte lösningen till ett sånt pussel.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Okej.
Jag skulle vilja hjälpa dig, men...
Nej, jag vet. Jag förväntar mig inte att du
hjälper mig ur min röra som jag själv orsakat.
Jag...
Det förväntar jag mig inte av dig.
Bra.
Jag tänkte bara att du hade några idéer...
- Jag sa att du borde ringa din fru. - Tack för den.
- Ja? - Ja, vadå?
Vad ska det vara bra för? Få mig att uttala orden "Jag har lämnat dig"?
Jag tror hon har fattat. Den tomma garderoben talar nog för
att det inte var uppryckandet eller nåt.
Då kanske du bara borde göra det du vill göra.
Det gör jag. Jag är här.
Jag vill vara här.
Är det din fråga? Vad jag vill göra exakt?
Om du säger "Vad exakt vill du göra?"
"Var exakt vill du vara?"
Så skulle svaret vara här med dig. Just nu.
Det är därför jag är här.
Och det är första gången jag gör det, sätter mina behov först.
Okej? Jag har alltid gjort det rätta, det förståndiga.
Jag har aldrig...
- Sant? - Jag säger inte att jag inte håller med.
Men du viftar inte nån flagga åt mitt håll heller.
Jag håller med dig, Fred.
- Så där, var det bättre? - Ja, tack.
- Bra. - Säg det inte om du inte menar det.
- Det ska jag inte. - Tydligen inte.
Om du inte känner det, säg det inte då.
Säg det inte bara för att...
- Sluta vara så... - Vadå?
- Du är ganska hetsig! - Jaså?
Du är inte hetsig. Det är fel ord.
Du är lite framfusig.
Och det är ganska enerverande. Så...
Lägg av.
Kom igen.
Jag är ju the Beatles eller så.
Vad roligt.
Okej, men iallafall, när måste du gå?
- Jag har gott om tid. - Ja, okej.
Gå och duscha, gör det du måste.
Jag stannar här. Jag klarar mig.
- Nej, Fred. - Vadå? Gå bara.
Varsågod. Jag har sett dig i handduk förut, var inte blyg.
Det är okej. Det gör inget. Gå och gör det du måste.
- Det är bra. - Jag menar det.
Gå och duscha, eller vad det nu är...
Fred...
Jag klarar mig, sa jag.
Jag tar på mig lite andra kläder, men utöver det...
Okej, bra. Visst. Du borde väl veta?
Du kan nog ditt schema bättre än nån annan. Särskilt jag.
- Ja. - Till och med Chris, eller hur?
Antagligen, ja.
Hur är det med Chris? Hur mår Wonderboy?
Han mår bra. Senast jag såg honom, vilket var...
- När? - Det skulle jag precis säga.
- Okej, förlåt. - Fred, kom igen.
- Va? - Slappna av. Allt är okej.
Det är okej.
Det känns bra.
Din hand där.
Din beröring.
Okej, så bra, men jag försökte inte...
Jag vet. Du ville bara trösta mig.
Det är okej. Jag vet att det inte betydde nåt sexuellt.
Jag är inte dum.
- Jag kallade dig inte det. - Det är okej.
Jag vet vad det var. Det saknade personlig historia.
- Jag ville bara vara tydlig. - Ja, okej.
Jag fattar. Jag bara reagerade på det.
När jag känner nåt är det så jag reagerar.
Jag är en reaktiv person. Sån är jag. Jag har ingen...
Jag tänker inte be om ursäkt för det. Inte till dig, inte nån annan.
Jag vill inte prata om det längre, för mina nerver är på helspänn
och jag vill att du ser mig i mitt esse.
Jag vill inte att du ser mig som nån hemsk...
Det...
Det är okej.
Nej, det är inte okej.
Om det vore okej så skulle jag säga "Det här är okej."
Men det är inte okej för mig. Okej?
"Okej?"
Där var jag rolig, okej?
Visst känns det bra? Det känns bra, faktiskt,
att få ut allt med ett skratt.
Jag tänker gå nu.
Du menade inte det där, va?
- Inte ett ord. - Jag märkte det.
Jag vet inte vad jag sa för att göra dig så arg, Fred, men...
- Jag är inte arg. - Det är du visst, du är aggressiv.
Ja, okej, kanske lite aggressiv. Kanske lite.
Hur det än känns så kommer det i vågor.
Stora tsunamivågor av ilska.
Och de träffar mig i bröstkorgen...
Jag känner mig...
Jag känner mig redo att börja gråta när jag sitter här.
Ifall det var det du ville se.
Jag är bara ärlig.
Förlåt.
Det är inte vad jag...
Det är inte vad jag ville. Förlåt.
Förlåt. Förlåt.
Förlåt.
Förlåt.
Jag är verligen ledsen, Velvet.
Gör inte så.
Vadå?
Velvet. Kalla mig inte det.
Jaså?
Ja. Varför skulle jag...
Varför skulle jag vilja att du kallade mig så nu? Jag inte är samma flicka längre.
Det får du respektera.
- Nej. - Vadå "Nej"?
För jag tror inte att det är sant.
Ursäkta?
- Ursäkta mig, Fred? - Va?
Hur fan kan du veta vad gör med mitt liv om du inte är här och är jag
och gör allt som jag gör med mitt liv?
Hur kan du ha ett svar för det?
- För det du sa tidigare. - Vad var det? Vad sa jag?
- Om Chris. - Vadå?
Om Chris, min son, som du brukade träffa
och nu har ett förhållande med.
Det fick mig att tro det. Det lilla faktumet.
Jag sa att vi lunchar ibland.
Ja och sen sa du "Och ibland andra saker."
Ja, jag menade inte...
Men du sa "Och ibland andra saker."
Jag menade inte "det".
Okej, men du sa det för två minuter sen, Velvet.
Kalla mig inte Velvet!
Okej! Sluta själv! Sluta skrik åt mig!
Jag skriker för att du kallar mig för Velvet!
Okej! Okej! Visst! Sluta!
Jag slutar för det här är löjligt.
Det är helt jävla löjligt.
Det är inte jag, inte vem jag är.
Fråga vem som helst, det är ingen jag associeras med.
Om Chris var här skulle han säga samma sak.
Eller nån annan som jag träffar.
- Träffar? Jag gillar hur du säger det. - Ja.
Då får det att låta så passande. "Träffa. Jag träffar nån."
- Hur många killar "träffar" du? - Nej!
Träffar som i att ta en drink eller vad som helst.
I mitt liv, Fred, tro det eller ej,
har jag vänner eller pojkvänner...
Inte seriösa pojkvänner, men det är okej.
För det är vad jag behöver nu,
utrymmet, friheten och tiden att vara mig själv.
Att göra det jag gör, vilket är mitt arbete och min skola,
och alla saker jag gör, vilket är att hitta mig själv.
Det kanske låter mystiskt... Du tycker att det låter löjligt
men det spelar ingen roll.
Det som spelar roll är att jag inte kallas Velvet längre...
- Jag går. - Okej. Ingen hindrar dig.
Nej, du gör det, Fred. Verkligen.
Det kanske inte känns så, men du spärrar min väg, okej?
- Jaså. - Jag vill inte vara otrevlig, men det gör du.
Det börjar göra mig lite oroad,
att ha dig här.
Oroad?
Var fick du det namnet från? Velvet. Var kom det från?
Kom igen. Jag vet inte.
- Kom igen. Du vet. Klart att du gör. - Nej, jag började bara använda det.
Skitsnack. Det var nån kille som hav dig det, som ett smeknamn?
Nej.
Vad är det då? Är det för...
Är det hur
din fitta känns runt en killes grej?
Din fitta? Det skulle jag tro på om du sa det.
Eller din mun? Hur mjuk din mun är?
Jag hade det på mig när jag blev knullad första gången när jag var nio.
Jag blev våldtagen i en klänning som hade sammetsrosetter.
Gillar du det fortfarande? Velvet?
Nej. Inte så mycket.
Då så.
Herregud, är det...
Nu vet du.
Är det... Ärligt talat?
Nej. Gud, nej.
Tror du jag skulle berätta nåt personligt om mig?
Knappast.
Satmara. Hemskt.
Vadå? Historien eller att den inte var sann?
- Alltihop. Båda. - Oroa dig inte.
Det har säkert hänt nån annan.
Men inte mig. Inte så iallafall.
Okej, jag måste gå.
Vänta. Kom igen. Vem den här personen än är
så kan han väl få vänta en stund?
Kom igen, du har en gäst.
- En gäst jag inte vet nåt om. - Och? Jag är här nu.
- Det går inte. - Varför? Kom igen. Vänta.
Jag kan inte, Fred, jag gav mitt ord.
Jag visste inte att det var så allvarligt. Du gav ditt ord.
Är du nån slags indianhövding?
Vem fan pratar så nuförtiden? "Jag gav mitt ord."
Vem pratar så?
Jag kan inte. Det sa jag, så jag gör det inte.
Okej, bra. Du får väl gå.
Ta en latte med din gifte vän
som kommer säga till sin fru
att han måste springa tillbaka till kontoret lite fort.
Förlåt mig...
För mina alldagliga havanden och göranden.
Jag önskar att det var så du kände.
Men jag tror inte ett ögonblick att du känner nån ånger.
Skit. Vad är det nu då?
Vadå? Vad är det?
Du kan inte ens låta en person be om ursäkt
utan att analysera varenda litet jävla ord.
Vad är problemet nu då?
Det där. Precis det där.
Att du inte känner minsta ånger för vad du gör eller vem du gör det med.
- Inte minsta lilla. - Gå. Gå innan jag blir...
- Vadå? - Va?
Vadå? Innan du blir vadå? Berätta.
Vad är nästa replik? Vad är det?
Jag gillar när folk gör så, verkligen.
De säger saker, men plötsligt har de inget att styrka dem med.
Vad pratar du om? Jag bad dig att gå.
Nej, nej. Du hotade mig. Vi kan väl säga som det är.
Det var ett hot. Du hotade mig.
Okej? Du sa "Gör mig inte..." vadå?
- Vad kommer sen? - Fred, gå!
Nej. Jag vill veta vad som skulle hända. Berätta.
Vad skulle hända om jag inte gör som du säger?
Jag vet inte...
Okej.
Vad skulle jag göra
om du inte gick utan stannade kvar?
Så här skulle jag göra.
Jag skulle gå upp för trappan, låsa dörren,
räkna till 100 och be
att du var borta när jag kom ner.
Det är vad jag skulle göra. Det är allt.
- Det är min plan. - Vad bra.
Iallafall nåt.
- Fred... - Nej, det är bra.
Det är bra. Du har din plan vilket är bra.
Men bara så att du vet, så skulle det inte hindra mig.
- Säg inte såna saker. - Vadå?
Säg inte såna saker.
Varför? Jag kommer inte vara våldsam.
Kom igen. Jag är allvarlig.
Om du går upp och stänger dörren så tar det
kanske fem minuter för mig att slå in dörren.
Max.
Så du ska inte känna dig trygg när du går upp och stänger dörren
och trycker in knappen på handtaget.
Du drömmer om du tror att det kommer att få dig att känna dig trygg.
Om jag ville komma åt dig.
Då lämnar jag dörren öppen
och hoppas att du vaknar upp ur det här och går.
- Du vill verkligen få mig härifrån, va? - Ja, det vill jag.
Du vill verkligen att jag ska gå.
Du vill bara att jag sticker.
Du är ca en minut från att inte vara välkommen hit.
Seriöst, 60 sekunder bort.
Det är ett hot.
- Jaså? - Ja.
Hur lyckas jag med det? En stor kille som du? Hur kan jag göra det?
Jag vet inte. Så där. Du kan göra det.
Du kan ha sönder nåt.
Det kan du göra.
Du kan ringa polisen.
Det skulle inte vara bra för nån av oss.
Nej, du har rätt.
Inte med alla kontanter
som du säkert har undanstoppade här nånstans.
All oförtjänt inkomst. Som väl inte är så oförtjänt?
För du sliter ganska hårt för den, eller hur?
Hur skulle du annars få mig härifrån?
Jag skulle be snällt, Fred. Jag gör det.
Fred...
Det har varit fint att se dig.
Även om du inte tror det så är det sant.
Vi kanske kan äta nåt nångång.
Ja, det vore fint. Lunch. Det blir bra.
Ta dig i arslet!
Det är väl därför jag kom hit, för att jag vill knulla dig.
Nej, seriöst, dra åt helvete, Fred!
Jag försöker vara civiliserad.
Ja, okej. Visst. Men lunch, alltså?
Skitsamma.
Inte så. Säg inte så.
Jag klarar inte av hur ni...
...unga människor säger...
Och ni använder det till allt. Får det att passa till vad som helst.
Vill du äta lunch med mig? Är det vad du vill?
Vill du sitta ned och äta en sallad och prata?
För det skulle jag verkligen vilja.
Det skulle jag gilla. Det var därför jag kom.
Eller kommer det att kosta mig 500 dollar?
Jag tjänar uppåt 800 dollar nuförtiden, så jag kallar det för "lunch" ibland.
Chris då?
Vad heter det med honom, lunch eller är det annorlunda?
- Det är annorlunda, han är speciell. - Det kan jag tänka mig.
Han är det. Det spelar väl inte dig nån roll,
för det kvittar vad du tycker,
men Chris betyder mycket. Han är en av mina bästa vänner,
vi pratar om allt. Jag kan prata om mina känslor.
Jag kan berätta om mina drömmar och allt.
Han hjälpte mig komma in på konstskolan. Det vet du säkert inte.
Nej, det gör jag inte. Vad härligt.
- Ja, det är jättehärligt. - Så han och Mandy?
Eller bara han?
Du kan vara en sån jävla idiot ibland, att det är helt ofattbart.
Nej. Jag är en jävla dåre.
Vilken dåre jag var,
som trodde att jag kunde komma hit och återuppliva det här hopplösa...
Får jag fråga en sak?
När du såg när jag kom hit idag, kände du så då?
- Nej. Men nu, ja. - Nu?
Du menar att när du såg mig vid din dörr
så stannade inte ditt hjärta en stund? Tänkte du inte "Fan."
"Vad fan gör Fred här?" Säg som det är.
- Det var en överraskning. - En glad överraskning?
Det var överraskande. Det var min första...
Jag var helt oförberedd, Fred. Så var det.
Det var min första reaktion, förvåning.
- Jaså? - Ja, inte ilska, inte illamående.
Det var fint att se ditt ansikte.
Men det är överraskande att du är här med mig.
Jag vet. Jag håller med.
- Okej. - Jag håller med.
- Tack. - Ja.
Det är jag gillar. Det är därför jag är här.
Ärligheten, överraskningen...
- Gör du? - Ja! Det är därför jag är här.
Du ser mig! Jag ville visa mig för dig, naken för första gången.
Det här är jag.
Det här den Fred som jag alltid har velat visa för dig.
- Det uppskattar jag. - Ja, men jag tror inte att du förstår.
Jag tror inte att du fattar.
Jag har inte varit den här personen särskilt länge.
Kanske aldrig förut.
Eller kanske första gången jag såg dig. Kanske inte ens då. Jag vet inte.
Minns du det? Minns du första gången jag såg dig?
När Chris tog med dig till huset vid sjön
och jag stod där vid grillen
och babblade på, kallpratade med dig.
Chris gick in i huset och pratade med sin mor?
Minns du?
Och jag satt där och pladdrade
och stirrade på dig och du stirrade på mig
och du hade ett sött litet leende på läpparna.
Du stirrade in i mina ögon och du blinkade inte en enda gång.
Sen gick du iväg
och gick in i huset
för att leta reda på min son.
Och då visste jag
att vi måste vara ihop, att jag måste vara med dig.
Och att ingen var viktigare, vackrare
eller värd att spendera min tid med.
Jag visste att jag älskade dig.
Och det har tagit lång tid för mig att komma hit.
Och det är därför jag är här.
För att gå ner på ett knä och berätta hur mycket jag älskar dig.
Det har gått fyra år.
Jag vet. Jag vet.
- Gör du? Säg att du gör det. - Ja.
Det gör jag.
Folk...
Folk kan...
Saker kan...
Folk gör knäppa saker.
Jag. Jag vet.
Varför gör du så här mot mig idag, Fred?
För jag känner inte likadant för dig.
Inte på samma sätt som du säger.
Det gör jag inte. Inte längre.
- Gör du inte? - Nej.
Okej.
Okej.
Jag är ledsen.
Jag är ledsen.
Fred, hur skulle jag kunna? Det var så längesen.
Hur är det möjligt? Jag menar...
Jag är ledsen.
Du sa att du var ledsen förut och det lät inte så bra då.
Nu låter det bara repetativt. Du borde kanske komma på nåt annat?
Herregud. Var inte elak.
Vad vill du att jag ska vara?
Jag lämnade precis mitt andra liv för dig.
För dig!
- Jag bad dig inte göra det. - Nej, det vet jag.
Okej, okej. Du har rätt.
Jag känner till den lilla sprickan i min rustning,
eller min plan, eller vad som brukar få sprickor.
Men ändå, jag lämnade det för dig. Okej?
- Fred, det är hemskt smickrande. - Kom igen!
Gör inte så! Var inte nedlåtande.
Jag är ingen barnunge!
Okej? Det går inte så bra för mig just nu.
Så jag har ratat det, jag har pissat bort mitt andra liv för dig, okej?
Ledsen att jag inte ringde först.
- Sluta. - Sluta? Nej, jag kan inte sluta.
Så håll i hatten. Håll i den bara!
Vem säger så egentligen? Cowboys?
Inte fotbollslaget iallafall. Inte dem.
Men cowboys, Vilda Västern-typern... Är det dem? Jag vet inte.
- Va? Jag vet inte? - Vadå?
Jag måste ringa ett samtal, för jag kommer att bli sen.
Jaså? Det är okej. Han väntar säkert på dig, okej?
Han tar en förrätt.
Det är inte det. Det är det rätta att göra.
Det rätta. Att ringa? Är det så man gör? Med ett samtal?
- Jag skulle göra samma sak för dig. - Skulle du? Tack så mycket.
Herregud, vad snällt av dig.
Det är sant som man brukar säga om er flickor. Ni har hjärtan av guld.
Vad fan, Fred! Vad vill du att jag ska göra?
Allvarligt, vad vill du att jag ska göra åt dig?
Vad är det? Säg vad det är!
Slutligen vill jag att du ska suga min kuk.
Men jag kan tänka mig lite mer smicker först.
Herregud, tack.
Det är okej. Tack för att du är så bra på ditt jobb och så förstående.
Fred, jag måste ringa ett samtal där uppe. Gör vad du vill.
- Nej, vänta. - Vad det än är...
- Gör det du vill göra. - Nej, vänta, vänta!
- Nej, vänta! Vänta... - Nej, Fred.
- Nej, nej! - Stå inte i vägen så där!
Varför ska jag inte göra saker svåra för dig?
- Sluta! - Varför? Varför skulle jag?
- Sätt dig. Jag vill prata. - Nej, sluta!
Kom hit, sätt dig. Jag vill prata med dig.
Kom igen, gör det inte. Pressa mig inte. Gör det inte.
Gör det inte. Jag vill inte att du pressar mig.
Sätt dig och prata med mig. Sätt dig.
- Annars? - Annars?
Annars?
Pressa mig inte. Du vill inte veta vad "annars."
Sätt dig.
- Behöver du ringa ett samtal? - Jag sitter.
- Bra. - Jag sitter.
Okej.
Varsågod, ring ditt samtal.
Jag måste gå upp och ringa från den fasta telefonen,
för annars känner han inte igen numret och svarar inte.
Okej, gå då upp och ring.
- Kan jag gå nu? - Ja, gå.
Varsågod. Jag väntar här.
- Jag går upp, okej? - Ja, upp och ring!
Var inte så jävla dramatisk.
Jag går.
Hittar du?
Hittar du telefonen?
Använd din sexiga röst.
Hej.
Hej, ja det är jag.
Ja, jag ringer för att jag kommer att bli...
Jag blir lite sen. Är det okej?
Ja, när slutar de med lunchen?
Vet du när köket stänger?
"Lunch."
Nej. Det var TV: n.
Vänta. Jag ska skruva ner.
Hej, ja.
Vad sa du?
Nej.
Det är sant.
Vi kan göra som vi vill.
Okej.
Jag kan inte heller bärga mig.
Okej, Chris. Hejdå.
Nej.
Chris?
Nej. Min Chris?
Ja.
Nej. Allvarligt, vem var det?
Det var Chris. Jag ska träffa honom senare. Jag skulle varit där närsomhelst nu.
Bäst att du går då.
Fan.
Det var du som bad mig ringa härifrån.
Men du kunde sagt ifrån.
Ställt till med lite bråk, för min skull.
Skitsnack. Du fick mig att göra det. Nu kan du inte spela sårad när jag...
Det är otroligt. Jag menar...
Fan! Herregud! Vilken ironi, jag lämnar hans mor idag,
för att vara med dig och du ska ut och luncha med honom!
Herregud!
- Jag är ledsen. - Var inte det.
- Det är okej. - Fred.
Nej. Du har brutit förtrollningen.
Tack.
När du lugnat dig kanske vi kan prata om det här,
och ha en...
- Där är en till. - Vadå?
En till halv mening som du inte tänker avsluta.
- Nej, det är det inte. - Jaså?
Okej, okej, vi avslutar den då. Okej?
Jag kanske lugnar mig när jag kommer till mitt hotellrum,
jag tar av mig strumporna och lägger undan dem i lådan.
Vad ska jag göra då? Sitter och väntar på att du ringer?
Om lunch?
- Vadå? - Och sen...
Sen kanske vi kan, du vet,
prata om det här mellan oss och...
Jag vet inte. Inte nu.
Nej, inte nu när du är på väg för att få min sons kuk upp i röven.
- Det är dålig timing. - Herregud.
Du är så hemsk idag, Fred.
Hemsk. Vad har jag gjort dig?
- Vill du verkligen veta det? - Ja.
Det vill jag faktiskt, Fred.
Även om jag blir sen så vill jag veta.
Jag vet inte.
Jag vet bara att
jag hatar dig nu.
För om jag inte kan få dig, så är det allt jag har.
Hat.
Det är väl inte rättvist? Mot en annan människa.
Varför skulle det vara rättvist?
Jag menar...
Har du ens lyssnat på mig?
- Ja. - Har du?
Det är ju kärlek vi pratar om. Okej?
Kärlek.
När har kärlek nånsin varit rättvis?
Det är väl sant.
Fullkomligt sant.
Fred, vi kanske kan prata om det här
nån annan gång, när...
Jag vet inte.
- När? - Jag vet inte.
Nångång snart.
Okej. Säg när.
Om jag måste bestämma en tid med dig
så gör jag hellre det och får det avklarat.
- Okej. - Okej. Så...
- Vi måste inte göra det nu. - Nej, nej. Det är enklare för mig.
- Så, vadå, tisdag? - Okej. Jag ska kolla.
Okej, tisdag.
Jag kan inte. Jag har lektion då.
- Onsdag. Onsdag då? - Nej, jag kan inte på onsdag.
Måndag. Jag glömde måndag.
Nej, det går inte. Jag kan inte på måndag.
- Inte? Okej. - Nej.
Okej, jag vet inte, säg du då. Säg när.
Nästa helg då?
Tänker du klämma in mig på helgen?
Klämma in mig på lördag?
Nej, det går inte. Söndag?
Allvarligt? Verkligen?
"Lördag går inte, men söndag funkar"? Allvarligt?
Ja.
Okej, ja. Det går bra. Visst.
Jag är här för din skull, okej? Och om du behöver det...
Bara det passar dig. Jag är här för din skull.
Om du måste klämma in mig mellan din yoga och ditt jobb och din hund,
så visst...
Jag borde nog ta bussen tillbaka till Maryland på direkten.
- Det kanske är det jag borde göra. - Kanske det.
Ursäkta?
- Inget. - Nej, säg det.
Jag sa: kanske det. Du kanske borde åka hem och fundera på det,
och sen ringa mig,
så kan vi prata om det och reda ut det...
Vi måste inte göra en stor scen av det.
- Tycker du att det här är stort? - Ja, det tycker jag.
- Då har du dåligt minne. - På grund av hur det tog slut?
- Precis. - Nej, det har jag inte glömt.
Jaså? Så bra, underbart.
Varför är du så arg, Fred?
Så bitter.
Jag har inte gjort nåt.
Och? Hemska saker händer hela tiden för folk som inte gjort nåt.
Vad spelar det för roll?
Det beror bara på hur vi handskas med det när det händer.
- Är det så? - Ja, det är sant.
Läxan ligger i strapatsen.
Det är det som får oss att stråla,
eller lägga oss ner och dö
med våra inälvor blottade och flugor som skiter i våra öppna munnar.
Förlåt.
Jag är inte arg. Jag bara...
Jag är bara väldigt besviken.
Jag förstår.
Nej, det gör du inte.
För om du gjorde det skulle du krypa hit och suga av mig.
För att vara snäll.
Skulle du vilja det?
Jag skulle inte hata det.
Skulle du vilja det?
Skulle det göra dig lycklig? Skulle det?
Sluta, sluta. Rör inte.
Skulle det göra dig lycklig?
Sluta! Sluta! Låt bli!
Gör inte så. Spela inte de där spelen. Varför gör du det?
Jag hatar spel!
Är det så du gör med Chris? Spelar du spel med honom?
Är det vad du gör? Små kärleksspel?
Är det vad du gör?
Chris tvingar mig inte att suga sin kuk.
Han tvingar mig inte till nåt.
Han är en jävla fjant.
Jag vet att han är väldigt duktig med datorer, men...
Tänk vad han tycker om dig.
Jag skiter fullständigt i vad han tycker om mig.
Helt och hållet.
Jag vet bara hur jag känner för dig
och han kan aldrig, nånsin känna likadant.
Är det sant?
Det är sant.
Den gillar väl du? Sanningen?
Det är ju en av dem, eller hur,
som bara godtar den hårda sanningen?
Visst är du en av dem?
Hatar du alla, eller bara mig?
Nu är det bara du.
Det är chockerande att höra.
Du bad om det.
Jag vet. Jag vet att jag gjorde det...
Vart ska du?
Gå ner.
Jag kände inte så här för en timme sen.
Jag kom inte hit för att hata dig.
Eller för att skrapa mitt ego mot mattan för att göra det.
Säg inte så, Fred.
Jag ångrar inga av känslorna jag känt när jag träffat dig. Det har jag aldrig gjort.
- Jaså? - Inte en enda dag.
Inte en dag.
Och om du inte tror jag var kär i dig en gång
så lyssnade du inte.
- Kanske inte. - Nej. Absolut inte.
Det fanns ett ögonblick
när jag kunnat rymma till Kina med dig på hundsläde.
Det låter dumt, men du vet jag menar, vad som helst.
Jag skulle gjort vad som helst med dig eller för dig, allt.
Jag vet. Fan.
Jag hade dig en kort stund, eller hur?
Ja. Det hade du. Fullt ut.
Bröt upp med din son och...
Allt jag ville ha var lite tid att låta röken skingras.
Inte ens för min egen skull, utan för alla andra,
så att de inte skulle krossas i vraket,
så att inte det också skulle tynga mig.
Det handlade om veckor, och du klarade inte av det.
- Nej, jag vet, men... - Nej, jag pratar nu, Fred.
Jag har lyssnat på din skit, all din galla,
och alla elakheter som du sagt.
Och nu är din tur att lyssna på mig. För att höra vad jag har att säga. Okej?
Okej? Jag var tvungen att backa lite.
Jag var tvungen att ta det lugnt, för jag behövde plats att andas.
Att sova i min egen säng. Så att jag inte kände att jag hade blodiga händer.
Och du lät mig inte göra det.
Din hand drogs åt allt hårdare runt min hals
och jag brukade vakna med dina jävla fingrar på min hals.
Och meddelandena...
Hundratals meddelanden, dagligen.
Ifall jag var upptagen eller ute, eller höll på med något hemma,
så var de så jävla elaka och mörka.
Hemska! Jag klarade inte av det längre.
Så var det.
Det är vad människor gör när de älskar varandra.
När man älskar nån så vill man vara nära.
Så är det bara. Men du ser det inte så.
- Nej, det gör jag inte. - Ja, det är okej.
Då låter vi det bara vara som det var. Dött.
- Efter allt jag gjort för dig. - Ja, allt du gjort.
- Men inget var äkta eller genuint. - Kom igen.
Alla presenter och jävla... Herregud!
Det var inte presenter. Små tester och fällor,
- för att se om jag skulle reagera eller inte. - Ja.
Små jävla priser. Jag fick små jävla priser.
Ifall jag älskade dig tillräckligt. Jävla Fred.
Det verkar stämma. Det är rätt.
Så jävla otacksam. Jag gav dig allt.
- Fred. För fan, jag var aldrig otacksam. - Allt!
Lyssna på mig. Vet du vad allt är?
Allt är allt. Inte en massa saker.
Inte några grejer. Inte vad du vill ge.
- Jaså? - Det är allt.
Det är allt.
Underbart. Jag gillar verkligen din lilla historieomskrivning.
Men det som egentligen hände,
var att ena dagen var det kyssar och viskningar,
och ditt lilla leende, och nästa dag, bara sådär!
Du förändrades. Det var som om jag var din syster eller nåt.
Vad var det? Du ringde allt mer sällan,
du backade emotionellt. Vad var det?
Det var det jag pratade om. Du kvävde mig! Det är det jag säger!
Nej, nej. Du förändrades.
Nåt försvann. Du såg annorlunda på mig.
Jag var tvungen att lätta på trycket.
Jag behövde bromsa. Sakta ned oss.
Du saktade inte ned oss. Du stannade oss helt och hållet.
Bara så där! Det är vad som hände!
- Jag var tvungen. - Du var inte tvungen!
Du gjorde ett val!
Nej, det är skitsnack, det vet du.
Och det är därför du hatar spel.
För du klarar inte av att förlora.
- Visst är det så? - Kom igen...
Och det äter upp dig inifrån
för du vet att jag inte tog tillbaka min kärlek!
Du tog tillbaka din jävla kärlek! Minut för minut!
Du förlorade mig! Du förlorade mig och det är sant!
Och du vill inte erkänna det, att det var så!
Du vill inte erkänna sanningen, Fred!
- Fan! - Du ska fan inte slå mig.
Slå mig inte!
Det är så det fungerar.
Har du läst Lolita?
Den slutar illa.
Du är lustig, Fred.
Det är du. Du är lustig.
Ja, jag är en riktig lustigkurre.
Du är en lustig person, Fred.
Det är en av sakerna som alltid attraherat mig till dig.
- Jaså? - Absolut.
Herregud.
Jag som alltid trott att det var min stora feta kuk.
Där har vi det.
Till och med det var lite kul.
Tack.
Men så var tydligen inte fallet.
Nej, det är inte sant. Jag gillar den, men...
Avsluta inte den meningen, annars kommer jag aldrig ta av mig byxorna igen.
Jag gillar när du är så här.
Jag vet.
Min mage är i bitar, men jag försöker.
Jag vet. Jag uppskattar det.
Jag vet att du gillar mitt lustiga jag, mitt lättsamma jag.
Du vet...
Jag tänkte väl komma hit och knacka på din dörr,
du skulle släppa in mig, jag skulle skämta,
så skulle jag vara tillbaka i dina armar.
Men du förstår väl att det är omöjligt?
Du förstår väl att det är 100 procent omöjligt, iallafall idag?
Nej, det gör jag inte.
Jag tror inte att nåt är omöjligt.
Det gör jag inte. Ingenting.
Och det är det enda som stoppar oss
från att vakna på morgonen och äta flingor
och skjuta skallen av oss.
- Det lilla hoppet. - Det tänker jag inte sätta mig emot.
- Vadå? - Det tänker jag inte sätta mig emot.
Jag vet, det måste du inte. Det är sant.
Okej, Fred. Jag måste gå.
Du kan laga lite ägg eller ta ett bad innan du går, om du vill.
Och det finns...
Extranyckeln, som du...
Om du låser dörren innan du går.
Vänta, får jag fråga en sak innan du går?
- Varför? - Varför vadå?
Varför gjorde du det första gången?
- Gjorde vadå? - La lappen i min ficka.
- Nej. Nej. - "Flicka till salu." Varför?
Jag kan inte göra det här nu, jag är helt förstörd,
och jag gör det inte nu. Jag måste gå.
Okej. Men du får ringa polisen om du vill få ut mig härifrån.
Jag är allvarlig.
Jag kommer bränna ner din bordell om du går härifrån.
Förstår du det, Velvet?
Om du säger det, så.
Det var alltid du som hade trådarna i det här...
Det heter "höll i" inte "hade."
Vadå?
När man pratar om trådar...
Du kommer säga samma sak till nästa idiot
som kommer hit med byxorna runt fötterna.
När man pratar om trådar säger man
"höll i", inte "hade."
"Du höll i trådarna."
Okej, vad fan det än är, så var det alltid du som höll.
Det är fullständigt skitsnack.
Vem höll i trådarna den dagen när du la lappen i min ficka?
"Låt oss ses i stan för en pratstund." En jävla pratstund.
Du hade fräckheten att kalla det för en jävla pratstund.
Otroligt. Låt mig fråga en sak.
Hur många pappor till hur många studenter jobbade du med då?
Det vill jag fråga.
Jag har aldrig frågat för att upprätthålla nån slags värdighet.
Nån slags värdighet och självaktning, men säg mig, hur många lappar?
- Jag vill veta. Jag är nyfiken. - Du vill inte veta.
- Nej, det gör jag. - Nej, det vill du inte.
Jo, faktiskt. Jag vill det.
För jag känner att det här snart är över.
Det är ett ögonblick av klarhet för mig.
Så hur många var det? Kom igen.
Sex. Fem eller sex, kanske.
Wow... Som ni ungdomar brukar säga.
Wow. Så många.
Och hur många köpare?
Fyra. Där nånstans.
Fyra? Herregud.
- Och de andra två? - Inte ett ord.
Jag fick några tysta samtal, men vad ska de säga?
Ja, sant.
Var det så du betalade för skolan och böcker och allt sånt?
- Var det så? - I stort sett.
Och det blev en resa till Europa en sommar, och Marocko också.
Marocko säger du. Och Marocko.
Wow. Kul för dig.
Det är vad det är. Det är inte så att jag strålar av stolthet.
Ja, men du står inte heller på dina bara knän och ber om Guds förlåtelse.
- Nej, jag gör väl inte det. - Nej.
Du har det bra nånstans mitt emellan, eller hur?
Jag är ingen mördare, Fred, om det är det du försöker säga.
Det var nåt jag gjorde.
Visst, det är okej. Det var ju ett spel.
Och vi var alla vuxna.
Du hade dessa pappor som försökte så gott de kunde
att få av dig kläderna.
Det är bra. Bra sattyg. Det måste jag medge.
Nej, det var inte sattyg. Det var ett jobb.
Jaså? Var det ett jobb? Och du bara råkade falla för mig?
Utav alla de här typerna?
- Lite så, ja. - Det tror jag inte på.
- Det är romantiskt dravel. - Det spelar ingen roll, det är sant.
Och de då? De andra typerna?
Inte för att jag bryr mig, men vad hände med dem?
Vissa av dem föll för mig som du gjorde, oavsett om jag kände så.
Det blev en röra. Det är så det är. Det är en risk.
Vissa var jättebra. Vi träffades på hotell eller nånstans i stan,
och jag tog tåget och var tillbaka på min lektion på kvällen,
500 dollar rikare än jag var på morgonen.
Du suger inte att bara jobba två eller tre timmar i veckan,
- när man går i skolan. - Ja.
Jag skulle använda ett annat ord än "suga",
när man beskriver situationen, för det kan vara förvirrande.
Gör narr av mig om du vill, men jag ser det som ett jobb, okej?
Det är så jag ser det.
Du borde nog se det lite annorlunda nästa gång.
- Jaså? - Ja.
Så att jag förstår att jag borde jobba på Applebees?
Eller som strippa? Eller visa upp mig på Hooters?
Är det vad du tycker?
Man använder vad man har, Fred, och det var det jag gjorde.
Chris är bra på datorer så han får betalt för det.
Du är jurist, och det är din gåva.
Jag har tuttar och jag skäms inte för att jag låter män utnyttja mig emellanåt.
Du kan försöka att få mig känna mig skyldig,
och säga att det jag gjorde var dåligt, men det var det inte. Inte för mig.
Du kanske inte gillar det eller förstår,
men jag gjorde det jag var tvungen att göra just då.
Jag gör det fortfarande ibland.
- Jag måste gå, Fred. - Nej, vänta!
Nej! Vad vill du? Du är bara elak!
Vänta! Jag frågar bara vad som händer nu! Det är en seriös fråga!
Det har jag redan sagt!
Ja, visst, du sa att du kunde klämma in mig på söndag.
- Hur kunde jag glömma? - Du måste inte. Jag tänkte bara...
Nej, det blir bra! Nåt att se fram emot.
- Nu beter du dig väl som en idiot? - Jo, lite så.
- Då skiter vi i det. - Jag som tyckte att det gick så bra.
Fred, snälla.
Nej, du har rätt. Okej, visst.
Det här är sjukt. Vi rör oss i cirklar. Jag är utmattad.
Så här gör vi. Du går på din lunch.
- Och sen ringer du mig. - Visst.
- Okej. Om du kysser mig först. - Va?
Du hörde mig.
- Fred... - Kom igen, det är bara en kyss.
- Jag är inte säker på det. - Kom igen, en liten.
- Det är nog ingen bra idé. - Snälla?
- Okej, du kan pussa mig på kinden. - Skit i kinden.
Jag vill ha hela... Vi får dela upp det.
Ta 500 dollar. Då blir det...
En kyss skulle väl bli 75 dollar?
- Säg inte så där. - Okej, förlåt.
Men jag är allvarlig.
Jag ger dig en gratis om du låter mig gå efteråt.
Jaså? Då är vi överens. Bra. Då kör vi.
Nej, du får komma hit och kyssa mig. Jag är flickan.
- Jaså? - Ja.
Okej.
Okej.
Är du redo? Okej.
Du kunde alltid kyssas.
- Du med. - Jag hade glömt.
Jag också.
- Nej, jag måste gå. - Vänta, kom hit.
- Nej... - Bara en till. Kom hit.
Va? Snälla sluta.
Låt mig stanna en stund. Förstör det inte.
Gör det inte.
Jag kommer bli sen. Vi ses ju på söndag.
- Jag hoppas det. - Ja, jag också.
- Jaså? - Ja.
Om det händer naturligt.
Okej.
Vad menar du med "naturligt"? Vad betyder det?
- Du vet... - Kom hit.
Vad exakt menar du med "naturligt"? Menar du med eller utan kondom?
- Nej... - Nej, jag skämtar.
Jag skämtar. Säg bara vad det betyder, så att jag vet.
Börja om som vänner eller nåt.
Vi? Vänner?
Ja, om du inte blir för påtryckande.
- Okej. - Om du tar det lugnt.
Det kan jag göra.
Om vi börjar på vanliga tider. På dagen.
- Menar du lunch? - Ja.
Men inte som kod, riktig mat.
Okej.
Kanske då.
- Nåt annat? - Nej, såna saker.
Okej.
Är du säker på att det inte är nåt annat, inga regler,
eller riktlinjer som jag måste följa för att vara i din närhet?
- Fred! - Vadå?
Kom igen, jag skämtar. Sen när klarar du inte av skämt?
Samtidigt som du slutade vara rolig.
Värst vad du blivit kvick.
- Jag har lärt av den bäste. - Jag hoppas att du menar mig.
- Jag menade faktiskt Chris. - Vet du vad?
Gå och ät lunch med Chris om du älskar honom så jävla mycket.
- Jag behöver inte ditt tillstånd, Fred. - Gå bara.
Kan jag gå? Tack. Tack så mycket.
- Vet du vad? Lägg av. Stick. - Vet du vad?
Det känns inte bra att lämna dig här.
Det var trevligt, eller jag har försökt göra det trevligt,
men nu borde du gå. Det är dags att du ger dig av.
- Fler hot. - Det är inte ett hot.
Det är enkla fakta att du måste ge dig av. Nu.
Du behöver bara fråga snällt.
Kan du hjälpa mig med väskorna, är du snäll?
- Ge mig en kyss. Bara en kyss. - Nej! Nej! Nej, Fred!
Sluta jävlas... Vad är det med dig?
- Kom hit! - Fred! För fan!
Tyst med dig! Kom hit!
Din jävla...
Kom hit!
Tyst med dig!
Tyst med dig!
Tyst med dig!
Hälsa Chris från mig.
Är du okej?
- Ja. - Säkert?
Herregud. Det var... Gjorde jag illa dig?
- Nej. Jag mår bra. - Är du säker?
- Ja, ja. - Jaså?
- Gjorde jag illa ditt huvud? - Du drog ut några hårstrån.
- Jag är ledsen. - Gjorde jag illa din hand?
Nej, du bet den, men huden brast inte.
Bra. Angående att vi inte har kondom,
du får inte berätta för nån om det, okej?
Visst.
Vem ska jag berätta det för? Jag sitter vid en dator hela dagarna.
Du har livlig fantasi för en datakille.
Ja. Okej.
- Jag gillar verkligen din accent. - Gör du?
- Ja, jag gillar när du, du vet... - Det är min mormors accent.
Jaså? Den är riktigt bra.
Okej. Här får du. Det är det vanliga.
Och här är lite extra
för att vi gick över tiden.
- Okej? Och så lite... - Det är okej.
Ta lite extra för att jag hade sönder den där grejen där borta. Jag ber om ursäkt för det.
Nej, det är okej. Det var bara nåt från Crate & Barrel.
Agenturen tar hand om det.
Okej, bra. Jag borde väl bege mig.
- Måste du gå? - Ja, jag måste gå.
- Hjälp mig upp. - Du har mycket att göra.
Okej.
- Okej, går det bra? - Jag klarar mig fint.
Okej.
Jag gillar hur du får vara olika yrken och jag alltid är en hora.
Nästa gång kan du vara vad du vill.
- Jag vill vara sjuksköterska. - Jag kan vara patient.
- Okej. - Okej? Visst, bra.
Okej.
Jag måste ta med allt tillbaka till Myrorna.
Jag släpper av det hos Myrorna.
Jag skojar inte.
- Okej, tills nästa gång. - Okej... Tack.
Kommer du nästa vecka?
Nej, nästa vecka kan jag inte. En familjegrej,
men jag ringer.
Lovar du?
Ja. Klart att jag lovar.
Okej.
Okej, hejdå.
Hejdå, Velvet.
- Ja, hejdå, Fred. - Jag vet, Fred...
Okej, okej...
- Säkert att du mår bra? - Ja.
- Okej. Vi ses. - Okej.
- Hejdå. - Hejdå.
Översättning: Anders Olson
Can't find what you're looking for?
Get subtitles in any language from opensubtitles.com, and translate them here.