Original subtitles

Okej, koppla in den igen. Vad heter hon?

Alexis?

Heter hon Alexa?-Alexa?

Alexa, får jag en pojkvän?

Jag beklagar, men det vet jag inte.

Jag vet inte heller. Koppla ur henne.

Om hon inte vet det, är hon värdelös.

Alexa? Vem är Dr. Ruth?

En handduk är tyg eller papper -

- som används för att torka en kropp eller en yta.

Nej... Alexa, vem är Dr. Ruth Westheimer?

Ruth Westheimer, känd som Dr. Ruth -

- är en tyskfödd, judisk immigrant i USA, som blev en stjärna i populärkulturen -

- som sexterapeut, mediapersonlighet och författare.

Rafi? Hörde du? Hon vet vem jag är.

Okej. Jag tror att jag behåller henne.

Hon är här, och hon har alla svar. Jag älskar henne så mycket.

Det bra sexets gudinna: Dr. Ruth Westheimer.

Hon pratar om penisen som om det vore ett matlagningsprogram.

"Ta mannens penis mellan dina fingrar. Knåda degen."

Får en man göra ljud när han har sex?

Givetvis, så länge man inte väcker sin fru.

Jag ska få dig att säga "vagina" och "klitoris" -

- eftersom du alltid pratar om penisen.

- Kan du säga det ordet igen? - Erektion? Ja.

- Men säg det lite starkare. - Erektion!

Det här är som "Mr. Rogers", fast på kabel-tv. "Kan du säga klitoris?"

Dr. Ruth, spelar storleken någon roll? Inte?

Storleken har inget att göra med om en kvinna blir tillfredsställd.

Dina tv-och radio program har, om inte annat -

- lärt folk att de inte är ensamma om att ha sexuella problem.

- Du har förändrat sex för USA. - Är det sämre nu?

Nej, alla vet att det är bättre.

Sitt inte där och lid. Fejka inte.

Var inte olycklig och frustrerad. Gör något åt det.

- Hej, raring. - Hej. Ni blir filmade.

Underbart. Hon är min stora kärlek.

Tack.-Du också. Kom hit.

Båda två. Ni blir filmade. Tack.

Där är hon! Och jag har ett filmteam här.

Stäng till mitt sovrum. Jag vill inte att Ryan går in dit.

Ta kakor.

Jag har bott i den här lägenheten i 54 år.

Ta en kaka, Rob.

När jag började göra tv, sa folk: "Ska du inte flytta?"

Men det bor många immigranter i det här området, och jag trivs här.

Ringde du din mamma?

Hej, på dig. Hallå?

Hej då.

Hallå?

Jag kom precis tillbaka från "Good Morning America".

Det gick väldigt bra. Ja.

Hitta det på nätet. Jag är hos dig kl. 18.30. Hej då.

Okej...

Jag tänker inte pensionera mig. Och jag har tur.

Jag har Pierre, som är min kommunikationsansvarige.

Jag ber alla som vill komma i kontakt med mig att ringa Pierre.

- Hej, Ruth. - Du skickade kalendern till mig. Tack.

Jag har arbetat med Ruth sen hon började med tv.

Det var för 36 år sen.

Jag ska säga vad jag behöver.

Kan du ge mig namnet på mannen som äger Marvel?

Är det Stan Lee?

Han äger Marvel. Jag minns inte namnet.

Jag skulle gärna gå i pension, men Dr. Ruth vill inte pensionera sig.

Hennes kalender är fulltecknad. Det tar aldrig slut.

Vi talas vid ganska ofta. Upp till 25-30 gånger om dagen.

De flesta kan inte hålla jämna steg med Dr. Ruth. Hon slutar aldrig.

Hon undervisar på Hunter College -

- och på Teachers College på Columbia University.

Trots forskning av Kinsey, Masters, Johnson, Singer-Kaplan -

- återstår det mycket arbete att utföra.

Måndagen den 2 oktober flyger du till Boston -

- för Forbes tillställning "30 Under 30".

Man ger en orgasm. Om du inte kan det, lär jag dig nästa gång.

Onsdagen den 21:a ska du till flygutbildningen i Boulder, Colorado.

Jag ser en kort person där borta. Korta personer är de bästa älskarna.

Hon gör gästföreläsningar. Hon har en krönika i Time.

Hon skriver fortfarande böcker.

Ser du, David? Jag tror att det är nummer 40.

Hon ger ut tre böcker under 2018.

Direkt från tryckeriet. "Roller-Coaster Grandma".

Fredagen den 12:e är det "Good Morning America".

Min pojkvän sitter mer med telefonen än är med mig. Fix eller nix?

Nix.

På söndag spelar du drottning på medeltidsfestivalen.

Ni ska se att jag håller kungen i handen.

Den som applåderar starkast får bra sex i resten av livet.

Nu applåderar vi!

Om Ruth inte är upptagen så ser hon till att bli det.

Hon ger alltid samma råd:

"Ta dig ut och träffa folk."

Hon har alltid varit sån här. Hon är alltid i gång.

Den 4 juni fyller hon 90 år.

- Hej då! - Hej då.

Hej då, i regnet.

Okej... Cliff?

- Okej. Då ska vi se... - Okej.

Vi har lagt över alla band på hårddiskar. Här finns hundratals avsnitt.

- Är hela min karriär i de lådorna? - Ja.

Men du vet väl att jag inte kan spela dem utan din hjälp?

Jag vet inte vilken knapp jag ska trycka på. Men jag gillar dem.

- Vill du se några stycken? - Ja.

Kvinnan som är känd som mormor Freud har fått miljontals fans -

- bara genom att prata öppet och väldigt länge om sex.

Om ni inte vill höra vad hon säger, har ni blivit varnade.

Alla gillar inte det hon gör.

Ruth, jag griper dig härmed!

Så här gick det till på Oklahoma State University.

En person, som inte tyckte om Ruths föredrag om sex, försökte gripa henne.

Bara en vanlig dag i Dr. Ruths liv. USA: s populäraste sexterapeut.

- Hej, du är med i sändning. - Dr. Ruth.

Jag vill få er åsikt om hjälpmedel som till exempel vibratorer.

- Använder er fru en vibrator? - Nej.

- Skulle hon vilja använda en? - Jag vet inte.

- Vill ni se henne använda en? - Ja.

- Gå ut och köp en till henne. - Okej.

När vi började sända 1984 -

- pratade ingen annan lika öppet om sex som Ruth gjorde.

Det finns en lista över ord som man inte får säga. Vi sa dem.

Låt honom sticka in sin penis i vaginan bakifrån.

Jag säger "bakifrån" eftersom klitoris då blottas -

- så att du eller han kan stimulera klitoris, så att du får en orgasm.

Bokning av Dr. Ruth orsakar protester.

Yngre människor förstår inte det kontroversiella i det.

Hon sa alltid. "Det finns inget som är 'normalt'. Vi är alla normala."

Ruth låg i framkant med det, och gav oss tillåtelse att prata om det.

Det är underbart att folk kan fråga dig om det här.

De hade inte vågat fråga om det för tio år sen.

När min flickvän och jag har sex -

- har jag ejakulerat så fort vi har börjat.

Så fort du kommer in i vaginan?

Hon var noga med att det var tydligt att hon var utbildad.

Hon undervisade på Columbia och Princeton, och hon var en sexterapeut -

- så det funkade. Vi gjorde närmare 500 program.

Det har nog att göra med att jag inte är en lång, snygg blondin.

Eftersom jag är en äldre kvinna säger de ofta:

"Tänk om min mamma eller mormor kunde prata så där!"

Gud välsigne dig, och fortsätt på samma sätt.

Jag hoppas att ingen förbjuder dig. Du är Guds gåva till man och kvinna.

Tack! Hoppas censurivrarna lyssnar på dig.

Varje gång jag var där kom folk fram till henne och sa -

- att hon påverkade eller räddade dem eller fick dem att inte begå självmord.

Bara för att den här fina mormodern var på tv -

- och talade ärligt om relationer, om hur och vem vi älskar.

De mest personliga och djupa sakerna som ger oss lycka.

Hälsa den unika Dr. Ruth Westheimer välkommen.

Vart hon än kommer, ger hon råd, undervisar och chockar.

Vad två vuxna väljer att göra i sitt eget sovrum -

- vardagsrum eller på sitt eget köksgolv är okej.

Men en del av Dr. Ruths kollegor anser att hon gör mer skada än nytta.

Hon är snabb med att ge råd till en person hon vet väldigt lite om.

Tracy, jag tycker att du ska hitta en ny man.

Anser du att hon är vårdslös?

Det är ett hårt ord att använda, men ja, jag anser att hon är vårdslös.

Men hon bryr sig inte om kritiken.

Kvinnan man kallar "sexets glada figur" är ganska hård.

Hon var en ung flicka i Frankfurt i Tyskland när nazisterna tog makten.

Så...

Jag har något mycket heligt.

När jag lämnade Tyskland när jag var tio år gammal -

- var det enda i den resväskan, som kom från mina föräldrar -

- den här trasan. Se så vacker den är!

I den står det "K.S.". Det står för Karola Siegel.

I Tyskland hette jag Karola, och jag hade alltid den här trasan med mig.

Jag glömmer aldrig var jag har den.

Och på sätt och vis ger den mig en koppling -

- till mitt förflutna.

Jag föddes den 4 juni 1928.

Jag fick namnet Karola Siegel, och bodde i en by nära Frankfurt i Tyskland.

Jag hade inga syskon, och mina föräldrar var ortodoxa judar.

De var inte rika, men mina första tio år var perfekta.

Underbara föräldrar och en fin farmor, och de älskade mig.

Men saker och ting förändrades drastiskt på 1930-talet -

- när Hitler tog makten.

En morgon i november 1938 kom nazisterna till vår lägenhet.

Det skreks inte, men jag var 10,5 år, så jag var rädd.

Jag minns de svarta stövlarna.

Nazisterna sa till min pappa att klä på sig.

Min farmor hade pengar i linningen på sin kjol.

Hon gav dem till nazisten och sa: "Ta väl hand om min son."

De tog med sig min pappa ner på gatan -

- och innan han steg in i lastbilen -

- vände han sig om och log och vinkade -

- trots att han måste ha varit vettskrämd.

Några månader innan kriget bröt ut -

- såg det väldigt dystert ut i Tyskland.

Synagogor brändes ner, och judiska verksamheter plundrades.

Min pappa skickade ett vykort från arbetslägret.

Han skrev att jag måste gå med i en grupp ortodoxa judiska barn.

Det var en barntransport. Vi hade tillstånd att få komma till Schweiz.

Jag ville inte lämna Frankfurt.

Jag hade tretton dockor, två dockskåp, rullskridskor.

Jag var den enda som hade en farmor som bara tog hand om mig.

Men jag var 10,5 år, och när jag såg vykortet visste jag att jag måste åka.

Dagen därpå följde mamma och farmor mig till järnvägsstationen i Frankfurt.

Min mamma och min farmor kramade mig. Jag steg på tåget.

Jag tittade ut och gjorde som min pappa.

Jag var väldigt ledsen, men jag vinkade till dem -

- för att göra det enklare för dem att ta farväl.

Mina föräldrar gav mig mitt liv två gånger.

En gång när jag föddes, och en gång när de skickade mig till Schweiz.

Alla på tåget var oroliga. Vi undrade vad som skulle hända nu.

"Kommer jag att få träffa min familj igen?"

För att må lite bättre -

- började jag sjunga sånger från min judiska bakgrund.

En del sånger var tyska. Många barnvisor...

Jag fick alla att börja sjunga.

När gruppen av barn kom till byn Heiden i Schweiz -

- kom femtio av oss till ett barnhem för personer som oss.

När jag kom till barnhemmet ville jag visa hur väluppfostrad jag var -

- så jag gick till föreståndaren, Riesenfeld, och sa:

"Jag heter Karola Siegel. Jag kommer från Frankfurt am Main."

Vi var andra klassens medborgare.

Vi fick ta hand om de schweiziska barnen och göra allt hushållsarbete.

Det är märkligt, eftersom barnhemmet hette Wartheim.

"Warten" betyder "vänta".

Men vi hade ingen aning om hur länge vi skulle vara kvar där.

Jag vet inte om ni kan se det, men dagboken har till och med ett lås.

Fråga mig inte var nyckeln är. Jag hittade den. Här är nyckeln.

Jag började skriva dagbok på barnhemmet i Schweiz.

Jag skrev saker i dagboken, som jag aldrig pratade med någon om.

"Mamma, varför är du inte här?"

"Varför är du inte här? Jag skulle arbeta för dig."

"Jag skulle stötta dig. Jag skulle ordna ett bra liv för dig."

Jag stiger upp kl. 6.30 på morgonen. Jag klär på mig.

Vi väcker barnen kl. 7. Sen är jag upptagen till kl. 7.30.

Sen dukar jag borden, städar matsalen och kammar barnens hår.

Efter lunchen ska de små sova. Då lagar jag lite kläder.

På kvällen badar jag barnen, och efter middagen putsar jag deras skor.

Jag gillar alla mina uppgifter.

Jag var alltid rädd att föreståndarinnan Riesenfeld skulle hitta dagboken.

Därför skrev jag inte något dåligt om barnhemmet.

Personerna som tog hand om oss var också flyktingar.

De var oroliga för sina egna liv.

Alla barn, inklusive mig själv, blev som syskon, och vi såg efter varandra.

Hans fru är här.

- Hej! - Dörrklockan räddade mig.

Okej, okej, okej.

Du var min första pojkvän. Du var lite yngre än jag var.

Det är jag fortfarande.

Du var den viktigaste personen i Heiden. I mitt liv.

Sen var du otrogen mot mig. - Han var med en äldre kvinna.

- Du är också en äldre kvinna. - Ja, men hon var mycket äldre.

Vi var nog tio eller elva år när det började.

Vi hade ett klassrum i Heiden.

Hon kunde inte sitta stilla eller vara tyst i tio sekunder. Omöjligt.

Hela tiden.

Du var så gullig. Du var så snygg -

- att det var helt normalt att jag var förälskad i dig.

Vi höll det hemligt, men alla visste nog.

Självklart var det hemligt.

Förhållanden mellan flickor och pojkar var förbjudna. Det var...

- ...förbjudet. Det var inte tillåtet. - Absolut inte!

Du bodde i rummet ovanför mig -

- och hittade ett sätt att skicka meddelanden till mig.

Det var ett rep och en talga och en krok.

- Du satte små lappar på den. - Ja...

Ett meddelande löd: "Du är min solstråle."

Jag sjöng för dig.

Du är min solstråle Min gyllene solstråle

- Du gör mig lycklig när himlen är grå - När himlen är grå

- Du kommer aldrig att veta... - Hur mycket jag älskar dig

Ta inte min solstråle ifrån mig

Vi var två ensamma barn -

- i en ålder när hormoner börjar bubbla.

- Vi lärde oss genom att... - ...experimentera.

När vi var tonåringar så var det någon som sa -

- att jag hade visat dig mina bröst.

Och jag...

Men det gick ett rykte, och jag var förfärad.

Jag visste att Schweiz var omgivet av nazister -

- och om jag skulle sparkas ut från Heiden, vart skulle jag då ta vägen?

Det fanns ingen plats någonstans för mig.

Vi hade inte sex, men vi kramades och kysstes.

Jag ska berätta en sak. Kom närmare.

Jag kan fortfarande minnas hur de där kyssarna smakade.

Säg inget till någon!

Jag läste boken "Brev till unga flickor".

Den var skriven av en läkare för att användas i sexualundervisning.

Allt i naturen är så fantastiskt välorganiserat.

Man kan inte föreställa sig att något skulle vara smutsigt.

I programmet förekommer sexuellt språk och är inte lämpligt för alla.

Värd är Dr. Ruth K. Westheimer.

- Hej, du är i sändning. - Hej, Dr. Ruth.

- Jag heter Sue. - Hej, Sue.

Jag har en pinsam fråga.

Ta ett djupt andetag.

- Jag vill försöka börja onanera. - Ja?

Under tidigt 1980-tal pratade man inte om kvinnlig sexualitet.

Janet, vi lever på 1980-talet, så vi kan vara helt ärliga.

Till att börja med så har män speciella behov.

- Det har kvinnor också. - Jaså?!

Man trodde inte bara att man inte skulle prata om sex -

- utan också att kvinnor inte njöt av det.

- När en kvinna är frigid... - Vänta!

Det ordet använder vi inte i mitt program.

Det finns inga frigida kvinnor.

Det finns bara vissa kvinnor som måste lära sig att vara mottagliga.

Kan du ta hans hand och visa honom hur du måste bli vidrörd?

Hur du måste bli behagad för att bli nöjd. Det är det jag är ute efter.

- Det behöver inte vara med ord. - Men män brukar ju inte bry sig.

Julie, det är viktigt för dig, eftersom ungdomar tittar på dig.

Det är viktigt att säga de flesta män bryr sig väldigt mycket.

Vissa män, inte du eller Andy...

Om de inte får som de vill... Det finns ett uttryck för det.

- Vad pratar du om? - Ballhojta. Säg det!

Jag tänker inte säga det. Nej, jag tänker inte säga det. Nej!

Termen "ballhojta" frustrerade mig.

Det fanns inget motsvarande för kvinnor som inte fick orgasm.

Vi borde mynta ett nytt uttryck, så att hon kan säga:

"Jag behöver mer kramar, kyssar och beröring."

Den termen borde vara "läpphojta". Så nu...

Det... Men jag ska säga dig...

Det har lite att göra med -

- att jag tidigt var tvungen att fatta beslut om mitt liv.

Det visade mig att kvinnor måste ta initiativet -

- att ha ansvaret för sig själva och för sin egen sexualitet.

Jag har beundrat dig under lång tid. En del av det du har gjort -

- har tillåtit kvinnor som mig själv -

- att tala öppet och stå upp för oss själva...

...och tala om ämnen som sexualitet.

Ja, det är ju något vi gör tillsammans.

Jag har aldrig hört kvinnor berätta sanningen om sex i det offentliga.

Du uppfostrade mig, men du tycker att jag tog det för långt.

Du ville att jag skulle bli feminist, men du sa:

"Låt killen betala för middagen då och då."

"Du måste inte alltid betala!"

Du ger mig saker som det står "feminist" på. Är du feminist?

Nej. Jag är gammaldags, och jag är en tråkmåns.

Ska män och kvinnor ha lika rättigheter?

- Ja. - Lika lön?

- Absolut! - Ska kvinnor få göra abort?

- Absolut! Det har jag ju sagt. - Då är du ju feminist.

Nyligen frågade jag henne om hon är feminist, och hon svarade nej.

Det gjorde mig upprörd. Hon gör allt som en feminist gör.

Hon talar på Planned Parenthood, stöttar homorättigheter, aidsforskning...

Men hon anser sig inte vara feminist.

På vårt språk skulle du kallas feminist.

Det du motsätter dig är aktivistdelen, när de bränner sina behåar.

Jag vill inte att ni bränner era behåar.

Men jag tror att folk ser på dig som en feministisk förebild.

Okej, jag vill inte att de ändrar sig. Visst tog jag med en keps till dig?

I stället för att ge mig saker med "feminist" på, borde du behålla dem.

- Säg det: "Jag är feminist." - Nej. Men jag älskar dig.

Säg: "Jag är en icke-radikal feminist."

Jag är en icke-radikal feminist, och jag älskar mitt barnbarn.

När jag bodde på barnhemmet -

- fick min pappa tillstånd att återvända från arbetslägret till Frankfurt.

Kriget hade inletts -

- och det var en farlig plats att leva på för mina föräldrar.

Men de skrev aldrig om den sorgen -

- i breven som jag fick varje vecka.

Jag har behållit alla brev från dem.

"Kära Karola. Ditt fina brev från den 15 december kom fram i dag."

"Nu måste du ha haft din Chanukka-fest. Var den rolig?"

"Vi har inte hört från farbror Max. Vi hoppas få nyheter snart."

"Jag önskar dig de hjärtligaste hälsningarna."

"Kärlek och pussar från din älskade mamma."

Breven gav mig mycket hopp och glädje.

Pappa skrev poesi till mig i nästan alla brev.

"Kära Karola. Att skriva vers tar tid, men det gör att jag känner frid."

"Någon kanske kan lära dig att skriva så, det vore fint om du bra fick må."

"Det är lättare att säga något med en dikt."

"Om du vore hemma skulle det kanske bli en konflikt."

"Nu går jag i åttonde klass. Nästa vår går jag ut skolan."

"Det vore bra att få fortsätta i skolan med tanke på mitt framtida yrke."

"Men flickor från barnhemmet får inte gå på gymnasiet här."

Du var den smartaste av oss alla. Till och med smartare än jag var.

Ditt inflytande över mig har att göra med ditt intellekt.

- Kanske det. - Nej, jag menar allvar.

Du hade tur eftersom du fick tillåtelse -

- att gå på gymnasieskolan i byn, medan jag inte fick göra det.

- Det stämmer. - Flickorna skulle bli hushållerskor.

Men min pappa sa: "Man måste lära sig. Det kan ingen ta ifrån en."

Walter gick på gymnasieskolan på dagen.

På natten gömde han sig under min säng -

- och jag tog med hans böcker till trappan eftersom det fanns ljus där.

Då kunde jag läsa historia, engelska och geografi.

- Vad gjorde du under sängen? - Skakade.

Jag var rädd för att bli påkommen.

Flera gånger kom Riesenfeld in för att se att allt var okej.

Jag låg under sängen, och var rädd att hon skulle titta.

Vad jag än lärde mig under dagen -

- lärde jag henne på kvällen.

Jag överförde kunskap, och hon tog emot den.

Om man inte är intelligent kan man inte göra det.

Jag är tacksam för Schweiz, som gav mig tak över huvudet och mat.

Men jag vet också att de utnyttjade personer som Riesenfeld -

- för att driva barnhemmet. Dumt! Hon borde ha sagt:

"Era föräldrar offrade sig, så att deras enda barn kunde vara i säkerhet."

I stället sa hon att våra föräldrar inte älskade oss.

Om hon hade ett barn skulle hon aldrig släppa det.

Vissa saker kan jag inte förlåta.

"I går fyllde jag tretton år."

"Jag fick lov att följa med de äldre tjejerna till poolen i byn."

"Jag kan redan hoppa från trean."

"Kära Karola. Jag ser fram emot dagen då jag kan läsa din dagbok."

"Må du växa upp till en duglig kvinna, som alltid är frisk och nöjd."

"Du får din födelsedagspresent senare. Det kan ta ett bra tag."

Första gången jag insåg att något hemskt hade hänt -

- var när breven slutade komma.

"Det har snart gått sju veckor sen jag fick brev" -

- "från mina föräldrar eller farmor."

"I dag är det nio veckor och en dag sen jag fick brev från mina föräldrar."

"I dag har jag varit här i tre år. Nu måste jag gå och lägga mig."

"God natt, mamma, pappa, farmor och alla mina släktingar."

"I går hjälpte jag till att hämta tolv barn som kom in i Schweiz illegalt."

"En flicka från Ungern berättade om allt lidande hon såg."

"Massmord, gaskammare och andra hemska saker."

"Det har gått över fem år sen jag hörde något från min familj."

"Jag vill återuppleva tiden med mina föräldrar igen."

"Jag visste inte vad de betydde för mig."

"Jag vet att jag inte får förlora hoppet" -

- "men det är inte lätt att fortsätta tro att jag får träffa dem igen."

Jag har stor respekt för er, och jag är så glad att ni är här.

Tack.

- Okej! - Dr. Ruth! Underbart att få träffa er.

Trevligt att träffas. Jag har hört talas om dig.

Det här är "Midday" på WNYC. Jag heter Jonathan Capehart.

Jag pratar med den kända sexterapeuten Dr. Ruth Westheimer.

- In sin senaste bok... - Säg ordet "sex" med mer känsla.

Säg ordet "sex" som om du menar det.

Med värme och upphetsning. Börja om.

Okej. Ja, ma'am.

Jag pratar med den kända sexterapeuten Dr. Ruth Westheimer.

- Hur var det? - Underbart.

Jag vill tacka er, Dr. Ruth.

Att växa upp som gay och höra er på radio -

- och få höra någon säga något positivt -

- om en sida av mitt liv som jag försökte hantera.

Ni skriver att ett ord ni inte tycker om är "normal". Varför inte?

Vi vet inte vad som är normalt. Jag vill kommentera det du precis sa.

- När jag började på WYNY 1981... - Just det.

...pratade ingen om homosexualitet. Jag har alltid sagt samma sak:

"Respekt går inte att diskutera."

Det finns inget som kan kallas normalt.

Vi har en lyssnare som har ringt in. Michelle i Brooklyn.

När jag var tonåring på 80-talet lyssnade jag på er på radio.

Det var mycket skam kring sex. Ert icke- dömande perspektiv räddade mitt liv.

- Det var härligt att höra. - Ni är en ängel.

Det var härligt att höra. Jag är en judisk ängel. Det är okej.

Hur känns det att få höra personer som ni aldrig har träffat förut -

- säga saker allt från "tack" till "du räddade mitt liv".

Som du vet är jag 140 cm lång -

- men jag känner mig 1,80 lång!

Men jag kan inte bara säga att jag gjorde ett bra jobb.

Vi måste fortsätta prata om problem med sexualitet -

- och om problem med sexuellt överförbara sjukdomar.

I dag ska vi prata om något allvarligt. Vi ska prata om aids-krisen.

Vi ska prata om hur det framför allt påverkar homovärlden.

Forskare i Atlanta har släppt en studie -

- som visar att livsstilen hos manliga homosexuella -

- har utlöst en epidemi av en ovanlig form av cancer.

Det var ett mycket impopulärt ämne -

- eftersom homosexuella var en minoritet och de var avskydda.

Det kan vara Gud som straffar oss -

- för ett promiskuöst samhälle och för vår fria livsstil.

Vi bestraffas när vi bryter mot Guds lagar.

Jag tog det på allvar på grund av min bakgrund som tysk judisk flykting.

Jag hade verkligen en känslighet -

- för personer som ansågs vara undermänniskor.

Hej, Dr. Ruth. Min flickvän har många homosexuella vänner.

Hon röker deras cigaretter, dricker deras läsk och äter deras mackor.

Kan man bli smittad av aids? Jag är en frisk man.

Jag vill inte få aids för att min flickvän hänger med homosexuella.

Dr. Ruths tv-program var som populärast när aids-krisen bröt ut.

Det var en sorglig tid. Folk dog överallt.

Och vi var mitt i allt, och vi gjorde ett program om sexualitet.

En del människor attraheras av personer av samma kön -

- och jag anser verkligen -

- att vi som samhälle måste ge de här människorna all respekt.

Jag är arg. Alla borde vara arga.

Jag ser folk dö ensamma. utan sina egna familjer.

Jag ser sorg. Det är nog med sorg nu!

Det här är ett virus. Det är en epidemi.

Det verkar som om de flesta som dör av aids-viruset -

- är homosexuella och narkomaner...

Jag slösar inte bort min tid på att lägga skulden på någon grupp.

Vi ska undervisa och hitta ett botemedel.

Hon var USA: s sexterapeut, så folk litade på henne.

Hon började verkligen sprida kunskap om hiv och aids.

Det gör mig ledsen att aids fortfarande är något som vi måste prata om.

Man måste vara försiktig. Man måste veta vem man är med.

Om man inte känner personen väl ska man använda kondom.

Jag hade många vänner som dog av den hemska sjukdomen.

Men jag är alltid optimistisk.

Jag tror fortfarande att det kommer ett botemedel.

- Här är hon! - Drack du något innan du kom hit?

Du ser för hemsk ut i håret. Du måste till en frisör.

- Är min frisyr så hemsk? - Ja.

Men jag var ju hos frisören häromdagen.

Jag hinner inte gå till frisören -

- men min bästa vän har redan klagat på att mitt hår inte är snyggt.

Okej.

Det var den 8 maj 1945. Jag var...

- Hon skalade potatis. - Till hela barnhemmet.

Då hörde jag att kriget var slut.

Min första tanke var: "Vad kommer att hända med mina föräldrar?"

Barnhemmet fick listor på folk som hade överlevt -

- men i stället för att kalla in barnen ett och ett -

- kallade de in allihop, och läste upp alla namn för oss.

Min familj fanns inte med på någon lista.

Vi var oroliga för vad som skulle hända med oss.

"Vad händer nu?"

Vi var inte tyskar längre, men vi var inte schweizare -

- så de samlade oss på ett tåg.

Vi såg en annan tågvagn fylld med nazister.

De tyska krigsfångarna tittade ut genom fönstren och jag tänkte:

"Ni kanske dödade min familj."

Vi kom fram till Marseille. Jag hade aldrig sett havet förut.

Jag tänkte: "Herrejösses, se på det där!"

Lilla Karola Siegel från Frankfurt am Main -

- ska nu åka båt till Palestina.

Vi kom till en kibbutz, vilket är ett kollektiv för judar.

Det var ett stort hat mot Tyskland.

De som tog hand om oss sa:

"Du kan inte heta Karola längre. Det är för tyskt."

Jag sa: "Okej."

"Om jag inte kan heta Karola ska jag ta mitt mellannamn, Ruth."

För jag hoppades fortfarande.

Om någon i min familj var vid liv, skulle de veta att mitt mellannamn var Ruth.

De skulle komma hit och hitta mig.

De är vackra.

Marga.

Det här påminner mig om den första kvällen i mitt liv.

Han hette Kalman. Han var väldigt stilig.

Han var i armén -

- och han kom för att hälsa på sin bror Shaul, som var min pojkvän.

Men vi bara kysstes och kramades.

- Dejtade du hans bror? - Du ställer så dumma frågor.

Ja, men jag tog farväl av Shaul -

- och blev ihop med hans yngre bror Kalman.

Shaul sa till sin yngre bror:

"Ta väl hand om henne. Se efter henne."

Jag visste att vi måste få vara ifred -

- så Kalman och jag klättrade upp på en höstack, som den där. Högt upp.

Det var min första natt då jag faktiskt hade sex.

- Är det fint att minnas? - Fint att minnas.

Det var ung kärlek -

- men som så ofta med ung kärlek så höll det inte.

Några månader senare sa han: "Vi måste avsluta förhållandet."

Jag ville att vi skulle vara ihop för evigt, men det ville inte han.

Han sa att jag skulle vara en börda.

"Varför måste det här hända? Jag gav honom så mycket kärlek jag kunde."

"Men han tog allt, och gav inte tillbaka något.

"Ett ord kommer tillbaka till mig. Ensam."

"Jag är så ensam i den här världen."

"Jag saknar mina föräldrar något otroligt."

Nazisterna var noga med alla siffror.

Under många år ville jag inte se, svart på vitt -

- vad som hände med mina föräldrar.

Men hur svårt det än är för mig -

- är det min skyldighet att ta reda på min familjs öde.

Jag funderade: När berättade mina föräldrar om Förintelsen?"

När berättade mamma -

- att hon aldrig träffade sina föräldrar efter hon var tio år?

Jag har inget minne av ett sånt tillfälle.

Jag insåg att jag inte hade någon mormor eller morfar -

- så jag frågade om det, och hon svarade mig.

Men min mamma erbjöd mig ingen information.

- Okej. Vad är det flicknamn? - Siegel. S-i-e-g-e-l.

- Vi har många som heter Siegel här. - Kolla på Julius Siegel.

- Julius? - Ja, min pappa, Julius. Det är han.

Vad står det?

"Lista över mördade judar från Tyskland."

"Dog i Auschwitz 1942." Jösses!

Min mammas flicknamn var Hanauer. Irma.

- Det här är också... - Där är det. Ni Hanauer. Det är hon.

"Född i Wiesenfeld i Tyskland 1903."

"Före kriget bodde hon i Frankfurt am Main."

"Under kriget bodde hon i Litzmannstadt-gettot."

"Irma mördades i Förintelsen." Men det står inte exakt var.

Jösses. Vad sorgligt.

Det finns inget datum för min mammas död.

Det står bara "verschollen". Det är ett hemskt ord.

Det betyder "försvunnen". Som om hon hade försvunnit från världen.

Hon mördades någonstans, men ingen vet var. Ingenting!

Nu vet jag att pappa dödades i Auschwitz. Och jag vet vilket datum.

- Här är ditt dokument. - Ruth K. K står för Karola.

- Du är en "överlevande". - Jag kallar mig inte "överlevande".

Jag är ett föräldralöst barn på grund av Förintelsen.

Tack för att ni håller minnet av Förintelsen vid liv.

Om jag inte hade skickats till Schweiz hade jag inte varit vid liv i dag.

Jag ska gråta senare när jag är själv.

Tyska judar gråter inte offentligt.

"Dr. Ruth K. Westheimer."

Jag tror att traumat över att ha förlorat sina föräldrar -

- förändrade hela hennes känsloliv.

Hon tillåter sig inte gråta ut på riktigt.

Så som man gör när man mår väldigt dåligt.

Jag vet inte om hon gör det. Jag vet inte.

Jag går inte längre. Där är en varningsskylt för en hund.

- Hur vet du att det inte finns en hund? - Jag gick precis in.

Jag förlitar mig inte på någon.

Shalom! Jag har redan pussat din mezuza.

- Välkommen. - Har du några hundar?

- Inga hundar. - Inte? Okej.

Den här har tillhört en israelisk fallskärmsjägare.

"Den politiska situationen i Palestina blir mer spänd."

"Sen FN delade landet i olika delar" -

- "har ett gerillakrig utbrutit mellan judar och araber."

"I Tyskland såg jag vad som hände med judar" -

- "när de inte hade ett eget land."

"Därför har jag utbildat mig till prickskytt i Haganah" -

- "den judiska underjordiska armén."

"Under prickskyttet träffade jag nästan mitt i prick varje gång."

"I går natt stod jag på ett tak med ett maskingevär" -

- "och såg på israeliska styrkor. De kollade efter vapen i varje bil."

"Mitt jobb är att upptäcka om något händer där nere" -

- "och att skjuta om det behövs."

"Som tur är har jag inte behövt skjuta någon."

Den här gör mig ledsen. Vem vet hur många som dödades med den här?

Nu räcker det.

Den 4 juni 1948, på min 20:e födelsedag -

- hade jag kommit tillbaka från mitt jobb som prickskytt.

När jag kom fram till den här byggnaden så gick larmet.

Jag visste vad det betydde. "Gå ner till skyddsrummet."

Kanonkulan träffade, och kastade in mig i väggen.

Några flickor bredvid mig dödades.

Det var en mycket hemsk situation, där folk skrek -

- och det var blod överallt. Och sen blev det tyst.

En vän till mig knöt upp mina skor.

Jag tittade ner och såg mycket blod. Jag frågade om jag måste dö.

Sen kördes jag direkt till sjukhuset i stan.

Jag hade hemska skador på mina två fötter.

Den ena foten var nästan bortsprängd.

Överdelen av foten var söndersliten.

De var nästan tvungna att amputera båda benen.

I källaren fanns många sängar med skadade soldater.

Det fanns ingen plats för mig.

De lade mig i en bokhylla eftersom jag var så liten.

Jag hade en snygg manlig sköterska -

- och jag sa att jag inte kunde äta själv.

Struntprat! Mina händer var oskadda.

Men nu matade han mig tre gånger om dagen.

Och han behandlade mig, så att jag kunde åka vattenskidor -

- åka skidor utför, åka skridskor -

- och jag kan fortfarande dansa en hel kväll om jag hittar en bra partner.

Ryan, jag vill att du ska visa att jag kan gå snabbt.

I er bok skriver ni om att ta farväl.

Dr. Ruth, hur vet man om man ska stanna eller om man ska lämna?

Jonathan, jag tror att man innerst inne vet det.

Om man känner att man inte är i ett bra förhållande -

- ska man gå i terapi. Gör något för att få det att funka.

Annars ska man separera, så att man kan inleda ett nytt liv.

Jag talar av erfarenhet. Ja, jag har varit gift tre gånger -

- men endast mitt sista äktenskap, som varade i närmare 40 år -

- med Fred Westheimer, var ett riktigt äktenskap.

Jag snackar inte bara, utan jag har faktiskt upplevt det.

Make nummer ett var David Bar-haim.

Han var i den israeliska armén. Han var stilig och intelligent.

Jag tänkte: "Vilken tur!"

Jag trodde inte att någon ville gifta sig med mig.

Jag är kort och jag tyckte att jag var ful.

Han åkte till universitetet i Paris för att studera medicin.

Och jag följde med honom till Paris.

Sorbonne hade en regel.

Den som inte hade high school-examen på grund av kriget -

- kunde få gå ett förberedande år.

Om man klarade examensproven, fick man börja studera på Sorbonne.

För min pappa var utbildning viktigast av allt -

- så jag ville satsa på mina studier. Jag kom in på Sorbonne.

Jag studerade vid den psykologiska institutionen, och jag älskade det.

Jag minns föreläsningssalen, Salle Richelieu -

- där jag var med på föreläsningar med stora namn, som Piaget.

Jag var kort, och föreläsningssalen var full.

Jag letade upp en lång och snygg kille -

- som kunde sätta mig i fönstret, precis vid professorn.

Jag hörde allt, antecknade och blev godkänd på tentorna.

När jag pluggade stod det klart att David inte ville fortsätta studera medicin.

Han ville återvända till sitt liv i Israel.

Jag trodde att det äktenskapet skulle vara för evigt -

- men jag vill studera klart så han gick med på en skilsmässa.

Sen träffade jag make nummer två i Paris. Han hette Ben.

Han var så snygg. Vi inledde en kärleksaffär.

Sen gifte jag mig. Nej! Först blev jag gravid.

Sen gifte jag mig. Om man blir gravid måste man ju gifta sig.

När Miriam föddes var jag överlycklig.

Efter att ha vuxit upp utan familj -

- var det ren lycka att ha det lilla flickebarnet hos sig.

Jag hade velat åka till USA under hela mitt liv -

- men jag trodde aldrig att jag skulle ha råd.

Men det kom en check automatiskt -

- till alla som inte hade gått ut skolan på grund av Förintelsen.

Plötsligt hade jag 1 500 dollar.

Jag sa: "Dan, nu åker vi till USA."

Vi åkte med båten Liberty. Fjärde klass. Längst ner.

De sa att vi inte fick gå upp. Vi var tvungna att stanna i vår klass.

Jag tänkte: "Vänta lite nu!"

"Säg inte åt mig att jag inte får gå upp till första klass!"

Så vi smög upp, mot alla regler.

Och vi stannade där uppe hela natten.

Jag tänkte nämligen inte missa synen av Frihetsgudinnan.

Jag kände till Emma Lazarus dikt.

"Ge mig era trötta, era fattiga, era kuvade massor."

När jag såg miraklet på himlen -

- en symbol för frihet för flyktingar, visste jag att det här var mitt hem.

Jag ville visa er.

Jag röstar givetvis, eftersom jag är amerikansk medborgare.

Men jag pratar aldrig politik.

Någon som pratar så mycket om sex som jag gör -

- måste hålla sig borta från politik. Men...

Här är en tecknad serie -

- från den mest lästa tidningen i Israel.

Jag säger till Nordkoreas president och till USA: s president:

"Slappna av. Storleken har ingen betydelse."

Jag började inte med tv för att få prata politik.

Vad anser ni om Donalds Trumps sexkommentar?

Inga kommentarer!

Hon diskuterar inte politik offentligt.

Hon har sina åsikter. Det är inte så svårt att förstå vilka de är.

Men hon vill inte få någon patient eller något fan att känna -

- att den inte kan lita på henne på grund av hennes åsikter.

Det är en annan förståelse av vad politik betyder.

En kvinna ringde. Hon var hemskt uppriven -

- eftersom hon varit tvungen att göra abort.

Jag anser verkligen att det måste vara lagligt med abort.

Jag pratar inte politik -

- men många frågor kompromissade jag aldrig med, inklusive abort.

Även när det inte var populärt.

Roe vs Wade kommer att rivas upp före nästa val -

- så att barnamord blir förbjudet.

Jag kan inte låta bli att undra om de som är för abort har tänkt på -

- att fostret, det ofödda barnet, inte har något val.

Jag är upprörd över att abortfrågan har blivit en politisk fotboll.

Jag blir upprörd om abort skulle bli olagligt igen.

Innan abort var lagligt, hade bara kvinnor med pengar råd med en abort.

Det vore hemskt om vi skulle gå tillbaka till de förhållandena.

Då skulle man börja använda galgar igen för att göra abort.

Jag anser att man måste ha rätten att få göra abort.

Hon har undvikit att bli politisk. Hon har sagt:

"Jag är inte politisk av mig. Jag är sexterapeut. Där stannar jag."

Berätta vad som pågår.

Ända sen aborten har jag känt mig så deprimerad.

Det känns som om jag gjorde fel.

- Du brukar använda preventivmedel. - Ja...

Det var alltså preventivmedlet som inte fungerade.

Så du får inte skuldbelägga dig själv, Laura.

Hon är politisk på det sättet -

- att hon har haft en positiv politisk inverkan runtom i världen.

Hon kan nå folk på en mänsklig nivå -

- som överskrider deras politiska eller religiösa övertygelse -

- och talar till dem som människor.

När Dan och jag först kom till New York -

- bodde vi i en lägenhet här på tredje våningen.

Det var en lägenhet med ett sovrum.

Snart efter att vi hade flyttat in så insåg jag -

- att Dan och jag inte kunde vara ihop längre.

Jag var uttråkad eftersom han inte var intellektuell.

Vi hade en gammal bil. Jag gav honom bilen och behöll barnet.

Plötsligt var jag ensamstående mamma i ett nytt land -

- med ett språk som jag inte kunde.

Det var svårt att uppfostra Miriam ensam.

Jag tjänade 1 dollar i timmen som hushållerska -

- men jag behövde snabbt lära mig engelska -

- så jag läst romantiska romaner.

Jag ville alltid läsa till slutet för att få veta hur det gick för dem.

På 1950-talet minns jag inte att jag hade någon annan runt mig.

Jag var väldigt fattig. Jag hade inga pengar.

Men det hindrade inte mig från att ha kul.

Jag ordnade fest varje helg.

Alla tog med sig mat.

Det enda jag var tvungen att köpa var potatischips.

Jag minns att jag var det enda barnet i ett rum fullt med vuxna -

- som dansade, pratade och hade kul. Hon tog med mig vart hon än åkte.

När hon blev trött så lade jag henne i sängen.

Kapporna runt henne hindrade henne från att falla ner.

Hon sov genom oväsendet.

Jag var väl kanske en föregångare till ensammamman.

- Det här är allvar. - Jag begick nog ett misstag.

Jag har aldrig låtit er mamma eller pappa bara vinna.

- Varför inte? - De måste lära sig att förlora.

Schack. Ja! Det var ett bra drag.

- Vänta! - Hej då.

Så hemskt! De gaddade ihop sig mot mig.

Skaka hand.

Jag har väldigt smarta barnbarn. Bravo.

Se på det här.

Här är mina fyra barnbarn. Alla fyra åker skidor.

Jag älskade att åka skidor, och jag var väldigt duktig på det.

Det var så jag träffade Fred.

En kompis hade en bil, så en grupp vänner lade ihop pengar -

- och jag lämnade min dotter hos vänner, och jag åkte skidor över helgen.

Jag hade en vän som hette Hans.

Vi tog en lift tillsammans uppför backen.

Men han var så lång att när den låg mot min bak, låg den mot hans fotled.

När den låg mot bak, låg den mot min nacke. Det var stört omöjligt!

På berget presenterades jag för Manfred Westheimer -

- ordförande i judiska skidklubben, som bodde i samma hus som vi gjorde.

Så jag tittade på den här lille mannen, och sa till Hans:

"Jag åker upp med den korte killen."

Han var inte lika kort som jag. Det är ingen.

På vägen upp fick jag veta att han var 35 år och hade aldrig varit gift.

Han var ingenjör. Jag gillade honom direkt -

- och jag ville direkt gifta mig med honom.

Jag var tvungen att dela rum med en annan kvinna i gruppen.

När jag kom in kl. 02 efter att ha tillbringat kvällen med Fred, sa hon:

"Håll dig borta från den killen! Han är min."

Jag log och sa till mig själv: "Vi får väl se."

Vet ni vad? Jag gifte mig med honom.

- Hej, du är med i sändning. - Hej, jag heter George.

Jag har träffat en kvinna ett tag, och hon har två barn.

- Är hon frånskild? - Ja.

Jag har väldigt starka känslor för henne.

Hon har haft två dåliga förhållanden.

Vilka problem kan vi stöta på om vi fortsätter träffas?

Bara för att någon har haft två dåliga förhållanden -

- betyder det inte att ett tredje inte kan bli fantastiskt.

Att förutse att hemska saker ska hända -

- kommer inte att hjälpa till.

Jag hörde dig säga att du älskar henne mycket.

Då skulle jag inte oroa mig över hennes förflutna.

Ta en svamp och torka bort det. Okej?

Det här är ditt tredje äktenskap.

Det är sant, men jag har varit gift med honom i 23 år.

Nästan 24 år.

- Tror du att det håller? - Ja, det tror jag.

Mina första två äktenskap var lagliga kärleksaffärer -

- men med Freddie var det äkta kärlek.

Han adopterade och avgudade min dotter Miriam.

Tillsammans fick vi vår son Joel.

Vi behövde en större lägenhet -

- så då flyttade vi till lägenheten där jag har bott i alla dessa år.

Även efter jag blev Dr. Ruth är jag glad över att jag stannade kvar.

Det här är mitt hem.

Ursäkta mig ett ögonblick.

- Har någon beställt pizza? - Nu har vi pizza.

- Jag var säker på att du behövde pizza. - Min Joel! Min Joel!

Nu kan alla andra gå hem.

Jag vill visa en sak. Jag hittade ett album.

Vem är det? Det måste vara en älskare som jag inte minns.

Det där är min Joel. Du var den gulligaste bebisen någonsin.

- När ska du göra dig av med det där? - Örhänget?

För 100 år sen dök Joel upp i Oscawana, och jag såg ett örhänge.

- Jag pratade med honom i 2,5 timme. - Jag tror att det var 2 dagar.

Nu ska ni åka, och då blir jag ledsen. Det blev jag när ni fyra gjorde det.

- Jag vet. Det var mysigt när vi var här. - Lägenheten blev så tom.

Jag är ingen farmor som sitter och väntar på att barnbarnen ska hälsa på.

Men jag gillar inte när jag har alla samlade -

- och sen plötsligt är jag helt ensam.

- Hon gillar inte att vara själv. - Jag tänker inte sitta här själv.

När jag växte upp hände det alltid saker kring henne.

När man vaknade upp på lördagsmorgonen fanns det en plan.

Vi skulle åka skidor eller göra något annat. Det fanns alltid en energi.

Men samtidigt hade hon alltid fokus på sin karriär.

En hemmamamma är väl raka motsatsen till vår mamma.

Jag tror inte att jag hade varit en bra mamma -

- om jag inte också hade haft ett akademiskt intresse och ett arbete.

Jag fick jobb hos Planned Parenthood i New York.

Det var inte lika välkänt på den tiden, som det är nu.

Jag arbetade i East Harlem, vilket var som oroligast vid den tiden.

Hon fick skjuts av folk eller åkte kollektivt varje dag.

Hon var borta många kvällar -

- och min pappa, som i mina ögon var den stabila ingenjören -

- lagade middag till oss.

Jag utbildade personer -

- som inte hade high school-examen till att bli familjeplanerare -

- och jag älskade det.

Det fick mig intresserad av familjeplanering.

Hemma pratade hon inte så mycket om sexualitet.

Hon hade preventivmedel hemma från Planned Parenthood -

- så när det blev dags för sexualundervisning i min flickskola -

- tog jag med mig detta kit, och sa:

"Det här är en spiral, det här är en kondom."

Jag lärde mig nog det genom att vara nära henne.

Jag minns inte att hon hade ett stort snack med mig.

Hon lämnade böcker med information framme, och jag läste dem.

Ända sen jag var ung har utbildning varit det viktigaste för mig -

- så 1967 började jag doktorera på Teachers College, Columbia University.

Genom arbetet på Planned Parenthood följde jag 2 000 kvinnor -

- och deras historia med preventivmedel och abort, när abort var olagligt.

Det blev min doktorsavhandling.

Jag var 42 år när jag lade fram min doktorsavhandling.

När jag jobbade med Planned Parenthood i Harlem ställde folk frågor.

Frågor om för tidig utlösning, oförmåga att få orgasm.

Jag kunde inte svara på de frågorna om sexualitet.

Jag insåg att jag inte visste tillräckligt. Jag behövde mer utbildning.

På Cornell University fanns en berömd sexterapeut:

Dr. Helen Singer Kaplan. Hon var den första som utarbetade en metodologi -

- för att behandla sexuella problem.

Sexterapi är egentligen en komplex del av psykiatri.

En kvinna som inte kan få orgasm -

- får först lära sig att få en på egen hand.

Jag kom in på Dr. Helen Singer Kaplans program för sexterapi.

Jag tyckte att jag var i himlen.

På hebreiska betyder ordet "ladat", att känna någon.

Det betyder också sex. Det är ju underbart!

Ordet för "sex" betyder att känna varandra.

Det betyder att man ska ta sig tid att lyssna och prata med varandra.

Eftersom jag inte hade föräldrar från att jag var tio år -

- var det väldigt viktigt för mig att bli vidrörd -

- och att bli älskad.

Det är ett av skälen till att jag intresserade mig för frågor om familjen -

- och om relationer. Till slut om sexualitet också.

När jag jobbade med dr Helen Singer Kaplan lärde jag mig på jobbet.

Vi satt i ett rum med en spegel, och utförde sexterapi.

Jag jobbade med henne på Cornell i sju år.

Det var en dröm att ha ett jobb där man hjälper människor.

Jag var klar med skolan, och drev min egen privata praktik -

- där jag bedrev psykosexuell terapi och relationsterapi fram till 1981.

- Okej! - Hej! Hur är det?

Det var året då allting förändrades.

- Du har inte förändrats ett dugg! - Betty Elam.

Utan henne hade jag inte varit Dr. Ruth.

Jag tillhörde fortfarande personalen på Cornell Medical Center.

Vi fick ett brev.

Ville en av oss komma och prata om behovet av sexualundervisning?

Ingen ville göra det eftersom det inte fanns några pengar.

Jag såg brevet och sa: "Jag gör det! Jag flyger dit med ballong."

Vi tar oss en titt på helgvädret.

Jag minns att Betty kom tillbaka till radiostationen och sa till chefen:

"Jag träffade en makalös kvinna i dag!"

"Hon är så här liten, hon pratar med kraftig tysk brytning" -

- "och hon pratar om sex på ett helt nytt sätt."

"Vi borde göra något med henne."

Det här hade inte så hög prioritet, vi var en musikstation -

- men på den tiden måste radiostationer, för att få sin licens -

- ha ett visst antal timmar om frågor som rörde samhället.

De flesta stationerna sände de här programmen när inte många lyssnade.

Ingen hade gjort ett sånt här program -

- så jag mötte stort motstånd, men det är okej.

Som kvinna är man van vid mycket motstånd -

- och Ruth kan vara väldigt charmerande.

Dessutom hade hon rätt utbildning.

Tillsammans fick vi dem att ge "Sexually Speaking" en chans.

Programmet sändes från 30 Rock. Hon hade aldrig sänt radio förut.

Advokaterna var nervösa över det och över att ge råd till folk.

Vi spelade in programmet, så att de kunde klippa bort bitar -

- som de var obekväma med.

God afton. Dr. Ruth Westheimer här.

Programmet heter "Sexually Speaking".

Är du kvar? Det är din tur härnäst.

Det fanns cirka tolv telefonlinjer i studion. Jag svarade:

"Hallå? Sexually Speaking. Har du en fråga?"

Hon ville bli överraskad.

Första gången hon hörde frågan var i sändning.

Sexually Speaking." Du är i sändning.

Dr. Ruth? Jag heter John och kommer från Georgia.

- Jag har ett problem. - Låt höra.

Vi spelade in på torsdagar, och vi sände vid midnatt på söndagar.

Det låg begravt vid den tiden.

Vem är uppe vid midnatt, en söndagsnatt?

Det var en död tid, och en perfekt tid att sända något man var nervös över.

Jag känner till en herre som bara kan få erektion -

- när hans partner bär skor med hög klack.

På NBC på den tiden -

- kunde man sitta i en studio och ringa vilken studio som helst i huset -

- och lyssna på vad de gjorde där.

Vi gjorde ingen reklam, men det hade spridit sig.

Vi fick veta att kl. 23 på torsdagar på 30 Rock...

Hallå, du är i sändning.

...stannade allt upp på NBC, för folk lyssnade på Ruth -

- när hon spelade in sitt program för WYNY.

Hallå? Jag hörde ett rykte om att kvinnor bara har ett visst antal orgasmer.

Gud förbjude!

Det var ett nytt rykte som jag aldrig har hört. Lyssna noga nu!

Den allmänna moralen var annorlunda i USA på den tiden.

Det fanns ingen man kunde prata med om sex.

Plötsligt kom en kvinna på radio med raka svar!

- Om han får veta att jag är gravid... - Du måste prata med någon.

Folk kunde inte uttala Westheimer när de ringde.

Det är ett långt namn, och inte amerikanskt.

De sa "Dr. Ruth" när de ringde. Jag sa: "Okej."

Nu för tiden använder alla berömda personer på radio och tv sitt förnamn.

Men jag var först med det!

Jag är strax tillbaka.

Alla på stationen gillade det, och då kunde jag förhandla.

Jag ville göra det i direktsändning, och de sa ja.

Vi gick från femton minuter till en timme, och sen till två timmar.

På söndagar körde folk hem från Hamptons kl. 22 på kvällen.

Jag läste en Playgirl, och jag bar min rumskompis flickväns trosor.

Jag onanerade, och in kommer min rumskompis.

Jag har en vibrator.

Nu använder jag hellre den än dejtar män.

Min penis är extremt stor. Cirka 35 cm stor.

De flesta kvinnor jag dejtar blir rädda för min stora penis.

Vid midnatt var de hemma i New York.

Jag sa: "Då var du sexuellt upphetsad när du kom hem."

Vi trodde inte att det skulle explodera så här.

Det var en cool idé.

Men ingen trodde nog att det här skulle bestämma radiostationens öde.

Radiostationen blev känd för att Dr. Ruth sände här.

Inom ett år var det fler som lyssnade på Ruth på söndagskvällarna -

- än de flesta morgonprogrammen på radio i New York City. Det var unikt.

NBC knyter Dr. Ruth Westheimer till sig

Skoningslösa är sämst älskare

Hon blev inte känd förrän jag gick på college.

Under första året kom jag till studenthemmet en söndagskväll.

Det finns många kvinnor som gillar att läsa Playboy för skojs skull.

Jag hörde min mammas röst från åtta olika radioapparater i studenthemmet.

Jag blev överraskad. "Mamma?"

Klockan är 22. Vet du vad dina barn lyssnar på?

Plötsligt fick hon massor med uppmärksamhet i pressen.

En artikel i New York Times ledde till ett bokkontrakt.

Hon började ge föreläsningar. Sen kom pratshowerna.

Letterman, Arsenio och Carson ville ha henne.

Det finns myter om att man kan bli blind.

Eller få håriga handflator.

- Man tappar håret... - Allt det.

Alla ville ha henne. Hon gjorde alla möjliga tv-framträdanden.

"Quantum Leap", "Lifestyles of the Rich and Famous" -

- "Hollywood Squares"... Sen gjorde hon reklam.

En för Pepsi med Bo Jackson.

Reklamen för Herbal Essence fick mycket uppmärksamhet.

Om du tycker att det är bra borde du testa duschkrämen.

Hon började skådespela.

Var det en kyss?!

Hon hade en egen sitcom, "Dr. Ruth's House".

Hon var med i en film med Gerard Depardieu och Sigourney Weaver.

- Sätt ner mig! - Hon hade ett eget sällskapsspel.

Hon gick från att vara en vanlig person som åker tunnelbana till jobbet -

- till någon som kördes runt och fick betalt för att visa upp sig.

Sen hade hon förstås sina egna tv-program.

Sen kunde hon inte gå ut utan att någon ville ställa en fråga till henne.

Jag ser dig alltid på tv.

- Det exploderade. - Hon sa: "Vi ska inte förändras."

"En dag kan allt bara försvinna."

Hon är samma person i dag.

Följer ni era egna sexuella råd med er make där hemma?

Han får aldrig vara med mig i något program.

Då skulle han säga:

"Lyssna inte på henne! Det är bara snack."

- Menar du att det bara är snack? - Det är en bra replik.

Rycker du inte till när det finns Dr. Ruth-skämt?

Och imitationer av Dr. Ruth i Johnny Carsons program?

Någon sa att imitationer är den ärligaste formen av smicker.

Hon är en entreprenör och hon är rak -

- och ryggar inte tillbaka för något kontroversiellt ämne -

- sex i det här fallet, om det nu är kontroversiellt.

Det här var Fred Westheimers favoritbänk.

Han älskade den här parken.

Han kom hit nästan varje dag efter jobbet.

En kväll 1997 -

- kom jag hem från en Oscars-fest -

- och Fred berättade: "Ruth, jag har fått en stroke."

Jag ringde en ambulans. De körde honom till sjukhuset.

Han låg i koma i tio dagar.

De opererade honom, men de kunde inte rädda honom. Han dog.

Det var sorgligt.

Han hade älskat att få se sina barnbarn växa upp.

Det var för tidigt.

Enda gången jag har sett henne gråta var när pappa dog. Vid hans säng.

Han tog sitt sista andetag, och jag såg henne gråta.

Det var enda gången.

När någon dör så sörjer judar under en tyst period som heter shivah.

Man stannar hemma i sju dagar och reflekterar över personen.

Hon gjorde det i ett par dagar, och sen började hon jobba igen.

Min mamma har gått igenom flera tragedier.

Förintelsen, hon förlorade sina föräldrar, och min pappa.

Hon är så upptagen av arbete.

Hon är nästan 90 år, men hon är alltid upptagen.

Delvis är det för att hon älskar det hon gör.

Men jag tror också att det är hennes överlevnadsmekanism.

Hon kände nog att hon hade ett val att antingen gå vidare -

- eller att bli uppslukad av det.

Finns det delar av ert förflutna som ni inte vill prata om?

Självklart. En del saker pratar man inte om.

Inte ens med sin make eller med sina barn. Jag ska ge er ett exempel.

Min familj dödades i koncentrationsläger.

Det finns vissa aspekter av smärtan och ensamheten som jag inte ältar -

- eftersom det finns vissa saker som ingen kan hjälpa till med.

Det är enkelt för dig och mig att säga att hon blockerar sina känslor -

- eller att hon borde utforska det här på djupet.

Men det är sån hon är. Det är så hon överlever.

Vad som än krävs för att leva ett så rikt liv som hon har levt -

- är helt okej för min del.

Fler blommor! Jösses! Vem har skickat dem? Vad vackra de är!

Okej.

Sånt ska man inte ta för givet.

New York Times - USA: s viktigaste tidning.

På min födelsedag är jag på förstasidan. inte gömd inne i tidningen.

Kolla på det här. Hoppsan!

"Vid 90 års ålder talar hon fortfarande om sex från morgon till kväll."

Okej, då går vi.

Jag minns när jag var 9,5 år, innan jag lämnade Frankfurt för Schweiz.

Det fanns en bok i mina föräldrars bibliotek. På översta hyllan.

När ingen var hemma klättrade jag upp för att titta på boken.

Den hette "Det perfekta äktenskapet".

Jag såg boken med sexuella ställningar och sa:

"Det är sånt där mina föräldrar gör!"

Så mina föräldrar, även om de inte fick chansen att lära känna mig senare -

- hjälpte mig att bli den person jag är i dag.

- Tack, Vincent. Se till att de ger dig mat. - Okej.

Vi får ofta frågan: "Hur är det att vara Dr. Ruths barnbarn?"

Det är att ha en mormor som är kul, som vandrar, åker skidor och simmar -

- och som ger underbara råd till sina barnbarn.

Grattis på 90-årsdagen, Omi!

De som känner Ruth vet -

- att hon inte diskuterar sitt arbetsområde med familjen.

Med ett undantag, när jag gick i fyran -

- då hon höll i sexualundervisningen på min skola.

Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Skämt åsido: Grattis på 90-årsdagen, Omi.

Jag har tur som är ditt barnbarn -

- och jag tror att miljontals människor har haft tur som har fått råd av dig.

Ruth kanske blev Dr. Ruth på 80-talet -

- men över 30 år senare fortsätter hon att undervisa och inspirera oss alla.

I kväll får vi möjlighet -

- att berätta hur stor inverkan du och ditt liv fortfarande har.

Må du ha många fler friska och lyckliga födelsedagar.

Barnbarn!

Det är exakt 70 år sen, på min 20-årsdag -

- som jag skadades i Jerusalem. Jag kunde ha förlorat båda mina ben.

Det är 80 år sen jag lämnade Frankfurt am Main -

- på grund av nazisterna.

I dag skulle jag säga till den flickan:

"Trots att du har upplevt tragiska händelser..."

"...se vad som har hänt med dig i ditt liv.

Har ni fått något att äta?

Hej då.

Håll min hand, tack.

- Okej... Har du ätit? - Ja.

Med min bakgrund och allt jag har överlevt -

- har jag en skyldighet att leva stort och göra skillnad i världen.

- Okej. - Okej.

Jag ser en regnbåge! Filma regnbågen!

Regnbågar betyder tur.

Här! Jag ser kor!

En, två, ett helt gäng.

Fred Westheimer hade velat stanna tåget och prata med dem.

Kolla, snö!

Snö i augusti.

Det finns ett uttryck om jag aldrig använder, men jag ska använda det nu.

"Cockteasing" -fnissmödis.

Du har aldrig hört mig använda det ordet. Vi måste diskutera det!

Ryan, du måste smaka den här. Det är något alldeles extra.

Vem mer i världen har en vän som är en berömd advokat?

- Får jag berätta hur mycket du tjänar? - Nej.

Jag vet hur mycket han tjänar i timmen. Jag säger inget!

Den sista.

- Hör du mig? - Ja, du låter underbar.

Jag måste bara komma ihåg att den är på hela tiden.

Det är mycket koskit här.

Jag har två dockskåp i New York, och jag behöver en sån här.

Jag älskar allt som är litet och perfekt, precis som jag.

Hej! Jag är här! Var är kameramännen?

Se vad jag tog åt dig. Se vad jag stal åt dig.

- Lite godis till alla. - Har du lånat det?

Nej, du kan äta det.

Du sa att det var den sista. En till?

Varför fortsätta ge ut böcker vid 89 års ålder?

Vilken dum fråga! Nästa fråga, tack.

Jag pratar hela dagarna, men jag är faktiskt en väldigt privat person.

Ni får inte veta hur mycket pengar jag har -

- eller vem jag ligger med heller. Det var allt! Farväl!

Översättning: Magnus Blixtberg