Original subtitles

Jag kan knappt gå på toa för det är så jobbigt att gå.

Varje år opereras 100-tals patienter som väger 270 kg.

Nånstans har jag lite hopp kvar. Jag vill vara en normal människa.

Deras chans för att lyckas på lång sikt är mindre än 5 %.

Du gör det inte. Jag blir arg.

Om jag inte gör en förändring kan det vara för sent.

Serien skildrar ett år då 270 kg-personer-

-försöker återfå kontroll.

Nej! Det gör ont!

Jag vägrar sluta kämpa. Jag måste göra det för mina barn.

Nu får ni se Samanthas resa.

Du klarar det.

Samantha Mason 35 år Väger 370 kg

DENVER I COLORADO

Mitt liv är så miserabelt nu.

Jag väger så mycket att jag knappt fungerar.

Det blir jobbigare varje dag.

Det är nära att jag blir sängliggande.

Jag önskar att det var en mardröm som jag kunde vakna från.

Men istället kämpar jag för att överleva.

Det blir svårare att ta sig upp ur sängen.

Jag bor ensam i en tvåa.

Den ligger på andra våningen. Det svårt att göra nåt själv.

Jag kan knappt ta mig till toan-

-för det är så jobbigt att gå.

När jag väl kommer dit kommer jag knappt in genom dörren.

Min mage hänger ut så mycket.

När jag försöker tvätta mig blir jag helt utmattad och får ont.

Jag har knappt energi för att tvätta mig.

Jag har inte kunnat stå i duschen på 12 år.

Det är så svårt att hålla mig ren.

Jag har gått från att bada varje dag till var fjäre dag.

För det är så jobbigt.

Men även när jag gör det-

-når jag inte överallt utan en pinne.

Jag måste försöka nå och det är bara jobbigt.

Jag hatar att det gick så långt att jag inte kan tvätta mig.

En dag, med tanke på smärtan-

-och utmattningen, kommer jag inte orka längre.

Kom igen, Samantha.

Och vi är uppe.

Om jag ramlar i det lilla badrummet-

-ligger jag bara kvar om jag inte kan ringa efter hjälp.

Jag hatar hur jobbigt det är att vara i kroppen.

Jag mår dåligt hela tiden.

Jag vill bara glömma mitt liv.

Jag äter, för mat låter mig göra det.

Jag äter hela dagarna.

Det levereras mat enligt ett schema.

Maten körs hit.

Jag är för svag för att gå i trappor.

Att gå och hämta maten-

-är nästan mer än vad jag klarar.

Men istället för att tänka på det-

-tänker jag på maten och hur mätt jag blir.

-Hej. -Hej.

-Tack. -Påsen gick sönder.

-Ha en trevlig dag. -Detsamma.

Jag älskar känslan av att vara mätt mer än nåt annat.

Mat smakar så gott för mig.

Mat gör mig mätt och glad.

Jag känner mig hemma.

Allt känns tryggt så länge jag är matt och glad.

Mat är som en kram för min insida.

Oavsett hur mycket jag äter är det aldrig tillräckligt.

Ibland undrar jag hur jag hamnade här.

Mat har alltid varit det viktigaste för mig.

Mat har alltid varit min största källa till trivsel.

Jag minns inte en tid då jag inte var överviktig.

Jag började gå upp när jag var fem eller sex år.

Det var när mina föräldrar skilde sig.

Jag har fyra syskon. Alla utom min syster är halvsyskon.

Skilsmässan var svår för alla.

Men mamma behövde komma bort från min alkoholiserade pappa.

Han var underbar nykter.

Han rörde aldrig mig eller min syster.

Men han blev full och var hemsk mot mamma och de äldre barnen.

När allt blev jobbigt åt jag nåt.

Det lugnade mig. Jag vägde 70 kg när jag var 7 år.

Det blev inte bättre efter skilsmässan.

Jag och min lillsyrra var hos mamma.

Men hon hade svårt att försörja oss.

Så hon utbildade sig till sjuksköterska.

Men då var vi tvungna att vara med pappa.

Samanthas var alkoholist.

Jag ville inte att Samantha skulle bo med honom.

Men ibland har man inget val.

Så han fick ta dem det året och hon flyttade till sin far.

Det var turbulent att bo där.

Han hade gift om sig och hade en ny styvdotter.

Det var en jobbig dynamik och mat var min enda flykt.

Men jag fick inte äta vad jag ville så jag var hungrig hela tiden.

Det var hemskt.

Det enda avbrottet var på helgerna när jag var med mamma.

Jag älskade att vara med henne varannan helg.

När hon bodde med mig fanns det inga regler.

Hon fick allt hon ville.

Hennes styvmor och far försökte begränsa det.

Hon klarade inte av det.

När jag var 10 år vägde jag 90 kg. De försökte begränsa min mat.

Men det gjorde mig bara argare.

Jag ville inte få höra vad jag fick äta.

Jag ville verkligen äta vad jag kände för. Då mådde jag okej.

Jag slutade aldrig gå upp i vikt. Jag vägde 140 kg när jag var 12.

Då började min vikt störa mig.

Det var en mardröm i sjuan och åttan i skolan.

Det var hemskt i skolan. Jag hade inga vänner.

Det enda som gjorde mig glad var mat.

Samtidigt blev jag större och större.

Och ju större jag blev desto jobbigare blev allt.

Det var en ond cirkel som blev värre i high school.

Jag vägde 180 kg innan jag hoppade av skolan som 17-åring.

Då blev jag gravid med min första pojkvän.

Jag tyckte om honom så mycket att jag behöll barnet.

Vi flyttade ihop och jag bara åt i nio månader.

När Bella föddes vägde jag 220 kg.

När jag höll i henne tänkte jag:

"Jag kommer att förstöra henne. Hon lär bli stor som jag."

"Jag vet inte hur man gör nåt."

Men jag hann inte tänka på det.

Två veckor efter födseln gjorde pappan och jag slut.

Det var ingen bra relation.

Så jag lämnade honom och tänkte inte mer på det.

Jag var en 18-årig mor som vägde 230 kg och var vettskrämd.

Mamma började hjälpa mig.

Men när jag var 20 år hände nåt hemskt.

Min far dog i en MC-olycka.

Jag har fortfarande inte kommit över det.

Vi kom närmare varandra under de sista par åren.

Han sa förlåt-

-för att han var full, våldsam och elak.

Det var då det blev bättre.

Så när min pappa dog blev jag deprimerad.

Bella fick bo med min mamma och jag missbrukade mat.

DENVER I COLORADO

Sen gick jag upp mycket i några år och vägde 280 kg.

Jag var 23 eller 24 år.

Jag kunde inte fortsätta så. Det var svårt att gå runt.

Jag flyttade hem igen och tog Bella från mamma.

Jag tog ett jobb jag hatade som betalade räkningarna.

Det verkade som att mitt liv var på bättringsvägen.

Men jag slutade aldrig äta och jag fortsatte gå upp i vikt.

Till slut blev jag av med jobbet på grund av min storlek.

Jag var så stor att ingen ville anställa mig.

Jag gav upp.

Det blev en ond cirkel där jag bara fortsatte äta och gå upp.

De kommande tre åren gick jag upp till 360 kg.

Jag blev sängliggande.

Jag var så deprimerad. Så jag beslöt mig för självmord.

Jag tog massor av läkemedel, inklusive fem Fentanylplåster.

Bella hittade mig.

Jag gick in i badrummet. Hennes kropp försökte-

-spy upp allt hon hade tagit. Jag fick inte ringa nödnumret.

Hon ville inte till sjukhuset. Hon ville bara dö.

Men jag ringde utan henne för min mamma är min bästa vän.

Att förlora min mamma skulle göra mig helt förkrossad.

Efter självmordsförsöket var jag på mentalsjukhus i tre månader.

Sen mådde jag så mycket bättre och fick en ny chans i livet.

Efter att jag skrevs ut från mentalsjukhuset-

-behövde jag tjäna pengar. Jag kunde inte få en anställning.

Så jag blev fetischmodell på en webbsida-

-för folk som gillar stora kvinnor.

Så jag kan filma mig själv hemma när jag äter.

Jag äter för andra människor.

Jag äter vad jag vill och de betalar för att se det.

Det är så jag kan försörja mig själv.

Jag känner mig uppskattad så jag gör det gärna.

Hej. Det var ett tag sen sist.

Folk frågar alltid när tårtvideon kommer.

Här är den.

Tack för att ni önskade det. Jag blir bara större och större.

Min mammas självbild förbättrades av modelljobbet.

Hon blir gladare, för de tycker att hon är vacker.

De ser henne som en människa och inte en stor galning.

Vi har kommit till det tragiska - tårtan är slut.

Det är alltid jobbigt med farväl. Vi ses.

Tack.

Men jobbet har varit ohälsosamt för mig.

Jag hittade en grupp människor som förstärker mina dåliga vanor.

Jag vägde mig för sex månader sen. Det blev 368 kg.

-Bella ska inte behöva hjälpa mig. -Underbart.

Samanthas livsstil är jobbig för Isabella.

Det har bara varit dåligt beslut efter dåligt beslut.

För tre år sen insåg jag-

-att när nån inte vill hjälpa sig själv-

-funkar det inte att försöka hjälpa dem.

Så jag orkar inte. Jag har fått nog.

Jag har ringt dr Now. Han är en av de få som kan hjälpa mig.

Han lovade att göra det.

Jag har en tid om ett par veckor på hans kontor.

Men jag måste ta mig till Houston på nåt sätt.

Jag får inte plats i nåt fordon förutom en överviktsambulans.

Och det finns ingen som tar mig från Denver till Houston.

Jag är livrädd. Jag har ont om tid och jag vill inte dö.

Jag hatar mat nu. Jag är gigantisk.

Jag är stor som ett hus.

Kroppar vill inte väga 360 kg. De flesta kroppar dör.

Jag lider varenda minut.

Allt är så obekvämt hela tiden.

Allt gör ont.

Om jag inte gör en förändring kommer jag att dö.

Det kan ske vilken dag som helst nu.

Min kropp kommer att gå sönder.

Jag måste göra nåt innan det är för sent.

Några dar efter att Samantha pratade med dr Now-

-började hon få allvarliga magsmärtor.

Hon ringde dr Nowzaradan och han rekommenderade läkarhjälp.

Släpp ner henne långsamt.

Håll hårt där.

På sjukhuset såg de att hon har njursten.

Hon var för stor för en operation så de skickade hem henne.

Okej.

Den kommer bakom dig.

Då går vi.

-Nu kör vi. -Bra.

Ta ner den.

Okej.

-Går det bra för er? _Ja.

Jag försöker luta mig på saker.

Jag gör min grej.

Ta din tid.

Aj!

Flytta mig inte för hårt. Ett, två, tre.

Bra, du är nästan framme.

Tack så mycket. Det svåraste är avklarat.

Nu räcker det.

Ska vi ta av den?

Bakom dig. Upp med armarna.

-Kan vi göra nåt mer? -Det räcker.

Trevligt att träffas igen. Lycka till.

Ta hand om dig.

Det var några läskiga dar.

Min kropp började gå bryta ihop men jag är glad att få vara hemma.

Bella är här i några dar för att kolla att jag är okej.

Saknade du mig?

Jag hoppas att allt kan bli normalt igen-

-förutom att jag har njursten.

Jag inser nu att jag börjar få ont om tid.

Jag måste till Houston och träffa dr Now innan det är för sent.

363 kg.

Jag är 188 cm. Jag har inte krympt eller växt.

-Såg du mig i trappan? -Jag vet inte hur du orkar.

Ett steg i taget. Varje steg är som att gå upp 10 kg.

Men folk runtom mig vet inte vad de ska göra.

De håller bara tummarna.

Jag mår så dåligt nu.

Det är ett hemskt liv.

Jag vill sluta vara jobbig för folk, speciellt Bella.

Jag hatar att hon oroar sig för mig igen.

Jag sviker henne hela tiden.

TVÅ DAR SENARE

DENVER I COLORADO

Jag har nått botten.

De senaste veckorna har varit deprimerande.

Jag försöker ta mig till Houston.

Dr Now oroar sig om jag reser ensam utan nån ambulanstransport.

Men det finns inget sånt här i Denver.

Jag är för stor för att köras ända till Houston.

Jag känner mig väldigt låg nu.

Allt känns hopplöst.

Men min mamma och min syster ska försöka glädja mig.

Jag oroar mig för vad de säger när de ser hur stor jag är.

Men att vara ensam hjälper mig inte nu.

Kom in.

-Hej. -Hej.

-Vi har inte setts på en evighet. -Hur är det?

Jag bara hänger här.

-Hur mår du? -Bra.

Bra.

Jag var nervös för det här eftersom jag är så stor.

Vad oroade du dig för?

Jag har varit inomhus i 12 år och har gått upp 110 kg sen sist.

-Har det gått 12 år? -Ja, ungefär.

-Är det din tyngsta vikt? -Ja, det är illa.

Bella oroar sig för mig.

Men hon visar inget. Det är orättvist.

Jag har varit ledsen länge när det gäller ditt liv.

Men du ville aldrig göra nåt.

Det är underbart att du skaffar hjälp.

Det är dags. Det finns inget annat att göra.

Jag vill att du ska få ett normalt liv och vara glad.

Jag vill jobba med djur och ta hem massor av katter.

Det har du alltid velat.

Jag vill vara runt djur.

Jag sa till Bella att hon ska bli veterinär-

-så att vi kan jobba tillsammans med det.

Vilket team.

Ja, ni skulle vara fantastiska.

Jag klarar det inte själv.

Jag uppskattar att ni kom hit. Jag vet inte varför jag oroar mig.

Jag skäms och vill inte att folk ska oroa sig.

-Det är för sent för det. -Det var fint att se er.

Nästa gång behöver du inte oroa dig.

Jag kommer på Thanksgiving i en bil som jag kör själv.

-Det är ett underbart mål. -Vad fint att se dig.

-Detsamma. -Jag älskar dig.

-Detsamma. -Jag älskar dig, Sam.

Vad underbart att få se dig.

Tack för att ni kom.

-Hej då. -Hej då.

-Vi älskar dig. -Kör försiktigt.

Jag hoppades att de skulle erbjuda sig att hjälpa till.

Jag är glad att de kom, men jag mår inte bättre.

Jag vet att börjar få ont om tid.

Månad 2

Jag är kvar i Colorado och har mått dåligt i veckan.

Magsmärtorna har kommit tillbaka.

Bella är här för att ta hand om mig.

Men i morse fick jag ont i bröstet också.

Det blir värre. Hela kroppen är...

Jag är uppsvullen och kan inte kontrollera blåsan.

Så det skrämmer mig. Jag oroar mig för vad det är.

Det kan inte vara bra.

-Vad är det som gör ont? -Mitt bröst gör så himla ont.

Mina muskler gör ont.

Det är som att nån sitter på mig här.

Jag har ingen blodcirkulation i benet.

Jag kissade i sängen två gånger. Jag bär runt på så mycket vatten.

Så jag har handduken här.

Jag kan inte ens ta av lakanen.

Det är äckligt. Jag kan inte göra nåt.

Jag är rädd för att nåt händer med hjärtat.

Jag är rädd för hjärtsvikt, så jag ringer efter ambulans.

Säg att du behöver överviktsambulans.

Jag vet inte om jag ska ringa nödnumret.

Tänk om nån dör och jag är bara tjock.

Jag ringer nödnumret. Jag bara tar upp resurser.

För Guds skull.

Vad har ni för nödsituation?

Jag behåller mycket vatten i kroppen och har ont i bröstet.

Min fot gör ont men jag väger 360 kg.

Jag har trappor att gå ner för.

Jag vill inte att det blir värre så jag inte kan gå ut.

-Är du på övervåningen? -Ja, det är sju trappsteg.

Är det nåt mer än bara vattnet i kroppen?

Ja, jag kissade i sängen och har ont i bröstet.

Jag har en spricka i hälen och kan knappt gå.

Mina skulderblad gör ont under nyckelbenen.

Jag känner mig så tung.

Har du svårt att andas?

Om jag ställer mig upp kan jag knappt andas.

Jag är väldigt stor, men det brukar inte var så här.

Okej, hjälp är på väg.

Tack.

Det är läskigt att se den här spiralen.

Den här gången gick allt så snabbt.

Jag försöker vara positiv, men hur kan man vara det.

-när nån är så negativ?

Man tänker att hon dör. Man förväntar sig det värsta.

Jag oroar mig för kroppen och vad som pågår.

Jag är uppsvullen överallt. Smärtan är olidlig.

Jag oroar mig för att det blir värre när jag rör mig.

Foten är så svullen att den blöder. Hur ska det gå?

Hej, Samantha. Hur mår du idag?

-Inte bra. -Okej.

Vi har den runt dig, så att du kommer upp.

Lyft armarna, så sätter vi på den.

Säg till när du är redo att stå upp.

-Ta några andetag genom näsan. -Vad värdelöst.

Vi ställer oss upp och tar oss till dörren.

Jag måste...

-Så där. -Herregud, vad ont det gör!

Vi har dig. Ingen fara.

Nej, det gör ont!

Jag vet det, men vi måste fokusera nu.

-Gå med mig. -Du klarar dig.

-Nu går vi. -Jag tar den här.

De går snabbt.

-Fortsätt lite. -Håll dig här med mig.

Om du behöver mig finns jag här.

Vi behöver mer lina.

-Vi kommer att halka. -Det är ett litet steg här.

-Ta till höger. -Det går bra. Fortsätt.

Säg när vi lyfter för mycket.

-Tar vi barriären där? -Ja.

Vi vilar här.

Jag kommer inte ner för steget.

Vi håller i dig.

Jag skriker inte på nån, jag bara dör.

Vi finns här för dig. Vi låter dig inte ramla.

Fokusera på mig hela vägen. Vi ser till att du mår bra.

Det känns som... Vad värdelöst!

Du är stark nog för det här.

Kliv ner rakt framför dig.

Jag har dig. Fokusera på mig.

Vilket ben kommer först.

Bra. Ett steg till.

Kom nu. Jag vet att det gör ont. Jag är ledsen.

Du är så duktig. Ett till.

Ett till. Fortsätt.

Ni bakom måste hålla i mig. Jag börjar bli svag.

-Fortsätt. -Vi håller i dig.

Snyggt jobbat. Fortsätt. Två steg till.

-Kom nu. -Snyggt jobbat.

-Ett steg till. -Bra jobbat.

Jag vet. Vi är nästan där.

De här är läskiga.

Ingen fara. Kom nu.

Bra jobbat.

Snyggt jobbat.

Vi tar ett ben i taget.

-Bra. -Ett, två, tre.

-Så där. -Flytta upp lite.

Så där.

Det här var hemskt.

Vilken hemsk upplevelse.

Jag är glad att det är över och jag ska till sjukhuset.

Jag hoppas att jag klarar det för det blir värre hela tiden.

Jag har aldrig haft så ont och det skrämmer mig.

Min kropp börjar ge upp.

-Jag älskar dig. -Jag älskar dig också.

Allt är bra.

Du behöver inte ta hand om mig. Jag älskar dig.

Jag vill klara mig och finnas där för Bella.

NÄSTA DAG

De här 24 timmarna har varit hemska.

De har tagit prover för att förstå vad som är fel.

De tog ultraljud, röntgen och allt, förutom datortomografi-

-eftersom jag inte fick plats.

Men de vet inget än så de fortsätter med proverna.

Ingen vet vad som orsakar bröstsmärtan, andningsproblemen-

-eller varför jag är så uppsvullen att jag har ont.

Jag oroar mig för vad det är och vad som ska hända.

-Jag är helt blöt. -Kära nån.

Dessutom kissade jag på mig.

Det är pinsamt i min ålder.

Men eftersom jag är så stor kan jag inte resa mig upp.

Och jag kan inte tvätta mig sen.

Kan ni hjälpa mig byta lakan, så jag inte ligger i min avföring?

Lyft upp benen.

-Förlåt. -Nej, ingen fara.

Så där.

Okej.

Jag har inte varit så vig på länge.

Ja.

Om vi får upp räckena kan jag dra mig framåt.

Jag vet inte hur lätt det blir här uppe.

Men du har koll där nere.

Ett, två...

Jag måste...

Bra.

Det går bra för dig.

Bra.

Lyckligtvis är sängen torr, men det är bara ett problem.

Jag måste bli bättre, så att jag kan få hjälp.

Jag hoppas att hjärtat och lungorna inte sviker mig.

Jag vet inte när jag kan träffa dr Now för att visa-

-att jag vill förändra mitt liv och få hans hjälp.

Allt beror på hur länge jag ska vara på sjukhuset.

Förhoppningsvis blir det snart.

Jag har redan missat min första tid för ett par veckor sen.

Mason. Det stämmer.

Jag vill ha en caesarsallad med kycklingbröst.

Och ranchdressing och en tallrik vindruvor-

-en tallrik keso, Pepsi, chokladmjölk och morotstårta.

Det var allt. Tackar.

Jag behöver verkligen opereras.

Jag behöver det innan det blir värre.

Mat är fortfarande allt för mig.

Jag måste prata med dr Now så han vet vad som händer.

Jag kommer dit så snart som möjligt.

Jag börjar få ont om tid.

Han är mitt enda hopp att kunna förändra mina vanor.

DENVER I COLORADO

Månad 3

Jag har varit på sjukhuset i sex veckor.

De tog alla sina prover.

Den goda nyheten är att kroppen inte bröt ihop eller nåt sånt.

Men jag har många problem som är relaterade till vikten.

Så de har inte vågat skicka hem mig.

Dr Now vill att de sätter mig på en kontrollerad diet.

Men de gör inte det här på det sättet som dr Now vill.

Han har kollat upp behandlingen och vi ska prata idag.

Jag har kalorirestriktioner som ska hjälpa mig.

Men jag har inte gått ner nåt. Om de inte har vad jag vill äta-

-beställer jag det bara.

Jag beställer bara mat via nätet och sen kommer budet.

Jag är peppad när den är på väg. Jag är glad med mat omkring mig.

Sjukhusets rumsservice.

Ert samtal kopplas till en expert på näringslära.

-Kan jag få ert efternamn? -Mason.

Okej.

Jag vill bara ha en frukostburrito, råraka med ketchup-

-och en banan.

Fyra tallrikar vattenmelon i en stor skål.

Och sen en till sån.

En vad då?

Fyra tallrikar vattenmeloner i en stor skål.

-Gånger två. -Okej, så två såna.

Ja. Två koppar kaffe.

Och sex vaniljkaffegrädde.

Jag kollar mängden salt och kalorier du får äta.

Kan du kolla vad jag åt till frukost igår?

Jag vet inte varför det blev för mycket.

Igår åt du två tallrikar vattenmelon-

-sex vaniljgrädde och en halv nyttig frukostburrito.

Jag kopierar det du åt igår.

Och ingen pico.

Nej, exakt samma sak som igår.

-Jag kopierar det. -Tack så mycket.

-Varsågod. Hej då. -Hej då.

Jag hatar begränsat urval.

Vad är poängen?

Vad är poängen med att äta när man inte får äta mycket?

Ni ska få se den patetiska lilla burriton.

Den är som en taquito.

Det är bara ägg i en tortilla.

Ingen ost och inget kött.

Det är tragiskt.

Och det är därför jag är fet.

Alla begränsningar av mat som jag har fått-

-sen jag var sju år har alltid känts jobbiga.

Jag har alltid hatat när folk säger åt mig vad jag ska göra.

-Hej, Sam. -Hej.

-Hur är det? -Okej.

-Jag ska väga dig. -Måsten den vara av?

426 KG

Det verkar vara 426 kg den här morgonen.

Det är inte goda nyheter.

-Kan jag göra nåt? -Nej.

Vi ses.

-Tack, Allison. -Varsågod.

Hej.

Jag aldrig känt mig så hjälplös. Jag blir sämre.

Jag gick in här med egna muskler.

Jag har varit för mycket i sängen och har förlorat styrkan.

Så nu kan jag inte stå upp.

Det är tragiskt.

Jag ska uppdatera dr Now om hur allt går.

Han lär inte bli glad när han hör min vikt.

Så det här blir kul.

-Hej, Samantha. -Hej.

Hur är det?

Jag har haft bättre dar, men det är ganska okej.

Så du är kvar på sjukhuset?

Ja, jag har nya problem.

-Vad då? -Huden är ett stort problem.

Min högra sida är större och full av vätska.

Jag har inga sår, men porerna läcker vätska.

De låter bara huden rinna här.

Det låter dåligt.

Så hälsan försämras snabbt.

Att ligga ner hjälper inget.

Kan du röra dig?

Jag kan stå och gå med en rullator.

-Vad väger du nu? -Det var 426 kg i morse.

Så du har gått upp 70 kg på en och en halv månad.

Ja.

Du måste inse att vikten närmar sig en farlig punkt.

-Du har ont om tid. -Jag vet.

Så varför går du upp på sjukhuset?

Jag följde inte dieten.

Det är mitt problem.

Och...

Jag måste vara ärlig. Jag har tagit hit mat.

När nån tvingar mig att äta nåt får jag panik-

-och vill äta så mycket som möjligt.

Jag svälter utan det.

Om du räknar på det äter du maten-

-för de närmaste fyra åren i förväg.

Vad menar du med att svälta?

Om du inte äter nåt på fyra år blir allt bra. Förstår du?

Ja, det är ett sätt att se det på.

Det är exakt vad som hände. Du kommer inte att svälta.

Du vill ha mat runt dig.

Men vad ska du göra när du kommer hem?

Tänker du äta hela dan?

Nej, då tänker jag inte ha godsaker hemma.

Jag ska inte ha sånt hemma.

Jag har kommit på måltider-

-med kyckling och broccoli.

Jag är väldigt seriös.

Bella ska inte ha en död förälder som jag när jag var 20 år.

Hon är 18 nu. Hon behöver mig.

Hennes pappa är värdelös. Jag måste vara där.

Om jag dör blir hon ensam. Jag kan inte göra så mot henne.

Hon behöver mig. Vi är bästa vänner.

Jag får inte dö. Hon blir för ledsen.

Jag har mejlat dig dieten.

Prata med sjukhuset om matrestriktioner.

Men det har inte funkat.

De satte mig på 2 100 kalorier per dag.

Så 700 kalorier per måltid.

Det är inte rätt för dig.

Men även om du åt 2 100 kalorier hade du gått ner mycket.

Men du äter ju 10-12 000 kalorier per dag.

Och dessutom ligger du bara ned.

Det här är illa. Du kommer bara att gå upp.

Sen kan du inte gå runt.

-Du kommer nästan upp i 450 kg. -Ja.

Det är imponerande att du kan stå upp.

Om du ligger i sängen kommer du inte överleva länge.

Det låter som att din kropp har gett upp.

-Det här är väldigt illa. -Jag vet.

Du säger det, men du äter vad du vill.

Snart väger du 450 kg.

Jag hoppas inte det. När jag hör att jag har gått upp...

Jag är en realist och antar att-

-hjärtat stannar om jag fortsätter.

Det händer nåt om jag inte fixar det här.

Vad har du för plan för att bli friskare och komma hit?

-Vad är planen? -Vad planen är?

Ja.

Jag har ingen.

Vi har försökt fixa transporten men du är för stor.

Och nu är du ännu större.

Så nu kan du inte resa nånstans.

Jag har pratat med mina vänner.

Vi har diskuterat lite.

Man kan ha en madrass i en skåpbil.

De senaste 12 åren har jag bara åkt i en överviktsambulans.

Jag får inte plats i bilar. Jag är 140 cm bred.

Min tyngd krossar mina ben. Det är så jobbigt.

Så du kan inte resa utan vård.

Men det finns ingen sån ambulans-

-som kan ta dig till Houston. Här kommer din plan.

-Är du redo? -Ja.

Du måste förändra dina matvanor så att du går ner i vikt.

Jag skickar dig en diet på 1 200 kalorier igen.

Följ den. Du får inte äta snacks.

Du äter tre gånger och 400 kalorier per måltid.

Du äta grönsaker och sallad med lite kött.

Då kan du lätt gå ner 110 kg på två månader.

Det är viktigt. Om du inte går ner-

-förbättras inte hälsan och då blir sängbunden.

Det är farligt med tanke på din vikt.

-Förstår du? -Ja.

Kan du följa dieten på 1 200 kalorier?

Ja, jag gör vad som krävs. Men jag är rädd.

Jag känner mig rädd överlag.

Jag är nervös och rädd. Jag ser inget mål.

Det kan vi hjälpa dig med men du måste ta första steget.

Du måste ändra matvanorna innan det är för sent.

För nu klarar du inte av resan om du inte går ner 110 kg.

-Okej? -Okej.

Du måste klara av en resa.

Okej.

Om du inte går ner där kan vi inte göra nåt.

-Förstår du? -Ja.

Är du motiverad nog att göra förändringarna?

Ja. Jag är 36 år och det har blivit så här.

Det är skrämmande. Jag är så rädd.

Jag är överväldigad.

Det blir jobbigt. Mat är hela mitt liv.

Jag vet inte vad jag är utan maten.

-Förlåt. -Be inte om ursäkt.

Det är inte en lätt process.

Det är alltid läskigt att ta de första stegen.

Mat är viktigt för dig, men ditt liv är viktigare än mat.

Om du inte gör förändringarna kommer du att dö av maten.

-Förstår du det? -Ja.

Så gå ner 110 kg de närmaste två månaderna.

Det blir väldigt lätt om du håller planen på 1 200 kalorier.

Det låter som en plan.

Gå runt varje dag.

Du får inte bara ligga stilla.

Det ska jag göra.

Du ska kunna gå varje dag utan rullator.

Håll dig till dieten på 1 200 kalorier som jag skickar.

Jag ska försöka.

Bli så frisk att du kan resa till Houston.

Vi får lista ut exakt hur när du har gått ner i vikt-

-och kan lämna sjukhuset.

-Jag vet. -Några frågor?

Nej, men jag har ditt nummer och din mejl.

Om du har frågor kan du ringa. Vi hörs. Var fokuserad nu.

Okej.

Det var fint att prata med dig. Vi hörs.

Ring mig om du har frågor.

-Det låter som en plan. -Hej då.

Hej då.

Sam tar fortfarande inte situationen på allvar.

Hon säger att hon vill göra de här förändringarna.

Men om det stämde skulle hon inte må sämre nu-

-än för några månader sen när hon först hörde av sig.

Vi har försökt hitta sätt för henne att ta sig hit på.

Men istället gick hon upp ännu mer.

Jag oroar mig nu när hon nästan väger 450 kg.

Hon kan knappt röra sig. Kroppen klarar inte mer.

Snart ger den upp.

Jag vet inte hur hon ska överleva i sex månader-

-om hon fortsätter så här.

Men tyvärr har inte sjukhuset-

-möjligheten att sätta henne på en diet om hon inte vill.

Så hon äter hela tiden.

Och hon bränner inga kalorier.

Vi får se vad vi kan göra och om vi kan hjälpa henne mer.

Men situationen med Sam är allvarlig.

Det ser inte bra ut på lång sikt nu.

DENVER I COLORADO

Sen jag pratade med dr Now för ett par veckor sen-

-har jag jobbat väldigt hårt.

Min fysioterapeut hjälper mig upp varje dag.

-Hej, Sam. -Hej.

Är du redo att röra lite på dig?

-Nej. Jo då. -Okej.

Vi jobbar med rörligheten.

Jag behöver rullator men träningen hjälper mig.

Okej.

-Är det okej? -Ja.

-Upp ur sängen. -Upp ur sängen.

-Du vet. -Jag kan rutinen.

Först var det jobbigt.

Jag ansträngde mig så och lyckades med så lite.

Men jag bygger upp min förmåga att orka gå runt.

Det känns bra att jag kan gå lättare.

Men maten är det svåraste.

Jag bara gått ner fem kilo de senaste två veckorna.

Det är inte så mycket som dr Now sa.

Men att ge upp mat är ett stort steg.

Det går i alla fall framåt.

Det går åt rätt håll. Jag tänker bara på mat.

Det positiva är att jag har lättare att andas.

Om jag fortsätter så kan jag snart få åka hem.

Då blir det lättare för mig.

Hemma finns det annat som distraherar mig från mat.

Ett, två...

Okej.

Du klarar det här.

Herregud, min rygg!

Det är långt kvar till dr Nows mål.

Jag är mer bestämd än någonsin att förbättra mitt liv.

Jag vet att jag inte har mycket tid på mig.

Men när det går framåt blir jag motiverad att fortsätta.

-Så jag ger allt. -Du klarar det.

Jag ska gå ner 110 kg på sex veckor-

-frö att visa dr Now att jag menar allvar.

-Fan! -Ta ett djupt andetag.

In genom näsan och ut genom munnen. Bli arg.

Du klarar det.

Upp med benet lite till. Så där.

-Jag har ingen styrka. -Du klarar det. Så där.

Snyggt jobbat.

-Vi ses senare. -Okej.

Det är så mycket jobbigare än vad jag trodde.

Jag vill bara äta.

Min kropp och min hjärna arbetar mot mig.

Jag hatar det, men jag är så motiverad.

Jag vill se Bella ta examen från college, så nu gäller det.

Månad 4

Efter flera månader på sjukhus skrivs jag äntligen ut.

Jag kan åka hem och min vikt är nere på 410 kg.

Det är 20 kg mindre.

Men jag är nervös, för jag får inte lika mycket hjälp.

Det har gått framåt de senaste veckorna.

-Är det grinden? -Ja, här.

BELLA SAMANTHAS DOTTER

Jag kan gå längre nu, så det är bra.

-Hur känns det på sidan? -Bra.

Jag började jobba hårdare-

-så det går framåt snabbare och det känns bra.

Vi är på marken.

Bella och pojkvännen Ivan ska bo med mig-

-i några veckor för att se att jag klarar mig-

-och kan hantera övergången.

Jag sitter gränsle över den.

Ett, två, upp!

Nästan. Det går bra.

Nu vet vi vad du gör.

Okej, jag tar tag i...

Luta mot den.

Ett, två, upp!

Även om det har gått framåt når jag min gräns snabbt.

Då behöver jag hjälp om jag inte vill ramla och slå mig.

Okej, sidleds.

Jag har byxan.

Men vi har gjort förändringar som förbättrar mitt boende.

Det stora är att Bella hittade en lägenhet på markplan.

Hon flyttade dit mina saker.

Att gå upp för en trappa tog kål på mig.

Det gör det mycket lättare att gå ut och in.

Ett, två, tre. Jag är uppe.

Okej.

-Kan inte sängen sänkas mer? -Nej.

Andas nu.

-Vi klarade det. -Ja.

-Det var fint att träffas. -Detsamma. Tack för hjälpen.

-Ska jag stänga? -Ja.

Trivs du här? Gillar du lägenheten?

Ja, men det tar ett tag innan jag känner mig som hemma.

Hur ska jag göra?

Fan!

-Jag ställer mig upp. -Ivan.

IVAN BELLAS POJKVÄN

-Är det bra här? -Nej!

Så där.

Jag måste vänja mig vid att göra allt själv igen.

Jag vill nå målet nästa månad.

Jag är en femtedel på vägen, så jag har mycket kvar.

Jag gör vad som än krävs.

Jag är så hungrig.

Leverans eller avhämtning?

-Leverans. -Vad vill ni ha?

Kycklingstrips, fyra stycken revbensspjäll-

-svampburgare, pommes frites, jordgubbslemonad och chokladtårta.

-Okej. -Vad vill ni ha?

DENVER I COLORADO

Jag är hemma nu efter att ha varit på sjukhus.

Det känns skönt att ha min frihet.

Men det skrämmer mig att vara här.

Att bo ensam gör mig orolig.

Jag tror inte att det funkar men jag har inget val.

Bella hjälper mig men sen är det upp till mig.

Det positiva är att jag kan beställa vad jag vill.

Det känns tryggt.

Jag har följt dieten. Ibland undrar jag varför.

Om mat gör mig glad och jag ändå kommer att dö-

-kan jag väl bara vara glad?

Kolla, det bara lossnar från benet.

Det är svårt att se mamma så här.

Det är så gott att jag gråter.

-Är det verkligen så god? -Ja.

Det är så tragiskt att se hon inte kan röra sig.

Jag vet inte hur jag mår idag.

Jag såg fram emot att hon kom hem. Men jag var också osäker.

Jag tror att det är bäst för henne på sjukhuset.

Jag försöker att inte förvänta mig det värsta.

Men hon är rädd för att vara ensam.

Jag oroar mig för att hon ska få självmordstankar-

-och må dåligt när vi åker. Det skrämmer mig.

Hon har varit på sjukhuset där folk har koll på henne.

Men här har hon ingen alls.

Först var allt bra.

Sen blev det mycket värre väldigt snabbt.

Jag vill bara tillbaka.

Jag är så jävla besviken.

Det blev bara värre.

Jag är så överväldigad.

Jag stoppar fortfarande in mat i mitt feta ansikte.

Det är jobbigt att se den onda cirkeln.

Jag försöker tänka positivt.

Men hon är så negativ-

-att det är svårt att vara positiv.

Vad händer när ni åker?

Varför skickade de hem mig?

Ju mer du säger att det är illa och att allt känns fel...

Jag hittar inget positivt.

Jag kan inte vara positiv om det inte finns nåt positivt.

Det här är en fantastisk lägenhet.

Ja, för en vanlig person. Jag är stor som Titanic.

Du måste hitta nåt positivt.

Ju mer du pratar om det negativa...

Det finns inget positivt.

-Det finns nåt positivt. -Vad då?

Hitta det. Sluta vara negativ.

Då hittar du aldrig nåt positivt.

-Sluta skrika. -Då får du sluta skrika.

Folk hjälper dig. Folk vill att det går bra för dig.

Jag vill få sex miljoner dollar, men det funkar inte så.

Det funkar redan. Kolla var du är.

Kolla vilka som hjälper dig. Ska vi låta dig vara ifred?

Säg inte att jag inte är tacksam. Jag tackade dig hela dagen.

Du är tacksam, men du visar inte det.

Du är väldigt negativ vilket gör mig ledsen.

Då vill jag inte vara med dig.

Månad 5

Månaden har varit jobbigare än jag förväntade mig.

Men jag jobbar hårt för att lyckas med mina mål.

Det har gått bättre nu för jag gör det själv.

Jag behöver rullatorn om jag blir trött.

Men nu kan jag gå lite utan den och jag använder den mindre.

Det är när jag anstränger mig för mycket som jag måste ta den.

Och då behöver jag hjälp.

Bella och Ivan bor kvar.

Men snart kan jag ta hand om mig själv.

Det känns bra nu.

Jag hoppas bara att det duger för dr Now.

-Ska jag hjälpa dig med byxorna? -Jag klarar det.

Jag går på toa och försöker låta bli att spy.

Dr Now vill att jag börjar med fysioterapi den här månaden.

Så jag har gjort en del saker.

Jag ringer dem en eller två gånger i veckan.

Jag fokuserar på att bli bättre nu.

Jag måste ge allt-

-eftersom jag har ett stort mål den här månaden.

Jag hoppas att ansträngningarna har lönat sig.

Jag ska väga mig på sjukhuset nästa vecka.

Jag ska ha gått ner till 300 från 430.

310 kg, om man går efter dr Now. Då har jag gått ner 110 kg.

Men jag tror att jag har lyckats.

Om inte, så är jag nära. Jag har varit utsvulten.

Ivan. Vill ni ha kaffe?

-Ja. -Ja.

Jag tar bara en saltad karamell, som du köpte förut.

-Du kan köpa vad du vill. -Bra.

-Vi kommer snart. -Du har pengar på kortet, va?

-Jag älskar er. -Hej då.

Hej då.

Jag har mestadels följt dr Nows diet.

Men jag ger mig själv små belöningar då och då-

-för att klara av saker.

Och jag fuskar en dag i veckan som motivation.

Jag kan anstränga mig om jag vet att jag belönas.

Jag vill laga mat. Jag är hungrig.

Jag lurar mig själv, så att jag äter mindre.

Jag äter mycket mindre nu än någonsin tidigare i mitt vuxna liv.

Det känns sjukt ibland.

Jag känner inte att jag har ätit.

Förhoppningsvis ger det dr Now vad han vill se-

-så att jag överförs till Houston och kan få operationen.

Jag klarar inte det här själv.

Det är för svårt att kontrollera ätandet.

Det är för svårt när nån inte stoppar mig.

Jag klarar inte av att förändra vanorna själv.

Jag behöver verkligen operationen.

Annars kan jag inte förändra mitt liv som jag vill.

Jag har jobbat hårt för att komma nära målet.

Förhoppningsvis går allt som planerat på sjukhuset.

Så om en månad gör jag mig redo för operationen.

Jag får en ny chans till ett bättre liv.

Månad 9

När Samantha kom till sjukhuset-

-inleddes en karantän på grund av Covid-19.

Hon var kvar på sjukhuset i fem månader.

När hon var hemma hade hon gått upp till 442 kg.

Det är hennes högsta vikt någonsin.

Samanthas hälsa försämrades. Dr Now blev orolig för att-

-hon inte skulle överleva utan ett extremt ingrepp.

Han jobbade med dr Heydari i Denver-

-och gjorde gastrisk sleeve för att hon inte skulle äta för mycket.

Operationen lyckades och det har nu gått tre månader.

Dessa månader har förändrat allt. Operationen räddade mitt liv.

När karantänen började-

-oroade jag mig för att jag inte skulle opereras.

Så jag blev glad när jag hörde att jag kunde opereras här i Denver.

Det var några månader sen. Jag har varit kvar på sjukhuset-

-för jag stukade knäet.

Jag kunde inte vara ensam efter min viktuppgång.

Jag trodde inte att jag skulle vara här så länge.

Det funkar. Jag tränar mer. Jag går ner i vikt.

I morse hade jag gått ner till 289 kg.

Det är min lägsta vikt på 15 år.

Men nu är jag deprimerad.

Jag förstår inte det, förutom att jag inte vet-

-hur jag ska leva utan mat.

Folk säger att det inte blir så illa som man tror.

Men det är mycket värre.

Om mat gör mig glad, så är glada jag borta.

Jag känner mig otroligt ledsen.

HOUSTON I TEXAS

I några månader har jag jobbat med kollegan-

-dr Heydari i Denver för att behandla Sam Mason.

Jag har känt honom i många år och han utförde operationen-

-för att Sam inte skulle dö av all mat.

På grund av Covid kunde Sam inte komma till Houston.

Jag var rädd för att hon inte skulle överleva.

Hon kom nästan upp till 450 kg.

Hon skadade knäet på sjukhuset.

Så hon var sängliggande också.

Om hon bara var hemma och åt hade hon dött-

-inom några månader.

Om vi inte hade gjort nåt drastiskt hade hon inte varit vid liv nu.

Efter operationen la vi upp en diet-

-för Sam på sjukhuset.

Så förutom operationen-

-har hon haft en kontrollerad diet i några månader.

Lyckligtvis har allt varit effektivt och hon har gått ner.

Men nu är problemet de nästa stegen.

Hon måste fortsätta-

-så hon inte hamnar där igen.

-Hur är det, dr Heydari? -Hej, dr Now. Bra, och ni?

Bra. Hur går allt med Samantha?

Riktigt bra. Hon har gått ner mycket.

Hon vägde bara 290 kg i går.

Hon är motiverad och går på fysioterapin utan att säga emot.

Men viktminskningen har avtagit de senaste veckorna.

Det är förväntat. Lola sa-

-att hon inte tar psykoterapin på allvar.

Undviker hon fortfarande den?

Ja. Hon har haft några sessioner men gör fortfarande motstånd.

Om hon inte tar hand om problemen som får henne att äta-

-så kommer hon snart gå upp i vikt igen.

-Kroppen klarar inte det. -Jag håller med.

Så jag vill överföra henne till rehab-

-där vi får mer tid med henne i en kontrollerad miljö.

Det låter bra.

Vi hörs nästa vecka om hur det går för henne.

Om det är nåt kan du ringa mig.

Det låter bra. Tack så mycket. Hej då.

Hej då.

Sam har många problem som hon måste ta itu med-

-för att ta kontroll över ätandet.

Så det är viktigt att ta psykoterapin på allvar-

-innan hon kommer tillbaka till sin egen miljö-

-där hon kan äta för mycket.

Speciellt när viktminskningen avtar. Från 450 kg-

-till operation och diet.

Då är det lätt att tappa 100 kg snabbt.

För hon kan inte äta för mycket.

Men nu väger hon runt 270 kg och det blir jobbigare då.

Hon lyckas säkert äta lite extra då och då.

Det gör att viktminskningen avtar.

Så hon använder mat för att må bättre igen.

Psykoterapin är viktig för henne.

Vi måste se en utveckling för hennes emotionella problem-

-innan hon åker hem. Hon får inte förstöra allt-

-hon har lyckats med och hamna där igen. Då överlever hon inte.

Kroppen klarar inte av det igen.

DENVER I COLORADO

Efter att ha pratat med Dr Now-

-ska dr Heydari flytta Samantha till en rehab idag.

-Hej, Samantha. -Hej.

-Dr Heydari. Hur är det? -Bra, och du?

Det här är spännande. Du slipper äntligen sjukhuset.

Du har varit så duktig. Jag är så stolt över dig.

Det var en stor och riskabel operation.

Jag uppskattar ditt förtroende för oss och mig.

Ingen har tagit en chans på mig. Alla sa att jag var för stor.

Tack för att du trodde att jag klarade det.

Och här är vi nu.

Självklart. Du var så duktig.

Operationen gick bra och sen har du har varit fokuserad.

Men nu ska till rehab.

Det är viktigt att jobba så hårt du kan där.

Fysioterapi och beteendespecialister-

-är en stor del av processen. Det är inte bara operationen.

Det handlar om allt efteråt.

Du har redan gått ner mycket. För att du inte ska gå upp igen-

-måste du jobba med fysioterapeuten och beteendespecialisten.

-Jag slipper rullatorn. -Bra.

-Jag behöver den inte längre. -Jag ser det. Du är aktiv.

Du har verkligen ansträngt dig och jobbade hårt. Fortsätt så.

-Det låter bra. -Bra. Jag är stolt över dig.

-Tack. -Okej.

Vi väger dig innan du åker.

Låt mig se här. Det här är det bästa sättet.

Det står 280,2 kg.

Jag ska bara göra omvandlingen.

-Herregud. 616 pund. -Nej.

-Snyggt jobbat. -Ja!

-Oj. -Från 440 kg.

Ja, det är riktigt bra. Jag är stolt, men du är inte klar.

-Nej. -Du ska väga under 230 kg.

-Under 230 kg. -Absolut.

-Ja. -Bra jobbat. Jag hör med rehab.

Sen ses vi om ett par veckor.

Samantha ska till rehab efter att ha varit på sjukhuset.

Vill du kliva ur på den sidan?

Alla stirrar. Jag är ingen orangutang.

-Jag vet. -Bara en stor människa.

Jag tar den här sidan.

Vi kan bara ha Sam på rehab i en månad, kanske lite mer.

Sam klarade av operationen väldigt bra.

Det är viktigt att hon tar sig an den emotionella delen.

På rehab jobbar hon med fysioterapeuter-

-och psykoterapeuter som hjälper henne fortsätta gå ner.

Hon behöver det som stöd efter att hon klarade operationen.

De första månaderna går det snabbt, så det är kul.

Utmaningen blir att viktminskningen avtar.

Så han kanske blir lite låg-

-och känner sig deppig. Hon kan vilja börja äta igen.

Det är viktigt att hon har stöd från beteendespecialister-

-och fysioterapeuter.

Dessutom minimerar det risken för Covid.

På grund av operationen och vikten är hon känslig.

Hon vill inte få Covid. Det går inte bra för henne.

Nästa månad blir viktig när det gäller beslutet hon fattar-

-innan hon åker hem.

Hemma har hon inga restriktioner och ingen hjälp.

Om hon fattar rätt beslut fortsätter hon gå ner i vikt-

-och behåller den sen.

Men hon måste ta hand om de emotionella problemen.

Annars kan hon gå upp igen och misslyckas.

Akta fötterna. Jag stänger.

Idag ska jag till rehab och jobba på fysisk styrka-

-så jag kan vara aktiv.

Jag vill hellre hem, men jag vet att det här är bäst-

-om jag vill att det ska fortsätta gå bra.

Jag ser fram emot att ta ett till steg mot ett bättre liv.

Jag får i alla fall miljöombyte.

Är du redo?

Jag ska göra vad som krävs för att nå målet.

Jag vill lyckas för Bellas skull.

HOUSTON I TEXAS

DR NOWZARADAN ÖVERVIKTSLÄKARE

När Samantha kom till rehab fick en infektion i benet.

Hon flyttades och fick behandling.

-Hej, dr Heydari. -Hej, dr Now. Hur är det?

-Okej, och du? -Bra, men stressad.

Det är vårt jobb.

Jag vill höra hur Sam Mason mår.

Hon har haft en motgång tyvärr. Det gick bra för henne.

Men sen på rehab-

-blev huden på magen och ett ben infekterad.

Som ni vet har hon cellulit.

Vi tog bort en del av huden.

Hon har sår som hon måste ta hand om nu.

Det blir en lång process. Det tar ett tak att läka.

Ja, minst två månader.

Men infektionen är under kontroll. Det är bara såret.

Vad bra.

Förhoppningsvis läcker det inom ett par månader.

Då kanske hon sen kan fortsätta bli bättre.

Hon är mycket gladare nu. Hon är motiverad.

Hon gör sitt bästa och jag tror att hon fortsätter med det.

Vad bra. Samarbetar Sam med psykoterapin?

-Från och till. -Okej.

Men det är det positiva.

Nu får vi mer tid på oss att jobba med henne.

Hon måste jobba med de problemen innan hon åker hem.

Hon är motiverad och gör sitt bästa.

Vi kanske kan hjälpa henne med psykoterapin och fysioterapin.

Bra. Väger Sam nu?

Hon har gått ner, men det har stått still i ett par veckor.

Hon har inte gått ner så mycket som förväntat.

Vad väger hon?

Hon väger 225 kg nu.

Som hon har redan gått ner runt 230 kg.

Vi måste bara fortsätta så.

Bra. Hon måste komma ner till 90 kg.

Absolut.

Det är målet.

-Hör av dig om du behöver nåt. -Ja.

Tack för ditt hårda arbete med patienten.

Tack för ditt stöd och allt du gör.

Det är mitt jobb.

-Hej då. -Hej då.

Det var synd att Sam fick ett nytt problem.

Heydari har rätt. Det positiva är att de får mer tid med henne-

-för att jobba på grundorsaken till hennes patologiska ätande-

-innan hon hamnar i en miljö som gör det svårare-

-på grund av frestelserna.

All hennes viktnedgång har skett i en kontrollerad miljö.

Det är viktigt att hon tar itu med det här-

-och klarar av problem på ett hälsosammare sätt.

Om hon inte gör det lär hon-

-gå upp igen framöver.

Så vi har en lång väg kvar med Sam Mason.

Men att gå ner 220 kg är en bra början.

Hon hade nog inte levt idag annars.

Nu fokuserar vi på att se till att hon fortsätter så.

Det blir inte lätt och det kan ta ett år till-

-innan hon har kommit dit hon behöver vara.

Hon är långt ifrån ute ur farozonen med sin hälsa.

Men hon har fått hjälpen och stödet som hon behöver.

Så nu handlar det om valen hon gör.

Jag hoppas att hon gör rätt och fortsätter så här.

På grund av COVID-19 kunde vi inte filma Samantha.

Men hon spelade in det här meddelandet själv...

Efter den senaste operationen vägrade såren läka.

Så jag skickades till rehab. Jag är där nu.

Det är en motgång, men om ett år har jag mitt liv tillbaka.

Jag har jobbat för hårt för att komma hit för att ge upp.

Jag ger inte upp.

Jag är på bra humör. Jag har mina katter och mitt barn.

Jag vill att allt det ska finnas i mitt om ett år.

Såren kommer inte att vara kvar.

Jag kan inte sluta nu.

Då var allt i onödan. Det är bara en liten motgång.

Text: Fredrik Asplund www.sdimedia.com