Original subtitles

Downloaded from YTS.BZ

Official YIFY movies site: YTS.BZ

Jag drömde att jag var ute i rymden i ett rymdskepp av nåt slag.

Och vi hade fått problem.

Jag höll på att använda nåt slags kommunikationsredskap.

Som en telefon.

Och jag ringde till jorden.

Men där fanns det ingen som kunde rädda oss.

Vi fick klara oss själva.

Sen vaknade jag och insåg att Gud eller Jesus inte tänkte komma.

Allt vi fått höra om frälsningen...

...var en myt.

Andas in.

Och andas ut all spänning inombords.

Så att ni känner er bekväma, avslappnade och trygga.

Känner er trygga och säkra.

Ni kan gradvis gå bakåt i tiden...

...och betrakta er själva som fyraåringar.

Sen kan ni fundera på...

...om det är ett oskuldsfullt barn eller en bärare av arvsynd?

Borde barnet vara på ett annat sätt för att bli accepterat?

Försök säga till er fyraåring:

"Jag älskar och accepterar dig som den du är – det är inget fel på dig."

–Hur var övningen för dig? –Jag grät. När du kom...

–När du talade om fyraåringen. –Fyraåringen...?

För att... Är nåt av det här...?

Jag tror också att jag utsatte mina barn för det.

Jag var fördömande och bestraffade dem tidigt.

Och jag...avskyr tanken på att jag kunnat göra så mot andra.

Men jag... Jag har gjort så mot mig själv.

Jag återupplever... Man vet inte bättre. Man upprepar det mot nästa generation.

Men jag är glad att det inte är så längre.

Hur var det för dig?

Det var lättare att känna sig oskuldsfull som fyraåring.

När jag blir äldre blir jag frustrerad för att jag inte ifrågasatte det eller sa nåt.

Vem vill börja?

Jag har inte sagt mycket om min bakgrund. Jag tror inte...

–Vad heter du? –Kari.

Fram till för cirka fyra år sen–

–varken kände eller umgicks jag med nån som inte var adventist.

Inte en enda.

Jag var rädd för...

...helvetet.

Av att ta fel väg och för att, som du sa, mitt liv skulle bli olyckligt.

Att jag inte är nånting–

–och inte skulle bli nånting utan Gud.

Jag blev iakttagen. En liten flicka på skolgården kom fram.

En frimodig hippie, ett vackert, fräknigt barn.

Hon kysste mig på kinden. Jag insåg då att jag ville att hon skulle göra det igen.

Samtidigt insåg jag i det ögonblicket att jag tyckte om flickor.

Och också att jag aldrig skulle kunna berätta det för nån.

Jag vet inte hur jag kunde inse det när jag var så ung. Men känslan var stark.

Jag började dölja och ljuga om saker och ting.

Och när jag har sagt till mina vänner eller min partner–

–att jag var väldigt förtryckt under upp- växten, förstår de inte vad det betyder.

Du klarar det bra.

–Där är du. Hej. –Hejsan.

–Hur mår du? –Och du?

Bra. Har just ätit middag. Men det är märkligt behagligt här.

Det känns som om jag har varit här längre än en dag.

Jaha.

Naturligtvis gråter alla, men jag gråter mest.

–Det blir du säkert chockad av... –Du är en riktig tårfabrik.

Jag heter Isabel.

Jag kommer från Norge.

Från sydkusten, som kallas bibelbältet.

Där bor det många evangelikala kristna.

Jag berättade för min familj att jag skulle åka hit.

Jag vet inte om jag ångrar det. Men det var nära att jag inte kom.

Jag försökte faktiskt avbeställa biljetten, för det kändes inte bra att åka hit, och...

På grund av min familj. Det känns som om jag går emot dem.

Ja. Som om jag gör nåt dåligt.

Så nu bombarderar de mig med sms med bibelverser.

Familjen samlades för att be–

–eftersom djävulen angripit familjen.

De tror att det beror på att jag åkte.

Det korkade är att det skrämmer också mig, för jag är rädd för djävulen!

Tack.

När jag var sex, sju år och gick hem från min kamrat...

Jag tyckte att jag såg skuggor som jag trodde var demoner.

När jag pratade med mina föräldrar om det här–

–kunde de inte säga att det inte var verkligt.

Jag får fortfarande den konstiga tanken om jag är på väg hem ensam–

–och vet att ingen är hemma.

Tänk om djävulen sitter vid köksbordet när jag kommer hem.

Jag heter Jeff och kommer från Seattle.

Jag är hoppfull.

Och flög hit.

Jag vet inte om jag klarar det här.

Jag kan relatera till din ilska.

Mentalcostal... Eller vad du nu kallar pingstkyrkan.

Jag har varit med i väldigt många kyrkor.

Bara tanken på att mina bröder eller mamma, om hon levde–

–kunde se vad jag säger just nu gör mig rädd.

Så jag tänker förenkla det.

Jag växte upp inom den presbyterianska kyrkan i Menlo Park.

Och min mamma gifte sig med en pedofil.

Han förgrep sig inte på mig, men det blev jobbigt.

Så de flyttade till Utah för att rädda mormonerna från helvetet.

Eftersom de är satanister.

Det är så förbannat förvirrat.

Det var år 2000 som jag började bli arg.

Arg utåt.

Just som...ja.

Under 20 år har jag inte känt nån. Inte förrän nu.

Jag ska kolla motorn.

Och serpentinbältet, så att det inte är nött, sprucket eller slitet.

Och kolla att bältena är tillräckligt spända–

–och inte avviker mer än 1/2 till 3/4 tum från bältets mitt.

Inte illa.

–Hej! Hur står det till? –Bra.

–Jag har sett dig. – Och dig. –Det kan du ha gjort.

–Vi finns lite överallt. Vi är rätt många. –Ja, jag vet. Coolt.

Har du hört talas om Mormons bok?

Ja.

Jag ska säga det rakt på sak.

Mina föräldrar var väldigt religiösa. Kristna.

Och de åkte faktiskt till Utah för att frälsa er.

Vi har hört många missuppfattningar om oss.

Och det här budskapet är viktigt för oss.

Vi har ägnat 18 månader åt det. Jag kommer från Idaho–

–och har inte träffat familjen på ett halvår för att kunna sprida vårt budskap.

Får jag fråga: Fanns det ett avgörande ögonblick?

Det var ett sånt där aha-ögonblick. Jag kände: "Oj, jag är inte ensam här!"

Det var nåt mycket mer som pågick än att folk bara gjorde sin grej.

–Ja, det är stort. –Har du upplevt ett sånt ögonblick?

Det är en bra fråga. För jag har försökt många gånger–

–men har aldrig känt vad andra känt. Alltså blivit frälst.

Så nej, det har jag inte.

Men jag har gått på bibelcollege. Jag tänkte bli ungdomspastor.

Så du tror fortfarande på en kärleksfull himmelsk fader?

Jag vet inte om jag vill det. Jag försökte tro på mycket–

–men stötte bara på en massa hyckleri.

–Visst är det ett problem, eller hur? –Jo, men jag ville känna vad det nu är.

–Kanske vad ni känner. –Ivrig nog att knacka dörr med oss?

Så ivrig är jag nog inte... Det ni gör är knepigt.

Jag är inte säker på att jag behöver...

Han älskar dig hur som helst. Men han vet vilken väg som gör dig lyckligast.

Han gav oss sin son Jesus Kristus. För han visste vilken väg–

–som skulle göra dig lyckligast. För så mycket älskar han dig.

Vårt budskap är att Gud älskar dig. Han vill att du återkommer till honom.

Han har gjort det möjligt genom att ge oss sin son Jesus Kristus.

Jag har så många gånger försökt känna den där känslan som hon...

...talar om.

Att känna villkorslös kärlek, antar jag.

Eller att ens fader är stolt över en.

Att Gud är stolt över en.

Men det där fattar jag inte.

Jag fattar det inte alls.

Och jag bara lämnade det.

Och det känns väldigt bra, men det är en enorm kamp.

Om jag inte visste bättre skulle jag följa henne–

–och säga: "Ja, låt oss göra det. Det här är rätt."

Den där känslan är beroendeframkallande.

Känslan av det där hon talade om. Den känslan är väldigt stark.

Vi vet att familjer och kyrkor, inte statliga tjänstemän–

–bäst vet hur man skapar starka och kärleksfulla gemenskaper.

Och framförallt vet vi detta: I Amerika tillber vi inte staten, vi tillber Gud.

JESUS FRÄLSER

Folk som lämnar religionen har mycket att lära om egenkärlek.

Jag vill använda lite från olika konstarter–

–och inte bara ta till de stora orden.

Och vi uttrycker oss också på olika sätt.

Inom religionen ska man nog vara tom så att Gud kan uttrycka sig genom en.

Man är bara en kanal och det är lite galet.

När man lämnar religionen känns det som om man inte är en verklig person.

Man har ingen identitet, man har ingen substans att erbjuda.

Så nu jobbar vi med det.

Den här övningen handlar om att isolera smaksinnet–

–så att ni kan få en annan upplevelse av att vara närvarande i stunden.

Undvik att prata, gör det icke verbalt.

Han uttrycker sina känslor om maten. Eller?

–Nej, fokusera bara på maten. –Okej.

När ni är redo, kan ni sakta öppna ögonen och vakna upp.

Hej, allihop. Hur känns det?

Det är... Jag försöker komma på–

–hur jag ska uttrycka mig inför människor som jag avvisar.

Det får mig att må dåligt.

När jag är här är jag hypervaksam.

Det är så jag känner. I går kväll analyserade jag allihop.

Och jag känner att när jag kommer hem...

Det blir samma skit varje dag.

Finns det nåt som hjälper, nåt folk kan göra?

–Som att krama dig. Är det okej? –Javisst! Men inte alla på en gång.

Jag har märkt att kramhörnan inte används särskilt mycket.

Jag gillar kramar.

Får jag ge Jeff lite återkoppling om det han sa?

Hypervaksamhet är en helt fantastisk färdighet att ha och ta i anspråk.

Tack.

Det är en jävla superkraft.

–Jag vet. Det här känns bra. –Just det.

–Tack. –I så fall vet du hur man kramas.

Det känns som en ploj för att få mig till kramhörnan.

–Den förmågan har jag också. –Det vet jag.

Men poängen är:

–Fråga. –Vad då?

När du behöver det, be om det.

Och här finns det massor av det för dig.

Det här var som svar på brevet jag skrev till honom.

Min pappa.

"Käraste dotter. Först av allt, så älskar din styvmor och jag dig."

"Du är min och vår dotter och jag kommer alltid att älska dig."

"Vidare är det här ingen överraskning. Din styvmor och jag har bett för dig."

"Den helige ande hade fått oss att inse att nåt inte stod rätt till."

"Att det pågick en andlig kamp. Och det var inte svårt att förstå vad det gällde."

"Vi förstod av folk du hängde med och av dina Facebook-poster"–

–"att du utvecklades åt det hållet."

"För det tredje: Min största ängslan gäller din andliga relation till Kristus."

"Jag kan inte tänka mig att nån kan leva utan Kristi kärlek."

"Särskilt inte min egen dotter."

"Det kan kosta dig och alla som älskar dig."

"Ja, vi påverkas alla personligen om du väljer den här vägen."

"Det är en självförvållad smärta och helt onödig."

"Säkert kommer några välmenande släktingar och vänner att säga:"

"'Det är okej, bara du blir lycklig."'

"Men jag älskar dig för mycket för att ljuga för dig. Det här är inte okej."

"Stressen och förvirringen du känner beror bara på ett kränkt samvete."

"Samvetet är Guds kärleksfulla varningssystem för vår odödliga själ."

"Med det sagt, vi sitter på verandan och ber för vår älskade dotters återkomst."

"Valet är förstås ditt. Men väljer du att komma tillbaka"–

–"kommer vi att springa emot dig, kyssa, krama, älska och fira dig."

"Och vi ska hjälpa dig på alla sätt."

"Kom hem, Lindsey. Kom hem nu. Säg upp dig från jobbet i Minnesota."

"Lämna dem som påverkar och vilseleder dig."

"Kom hem till oss. Vi ska hjälpa dig att finna en väg till sann lycka"–

–"till frid, välbehag och frihet i Kristus. Jag älskar dig. Din pappa."

Det var nåt nytt.

Jag vill få Kevin-behandling...

Det där var faktiskt härligt.

Okej, Norm.

Vi växte upp i ett rätt konservativt hem med tyskliknande disciplin.

Men redan tidigt, vecka in och vecka ut, var budskapet:

"Du är en värdelös skit och det är bara på grund av Gud som det finns hopp."

Alla budskap som vi bara sväljer–

–särskilt när vi är barn, kan vara väldigt destruktiva.

Vår äldsta dotter gick på Wheaton och vår son var tre år yngre.

Han var en duktig idrottsman på high school.

Han tillbringade näst sista året i Kina. Sommaren efter hemkomsten–

–åkte han på kyrkans missionsresa, och ville delta i en samtalsgrupp.

Sista året var väldigt svårt för honom. Och han slutade gå i kyrkan.

Han var väldigt arg och sista året begick han självmord.

–Var det så din son dog? –Förlåt?

–Var det din son? –Ja, han var 18.

Söndagen efter hans död talade pastorn om hur...

Han försökte nog hjälpa kyrkan att inte känna skuld.

Det var Andrews synd som orsakat det. Jag ville bara krypa under kyrkbänken.

Hur sjukt är det? Det lät som: "Gud kan ta Andrew om han vill."

Det är som Stockholmssyndromet där man identifierar sig med förövaren.

Men tanken på att lämna det där gör mig mycket lycklig.

Jag blir nästan euforisk av att slippa underkasta mig det sjuka tänkandet–

–eller den där hjälplösheten. Jag vill ha tillbaka mitt liv, vilket inte går.

Jag ångrar inte...

Men jag vill säga att jag vill vara äkta, ärlig och få tillbaka mitt liv.

Jag var en väldigt hängiven mormon.

Så när jag lämnade kyrkan–

–sprängdes hela universum och vändes upp och ner.

Allt jag trott vara verkligt var inte längre det.

Men sorgen förvandlades till slut till vrede.

Den är så stark att jag ibland inte vet var jag ska göra av den.

Gud är allsmäktig och står för det yttersta goda.

Han gav oss fri vilja och nu prövar han oss för att se om vi är goda nog.

Om inte, är det vi som straffas för hans jävla misstag.

Jag tänker bekämpa Gud, om han finns...

–Det är galet att du var med så länge. –Ja, och jag var en "god" mormon.

Jag trodde aldrig att jag skulle lämna, men sen insåg jag–

–att orsaken till min depression var kyrkan.

För när jag varit i kyrkan mådde jag skit, gick hem och fick en panikattack.

Jag tänkte att jag fick stå ut med det. Sen pratade jag med min bror.

Han påpekade orimligheter. Jag sa: "Du har rätt, det är orimligt!"

–Är alla i din familj mormoner? –Ja, men inte min bror.

Han lämnade före mig. Men resten av familjen är mormoner, vilket är knepigt.

Jag har unga syskonbarn. "Åh nej, jag vet vad som kommer att hända!"

"Jag vill stoppa det!" Men jag hoppas att de med tiden–

–vill veta varför jag lämnade kyrkan. Men jag vill inte tvinga det på dem.

–Vilket alla andra gör just nu. –Ja, exakt.

Det här är mitt tempel. Jag dricker tequila som sakrament...

Rumpdyrkan! Det är söndag – rumpdyrkansdagen!

Mina damer och herrar, den vackra Elayna uppträder nu.

Kan vi öppna fönstret på glänt?

Är det okej?

Jag känner ilska. En jävla ilska.

Och stor sorgsenhet.

Ilska och sorgsenhet?

Här har du möjlighet att släppa ut en del av den vreden–

–i en process som vi kan kalla "vredesbefrielse".

Ibland kan vreden vändas inåt om man inte släpper ut den.

Det är hela situationen med att kyrkan skickar mig–

–hemska meddelanden om sex–

–och avsiktligt undanhållit information som kunde ha hjälpt mig.

Som om vad som är samtycke och vad som inte är det.

Vilket ledde till situationen med mannen som inte ville lämna mig ifred.

Trots att jag sa ifrån en miljon gånger.

Sen kände jag skuld för att ha brutit mot kyskhetslöftet–

–och att jag inte var oskuld, utan besudlad.

Så jag måste gifta mig med skitstöveln som gjort så mot mig.

När jag bad om hjälp och berättade för min syster och biskopen...

Men jag kunde inte tala klarspråk, så jag sa bara: "Jag har gjort nåt dåligt."

Och de frågade inte: "Var du trygg?"

De ställde inte frågor som: "Ville du det verkligen?"

De sa bara: "Ja, du borde verkligen inte göra så mer."

Det är som att säga till nån som blivit kidnappad: "Du borde nog ge dig av."

När jag till slut lämnade honom knäckte han mina revben och slet håret av mig.

Vi behöver en bra kudde för det här.

Ett sätt att släppa ut vrede är att skrika för full hals.

Om du vill, kan du skrika i kudden. Eller i den där kudden.

–Kan jag kasta den? –Ja, du kan kasta den.

–Toppen. –Det var inte meningen att träffa nån.

Ja, slå till den.

Helvetes jävla skithög!

–För Guds skull, gör om det! –Din helvetes jävel!

ILSKA JÄVLA ILSKA

De här representerar gränser. De andra linjerna är inte linjer.

De är bara tankstreck och prickar.

De står för känslan av att jag inte har några gränser.

Ofta ser vi svart som dåligt, vitt som bra. Men för mig var vitt dåligt.

För det var en idé i en låda. Det fanns bara ett sätt–

–att vara ren och fulländad på. Lådan är omgiven av allt det här.

Dörrarna ska jämt vara stängda. Man måste stanna i det svartvita rummet.

För det är farligt där ute.

Inom kristenheten infantiliseras alla. Man förblir ett barn.

–Man ska vara ett Guds barn. –Vi växer inte upp.

Är ni Guds vuxna?

–Nej. –Nej, ni är Guds barn. Ni är beroende.

Ni får också höra att ni saknar inre förmågor.

Ni saknar inre styrka, inre kärlek, inre visdom.

–Sa nån till er att ni har inre vishet? –Nej.

Också när folk har lämnat, har jag sett att det finns ateistiska sajter som säger:

"Ert bästa 'vittnesbörd' är att vara en lycklig ateist." Det stämmer inte heller.

För man behöver inte känna sig pressad att vara lycklig.

Om kristna skulle kritisera er för att ni har det motigt, så är det deras problem.

För ibland blir folk deprimerade när de lämnar sin tro.

Det hör till processen, det är inget misslyckande.

Så känn er inte pressade att säga: "Nu är jag herre över mitt liv."

"Nu har jag lämnat religionen och är en lycklig ateist."

Ni övar på rollen att vara en vuxen människa–

–med viss självrespekt för er inre vishet och inre styrka.

Ni outsourcar den inte, ni visar att ni kan ta hand om barnet.

Ni överlåter det inte bara.

Vad gör du för ditt barn just nu?

Jag ska hitta en familj där det är möjligt.

Och jag ska definiera vad en familj är för mig.

Så gott jag kan, även om det saknas...

...blods...band.

Jag ska påminna dig om att du inte behöver vara fulländad–

–och att tvivel om vissa saker inte...

...inte betyder att du är fördömd.

Att man ställer till det betyder inte att man är fördömd.

–Ska jag vara som min mamma? –Jag är ditt inre barn. Du är föräldern.

Du säger: "Om jag var förälder skulle jag"...

Jag skulle ha givit dig kunskap–

–och låtit dig tänka själv.

Jag skulle vilja att du lever ditt liv som du vill.

Jag skulle ha låtit dig läsa vad du ville.

Och lyssna på vilken musik du ville.

Jag skulle inte ha berättat historier...

...som du var för ung för att höra.

Och när du var rädd...

...skulle jag ha sagt att det inte var på riktigt.

Jag minns att när min dotter föddes...

Hon behövde opereras när hon bara var sex dagar gammal.

Sannolikheten för att hon skulle överleva var bara 20%.

Jag minns att jag bad till Gud:

"Om du räddar Marissa, om du låter henne leva"–

–"så kommer jag att följa dig för alltid."

Jag har tänkt på det där ögonblicket många gånger, för hon överlevde–

–och är frisk, men jag tror fortfarande inte.

Jag är rädd att hon tas ifrån mig, för att jag är otacksam och inte höll mitt löfte.

Du skulle färdas till himlen där allt skulle vara bra.

Du hade en fulländad relation med Jesus och Gud–

–och förbättrades hela tiden. Och nu är du här utan religion.

Du sitter fast i den här mixade miljön–

–där det finns många problem, särskilt nu.

Så det är väldigt oroande.

Det finns inga enkla svar om meningen med livet eller på de stora frågorna.

Det är oklart hur man ska tänka om livet.

Ett problem med de apokalyptiska religionerna är–

–att man tror att tiden snart ska ta slut, så man slipper satsa på framtiden.

Vi behöver inte rädda planeten eller utbilda oss, för Jesus kommer åter.

Man räknar med att det snart ska ta slut, men så fortsätter det bara.

Här har jag nåt om andra människor och åsikter som blockeras.

Barn som blockeras från... De har inte rätt till information.

Information hålls inne om vetenskap, sex, politik, historia, kultur, psykologi.

Psykologi är förstås nåt dåligt.

Aspekter på allt det där kan vara dåliga och världsliga.

Det är nästan uppfriskande, för det ger sammanhang åt min upplevelse.

–På ett sätt som jag inte sett förut. –Bra.

Det är bokstavligen mitt liv där på planschen.

Jag har aldrig sett nåt sånt. Så för mig känns det som: "Wow, så där är det."

Du förstår...

...jag kom från en familj med mycket dåliga relationer.

Jag kommer från en familj där det saknas djupa relationer.

Ingen djup vänskap. Allt handlar om struktur och regler.

Vad man får och inte får göra. När jag gjorde mig fri–

–gick jag till kyrkan och gjorde allt jag brukade göra.

Sen gick jag ut, och efter sex månader tror jag att det bara var tre personer–

–som hejade på mig. Efter sex månader. Det var en röd tråd.

Det fick mig att ställa frågor. Varför är det så? Vad är det som pågår?

När man börjar ställa frågor blir man farlig.

–Du är farlig, Dan... –Nej.

Det är väl därför vi är skrämmande. Bara för att vi ställer frågor.

Kan jag lägga handen där?

Det känns som om livet har så mycket att säga.

Om vi lyssnar.

Jag menar inte att lyssna på det som pågår här uppe–

–utan på det som pågår runt omkring oss.

Och...

...det känns som om jag slängt bort, inte slängt bort, slösat bort...

...några decennier i mitt huvud.

Och...

Enligt det gamla talesättet säger en bild mer än tusen ord...

Det känns snarare som hundra tusen.

Jag känner mig bestulen.

Det känns som om nån...

...hållit mig inlåst.

I tjugo år.

Och...

...bara gett mig precis tillräckligt med information för att få mig att lyda.

Jag ser andra glädjas åt ett vanligt liv.

Jag önskar att jag kunde vara så normal.

Jag längtar efter...

...att veta att nån saknar mig när jag inte är där.

Jag saknar beröring.

Hur får man hjälp?

När det inte finns några andra att fråga än andra människor?

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Mitt kort säger:

"Medellösa skitstöveln Pauly."

Målet är att vidga gränserna–

–för det som är godtagbart i er närvaro.

Era berättelser upprör mig jävligt mycket–

–men jag är väldigt tacksam för att få höra dem.

Att vidga gränserna och uppleva nåt förutom murarna.

Min pappa var–

–en religiös karmelitbroder i Texas.

Och det han berättade handlade om att han gillade att vara med pojkar.

Farsan ingick i den katolska kyrkans kabal–

–av förövare som utnyttjade barn sexuellt.

Alla oss sex barn.

Jag är äldst, och enligt mina yngre bröder och systrar blev jag värst utsatt.

Det tror jag är skitprat. Jag kunde inte skydda dem.

Jag distanserar mig mycket, så när ni ser mig göra grejer–

–är det för att påminna kroppen om att stanna i rummet.

Historien var att karmelitbröderna sa till honom–

–att åka hem och gifta sig, eftersom det vore bättre för honom.

Farsan var min älskare från min första orgasm–

–tills jag förlovade mig när jag var 18.

Sen gav han sig på mina yngre bröder. Och det gjorde så ont.

Det där fick jag inte veta förrän jag var 35.

Jag blockerade allt till slutet av 80-talet och sen...

Mina två äktenskap slutade med skilsmässa.

Jag fick glädje av den första stora gåvan jag gav mig själv–

–vilket var 31 dagar på en psykiatrisk klinik för sexuellt trauma.

Genom att kunna erkänna hur religion tränger igenom och...

...förgiftar allt...

Jag är här för att jag vill att ni hjälper mig att klara det.

Och hör här: Ju djupare sorgen... Gibran säger:

"Ju djupare sorgen skär i ens själ, desto större glädje kan man rymma."

Baksidan på den där skiten är:

Kom med all er skit till mig, för ni har inget jag inte pallar för.

Jag är djupt gripen av det du sa.

Jag också.

Den är klibbig.

–Hur funkar ögonfransarna? –Sitter den okej?

–Ja. –Då prövar jag på andra ögat.

–En perfekt färgkombination. –Tack. Då ska jag bli man.

Jag förstår inte den där kulturen tillräckligt för att klä mig så där.

Jag skulle vilja veta mer. Jag vet inget om regler och gränser.

Eller om respekt och respektlöshet.

Jag skulle vilja veta mer innan jag deltar i det.

Som queer kvinna skulle jag verkligen gilla om du klädde dig i drag.

Jag menar inget illa...

Jag vill inte skapa nån oklarhet. Inte just nu.

–Det är bara ett personligt val. –Men det skulle vara kul.

Jag kan tänka mig dig i ballerinakjol. Oavsett om du dyker upp så här–

–eller som heteroman i ballerinakjol, så kommer nån att stöta på dig.

Välj du...

Han troddes slå ner såsom blixten och sen sprida Guds ord som en bris

Men jag blev på min tro sen bestulen Tvivel försvinn, Gud gör mig stark!

Missionera – jäklar!

Rädda världen är så svårt

Är så svårt

–Finns det mormoner i publiken? –Här har vi en!

–Är det så det är? –Herregud, ja.

Exmormon!

Folk där bak, ni behöver höra det här. – Missionerade du?

Jag ville det, men när jag fyllde 21 bekände jag att jag onanerade.

Så jag var inte värdig att missionera!

–Har vi en fin Broadway-kväll i kväll? –Ja!

Jag valde själv förändring

Jag valde väg

Tog farväl av ett liv fyllt av kval

För att ta mig från mörkret och mot ljuset till sist

Jag valde frihet

Jagade runt, ville uppleva allt

Men ingenting var för mig nog

Som jag väl heller aldrig trott

Res i fantasin–

–tillbaka till den plats–

–där ni bodde som barn med er familj.

Här har ni gjort ett slags tidsresa.

Ni kan gå in och hämta er själv, det lilla barnet–

–och föra barnet till en bättre plats.

Med andra ord: att komma och bo med er.

Rita med de här färgerna. Ni kan rita nåt konkret eller abstrakt–

–men rita nåt som visar att ni för in barnet i ert hem.

Hon är inte där just nu, hon leker utanför, men hit kommer hon.

Det här är hennes hem, där är det tryggt för henne att vara sig själv.

–Och hur var bilden för dig? –Det kändes som en kidnappning.

Det var ordet jag tänkte på först. Jag tänkte: "Vilket konstigt ord."

Jag tror att det beror på att mina föräldrar är så bra människor.

Det känns svårt att säga att de sabbade det.

Därför är det på sätt och vis svårt att själv ta hand om mitt inre barn–

–för det känns som om...

–Det vore att på nåt sätt skymfa dem. –Man kan hedra utan att idealisera.

Jag tror att de förväntar sig att bli idealiserade av mig.

–Har man problem är det ens eget fel. –Ja, men det handlar inte om kritik.

Utan mer om att du tar över och gör det bästa du kan.

Det här är kapitel två.

Som vuxen är du som ett litet barn som återkommer gång på gång–

–för att få kärlek av din mamma som aldrig kommer att älska dig.

Det handlar inte så mycket om att alla i din familj är usla.

Utan bara om att ditt barn måste kunna leva här och nu.

Och vi måste vara kloka nog att veta när vi ska släppa taget.

När vi måste sluta försöka lösa problem som inte kan lösas.

För det kan slita ut en.

Gå bara, tänk inte på nånting.

Stanna och slut ögonen. Om ni skulle välja ett värdebegrepp–

–och placera det nånstans i kroppen, var skulle det hamna?

Ni kan röra vid den kroppsdelen eller fokusera helt på den kroppsdelen.

Släpp det nu och gå runt.

Nu ska vi föra in värdena i en rörelse som förmedlar för er–

–inte för nån annan, hur värdet känns i kroppen.

–Sinnesro. –Ja!

–Förening. –Ja!

–Mod. –Ja.

–Känslighet. –Ja!

–Fördomsfrihet. –Ja!

–Kreativitet. –Ja!

–Styrka. –Ja!

Ta några djupa, men långsamma andetag–

–för det låter nervsystemet veta att inget farligt händer nu.

Lägg märke till magen, magen som säger:

"Det här är vad jag vill – och inte vill."

Magen är bra för gränsdragning.

Se hur stilla ni kan vara.

Såja. Ni har tagit er hit.

Se hur stilla ni kan vara.

Börja bli medvetna om ert bäcken.

Vad ni än kallar era kroppsdelar: mus, kuk...

...genitalier, vulva, pitt, penis. Det finns där.

Inget handlar om att förändra vad ni känner eller upplever.

Börja bara bli medvetna om och förena er med er själva.

Så att vi vet var våra gränser går, vilka våra begär är på ett fysiskt sätt.

Sen vill vi också veta hur våra hjärnor tänker om begären.

Du kan klämma ordentligt om du vill.

Kläm bara på.

Jag måste sätta på mig glasögonen så att jag ser dig tydligare.

Jag gillar dina läppar.

–Kan var och en nu tacka varandra? –Tack för att du tog emot mig också.

Det där var fint.

Hur kan folk leva med vetskapen att tiden på jorden är den enda vi har?

För några är det en dag eller mindre än en dag.

För vissa är det några år, för andra en lång, lång livstid.

Men sen är det slut.

Fast världen lever vidare.

Solsystemet, universum lever vidare.

Tills det tar slut.

Och vi är...

...vi är så små.

Så...

...att leva våra liv så gott vi kan under den tid vi har är det som betyder nåt.

Att fokusera på det vi ser, gör och vet är det bästa vi kan ägna vår tid åt.

Inte åt att oroa oss för sånt vi inte kan se och inte vet.

Jag vill att mamma ska förstå, även om hon saknar förståelse.

När jag kom ut inför pappa sa han inget. Inte på åratal.

Men ett år senare sa din mamma att det var förkrossande: "Vi var förkrossade."

–Ja, det var verkligen opassande. –Över en kaffe.

–"Synd att ni blivit offer för situationen." –Offer för en dotter de inte ville ha.

Alltihop är väldigt orättvist, kompis. Så många tårar har fällts senaste veckan.

Över det här. Och ingen borde alls fälla tårar.

Fyra dagar före, tre dagar före, i går.

Jag vill att de kommer och stödjer mig. Men i går fick jag tvinga fram ett svar:

"Stödjer ni mig eller inte?" De sa nej. "Men vi vill ändå delta."

Det räcker inte för mig. "Vad ni än gör, visa ärligt uppsåt."

"Om ni inte tycker att homosexuella kan vara ihop, kom inte och fira det."

Där drar jag gränsen. Och den måste jag dra.

Jag kan inte förklara varför det är så viktigt.

Jo, Kari. Om jag skulle bli kär i en kille–

–så skulle inte hela min familj undra vem jag är.

De kan förstå varför jag gillar henne...

Din mamma förnekar det fortfarande, som om det var en fas i ditt liv.

Ja, och de uppträder som om det är nåt som Gud ska hela.

Och att Miranda och jag en dag ska säga: "Nej, vi är bara vänner."

Så jag... Jag vet inte ens vad jag ska göra med det.

–I morgon är det ditt jävla bröllop. –Allt annat skiter jag i!

Du har inte ansvaret för att ditt bröllop blir fridfullt! Du är en häftig jävla bitch!

Du är också en häftig jävla bitch.

Gå tillbaka till barndomen.

Gå sen tillbaka ännu längre. Var ett litet barn.

Sen en bebis.

En nyfödd bebis. En vacker liten bebis.

Det är spännande, du är ny i världen, älskad.

Speciell. Din familj är glad, din familj är här.

Din familj välkomnar dig.

Det är inte behagligt när marken ger vika och det saknas nåt att stå på.

Du har tappat bort dig själv, tappat bort andra som du trodde att du kände.

Mycket har tagits ifrån dig och det måste återtas.

Din identitet, din vilja, din tankeförmåga, dina känslor, din tillit–

–din intuition, din sexualitet, din kreativitet och mycket mer.

Skapandet av ditt nya liv är storslaget och mer än du förväntade dig.

Du föder fram och är föräldern. Inget outsourcas längre till Gud.

Och inget mer tal om att vara beroende, hjälplös eller dålig.

Det innebär kamp och underbara upptäckter.

Förr hade du alla svar, för de påtvingades dig–

–tills du kunde rabbla dem i sömnen.

Nu jobbar du på att avlägsna dem ur huvudet. Det kommer att ta tid–

–men du finner din plats och andra kan dra nytta av din livserfarenhet.

Du kommer att vara en äldste i ordets bästa bemärkelse. Och vi behöver dig.

Det var det vänligaste och mest givande jag varit med om.

Tack.

Jag träffade mormor och moster Iris på kaféet.

–När då? –Jo, jag var och köpte kaffe och lunch.

Det var lite konstigt.

De förstår inte varför jag måste åka på en retreat för att...

Trodde de inte att det var nåt buddistiskt? När du först berättade det.

De trodde att det var ett buddisttempel.

–"Isabel ska bli buddist!" –Vet du vad som också var konstigt?

Nån trodde att det var en sekt. Det är en speciell religiös grupp–

–som är lite exkluderad från resten av samhället.

Var de inte först rädda för att du skulle åka dit?

De är rädda för att...

–Lumi fryser. –Ja.

De är rädda för att jag ska tänka på ett annat sätt än de gör.

För då får vi inte vara tillsammans i nästa liv.

Det är det de är allra räddast för.

Men ingen har några bevis för att himlen existerar.

Fast de tror att den existerar. Och då vill de att alla de älskar ska komma dit.

Men om du slösar bort livet på nåt som inte är sant?

Är inte det ett enormt slöseri med livet?

Ja, är det slöseri?

Men oavsett det, så tycker jag att det viktigaste är att vi respekterar varann.

Och ibland är det svårt.

I Johannesevangeliet 17:3 sa Jesus... Han ber till sin Fader och säger:

"Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden"–

–"och Jesus Kristus, den du har sänt."

Så vi har svaret. Vad är frälsning? Vad är evigt liv? Det är att känna Jesus.

Jag har börjat lyssna på predikningar. Och jag...

Det känns konstigt. Och underligt att berätta det för nån–

–för det känns som om jag skulle bli kritiserad–

–för att ha återvänt till det som gjorde mig sjuk.

Men jag har lyssnat–

–och faktiskt funnit tröst i lyssnandet.

För det känns som att det är allt jag har.

Ja...

Det är allt jag har i bemärkelsen att andra inte kan relatera till det.

Många kan inte relatera till det. Jag säger inte att folk är elaka.

Men jag känner mig väldigt ensam.

För jag lyssnar på predikanterna och de får ihop det så bra.

De trivs bättre med sig själva än vad jag gör.

Och jag...

Det framstår inte som rättvist.

Jag vet inte om jag ska kämpa hårdare och säga: "Det ni lär ut är helt galet."

Jag vet inte.

Vad är poängen? Vad gör jag nu?

Jag har ett bra jobb som jag är tacksam för. Och vill tacka Gud för.

Men det är... Vad är poängen?

Jag behöver nåt som får mig att gå upp på morgonen.

Tro det eller inte, men predikningarna hjälper faktiskt.

Även om det samtidigt är jävligt stört. Vilket ungefär är hur jag känner mig.

Bara för säkerhets skull...

Miranda, att vara älskad av dig gör mig till världens lyckligaste människa.

Ibland är det småsaker jag gillar med dig, som att du vill hälsa på alla hundar.

Eller som när jag tvättar och hittar godispapper i dina fickor.

Framförallt älskar jag att du får mig att känna mig mer som mig själv.

Mer än nåt annat vill jag ha ett familjeliv med dig.

Till sist lovar jag att älska dig som du alltid älskat mig: häftigt, tålmodigt–

–och fullständigt ohämmat. Så länge jag lever.

Nu får du kyssa bruden.

Välkommen till Lady Loves virtuella strippklubb!

Översättning: Dag Linder Svensk Medietext för SVT