Original subtitles

Downloaded from YTS.BZ

Official YIFY movies site: YTS.BZ

BARNEN FRÅN SILVERGATAN TAR UPP KAMPEN

-Bra plan. -Vi måste ha utlöst ett larm.

Ja. Och nu kollar han övervåningen. Vad gör vi?

Du måste distrahera honom.

Så kan jag smyga in och avbryta kopplingen till kamerorna.

Vad vill du att jag gör?

Jag har en plan.

-Vad händer, James Bond? -Det kommer nu.

Kom igen, Tristan.

Kom igen.

Okej. Du kanske undrar-

-varför vi saboterar vår morfars fabrik.

Så jag ska spola tillbaka lite.

Vi flyttade ju hem till Nelly och Brian.

Här har vi det hur bra som helst. Vi myser-

-spelar spel, går på bio och äter Nellys bullar.

Vi har blivit helt vanliga barn utan kommuntroll och dumpstring.

Man kan nästan säga att vi har blivit en riktig familj.

Men jag har glömt berätta vilka vi är.

Min lillebror, Kirk, läser fortfarande tjocka böcker om lagar.

Min lillasyster Petra älskar fortfarande blommor och djur.

Miss Nelly är världsmästare på bra stämning-

-och får gråa dagar att kännas som sommardagar.

Det där är Tristan, världens bästa storebror.

Brian är gift med Nelly och är den snällaste mannen i världen.

Jag heter Katinka, är 12 år och bra på att lösa problem-

-och på att hitta på historier. Därför ska jag bli författare.

Nu bor vi på Martinsvej med Brians mamma Gerda-

-och det är den bästa platsen på hela jorden.

Nu gör vi det. God jul!

Men våra namn får inte stå på brevlådan. Vi får inte bo här.

Men vi kan bevara hemlisar. För vi är barnen från Silvergatan.

Han där är mina morföräldrars advokat, Ludwig Bøg.

Snart ringer han på dörren. Det är en bra plats att börja på.

Prosit.

-Vem kan det vara en söndag? -Det är nog kommuntrollet.

-Vi kanske ska gömma oss. -Hon vet ju inte att vi bor här.

Nej, det var på skoj.

Göm er, skynda! Snabbt! Bort! Fort, nu!

Torka av fötterna på mattan. Kom in.

Nå...

-Det här är advokat...? -Bøg.

-Hej! -Ludwig Bøg.

-Han letar efter några barn? -Nej, har du tappat bort dina?

Det är Karl och Elisabeth Karlsbergs barnbarn jag letar efter.

Jaha, så hemskt. Dem känner vi inte.

Jag har letat efter dem länge-

-och det visar sig, lustigt nog, att alla spår leder hit.

-Hit? -Precis hit.

Mycket märkligt.

Ja, får jag sätta mig en stund? Det gör jag gärna, tack.

Jag har suttit hela dagen. Jag föredrar att stå.

Vilka spår är det?

Karl Karlsberg, som är min chef-

-känner en viss Leon, som har en pub på Silvergatan.

Ni minns väl Leon? Köpenhamns bästa bartender.

Jaha. Det är stängt.

Leon älskar att prata och vill alltid hjälpa till.

Jag har förstått att ni känner de fyra barnen på Silvergatan 104?

Och Leon har ibland svårt att bevara hemligheter.

Jaha, de barnen? De har flyttat. Jag såg dem åka i en vingummibil.

-Sen säger jag inte mer. -En vingummibil säger du?

Vingummibil.

Såna finns det två i Köpenhamn. Den ena är en taxi i Vanløse-

-och den andra hör hemma här, och står här utanför.

Barnen var inte i Vanløse. Så innan jag kontaktar polisen-

-vill jag fråga om ni vet var barnen kan vara.

-Polisen, säger du? -Ja, det är allvarligt.

Det kan handla om kidnappning.

Om ni inte har en helt annan förklaring.

Det var våldsamt.

Åh, pollen.

Är det nu jag ska ringa polisen?

Nej.

Där var ni ju. Hej på er.

Hej! Jag utgår ifrån att ni heter Karlsberg i efternamn.

Ni har ett par morföräldrar som hemskt gärna vill träffa er.

Det ska ni veta.

-Vi vill träffa dem också. -Ska vi säga torsdag klockan 18?

Kan vi inte bjuda in dem på middag här, där barnen är trygga?

Utmärkt. Det säger vi.

-Varför sa du så? -För att det här är skumt.

Vårt namn får inte ens stå på brevlådan.

Mormor och morfar kan bestämma att vi ska bo hos dem.

-Jag vill inte bo hos dem. -Jag kan inte ändra lagen.

-Var det inte det du skulle? -Lugna er, ni två. Prata ordentligt.

Tror du att mormor och morfar får kommuntrollet att ta oss?

Nej, Peanut. Jag tror bara att de vill träffa oss.

-Är du säker? -Ja, är du säker?

Jag är säker. Det är inget att vara rädd för.

Du ska bara vara rädd för om jag kittlar dig till sömns.

-God natt, kapten. -God natt, kapten.

Sov gott nu, okej?

Kan inte Nelly och Brian bara adoptera oss?

Nej. De är ju inte vår riktiga familj.

-Jo, i hjärtat. -Det står inget om hjärtan i lagen.

Jag kommer ihåg mormor och morfars slott.

Det är en fin gammal byggnad, med en vallgrav runt.

Och så finns det en jättestor skog full av jordgubbar-

-och björnbär och hallon och alla slags bär du kan tänka dig.

En gång åt jag så många björnbär att jag fick ont i magen.

-Jag älskade det. -Jag skulle nog också tycka om det.

Minns ni inte vad mamma berättade om morfar?

-Han kanske inte är så dum. -Jo.

Hur skulle man annars kunna bli så ovän med sitt eget barn?

God natt.

Ja, jag tror faktiskt att vi ska sova nu.

Sov gott, vännen.

-När är det torsdag? -Det är det ju idag, vännen.

Det är bara en middag. Det är inget att vara rädd för.

-Det kan bli trevligt. -Absolut.

-Slappna av, Kirk. -Vad då?

Så blev det alltså så att mormor och morfar skulle komma på middag.

Vi var spända och nervösa. Nelly förberedde sig i dagar.

Allt skulle vara perfekt när vi skulle få så förnäma gäster.

Jag tror att Nelly ville visa dem hur bra föräldrar han och Brian är.

-Hej, Nelly! -Välkommen hem!

-Har du köpt hela affären? -Ja. Inget ska saknas.

-Är du säker på att de äter kött? -Rika människor äter alltid kött.

-Hejsan! -Vi går igenom allt igen.

-Allt är så fint. -Allt måste vara perfekt.

De är väldigt fina människor.

Förrätten är kanapéer. Det tar vi i vardagsrummet.

Vi kan prata lite om medeltidsborkar.

Om...om vad då?

Medeltidsborkar.

-Medeltidsborgar, alltså? -Medeltidsborkar.

-Vi går vidare. Förlåt. -De rika pratar helst om sig själva.

De vet otroligt mycket om medeltids...borkar.

-Naturligtvis. -De tycker mycket om forntiden.

Efter det går vi över till lammlåret. Det äter vi vid matbordet.

Och här kommer du in, Tristan. Du står för pommes och sås.

-Såsen dessutom? -Såsen?

-Är inte pommes potatis? -Jo.

-Varför kallar vi det pommes? -För att det är det rätta namnet.

-Vi har alltid sagt potatis. -Men det gör vi inte längre.

-Bara pöbeln säger potatis. -Vad är "pöbeln"?

Pöbel är folk utan utbildning.

Det är såna som säger "potatis", "pöbel" och "borkar"...

-Aj! Upp och byt kläder. -Ut ur mitt kök!

-Allihop! Ut! -Potatisborkar!

Åh gud!

När mormor och morfar ringde på var vi galet nervösa.

Jag vet inte om det var rädsla eller spänning.

Men nåt i mig såg också fram emot att få träffa dem.

De såg inte så onda ut.

Hej!

Ett kort ögonblick tänkte jag att det kunde bli trevligt.

Jag heter Niels, men alla kallar mig miss Nelly.

Varsågoda.

-Ja, slå er ner. -Tack.

Ja, vi börjar med en Mont Blanc.

Det är en chablis från 23.

Ni kommer att märka att den har noter av citrus och blommor.

-Gavnø slott byggdes ju 1205. -Jaha.

Så där, fru Karlsberg. Så.

Mette Rosenkrantz byggde huvudbyggnaden på Vallø slott.

-Ja. -Ja.

Tusen tack för den fina lådan. Jag älskar Karlsberg-marsipan. Mums.

VI kan ta den till kaffet. Först ska vi ha tonfiskmoussé-kanapéer.

Och senare tar vi huvudrätten, och den tar vi... Hoppsan!

-Det är ingen fara, vännen. -Ursäkta, jag är så klumpig.

Det var verkligen snällt av er att ha med en present.

Väldigt fint och generöst. Kan du hjälpa mig i köket?

Katinka och jag ska titta till köttet.

Ni kan ju ha trevligt och kanske prata om medeltidsborkar.

Nej, det behöver vi inte prata om.

-Vad är det som händer? -Jag är bara så nervös.

-Jag vill att de ska tycka... -Nelly? Det är okej.

De måste tycka att vi är goda människor.

Tänk bara på hur onda de är. Då går det över.

Tack, vännen.

-Nu gör vi det här. -Ja.

Då är det kanapéer.

Jag har bara haft en kompis förut, men det var på vår gamla skola.

-Har du börjat i en ny skola? -Ja. Kommuntrollet var efter oss.

-Ursäkta? -Nej, men är det inte...

...tonfiskmousse-kanapéer!

Nej!

Nej, men! En fisk som kan flyga. Va?

En sån måste jag ju smaka.

Jag tar bort lite härifrån. Det var hemskt klumpigt av mig.

-En tonfiskmousse-kanapé? -Nej tack, jag har fått tillräckligt.

-Jag ska hjälpa till lite här. -Tack, jag klarar det själv.

-Du har tonfiskmoussé på huvudet. -Det klarar Karl själv.

Tack, tack. Det räcker. Tack ska ni ha. Tack, tack.

-De är riktigt goda. -Ja.

-Vill du ha en till, kanske? -Nej tack.

-Vet att jag är din mammas mamma? -Ja, men du liknar en gammelmormor.

-Peanut. Så säger man inte. -Förlåt.

Jag har läst om ert slott och er marsipanfabrik.

-Hur fungerar det? -Ja det... Det fungerar perfekt.

Marsipanfabriken är igång 16 timmar om dygnet, året runt.

Den är slottets hjärta och ande. Fabriken betalar för alltihop.

Den får slottet att gå runt som en välsmord maskin.

Du verkar vara en förnuftig ung man.

Ja, han är otroligt klok.

Hur träffade ni miss Nelly och Brian?

Vi letade efter en husa och det var Nelly som fick jobbet.

-Det blev jag. -Ja, och så fick vi en ny familj.

Herre min gud. De där två är inte er familj.

-Karl! -Nej, Ella. Det är våra barnbarn.

Vi är deras familj och de ska bo hos oss.

Vad är det här för märkligt skådespel?

De där två manspersonerna är ute efter att stjäla våra barnbarn.

Där tar vi och hejdar oss, Karl.

-Vi ska hem nu, Karl. Kom. -Vi ska ju ta barnen med oss.

Tack för att vi fick komma. Det var trevligt att träffas.

Kom, Karl.

Så, ja.

Det ska nog ordna sig.

Man får inte tappa hoppet. Eller hur, ungar?

Herregud, köttet! Nej!

Nej! Åh nej!

Jag föreslår att vi beställer pizza.

Vi öppnar några fönster.

Du lyckades nästan.

Dagarna efter besöket var lugnet före stormen.

Det betyder att det först är lugn och ro-

-och så kommer oro och bekymmer.

Tristan?

Kommuntrollet. Hon är på skolgården.

-Nelly? -Ugglor i mossen!

-Jag är här uppe! -Ugglor i mossen!

Nelly, vi såg kommuntrollet på sko...

God dag, god dag, barn.

Betina Mortensen, vill du följa med mig?

Jag skulle vilja tala med barnen här. Får jag slå mig ner?

-Här? Ja, självklart. -Ja...

-Var är Brian nånstans? -Han är på väg.

Vem sover i skåpet?

Okej. Sover de andra i samma säng?

Jag sover i hängmattan. Jag kan visa dig...

Jaha, ja.

-Det var smart. -Ja.

-Nelly? Ungar? -Brian? Älskling, vi är här uppe!

Det är fint att se att det finns ordentligt med plats till alla barn.

Hej. Ja, det finns massor av plats till fyra härliga ungar här.

Vi har haft trevligt med de sociala myndigheterna.

Vi har kontaktas av er mormor och morfars advokat-

-som berättar att de gärna vill att ni ska komma och bo hos dem.

Det måste väl barnen själva bestämma?

Nej. Barn under 18 som inte har några föräldrar är statens ansvar.

Jag kommer ihåg det jag har sett och hört idag. Spotta ut.

Nelly, spotta ut.

Ut med det. Tusen tack.

Kan du inte se att barnen mår bättre av att bo här?

Kan vi inte få bo här hos Nelly och Brian-

-om vi lovar att vara snälla? Please?

-Kan vi inte det? -Vi har det väldigt bra här.

-Kan de inte det? -Jag ser att ni mår bra här.

Fick jag bestämma skulle ni få det, men det är inte jag som bestämmer.

Beslutet fattas i familjerätten-

-i ett barnsamtal som er mormor och morfar också ska vara med i.

Det var det. Ta hand om varann.

Du är ju inte så farlig i verkligheten. Du är ju snäll.

Okej. Nu ska jag göra nåt som jag absolut inte får göra.

Men nu berättar jag för er-

-att mötet i familjerätten sker redan på måndag klockan tio.

Det ger er inte särskilt mycket tid att förbereda er.

Är ni säkra på att det är här på Martinsvej ni vill bo?

-Ja. -Okej.

Nu tror jag nog att jag gärna tar en kopp kaffe.

-Vill du ha mjölk? -Grädde, tack.

Det är tre saker ni ska tänka på inför mötet på måndag. Nummer ett:

NI ska vara nytvättade och ha fina kläder.

Två: Ta med dokumentation som visar er anknytning till varann.

Tre: Ert starkaste kort är den nya lagen, barnlagen-

-paragraf 95, stycke 2.

I rättssalen gav mormor och morfars advokat verkligen allt.

Han tjatade i evigheter om anledningar till-

-att vi skulle ha det mycket bättre hos våra morföräldrar-

-än hos Nelly och Brian, som inte var vår familj.

Inte bara för att det är det mest naturliga.

Nej. De är ekonomiskt välbärgade-

-och därför i stånd att ge barnen allt de behöver.

Och inte minst kommer de att bo med sin biologiska familj.

Tack.

-Miss Nelly? -Ja.

Min man och jag...

Vi träffade barnen vid en tidpunkt.

De tillhör inte oss.

Vi har heller inget slott.

Men vi har ett kärleksfullt hem.

Och vi älskar dem.

Vi älskar de här fantastiska barnen väldigt, väldigt mycket.

Vi älskar dem väldigt, väldigt mycket.

Det är okej.

I den nya barnlagen från den 1 januari 2024, paragraf 95, stycke 2-

-står det att barnens åsikt ska tillhandahållas-

-och inhämtas löpande i samtal innan ett avgörande fatt...

Det jag försöker säga är-

-att barnen ska bli hörda och få ha åsikter i sitt eget ärende-

-och att man måste ta hänsyn till vad vi som barn vill.

Det enda vi vill är att få bo kvar hos Nelly och Brian.

Jag vet att lagen säger att man inte får välja sin egen familj.

Men den här gången... Den här gången har lagen fel.

Vi har valt Nelly och Brian för att de är de snällaste vi har träffat.

Och för att de verkligen är världens bästa föräldrar.

Åh.

Ja.

Jag håller med om allt min bror har sagt.

-Det gör jag också. -Jag också.

-Det gör jag också. -Och det gör jag också.

Den eftermiddagen blev den bästa nånsin.

Även om det skulle ta tid innan beslutet kom åkte vi till Tivoli.

Vi var säkra på att Kirks tal hade tagit dem med storm.

Vem kommer? Vem kommer?

Hej, Betina. Kom in. Vi har precis kommit hem.

Du kanske redan har goda nyheter med dig?

Tyvärr.

Barnen ska vara redo för avfärd imorgon klockan 14.

-Va? -Finns det inget vi kan göra?

Nej. Rätten har beslutat att barnen ska bo hos sina morföräldrar-

-tills ärendet är avgjort. Ni är ju inte deras riktiga familj.

-Vi är visst deras familj! -Ja, men inte i lagens ögon.

Kan vi inte få behålla dem över julen, bara?

Tyvärr. Men det är ändå bättre än alternativet, eller hur?

-Alternativet? -Ja, barnhem.

Barn utan föräldrar hamnar på barnhem.

Vänta. Peanut? Peanut, vännen?

Peanut! Lilla vän.

Barnen har tur som har morföräldrar som vill ha dem.

Jag är ledsen. Ursäkta.

God jul.

Jag förstod ingenting. Det var det nog ingen av oss som gjorde.

Stämningen var tung den eftermiddagen-

-när vi skulle packa och bege oss till slottet.

Petra hade blivit stum och satt i tvättkorgen-

-utan att säga ett enda ord.

Jag tänkte göra mina morföräldrars liv så jobbigt-

-att de skulle skicka hem oss igen.

-Vad menar du? -Det jag säger.

-Jag har en plan. -Har du en plan?

Ni hörde ju morfar berätta om den där jäkla marsipanfabriken.

"Fabriken är slottets hjärta."

Fabriken betalar för allt.

Utan fabriken finns inget slott vi kan bo på.

Jag kallar operationen "Krig och kaos".

Det låter farligt. Vad tänker du göra?

Jag tänker sabba fabriken.

Sen kommer morfar att skicka tillbaka oss till Martinsvej.

-Ungar, det är dags. -Du är galen.

Är du okej, vännen?

Bra, vännen min.

Då så, ungar.

Jag har packat lite gott till åkturen.

Jag älskar er. Vi ses.

Så ja, Peanut.

Så ja.

In med dig, vännen.

Du måste släppa mig. Jag lovar att det ordnar sig.

Nu är det dags. Kom igen.

Jag älskar dig, vännen. Vi ses, okej?

Hej då.

Så gick det till när vi slets från Nelly och Brian.

Men jag hade en plan om hur vi skulle kunna komma hem igen.

Välkomna till Clausholm.

Det här är Birthe. Birthe håller hela slottet rent-

-lagar mat åt oss och bakar världens godaste bullar.

Nej, det tror jag att Nelly gör.

-Kom. -Kom in.

Kom, så ska ni få se.

Det här rummet är inrett på ett sånt sätt-

-att man från de stora fönstren här har utsikt över alltihop.

Här ser man hela parken, och där borta ligger marsipanfabriken.

De har skickat hem oss innan jul.

Clausholm är ett av Danmarks vackraste barockslott.

-Den lilla har slutat prata. -De behöver nog bara vänja sig.

Bøg, kan du bära upp väskorna? Resten kommer i en flyttbil.

Nu ska ni få se era rum.

Tristan och Petra, ni ska bo här inne.

Kirk, det här är ditt rum.

Katinka, du ska bo längst ner. Jag kommer till dig om en stund.

-Stopp! Du får inte gå in där. -Lugn, Karl.

Lyssna nu. Ni får vara överallt-

-men i det här rummet får ni aldrig nånsin gå in.

Strunta i det. Det finns massor av andra rum.

Vi brukar alltid sova tillsammans.

-Alla fyra? -Ja.

Då föreslår jag att vi bäddar åt hela gänget i Katinkas rum.

Ludwig sätter upp ett par sängar. Kom, följ med mig, bara.

Slottet byggdes år 1690 av storkansler Conrad greve Reventlow.

Det här huset har tagit emot flera kungliga gäster.

Drottning Anna Sophie bodde här de sista 13 åren av sitt liv-

-efter att Frederik den fjärde dog.

Det kanske kan intressera er att veta att rykten går-

-att Clausholm är hemsökt av ett spöke.

-På 1700-talet sägs det... -Karl.

...att en dotter i släkten blev inmurad-

-för att hon var förälskad i slottsförvaltaren.

Vi är inte rädda för nåt. Inte spöken heller.

Det finns det ingen anledning att vara-

-för vi har en speciell tradition här.

Varje kväll klockan kvart över nio-

-spelar vi ett särskilt musikstycke för att hålla spökena borta.

Och jag kan bara säga att fram till nu har det lyckats.

Din mamma var inte heller rädd för spöken.

-Är det inte dyrt att underhålla? -Jo. Men som tur är har vi fabriken.

Den räddar allt.

Jag vill gärna visa dig runt i den.

-Det vill jag hemskt gärna. -Det vill jag också.

Det är ju jättespännande med en så fin fabrik.

Å, vad härligt. Vi kan gå dit bort redan imorgon bitti.

Vad roligt att det intresserar er.

-Får vi äta oss mätta på marsipan? -Usch. Nej.

"Morfar, du är så duktig som har en egen marsipanfabrik."

Katinka, sluta nu.

Nej, jag orkar inte. Lilla förrädare.

Kirk, jag tror att det är ett spöke.

-Det ser ut att ha två huvuden. -Katinka, sluta.

-Morfar hade rätt. -Sluta! Hon blir rädd.

-Jag gjorde så gott jag kunde. -Men det funkade ju inte.

Nu sitter vi fast på det här jäkla slottet.

Sov gott, okej?

Jag förstår att spökena springer skrikande härifrån.

Kära dagbok, idag är det min pappas födelsedag.

Jag hade en överraskning till honom-

-men han skulle till jobbet som vanligt.

Han hade redan gått när jag gick upp, så han fick den inte.

Till pappa.

-Där är ni. Ska du inte med? -Nej, jag stannar här med Petra.

-Det skulle vara en bra... -Tristan stannar här.

Kom så ska ni få se.

Vad fin den är.

Är det en luftballong?

Hennes största önskan är att få flyga.

Kan inte jag också få vara med?

Det ska bli så roligt att visa er det här.

Du kommer att få se allt när vi kommer in.

Vänta bara tills du kommer in.

-Ludwig. -Då är allt klart.

Välkomna till Karlsberg Marsipanfabrik.

Kom så ska ni få se.

Mandlarna kommer från Spanien. De är mandlar av högsta kvalitet.

63 procent av marsipan består av mandlar.

Den här maskinen är fabrikens hjärta-

-för här blandas marsipanen enligt er gammelmorfars hemliga recept.

Här läggs mandlarna i.

Och i den andra ändan tillsätts den hemliga ingrediensen.

Här åker sockret in, som du kan se.

Och genom det där röret tillsätts vatten i rätt mängd.

-Tänk om vattnet inte kommer in? -Då går allt sönder.

-Var packar ni alltihop? -Det är här borta. Kom.

-Kan jag få låna toaletten? -Ja, självklart. Ludwig, kan du?

-Vi väntar på er här nere. -Ja, det är längst bort här.

-Hittade du toaletten? -Ja.

Det är den vägen.

Ludwig står för säkerheten-

-och där uppe har han ordnat nåt speciellt.

-Vad är det? -Nu ska vi väl inte avslöja allt?

Nej, det är helt riktigt. Kom, men se upp.

MANDLAR

Hej, hej, hej!

Mormor ville göra Petra glad igen och hade organiserat en ballongtur.

Även om morfar var upptagen insisterade hon på-

-att vi skulle göra nåt roligt tillsammans som en familj.

-Det ser ut som myror. -Det är myror.

Är det härligt att flyga?

Men du har glömt dina vingar.

Kan du inte säga nåt?

Gerda sa att om hon fick en chock så kanske hon skulle prata igen.

Hon börjar prata igen när hon är redo.

Där är fabriken, och den ska du lära dig allt om en dag.

Nej, det behöver jag inte. Jag ska bli rörmokare.

Rörmokare. Det passar inte så bra på ett slott och en fabrik.

Kanske inte. Nelly säger att man alltid behöver en rörmokare.

Och jag ska inte ha nåt med det här slottet att göra.

Varför svarar inte Nelly? Har han redan glömt oss?

Det är klart att han inte har.

-Det är mammas gamla rum. -Hur vet du det?

-Det vet jag bara. -Har du varit där inne?

Alla mammas saker finns där. Allvarligt, Tristan. Allt.

-Morfar sa att vi inte fick. -Morfar är en idiot.

-Kom. -Katinka...

Är det inte fint?

Mammas dagbok finns också här.

Häftigt. Vad står det i den?

Allt möjligt. Det finns ett brev till morfar också.

-Vad står det? -Det vet jag inte.

-Det är inte öppnat. -Öppna det, då.

-Det är nog ingen bra idé. -Jo. Jag vill se vad det står i det.

Vad gör ni här?

Har jag inte sagt att ni inte får gå in i det här rummet?

Jag tänker inte diskutera det. Ut. Nu.

-Petra? -Petra?

-Peanut? -Petra, var är du?

Petra?

Men alltså... Hon är ju inte här.

-Jag tittar på övervåningen. -Okej.

Var fan kan hon vara?

Petra?

Petra?

Petra?

Petra? Är det du, vännen? Vad gör du här uppe?

Aj! Nej, du får inte sparka mig. Vad gör du här uppe?

Nej. Aj. Vad gör du?

-Är du inget spöke? -Nej, jag är inget spöke.

-Är det verkligen du, Nelly? -Ja, vännen. Det är verkligen jag.

Åh, som jag har saknat dig.

-Och du kan prata igen. -Ja, nu kan jag det.

Ska du bo här?

Ja. Men det måste vara en hemlighet.

Jag lovar.

Men då måste du ha pyjamas och en tröja. Det är iskallt på vinden.

Peanut, vet de andra att du är här uppe?

Alla letar efter mig nu.

-Du måste lägga band på dig. -Inte nu, Ella.

Nu gäller det att hitta henne så snabbt som möjligt.

-Har Petra varit här? -Nej. Jag letar på övervåningen.

Jag följer med.

Varför är han så sur hela tiden?

För honom är ers mammas rum en helig plats.

Det är dit han går när han saknar henne som allra mest.

Han älskade henne väldigt mycket.

Han har aldrig riktigt kommit över att de blev ovänner.

Varför blev han inte bara sams med henne igen?

För att han är en envis man som inte kan erkänna sina fel-

-och aldrig har lärt sig att säga förlåt.

Varför gjorde inte du det, då?

Ja...

Varför gjorde jag inget?

-Jag går ut och letar efter Petra. -Ja.

Petra!

-Jag hittade en pyjamas till dig. -Men, vad duktig du är, vännen.

Vad fin den är. Och den är randig. Vilket djur är randigt?

En giraff. Nej, en zebra.

En zebra? Då ska jag leka zebra ikväll.

Så där. Jag tror att jag lägger den här.

Jag tror visst det är råttor på vinden.

Hej!

Hej. Petra och jag städar lite här. Man kan inte bo i all spindelväv.

Jag får nog lite svårt att baka frallor till er varje morgon.

-Har han fått en psykos? -Vad är en psykos?

Det är när drömmar blir till verklighet i huvudet.

-Så ja, jag har fått en psykos. -Det är roligt.

-Du pratar igen, Peanut. -Det var Nelly som fick mig till det.

Men Nelly, vad gör du här?

Det är faktiskt en lustig historia. Eller hur, Peanut?

Vi har ett par lådor till här inne.

Jag har flyttat in.

Det är förbjudet att flytta in i andras slott.

-Om morfar upptäcker det... -Det gör han inte. Det är hemligt.

Jag vet att det är fel, Kirk. Men om ingen berättar det-

-så tror jag nog att jag kan bo här uppe.

-Vad gör ni här? -Vi letade efter Petra.

Då får ni nog ta med er Petra ner, så att ingen hittar mig.

Nu vet ni i alla fall att jag är här. Jag älskar er. Iväg, nu.

-Ni hittade henne! -Var har du varit?

-Nu skäller du inte ut henne. -Det var bara en fråga.

Jag gömde mig i källaren.

-Du kan prata. -Ja, jag kan säga alla ord igen.

Tandborste, pyjamas, vind, spöke och tofflor.

Hur kan det komma sig att du har fått rösten tillbaka?

Jag tror att det var chocken. -Ja, för att morfar skällde ut henne.

Jag tror att det var för att jag såg ett spöke som liknade miss Nelly.

Lova mig att ni inte går ner dit.

Ja, och du är smutsig, så du måste bada.

-Jag är inte alls smutsig. -Jo, och det är du också. Kom.

KRIG & KAOS

Tror du inte att de vänjer sig?

Självklart. Barn är väldigt anpassningsbara.

-Har du sett min pyjamas? -Är den inte i badrummet?

-Nej. -Kan du inte bara ta en annan?

Jag hittar inte min tandborste heller.

Petras spöke kanske har tagit det. Eller så har du blivit gammal.

Eller galen. Jag hittar inte mina tofflor heller.

-God morgon. -God morgon.

-Jaha, du är uppe tidigt. -Det är du också.

Jag är alltid uppe tidigt.

Ja.

Ska jag sätta in dem i ugnen?

Ja, gör det.

-Jag hämtar tidningen. -Ja.

Det är farligt för Nelly. Enligt paragraf 27 i strafflagen-

-kan man hamna i fängelse i upp till ett år och sex månader.

Enligt polisen är det inbrott, och det är straffbart.

Om vi förstör fabriken redan i natt-

-så blir vi hemskickade, och då tar vi bara med Nelly.

-Ska vi fira jul på Martinsvej? -Jul på Martinsvej!

-Skynda er att få det gjort. -Men hur ska vi göra det?

Jag har en plan.

Jag har en plan!

Kan jag inte få säga god natt till Nelly?

Nej, Peanut. Det är för farligt. Mormor och morfar får inte se honom.

-Nej, för då hamnar han i fängelse. -Du...!

-Usch. -Ja, så är det.

Jag tycker att det låter lite farligt.

Det må så vara, men vi måste göra allt vi kan för att få komma hem.

Vad är planen, då?

Bra. Ludwig Bøg låser, släcker och lämnar fabriken-

-exakt klockan nio.

Sen tar han sin häst och patrullerar runt hela parken.

Sen återvänder han till slottet för att göra sin kvällsmat.

Birthe sätter igång musiken klockan 21.15.

Sen tar hon sin rundtur i slottet och kollar allt.

Fönster, dörrar, korridorer, rum. Allt.

-Därför ska vi använda liften. -Vad ska vi använda den till?

Den tar oss hela vägen ner, förbi mormor och morfars fönster.

Vi använder musiken för att överrösta ljudet från liften.

Här kommer du in i bilden, Kirk. När vi är nere är det enkelt.

Då springer vi hela vägen härifrån till fabriken.

Fabrikens hjärta är en blandningsmaskin.

Och om vi avbryter vattenförsörjningen så blir det kaos.

Då tar det inte lång tid innan morfar skickar tillbaka oss till Martinsvej.

Hur tänkte du ta dig in?

Vad finns det mest av i marsipan?

-Mandlar. -Precis.

Jag satte en mandel som spärr i fönstret, så att vi kan krypa in.

Det är lite övervakning, så det måste vi se upp med.

-Fem minuter. -Du är knäpp.

Nu ska vi sabba den här fabriken fullständigt.

-Kom igen. Vi har två minuter. -Sch. Ja, ja.

Det är här.

-Fy fasen, så långt det är ner. -Ja.

-Va? -Menar du det?

Vad vill du? Bo här för alltid eller flytta hem till Nelly och Brian?

Du får dirigera oss till musiken.

-Titta på mig. -Ja, ja. Jag ska.

Jättebra. 30 sekunder.

-Nu gäller det. -Ta det försiktigt.

Nu!

Nu!

Ja! Kom igen!

Ja!

Okej, då är vi nog där vi började.

För det visar sig att förutom vårt uppdrag på fabriken-

-så hade Petra och Kirk ett helt eget uppdrag på slottet.

-Jag var ensam när jag vaknade. -Var du det, Peanut?

-Blev du rädd då? -Ja. Det var helt mörkt.

Men Katinka och Tristan är ute på sitt uppdrag.

Då får vi hoppas att de inte blir upptäckta.

Ursäkta, vad händer här?

Men för...

Aj! Aj, som...

-Ska jag inte hjälpa dig? -Nej!

Vad i hela världen händer här? Vad ska det här föreställa?

Det är en lustig historia som du kommer att uppskatta.

-Du kan väl sätta dig ner? -Karl, är det du?

-Jag är här borta, Ella. -Hej!

-Vad händer här? -Vi har en inbrottstjuv.

-Han har stulit min pyjamas. -Ja, det ser jag väl.

Nelly har inte gjort nåt. Det var jag som tog din pyjamas.

Vad tänker du på, flyttar in på min vind så här?

Karl...

-Det finns nog en förklaring. -Den vill jag gärna höra.

Ja, det vill jag också. Men nu går vi ner och värmer oss-

-och reder ut det här.

Så där. Bra jobbat. Nu, då?

Det där är blandningsmaskinen. Den står 10-12 meter ditåt.

Men går inte alla de där rören direkt ner i jorden?

Nej. Få se.

Jag tror att det finns en källare där borta.

Det måste vara den där.

Jag gör det här. Håll utkik, så att inte Bøg kommer ner hit.

Så möts vi på baksidan sen.

-Ta hand om dig. -Alltid.

För helvete!

Vad fan är det som händer?

Okej. Okej.

-Skynda dig, Tristan. -Jag hade sönder alltihop.

Jag krossade handtaget. Det forsar ut vatten, det är galet.

-Kirk? Är du också vaken? -Ja.

-Har jag inte sagt...? -Lugn, Karl.

-Jag gick visst i sömnen. -Ja, det gör han hemskt ofta.

Och så skulle jag på toaletten.

Ja, han kissar varje natt. Flera gånger. Det måste du känna till.

-Vi väcker Katinka och Tristan... -Nej! De är ute med hunden.

Ja?

Hej!

-Hej. -Fint att se er, ungar.

Var det en härlig kvällspromenad?

Vänta lite nu. En kvällstur? Vid den här tiden?

-Vad är det som händer? -Lugn, Karl.

Nu går vi ner och pratar om det som vuxna människor. Och barn.

Fem, sex, sju, åtta.

Tack, Tristan.

Sitter du bra?

-Det var väl bra att Nelly kom, va? -Jo, det var jättebra.

Det är inte bra att han är här. Han har ingen rätt att vara här.

Du har exakt en timme på dig att lämna Clausholm.

-Annars ringer jag polisen. -Klockan är över 12.

-Det går inga bussar. -Då får han gå. Det struntar jag i.

Jag vill ha ut den där mannen härifrån.

Och så vill jag ha min pyjamas.

Din pyjamas? Lugn. Den ska du få, Karl.

-Ska jag ta av den nu? -Ja.

-Du är en simpel tjuv. -Sluta. Nu.

Det finns barn...

-Jag tror att vi ska... -Kom.

Kära pappa.

Stort grattis på födelsedagen.

Din present är att jag vill arbeta med dig en hel dag på fabriken-

-så att vi kan vara tillsammans.

Du kan be mig göra vad som helst.

Jag älskar dig över allt annat på jorden.

Kära hälsningar, din dotter, Irene.

Jag älskar dig. Vi ses.

Tristan.

-Vi ses. -Ja, vi ses.

-Hej då, Peanut. -Nej.

Jo, vännen. Jag måste gå.

Nej, Nelly. Du får inte gå.

Sluta! Sluta, allihop!

Herr Nelly, du ska inte gå.

Kan du inte stanna här? Det hela är ett stort missförstånd.

Och jag skulle gärna vilja säga...

...förlåt.

Han måste inte gå. Jag ser ju hur mycket ni älskar varann.

Och jag är bara en gammal idiot som inte kan lära mig av mina egna fel.

Men det är slut med det nu.

Jag vill inte göra samma misstag med er som jag gjorde med er mamma.

Så, herr Nelly. Kan du inte tänka dig att stanna?

Jo.

Han heter faktiskt miss Nelly.

Kom, Nelly.

Karl, ditt gamla surkart.

Det var det enda jag kunde göra.

Tack, min älskade.

Karl! Karl!

Det har varit inbrott på fabriken!

Kom! Inbrott! Kom!

Då finns här färska bullar till små hjälte- och hjältinnemagar.

Världens bästa bullar.

-Vad trevligt att du är här. -Tack, Ella.

-Och inget slår dina bullar. -Nellys bullar! Nellys bullar!

-Eller tonfisk-kanapéer. -Nej, Ella!

-Ska du inte sätta dig? -Jag har inte tid.

Allt är kaos på grund av inbrottet och vi vet inte vad som är fel.

Maskinerna står stilla och marsipanblandningen är förstörd.

Det kostar oss flera hundra tusen kronor om dagen.

-Det var goda bullar. -Det är Nelly som har bakat dem.

-Det ska nog lösa sig. -Det har jag svårt att se.

Jag kom bara för att hämta försäkringspolicyn.

-Vi måste säga nåt. -Säga vad, Tristan?

-Det var vi som gjorde det. -Gjorde vad?

Det var vi som förstörde fabriken.

Åh nej.

Jag fattar inte att ingen har kolla källaren.

Förlåt. Jag är ledsen.

-Vad tänkte ni på? -Jag vet inte.

Tristan, du måste upp. Det är för kallt för dig.

Vi behöver alla hinkar på slottet. Vi måste tömma det här nu.

Nej. Jag vet vem vi ska ringa.

Bara en man kunde rädda oss ur det här: världens bästa Brian.

-Du måste hjälpa mig. -Jag är på väg.

Det är svårare än jag trodde. Lys lite till, och håll fast den.

Fasen, vad tuff du är. Nu är du en riktig rörmokare.

Hejsan, sötnos. Är det här du gömmer dig?

Ska du följa med och äta lunch?

Mår du bra?

-Vännen? -Ja, det är okej.

Du verkar inte helt okej. Är det nåt som är fel?

Det är bara... Alltså...

Snart ska du och Nelly åka hem, och vi ska stanna här.

Jag tror att ni kan få komma på besök Martinsvej.

Jag vill inte komma på besök. Jag vill komma hem.

Det förstår jag, vännen.

Man kanske skulle ta en liten...

Först vill jag gärna säga tack-

-till dig, Nelly.

För att du flyttade in på slottet.

Och så tycker jag att vi ska utbringa en skål-

-för fabrikens räddare, Tristan och Brian.

-Skål! -Skål!

Bra jobbat.

Det är väl inte så illa att vara rörmokare?

Jo, en sån kan man alltid behöva. Det har jag lärt mig nu.

Den senaste månaden har ju varit ganska speciell-

-för oss allihop, får man säga.

Men ni ska veta att mormor och jag är så otroligt glada över-

-att vi har hittat er igen.

Men...

...vi är ju inga ungdomar längre.

Så därför har vi gemensamt beslutat...

...att om det är vad ni vill-

-och om ni får det för Brian och för Nelly...

...så tycker mormor och jag-

-att ni ska flytta med dem hem till Martinsvej.

-Det vill vi verkligen gärna. -Ja, det vill vi gärna.

Tack, Karl.

Ella, tusen, tusen tack.

Det är inte det att vi inte gillar er. Det gör vi nu.

Det vet jag, min älskling.

Jag är inte ledsen. Jag blir bara rörd.

Så är det att bli gammal.

Tack, morfar.

Vad säger ni, då?

Tänk vad ett litet ord som "förlåt" kan uträtta för mirakel.

Mormor och morfar är världens bästa morföräldrar.

Brian hade rätt. Man får aldrig tappa hoppet.

Översättning: Tilda Appelberg Scandinavian Text Service