Original subtitles

Så du tycker inte om mig alls?

Du måste inte tycka om mig. Jag ger dig det du behöver...

...och du ger mig det jag vill ha.

Mister!

Du borde bli älskad.

Vår bror är kathoey nu – ladyboy.

Ladyboy? Det är äckligt, helt sjukt.

Här kan vi bygga en veranda med utsikt mot havet.

–Jag älskar dig. –Jag älskar dig också.

Det är en sak jag inte har berättat. Jag har varit man.

–Vad står det på skylten? –Happiness till salu.

–Hur mycket? –Jag vill bada.

Sjuttiofem.

Och den här...är sextiosju. Hur kommer det sig?

Jag sa sjuttiofem, den är sextiosju. Det duger inte.

Så gör den längre.

Hela det här området – behåll träden, hugg inte ner nånting. Okej?

Jag släpper inte in dig.

–Jag släpper inte in dig! –Pengarna.

Mer.

Phirapan.

Släpper du inte in mig?

Okej? Bra.

Kom och provligg i stället.

Var inte blyg nu.

Du och jag?

–Vad säger han? –Ingen aning.

Ska vi dansa?

Hur mycket kostade det?

Det säger jag inte.

Det är hål i taket, och du lägger dina sista pengar på ett tredagarsbröllop?

–Det gills inte ens som ett riktigt bröllop. –Det gills för oss.

Och dessutom är det Glenns sista pengar, inte mina.

Jag tror att hålet i taket skiter i vilket.

Jag är rädd att tvingas försörja er också.

Det behöver du inte, det får den där göra. Så, ta en kaka nu.

–Hur är det? –Bra.

Vi får inte lämna rummet på tre dagar. Det är thailändsk sed.

Så det är bara du och jag...

...och en säng i tre dagar?

Den seden gillar jag.

Jag känner det.

Det är tur att byxorna är pösiga.

Det får mig att se på hiphop på ett helt nytt sätt. Unga killar i pösiga jeans...

–Kan du sluta prata nu? –Ja, det är nog bäst.

–Kan jag hjälpa till? –Rum 70. Familjen kommer senare.

Förlåt...

Nä...

Okej?

–Spyr man inte bara i början? –Början, mitten, slutet.

–Är du också gravid? –Ja, det är mitt kärleksbarn.

–Vill du känna? Den sparkar. –Nej, nej, nej. Jag är smutsig.

–Du kan tvätta av handen. –Tack, men jag står över.

Men jag är glad för din och Somchais skull.

Taket behöver lagas. Skaffa ett jobb.

Det är en fot! Den sparkar!

Det är en fot!

–Är allt bra? –Ja då.

Sabai dee.

–Men jag är dee, jag är gör-dee. –Dee. Låg ton – dee.

Jag är så dee att jag ser fram emot en repris.

Och den här gången i slow motion, som i OS.

–Får jag visa dig nånting? –Visa mig.

Här. Det är en artikel om Sverige.

Det står att i Sverige kan två män adoptera. Stämmer det?

–Vad är poängen? –Om de kan göra det, kan vi också.

–Vi kan ringa ambassaden och fråga. –Men jag vill inte. Inte jag och du.

Jag vill att du ska vara lycklig.

Varför dricker du så mycket?

–Du är inte lycklig. –Jag är skitlycklig.

–Jag är lycklig! –Skrik inte.

Jag skriker inte!

Jag känner dig, Glenn. Jag vet vad du vill.

Och jag känner dig. Du vill inte det här.

Du vill bara göra det för min skull. Men det funkar inte så.

Jag älskar dig. Och vi är gifta – kanske inte på papperet – men här inne.

Och man kan inte bara göra det den ena vill.

Oh...

Jag har allt jag vill ha precis här.

–Jag hatar när du ljuger för mig. –Det gör jag inte, jag lovar.

Så...

OS, här kommer vi.

–Vad ska jag säga? –Säg som det är – att det är en usel idé.

Han skulle kunna arbeta, och jag med. Vet du vad massage kostar i Sverige?

Det handlar inte om pengar. Du sticker, som du alltid gjort när nåt inte är bra.

Allt är bra.

När man blir tillsammans som ni blev, är det inte konstigt om han skäms lite.

Hör du inte genom väggarna hur ljudligt han skäms?

Det är nåt annat att komma hem. Det vet du som tog bort sminket på bussen.

Han skäms inte.

Han älskar mig. Hela mig. För den jag är.

Hur vet du det?

Annars hade jag inte stannat kvar – inte en dag.

Du kommer att komma hem ensam, och så tvingas jag ta hand om dig också.

–Hej! Hur mår du? –Hej.

–Kan du inte kapa ett plan eller nåt? –Vad sa du?

Kan du inte kapa ett plan?

Jo, jag lovar. Vilken sorts plan?

Är det nån där?

Jag måste gå.

Vad sa du?

Hallå?

Och så vill jag ha sömntabletterna, de rosa.

Tyvärr, det är för mycket. Jag vill gärna hjälpa dig, men du får inte mer än 400.

–Men pärlorna är väl värda minst 3 000? –Inte för mig.

–Då går jag till nån annan. –Okej.

1 000?

–Behöver du nånstans att bo? –Det har jag redan.

–Det känns på lukten. –Det gör mig inget.

Hör på.

Jag har en båt som jag aldrig använder.

Den har allt – det är ett flytande hem. Du kan vara ute på havet i månader.

–Hon är för gammal. –Precis. Vem lägger märke till henne?

–Gör mig några tjänster, och låna den. –Jag gillar inte tjänster.

–Jag vill bara hjälpa dig. –Jag gillar inte hjälp.

Tyvärr, du kan inte få båda.

–Har du sett Oh? –Hon är inte här.

–Var är hon? –Hon jobbar.

Hoppas att hon skaffar en ny man.

Det där är inte bra.

Man måste göra det utifrån. Vi får köpa nya takpannor.

Om du gör så där, regnar det in. Vi måste ha nån sorts isolering först.

Och sen kan man... Okej, jag ska vara tyst.

–Va? –Barnet kommer.

Va? Vad ska jag göra? Andas in, andas ut!

–Vad vet du om bebisar?! –Jag läste en bok när jag var grabb!

Dit, barnet kommer!

Ställ det i skjulet. En ny ägare får ta hand om allt lösöre.

Jag ringde till ambassaden. Bara för att kolla.

De säger att det stämmer.

Men vi måste ansöka om visum, om du vill åka till Sverige.

Vi behöver inte.

–Jag vill inte riskera nånting. –Inte jag heller.

Men jag vill hemskt gärna ha barn med dig.

Jag också.

Ja.

Översättning: Anders Kaage Svensk Medietext för SVT