Original subtitles

Jag såg dig, ditt lilla missfoster!

Jag vet att du är där ute!

Du var en ful en. Tror jag gjorde dig en tjänst.

Har du någonsin stått och tittat upp i natthimlen...

och hoppats på att få se ett stjärnfall?

De dyker bara upp ett fåtal tillfällen under en natt.

Och försvinner på bara en sekund.

Under den sekunden gäller det att vara snabb och veta exakt vad man önskar sig.

Ibland är den stjärnan inte någon stjärna alls.

Min bror William gjorde en önskan år 1947.

Dagen då vi träffade Bob.

Det var en ljus morgon i Juni.

Jag hade precis fyllt 12år.

William var avundsjuk på att jag var äldre än honom. Och fick fylla år på sommaren.

Vi hade byggt klart vår vagn. Som vi skulle hämta i stallet.

Jag tar vagnen. -Jag tar hinken. Trasan behövs inte.

William, ta repet!

Kom igen vi sticker.

Vår pappa arbetade inte längre. på grund av hans andra heltidssyssla

som var att dricka och skälla på oss varje gång vi gjorde något fel.

Spring inte för långt iväg nu, pojkar!

Och vi gjorde alltid något fel. Det verkade i alla fall så.

Det var värst för William.

På nätterna bad han om att mamma skulle komma ner från himlen och rädda oss.

Det var inte så att pappa var en hemsk person. Han hade bara vuxenproblem som inte vi förstod.

Och han saknade såklart mamma. Det gjorde vi alla.

Men jag ansåg oss vara lyckliga här på gården.

Vi hade varandra och vår sandfärgade hund som vi kallade för Sandy.

Vi var på väg ut för att leta efter nya spännande saker.

-Vad tror du vi kommer att hitta? -Vet inte, hoppas något nytt och spännande.

Ja, som en skatt. -Eller massor med guld till pappa.

Till pappa? Nej jag ger inte det till pappa. -Varför inte? Du vet att han behöver pengarna.

Med massor av guld, kan vi göra vad vi vill. Som piraterna gjorde.

Pirater?

Ja, som en stor grym pirat.

Vilka pirater?

-De från mammas historer.

Kom igen, du kan inte vara en pirat. -Varför inte?

För att du är usel på att fäktas.

William var yngst och mest äventyrlig. Han tyckte vi hade världen i våra händer.

Han hade inga planer på att följa i vår pappas fotspår och någon dag skaffa ett arbete.

William tog alltid mammas historier för bokstavligt.

Han fantiserade om att vara en av huvudpersonerna.

Jag var avundsjuk på det.

Själv tänkte jag så mycket på verkligheten, att jag fick tvinga mig själv att vara lekfull.

Jag var för medveten om vår situation på gården.

Men jag försökte att leka, det var ju trots allt sommarlov.

Jag kommer att vinna.

Aah!

William, är du okej?

De oändliga somrar man bara hade som barn. Och denna sommaren hade precis börjat.

Vilket vi tyckte var fantastiskt.

Vi hade öppna ängar att leka på med gräs som gled genom fingrarna.

Och jag hade mina två bästa vänner vid min sida.

Vi sprang över ängen som tidigare varit vår stolta pappas arbetsplats.

Men som nu bara var ett hem för myggor och fästningar.

Hittar du något intressant? -Nej inte ännu, bara stenar.

-Spara stenarna då. -Hehe, ja kanske det.

Vad är detta för något? -Jag vet inte, spara den.

Okej.

Vänta! Här är något.

-Vad är det? -Jag vet inte, något blått.

Något blått?

Ja det är en blå flaska. Jag har aldrig sett en blå förut.

Aha! En landkrabba i sikte.

William?

Minns du mammas sommarpaj?

Jag saknar hennes leende och hur hon vinkade in oss för middag.

Jag minns att hon alltid bar en fin klänning.

Hon brukade komma ut på fälten för att kolla till oss.

Mamma och pappa hade träffats i Sverige. Där pappa arbetade för ett Brittiskt företag.

Även om det skulle bli svårt för oss med ett nytt språk...

gick mamma med på att flytta familjen till Amerika.

För det var landet med "oändliga möjligheter". Som pappa kallade det.

Så de packade väskorna, tog båten mot en ny början och ett bättre liv.

Och visst var livet bra. Åtminstonde ett tag.

Tills hon blev sjuk. Efter det blev pappa en skugga av sitt tidigare jag.

Jag vill inte prata om mamma.

Jag kunde inte tänka på mamma utan att hemska minnen kom fram och tog henne ifrån oss.

Edward, vänta!

Jag försökte förtränga det mesta av min barndom, men kände att jag då förlorade de lyckliga bitarna.

Jag kunde inte prata med min bror om det.

Han kom inte ihåg mamma som en person. Utan bara idén om henne.

Jag märkte att hans barndom inte var påverkad på samma sätt som min.

Jag får kolla på den blå flaskan.

Det är ju bara en flaska.

Låt mig se!

Wow.

Nåja, den är väl ganska fin.

Jag tycker den är fantastisk!

Nej det är den inte! Och vi kommer aldrig hitta något spännande.

Sandy! Vart är du på väg?

Kom igen, hjälp mig med vagnen.

Sandy! Var är du?

Sandy, var är du tjejen?

Sandy!

Sandy!

Åh nej.

Detta är Herr Johnssons gård. Du vet att han är galen.

Äsch! Vi lämnar vagnen. Vi hämtar den senare.

Sandy!

Vi hade inget annat val än att följa efter henne. Vi var för långt hemifrån nu.

Vi kunde inte vända om och berätta för pappa att vi blivit av med Sandy.

Kanske vad vi borde gjort. Men vi visste ju inte ens vad hon sprang mot.

Istället följde vi henne djupare och djupare in i majsfältets gångar.

Jag avskyr detta, var är hon? -Ssch! Var tyst.

Kom igen.

Titta där är hon. -Äntligen.

Vad har hänt här?

Vad är det tjejen?

Den vägen.

Detta är en djugel, hur kommer vi ut? Aha.

Vad nu då? -Titta!

Vi hämtar vagnen.

Jag tror det är ett flygande tefat. -Ett flygande vad?

Ett flygande tefat, typ som ett flygplan.

Utan vingar eller propeller?

Ja..

Ja, det är ett flygande tefat.

Så, kan vi flyga det? -Jag vet inte.

Edward, kom hit!

Vi har hittat något.

Det var ett lätt val att dumpa alla saker, för att få plats till vårt nya fynd.

Utan att glömma den blå flaskan förstås.

Kom igen brorsan, du måste lyfta.

Vi drog den nu mycket tyngre vagnen genom majsfältet och in genom skogen.

Vi hoppades på att hinna hem utan att pappa skulle se vad vi hittat.

Vi kämpade och det kändes som att hemvägen var mycket längre.

Han kanske inte blir arg.

Vad gör ni här ute?

Jag åker till banken. Jag sa till er att inte springa för långt.

Förlåt pappa.

-Vad har ni i vagnen?

Jag vill inte bo på en skrottipp.

Det är bara en blå flaska.

Usch, ni två går hem på direkten.

Argh! Tror du pappa kommer plundra hela byn på dess guld?

Eller, kommer han bara råna banken?

Kom igen, vi har jobb att göra, vi går hem.

Puh, det var nära ögat. Men vad gör vi med den flygande grejen?

Flygande tefatet. -Jaja, flygande tefatet.

Vad gör vi med det? Vi kanske kommer tillbaka när pappa somnat.

Hur mycket tror du det väger? -Lika mycket som pappas bil, kanske mer.

Kan vi gräva upp det? -Om vi jobbar hela natten.

Då behöver vi en spade. -Ja en jättestor!

Edward, stäng dörren.

Nej Sandy, du får stanna ute.

Du kan hålla vakt, okej? Duktigt tjej.

Vad är det för något?

Jag tror det är en rymdvarelse. -En rymdvarelse?

Ja, men jag är inte säker.

Usch, titta på hans fingrar.

Rör inte honom. -Bara lite.

Edward, jag tror inte du ska röra honom.

Han ser bara skrämmande ut.

Edward...

Detta är en dålig idé.

Pappa?

Pappa?

Är du törstig?

Ta lite vatten.

Jag heter William. Vad heter du?

Bob?

William?

Han heter Bob. -Vad hände, är den död?

Han sover bara. -Kom.

Jag vill tillbaka in till Bob.

Nej vi måste berätta för pappa om rymdvarelsen och det flygande tefatet.

Vart kommer det ifrån? -Från himlen såklart.

Där mamma finns?

Nej, jag menar rymden. Jag sa att jag inte vill prata om mamma.

Jag önskar att jag kunde åka till rymden.

Hans längtan efter mamma var för stor...

William förstod nog inte skillnaden mellan himlen och rymden.

Vår lilla gård var hela vår värld.

Att hitta en rymdvarelse var ungefär som att hitta ett skadat djur.

Vi förstod inte hur allvarligt detta kunde varit om det hände en vuxen.

Edward!

Vad är det du inte förstår? Vi måste berätta allt för pappa...

...och nämn inte mamma!

Titta där kommer han.

William!

Vad nu då?

William, Edward? Är ni här inne?

Jag sa till er att inte ta hem en massa skräp.

Förbannade råttor.

Jag har inte era pengar. Ni kommer behöva ta gården ifrån mig.

Råttor och pengar.

Sheriffen var en omtyckt farbror, både jag och William tyckte mycket om honom.

Han var som byns morfar. På sistonde hade han inte haft några...

...brott att bekämpa. Så på äldre dagar hade han blivit konflikträdd.

Nu när jag tittar tillbaka kan jag föreställa mig hur han kände, då han behövde åka ut till pappa med beskedet.

Pappa? Det är något jag måste berätta.

Jag vill inte höra mer. Jag måste hitta din bror.

Ni två stannar här inne tills ni slutat tramsa. Att ljuga gör ingen nytta.

Sheriffen?

Jag är här borta!

Kan jag hjälpa dig?

James.. -Nå?

Jag behöver ta dig till stationen. -Varför det?

Du vet vad detta gäller. Ditt möte på banken gick inte så bra idag.

Jag har någon som kan ta hand om pojkarna. -Ta hand om pojkarna?

Hon jobbar på barnhemmet. Hon är en trevlig ung dam.

Barnhemmet? Vad ska vi göra?

Det verkade som att pappa hade åkt till banken...

...försökt skjuta upp lånet på gården.

Men blev ursinnig på bankdirektören.

så, bankdirektören ringde sheriffen.

Nej du har rätt.

Detta hade hänt en gång tidigare. Så denna gången var det dags för...

...mig och min bror att bo på barnhemmet. Medan pappa avtjänade sin tid i fängelset.

För vi skulle förlora gården.

Jag har sökt igenom huset.

De är inte där inne.

Det skulle gå mycket snabbare om du hjälpte mig leta, James.

Det är inte lönt att försöka.

De är troligtvis i skogen och leker.

Det verkar som att någon är i ladan.

Det var läskigt när pappa drack.

Man kunde inte tyda hans ansiktsuttryck. Vad som helst kunde hända.

Jag kunde inte höra alla detaljer men jag förstod att vi var i fara.

Och att ingenting skulle bli sig likt, för oss någonsin igen.

Detta skulle senare visa sig vara sant. Men inte på det sätt jag trott.

Jag skulle inte gå in där om jag var dig.

Jag sa ju det.

Kommer du att hjälpa mig eller inte?

Jag kommer gå en runda i skogen för att se om jag hittar dem.

Kan jag lita på att du stannar här, James?

Äsch!

Jag visste inte vad pappa skulle göra om sheriffen hittade William.

Att han skulle ge oss rejält med stryk, det var garanterat.

Men skulle han göra något mot rymdvarelsen?

Jag hade sett honom döda en ko, utan att blinka. Men rymdvarelsen var något annat.

Jag var mer rädd för vad pappa skulle göra än sheriffen.

William!

Edward!

Det är sheriffen.

Jag vill bara prata med er.

Ni har inte gjort något fel.

Bara kom fram.

Var är de?

Bob?

Du går åt fel håll. Ditt flygplan är åt det andra hållet.

William, Edward!

Dags att gå hem.

Det är en myra, den bor här i skogen. Var bor du?

Tusan också.

Hörrni ungar! Var är ni?

Åh nej, mina nya skor.

Jag fick dessa precis och redan ska man behöva hem och putsa dem.

Edward!

William! Kom nu hem.

De kommer väl hem när de är hungriga.

Nu behöver jag mitt kaffe.

Edward säger att du kommer från rymden.

Kom, följ mig.

Min mamma är i rymden. Jag minns henne knappt.

Och jag får inte prata om henne, enligt Edward.

Jag tycker om att prata om henne. Det hjälper mig att minnas.

Usch, vad är detta?

Har du någon familj?

Jag kan kanske hoppa ut genom fönstret.

Sen öppnar jag dörren till dig, Sandy.

Eller kanske inte.

Vakna James. Det är dags att åka.

Du kan nyktra till i baksätet.

Jag kommer tillbaka senare och hämtar pojkarna.

Sandy, hjälp!

Jag kunde se solstrålarna skifta färg när solen gick ner.

Vi hade varit inne i ladan länge nu och jag visste att den enda vägen ut...

var att hoppa ut genom fönstret.

Jag kan inte hoppa Sandy. Det är för högt.

Jag undrade varför William inte kom tillbaka. Om det hänt honom något.

Och hur rymdvarelsen plötsligt kunde resa sig upp och följa med William.

Barnhemsfrun, eller Majorskan som hon kallades var en hemsk person.

Där var massor av rykten som spreds bland barnen i byn.

Att de som inte uppförde sig, skulle tas ifrån sina familjer och låsas in av Majorskan.

Och nu var hon ute efter oss...

Vi tar en snabb titt. Jag vill inte vara här hela natten.

Jag kollar om de är i huset. -Okej, jag tar hunden.

Nu måste vi skynda oss.

Kom igen, Sandy!

-Stanna!

Sheriffen!

Vad händer?

-Stannar vi? -Jag kan inte springa med mitt knä.

Han är på väg mot Herr Johnssons.

Är du okej? -Jag är okej, fortsätt du.

Jag möter dig där. -Är du säker?

Jag är precis bakom dig. -Behöver du inte hjälp?

Bara fortsätt springa!

Edward, stanna! -Släpp mig!

Var inte rädd, jag ska inte göra dig illa.

Jag sa, släpp mig! Sandy, hjälp mig!

Jag hörde skrik, är du okej? -Jag är okej, men han kom undan.

Vi kommer inte hitta något där inne.

-Dessa pojkar verkar vara krävande. -Ja, du kommer att ha fullt upp.

Majsen är för hög för att se något.

Vi kanske kan locka hit hunden.

Gör du det. Jag går inte nära den där.

Kom här hunden.

Ser du dem?

Nej, jag ser inte dem.

Jag har fått nog av detta.

Nåväl, vi kan komma tillbaka tidigt i morgon bitti.

Det är för mörkt för att se något ändå.

Jag antar att du har rätt. Jag ogillar tanken på att lämna pojkarna ensama här ute.

Jag vill hellre ta hem dem till säkerhet nu.

Jag tror vi har skrämt dem.

Där är han!

Edward, det är okej.

Bob vill att vi följer med honom.

Nej William, det är farligt.

Nej det tror jag inte. -Men det är inte säkert...

Vi måste hålla ihop. Sheriffen, Majorskan och pappa...

-Sluta, Edward.

Vi kommer inte gå tillbaka dit igen.

Men du kan följa med oss istället.

Det är okej Edward, det är okej...

William, titta på dina fötter. Vad är det som händer?

Jag har dig!

Jag håller taget...

Jag kan inte hålla i dig längre!

Detta känns underbart!

Jag ska hälsa på mamma!

Nej William, kom ner!

Vad har du gjort William? Vad har du gjort?

Var... är din, bror?

Ursäkta, mitt namn är Tom Ericson. Jag är en reporter från..

Vad vill du?

Jag skriver om försvinnandet av pojken som bodde här i området.

Jag vet ingenting om det.

Det hände 1947. Du måste ha hört om det om du bor här.

Ryktet säger att det var inte bara ett försvinnande.

Det var ett bortförande. Du vet, som med ett flygande tefat.

Jag har bott här i hela mitt liv och har aldrig hört något sådant.

Det var märkligt. Det sägs ha hänt precis här omkring dina ägor.

Jag förmodar detta är dina ägor? -Det är det!

och jag säger ju till dig att något sånt har alrdig hänt här!

Någon driver med dig.

Driver med mig? Varför skulle någon skämta om ett barns försvinnande?

Hur ska jag veta vad folk skämtar om. Åk hem igen och lämna mig ifred!

Men du?

Du har ingen rätt att gå in på mina ägor!

Försök det igen och jag skjuter dig! Hör du mig?

Jag besökte min syster och hon berättade om pojken som försvunnit.

hon hittade denna i kökslådan. Så jag tänkte jag kan skriva om fallet.

Hon sa jag skulle prata med dig, för att få rätt fakta. Så jag uppskattar du tar dig tiden.

Så det var här allt hände? -Ja otrevlig händelse. Har inte varit här sedan dess.

Du hämnde att du var här några gånger den dagen? -Stämmer, jag skulle hämta James.

han hade bråkat med banken igen. Alltid onykter, så vi tänkte inte mer om det.

Och samma kväll var du här för att hämta barnen. Men hittade bara den äldste?

Vad hette han nu? -Allt står i rapporten, ta en titt.

Det står här att du jagade Edward genom skogen ända till granngården.

Hittade honom gråtande. Inga spår av William.

Sen tog du Edward till barnhemmet?

Varför försvann William? Och vad sprang Edward mot?

Det berättade han aldrig. Vi försökte, men ungen sa inte ett ljud.

Kan det hänt en olycka på gården som skrämt iväg Edward?

Vi tänkte också på det. Men vi kunde aldrig hitta William.

En pojke försvinner och ingen Vet något om vart han tagot vägen?

Vi sökte i dagar. Hela byn hjälpte till. Alla förutom Herr Johnson.

Herr Johnson?

Granngården. Sa något om att ha skjutit en varelse några år sen.

Var det före eller efter William försvann? -Det vet jag inte, spelar det någon roll?

Jag kanske kan prata med honom, om han fortfarande bor häromkring?

Jadå, han har levt här hela livet.

Hur är herr. Johnsons temperament? -Jasså du har redan träffat honom?

Jag är rädd för det. Han fixade sitt stängsel och verka inte inbjudande.

Om du vet vad jag menar? - Ja det låter som honom. Är vi klara här snart?

Ja, har du något emot jag tar en titt i huset? -Det är låst, jag har ingen nyckel.

Har varit inne någon gång? -Inte sen den dagen.

Så han sköt någon varelse? Inte rymdvarelse väl?

Jag sa ju det, han är speciell. -Bara en sista sak..

Varför hängde sig James i fängelset? -Hade inte du gjort det?

Din fru är död och din son har försvunnit. Hela byn trodde det var James fel.

Jag tror mer att det är Herr. Johnson som gjort något mot pojken.

Varför berätta att man skjutit en varelse? Just när en pojke försvunnit.

Du sa det själv. "Det var mörkt i majsfältet den kvällen."

Och vi vet herr. Johnson inte gillar att man går på hans ägor.

Kan det varit William han sköt? -Herregud, det hoppas jag inte.

Var kan jag få tag på Edward? -Han är budpojke, passerar denna vägen dagligen.

Det hade gått 5 år och jag hade lämnat allt det bakom mig.

Jag fokuserade på mitt nya jobb som budpojke.

Det passade mig att tjäna mina egna pengar. Jag bodde sista året på barnhemmet.

Jag hade hittat en liten lägenhet ovanför byns café som jag snart hade råd med.

Allt rullade på bra, tills den där reportern kom och krånglade till allt.

Har det hänt något? -Jag har kört slut på bensin, har du att låna ut?

Jo visst!

Brukar herrn, läsa science fiction-serier?

Självklart. Den där är baserad på verkliga händelser.

Historier med små gröna gubbar och flygande tefat..

jag tror det ligger en del sanning i dem. Och att sånt händer mer än folk vågar tro.

Håller du inte med? -Jag vet inte.

Detta är allt jag kan ge dig. Så du klarar dig in till byn.

Mycket vänligt av dig. Som tack ska du få en sak.

Tack igen Edward. -Hur vet du mitt namn?

Ursäkta mig, mitt namn är Tom Ericson. Jag är reporter från..

En reporter? Eeh, jag måste åka. Mina föräldrar väntar hemma.

Jag vet att ingen väntar på dig. Om du bara låter mig förklara så kan jag..

Du! -Jag vill bara ställa några frågor om Edward.

Jag känner ingen William. -Jag vet vem du är och vad som hände med din bror.

Om du bara låter mig förklara, så kan du därefter bestämma vad du tror.

Jag vill inte prata om det. -Kanske inte men du vill väl veta sanningen?

Och jag ser ingen annan söka efter sanningen.

Jag vet sanningen! -Okej ta nyckel och kör då.

Men jag stannar i byn till jag hittat William. -Du kommer aldrig hitta honom.

Kanske, men jag brukar hitta det jag letar efter.

Tror du verkligen på flygande tefat? -Självklart. Är där något du vill berätta?

William blev tagen. -Tagen?

Av ett flygande tefat och en rymdvarelse. Och de flög iväg. Så nu har jag berättat!

Okej. -Okej? Bara sådär? Du tror på mig?

Jag tror att, du tror det är vad som hände ja. -Det hände okej!

Vad vet du om herr. Johnson? -Inte mycket. Han blir galen om något går på hans ägor.

Vi hittade rymdvarelsen intill hans majsfält. Det var där tefatet kraschat.

Vad jag ska berätta, kan vara tufft att höra. Men det har gått några år så du klarar det nog.

Jag tror inte William blev tagen av ett tefat. Jag tror ni sprang iväg, rädda för barnhemmet.

hamnade på herr.Johnsons ägor. Han sköt William och du sprang till sheriffen hittade dig.

Det är inte ditt fel. Det är den där herr. Johnson.

Jag tror att William fortfarande är på hans ägor.

Jag kan visa dig nedslagsplatsen.

Jag visste inte om jag kunde lita på reportern. Kändes som han lurade mig på något sätt.

Men som han sa, ingen annan letade efter William. Så jag tog honom till nedslagsplatsen.

Berättade allt för honom på vägen dit.

Han bara puffade på sina cigaretter och fortsatte köra. Som om han visste något mer.

Är du säker på det var här? -Ja, jag är helt säker.

Och det hade kraschat sa du? -mmm..

Precis där du står, var tefatet med en lång skåra i gruset efter sig.

Men på något vis är allt är borta nu. -Såg du det krascha?

Jag såg det flyga iväg. -Du såg det flyga iväg? Vart stod du nånstans?

Precis här under, när det svävade. Innan det tog William och rymdvarelsen.

Hur tog den dem? Fällde den ner en arm som grep tag eller?

Mer som... Dem blev tyngdlösa och flög rakt in i tefatet.

Och du stod under medan allt detta hände? -Ja.

Jahopp. Måste varit blåsigt, och väldigt starkt ljust att erfara en uppstigning.

Låt mig gissa. Det var som en tornado. Skräp som flög omkring när tefatet flög iväg.

Sen plötsligt var allt borta. Som om här aldrig hänt något.

Hur vet du det? -Det måste varit något som svept bort alla bevis.

Jag tror jag är redo. -Redo för vad?

Att gräva upp vad herr.Johnson begravt på sin gård. -Begravt?

Har du hört talas om sädescirklar? -Jag tror inte det.

Det är en stor platt cirkel, vanligtvis samma storlek som ett tefat.

De använder dem som nödsignaler. -Kan dem vara i majsfält?

Absolut. Har du sett en? -Ja där var en stor cirkel och en lång gång från den.

precis som på din teckning.

Kan du hitta den platsen igen tror du?

Jag vet inte om jag minns. Men det är i herr.Johnsons majsfält.

Perfekt! Då börjar allt falla på plats.

Jag var inte säker på vad reporten tänkt gräva upp.

Rymdvarelsen var borta, William också.

Men jag tog honom till majsfältet, försökte visa honom platsen.

Men det hade ju såklart växt upp igen.

Inga tecken på en platt cirkel.

Så var tror du sädescirkeln var någonstans? -Jag är inte säker, allt har växt upp igen.

Det är okej. Jag hittar den. -Exakt vad sysslar du med?

Detta är ett sätt att hitta vatten under marken. Men den reagerar också på energifält...

Olika mineraler. Speciellt dem som kommer från rymden.

Så du tror på mig? Tidigare sa du att herr.Johnson skjutit William.

Äsch. Jag tror han sköt något annat.

Vad menar du han sköt för något?

Jag är inte säker än. Vi måste hitta tefatet först.

Jag förstod inte att du trodde på mig. När jag sa att William var tagen av ett tefat.

Jag tror att du uppfattar det som att det var det som hände. Jag behövde bara försäkra mig.

Gräv här. -Varför ska jag gräva? Det är ditt experiment.

Du skojar!

Vi hittade det. Hjälp mig gräva, men försiktigt.

Du fortsätter gräva.

Var ska du ta vägen? -Hitta den där sädescirkeln.

Hur hittar jag dig igen? -Jag visslar!

Under tiden jag satt där och grävde med mina bara händer..

stirrande ner på den döda rymdvarelsen så fick jag en underlig känsla genom kroppen.

att allt skulle bli okej.

Det var en varm välkomnande känsla. Påminnde om mamma. Men jag visste inte varför.

Där är du ju. Tog du med spaden? -Har den.

Gräv här.

Stenar? -Nej inga stenar.

Detta måste vara centrum av sädescirkeln. -Vad är där nere?

De färdas i tre. Första krascha, den du och din bror hittade.

Den andra måste ha landat här, vibrerat ner sig under marken för att gömma sig.

Piloten sprang och letade efter sin skadade kompis. Den tredje anlände aldrig för...

flygvapnet har den och gör alla möjliga experiment.

Så.. Detta måste vara den enda som är kvar.

Vad menar du med denna? -Vi står på ett flygande tefat.

Va?! -Ssch!

Jag har inte varit helt ärlig. Jag är ingen reporter..

jag är från en organisation som jobbar för flygvapnet. Och jag tog denna från labbet.

Vi behöver denna för att få kraft i tefatet.

Hallå!

Ta denna, jag fixar honom. Tappa inte den. -Fixar honom? är du galen!

Vem är i mitt majsfält!

Åh, herr. Johnson. Tom Ericson, jag är reportern.

Jag vet vem du är! Vad jag inte vet, är vad fan du gör i mitt majsfält!

Vad har du hittat? Mycket bra.

Hur gick det för dig? Inte dåligt.

Hälften till jägarna och hälften till de yngsta.

Göran, vad har du hittat inatt?

Rötter! -Aha, jättebra.

Göran, var är William någonstans? -Han måste ha passerat.

Nej, han är inte med i boken idag.

Du vet han inte är redo att ge sig ut på jakt själv.

Ja jag vet, han måste ha smitit från gruppen han var med.

Vill du jag skickar efter en jägare, som hjälper dig?

Nej jag tar hand om det själv.

Jag håller porten öppen. Men skynda dig, solarna är på väg upp!

William! Hör du inte när jag ropar på dig?

Hur många gånger har jag sagt till dig att du får inte vara ute när det är ljust.

Du kan inte fånga den ändå.

Den har inga spröt, den är helt ofarlig.

En så stor är inte ofarlig. Det kan vara hur långa tentakler som helst.

Kom nu, vi säger till jägarna att gå hit ikväll istället.

Nej jag hittade den, jag ska ta med den hem till gruppen.

Nej kom nu!

Men du bestämmer inte över mig!

Kom nu William, du är ingen jägare. Vi behöver hjälpa till i grottan.

Jag är trött på den grottan.

Varför ska vi dit, varför ska vi gräva? Vad är meningen?

Meningen? Vi behöver gräva och hitta drottningen..

och detta vet du.

Men ingen har förklarat för mig, varför? -Vadå, varför?

Ja varför ska vi gräva efter deras drottning? Kan de inte göra det själva?

Jag vet att du inte gillar att vara här. Ingen av oss har valt att hamna här.

Det var längesen någon kunde återvända hem. Och jag tror inte det kommer komma hit fler mäniskor.

Nu försöker vi bara göra det bästa av situationen.

Och det är att gräva tunnlar? Som de där slavarna?

Ja. Och de är inga slavar!

Nej visst! De följer varandra blint..

det är väl slavbeteende?

Jag vet inte hur jag ska förklara så du förstår. De arbetar och tänker som i en grupp.

Alla vet vad den andra vet. Därför behöver de inte ställa frågor.

De gör bara det som är bäst för gruppen.

Som du tycker jag ska göra? Gräva och inte jaga?

Du minns den dagen du lämnade jorden? Och du träffade Bob, som du kallade den.

Då följde du ju med utan några frågor om varför. Det bara kändes rätt, ellerhur.

Ja och titta var jag har hamnat nu.

Jag trodde detta skulle vara något annat.

Jag ångrar att jag följde med Bob. Han är ju inte ens här.

Det är ju det jag försöker förklara för dig. Bob är alla..

Det Bob var med om med dig och din bror. Det känner alla.

Du kan gå till vem som helst av dem. Och dem vet vem du är.

Jag tror bara det är du som stänger ute dem med vilje.

Fick dig ditt lilla kryp.

Göran, titta! Jag fick den.

Akta tentaklerna! -Ja de hänger där.

De kan vara farliga. -Ja men jag har styr på det.

Kom!

Landar dem?

Jag vet inte. Det ser ut som det bara är en.

Hinner vi tillbaka till grottan? -Nej det är för långt.

Och jag hoppas att dem har stängt porten. -Vadå, är porten öppen?

Jaha förlåt.

Det ser ut som det är mäniskor. Kom vi går dit!

Nej, jag stannar här.

Nu kan vi återvända till jorden.